Föreliggande text bör ej användas som uppslagsverk, emedan de olika spörsmålen ofta diskuteras på fler ställen än under de rubriker där de antas avhandlas, utan bör läsas från början till slut, d.v.s. som en bok.
Jordens avkastning - allt det som utvinnes av dess yta genom den förenade användningen av arbete, maskineri och kapital, delas mellan tre klasser i samhället, nämligen jordägaren, ägaren av de förråd eller kapital som är nödvändiga för jordens odling och arbetarna genom vars idoghet den odlas. Men de andelar av hela jordens avkastning som tilldelas envar av dessa klasser under namn av jordränta, profit och löner, kommer på olika stadier av samhällets utveckling att vara väsentligt olika, beroende huvudsakligen på jordens aktuella bördighet, anhopningen av kapital och befolkning och den skicklighet och fyndighet och de redskap som används i jordbruket. Att bestämma de lagar, som styr denna fördelning, är huvudproblemet i den Politiska Ekonomin. (Ricardo)
Ekonomin är ett studium av människan i livets vanliga affärer; den undersöker den del av individuellt och socialt handlande som är närmast förbundet med utnyttjandet av välståndets materiella förnödenheter. (Marshall)
Ekonomin är den vetenskap som studerar mänskligt beteende som ett förhållande mellan mål och knappa medel som har alternativa användningar. (Robbins)
Den enda föreställning, som en ekonom inte behöver bekymra sig om att söka få preciserad, är just begreppet nationalekonomi. (Myrdal)[1]
Vad vi här återgivit är fyra - eller kanske tre och en halv - uppfattningar om den ekonomiska vetenskapens uppgifter. Citaten illustrerar en utveckling.
För Ricardo liksom för hans omedelbara föregångare var det självklart att det samhälle han iakttog var ett klassamhälle. Samhällsklasserna var huvudsakligen tre: jordägare, kapitalister och arbetare. Deras ställning baserade sig på äganderätten till produktionsmedlen, till jord och kapital. Mot klassindelningen svarade tre inkomstkategorier: jordränta, profit och löner. Med större skärpa än sina föregångare ställde Ricardo problemet om fördelningen mellan samhällsklasserna i förgrunden. Av denna fördelning berodde produktionens, produktivkrafternas och samhällets utveckling. Lösningen av detta problem förutsatte en analys av förhållandena mellan de tre samhällsklasserna. Naturligtvis var den vetenskap, som behandlade dessa frågor, en politisk ekonomi.
Marshall tillhörde marginalismens andra generation. Marginalismen upplöste samhällsklasserna i individer, vilkas relationer till vad som köptes och såldes bestämdes av givna individuella preferensskalor, och vilkas beteende styrdes av principen att maximera nyttan med givna resurser. Ekonomin beskrev kort sagt hur man hushållar eller ekonomiserar, och detta beteende återfanns i de trivialaste sammanhang - det fanns ingenting politiskt i det. Men Marshall försökte ändå avgränsa det område, som ekonomin sysslade med, till att gälla "utnyttjandet av välståndets materiella förnödenheter".
En sådan avgränsning låg i och för sig inte i marginalismens allmänna metodik. För Lionel Robbins - som härvid följde äldre uppslag - blir ekonomin helt enkelt en aspekt på allt mänskligt beteende, en aspekt som kan anläggas så snart detta beteende beskrivs i termer av mål och medel. Det krävs i själva verket inget annat än en valsituation - verklig eller inbillad - för att ekonomen ska rycka in och erbjuda sina tjänster: vad han tillhandahåller är en praxiologi, en lära om det rationella valets logik, som i princip är lika användbar för alla verksamhetsfält, där val mellan olika alternativ kan antas föreligga.
Och varför skulle då ekonomerna bekymra sig om att försöka precisera området för sin vetenskap - när en sådan precisering bara skulle kunna medföra en inskränkning av den potentiellt nästan obegränsade marknaden för deras tjänster? Hushållas måste det ju nästan överallt, och en köpkraftig efterfrågan på hushållningsexperter finns inte bara hos företagen utan också hos en snabbt expanderande offentlig förvaltning.[2]
Vi använder i denna bok ofta termen borgerlig nationalekonomi. Den härrör inte ur något behov av att "redovisa värderingar" eller använda skällsord. Det är ett faktum, att den vetenskapliga idéutvecklingen äger rum inte i det rena sanningssökandets himmel utan i givna sociala sammanhang, i konkreta samhällsförhållanden med bestämda klassmotsättningar, som de vetenskapliga idéerna dels återspeglar, dels tvingas ta ställning till. Den utveckling av den borgerliga nationalekonomins sätt att se på sin uppgift, som vi här sökt illustrera, belyser detta faktum.
Den klassiska politiska ekonomin utvecklades under en period, då de kapitalistiska produktionsförhållandena ännu slog sig fram i strid mot äldre samhällsförhållanden, mot feodala lämningar, mot en alltjämt inflytelserik men ur kapitalismens synpunkt överflödig klass av jordägare, om vilka Adam Smith påpekade att de "älskar att skörda där andra sått".[3] Det fanns då ännu utrymme för och behov av ett frankt avslöjande av hur fördelningen mellan samhällsklasserna bottnade i deras inbördes förhållanden i själva produktionen, deras ställning till produktionsmedlen.
Men denna angreppsmetod måste om den vidareutvecklas också angripa roten till den kapitalistiska fördelningen och blottlägga motsättningen mellan kapital och arbete. Inför hotet om en sådan utveckling slog den borgerliga nationalekonomin till reträtt. Den retirerade från den politiska ekonomins djärva målsättningar till den avgjort blygsammare - man skulle rent av kunna säga: den förvetenskapliga - uppgiften att vara praktiskt nyttig och användbar rådgivare i hushållningsfrågor åt dem som har hand om hushållningen.[4]
Men denna anspråkslöshet, denna blygsamma inriktning på praktiskt nyttiga och säljbara ting som företagsekonomi, distributionsekonomi, förvaltningsekonomi etc. är bara den ena sidan av saken. Riktigt så anspråkslös är inte den borgerliga nationalekonomin att den numera skulle avstå från att uttala sig om de frågor som den politiska ekonomin ställde sig: om samhällsekonomins struktur och de samhällsekonomiska fördelningsfrågorna. Tvärtom uttalar den sig ju med stor tvärsäkerhet om sådana fördelningsfrågor som hur stort det s.k. utrymmet för löneökningar är vid varje avtalsrörelse. Dess reträtt från att vara politisk ekonomi kamouflerades i själva verket med den föregivna upptäckten av en för alla ekonomiska sammanhang generellt giltig princip, ur vilken också de socialekonomiska fördelningsfrågornas lösning kan härledas.
Denna allmänna princip har många namn: den ekonomiska principen, maximeringsprincipen, knapphetsprincipen etc. Det gäller om den att den alltid förutsätter en analys i termer av mål och medel, d.v.s. undersöker det logiska sambandet mellan vad som förutsätts vara mål och vad som förutsätts vara medel. Om nu en sådan analys ska kunna göra anspråk på att förklara verkligheten, så måste mål-medel-relationen på ett eller annat sätt förvandlas till ett orsakssammanhang, där människornas subjektiva målsättningar upphöjs till de drivande orsaksfaktorerna. På så sätt får vi en verklighetsbild byggd på fiktionen, att "människorna" - abstraherade och oavhängiga från alla objektiva klass- och samhällsförhållanden - uppställer sig vissa mål, och att de givna betingelserna för det mänskliga handlandet och väljandet bara är medel för förverkligandet av dessa mål. I denna verklighetsbild blir de sociala relationerna, egendomsförhållandena och klasskillnaderna en följd av att "människorna" med knappa medel söker maximera sin nytta - det pris som "vi" måste betala för "effektiviteten", d.v.s. det "rationella" utnyttjandet av "våra" knappa resurser. I denna verklighetsbild beror alltså de objektiva betingelserna på subjektiva värderingar, och "vi" antas kunna ändra de objektiva betingelserna med ändrade värderingar - genom att exempelvis sätta lite högre pris på jämlikhet och lite mindre pris på effektivitet!
Den borgerliga nationalekonomins utveckling är därför inte bara en reträtt från den politiska ekonomins uppgifter till för dess avnämare mer omedelbart praktiska nyttouppgifter av mer teknisk karaktär. Reträtten paras med - och motiveras av - en samtidig ideologisk offensiv: de bestående klassförhållandena får en passande skönmålning genom att de verkliga orsakssammanhangen förfalskas i subjektivistisk riktning.
I motsats till den borgerliga nationalekonomins subjektivism står marxismens politiska ekonomi, vilken utgör en del av den marxistiska världsåskådningen - den historiska materialismen. Marxismen utgår ifrån att den materiella produktionen utgör basen för all verksamhet. Därför kommer också produktionsförhållandet att bli avgörande för de politiska, religiösa och juridiska relationernas - överbyggnadens - struktur. För att kunna vinna kunskap om dessa relationers karaktär och utvecklingstendenser - d.v.s. samhällets karaktär och utvecklingstendenser - måste vi studera produktionsprocessen - den ekonomiska basen.
Produktionsprocessen kan studeras utifrån två sidor. Den ena är den tekniska och berör de föremål som är verksamma och som sätts i rörelse under denna process, den andra är den samhälleliga och berör de relationer i vilka individerna och samhällsklasserna träder till varandra i produktionsprocessen. Dessa klassrelationer blir därför objektiva till sin karaktär, d.v.s. de bestäms utanför den enskilda individens subjektiva vilja. Lönearbetare är inte lönarbetare därför att han önskar det (inte heller därför att han på så sätt maximerat sin nytta!), utan därför att det kapitalistiska produktionsförhållandet förutsätter och skapar en egendomslös klass, som tvingas sälja sin arbetskraft.
Den politiska ekonomins uppgift är att behandla den samhälleliga sidan av produktionen. Härav följer att den inte kan vara densamma oavsett vilket produktionsförhållande som råder.
Den politiska ekonomin har hittills framför allt varit inriktad på att skapa en teori om det kapitalistiska produktionsförhållandet. Detta intog under slutet av 1700-talet och hela 1800-talet en dominerande ställning och dess karaktäristika finns bevarade än i dag. Emellertid har kapitalismen genomgått en förändring - från konkurrenskapitalism till monopolkapitalism - vilket innebär att villkoren för den kapitalistiska produktionen i dag inte är identiska med dem som rådde under 1800-talet. Marxismens politiska ekonomi måste i dag, ur de ytliga fenomenens mångfald och oregelbundenhet, undersöka det som ligger till grund för dessa fenomen - de ekonomiska lagar som verkar under kapitalismens monopolkapitalistiska och imperialistiska stadium.
För att vinna kunskap om de ekonomiska lagar som verkar i samhället måste man använda sig av en historisk ansats. Men vi kan inte behandla samtliga socio-ekonomiska relationer i deras olika historiska skepnader samtidigt. Vi måste därför ta fasta på vissa karaktäristika och för samhällsutvecklingen särskilt betydelsefulla förhållanden - vi måste använda oss av abstraktionens metod och studera dessa karaktäristika i deras rena form. Marx belyser denna metod på följande sätt:
"Det förefaller riktigt att börja med det reella och konkreta, de verkliga förutsättningarna, alltså t.ex. i ekonomin med befolkningen, som är hela den samhälleliga produktionsaktens grundval och subjekt. Emellertid visar sig detta vid närmare betraktande vara felaktigt. Befolkningen är en abstraktion, om jag t.ex. skulle utelämna de klasser, av vilka den består. Dessa klasser återigen är ett tomt ord, om jag inte känner de element, på vilka de vilar, t.ex. lönarbete, kapital etc. Dessa sistnämnda förutsätter utbyte, arbetsdelning, priser etc. Kapital t.ex. är ingenting utan lönarbete, utan värde, pengar, priser etc."[5]
Att använda sig av abstraktion innebär emellertid inte att man bortser från det konkreta. Tvärtom! Endast genom att använda sig av en successiv approximation - att stegvis gå från ett abstrakt plan till ett mer konkret plan - kan man ta fasta på de i systemet inneboende drivkrafterna och med dem förklara deras olika konkreta yttringar. För att veta vad man skall abstrahera bort vid en analys av samhällsklassernas politiska och ekonomiska läge samt deras utvecklingstendenser måste man använda sig av en historisk ansats. Genom att studera ett samhälles historiska utveckling - dess produktionsförhållande såsom det befinner sig i utveckling - kan vi skapa oss en bild av vad som i dagens samhälle skiljer sig från tidigare samhällsformationer. Vi kan på detta sätt fästa uppmärksamheten på det specifika i det rådande produktionsförhållandet och vad som är avgörande för samhällsklassernas läge och relationer till varandra.
Klassrelationerna kommer, liksom naturbetingelserna under vilka människan arbetar, att ange ramar för den mänskliga aktiviteten vilka inom vissa gränser kan förändras. Vi har en växelverkan - en dialektisk process - mellan det subjektiva, viljan, och det objektiva, de ur produktionsprocessen härledda ramarna för den mänskliga aktiviteten. Om man, som de borgerliga nationalekonomerna, utgår ifrån att endast naturbetingade gränser finns för det mänskliga handlandet, kommer man i själva verket att begränsa den viljans frihet som man så ivrigt vill försvara. Ty om man ignorerar de gränser, som har sitt ursprung i produktionsförhållandena, kommer dessa gränser i individernas medvetande att få en ställning som eviga lagar utanför den mänskliga samhälleliga praktikens räckvidd. Därmed kommer de faktiskt att begränsa individernas möjlighet att förändra sin situation. Denna dialektik gäller på samma sätt inom vetenskapen och för dess utveckling.
Kunskap om den objektiva verkligheten är alltid en nödvändig del av vår aktivitet för att förändra denna verklighet. Vetenskapen behövs för handlandet. Den politiska ekonomin var i sin ursprungliga form ett uttryck för den progressiva kapitalismens försök att bemästra samhällsutvecklingen, att övervinna hindren för sin egen utveckling. Vi har ovan illustrerat den borgerliga nationalekonomins förvandling från vetenskap till ideologi. Den förvandlingen har sin motsvarighet i att kapitalismen - när den etablerat sig som härskande system - upplever samhällsutvecklingen som ett hot och vetenskapen om den som ett obehagligt avslöjande. Det är därför ingen tillfällighet, att den politiska ekonomins utveckling efter Ricardo har varit förbunden med framväxten av en ny, progressiv samhällsklass, vars strävan riktat sig mot kapitalismen - arbetarklassen.
För att kunna förändra de betingelser under vilka vi verkar måste vi alltså lära känna dessa betingelser. För detta ändamål är kanske inte valhandlingsteorier och praxiologiska övningar de mest lämpade. Vi vet alla att vi måste välja mellan olika saker. För att få reda på varför vi ställs inför vissa val och hur vi ska förändra vår valsituation måste vi ha kunskap om samhällets sätt att fungera, dess uppbyggnad och utveckling. Vi menar att marxismens politiska ekonomi är det adekvata instrumentet för en sådan analys.
Samhällsvetenskapen tycker om att föreställa sig Människan som ständigt väljande och med värderingar av olika alternativ som grundval för ett rationellt beteende i valsituationer. Så söker den också ge en allmänmänsklig förklaring av det ekonomiska värdet. Den utrustar individerna med var sitt autonoma system av värde- eller preferensskalor eller nyttofunktioner, som uttrycker deras subjektiva uppskattningar av olika varumängder i olika kombinationer. Sedan skickas de till marknaden och byter där givna varumängder med varandra under de mest perfekta betingelser av fri köpslagan och konkurrens. Ur denna konfrontation kan då härledas ett prissystem, som etablerar jämvikt på marknaden och får köpslagan och byten att stanna upp. Detta prissystem tycks framgå som ett slags kompromiss mellan många autonoma viljor, inte helt olikt resultatet av en allmän folkomröstning låt vara med inkomstgraderad rösträtt. Den som svälter i jämvikten, han svälter enligt demokratiskt fattade beslut. Han har dock fått vara med om att rösta, hans alldeles egna och självständiga nyttofunktioner har varit med om att fastställa det slutliga resultatet.
Denna härledning av värdet har dominerat nationalekonomin från omkr. år 1870. Till den är knutna välkända slagord som "konsumentens suveränitet" och "valfrihetens samhälle".
Teorin om konsumentens suveränitet anses ha en föregångare i den franske 1700-talsekonomen Richard Cantillon. Det är lite orättvist mot Cantillon. Hans suveräna konsumenter var inte människorna i största allmänhet utan den härskande klassen i det samhälle han iakttog: jordägarna. För dem sökte han visa att prissystemet förmedlade deras önskemål lika perfekt som om de själva beordrade den ena eller andra användningen av jord och arbete. Men för Cantillon var detta en relativt underordnad aspekt. Prissystemet uttryckte framför allt objektiva realiteter. Om det var önskvärt med en stor befolkning så måste jord reserveras för produktion av nödvändiga livsmedel: "alla måste leva". Varorna hade objektiva värden, bestämda av vad de reellt kostat att framställa i råvaror och livsmedel för de arbetande. Cantillon tänkte sig att dessa kostnader kunde översättas i jordkvantiteter. Kring dessa värden pendlade priserna efter växlingar i jordägarnas efterfrågan med ändrad användning av jorden som följd.
Cantillons sammankoppling av värde och realkostnad vidareutvecklas av Adam Smith och David Ricardo. Det brukar sägas, att deras nonchalerande av bruksvärde och nytta vid utformningen av värdeteorin sammanhängde med deras oförmåga att lösa den s.k. värdeparadoxen - vattnets och diamantens relativa nytta resp. pris - som i sin tur skulle bero på att de saknade begreppet gränsnytta och marginalismens övriga apparatur. Sant är att Adam Smith nämnde värdeparadoxen som en svårighet. Men det är ändå en inskränkt synpunkt. Varken Smith eller Ricardo bestred i och för sig att individerna valde och vrakade på marknaden efter delvis subjektiva värderingar eller att marknadspriserna balanserade utbud och efterfrågan. Men de fann denna mekanism skäligen ointressant, och den formella möjligheten att härleda efterfrågan ur ett antal individers föregivet autonoma värderingssystem och därav betingade rationella valhandlingar skulle knappast ändrat deras bedömning. Deras uppmärksamhet gällde i stället de "naturliga priser", som på längre sikt visade motståndskraft mot växlingar i efterfrågan, och som därför borde studeras i abstraktion från dessa växlingar. I dessa naturliga priser framträdde det ekonomiska värdet som ett socialt fenomen, vilket uttryckte objektiva och av människornas värderingar oberoende förhållanden.
Vilka var då dessa objektiva förhållanden? Mer eller mindre konsekvent företrädde både Smith och Ricardo en arbetsvärdeteori, enligt vilken det på varans produktion nedlagda arbetet bestämde dess värde. Men denna ståndpunkt är hos dem i stor utsträckning intuitiv: de saknar en teori om vad värdet är. Adam Smith filosoferar en del om arbetet: det är en ofrånkomlig uppoffring av vila, fritid och lycka, det är "toil and trouble". Men detta är arbetarens - och närmare bestämt: den moderne lönarbetarens - subjektiva erfarenheter och värderingar; varför inte lika gärna kapitalisternas värderingar, deras uppoffringar i form av "sparande", "väntande" eller "risktagande"? Ricardos hela uppmärksamhet fixerades vid vad han ansåg vara den växande "svårigheten att producera" spannmål och sökte ett sätt att mäta den. Men "svårigheten att producera" är i och för sig inget objektivt förhållande. Det gavs efter hand en mer och mer subjektiv tolkning, tills det hos Marshall upplöste sig i idel "disutilities".
En objektiv värdeteori måste utgå från de objektiva samhällsförhållanden, där värde produceras. Dessa förhållanden är inte tidlösa och allmänmänskliga. Människor har alltid värderat, men värde har inte alltid producerats. Det arbete som producerar värde är inte arbetet som allmänmänsklig verksamhet. Värdet tillhör varan, inte arbetsprodukten i allmänhet. Varor produceras under bestämda, historiskt givna förhållanden. Varuproducenternas arbete är specifikt, betingat av varuproduktionens egenart. En analys av varan bildar därför utgångspunkten för Marx' värdeteori.
Liksom klassikerna för Marx undan bruksvärdet från sin diskussion av bytesvärdet. Varken värdeparadoxen eller någon annan formell svårighet att mäta nyttan har därvid någon avgörande betydelse. Han ger en helt annan motivering för sin ståndpunkt.
Bruksvärdet, noterar Marx, är en allmän egenskap hos varan. Men den egenskapen är inte begränsad till varan, den finns hos både naturföremål och arbetsprodukter som inte är varor. Bruksvärdet är en allmän, av särskilda historiska samhällsformer oberoende kategori. Det gäller också den verksamhet som frambringar det.
"Som ändamålsenlig verksamhet att tillägna sig naturelementen i ena eller andra formen är arbetet den naturliga betingelsen för den mänskliga existensen, en av alla sociala former oberoende betingelse för ämnesomsättningen mellan människa och natur."[6]
Men i varuproduktionen bedrivs denna verksamhet under särskilda villkor:
"En sak kan vara nyttig och produkt av mänskligt arbete utan att vara en vara. Den som genom sin produkt tillgodoser sitt eget behov skapar visserligen bruksvärde men inte vara. För att producera vara måste han inte bara producera bruksvärde utan bruksvärde för andra, samhälleligt bruksvärde."[7]
Varuproduktionen är den organisation av samhällsekonomin, där produktionen bedrivs i enskilda och isolerade enheter i en sådan arbetsfördelning, att de samhälleliga behoven måste tillgodoses genom byte på marknaden. Varuproducenterna arbetar enskilt och självständigt. Ändå är de inbördes beroende av varandra: de måste framställa varor, "bruksvärden för andra, samhälleligt bruksvärde". Båda dessa sidor, isoleringen lika väl som det inbördes beroendet, är objektiva förhållanden. Varuproducenternas arbete har på en gång privat och samhällelig karaktär. Det på oavhängiga och isolerade varuproducenter uppsplittrade samhälleliga arbetet måste fördelas i proportioner som svarar mot vissa givna samhälleliga behov. Bytesvärdet är formen för denna fördelning.
Låt oss som jämförelse erinra om de frågeställningar, som möter i den nationalekonomiska handbokslitteraturen! Där kan man börja med att formulera vad man kallar ekonomins tre grundläggande frågor rörande produktionen: Vad? Hur? och För vem? De ekonomiska kategorierna, framför allt då prissystemet, deduceras sedan fram som allmängiltiga svar på dessa frågor.[8] Utgångspunkten är här truistisk: i varje samhällsform måste de ställda frågorna på ett eller annat sätt besvaras. Vad som försvinner är de för olika samhällsförhållanden specifika former i vilka de framträder och löses. "Varje barn vet", skrev Marx i ett ofta citerat brev till Kugelmann,
"att en nation skulle gå under, om den inställde arbetet under ett år eller t.o.m. ett par veckor. Det vet lika väl, att de produktmängder, som svarar mot de olika behoven, kräver olika och kvantitativt bestämda mängder av samhällets totala arbete. Det är självklart att den samhälleliga produktionens bestämda form inte alls kan upphäva nödvändigheten av att fördela det samhälleliga arbetet i bestämda proportioner, endast ändra det sätt varpå denna nödvändighet framträder. Naturlagar kan överhuvud inte upphävas. Vad som kan ändra sig i historiskt skilda omständigheter är blott den form i vilken dessa lagar gör sig gällande. Och den form, i vilken denna proportionella fördelning av arbetet gör sig gällande i ett samhällstillstånd, där det samhälleliga arbetets samband förverkligas som privat byte av individuella arbetsprodukter - det är just dessa produkters bytesvärde."[9]
Varornas bytesrelationer avslöjar att de har något gemensamt, något som de har mer eller mindre av och som gör dem jämförbara med varandra. Men som arbetsprodukter i allmänhet - som resultat av en eller annan nyttig och ändamålsenlig verksamhet - har de ingenting att göra med varandra; sådana tillverkas oberoende av varandra och under vilka förhållanden som helst. Det arbete, som ingår i alla varor, är abstrakt arbete: arbete utan alla individuella och konkreta särdrag, arbete utan avseende på ändamål, arbete rätt och slätt, genomsnittligt intensiv förbrukning av mänsklig energi. Detta abstrakta arbete kan summeras till samhälleligt totalarbete och kan fördela sig i kvotdelar på de enskilda varorna. Det bildar deras värdesubstans.
"Allt arbete är å ena sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening, och i denna egenskap av lika eller abstrakt mänskligt arbete bildar det varuvärdet. Allt arbete är å andra sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i särskild ändamålsbestämd form, och i denna egenskap av konkret nyttigt arbete producerar det bruksvärden."[10]
Varorna innehåller alltså olika mängder av denna värdesubstans, och detta bestämmer deras bytesrelationer. Bytesvärdets relativitet är såtillvida skenbar. Om vid en tidpunkt 1 enhet A byts mot 2 enheter B och vid en annan tidpunkt 1 enhet A mot 3 enheter B, så har bytesrelationen ändrats från 2:1 till 3:1. Men bakom denna förändring döljer sig flera tänkbara förändringar av de värdesubstansmängder, som en enhet av A eller B innehåller: A:s värde kan ha ökat vid oförändrat värde av B; B:s värde kan ha minskat vid oförändrat värde av A; A:s värde kan ha ökat medan B:s minskat; bådas värden kan ha ökat eller minskat fast i olika utsträckning. Bakom varornas bytesrelationer ligger deras värden, deras innehåll av värdesubstans. Bakom förhållandena mellan varorna som ting ligger de sociala relationer, som förbinder människorna som varuproducenter med varandra.
Den mängd värdesubstans, som varan innehåller, är mätbar i arbetstid, förutsatt att vi räknar i enkelt arbete och betraktar komplicerat arbete som potenser av det enkla. Men den arbetstid, som olika enheter av samma vara faktiskt innehåller, kan växla med den individuelle varuproducentens större eller mindre flyhänthet. Dessa växlingar berör givetvis inte värdets storlek. Under givna förutsättningar och vid given tidpunkt finns det en viss arbetstid, som i genomsnitt erfordras för framställningen av en enhet av en viss vara. Denna arbetstid - den socialt nödvändiga under givna fysiska, tekniska och sociala produktionsbetingelser - bestämmer värdets storlek. Ändrade betingelser, som förändrar denna i genomsnitt nödvändiga arbetstid, ändrar också värdets storlek.
Socialt nödvändig arbetstid i denna mening måste noga skiljas från den samlade arbetstid, som är nödvändig för att tillgodose en viss social efterfrågan på en vara.[11] Den senare behöver givetvis inte sammanfalla med den för en viss producerad varumängd produktionstekniskt erforderliga arbetstiden. Den kan alltefter växlingar i efterfrågan både över- och understiga den. Dessa växlingar berör vid oförändrade produktionsbetingelser inte den individuella varans värde, däremot dess pris och den samlade värdemängd av denna vara, som kan realiseras på marknaden.
Distinktionen mellan värde och pris är väsentlig både för Marx' värdeteori och för den klassiska realkostnadsteorin. Det är här inte fråga om något glapp i dessa teorier. Tvärtom är det deras syfte att skilja värde från pris. När priset avviker från värdet, framtvingas en omfördelning av arbete från en produktionsgren till en annan. I jämviktsläget svarar genomsnittspriserna på längre sikt mot värdena, och efterfrågan reglerar produktionens kvantitativa fördelning.
Bruksvärde, nytta och efterfrågan är här utan betydelse för värdet. De saknar för den skull inte ekonomisk betydelse. Hos Marx har exempelvis bruksvärdet hos en särskilt vara - varan arbetskraft - en central betydelse för mervärdeteorin, och den sociala efterfrågans materiella inriktning spelar en viktig roll både för reproduktionsteorin, för omvandlingen av värden till produktionspriser och för jordränteteorin.
Värdet uttrycker den samhälleliga karaktären hos det i varan nedlagda arbetet. Men den samhälleliga karaktären hos de enskilda varuproducenternas arbete är inte direkt, medveten och planmässig. Tvärtom är den indirekt och omedveten, och den framträder först post festum, när den färdiga arbetsprodukten möter sina likar på marknaden och byts mot dem. Här i värdeformen eller bytesvärderelationen förvandlas de sociala relationerna mellan producenterna till ett förhållande mellan varor, mellan ting. Den förvandlingen är inte ett tillfälligt beslöjande av verkligheten, inte en synvilla rätt och slätt. Dess grundval är objektiva karakteristika hos varuproduktionen: motsättningen mellan arbetets församhälleligande och det privata tillägnandet och bytet.
Marx spårar denna förvandling redan i bytesvärdets enkla och tillfälliga form, t.ex. i
20 alnar linneväv = 1 rock.
Vävens värde, alltså det abstrakta arbete den innehåller, antar här den något fantastiska formen av en rock.
"Värdet av varan linneväv uttrycks alltså i varan rocks kropp, värdet av en vara i den andras bruksvärde. Som bruksvärde är linneväven ett från rocken sinnligt skiljaktigt ting, som värde är den en 'rocklike' och ser därför ut som en rock. Så erhåller den en från dess naturalform avvikande värdeform. Dess värdeexistens framträder i likheten med rocken, så som den kristnes fårnatur i hans likhet med Guds lamm."
Rocken, som här tjänar som ekvivalent, genomgår en inte mindre fantastisk transsubstantiation: det ser ut som om "en varukropp, såsom rocken, detta ting som det går och står, uttrycker värde, alltså genom sin natur besitter värdeform." Bytbarheten blir till en naturlig egenskap hos rocken, jämförbar med egenskapen att vara tung eller skydda mot köld.[12]
I värdeformen framträder varans fetischkaraktär: den kläder samhällsförhållandena, relationerna mellan människor, i ett sakligt hölje.
"Liksom ett pund järn och ett pund guld trots sina olika fysiska och kemiska egenskaper utgör samma tyngdkvantitet, så utgör två bruksvärden av varor, som innehåller samma arbetstid, samma bytesvärde. Bytesvärdet uppträder sålunda som samhällelig bestämning hos bruksvärdena, som en bestämning, vilken tillkommer dem som ting, och tack vare vilken de i utbytesprocessen ersätter varandra i bestämda kvantitativa förhållanden, bildar ekvivalenter, alldeles så som enkla kemiska ämnen förenar sig i bestämda kvantitativa förhållanden och bildar kemiska ekvivalenter. Det är bara vanan från dagliga livet, som kommer det att förefalla trivialt, självklart, att ett samhälleligt produktionsförhållande antar formen av ett föremål, så att förhållandet mellan personerna i deras arbete tvärtom framträder som ett förhållande, i vilket tingen befinner sig till varandra och till personerna. I varan är denna mystifikation ännu mycket enkel. Alla föreställer sig mer eller mindre dunkelt, att varornas förhållanden som bytesvärden tvärtom är personernas förhållande till deras ömsesidiga produktiva verksamhet. I högre produktionsförhållanden försvinner detta sken av enkelhet. Alla monetärsystemets illusioner kommer därav att man inte ser, att penningen framställer ett samhälleligt produktionsförhållande, utan betraktar den i formen av ett naturligt ting med bestämda egenskaper."[13]
Att de gamla merkantilisterna odlade ett slags "penning-fetischism", där penningen tillskrevs övernaturliga egenskaper, det har varit ett kärt tema för många liberala ekonomer från Adam Smith till Eli Heckscher. Förklaringen har sökts i penningväsendets egenartade och svårutrotliga benägenhet att beslöja de verkliga sammanhangen, och den liberala ekonomin tilldelade sig själv uppgiften att riva slöjan av tingen och blottlägga de realekonomiska förhållandena. Marx kommenterade dessa övningar beskt:
"Det gåtfulla i ekvivalentformen /.../ slår den politiske ekonomens borgerliga blick, först då denna form är färdig att träda emot honom i penningen. Då söker han bortförklara guldets och silvrets mystiska karaktär, i det han skjuter bakom dem mindre bländande varor och med städse upprepat nöje går igenom katalogen för hela den varupöbel, som på sin tid har spelat rollen av varuekvivalent. Han anar icke, att redan det enklaste värdeuttryck som 20 alnar linneväv = 1 rock, uppställer till lösning ekvivalentformens gåta."[14]
Den frejdiga kampen mot penningväsendets slöjor förråder i själva verket den borgerliga ekonomins oförmåga att fatta varans verkliga fetischkaraktär. Därmed hemfaller den själv åt samma fetischism, särskilt i sin uppfattning av kapitalet:
"De moderna ekonomerna, som nedlåtande grinar åt monetärsystemets illusioner, förråder samma illusion, så snart de behandlar högre ekonomiska kategorier, t.ex. kapitalet. Denna illusion kommer hos dem till uttryck i naiv förvåning, så snart något, som de just trodde sig ha grepp om som ting, uppträder som samhälleligt förhållande, och sedan återigen det, som de knappt hunnit fixera som samhälleligt förhållande, driver gäck med dem som ting."[15]
Först vulgärekonomin kastar denna naiva förvåning åt sidan - för att i stället fira orgier i fetischism i sin lära om de tre produktionsfaktorerna jord, kapital och arbete, denna heliga treenighetslära,
"den förtrollade, bakvända och på huvudet ställda värld, där Monsieur le Capital och Madame la Terre driver sitt spökeri som sociala karaktär och tillika omedelbart som blotta ting."[16]
Varans fetischkaraktär är en realitet, som inte avskaffas genom att genomskådas, som inte låter sig kritiseras bort, lika lite som andra faktiska förhållanden. Den är oupplösligt förbunden med varuproduktionen och försvinner först med den. Först när de sociala relationerna mellan producenterna blir omedelbara, direkta och medvetna, först då befrias de från den försakligade och förstenade karaktär, som vidlåder dem i varubytet.
Det finns naturligtvis många påståenden om Marx' arbetsvärdelära och alla kan inte diskuteras här. Men ett par rätt vanliga kan vi sammanfattningsvis granska.
I denna allmänna formulering är påståendet inte riktigt. Marx' värdeteori är en teori om vad värdet är och hur det produceras. Men värdet är bara den ena sidan av vad som produceras. Den andra är den materiella rikedomen i dess konkreta, ändamålsenliga gestalt. Till den är arbetet inte den enda källan.
"Då arbetet är verksamheten att göra det materiella ägnat för det ena eller andra syftet, behöver det materien som förutsättning. I olika bruksvärden är proportionen mellan arbete och naturstoff mycket olika, men ständigt innehåller bruksvärdet ett naturligt substrat."[17]
I den tyska socialdemokratins Gotha-program av år 1875 skrev man i första punkten in den välklingande satsen "Arbetet är källan till all rikedom". I sin kritik bestred Marx ånyo riktigheten härav:
"Naturen är i lika hög grad källan till bruksvärdena (och av sådana består väl ändå den materiella rikedomen!) som arbetet, vilket självt endast är en yttring av en naturkraft, den mänskliga arbetskraften."
Men här underströk han också satsens politiska tvetydighet:
"Borgarna har synnerligen goda skäl att tilldikta arbetet övernaturlig skaparkraft, ty just ur det naturbetingade i arbetet följer, att den människa, som inte har någon annan egendom än sin arbetskraft, under alla samhälls- och kulturtillstånd måste vara slav under andra människor, som gjort sig till ägare av de materiella arbetsbetingelserna. Hon kan arbeta endast med deras tillåtelse, alltså leva blott med deras tillåtelse."[18]
Däremot hävdade Marx att arbetet skapar varans värde. Som vi sett är det fråga om arbetet i en särskild form: det abstrakta arbetet, arbetet i den församhälleligade form som varuproduktionen ger det. Det är vidare fråga om det socialt nödvändiga arbetet, det arbete som genomsnittligt krävs för varans framställning. Det är väsentligt att få grepp om konsekvenserna härav. Arbetets produktivitet - i betydelsen av dess förmåga att skapa konkreta nyttigheter per tidsenhet - får inte förväxlas med dess värdeskapande effekt. En allmän ökning (minskning) av arbetets produktivitet berör i och för sig inte det värde som arbetet skapar: samma arbetstid skapar samma värde oavsett växlingar i arbetets allmänna produktivitet. Annorlunda uttryckt: den enskilda varans värdestorlek varierar omvänt med arbetets allmänna produktivitet. Vid växande arbetsproduktivitet framställs flera varor per tidsenhet. Den enskilda varans värde sjunker alltså.
Detta är en av de grövsta vantolkningarna. Den är i stor utsträckning falsk när det gäller Smith och Ricardo. När det gäller Marx är förfalskningen dubbel. Den utnyttjar det faktum att Marx var revolutionär för att i ett slag vanställa två saker: innebörden av Marx' teori och de krav som ställs på en revolutionär teori.
Marx "tog ställning" för arbetarklassens kamp. Någon arbetarens rätt till produkten av sitt arbete kände han däremot inte till och kunde därför inte ta ställning vare sig för eller mot. De kapitalistiska produktionsförhållandena skapar sin rätt: den utesluter arbetarens rätt till vad han producerar. Socialismen är ingen rätt utan nya produktionsförhållanden, kännetecknade bl.a. av gemensamt ägande av produktionsmedlen. Dessa nya produktionsförhållanden skapar sin rätt: den kommer säkert inte att tillerkänna den individuelle arbetaren hela produkten av hans arbete. Men dessa frågor har f.ö. ingenting alls med arbetsvärdeteorin att göra. Den är en teori, avsedd att förklara värdet i varuproduktionen; den sysslar med ekonomiska kategorier, inte med rättskategorier.
Marx deltog aktivt i revolutionär verksamhet. Därmed gjorde han självfallet ett moraliskt ställningstagande, som redovisades i handling. Hans teoretiska arbete var lika självfallet drivet av denna verksamhets behov. Men vad den revolutionära verksamheten kräver, det är en teori om dess objektiva villkor, om förhållanden som existerar objektivt och oberoende av vad vi vill och önskar. Däremot är den inte betjänt av att i ord upprepa de värderingar, som redan uttryckts i handling. Av den revolutionära teorin krävs obetingad objektivitet, total inriktning på fastställandet av de objektiva betingelserna för kampen. Den ska vägleda, inte legitimera handlandet.
Också detta är på det hela taget oriktigt. Ordet utsugning är här inte entydigt. Marx' kritiker brukar överträffa varandra i demonstrationer av att man visst inte behöver någon arbetsvärdeteori för att påvisa att utsugning förekommer. Om de har rätt, så förefaller det anförda påståendet meningslöst - trots att det ofta framförs samtidigt.
Men låt oss anta, att man med "påståendet om utsugning" menar Marx' mervärdeteori. I så fall är det - som vi ska se - givetvis riktigt, att värde- och mervärdeteorierna är logiskt förbundna med varandra.
Men - som vi också ska se - är det oriktigt att mervärdeteorin kan deduceras fram ur värdeteorin. Mervärdeteorin har i själva verket flera teoretiska förutsättningar, som inte är givna i värdeteorin: kapitalets uppkomst, arbetskraftens förvandling till vara och denna varas bruksvärde. Å andra sidan har värdeteorin flera uppgifter i Marx' system än att ligga till grund för teorin om mervärdet. En del har redan berörts i diskussionen om värdeformen.
Vi ska starta detta kapitel med en kort diskussion av några drag i den borgerliga nationalekonomins teorier om kapital och kapitalavkastning. Därefter ska vi följa den marxistiska analysen av hur kapitalet utvecklas ur varuproduktionen, ur värde och pengar. Vi ska uppehålla oss vid "kapitalets antediluvianska former", närmast köpmannakapitalet och dess roll, innan vi kommer fram till mervärdeteorin. Till den fogas ett avsnitt om kapitalismens konkreta historiska förutsättningar. Avslutningsvis ska vi återanknyta till den i det första avsnittet förda diskussionen om kapitalets produktivitet.
Den borgerliga nationalekonomins kapitalteorier brukar börja med den allmänna iakttagelsen att produktion tar tid. Det dröjer ett tag innan produktionsprocessens input förvandlats till output. Under denna tid är kapitalistens pengar frusna i form av realkapital: råvaror, halvfabrikat, maskiner, anläggningar etc. Realkapitalet gör tjänst i produktionsprocessen. Om kapitalisten får en inkomst av sitt kapital, så grundar sig denna inkomst på realkapitalets tjänster. Kapitalet är en produktionsfaktor, och dess avkastning beror på dess produktivitet, dess bidrag till produktionsresultatet. Eftersom produktionen rimligtvis alltid tar tid och realkapital alltså alltid behövs, så framstår kapital och kapitalavkastning som eviga, naturbestämda företeelser. "De socialistiska skogarna växa ju inte fortare än de borgerligt liberala", förmanade Knut Wicksell.[19]
Vad är det som är en produktionsfaktor, som medverkar i produktionen och bidrar till produktionsresultatet? Inte kapitalisten - som kapitalist - utan hans råvaror och maskiner. Men det är inte råvarorna eller maskinerna som spisar gåslever, dricker champagne och reser till Miami Beach. Det är inte produktionsmedlen, som tillägnar sig kapitalavkastningen, utan kapitalisten, ägaren av produktionsmedlen. Vad är det då som är produktivt, produktionsmedlen eller äganderätten till dem?
Man kunde naturligtvis nöja sig med den visserligen inte särskilt upplysande satsen, att kapitalisten därför att han äger produktionsfaktorn lägger beslag på dess avkastning. Men då vore kapitalavkastningen en inkomst av precis samma natur som varje annan exploatering av en ensamrätt av något slag. Ingenting skulle i princip skilja den från exempelvis feodalherrarnas kvarntullar, bropengar och grindslantar.
Alternativt har den borgerliga nationalekonomin sökt utveckla teorier, som tillskriver kapitalisten en produktiv insats. De anknyter då till den s.k. kapitalbildningen. Kapitalisten bildar kapital genom att spara, varvid han heroiskt övervinner en därmed förbunden "onytta". Prototypen för dessa teorier är Seniors abstinensteori, enligt vilken kapitalistens profit är ersättningen för hans avhållsamhet från att konsumera hela sin inkomst. I något mindre utmanande formuleringar varierades temat av Marshall och Böhm-Bawerk. Marshall ansåg att kapitalisten väntade enligt den kända regeln, att "all vår väntan bliver svår". Böhm-Bawerk fann att han övervann nutidsvarornas övervärdering.
Skenbart stödjer sig dessa teorier på psykologin. Men också deras psykologi är dålig. Marx påpekade att ökningen av det egna kapitalet, ackumulation av nytt kapital, för kapitalisten är en nödvändighet och en andra natur; man kunde lika gärna beteckna hans konsumtion som avhållsamhet från att ackumulera.[20] För övrigt tycks kapitalisterna framgångsrikt kunna avlasta både avhållsamheten och väntandet - i mer objektiv mening - på andra, som dock nödgas praktisera dessa dygder utan ersättning. Mot detta kan man då anföra, att det dock är kapitalisten som kan träffa ett val, som har möjligheten att inte konsumera hela sin inkomst. Det är i regel sant - just till följd av den fördelning mellan kapital och arbete, som teorin skulle förklara.
Man kan naturligtvis tautologiskt fastslå, att om det under ett år produceras ett nettotillskott av produktionsmedel eller realkapital, så konsumeras inte hela detta års produktion. I denna mening är ett "sparande" (produktion > konsumtion) en förutsättning för "kapitalbildning". Men detta har ingenting med kapitalisternas profit att göra. Behovet av investeringar, av nytt realkapital, bestämmer inte kapitalisternas profitkvot. Antag i ett samhälle av arbetare och kapitalister att arbetarna konsumerar hela sin lön medan kapitalisterna använder en del (g) av sina samlade profiter (P) till investeringar (I), så att
I = g • P
Om vi betecknar förrådet av realkapital eller produktionsmedel med C, så får vi:
I/C = (g • P) / C eller
P/C = (I/C) • (I/g)
I/C är produktionsmedlens tillväxttakt.[21] Den bestämmer inte ensam profiternas relation till realkapitalet (P/C), vilken också beror av g, som i sin tur väsentligen beror av förväntade profiter. Kapitalisterna tillägnar sig inte profit för att investera. De tillägnar sig en profit, varav de investerar en del om och där dessa investeringar förväntas ge mer profit.
I den borgerliga kapitalteorin har "det stationära samhället" spelat en viss roll. Böhm-Bawerk menade, att kapitalräntan där vore = 0, vilket från hans utgångspunkt föreföll logiskt: nytt kapital bildades inte och kapitalisterna behövde alltså inte någon ersättning för sitt sparande. Hans efterföljare är mer realistiska. Kapitalisterna måste finna det värt att bevara kapitalet och avstå från att konsumera eller förstöra det. För detta ska de ha betalt. Alltså bör det också i det stationära samhället antas existera en positiv kapitalränta. Och följaktligen är också i detta samhälle kapitalets tjänster produktiva och betingar ett pris, en profit.[22] Det förefaller vara rimlig kapitalistisk logik. Men med den logiken faller också alla försök att härleda kapitalisternas profit ur kapitalbildningens nödvändighet. Kvar står bara den obestridliga sanningen att kapitalisterna äger kapitalet.
När den borgerliga nationalekonomin misslyckas med att förklara kapitalistens produktivitet, så misslyckas den i själva verket med sin avgörande uppgift. För "kapitalisten är blott det personifierade kapitalet, fungerar i produktionsprocessen blott som bärare av kapitalet".[23] Kapitalistens profit är kapitalets profit. Det är den som ska förklaras. När ekonomerna flyr till det s.k. realkapitalet, till de producerade produktionsmedlen och deras bruksvärde i produktionsprocessen, så gör de kapitalet stor orättvisa. De bortser helt från dess karakteristiska egenskaper: att vara värde och en social relation till arbetarna. De bortser lika fullständigt från dess historiska uppgift: att revolutionärt omvandla alla produktionsvillkor. De förvandlar det i stället till högst anspråkslösa, triviala och allmängiltiga arbetsbetingelser - och därmed också till människans eviga följeslagare. Den bestående insatsen av dessa teoretiska prestationer ligger däri, att de troget reproducerar den fetischism, det försakligande av samhällsförhållandena, som kapitalismen vidareutvecklar ur den enkla varuproduktionen och gör till en vardagslivets religion. "Vulgärekonomin", anmärkte Marx, "gör i själva verket ingenting annat än att doktrinärt tolka föreställningarna hos de i de borgerliga produktionsförhållandena fångna agenterna för denna produktion, att systematisera och apologetisera dem."[24]
Kapitalet uppträder primärt som pengar. I historien framträder det först som penningförmögenhet. Den dagliga erfarenheten säger oss att kapitalisten "gör pengar". Faktiskt gör han också pengar med pengar. Marx' analys visar, hur pengar utvecklas ur värdet och hur kapital utvecklas ur pengar, d.v.s. hur varuproduktion utvecklas till kapitalism.
Vi såg i kap. 2 att redan det enkla värdeuttrycket 10 alnar linneväv = 1 rock ger åt ekvivalentvaran rocken en egenartad dubbelkaraktär: den framträder inte bara som rock utan också som värdets inkarnation. Värdet kräver denna försakligade form. Varuproduktionen är samhällelig men planlöst och omedvetet samhällelig: sambanden mellan varuproducenterna framträder först i bytet. Den enskilda varan är en individuell arbetsprodukt, resultatet av ett individuellt och särpräglat arbete. Men dess värdesubstans är abstrakt arbete, som måste få en från varan själv kvalitativt skild uttrycksform, måste "vara värt" något annat, t.ex. en rock.
Som enhet av bruksvärde och värde söker varan ständigt uttrycka sig själv i något annat och detta behov växer med bytesprocessens utveckling. Därför är det ett nödvändigt resultat av varuproduktionen att en vara skiljs ut från de andra och framträder som allmän ekvivalent. Denna vara tillgodoser ett allmänt behov, som växer fram ur själva bytesprocessen. Den får därför ett allmänt bruksvärde utöver sitt särskilda bruksvärde som särskild vara. Detta allmänna bruksvärde är att vara bärare av värdet, allmänt bytesmedel. Så småningom fixerar sig detta allmänna bruksvärde vid de av naturen mest lämpade varorna. Guld och silver är sådana naturliga penningvaror.
Penningens uppkomst drivs fram av de i varan inneboende motsättningarna. Den ger i sin tur upphov till nya motsättningar.
Pengarna fungerar både som värdemätare och som cirkulationsmedel. Redan däri ligger ett spänningsförhållande. Som värdemätare ger pengarna varan dess pris. Priset uttrycker ideellt dess värde. Men det uttrycker samtidigt dess "fromma önskan att bli guld" - varuproducenten producerar bruksvärden för andra, inte för sig själv. Transsubstantiationen måste alltså lyckas, varan måste göra sitt dödssprång, dess ägare måste finna "den punkt i varuvärlden" där hans vara "drar till sig guld".[25] Som cirkulationsmedel framträder pengarna (och penningvaran) som den objektiva betingelsen för att varan ska realisera sitt värde, både kvalitativt och kvantitativt. "Varan älskar pengarna", anmärkte Marx, "men 'sann kärleks väg är aldrig jämn' ".[26]
Som cirkulationsmedel förvandlar pengarna det enkla bytet av produkter till varucirkulation. Den egentliga ämnesomsättningen vara mot vara (V1 - V2) utvecklas till en process med pengarna som mellanled (V1 - P - V2). Processen sönderfaller i två led: varans försäljning (V1 - P) och köpet av en ny vara (P - V2) Men båda dessa led är vart för sig både köp och försäljning: det första är köp från penningägarens sida, det andra försäljning från en annan varuägares sida. Processen löser alltså upp sig i två självständiga akter, som kan skilja sig från varandra i tid och rum. Redan varucirkulationens enklaste form innesluter den formella möjligheten av avbrott och stockningar i varucirkulationen, ett faktum av betydelse för bl.a. kristeorin.[27]
Men pengarna medger inte bara en separation av de båda leden i varans metamorfos V1 - P - V2. De möjliggör också en separation av bytesprocessen från varuproducenterna, ett självständiggörande av bytesprocessen som sådan. Pengarnas kretsloppsform är P - V - P. I denna form har bytesprocessen gjort sig oavhängig av sitt ursprungliga ändamål, bytet av bruksvärde mot annat bruksvärde, och förvandlats till en bytesprocess för bytesvärdets skull. Mot denna form svarar en ny socialekonomisk funktion, som tränger sig mellan varuproducenterna: köpmannens, som köper för att sälja för att köpa för att sälja - för att uppehålla och genom de olika transaktionerna fortplanta bytesvärdet som sådant. Liksom köpmannakapitalet är kapitalets "antediluvianska" - urmodiga - form, så företer redan kretsloppsformen P - V - P den väsentliga likheten med kapitalets kretslopp, att pengarna bildar start- och slutpunkten för rörelsen.
Så länge vi bara betraktar pengarna som värdemätare och cirkulationsmedel, så framstår självständiggörandet av denna nya kretsloppsform närmast som en formell möjlighet. Dess reella möjlighet ligger däri att pengarna inte bara är värdemätare och cirkulationsmedel utan också - pengar. Pengar som pengar, det är pengarna som allmän, självständig och ensam företrädare för värdet, pengarna som "bytesvärdets enda adekvata existens".[28] Genom att avbryta varucirkulationen efter dess första fas, genom att sälja utan att köpa, försöker skattbildaren dra cirkulationsmedlet ur cirkulationen, förvandla det till pengar som pengar, ackumulera det som allmän samhällelig rikedom. Med varuproduktionens fortsatta utveckling förvandlas skattbildningen från en tillfällig konservering av överskott till en tvingande nödvändighet. Den driver skattbildaren till ständig anhopning av kvantitativt begränsade värdesummor och gör honom till "bytesvärdets martyr", till "helig asket på metallpelarens topp".[29] Samtidigt utvecklar pengarna en ny funktion, där de åter inträder i cirkulationen som "bytesvärdets absoluta existens" och "bytesprocessens sista ord". Det sker när de fungerar som allmänna betalningsmedel.[30] I båda dessa fall - som föremål för skattbildning och som allmänt betalningsmedel - har penningen delvis lösgjort sig från varucirkulationens elementära form V1 - P - V2. Den har tvingat varucirkulationen att underordna sig bytesvärdet som självändamål och förvandlat dess ena fas - V - P, försäljning utan köp - till en ändamålsenlig akt.
Vi återvänder till P - V - P, den form i vilken pengar ges ut för att fås tillbaka, förskotteras för att återvända. Vad skiljer den från skattbildningen? I båda fallen är bytesvärdet motiv och ändamål. Men om i P - V - P kvantitativt samma penningsumma återvänder som den utlagda, om varan säljs för vad den köpts, då har bytesvärdet endast konserverats. Då förefaller skattbildarens metod enklare och säkrare. Å andra sidan: för skattbildaren är den väsentliga uppgiften att öka sin skatt i principiellt obegränsad omfattning. Och för detta nödgas han inte bara arbeta och försaka, han måste också ständigt dra cirkulationsmedel från cirkulationen, ackumulera bytesvärde genom att avstå från att byta.
Men om det i P - V - P' gäller, att P' > P, att de utlagda pengarna återvänder med ett tillskott ΔP, då har bytesvärdet inte bara konserverats utan ökat. Det har ökat inte genom att pengarna undandras cirkulationen utan tvärtom i och genom deras kretslopp. Och värdeförmeringen gör denna kretsloppsprocess till ett självändamål, som ständigt söker upprepa sig i obegränsat växande omfattning.
Då cirkulerar pengarna inte längre som pengar utan som kapital. P - V - P + ΔP är den allmänna formeln för kapitalets kretsloppsprocess, giltig för såväl köpmanna- som industrikapitalet. ΔP är mervärde. Kapitalet är "Mehrwert heckender Wert", värde som ynglar av sig mervärde. Kapitalets värdeförmeringsprocess är den framgångsrika lösningen på skattbildarens martyrium.
"Denna absoluta drift att berika sig, denna lidelsefulla jakt efter värde har kapitalisten gemensamt med skattbildaren. Men medan skattbildaren bara är den förryckta kapitalisten, är kapitalisten den rationella skattbildaren. Den rastlösa förmering av värdet, som skattbildaren strävar efter i det han söker rädda pengarna undan cirkulationen, den uppnår den klokare kapitalisten i det han ständigt på nytt prisger dem åt cirkulationen."[31]
I det utvecklade kapitalistiska samhället intar handelskapitalet en helt underordnad ställning i förhållande till industrikapitalet. Men den tjänande brodern har finare anor. Kapitalet utvecklas ur varucirkulationen. Handeln med varor - och naturligtvis: med pengar - är dess ursprungliga sysselsättning. Först så småningom bemäktigar sig kapitalet produktionen. Det är dess avgörande erövring, och när den är gjord, reduceras handelskapitalets roll slutgiltigt. Men innan dess intar handelskapitalet - liksom dess följeslagare, det räntebärande kapitalet eller ockerkapitalet - en självständig ställning, ju mer självständig ju mindre utvecklade produktionsförhållandena är.
Bytet skapar inget värde. Att varan går ur hand i hand ändrar ingenting i den för dess framställning socialt nödvändiga mängden abstrakt arbete. Därför gör köpmannen sin vinst genom att köpa billigt och sälja dyrt, så som redan merkantilisterna mycket riktigt framhöll. Han köper varan under och/eller säljer den över dess värde. Han utnyttjar skillnaderna - naturliga eller historiskt uppkomna - i produktionsbetingelser och kostnader mellan olika och från varandra skilda samhällen, som endast tillfälligt förbinds med varandra genom varuhandelns förmedling. Ibland köper han inte alls, d.v.s. plundrar.
Dessa exploateringsmetoder går som en röd tråd genom handelskapitalets historia. Varuhandeln utvecklas i de självhushållande samhällenas utkanter, i den gamla världens porer. Historien uppvisar en rad exempel på utpräglade handelsfolk, som ofta genom långväga handel (med eller utan plundring) transiterade varor mellan olikartade produktionsområdens mynningar och frenetiskt slogs för sin exklusiva mellanhandsställning: fenicier och greker, kartager och syrier, venetianare och genuesare, hanseater och holländare. Genom dem utvecklades också transportmedlen men knappast i någon revolutionerande omfattning. Vind och våg var ännu fram till den industriella revolutionen varutransportens viktigaste hjälpmedel.
Men varuhandeln utvidgar också beständigt sin marknad och drar in en allt större del av produktionen i varucirkulationen. Den avtvingar varuproducenterna mer varor och stimulerar växande behov. Så skapar den ständigt nya marginaler för att köpa billigt och sälja dyrt.
Om varuhandeln hade utvecklats i en jämlikhetens värld av idel självständiga varuproducenter, som själva ägde hela produkten av sitt arbete, då hade utrymmet för handelskapitalets tillväxt haft snävare gränser. Men så var det inte. Varuhandeln tränger in i samhällen, som före den och oberoende av den är delade i klasser. Helt utan varuhandelns förskyllan och värdighet existerar det i dessa samhällen en merprodukt: slavar, bönder och andra beroende producenter avtvingas ett överskott till slavägare, jordägare och andra utsugare. Koncentrationen av ett produktionsöverskott i ett fåtals händer vidgar varucirkulationens bas. Den skapar samtidigt en köpkraftig efterfrågan på de lyxvaror, som ständigt uppträder som pionjärer i varuhandelns historia: pepparn och sidenet blev världshandelsvaror långt före sockret och bomullen. Men framför allt: handelskapitalet snyltar på den av andra utsugare frampressade merprodukten, det stoppar en del av den i egna fickor och omvandlar den till kapital.
I den ekonomiska historien brukar man starkt betona handelns omvandlande roll och utvecklingsbefrämjande effekter under förindustriell tid. Sant är att handelskapital och varuhandel utvecklar varucirkulation och penninghushållning till den nivå, som den kapitalistiska varuproduktionen kräver som sin startpunkt. Såtillvida skapar de nödvändiga betingelser för kapitalistiska produktionsförhållanden, samtidigt som de i viss mån verkar upplösande på äldre samhällsförhållanden. Men det är också sant att handelskapital och varuhandel i sig själva inte omvandlar produktionen eller skapar nya produktionsförhållanden. Tvärtom baserar handelskapitalet sin självständiga ställning just på outvecklade produktionsförhållanden, t.o.m. på det förhållandet att varuproduktionen alltjämt rör sig inom snäva gränser. Det är framför allt viktigt att observera, att handelskapitalet parasiterar på förkapitalistiska utsugningsrelationer, härdar dem, befäster dem och växer samman med dem i ett symbiotiskt förhållande. Perioder av stark tillväxt av handeln under förkapitalistisk tid går regelbundet samman med en skärpning av förkapitalistiska utsugningsformer och eländigare villkor för de omedelbara producenterna: slaveriets blomstringsperioder under antiken, den feodala reaktionen under högmedeltiden, den "andra livegenskapen" i östra Europa från början av nyare tid, plundringen av kolonierna och deras folk är klassiska exempel. Det faller sig också naturligt för köpmannaoligarki och skeppsbroadel att sluta upp på de gamla samhällsförhållandenas sida i de borgerliga revolutionernas period.[32]
Så står varuproduktionens och kapitalismens utveckling i ett dialektiskt förhållande till varandra. Varuproduktionen måste utvecklas till en viss nivå för att kapitalistiska produktionsförhållanden ska kunna uppstå. Men det är först som kapitalistisk produktion, som varuproduktionen blir helt dominerande och penetrerar hela samhällslivet
Den allmänna formeln för kapitalets kretslopp är P - V - P' där P' > P, där alltså kapitalet i och genom sitt kretslopp ynglar av sig ett mervärde ΔP. Men bytet skapar inget värde. Varken transaktionen P - V eller transaktionen V - P' kan i och för sig tillföra kapitalet mera värde. Därför måste köpmannen köpa under och/eller sälja över varans värde, där han inte kan utnyttja värdeförhållandenas tillfälliga karaktär. Men varken outvecklade värderelationer eller avvikelser från värdet i köp och försäljning kan förklara det kapitalistiska mervärdet. Om kapitalismen inte hade producerat mervärde, då hade den inte kunnat omvandla produktionsbetingelserna, den hade inte ens kunnat utveckla varuproduktionen till den generella formen för produktion. Den hade varit dömd att spela samma väsentligen parasitära roll som handelskapitalismen under förkapitalistisk tid.
Utgångspunkten för en förklaring av det kapitalistiska mervärdet måste därför vara att alla varor köps och säljs till sina värden. Det innebär en abstraktion. Vad vi därvid bortser från är i själva verket inte bara prisfluktuationer på kort sikt. Vi arbetar också med den förutsättningen att kapitalet i varje produktionsgren fördelar sig i värdemässigt samma proportioner på lagrat resp. levande arbete, på produktionsmedel och arbetskraft. Den förutsättningen strider givetvis mot verkligheten, där kapitalsammansättningen skiljer sig väsentligt från bransch till bransch. Och till följd av konkurrensen mellan kapital av olika sammansättning kommer - som i ett senare kapitel ska visas - inte heller genomsnittspriserna att sammanfalla med värdena. Men dessa aspekter av den kapitalistiska konkurrensen är sekundära och bör behandlas i ett senare led. För att förstå dem måste vi först ha förklarat kapitalet, vilket i sin tur förutsätter en förklaring av mervärdet. Och mervärdet måste förklaras utifrån varuproduktionens allmänna lagar, d.v.s. utifrån förutsättningen att det alltid är lika värden som byts mot varandra.[33]
Hur är då - under denna förutsättning - mervärdet möjligt? Det är möjligt, säger Marx, endast om man kan få ut bytesvärde genom själva förbrukningen, konsumtionen av den vara man köper. Köparen har obestridlig rätt att utnyttja den köpta varans bruksvärde: köper jag ett bröd, så kan jag äta upp det. Men om förbrukningen ska ge bytesvärde, då
"måste vår penningägare vara så lycklig, att han inom varucirkulationens område, på marknaden, upptäcker en vara, vars själva bruksvärde har den egendomliga beskaffenheten att vara en källa till värde, vars verkliga förbrukning alltså själv är materialisering av arbete och därmed värdeskapande."[34]
Det gäller här varan arbetskraft (arbetsförmåga). Hur denna vara befinner sig på marknaden, det hör till den kapitalistiska produktionens betingelser, och vi ska återkomma till dem. Men låt oss anta att den finns där, att kapitalisten på marknaden kan köpa rätten att förbruka en annans arbetskraft under exempelvis en dag.
Vad betalar han för det? Han måste enligt våra förutsättningar betala varans värde. Om arbetskraften gäller detsamma som om andra varor: dess värde är den för dess framställning socialt nödvändiga mängden abstrakt arbete. Arbetaren måste ha livsmedel, kläder, bostad, försörjning för sig och sin familj, om hans arbetskraft ska reproduceras som vara på marknaden. Hur mycket, det beror av de naturbetingelser och historiskt sociala omständigheter, som format den allmänna levnadsnivån. Men i ett givet samhälle är det en viss mängd varor som arbetaren och hans familj måste förbruka för att hans arbetskraft dagligen ska reproduceras, d.v.s. nästa dag åter kunna bjudas ut på marknaden. Denna varumängd är också en värdemängd, den innehåller en viss mängd abstrakt arbete, socialt nödvändig för dess framställning. Låt oss anta att denna mängd, mätt i tid är 4 timmar. 4 timmar är alltså arbetskraftens värde för en dag, som kapitalisten måste betala. Låt oss därpå följa kapitalistens förbrukning av den vara han köpt, d.v.s. arbetarens arbete. Under arbetsprocessen förbrukas råmaterial, hjälpmedel och redskap av olika slag, som kapitalisten köpt till deras värde, motsvarande den mängd abstrakt arbete de innehåller. Men i den mån produktionsmedlen förbrukas ändamålsenligt i produktionen, d.v.s. tjänar framställningen av nytt bruksvärde, så konserveras de förbrukade och förslitna produktionsmedlens värde och överförs oförändrat på den nya varan. Därtill fogar arbetaren nytt värde. Efter 4 timmar har han - vid genomsnittlig energiförbrukning - reproducerat det värde, varmed kapitalisten köpt hans arbetskraft. Om produktionsprocessen nu avbröts, arbetaren gick hem och kapitalisten sålde den producerade varan till dess värde, så skulle han vid realiserandet av det av arbetaren tillskapade värdet endast få tillbaka det som han betalar för arbetskraften. Därutöver skulle han vid varans försäljning också få täckt sina utgifter för de råmaterial och hjälpmedel som förbrukats och de maskin- och verktygsdelar som förslitits under dessa 4 timmars arbete. Alltså finge han i detta fall bara tillbaka vad han ger ut. Hans kapital skulle inte ha ynglat av sig något mervärde. Och detta vore fallet, helt oberoende av hur kapitalisten än sparat och knåpat, hur han än försakat och väntat, hur tappert han än bekämpat nutidsvarornas övervärdering.[35]
Men varför skulle han avbryta produktionsprocessen efter 4 timmar? Han har köpt rätten att förbruka arbetskraften under en dag. Och arbetaren har sålt denna rätt och får betalt för den - för säkerhets skull dock i efterskott. Alltså utsträcks arbetstiden till exempelvis 8 timmar. Under denna tid fortsätter arbetaren att produktivt förbruka råmaterial och slita redskap, varvid alltjämt deras värde konserveras och överförs på den nyproducerade varan. Men han fortsätter också att timme för timme därutöver tillskapa nytt värde. När arbetsdagen är slut, har 8 timmars värde tillfogats de förbrukade produktionsmedlens. Detta värde kan kapitalisten realisera vid försäljningen, det ingår i hans nya varas värde. Men värdet av den vara han köpt av arbetaren, dennes arbetskraft, är hälften därav eller 4 timmar. Skillnaden mellan det av arbetaren tillskapade värdet och värdet av hans arbetskraft är alltså 4 timmar, och detta värde framträder vid varans försäljning som realiserat mervärde, som ΔP.
Arbetsdagen består alltså av två delar. Dess ena del är den tid under vilken arbetaren reproducerar värdet av sin arbetskraft. Marx kallar den den nödvändiga arbetstiden. Om arbetslönen motsvarar arbetskraftens värde - och det ingår i vår förutsättning - så är den också betald arbetstid. Arbetsdagens andra del är den tid under vilken arbetaren producerar värden utöver värdet av sin arbetskraft. Marx kallar den merarbetstid, den är också obetald. I vårt exempel fördelar sig arbetsdagens 8 timmar med hälften på den nödvändiga och hälften på merarbetstiden. Mervärdet är kristalliserad merarbetstid.
Vi kan nu fullständiga formeln för kapitalets kretslopp i den kapitalistiska produktionen:
I denna process sker alla köp och försäljningar till varornas värden. P - V och V' - P' är båda byten av ekvivalenter. Värdeförmeringsprocessen sker i produktionen. Kapitalisten köper inte samma vara billigt och säljer den dyrt. Han köper och säljer olika varor.
Vid transaktionen P - V sönderfaller kapitalet i två delar Den ena omvandlas till produktionsmedel. Dess värde förändras inte genom produktionsprocessen; de förbrukade produktionsmedlens värde överförs oförändrat på den nya varan. Marx kallar därför denna del konstant kapital. Den andra delen används för köp av arbetskraft. Den delen reproduceras i produktionsprocessen med ett värdetillskott, som motsvarar merarbetstiden. Marx kallar den därför variabelt kapital. Den producerade varans värde byggs alltså upp av tre beståndsdelar: konstant kapital (k), variabelt kapital (v) och mervärde (m). Lägg märke till att det konstanta kapitalets värde inte reproduceras i produktionsprocessen! Produktionsmedlens bruksvärde förintas men deras värde bevaras, det behöver alltså inte och kan inte heller ersättas av arbetarens arbete. Däremot är det variabla kapitalets värde förmäl för verklig reproduktion: varje arbetstimme - nödvändig såväl som merarbetstid - skapar nytt värde (v+m).[36] Schematiskt kan man alltså illustrera produktionsprocessens värdeförmering så:
Mervärdets förklaring är alltså väsentligen denna: kapitalisten köper varan arbetskraft till dess värde, men han säljer en annan vara, vilken innehåller det större värde, som förbrukningen av arbetskraften skapat.
Redan före Marx hade den klassiska arbetsvärdeteorin beväpnat en socialistisk kritik av kapitalistens arbetsfria inkomst. Men det skedde då i allmänhet i den formen, att bytet mellan kapital och arbete angavs som ett brott mot principen om "equal exchange", byte av ekvivalenter. "Det är endast arbetet som skapar värde", skrev den engelske senricardianen och utopisten J. F. Bray. "I ett rättvist bytessystem skulle alla varors värden bestämmas av hela deras produktionskostnad; och lika värden skulle alltid bytas mot lika värden." Men tvärtom existerar
"detta det mest orättvisa bytessystem - arbetarna har givit kapitalisten ett helt års arbete i utbyte mot endast ett halvt års värde - och därav, inte av påstådda skillnader i individernas kroppsliga och mentala förmögenheter, härrör den brist på jämlikhet och makt som för närvarande finns omkring oss. Ett oundvikligt villkor för denna brist på ekvivalens i bytet - köp till ett pris och försäljning till ett annat - är att kapitalisterna fortsätter att vara kapitalister och arbetarna arbetare - de ena en klass av tyranner och de andra en klass av slavar - för evigt."[37]
Marx däremot visade att kapitalismen är varuproduktion och följer dess allmänna lag om byte av ekvivalenter. Det lönar sig därför inte att ropa på polis för att upprätthålla varuproduktionens och varubytets lagar mot kapitalisterna. Som varuförsäljare behöver arbetaren inte bli prejad. Även när han får betalt för sin arbetskraft till dess fulla värde blir han utsugen. Förhållandet är att han är tvungen att sälja sin arbetskraft och att kapitalisten kan köpa och förbruka den.
Att arbetskraften bjuds ut som vara är därför den väsentliga betingelsen för kapitalistisk mervärdeproduktion. Varje vara måste ha ett bruksvärde för andra än varans ägare, ett bruksvärde för köparen. Arbetskraftens bruksvärde för kapitalisten består i att dess förbrukning alstrar mervärde. Gjorde den inte det vore varan osäljbar. Denna avgörande punkt har ibland missats i senare diskussion. I en artikel från 1935 sökte Oskar Lange omtolka Marx' mervärdeteori till en teori om innovationernas oumbärlighet för det kapitalistiska systemet. Det var, menade han, framför allt teorin om arbetskraftens värde som var otillfredsställande; dess rationella kärna låg däri att den visade att "tekniska framsteg hindrade lönerna från att äta upp profiterna".[38] Men om arbetarna måste sälja sin arbetskraft som vara, till vem skulle de kunna sälja den utan att producera mervärde?
Arbetskraften som vara är resultatet av en historisk process. Dess väsentliga innebörd är att arbetarna gjorts fria i dubbel bemärkelse. Å ena sidan måste arbetaren vara fri att sälja sin arbetskraft till den som vill köpa den. Han kan inte vara slav, ty slaven förfogar inte över sin arbetskraft som vara. Han måste också vara fri från de beroendeförhållanden och bindningar som kännetecknade de feodala produktionsförhållandena. En upplösning av de förkapitalistiska samhällsförhållandena med deras olika former av utomekonomiskt tvång gentemot producenterna är därför en betingelse för kapitalismen. Å andra sidan måste arbetaren vara fri, d.v.s. skild från de produktionsmedel och andra arbetsbetingelser, som är en förutsättning för hans produktiva verksamhet. Friheten i denna mening tvingar honom att sälja sin arbetskraft till dem som förfogar över produktionsmedlen, den är det ekonomiska tvång som kännetecknar kapitalismen. Kapitalet definieras alltså genom sitt förhållande till en egendomslös klass, ett proletariat. Det är en social relation, ett produktionsförhållande.
Den process genom vilken detta förhållande uppkommer, kallade Marx "den så kallade ursprungliga ackumulationen". "Så kallade" är här en ironisk reservation. Det är inte fråga om ackumulation i vanlig mening, d.v.s. mervärdets förvandling till kapital, utan om den process som gör mervärdeproduktionen möjlig. Det är vidare fråga om krossandet av de ursprungliga förhållanden, som kapitalet möter vid sitt första framträdande i historien: den feodala privategendomen, hantverkarnas och böndernas på eget arbete grundade äganderätt till sina produktionsmedel. Det handlar om
"skilsmässoprocessen mellan arbetaren och äganderätten till hans arbetsbetingelser, en process som å ena sidan förvandlar de samhälleliga livs- och produktionsmedlen till kapital, å andra sidan de omedelbara producenterna till lönarbetare. Den s.k. ursprungliga ackumulationen är alltså ingenting annat än den historiska skilsmässoprocessen mellan producent och produktionsmedel."
Historiskt avgörande i denna process är de moment, "då stora människomassor plötsligt och våldsamt lösslitas från sina existensmedel och som fågelfria proletärer slungas ut på arbetsmarknaden."[39] Sin historiska framställning av denna process startar därför Marx med böndernas expropriation från gård och grund, massgrundvalen för hela omvandlingen. Han fortsätter med blodslagarna mot de exproprierade, med uppkomsten av kapitalistiska arrendatorer på landsbygden, med utvecklingen av lönarbetarklassen och den inre marknaden. Slutligen visar han hur koncentrationen av kapital underlättats genom olika former av statligt våld: kolonialsystem och slavhandel, krig och protektionism, statlig upplåning och skatteutplundring. Den kapitalistiska egendomen grundar sig på expropriation av de enkla varuproducenterna, på upphävandet av den förkapitalistiska privategendomen. I denna mening är den socialistiska revolutionen "negationens negation", då "expropriatörerna blir själva exproprierade".[40]
Det är nu möjligt att knyta samman de två trådarna i Marx' analys av kapitalets uppkomst. Den ena tråden leder oss in till varan, den kapitalistiska organismens urcell. Längs den kan vi följa hur varans inre motsättningar framtvingar dess fördubbling i vara och pengar, och hur pengarnas motsättningar driver dem att omvandlas till kapital. Men denna härledning är inte någon reproduktion av den konkreta historiska utvecklingen. Dess syfte är att visa hur varuproduktionen i dess rena och elementära form av "enkel varuproduktion" alstrar kapitalism. Men den enkla varuproduktionen är såtillvida en abstraktion, som den konkreta förhistoriska varuproduktionen är svagt och ofullständigt utvecklad och endast ofullständigt förverkligar varuproduktionens allmänna lagar. Det är först med kapitalismen som varuproduktionen blir produktionens allmänna förhärskande form, som med lönarbetet som grundval påtvingar sig hela samhället och som fullt ut förverkligar varuproduktionens lagar.[41]
I den konkreta historiska utvecklingen föregås kapitalismen inte av någon gyllene tidsålder, då alla är självägande varuproducenter. Den växer tvärtom fram i hägnet av tidigare klassamhällen med sina former av våld, förtryck och exploatering av de omedelbara producenterna. Till dessa äldre klassförhållanden för oss den andra tråden i Marx' analys. De kapitalistiska produktionsförhållandena segar sig fram med det redan existerande klassförtrycket som hävstång.
"Utgångspunkten för den utveckling, som skapade både lönarbetaren och kapitalisten, var arbetarens träldom. Vidareutvecklingen bestod i en ändrad form för denna träldom, i det den feodala exploateringen förvandlades till kapitalistisk."[42]
Vi återvänder nu till den i detta kapitels första avsnitt diskuterade frågan. Uttrycket "kapitalets produktivitet" kan vid första påseende förefalla stå i strid mot den marxistiska teorin. Så är inte fallet. Vad det gäller är att skilja mellan de fetischistiska föreställningar om kapitalets produktivitet, som de kapitalistiska produktionsförhållandena själva alstrar, och kapitalets verkliga produktivitet.
De vanliga, allmänna arbetsbetingelserna - råmaterial, verktyg, produktionsmedel i allmänhet, som själva är produkter av arbete - omvandlas under kapitalismen till kapital. Som kapital uppträder de mot arbetaren som en självständig makt, som "ger honom sysselsättning", exploaterar honom, tvingar honom att bevara och förmera deras värde. Redan därigenom förefaller kapitalet utrustat med egna övernaturliga egenskaper, med egen produktiv kraft. Detta intryck förstärks genom utvecklingen av arbetets samhälleliga karaktär: från enkel samverkan i arbetet över manufakturens arbetsfördelning till fabriksindustrin med dess vetenskapligt genomförda - och på realiserad vetenskap, maskiner, baserade - arbetsorganisation. I allt detta, inte minst i "den tekniska utvecklingen", framträder det mänskliga arbetets samhälleliga karaktär gentemot människorna som kapitaliserat, som kapitalets krafter, som kapitalets bedrifter, som kapitalets och kapitalisternas egna funktioner. Den borgerliga nationalekonomin upptäcker följaktligen i alla dessa yttringar av det mänskliga arbetets församhälleligande endast nya attribut till kapitalet. De samhälleliga produktionsförhållandena uppträder här i samma förvanskade, försakligade eller personifierade form, som när penningen framstår som inkarnationen av den samhälleliga rikedomen.
Kapitalets verkliga produktivitet består däremot i följande:
"1:o i tvång till merarbete; 2:o i att absorbera och tillägna sig det samhälleliga arbetets produktivkrafter och de allmänna samhälleliga produktivkrafterna, däribland vetenskapens."[43]
Är då inte kapitalets produktivitet identisk med arbetets produktivitet, med "att arbetet producerar mer än vad som för dess underhåll är erforderligt"?[44]
Marx diskuterar den uppfattningen ingående och avvisar den energiskt. Mervärdet är icke följden av någon mystisk, naturbetingad egenskap hos arbetet. Det har en naturlig förklaring
"endast i den helt allmänna betydelsen, att det inte finns några naturhinder, som gör det omöjligt för en man att på andra avlasta det arbete, som är nödvändigt för hans uppehälle, alldeles på samma sätt som att inga absoluta naturhinder avhåller den ene från att använda den andres kött till föda. /.../ Vad gynnsamma naturbetingelser ger är alltid endast möjligheten, aldrig däremot förverkligandet av merarbete, mervärde eller merprodukt."
En viss produktivitet hos arbetet är alltså en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för kapitalistisk mervärdeproduktion liksom för annan utsugning. Under gynnsamma naturliga betingelser kan en man kanske under bråkdelen av en dag producera sitt dagsuppehälle. Men det finns inga naturliga skäl till att han ska ägna resten av dagen åt att producera, vare sig åt sig själv eller åt andra:
"Vad naturens givmildhet omedelbart ger honom är mycket fritid. För att han ska kunna använda den produktivt för egen räkning krävs en hel rad historiska omständigheter. För att han ska ge ut den i form av merarbete för andra fordras yttre tvång."[45]
En klar insikt om kapitalets verkliga produktivitet är nödvändig för att förstå dess plats i historien. Kapitalet pressar ut merarbete. Att det - jämfört med tidigare utsugningsformer som slaveri och livegenskap - framstår som unikt när det gäller att piska fram utvecklingen av produktivkrafterna, det beror på att det framtvingar merarbete på sätt och i former, som är gynnsammare för denna utveckling. Därmed förbereder det också ett nytt och högre stadium i den historiska utvecklingen.[46] Fullt konsekvent börjar det Kommunistiska manifestet sitt historiska avsnitt med en medryckande skildring av bourgeoisins revolutionära roll i historien och av vad den skapat i form av "jättelikare och kolossalare produktivkrafter än alla de föregående generationerna gemensamt".[47] Det är den ena sidan. Den andra är att kapitalismen också åstadkommit den absurditet, som inget tidigare samhällstillstånd känt: att göra merarbetets maximering till all produktiv verksamhets ändamål. Det är visserligen sant, att ett visst kvantum merarbete alltid och under alla samhällsformer kommer att fordras, dels som en försäkring mot tillfälligheter, dels för den progressiva utvidgning av reproduktionen, som befolkningens och behovens tillväxt kräver. Men:
"Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete, som betingas av nöd och yttre ändamålsenlighet, upphör. Det ligger enligt sakens natur hinsides den egentliga materiella produktionens sfär. Vilden måste slåss mot naturen för att tillgodose sina behov, för att uppehålla och reproducera sitt liv. Det måste också den civiliserade människan göra i alla samhällsformer och under alla tänkbara produktionssätt. Med den mänskliga utvecklingen utvidgar sig detta nödvändighetens rike, eftersom behoven gör det. Men så gör också de produktivkrafter, som tillgodoser behoven. Friheten på detta område kan blott bestå däri, att den församhälleligade människan, de förenade producenterna, rationellt reglerar denna sin ämnesomsättning med naturen, att de tvingar in den under sin gemensamma kontroll istället för att behärskas av den som en blind makt, att de fullbordar den med minsta möjliga kraftförbrukning och under de för den mänskliga naturen värdigaste och mest adekvata betingelserna. Men likafullt förblir det ett nödvändighetens rike. Hinsides detta börjar den mänskliga kraftutveckling, som gäller som sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid blott kan blomstra på grundval av nödvändighetens. Förkortning av arbetsdagen är här huvudvillkoret."[48]
I detta kapitel ska vi framför allt behandla arbetslönen. De problem som tes upp är väsentligen två: vad arbetslönen är och vad som bestämmer dess storlek. Till båda dessa frågor lämnar den marxistiska teorin helt andra svar än de dominerande borgerliga uppfattningarna.
Marx' teori om arbetslönen arbetar bl.a. med utgångspunkt från begreppen utsugningsgrad och produktion av absolut resp. relativt mervärde. Vi börjar därför med en redogörelse för dessa begrepp.
I sin egenskap av proletär tvingas lönarbetaren att sälja sin arbetskraft till den som äger produktionsmedlen, till kapitalisten. Det pris som arbetskraften betingar kommer liksom andra varupriser att växla med förändringar i utbud och efterfrågan. Men liksom andra prisfluktuationer rör sig växlingarna i arbetskraft till den som äger produktionsmedlen, till varans värde. Värdet av varan arbetskraft är den mängd abstrakt arbete, som är socialt nödvändig för att reproducera arbetskraften som vara. Det är m.a.o. vad det i allmänhet kostar i arbetstid av genomsnittlig intensitet att framställa värdet av de nyttigheter, som arbetaren och hans familj vid givna levnadsbetingelser kräver för att ständigt på nytt leverera arbetskraft till marknaden. Kapitalismens rättvisa lön, anmärkte Engels,
"är under normala förhållanden den summa som behövs för att skaffa arbetaren de existensmedel, vilka han - alltefter sin ställning och sitt lands levnadsstandard - behöver för att bevara sin arbetsförmåga och fortplanta sin ras."[49]
Men det värde som arbetaren skapar - och som kapitalisten som köpare av hans arbetskraft tillägnar sig - är ett annat värde. Det bestäms vid genomsnittlig arbetsintensitet och arbetsskicklighet av den tid som arbetaren arbetar. Under 8 timmars arbetsdag nyskapar arbetaren 8 timmars värde, helt oberoende av hur många arbetstimmar det krävs för att reproducera hans arbetskraft för en dag. Om arbetskraftens reproduktion för en dag i detta fall också krävde 8 timmar, så vore kapitalistisk mervärdeproduktion omöjlig: arbetskraftens värde och därmed dess pris skulle uttömma det nyproducerade värdet och kapitalisten skulle inte ha någon anledning att köpa arbetskraften. I realiteten arbetar arbetaren alltså bara en del av sin arbetsdag för att reproducera värdet av sin arbetskraft, d.v.s. reproducera värdet av de varor som han med sin lön köper för att försörja sin familj. Resten av arbetsdagen producerar han mervärde åt kapitalisten.
Antag att arbetaren reproducerar värdet av sin arbetskraft för en dag under en tredjedel av arbetsdagen. Av 8 timmars arbetsdag går 22/3 timmar åt för att producera de värden som motsvarar arbetskraftens dagspris, lönen för en dag. Det är vad vi i föregående kapitel kallat den nödvändiga eller betalda arbetstiden. Resterande 51/3 timmar är då merarbetstid eller obetald arbetstid. Relationen mellan merarbetstid och nödvändig arbetstid är här 2/1. Ur kapitalistens synpunkt är detta relationen mellan det mervärde han tillägnar sig och hans variabla, i arbetslöner utlagda kapital, alltså m/v. Marx kallade den mervärdekvot.
Mervärdekvoten mäter utsugningsgraden, förhållandet mellan den tid som arbetaren arbetar gratis åt kapitalisten, och den tid under vilken han reproducerar sin arbetskraft. Den bestämmer den mervärdemängd, som ett variabelt kapital av given storlek kan producera (m = v • m/v). Den ligger också till grund för nettonationalinkomstens (V+M) fördelning.
Vid varje givet tillfälle bestäms fördelningen mellan kapital och arbete av en ständigt pågående dragkamp mellan kapitalister och arbetare. Betingelserna för denna kamp växlar ständigt. Den politiska ekonomin har i första hand att analysera de allmänna villkoren. Utgångspunkten måste därvid vara, att alla varor, inklusive arbetskraften, köps och säljs till deras värden.
I så fall bestäms mervärdekvoten av två faktorer, som åtminstone inom vissa gränser är oavhängiga av varandra. Den ena är arbetstidens längd, mätt exempelvis i arbetstimmar per dag; den andra är arbetskraftens värde eller den nödvändiga arbetstiden per samma tidsenhet. Vid givet värde av arbetskraften kan mervärdekvoten endast stiga eller falla med arbetstidens längd; vid given arbetstid endast med fallande resp. stigande värde av arbetskraften. Därav följer att det finns i princip två sätt för kapitalisterna att höja mervärdekvoten: att förlänga arbetstiden och att sänka den nödvändiga arbetstiden. Marx kallade dem produktion av absolut resp. relativt mervärde.
Om arbetstiden vore lika med den nödvändiga arbetstiden, då vore mervärdekvot och mervärdemängd = 0. All kapitalistisk produktion förutsätter alltså en viss förlängning av arbetstiden utöver den nödvändiga. Produktionen av absolut mervärde är därför den allmänna grundvalen för det kapitalistiska produktionssättet och den logiska utgångspunkten för all mervärdeproduktion. Den bildar också den historiska utgångspunkten. I det kapitalistiska produktionssättets första barndom förändrar sig de allmänna produktionsbetingelserna endast långsamt. I motsvarande grad tenderar arbetskraftens värde att vara konstant. Mervärdekvoten kan då bara höjas genom en förlängning av arbetstiden.
Men en höjning av mervärdekvoten genom förlängning av arbetstiden har sina givna gränser. Arbetsdagen kan visserligen - och så skedde också i industrialismens första skede - betraktas som 24 timmar minus den för vila fysiskt nödvändiga tiden. Även så har den emellertid en gräns, vars överskridande bara är möjligt till priset av en snabbare förslitning av arbetskraften och en därav betingad stegring av dess värde. "I sitt eget intresse", anmärkte Marx, "tycks kapitalet därför hänvisat till en normalarbetsdag."[50]
Det betyder naturligtvis inte, att produktionen av absolut mervärde upphör i och med införandet av lagstadgad arbetstid. Den förblir den allmänna grundvalen för den kapitalistiska produktionen. Därtill kommer, att kapitalisterna alltid strävar efter att om möjligt förlänga arbetstiden, exempelvis genom krav på övertid. Dessa strävanden blir särskilt markanta i samband med införandet av större och kostsammare produktionsmedel, som genom sin omvandling av produktionsprocessen annars framför allt karakteriserar den relativa mervärdeproduktionen.
Den relativa mervärdeproduktionen är den höjning av mervärdekvoten, som äger rum oberoende av arbetstidens längd. Om arbetsdagen betraktas som given, kan mervärdekvoten bara stegras genom en förkortning av den nödvändiga arbetstiden, d.v.s. genom en sänkning av arbetskraftens värde.
Det kan i princip innebära två saker. Antingen kan den mängd varor, mätt i bruksvärden, som arbetarna förbrukar till arbetskraftens reproduktion, sjunka. Liksom vid förlängningen av arbetstiden möter vi emellertid här en naturbetingad gräns: arbetskraftens värde måste möjliggöra arbetskraftens fysiska reproduktion. Om vi åter betraktar denna varumängd som given, så kan dess värde bara sänkas genom en förkortning av den för dess framställning socialt nödvändiga arbetstiden, d.v.s. genom en stegring av arbetsproduktiviteten (= produktionen av bruksvärdeenheter per tidsenhet) vid framställningen av de varor, vilka - direkt eller indirekt - ingår i arbetskraftens reproduktion. Den allmänna mervärdekvoten påverkas alltså av förändringar i arbetsproduktiviteten, men endast om och i den utsträckning dessa förändringar inträffar i de branscher, som medverkar i framställningen av arbetarklassens konsumtionsvaror.
Begreppet arbetsproduktivitet i ovan angivna mening är emellertid tvetydigt. Å ena sidan kan produktiviteten hos samma mängd arbete - samma kvantitet fysisk och psykisk energiförbrukning - stiga. Det är vad Marx kallade en stegring av arbetets produktivkraft och förutsätter i regel förändrade produktionsbetingelser: förbättrade produktionsmetoder antingen genom bättre arbetsorganisation eller genom bättre produktionsmedel. Å andra sidan kan arbetsintensiteten - förbrukningen av fysisk och psykisk energi per tidsenhet - växa. Dessa förändringar har olika ekonomisk innebörd. Vi ska undersöka dem i tur och ordning.
Vi förutsätter här att arbetsintensiteten är konstant, så att förändringar i arbetsproduktiviteten är lika med förändringar i arbetets produktivkraft. Till förutsättningarna hör vidare att arbetstiden är konstant liksom den för arbetskraftens reproduktion nödvändiga varumängden, och att alla varor säljs till sina värden. Tre fall urskiljs, som också kan illustrera etapper i produktivitetsstegringens spridning från ett enskilt företag till hela produktionen.
(1) Arbetsproduktiviteten stiger i ett enda företag utan att nämnvärt förändra branschens genomsnittliga arbetsproduktivitet. Eftersom den för varje varas framställning socialt (och genomsnittligt) nödvändiga arbetstiden antas oberörd, är alla varuvärden oförändrade, så också arbetskraftens, och mervärdekvoten påverkas inte vare sig i branschen eller i industrin som helhet. Men de arbetare, vilkas arbetsproduktivitet ökat, kommer nu att per tidsenhet producera ett större antal varuenheter och därmed en större värdemängd. Deras kapitalist kan alltså - så länge produktivitetsstegringen inte spritt sig inom branschen - realisera ett extra mervärde och höja sin individuella mervärdekvot.
Det extra mervärdet reduceras, om kapitalisten på grund av sitt ökade utbud tvingas sänka priset och alltså sälja varan under dess värde. Det vore också möjligt för kapitalisten att betala sin arbetskraft över dess värde och ändå upprätthålla eller öka sin mervärdekvot. Även om mervärdekvoten - av båda dessa skäl - skulle sjunka i förhållande till utgångsläget, så skulle denna privilegierade produktivitetsstegring så länge privilegiet bestod kunna medge kapitalisten en större mervärdemängd.
(2) Arbetsproduktiviteten stiger i alla företag inom en bransch. För branschens output gäller nu, att den för varje varuenhet socialt nödvändiga arbetstiden sjunkit i paritet med produktivitetsstegringen. I motsvarande grad sjunker alltså värdet av varje varuenhet. Inget extra mervärde kan här uppstå. Ty branschens alla arbetare producerar nu per tidsenhet precis samma värdemängd som i andra branscher och som före produktivitetsstegringen. Den enda skillnaden är att denna per tidsenhet producerade värdemängd i berörda bransch fördelar sig på ett större antal varuenheter, av vilka var och en har lägre värde än förut. Om nu branschens output inte vare sig direkt eller indirekt ingår i arbetskraftens reproduktion, så påverkas inte arbetskraftens värde, alltså inte heller mervärdekvoten. Om däremot branschens output ingår i arbetskraftens reproduktion, sjunker arbetskraftens värde: den, för arbetskraftens reproduktion nödvändiga varumängden - som vi förutsatt konstant - får ett lägre värde än förut. Därmed stiger mervärdekvoten inom hela industrin. Sänkningen av arbetskraftens värde blir emellertid beroende av den vikt, som den av produktivitetsstegringen berörda varan har i arbetarnas budget. Om arbetsproduktivitetens stegring vore 25 % skulle den berörda varans värde sjunka med 20 %; om varan upptog 1/3 av arbetarnas konsumtionsutgifter skulle arbetskraftens värde sjunka med 6,67 %.
(3) Arbetsproduktiviteten stiger likmässigt i alla branscher. Alla varuvärden faller i paritet med produktivitetsstegringen. Hela den för arbetskraftens reproduktion nödvändiga varumängden påverkas likformigt. Arbetskraftens värde förändras i omvänd proportion till arbetsproduktiviteten, och mervärdekvoten stiger inom hela industrin.
Förutsättningen är här att arbetets produktivkraft är konstant, endast arbetsintensiteten växlar. Vi erinrar om att värdesubstansen är abstrakt arbete, d.v.s. arbete av genomsnittlig intensitet, av genomsnittlig fysisk och psykisk energiförbrukning per tidsenhet. I företag eller branscher, där arbetsintensiteten överstiger det samhälleliga genomsnittet, innehåller arbetstiden s.a.s. kondenserat arbete: varje arbetstimme innehåller mer än en timmes abstrakt arbete. Där produceras följaktligen mer värde per tidsenhet än genomsnittligt.
En stegring av arbetsintensiteten inom en del av produktionen (även omfattande hela branscher) gör det alltså möjligt för kapitalisterna att här realisera en större mervärdemängd per tidsenhet än förut. Vad som här bestämmer mervärdets ökning är skillnaden gentemot det samhälleliga genomsnittet: ju mer den ökade arbetsintensiteten sprider sig, ju mer påverkas den genomsnittliga arbetsintensiteten och ju mindre blir skillnaden i producerat värde per tidsenhet. Men den ökade arbetsintensiteten försliter arbetskraften snabbare och stegrar därmed dess värde. Arbetarna i mer än genomsnittligt arbetsintensiva företag kan alltså vara bättre betalda och ändå erhålla löner, som understiger värdet av deras arbetskraft. Låt oss som hittills förutsätta att all arbetskraft betalas till dess värde! Huruvida den stegrade arbetsintensiteten kan höja mervärdekvoten blir då beroende av om den genom stegringen åstadkomna skillnaden gentemot genomsnittet blir större än den av ökad förslitning framtvingade höjningen av arbetskraftens värde.
En stegring av den genomsnittliga arbetsintensiteten har också två varandra motverkande effekter på arbetskraftens värde. Eftersom här själva värdesubstansen komprimeras, sjunker å ena sidan alla varuvärden. Å andra sidan stiger arbetskraftens genomsnittliga förslitning. Verkningarna på mervärdekvoten - och därmed på kapitalisternas samlade mervärdemängd - blir beroende av hur dessa balanserar varandra.
Två synpunkter kan anföras till detta problem. Det framstår å ena sidan som sannolikt, att den marginella produkten per enhet förbrukad arbetsenergi - vid given arbetstid - i de flesta fall är sjunkande: även med fördubblade ansträngningar per timme torde arbetarna inte kunna fördubbla sin produktion. Det skulle innebära att varje ökning av arbetsproduktiviteten genom ökad arbetsintensitet måste köpas till priset av en större ökning av den förbrukade arbetsenergin, av förslitningen av arbetskraften.
Men den ökade förslitningen behöver inte - varken helt eller delvis - slå igenom på arbetskraftens värde. Om arbetarna lever på ett fysiskt existensminimum, så bör rimligtvis varje ökad förslitning av arbetskraften medföra en ökning av den för dess reproduktion nödvändiga varumängden. I detta fall är alltså möjligheterna att genom ökad arbetsintensitet stegra mervärdekvoten relativt snävt begränsade. Men i regel innehåller den för arbetskraftens reproduktion socialt nödvändiga varumängden mer än vad som krävs för dess fysiska reproduktion: arbetarklassens levnadsstandard överstiger dess fysiska existensminimum, i särskilt hög grad i de mer utvecklade kapitalistiska länderna.[51] Och denna differens tjänstgör uppenbarligen som en buffert mot arbetsintensitetens stegrande effekt på arbetskraftens värde. För att trygga sin fysiska reproduktion kan arbetarna tvingas ge upp delar av sin förut erövrade levnadsstandard, nämligen av vad denna förut inrymt utöver det fysiskt nödvändiga. I så fall behöver den för arbetskraftens reproduktion socialt nödvändiga varumängden inte öka alls, endast omfördelas. I andra hand kan en relativ omfördelning framtvingas: de fysiska reproduktionskostnaderna kan absorbera en större del av arbetarnas växande inkomster, eftersom den ökade arbetsintensiteten och förslitningen bara slår igenom på en del av deras arbetskrafts värde. Även så blir stegringseffekten på arbetskraftens värde mindre och utsikterna till växande mervärdekvot större.[52]
Slutsatsen kan formuleras så: ju mer arbetarnas levnadsstandard överstiger ett fysiskt existensminimum, ju större är kapitalisternas utsikter att genom ökad arbetsintensitet kunna stegra mervärdekvoten. Den överensstämmer med det faktiska förhållandet att tendenserna till ökad arbetsintensitet är särskilt framträdande i de länder, där arbetarnas levnadsstandard är relativt hög. Men för denna väg att öka utsugningen kvarstår ändå i sista hand naturbetingade gränser av i princip samma slag som vid arbetstidens förlängning. Förlängd arbetstid och ökad arbetsintensitet framstår som jämförbara exempel på renodlad rovdrift med arbetskraften.
Vi har sett hur den relativa mervärdeproduktionen delvis är förbunden med en allmän höjning av arbetets produktivkraft och en därmed sammanhängande ständig omvälvning av produktionsbetingelserna. Det kapitalistiska produktionssättets progressiva sida kommer här till uttryck, såtillvida som det tenderar att sänka den för arbetskraftens fysiska reproduktion nödvändiga arbetstiden och därmed vidga det potentiella utrymmet för fri mänsklig aktivitet.
Men detta är för det första aldrig resultatet av medvetna, planmässiga strävanden. Den enskilde kapitalisten vägleds uteslutande av sin strävan att öka mervärdet. Det första införandet av en ny och bättre arbetsmetod förskaffar honom ett extra mervärde helt oberoende av om det han producerar är till någon reell nytta för arbetarna. Spridningen av denna metod berövar honom det extra mervärdet. Minskningen av den för arbetskraftens reproduktion nödvändiga arbetstiden följer indirekt, och oavsiktligt, som ett resultat av konkurrensens blinda krafter.
Vidare: den kapitalistiska omvandlingen av produktionsmetoderna syftar aldrig till att förkorta arbetstiden, att öka det reella utrymmet för de arbetandes fria verksamhet. Dess syfte är att öka merarbetstiden. Om den nödvändiga arbetstiden sjunker från 3 till 2 timmar per dag, så stiger därmed merarbetstiden från 5 till 6 timmar. Förkortningen av den nödvändiga arbetstiden är i sig själv en ökad utsträckning av arbetstiden utöver den nödvändiga: den relativa mervärdeproduktionen slår omedelbart om i produktion av absolut mervärde.
Och inte nog med det. Jakten efter ökad mervärdemängd driver kapitalisterna att just i samband med införandet av "arbetsbesparande" produktionsmetoder och produktionsmedel öka den exploaterade mängden arbete, genom längre arbetstid och mer övertid och/eller ökad arbetsintensitet. Marx noterade att maskineriets första framträdande i industrin åtföljdes av strävandena till en måttlös förlängning av arbetstiden.[53] Idag är det påtagligt hur den s.k. tekniska utvecklingen, d.v.s. den kapitalistiska exploateringen av teknologin, har som genomgående tendens att stegra arbetsintensiteten.
Det händer att fackföreningsrörelsens ledande män deklarerar sin positiva inställning till den kapitalistiska rationaliseringsprocessen - man menar då synbarligen den ökning av arbetets produktivitet som den medför. Vid bedömningen av detta ställningstagande gäller det inte bara att erinra sig att även en "ren" höjning av arbetets produktivkraft i det kapitalistiska produktionssättet syftar till ökad utsugningsgrad. För arbetarna är kanske ett annat och påtagligt faktum av ännu större betydelse: de upplever nästan aldrig någon ren höjning av arbetets produktivitet i den kapitalistiska sinnevärlden. Vad de möter är nya produktionsmetoder, där ökad produktivitet och stegrad intensitet ingått i en oupplöslig förening med varandra, så att det är omöjligt att välja det ena och vraka det andra. Nya maskiner ger större effekt åt varje handgrepp. Samma maskiner avkräver arbetarna en större energiförbrukning per tidsenhet. Den kapitalistiska produktionsutvecklingens inre motsättningar får här sitt konkreta och sammanpressade uttryck.
De naturliga gränser för mervärdekvotens höjning, som framträder vid arbetstidens förlängning och arbetsintensitetens stegring, synes bortfalla när det gäller den för den relativa mervärdeproduktionen karakteristiska omvandlingen av produktionsbetingelserna och höjningen av arbetets produktivkraft. Genom en därvid åstadkommen fortskridande sänkning av den nödvändiga arbetstiden kan mervärdekvoten tänkas stiga mot oändligheten.
Gränser kvarstår emellertid för mervärdemängden. En arbetare kan inte producera mer än 24 timmars mervärde per dag, även om hans nödvändiga arbetstid ginge mot 0. 24 arbetare producerar alltså under alla förhållanden en större mervärdemängd per tidsenhet än 1 arbetare.
Det kan tyckas som om denna gräns för mervärdemängden skulle vara likgiltig, eftersom samma mervärdemängd vid växande arbetsproduktivitet framställer sig i större varumängder. Den har emellertid sin betydelse.
Om vi sätter mervärdet i relation till hela det i produktionen insatta kapitalet, alltså till summan av konstant och variabelt kapital, erhåller vi kapitalets profitkvot m / k+v. För ett kapital av given storlek gäller tydligen att mervärdemängden bestämmer profitkvoten: en sjunkande mervärdemängd ger en lägre profitkvot, även om mervärdekvoten samtidigt skulle stiga. Den gräns för mervärdemängden som vi just berört får alltså betydelse för profitkvoten, om och när ett kapital av given storlek tenderar att sysselsätta färre arbetare.[54]
För den omvandling av produktionsprocessen, som den relativa mervärdeproduktionen fordrar, är just denna tendens karakteristisk. Höjningen av arbetets produktivkraft sker genom införandet av mer produktionsmedel per arbetare och framträder delvis som en ersättning av levande arbete med lagrat arbete. I denna process blir arbetare friställda, d.v.s. utstötta ur produktionen: det produceras inte bara relativt mervärde utan också en relativ överbefolkning. Vi finner alltså att den process, som strävar mot en obegränsad ökning av mervärdekvoten, själv alstrar en motsatt tendens till krympning av mervärdemängden. Denna motsättning är karakteristisk. Kapitalet kräver på en gång mer arbete att utsuga och färre arbetare för att utsuga dem mer.[55]
Som vi påpekat söker bl.a. den kapitalistiska teknologin att tillgodose båda dessa krav efter bästa förmåga.
Vid en mervärdekvot på 2:1 betalas arbetaren med 1/3 av det värde han producerar. Det gäller oberoende av den löneform som tillämpas. Den s.k. timlönen är i själva verket producerad under 20 minuter. Vid stycklön är det s.k. priset för 9 stycken i realiteten värdet av 3.
Exemplet visar vad Marx menade när han kallade arbetslönen "den förvandlade formen av arbetskraftens värde eller pris". Arbetslönen må utgå som tidlön eller stycklön. I båda fallen framträder den som priset för ett visst kvantum arbete, i ena fallet mätt i tid, i andra fallet mätt i producerade enheter. I båda fallen framstår allt arbete som betalt, varje timme och varje stycke. Till denna formförvandling knyter sig föreställningen att det är arbete som köps och säljs, att arbetaren byter sitt arbete mot kapitalistens kapital.
Men arbete kan inte säljas och köpas. Arbetet är en process, som i varuproduktionen har två sidor: det är dels ändamålsenligt, konkret arbete som skapar nyttigheter, dels abstrakt arbete, energiutveckling av genomsnittlig intensitet, som skapar värde. Det är därför produkten av arbete, som har den för varan nödvändiga dubbla egenskapen att vara ändamålsenlig och ha värde. Produkter av arbete kan därför köpas och säljas som varor på marknaden. Men arbete är inte produkt av arbete.
Det vore naturligtvis omöjligt att påstå att arbetarna säljer produkten av sitt arbete till kapitalisterna. Varje arbetare vet att det han producerar tillhör kapitalisten från första stunden av sin existens. I stället framträder bytet mellan kapitalister och arbetare i den förvanskade och absurda formen att arbetaren byter sitt arbete mot lön. Marx framhöll:
"Det är därför av avgörande betydelse att arbetskraftens värde och pris förvandlas till arbetslön, till värde eller pris på arbetet självt. Både arbetarens och kapitalistens rättsföreställningar, hela det kapitalistiska produktionssättets mystik, alla dess frihetsillusioner, alla vulgärekonomernas apologetiska floskler beror på denna yttre form, som visar raka motsatsen till det verkliga förhållandet, som den döljer."[56]
Att kapitalisten gärna föreställer sig att han är "arbetsköpare" - och att den borgerliga nationalekonomin följaktligen gärna framställer honom som sådan - är relativt lätt att förstå. Marx noterade i förbigående att t.o.m. det faktum, att kapitalisten betalar arbetaren i efterskott - att arbetaren alltså förskotterar sin arbetskraft - befäster föreställningen ätt det är prestationen som betalas. Men framför allt underströk han hur här den allmänna varufetischismen gör sig gällande. Kapitalisten tillgodogör sig faktiskt den nytto- eller bruksvärdeskapande effekt, som det konkreta arbetet besitter. Varför skulle han då inte - i en värld där de sociala relationerna mellan människor allmänt draperar sig som materiella nyttigheter - hänge sig åt den behagliga inbillningen att han betalar denna nyttighet?[57]
Men också hos arbetarna befäster den omedelbara erfarenheten illusionerna om arbetslönen som arbetets pris. Arbetsdagen består av säg 8 timmar. Faktiskt måste arbetaren arbeta 8 timmar för att få ut sin lön. Varufetischismen leder honom helt naturligt till den föreställningen, att han betalar sin lön och sin försörjning med dessa 8 timmars konkreta arbete, med det obehag, den trötthet och plåga som han konkret upplever under dem. Och lönens växlingar, nominella och reella, framstår för honom som växlingar i priset på detta arbete.
Än mer förstärks detta intryck, när arbetslönen varierar med arbetsdagens längd eller arbetets intensitet. Arbetaren får högre lön genom att arbeta antingen längre tid eller mer intensivt: han tycks alltså kunna köpa sig högre lön med merarbete. Det framträder löneskillnader mellan arbetare med samma jobb: några arbetar mer än genomsnittet och får mer betalt, andra tvärtom. Marx erinrade om att också slavägaren tar högre betalt för en starkare slav; skillnaden är den att arbetaren själv äger och säljer sin arbetskraft och därför kan tillgodogöra sig resp. drabbas av att hans varas individuella pris avviker från genomsnittspriset.[58]
Den skillnaden får arbetaren betala med illusioner om sin ställning, illusioner som i sin tur med jämna mellanrum drabbar honom själv. Stycklönen är den löneform, som i särskilt hög grad är ägnad att befästa uppfattningen om lönen som priset för ett visst arbete - förhandlingarnas resultat framträder ju här som "prislistor", där olika stycken prissätts. Samtidigt inviterar den arbetarna att öka arbetstempot, att köpa sig högre lön med mer arbete. Men vid en stegring av arbetsintensiteten växer kapitalistens utbud av färdiga produkter. Om detta tvingar honom att sänka priset på sina varor, så kommer han också att vända sig till arbetarna och kräva ett lägre "styckpris" för att upprätthålla sin mervärdekvot. Med vulgärekonomins benägna hjälp finner han också det rätta argumentet: arbetarna har ju självmant ökat utbudet av arbete! Men när den växande arbetsintensiteten sprids till allt flera företag kommer också de färdiga produkternas värde att sjunka. Och nu måste styckpriset sänkas för att hindra en minskning av både mervärdekvot och mervärdemängd. Dessa orsakssammanhang reglerar vad arbetarna möter som "fördärvade ackord", alltså den ständigt återkommande erfarenheten att högre timförtjänster på ett ackord leder till nya tidsstudier och lägre ackordspriser - varpå arbetarna finner att de nu måste köpa samma lön för mer arbete. Själva uttryckssättet "fördärvade ackord" antyder att sammanhanget ibland feltolkas. Arbetarna kan ha den uppfattningen att det bara är särskilt "bra" ackord som kan fördärvas. Den uppfattningen har naturligtvis sin sakliga grund i att ackordssättningen ofta är godtycklig och att ackorden därför kan vara bättre och sämre. Men fördärvandet av ackorden är en lagbunden följd av ökad arbetsintensitet, även om ackorden är aldrig så dåliga. Ackorden fördärvas inte därför att de är bra utan därför att de alltid är för dåliga, därför att kapitalisten utsuger arbetaren och ständigt vill upprätthålla och förstärka utsugningen.
Lönarbetet påtvingar arbetarna illusionen att deras arbete betalas. Deras individuella strävanden att höja sin lön kan befästa och förstärka denna illusion. Endast konflikten med kapitalisterna, striden om produktionsresultatets fördelning, bidrar till att blotta de verkliga förhållandena. Här visar det sig att lönen alltid kan höjas på profitens bekostnad, och att profiten alltid kan höjas på lönens bekostnad. I dessa konfliktsituationer talar det kapitalistiska produktionssättet alltså bredvid mun om existensen av obetalt arbete.
Att inga mystiska naturlagar bestämmer något "arbetets pris", att arbetslönens höjd är en stridsfråga som avgörs när kapitalet och den organiserade arbetarklassen mäter sina krafter, det är de grundläggande erfarenheter som den fackligt organiserade lönekampen ger arbetarna. Lönekampens erfarenheter skapar av sig själva visserligen inte någon teori om det kapitalistiska produktionssättet och är heller inte något surrogat för en sådan teori. Men de bereder marken för realistiska föreställningar om den kapitalistiska utsugningen och är en avgörande förutsättning för att teorin ska komma till praktisk användning.
Detta gäller arbetarnas egna erfarenheter av egen kamp. Enbart den formella existensen av en facklig organisation har inte samma betydelse. Den fackliga organisationen kan upphöra att mobilisera arbetarna till strid, binda sina händer vid ett organiserat klassamarbete med kapitalet och rida spärr mot varje yttring av egen aktivitet från arbetarnas sida. Den kommer då också att framställa sig själv för arbetarna som något annat än ett stridsorgan, exempelvis som ett serviceorgan på vilket arbetarna tryggt kan delegera uppgiften att köpslå med kapitalisterna. Den tvingas vidare att inför arbetarna motivera denna sin påstådda roll, att fabricera ett ideologiskt stöd för maskeraden. Härvid inställer sig - i en eller annan form - föreställningarna om bytet mellan kapitalister och arbetare som ett byte mellan jämställda parter, präglat av ett ömsesidigt givande och tagande, där den skicklige förhandlaren förmår att i ostörd köpslagan slutligen träffa "det rätta priset". Så här introduceras arbetsmarknadens mysterier i en nutida facklig studiekurs:
"Arbetsmarknaden består också av utbud och efterfrågan. Det är arbetskraften och arbetstillfällena. På arbetarsidan vill vi nog se arbetskraften som ett utbud, något som arbetsgivaren efterfrågar. Men det är kanske ofta så att arbetsgivaren ser på f