Skrivet: Se förord
Översättning: Allan Wallenius
Digitalisering: Jonas Holmgren
Denna broschyr utges som fortsättning på broschyren: Imperialismen, världskriget och socialdemokratin. I denna bevisade vi, hur nödvändigt det är för världsproletariatet att bevara enighet i kampen mot världsimperialismen. Föreliggande broschyr visar, att denna världsproletariatets kamp kommer att utgöra värdsproletariatets revolution för socialismen.
Första kapitlet skrevs med undantag av några senare tillfogade satser i september 1917, det sista i juli 1913.
Världsrevolutionen närmar sig som en följd av detta första världskrig.
Liksom en väldig skog under den vilda stormen böjer sig åt alla sidor, så böjdes proletariatet genom världskriget i alla riktningar.
Världsproletariatet gav efter för imperialismen och världskriget, emedan det under åratal förts vilse genom en falsk propaganda, som riktats in endast på reformer. Det stod utan att känna imperialismen, det kommande världskriget, bedraget av sina regeringar, förrått av sina ledare.
Men det kommer på nytt att resa sig tillfullo, att åter ta upp kampen och enigt sluta sig samman.
Kriget kunde bryta ut och föras vidare, blott emedan världsproletariatet icke stod enigt sammanslutet.
Och den ryska revolutionen, förrådd av Europas och Amerikas proletariat, och i främsta rummet av den tyska arbetarklassen, bevisar också att varje proletariatets revolution måste misslyckas, så snart det internationella världsproletariatet icke reser sig som en internationell enhet mot världsimperialismen.
Revolutionen närmar sig som en följd av detta första världskrig. Europas och Nordamerikas proletariat skall höja sig mot imperialismen, och efter långa, bittra strider göra slut på imperialismens herravälde.
Men imperialismen kan inte störtas, utan att kapitalismen störtas.
Den stundande kampen, den kommande revolutionen, blir alltså den sociala revolutionen, revolutionen för socialismen.
Det europeiska och nordamerikanska proletariatets revolution skall slutligen ge socialismen åt hela världen.
Det är således icke blott den europeiska och amerikanska revolutionen som närmar sig, utan det är världsrevolutionen, som är i antågande.
Det är alla verkliga revolutionärers plikt att undersöka denna revolutions för socialismen betingelser, att förbereda den, och att uppställa för densamma ett internationellt program av fordringar.
Detta skall göras på följande sidor.
*
Hela proletariatet står som ett helt mot all imperialism, det står mot världsimperialismen.
Det ges ingen bättre och ingen sämre imperialism. De båda gruppernas imperialism, Tysklands å den ena sidan, Englands och Förenta staternas å den andra, är lika usel, lika förskräcklig för världens proletariat.
Detta är det första som skall bevisas. Ty blott när världsproletariatet kommit till insikt härom, att det inget val ges mellan imperialism och imperialism, att det är lika starkt hotat från alla sidor, och att det ingen utväg ges mellan de båda grupperna av lika fruktansvärd imperialism, först då begriper proletariatet, att världsrevolutionen är nödvändig mot världsimperialismen.
*
Vi skall visa, först, att världsrevolutionen är nödvändig på grund av att proletariatet måste undertryckas och slaktas ner genom imperialismen, även efter detta krig, och att världsrevolutionen är nödvändig på grund av likheten i att undertrycka och slakta ner proletariatet hos varje imperialism, hos alla nationers imperialism. För det andra, att det ges ingen utväg undan denna undertryckning och nedslaktning av proletariatet, utom genom världsrevolution. För det tredje, att världsrevolutionen och dess program är möjligt att genomföra och förverkliga. För det fjärde, att den ryska revolutionen utgör ett världsrevolutionens exempel för världsproletariatet. I femte kapitlet skall vi sedan än en gång ge en sammanfattning av våra betraktelser.
De största motståndarna, ledarna i kampen om världsherravälde, de enda kämpar, som verkligen innehade makt, det vill säga rätt att kämpa denna kamp, England och Tyskland, står nu mot varandra på en front, från Nordsjön till Medelhavet, med hela sin makt. Kampen om herraväldet över världen har begynnt.
Ryssland, som blott hade en byråkratisk och militaristisk, men ingen stark kapitalistisk imperialism, och således icke var mogen för kampen, Ryssland har fallit från. Endast ett par mindre drabanter har stannat på vardera sidan.
Kampen har nu fått sin verkliga innebörd genom Förenta staternas inträde, blivit en verklig kamp om världsherraväldet.
Ty om Tyskland segrar, så är det herre över Europa och en stor del av Asien och Afrika, samt tar sålunda de första stegen mot världsherraväldet.
Segrar England och Förenta staterna, då behärskar de världen.
Förenta staterna har insett detta och därför har de givit sig in i kriget. Såsom Rom och Kartago står nu Tyskland och England-Förenta staterna mot varandra. Då gällde det Medelhavet och dess kuster, nu gäller det världshavet och alla därinvid liggande länder.
Och så som det då icke gavs någon möjlighet till försoning, utan striden måste kämpas ut, tills en av motståndarna segrat, så är det även nu.
Kampen gäller herraväldet över världen, och så länge detta mål står för ögonen, kommer man att söka nå det med alla medel och offer, om nödvändigt med hälften av nationens blod.
I broschyren: "Imperialismen, världskriget och socialdemokratien", skrev jag, att den tyska imperialismen är lika farlig för det internationella proletariatet som den engelska. Nu säger jag: som den engelsk-amerikanska.
Nu ställer sig följande fråga: Är detta fullkomligt sant? Eller är detta hävdande simplistiskt, alltför förenklat? Är det kanske inspirerat av önskan att betrakta all imperialism som lika, för att sålunda desto lättare därur kunna härleda det internationella proletariatets nödvändiga enhet?
Detta bör nu ytterligare en gång undersökas. Ty om imperialism hos en makt vore farligare för världsproletariatet än imperialismen hos en annan, då måste proletariatet önska den förras nederlag, och bekämpa den kraftigare. Då kunde proletariatets väl ligga i den enas seger. Då vore kanhända revolutionen omöjlig eller onödig.
För att klart kunna avgöra, om den ena imperialismens seger skulle bringa arbetarklassen större nackdelar, än den andra, så måste vi föreställa oss följderna av en verklig och fullständig seger för den ena eller den andra.[1]
Om Tyskland segrar, d.v.s. när det kan uppställa sina villkor, då håller det Belgien i sin makt, tager dessutom en del av Frankrikes bergverk, behåller Litauen, Estland, Livland, Kurland och Polen, kanske Finland, gör Serbien, Albanien, Montenegro, Rumänien, kanske Grekland avhängiga av Österrike, och skänker Turkiet området ända till Persiska viken. Det söndrar Ryssland och gör dess delar beroende. Det behärskar Balkan och Turkiet. Det tvingar Frankrike och Italien till ett "förbund". Det tar sina kolonier tillbaka och bemäktigar sig en del av de andras kolonier.
Tyskland är då härskare från flamska kusten och Emden till Persiska viken och över Sibirien djupt in i Nord- och Centralasien. Det har uppnått målet, för vilket det förberedde och förde kriget.
Men genom sin militära, politiska och ekonomiska övermakt, genom handelsfördrag, som det kan påtvinga andra, kommer det även att inneha den ledande makten i Skandinavien och Holland[2].
Tyskland behärskar då Europa och en stor del av Asien ända nära intill portarna av engelska Indien.
England och Förenta staterna är då, om ock besegrade på den europeiska kontinenten, ännu icke slagna. Deras makt till sjöss är obruten. Tyskland måste alltså för att ernå världsmakt, makt över världshaven, skrida vidare på sin blodiga imperialistiska väg och rusta sig på nytt för krig.
Skiljedom, avväpning, inskränkning i rustningarna är omöjliga att genomföra. Varken Tyskland, eller England, eller Förenta staterna vill någonting sådant, och kunde icke genomföra det, om de ville. Det gäller makten över världen, jordens utplundring och behärskande, som aldrig kan vinnas med medel sådana som avväpning o.s.v. Endast genom våld.
Dessa lösensord är blott lögner, varmed man, understödd av bundsförvanter såsom reformister och pseudomarxister, bedrar arbetarna, för att de skall hålla sig lugna och låta sig fösas till detta och följande krig.
Vilka är således följderna av en tysk seger?
Tyskland skall med all kraft på nytt rusta sig till krig, så fort det helst i någon mån övervunnit följderna av detta krig. Till de väldiga vapen, som detta krig gav detsamma, göres nya, ännu fruktansvärdare. Därtill tvingar det genom sin politiska och militära övermakt, även alla sina bundsförvanter, Turkiet, Österrike-Ungern, Polen, Balkan, Skandinavien, Holland, Italien, Frankrike, Ryssland, att göra gemensam sak med sig. Den tyska organisationen av jättelika truster, banker, fabriker, järnvägar, rederier, blir en europeisk från Holland till Konstantinopel. Den preussisk-tyska andan, denna bastard av despotism och slaveri, tränger igenom överallt, i hela Europa, och härskar överallt. Och Europas folk måste lyda, om de icke vill gå sin ekonomiska och politiska förintelse i möte.
Detta är det tyska "nationernas förbund", den tyska "världsfred", som Tyskland vill, och som det genom segern vunne.
Europas arbetarklass skall då förtryckas och kuvas under militarismens, trusternas och företagarsammanslutningarnas ok i alla Europas länder.
Och så bryter äntligen det andra världskriget ut, ännu förskräckligare än detta första. Världskriget om makten i Asien och Afrika. Och en stor del av arbetarklassen mördas på nytt.
Detta är följderna av den tyska imperialismens seger.
Nu till den engelska och amerikanska.
Om England och Förenta staterna segrar, så att de kan diktera fredsvillkoren, då berövas Tyskland Elsass-Lothringen, preussiska Polen och alla sina kolonier, kanske ännu tyskt område ända till Rhen. Österrike uppdelas i flera stater. Polen erhåller en del av Preussen och Galizien. Balkan råkar under engelsk ledning. Turkiets område delas.
Att Förenta staterna uppställer som villkor, att Österrike, Balkan, Turkiet skall undandragas det tyska inflytandet och Arabien, Mesopotamien, Syrien göras självständiga, bevisar i hur hög grad Förenta staterna gjort Englands politik till sin. Ty när dessa villkor uppfyllts, då är det engelska världsväldet från Kap över Kairo till Indien grundat. Naturligtvis har England i gengäld lovat Förenta staterna sin hjälp i de ostasiatiska och pacific-frågorna.
Dessutom skulle Tyskland under namn av "krigsskadeersättning" påläggas en dryg krigsskatt, som måste inlevereras år efter år under en lång tid. Dess flotta skulle pressas ned till endast ringa kraft. Helgoland bleve en engelsk fästning. Dessutom skulle Tyskland försvagas ansenligt genom förlusten av bergverken i Lotringen. Tyskland vore då för tillfället maktlöst mot England och Amerika.
Men även Ryssland, om revolutionen icke kan hålla sig där under trycket av den segerrika ententeimperialismen, skulle under lång tid sakna större betydelse, på grund av inre strider och omvälvningar samt för sina väldiga skulder. Förenta staterna skulle förskaffa sig stort inflytande där.
Frankrike och Italien komme att erhålla stora stycken av bytet. I synnerhet Frankrike komme att förmedelst de återvunna bergverken kraftigt utveckla sig, men båda dessa stater är icke nog starka att spela någon roll gentemot England och emot Amerika. Återstår således dessa två och Japan.
Vad man ämnar göra med Japan kan man redan nu se. Framställer det alltför stora anspråk på Kina, Manchuriet, Sibirien, Nederländska Indien, etc., då bräcker man dess makt. Englands kolossala flotta (som under kriget nästan fördubblats) med Förenta staternas nya flotta behärskar allt.
Vi förutsätter här, att de två bundsförvanterna kommer att hålla samman. Deras kapitalintressen har redan under kriget bundits fast tillsamman, och för tillfället är det förvisso till deras fördel att de håller ihop.
Vad blir så världens öde?
Förenta staterna och England kommer att göra allt, för att ingen enda stat mer skall uppnå någon större makt.
Därför kommer de att uppdela Europa i stater och småstater.
För att kunna behärska och utplundra alla, kommer de att försöka hålla alla svaga.
Medan Tyskland och Ryssland ännu är svaga kommer Förenta staterna och England att till sin fördel spela mästare på den stora världsmarknaden.
I Europa kommer Frankrike, Italien och de små länderna att utgöra deras drabanter. I Amerika staterna i Central- och Sydamerika. Det blir som två kejsare i gemensam skrud, följda av en skara vasaller.
Vid alla politiska differenser i Europa och Amerika kommer de att spela ut den ena mot den andra, så att alla förblir svaga. Såsom England tidigare (vi förbigår här dess många erövringar och våldsakter) icke lät Ryssland, Turkiet, Balkanfolken, Mindre Asien, Egypten, Persien, Indien, Kina, alltså hela den närmare och fjärmare Östern komma till självständighet och makt, för att antingen kunna spela ut dem mot varandra eller för att utplundra dem, så skall England och Förenta staterna sedermera behandla även Tyskland, Österrike, Ungern, Polen, Ryssland, Turkiet, Balkan. I Amerika möter Mexiko, Brasilien, Peru, Argentina o.s.v. samma öde.
Förenta staterna och England kommer att förvandla Central- och Östeuropa till ett helvete, där de från Tyskland lösslitna delarna, Tyskland självt, Polen, de av Österrike-Ungern bildade staterna, Rysslands nya stater, Balkanfolket och Turkiet oavbrutet bekämpar varandra. Och under tiden härskar England och Förenta staterna över världen.
Ekonomiskt kommer de att försöka göra Europa avhängigt av amerikanskt-engelskt kapital. I synnerhet Ryssland kommer att översvämmas därmed. Överallt kommer de att grundlägga filialer av sina truster, sina banker, sina rederier, och där de inte lyckas förinta de europeiska, kommer de, genom att Tyskland försvagats, att bringa det så långt, att de i sitt eget profitintresse tvingar detta land till förbindelser med dem, emedan de behärskar haven och de transmarina marknaderna.
Afrika och Asien kommer att tjäna så gott som endast dem såsom utplundringsområden. I synnerhet Kina. Delvis behärskar de dessa områden själva, delvis genom inhemska despoter i deras sold.
Medan Tyskland på grund av sin kamp mot en övermakt vore tvunget att kanske göra åtminstone Österrike, Turkiet, Balkan, Mindre Asien och några andra stater mäktiga, låta dem utveckla sig, måste England och Amerika låta bli att göra just detta, emedan de innehar monopol, och således icke önskar att bli hotade.
Då uppkommer således ett Europa, i vars centrum kontinentens främsta makt, den enda makt, som kunde tävla med England och Förenta staterna, kämpa mot dem, är politiskt och delvis ekonomiskt nedbruten, och det övriga består av kampodugliga, små och för tillfället svaga stater, eller är söndrat i maktlösa delar, som bekämpar varandra. Alltså ett med undantag av England maktlöst Europa.
Nationernas politiska kamp, en huvudfaktor för kapitalets utveckling, är därmed utlyst.
I Central- och Sydamerika råder ett liknande tillstånd.
Och möjligheten för mindre Asiens, Mesopotamiens, Arabiens, Egyptens, Persiens, Indiens, Kinas, och andra länders mäktigare utveckling och självständighet är omintetgjord för en lång tid framåt.
Ett sådant svagt, sönderstyckat Europa, ett svagt Sydamerika, Asien och Afrika, en svag, splittrad värd, det är målet för Förenta staternas politik.
Men medan Förenta staterna, England och japan icke kan hysa förtroende till varandra, och dessutom Frankrike och Italien i alla fall är stormakter, och Ryssland och Tyskland åter tilltar i makt, hämtar sig på nytt, då således allt framgent mäktiga koalitioner är att befara, så fortsätter man med all kraft att rusta, och förbereder ett nytt världskrig.
Och detta är "nationernas världsförbund" och "världsfreden" made in U.S.A. and England, för vilken president Wilson, Asquith och Lloyd George gör propaganda, och i vilket förbund även Tyskland, då det en gång blivit demokratiskt, kan erhålla plats!
Och till den ändan önskar de de europeiska folkens självbestämningsrätt (icke Asiens och icke Afrikas). Självbestämningsrätten, som gör dessa folk icke starka utan svaga, och som blott tjänar till att förhindra mäktiga koalitioner under Tysklands ledning, samt till att låta de två i möjligast ostörda ro härska över Europa[3].
Det är sant, den tyska andan, den bestialiska brutaliteten komme då icke att härska. Den tyska imperialismen är då vorden maktlös.
Men i dess ställe träder det mäktiga engelskamerikanska monopolet, varigenom en stor del av världen tvingas till stillastående, och nästan hela världen bringas till underkastelse. Och detta imperialistiska monopols anda utgöres av den amerikanska kapitalismens råhet och korruption, förenade med den engelska raffinerade utplundringen, som gör sina offer kraftlösa. Och av bådas hyckleri och falska demokrati.
Vilka följder har då denna imperialism för världsproletariatet? De amerikansk-engelska bankerna, de amerikansk-engelska truster skall behärska världen. Att konkurrera med dem blir svårt för de övriga länderna. De måste ofta underkasta sig. Proletariatets kamp mot detta monopol blir sålunda svår, nästan omöjlig.
Men det amerikansk-engelska kapitalet skall, såsom det engelska gjorde, köpa en del av proletariatet mot den andra. Det skall göra den förra delen till bättre betalt, högre organiserat och utvecklat proletariat. Till välnärda, välklädda, välboende, väldresserade bödlar och blodhundar för det övriga proletariatet - och de svaga folken - på vilka det alltid räknar i sin kamp mot de fattigare proletärerna, och som det städse kan hetsa mot de svagare folken. En sådan legohär, den största fara för det internationella proletariatet, en här av förrädare, skall det skapa i alla länder. Det skall kunna göra detta, emedan det har monopol, sedan Tyskland fallit. Och det kommer att kunna undertrycka de "unskilled", de uselt närda, de uselt betalta, de uselt boende, de elända, de fattiga arbetarna så mycket det behagar, och de utgör det stora flertalet.
Dessutom kommer nu proletariatet att krossas under militarismen.
Detta kallas sedan "världsfreden", den amerikanskengelska imperialismens världsfred. Och denna världsfred är det, som en del av de neutrala ländernas och ententens bourgeoisie svärmar så innerligt för!
Slutligen bryter dock kriget ut även inom denna imperialism. Ty Tyskland samlar åter nya krafter och Ryssland reser sig igen, medan Kina icke i längden låter hålla sig i slaveri. Världen kan icke alltför länge tolerera det amerikansk-engelska kapitalets envälde. Därtill är kapitalet ännu icke tillräckligt internationellt, därtill är de utplundrade länderna ännu alltför många, och även friktionsytorna är alltför betydande. Nya koalitioner bildas mot England, mot Förenta staterna, dessa två makter skiljes kanhända från varandra, och världsproletariatet skall återigen störtas in i ett nytt blodbad för att slaktas ned.
Detta är alltså följderna av en seger för den tyska och den engelsk-amerikanska imperialismen.
Å ena sidan: Tyskland allsmäktig på den europeiska kontinenten med tysk militarism överallt, och inom kort ett andra ännu fruktansvärdare världskrig. Å andra sidan: England och Förenta staterna allsmäktiga på hela jorden, med underkastelse eller svaghet och stillastående överallt. Samt likaså militarism överallt, och inom kort ett nytt blodbad.
Å ena sidan ett europeiskt förbund med underkastelse under Tyskland, Och ett nytt blodbad. Å andra sidan ett världsförbund med uppdelning och svaghet i hela världen, samt underkastelse under England-Amerika. Och likaså ett nytt blodbad.
Slutar detta världskrig icke med något verkligt avgörande, då måste kampen desto snarare utkämpas på nytt. Då står åter två folkförbund mot varandra, och mycket hastigt kommer ett nytt blodbad.
Således å båda sidor: världsproletariatets underkastelse och dess nedslaktande.
Och i varje fall: underkastelse och nedslaktning av värdsproletariatet. Det är framtiden.
Välj proletärer! Båda makterna lockar er med sitt: folkens världsförbund. Båda säger: Icke vi är imperialistiska, de andra är det! Och båda två hotar er i själva verket med underkastelse och undergång.
Då man spörjer proletariatet: Vad vill ni hellre, den tyska imperialismens despotism, bestialitet och blodbad, eller den amerikanska bestialiteten förenad med den engelska raffinerade utplundringen, som likaså medför blodbad, skall proletariatet svara: "Vi vet det icke. Bådas följder är lika fruktansvärda."
Så är det.
Den tyska och den engelsk-amerikanska imperialismen är i själva verket lika fruktansvärd för proletariatet.
De tyska, engelska, amerikanska och likaså alla proletärer i världen hotas i samma grad av den tyska och engelsk-amerikanska imperialismen.
Det är alltså skäl för dem att förena sig.
De kan sluta ett förbund, inom vilket varje nationellt proletariat träder i bräschen för ett annat. Ett förbund som en facksammanslutning, eller en trust av proletärer, vilka alla gemensamt kämpar mot världsimperialismen. Ty deras intressen är verkligen de samma.
Blott ett enat engelskt, tyskt och amerikanskt, således blott ett enat världsproletariat kan förinta den tyska och den engelsk-amerikanska imperialismen, således imperialismen överhuvudtaget, världsimperialismen.
Varje nationellt och således hela det internationella proletariatet måste bekämpa båda grupperna av imperialism lika kraftigt. Proletariatet i alla land måste ena sig på en front för att krossa vardera samtidigt.
En international bör uppstå, som förintar båda på samma gång.
De båda stora imperialismerna är likvärda. Och då imperialismen hos alla världens folk är förbunden med och beroende av dessa båda imperialismer, Tysklands å ena sidan, Englands och Förenta staternas å andra, så är det uppenbart, att de båda gruppernas imperialism, således imperialismen i allmänhet, är lika fruktansvärd för alla jordens arbetare, för hela världsproletariatet.
Därför är det säkert, att hela världens arbetare på nytt blir undertryckta av imperialismen, och förintade.
Och då sålunda ett upprepat slaktande, nytt förtryck genom imperialismens åtgörande är säkert (hur kriget än slutar), då således världsproletariatet med absolut säkerhet på nytt råkar ut för förtryck och mördande, då och därför är världsproletariatets resning mot imperialismen nödvändig.[4]
Den internationella imperialismen kan icke störtas, utan att den internationella kapitalismen störtas.
Revolutionen, den sociala världsrevolutionen mot kapitalismen är alltså nödvändig för världsproletariatet.
Detta var vad vi först skulle bevisa.
"Båda gruppernas imperialism är lika fruktansvärd för proletariatet.
Imperialismen kan förintas endast av ett enat världsproletariat.
Världsrevolutionen är alltså nödvändig."
Detta, som vi sade i första kapitlet, borde vara tillräckligt, att ådagalägga det de båda gruppernas av alla folk imperialism är lika farlig för proletariatet, och att således det internationella proletariatet bör förena sig för att krossa imperialismen.
Nu kan vi övergå till att bevisa, att imperialismens störtande, världsrevolutionen är möjlig för proletariatet, - om icke regeringarna, bourgeoisien, socialpatrioterna och pseudomarxisterna i alla länder, majoritetspartiet och de oavhängiga i Tyskland, Labour Party och de pacifistiska socialisterna i England och alla de stora socialistiska partierna i Förenta staterna, kort sagt alla kapitalister och socialister i världen, med undantag av de verkligt revolutionära, skulle ge arbetarna den föreställningen, att det ännu ges en utväg mellan imperialism och socialism.
Om de icke sade proletariatet, att imperialismen, den imperialistiska kapitalismen kan komma, och efter kriget bör och skall komma till avväpning, obligatorisk skiljedom, nationernas världsförbund och världsfred.
Kapitalisterna, socialpatrioterna, pseudomarxisterna, Labour Party och de pacifistiska socialisterna i England, Majoritetspartiet och de oavhängiga i Tyskland, majoritet och minoritet i Frankrike och Italien, socialisterna i Förenta staterna säger detta för att avhålla världsproletariatet från revolution.
Ty om så vore, om kapitalismen redan kunde avbryta kriget, då kunde kapitalismen utveckla sig fredligt, då vore världsrevolutionen ännu icke nödvändig.
Emedan dessa föreställningar har en väldig kontrarevolutionär betydelse - i synnerhet på grund av antalet och makten av alla sådana som bibringas proletariatet - så är det en plikt för varje revolutionär att gång på gång bevisa falskheten i dessa föreställningar.
Innan vi övergår till att klarlägga revolutionens utförbarhet, skall detta således ske.
I alla kapitalistiska stater, inom alla kapitalistiska nationer produceras varje år av de miljoner och åter miljoner arbetare, i det ägna landet och i kolonierna, en massa mervärde.
Denna massa växer oavbrutet, och tilltar progressivt, enär årligen det gamla kapitalet tillföres mervärde.
I världen, på jorden, finns dock ännu flera länder med rika naturskatter och svagare befolkning på vilka en kolossal profit ännu kan göras.
Det nya kapitalet, söker dessa placeringsorter.
Här ligger orsaken till imperialismen.
Alla jordens länder ha emellertid redan sin mästare.
Jorden är redan uppdelad.
Nationerna måste alltså kämpa om de bästa platserna.
Här ligger orsaken till de imperialistiska krigen.
Framom andra kämpar tre kapitalistiska stater på alla delar av jorden med varandra om profiten, emedan deras kapitalmassa tilltar i så väldig grad.
Det är England, Tyskland och Förenta staterna.
Englands, Tysklands och Förenta staternas miljontals arbetare ha trälat i så många år, med så outtröttligt väldiga krafter, att dessa länders kapitalister nu ser monopolet på världsherravälde inom räckhåll.
Dessa tre gigantiska folk kämpar nu i verkligheten om herravälde över världen.
Man skall inte säga att denna föreställning ar överdriven, att aldrig en nation eller en grupp av nationer kan ernå världsvälde. Ty kapitalets egenskap är just, att det kan skapa mer och mer mervärde, en oändlig massa av mervärde, oupphörligen mera mervärde, om det blott till sitt förfogande har mera proletärer, råvaror och maskiner. Varje kraftig kapitalistisk stat, varje mäktig kapitalistisk nation känner alltså, att om den blott slår under sig allt fler och fler länder, kapitalets visen kommer att ge den möjlighet att slutligen erövra hela världen.
Dessa tre giganter höjer sig alltså över kampvirveln mellan alla kapitalistiska nationer.
Tvenne av dem, England - och under detta namn betecknar vi nu det engelska världsriket, England med sina kolonier och dominions - och Förenta staterna, har kanske för en kortare, kanske för en längre tid, kanske för alltid sammanslutit sig till en enhet för att gemensamt eftersträva världsherraväldet.
Och såsom i den ekonomiska kampen de mäktigaste syndikaten slutligen släpar med sig alla små kapitalistiska sammanslutningar, så har nästan alla jordens nationer slutit förbund med dessa tre stormakter, så att tvenne grupper av alla nationer sig emellan kämpar om väldet över världen.[5]
Kapitalismens utveckling har nått sin spets. Endast några strider återstår.
Världskapitalismen närmar sig nu under kamp sitt slut.
Såsom ur kampen mellan medeltidens små städer uppkom de små medeltida staterna - såsom ur kampen mellan dessa småstater de stora nationalstaterna - så uppkommer nu ur kampen mellan dessa stora nationalstater grupper, de allra största förbunden, de två nationernas förbund.
I och genom kampen mellan de medeltida städerna uppkom småborgarnas herravälde, i och genom kampen mellan nationalstaterna storbourgeoisiens, i och genom kampen mellan gruppen av nationer skapas de allra största kapitalisternas, rederiernas, bankernas, trusternas herravälde.
Men såsom en gång dessa småborgare, denna bourgeoisie höjde sig ur kampen mellan furstar, adel och kleresi, så höjer sig nu ur kampen mellan alla kapitalistiska nationer, ur striderna mellan monopolägarna, som strävar efter att behärska alla länder, en annan, en tredje makt, världsproletariatet.
Och medan de två högsta makterna på jorden, de två grupperna av alla kapitalistiska nationer, och monopolisterna från alla nationer, drabbar samman, i kamp om världsväldet, reser sig världsproletariatet och gör sig till världens herre.
I sin högsta utveckling utblommad som monopol, i kamp om monopolet över jorden, dör kapitalet och avlöses av proletariatet.
I sin högsta blomning, sin sista och högsta, med spännande av sina sista krafter höjande sig i het kamp om monopol över världen, bryts det ner mitt i sin strid, i den strid, som var dess väsen; och ur dess sköte, ur den sista uppflamningen av dess krafter stiger en ny värd.
Kapitalismen, som började med privategendom av kapital hos några få, som växte till kapitalegendom för en talrik, mäktig klass, slutar, vänder tillbaka till ett tillstånd, som kännetecknas av att några få besitter hela kapitalet, behärskar kapitalet helt och fullt.
Och i denna sin blomning dör den. Blomman blommar ut, och den nya världen träder fram.
Ty proletärerna, som i slutet av det adertonde århundradet förenade sig till kamp mot sina arbetsköpare; socialisterna, som i mediet av nittonde århundradet förenade sig i nationella partier till kamp mot sin nationella bourgeoisie, de förenar sig nu internationellt till kamp mot den internationella bourgeoisien.
Och i denna enhet skall de segra.
Men varför förenar sig icke dessa nationella kapitalmassor? Varför sluter sig icke England, Tyskland och Förenta staterna tillsamman, varför arbetar de icke gemensamt för att utplundra hela proletariatet och hela jorden? Ty då vore deras makt ju mycket större, då behövde de icke bekämpa varandra, och kanhända kunde de då avhålla hela proletariatet från kamp, avhålla det från revolution.
Svaret lyder: Primo är deras kapital nationella, icke internationella. De internationella kapitalen utgör i jämförelse med de nationella blott en helt liten del av kapitalet.
Secundo har dessa nationella kapital olika intressen, olika mål.
Vad är deras mål? Vilket mål har dessa tre giganter?
Vi sade det redan: Tyskland vill underkasta sig Belgien, Polen, Frankrike, Ryssland, Österrike-Ungern, Balkan, Turkiet, Mindre Asien, Armenien, Mesopotamien, Syrien, Persien, kanske ännu Sibirien och andra delar av Asien, på detta sätt göra den europeiska kontinenten beroende, och på så sätt ta det första steget i riktning mot världsvälde. Med fast fot på kusten av Indiska oceanen är det sedan redo till ett andra världskrig om Indien, om Stilla oceanen och länderna kring den, om Afrika, om världsväldet.
England vill utbreda sitt världsrike över Afrika genom Asien till Indien.
Förenta staterna vill härska kring Stilla oceanen, i Kina, på Indiska arkipelagen, på Polynesien, i Central- och Sydamerika.
Då det engelska världsriket håller i sina klor Afrika och de sydvästliga delarna av Asien, medan Förenta staterna härskar i Central- och Sydamerika, kring Stilla oceanen, i Kina och kanhända i norra Asien, då behärskar England och Förenta staterna redan nästan hela världen.
Och genom vilket medel når de tre stormakterna fram till sitt mål, världsväldet?
Vi sade det redan: Tyskland genom att samla Europa under sin ledning, Förenta staterna och engelska världsriket genom att sönderdela Europa.
Och hur kan de nå fram till att använda dessa medel.
Genom kamp, genom kriget.
Och föreställ er nu, Europas och Amerikas arbetare, arbetare i hela världen, arbetare, er som man vill bedra och hålla under kapitalismen genom att locka er från revolutionen med förhoppningar om världsfred, avrustning och folkens världsförbund, föreställ er nu, att kriget är slut. Föreställ er att nedslaktandet av hela mänskligheten är förbi. Föreställ er till först, att England och Amerika har segrat. Då är Afrika och Asien, Central- och Sydamerika, alla världsmarknader faktiskt i deras makt, och den europeiska kontinenten är maktlös.
Föreställ er sedan, att Tyskland segrat. Då behärskar Tyskland en del av Afrika, och i Asien står det framför Indiens portar, och sannolikt även Kinas.
Föreställ er sedan, att ingen segrat. Då blir spänningen densamma som tidigare.
Överväg dessa tre fall, de tre ensamt möjliga, och fråga er sedan, arbetare: Skall efter detta krig icke mera komma något nytt krig?
När England och Förenta staterna segrat, skall det splittrade och försvagade Europa bära detta? Kommer icke Tyskland att ställa sig i spetsen för Europa och försöka en resning?
Och tänk er det andra fallet. Tyskland står vid krigsavslutningen, efter "freden" utanför Indiens och Kinas portar. Och innanför står den engelska och amerikanska makten.
Vad skall ske? Tänk efter, arbetare! Skall icke England och Amerika försöka att jaga undan Tyskland.
Och föreställ er det tredje fallet. Kriget blir oavgjort. Det ges ingen segrare och ingen besegrad. Då blir allt såsom det var före kriget. Tyskland inringat av England och dess förbundna, ständigt rustande och beväpnande sig för ett världskrig. Skall väl Tyskland då avrusta, och skall väl England och Amerika upphöra med att betränga Tyskland?
Betänk, att dessa stormakter nu stöter mot varandra, de står vid varandras gränser, ingenting skiljer dem åt. Det ges inget rum mellan dem mera. Betänk, att därute, på andra sidan gränsen, finns de härligaste länder för kapitalplacering, ges den allra högsta profit.
Betänk, att de två grupperna önskar sig samma länder: Afrika och Asien, numera även Ryssland.
Betänk, att dessa länder är oändligt rika och ännu nästan oexploaterade. Miljarder, ja biljoner väntar där på exploatören.
Betänk, arbetare, kapitalets natur och väsen. Dess väsen är ju att utbreda sig, icke sant, i allt större utsträckning?
Betänk i synnerhet ännu en gång grundligt: Inom båda grupperna sväller oavbrutet kapitalmakten genom ert eget arbete, och genom arbete av alla de underkuvade eller av de med de två grupperna förbundna folken. Kapitalmakten växer i det oändliga. De två grupperna står mot varandra, gränsar till varandra, och bakom dessa gränser växer i allt högre grad kapitalet. Och där ute ligger byte, profit.
Vad tror ni: Skall ännu ett krig bryta ut? Ni kan icke svara annat än: Ja. Så länge Englands, Tysklands och Förenta staternas kapital har skilda mål och vill bemäktiga sig amma länder, och så länge som de är nationella, icke internationella, så länge kommer även krig att finnas.
Denna vederläggning av avrustningen, nationernas världsförbund och världsfreden är egentligen avgörande Därmed, är egentligen för varje insiktsfull arbetare tillräckligt utsagt.
Men emedan de nu bloddrypande regeringarna, kapitalisterna, socialpatrioterna och pseudomarxisterna försöker att bedra arbetarna genom att vädja till många argument, måste vi bekämpa och vederlägga även dem.
Regeringarna och de borgerliga partierna i alla länder, socialpatrioterna och de falska radikalerna, majoriteten och de oavhängiga i Tyskland, majoriteten och minoriteten i Frankrike, Labour Party och de socialistiska pacifisterna i England, och alla de stora socialistiska partierna i Förenta staterna, som propagerar för fred, avrustning eller inskränkning i rustandet, alla de som gjorde kriget eller tillät det, måste ådagalägga att detta är möjligt just i denna mening:
De måste, icke med ihåliga fraser, utan bestämt och med fakta bevisa, hur de tänker sig freden reglerad.
Vilka delar av jorden skall England erhålla, vilka Tyskland och vilka Förenta staterna? Vilka skall komma på alla de smärre staternas lott? Frankrike, Italien, Japan, Österrike-Ungern, Turkiet, o.s.v.? De bör ange detta på kartan, så att envar vet, att det är rättfärdigt, och att inget nytt krig, att aldrig ett nytt krig kan uppkomma efter denna reglering.
De bör noga ange enligt vilka principer delningen skall försiggå, och hur förtroendet mellan Tyskland, England och Förenta staterna samt alla de andra skall komma till stånd, så att dessa icke behöver rusta sig starkare.
Arbetare, allt detta kan de icke göra. Så fort det gäller någonting konkret, så viker de undan. Tillsvidare har man icke gjort ens ett försök, att på kartan visa de gränser, varmed varje makt skulle kunna vara till freds. Allt är fortfarande endast tomma fraser. Ihåliga lösensord utan verklig, faktisk betydelse.
Kapitalisterna och de kapitalistiska regeringarna, drypande av blod och med Wilson, Förenta staternas president i spetsen, deklamerar: Rätten.
Men varför skulle Tyskland ha större rätt till Asien och Afrika än England? Varför Förenta staterna större rätt till Stilla oceanen än Tyskland? Varför har överhuvudtaget en av de tre rätt till något? Förespråkarna för rustningsinskränkningarna bör bevisa vilken rätt som ges.
Regeringarna, bourgeoisien, reformisterna, drypande av blod, ropar ut: Trusten, nationernas statliga trust.
Såsom kapitalisterna utbildat de ekonomiska trusterna, såsom de uppgivit konkurrensen och sammanslutit sig i karteller, så bör och kan även England, Tyskland och Förenta staterna dela världen mellan sig, bilda en trust till dess exploatering.
Paralellen med trusterna är falsk. Det ges en skillnad, som är avgörande, och som hindrar för överskådlig tid, att staterna förenar sig i en trust för att utplundra världen. Skillnaden består häri:
Den ekonomiska trusten handlar med döda ting. Med penningar och med råmaterial, vilkas kraft en gång för alla är given. Dessa låter sig lätt regleras och förvaltas, även internationellt.
Men staterna är levande formationer, bestående av mänskor. Och alltså som allt levande underkastade utveckling. Därför skulle det inträffa, att, även om man, vilket redan är omöjligt, hade träffat en reglering eller uppdelning, som tillfredsställde alla, inom kort förhållandet hade förändrat sig, att de ekonomiska, kapitalkrafterna hade tilltagit olika, så att den ena härskaren blivit mäktigare än den andra, eller att de behärskade hade fått kraft att resa sig, avskaka sitt ok, och själva bli härskare. Således skulle genast nya strider uppkomma.
Livlösa ting kan förenas i en trust. De om världsvälde kämpande folken kan man icke inom överskådlig tid sammansluta på sådant sätt.
Bourgeoisin och regeringarna, med den blodbesudlade tyska, som mördat tiotusental sjömän, i spetsen säger: Havens frihet. Om blott haven vore fria, så skulle krigen upphöra. Men i fredstid var ju haven redan fria. Detta hindrade dock icke kriget att bryta ut.
De bloddrypande kapitalisterna och regeringarna, som började kriget på grund av handelskonkurrens, för de högsta vinster - de förkunnar: Frihandel. Då det inte mer ges några skyddstullar och tariffer, då kommer freden.
Men hur uppkommer handeln i de primitiva länderna, i Central-Afrika? Genom våld, genom mord och krig. Vem skall begå morden, vem bära vapnen? Tyskland eller England? Endast kriget avgör.
Och handeln trivs bäst, där man har den politiska makten. Alltså även om länderna står lika öppna för alla, så kommer man i alla fall att kämpa om den politiska makten.
Men handeln är icke längre huvudmålet. Huvudmålet är kapitalexporten, för att bilda nytt kapital. Huvudmålet är att grundlägga järnvägs-, hamn- och fabriksanläggningar. Och hur får man allt detta, hur får man kapital till Asien och Afrika? Hur åstadkommer man förutsättningar för kapitalistisk produktion, expropriering, proletarisering av de infödda? Med våld. Och vem skall åvägabringa denna expropriering? England, Tyskland eller Förenta staterna? Våldet avgör, kriget.
De ömsinta pacifisterna, både borgerliga och socialistiska, som just genom sin pacifism, varmed de hypnotiserade arbetarna, gav sitt medbidrag till att kriget kunde bryta ut, och vilka därför även sudlats av blodet - de säger: Kostnaderna för ett nytt världskrig är alltför stora, i penningar och mänskoliv. Men de utgivna miljarderna för Asiens och Afrikas erövring, miljoner av döda kommer att bära frukt i miljarder av räntor. Kanhända måste man vänta i många år, men sedan kommer räntan hundrafallt.
Italien, Rumänien och Förenta staterna trädde för övrigt in i kriget, efter det de redan visste vad det skulle komma att kosta.
Men är icke detta krav på enighet löjligt så länge intresse- och kraftolikheterna är så betydande? Medan ännu så många svaga med skälig lätthet kan krossas?
Och är det inte löjligt just nu?
När England och Förenta staten tror att de kan vinna allt, varför skulle de väl då förena sig med Tyskland? Om Tyskland segrar, varför skulle det tveka att med tro på kriget söka vinna ännu mera? När det engelska världsriket och Förenta staterna innehar de nästan outtömliga källor, som göms inom deras gränser och vilka de måste utveckla ytterligare, varför skulle de väl då i tid förena sig med andra, och göra sitt byte, som kan bli mycket större, mindre?
Så länge Tyskland tror att dess militarism kan slå ner allt annat, varför skulle det väl då dela sin makt med andra stormakter?
Så länge det ännu finns sådana jätteområden för kapitalet att erövra, som Kina, främre Asien, Nederländska Indien, delar av Mellersta. Asien och Afrika, så länge det ännu finns så många svaga att krossa och kuva, så länge skall man även lita på den egna kraften, och göra det ägna imperiet till Gud.
När Tyskland besegrat England och Förenta staterna, då kommer dessa att resa sig igen. Och när England och Förenta staterna besegrat Tyskland, då kommer Tyskland aldrig att tåla detta, utan skall resa sig på nytt.
De kapitalistiska regeringarna, Englands, Tysklands och Förenta staternas bourgeoisi, socialpatrioterna och de falska marxisterna i all länder, majoritet och minoritet i Tyskland, Frankrike, England och Italien, alla stora socialistiska partier i Amerika, de stora socialistiska partierna, majoritet och minoritet i alla världens länder, alla dessa, som genom sin nationalism förorsakade kriget, och vilka även försökte att blott för sig erövra världen, de predikar: Man bör bilda statsförbund, ett världsstatsförbund.
Men Tysklands, Englands och Förenta staternas intressen, som alla strävar efter världsvälde motsätter sig denna tanke.
Visserligen kommer man att ingå statsförbund, Tyskland med Centraleuropa, Tyskland med den europeiska kontinenten, England med Förenta staterna, men detta kommer att ske för att befrämja en desto kraftigare krigföring och en desto grundligare utplundring av de svagare.
Ty Tyskland vill behärska Europa och sedan världen. Och England och Förenta staterna vill allaredan nu behärska världen. Och om det efter deras seger skulle lyckas England och Förenta staterna att timra hop ett nationernas världsförbund, så skulle nya fientligheter uppstå inom detsamma och förbundet skulle inom kort rämna i sina fogar. Ty förbundet bleve upprättat blott för att främja dessa båda staters fördel, och det komme de andra icke att tolerera i längden.
De kapitalistiska regeringarna, Englands och Förenta staternas bourgeoisie, de falska socialisterna i alla länder, majoritets- och minoritetssocialisterna i Frankrike, majoriteten och de oavhängiga i Tyskland, Labour Party och pacifisterna i England, alla stora socialistiska partier i Förenta staterna, alla dessa, som blott för sin nations skull bröt freden och mördade mänskligheten, de säger: Man bör bilda en internationell polis av alla stater, för att straffa den stat, som bryter freden. Och när en stat syndar, skall alla de andra straffa den. Och en översta skiljedomstol skall avgöra när en syndat haver.
Någonting löjligare har ännu icke förekommit i världen. Ty det ges inget säkrare medel och inget kraftigare att befrämja kapprustandet än detta. Ty liksom mänskan är den kapitalistiska staten syndbelastad. Av härskarlusta och vinningslystnad. Sådant är den moderna staten medfött. Därtill är den predestinerad, efter privategendomens syndafall. Varje stat måste alltså befara att synda en gång. Då kommer den att angripas av alla de andra. Och emedan den vet detta, måste den rusta sig mot alla. Och emedan den vet detta, måste den skaffa sig en här och en flotta, som kan stå sig mot alla de andra.
Men alla vet också, att intresset dikterar domen. Alla vet alltså, att det är möjligt, att domen kan falla, icke mot, utan för syndaren. Alltså, att de kan ställa sig på syndarens sida och försvara honom, men bekämpa de andra. Därtill behöver de således en stor, en jätteväldig här och en enorm flotta.
De kommer således att rusta och kämpa som hittills, endast med lite mera hyckleri, och under namn av polis!
De bedrägliga kapitalisterna och deras officiella regeringar, socialpatrioterna och pseudomarxisterna i alla länder, majoritets- och minoritetssocialisterna i Frankrike, England, Tyskland, Italien och Förenta staterna, de, som ville underkuva alla länder, hela världen, och inte ville unna oavhängighet åt en enda nation, de förkunnar: Folkens självbestämningsrätt. Om blott varje nationalitet är oavhängig eller av fri vilja kan sluta sig till andra nationaliteter, då faller en huvudorsak till kriget bort.
Men detta krig och imperialismen visar, att just motsatsen är fallet. Ty när de mindre nationerna äro oavhängiga, såsom Belgien, Serbien, Montenegro, Grekland o.s.v., eller blir självständiga såsom Polen,, Estland, Livland, Kurland, Finland, då blir de även kampobjekt för stormakterna.
De ryska revolutionärerna har visserligen gjort folkens självbestämningsrätt till en grundval för revolutionen, till en av dennas principer, till dess hävstång. Men de för samtidigt in socialismen. De kunde icke utan detta medel: folkens självbestämningsrätt, genomföra revolutionen, störta tsarismen, upprätta socialismen, och hade således full rätt att använda detsamma. Och utomordentligt, på ett fullkomligt sätt har de gjort folkens självbestämningsrätt till en hävstång för revolutionen. Men sedan de genomfört revolutionen, visade det sig att detta medel under imperialismen icke kan vara någon förutsättning för, utan blott en följd av socialismen.[6]
Ty för det första kunde de icke själva upprätthålla folkens självbestämningsrätt. De menade blott proletariatets självbestämningsrätt. Och för det andra, just deras, folkens, självbestämningsrätt upptogs av Tyskland-Österrike för att de måtte kunna annektera Polen, Litauen, Estland och göra Ukraina och Finland beroende, samt på nytt bringa Armenien under turkiskt välde.
Och - ty man kunde säga att den självbestämningsrätt som proklamerades i Tyskland är blott ett sken - just folkens självbestämningsrätt upptas av England-Amerika för att skilja alla nationerna på Europas kontinent från varandra, och sålunda göra den europeiska kontinenten svag.
Denna självständighet kan bli ännu värre för folken, för proletariatet, än underkuvandet.
Och detta är just den äkta självbestämningsrätt, densamma som många av dessa folk kräver.
På det grymmaste visar det sig, att nationernas självbestämningsrätt under imperialismen är följd av, icke förutsättning för socialismen.
Kapitalismen, och isynnerhet imperialismen kan icke lösa nationalitetsfrågorna. Ty antingen gör den nationerna självständiga, men då blir den lilla nationen ett kampobjekt för den stora, och de små kämpar sig emellan, eller också underkuvar den stora dem och annekterar dem.
Tyskland följer i Europa den sistnämnda vägen. Den söker att underkasta sig hela Europa, alla nationer, för att bekriga England. England-Amerika går ut från den först nämnda. De söker att göra Europas nationaliteter oavhängiga för att hålla Europa svagt, hetsa nationerna till fejd mot varandra, icke låta någon stormakt uppstå på kontinenten, alltså för att själv, medan Europa är splittrat, rycka till sig världsväldet.
Lyckas det Tyskland att ena Europas nationer, då börjar ett nytt och ännu fruktansvärdare världskrig än detta. Lyckas det Amerika-England att skilja åt Europas nationer, då finns det alltjämt nya tvisteämnen, och äntligen, när de europeiska staterna, i synnerhet Tyskland och Ryssland åter blivit mäktigare, kommer i alla fall ett nytt, fruktansvärt världskrig.
Imperialismen har här fört kapitalismen in i en återvändsgränd. Den kan inte göra nationerna självständiga, utan att göra dem till kampobjekt, den kan inte förena dem, utan att underkuva dem. Och i vardera fallet, vilketdera det än använder, blir följden ett nytt världskrig.
Självbestämningsrätten kan blott genomföras av socialismen. Den kan bli verklighet blott när socialismen genomföres, eller efter det socialismen redan är ett faktum.
De kapitalistiska regeringarna, de tre rovdjuren England, Tyskland, Förenta staterna, och med dem alla deras vasaller, socialpatrioterna och pseudomarxisterna, alla beväpnade till tänderna och sudlade av blod - alla stammar de: Allmän avrustning. Men hur skall Tyskland, England och Förenta staterna kunna avrusta, då de hotar varann. Hur skall Tyskland kunna avrusta, hur den europeiska kontinenten, då Förenta staterna och England behärskar Afrika, Asien, Amerika och Australien därigenom att de gjort Europa maktlöst. Det vore självmord, Europas ruin.
Och hur skall Förenta staterna och England kunna avrusta, när Tyskland står för Indiens och Kinas portar, då det hotar att bemäktiga sig hamnarna vid Indiska och Stilla oceanerna. Det vore för det amerikanska och engelska kapitalet att själv skära av sig halsen, om det tilläte Tyskland att härska där. De måste alltså rusta sig till det yttersta.
Och hur kunde väl de tre stormakterna avrusta, om kriget icke bleve avgjort?
I intet fall kan de avrusta.
Nej, det ges ingen utväg ur imperialismen. Det ges till och med ingen utväg ur detta krig.
Då vi i denna fråga har en annan mening, än många av de kamrater, som står på den yttersta flygeln till vänster, och emedan denna fråga på det närmaste hänger samman med hela problemet om arbetarnas frigörelse från imperialismen och kriget, skall vi här gå in på även denna fråga något utförligare.
Många socialister utger som fredsformel för att göra slut på kriget: Inga annektioner, och inga kontributioner.
Men även dessa betingelser kan icke uppställas av världsproletariatet.
Ty att uppfylla dessa villkor, vore detsamma som att lämna den kapitalistiska världen sådan den är, och att således ge orsak till nya rustningar och nya krig Proletariatet kan icke påtaga sig ansvaret härför.
Men ock såsom revolutionära fordringar som reses av arbetarklassen blott för att regeringarna måtte avböja dem, alltså för att låta revolutionen uppstå, också som sådana kan dessa båda icke gillas. Ty så snart en regering kommer i ett svårare läge, antar den dem (såsom Tyskland 1917), uppställer själv dessa arbetarnas fordringar, och säger till dem: se, vi vill detsamma som ni, och därmed bryter de en av revolutionens krafter.
"Inga kontributioner och inga annektioner" ger ingen utväg för proletariatet ut ur detta krig.
Likaså litet som ut ur imperialismen ges det någon utväg ur detta krig.
Det är just det förskräckliga i den situation, vari imperialismen brakt det kapitalistiska samhället. Ingenting ger bättre vid handen det katastrofala i situationens karaktär.
Själva kan de kapitalistiska nationerna ingen verklig, försonlig fred sluta, varken i detta krig eller efteråt. De måste nu liksom allt framgent gå framåt i allt större blodbad.
Och proletariatet kan under imperialismen önska sig varken det imperialistiska kriget, eller den imperialistiska freden. Ty detta och varje imperialistiskt krig betyder en ny och ännu förskräckligare imperialism, och varje imperialistisk fred bär på ett ännu mer fördärvbringande nytt imperialistiskt krig.
Såväl ur detta krig som ur imperialismen överhuvud ges det för proletariatet blott en enda utväg: Omvälvningen.
Englands, Frankrikes och Förenta staternas regeringar, socialpatrioterna och pseudomarxisterna i alla länder, Tysklands, Englands, Frankrikes, Italiens och Förenta staternas majoritets- och minoritetssocialister, de, som allesamman kastade bort sin makt och gav den åt generalstaberna, som icke gjorde ett enda verkligt försök att rädda freden, som bär hela ansvaret för kriget och dess långvarighet, som blott var sin mästares, generalstabens tjänare, och vilka alltså, i likhet med dessa, står drypande av blod - de ropar: Demokrati. Så snart blott demokratin nåtts i Tyskland och Österrike-Ungern, då skall demokratin ge världen fred. Men Penninge-republiken Frankrike är en demokrati, det världshärskande England är en demokrati, och Förenta staterna, trusternas och monopolens land, landet med beväpnade strejkbrytare och justitiemord på strejkande arbetare, eller sådana som organisera proletariatet, även detta land är en demokrati. Har dessa demokratier förhindrat kriget? Nej, England har genom sin politik underblåst kriget, därigenom att det under Edward VII innestängde Tyskland, och Förenta staterna ingrep så fort de insåg, att det gällde världsherraväldet. - Och skall dessa demokratier nu sluta fred, när de segrat, när Tyskland och det sönderstyckade Europa hotar dem med krig, eller, om de blir slagna, när alla Europas nationer under Tysklands ledning allt fortfarande hotar dem? - Nej.
I kapitalets längtan utåt, i export av kapital är absolutistiska monarkier och demokratiska republiker lika. Vad beträffar härsklystnad och vinningslusta så är Tyskland, England och Förenta staterna lika.
Monarki och demokrati utgör under imperialismen skynken över likartade strävanden: expansion över världen, världsvälde, och krig om världen. Det monarkiska furstedömet och det demokratiska parlamentet villfar både storkapitalets expansion och de väldiga bankernas monopolvilja, vilka båda leder till krig, och monarki och parlament utgör båda villiga, lika litet betydande verktyg för dessa båda makter, vilka genom sina ställföreträdare, regeringar och generalstaber befaller vad monarker och parlament skall göra.
Monarker och parlament har under de väldiga bankernas och monopolens imperialism sjunkit ner till ganska betydelselösa verktyg, som endast då innehar någon makt, när de går samman med dessa väldiga banker och monopol.
Man kan göra slut på de väldiga bankernas och monopolens härsklystnad genom att i varje demokrati och absolutistisk monarki upphäva imperialismen, och så länge man inte gör detta, är världsfreden genom demokrati eller monarki en omöjlighet.
Bästa exemplet på sanningen av detta utgör väl Förenta staterna och deras president Wilson, monopolisternas och trusternas tjänare, vilka, för att ernå världsvälde, monopol på världsherravälde, skapar en här och en flotta, som sättes i stånd till att spela den avgörande rollen i alla framtida krig.
Detta är alla de främsta lösenorden, som regeringarna, socialpatrioterna och pseudomarxisterna frambär som utvägar för kapitalismen ur imperialismen. Vi har bevisat att de alla är falska. Att icke ens en av dem ett ögonblick kan hålla stånd inför undersökning av ett öga, som forskar efter sanningen.
Att det alltså teoretiskt, för den teoretiska undersökningen, ingen utväg ges för kapitalismen ut ur imperialismen.
Men proletariatet bör lyssna, icke blott till teorin som vi här undersöker, det må blott lyssna till verkligheten. Redan skälver marken under kommande krig, redan gapar de nya klyftorna. Redan siar kanonernas dån om de nya tvisterna.
Tyskland har Polen och Belgien i sin makt, samt en del av Frankrike. Redan har det delat sönder Ryssland, besatt Ukraina, Kaukasien och Finland, annekterat Livland, Estland och Kurland, och Stor-Ryssland till maktlöshet. Därmed söker det underkuva Europa. Och detta gör icke blott det monarkiska Tyskland, detta gör även det demokratiska, t.o.m. det socialdemokratiska åtminstone dess majoritet. Det kan England-Förenta staterna icke tåla. Är det världsfred? Är det avrustning? Det är det säkra, det absolut säkra nya kriget Förenta staterna och England kommer, när de segrar, att tvinga alla Europas folk till självständighet. De har öppet förkunnat detta. Det vill säga, de kommer att sönderdela Europa och ge upphov till inre fiendskap, inre tvist i Tyskland, Österrike-Ungern, Polen, Balkan, Ryssland. Och så skaffar de sig ensamherravälde över världen. Det är målet för hycklarna Lloyd Georges och hycklarna Wilsons. Och för detta röstar alla partier icke blott de konservativa, utan också de demokratiska, ja t.o.m. de socialistiska, deras majoritet. Aldrig skall Europa tåla dylikt. Under Tysklands ledning skall det resa sig däremot. Är detta världsfred, världsskiljedom, avrustning? Nej, det är det absolut säkra nya världskriget, den oundvikliga serien av nya världskrig.
Proletariatet må lyssna, och lyssna blott till verkligheten runtomkring. Det må vända blicken till de nya krigshärdarna, som brinner överallt omkring dem. I Europa: Elsass-Lothringen, Polen, alla det gamla Rysslands stater, Österrike-Ungerns och Balkan. I Asien, hela Asien, varje land av denna världsdel är en ny och blivande orsak till nya världskrig. I Afrika hela Afrika.
Imperialismen förbliver, kapprustningen förbliver och kriget består.
Arbetare!
Betänk, att regeringarna, socialpatrioterna och de falska marxisterna påstod allt detta, angav dessa falska medel före kriget.
Betänk, proletärer i världen, som man åter vill bedraga, och som man efter detta krig vill låta sluta en ny kompromiss, ett nytt förbund med bourgeoisien, betänk, arbetare, att de stora socialdemokratiska partierna på sina kongresser i Köpenhamn och Basel har talat om världsfred och världsavrustning.
Vad har sådant tjänat till? Till intet. Kriget har brutit ut.
Betänk, arbetare, proletärer i hela världen, att bourgeoisien just genom dessa paroller: Världsfred, avrustning, o.s.v., har skaffat sin makt över arbetarklassen.
Ty genom dessa paroller avsvor ni, avsvor arbetarklassen revolutionen.
Bourgeoisien begrep, när ni antog dessa lösensord, att ni antog dessa fredliga medel, och att ni således uppgav det enda verksamma medlet, revolutionen mot kriget.
De visste alltså, att de kunde börja kriget, utan att ni skulle resa er.
Och därigenom är ni medskyldiga i detta krig.
Dessa paroller: världsfred, avrustning, var just medlen för detta krig.
Och skall ni nu, arbetare, igen sluta upp kring dessa signaler?
Skall ni på nytt låta bedra er av kapitalisterna och deras regeringar, av socialpatrioterna och de falska marxisterna?
Rysslands tsar och med honom alla regeringar bildade fredskonferensen, instiftade fredspalatset i Haag och sade att de ville grunda en skiljedomstol - blott för att lura er, arbetare.
Just med denna växel har de lockat och tubbat er in i kriget.
De socialdemokratiska partierna och deras ledare, reformisterna och de falska marxisterna sade till eder: ni bör kämpa för världsfred och avrustning.
Även därmed har de brakt er in i kriget, och avhållit er från revolutionen i juli och augusti 1914. Ty ni var icke förberedda till revolution. De hade allesamman lockat er till att hoppas på avrustning och världsfred!
Regeringarna, kapitalisterna, reformisterna och de falska radikalerna har just med dessa paroller jagat er in i kriget.
Och skall ni nu ånyo anta dessa lösenord? För andra gången låta lura er in i samma fälla?
Det är omöjligt.
Därmed skulle ni själva ge orsak till ett andra, ett tredje och fjärde världskrig.
De kapitalistiska regeringarna, socialpatrioterna och de falska radikalerna, arbetarpartiernas höger och center har genom dessa falska lösenord förlängt kriget och slaktandet, och förlänger dem genom dessa samma paroller dag efter dag.
Ty de röstar för krigskrediten, eller avhåller er från revolution, även därigenom att de säger er, att genom ert bidrag kommer världsfreden efter denna fred, liksom även avrustningen och folkens förbund.
I förtröstan härpå tänker den arbetande massan och den kämpande massan av arbetare: Låt oss hålla ut, ty om vi segrar eller kan sluta en gynnsam fred, då kommer världsfreden säkert.
Just genom denna förhoppning dras tiden för blodbadet ut på längden.
Denna förhoppning är falsk, men just genom den fortfar slaktandet med oförminskad iver.
Och skall ni väl nu igen, liksom före kriget, skänka tilltro till denna lösen?
Nu genom detta krig, efter detta krig framstår dessa paroller som ännu falskare än förut.
Ty just detta krig gör hatet mellan folken allt större, skiljer dem allt längre från varandra, fördjupar deras intressemotsatser och ammar upp en större fientlighet, samtidigt som det skapar, såsom vi visat, nya orsaker till krig, ger upphov till nya krigshärdar, större och talrikare än förut.
Kapitalmassorna växer, expansionsdriften tilltar, intresset för nya krig blir allt starkare i alla delar av världen. De nya världskrigen är således säkrare förestående än vad fallet var före detta.
Och skall ni, arbetare, än en gång, som före kriget, låta lura er av regeringar och kapitalister, av socialpatrioterna och radikala?
De kapitalistiska regeringarna, bourgeoisien, socialpatrioterna och pseudomarxisterna gav er en skenbild av världsfreden. Detta bidrog till att kriget mellan nationerna bröt ut, och vad som var ännu värre, kriget mellan alla proletariat. Ty ni ryggade just för denna orsaks skull tillbaka för revolutionen före världskrigets tid.
De gav er en skenbild av alla folks världsförbund. Just därigenom kunde världskriget mellan alla folk uppstå. Just därigenom kom, vad som var ännu värre, splittring av proletariatet i nationella delar.
Och skall ni nu igen låta lura er av samma skenbilder?
Gör ni det, då kommer det nya världskriget ännu fruktansvärdare än detta, en ny splittring av proletariatet och den totala ödeläggelsen för världsproletariatet.
Det fanns före kriget allenast ett medel att hindra allt detta: den proletära revolutionen.
Det ges allenast ett medel att hindra allt detta nu den proletära revolutionen.
Arbetare!
Världskapitalismen har under sin världserövring organiserat sig i tvenne jättegrupper.
Den har för att kunna bemäktiga sig världen samlat alla sina krafter, levande och döda, natur och mänsklighet, tvenne jättegrupper.
För att frånrycka varandra världsväldet kämpar båda dessa grupper mot varandra, och de kommer att fortsätta kampen.
Ni arbetare kommer att undertryckas och trampas ner mellan dessa båda makter, i kamp mellan dessa båda makter, och ni kommer att år efter år tryckas ned och förtrampas.
Det ges ingen utväg.
Det ges ingen utväg för kapitalismen ur imperialismen.
Kapitalismen, som levde endast av kamp och blod, och som nu rest sig till kamp om världen mellan två grupper av nationer, kan icke finna någon utväg ut ur detta blodbad, den kvävs i sitt eget blod, i sina söners, sina nationers, i edert blod, arbetare.
Proletärer i hela världen!
Även för er ges det ingen utväg undan blodet, ut ur kriget, ur imperialismens krig. Varken rätten, eller havens frihet och frihandel, eller en fred utan annektioner och kontributioner, eller ett nationernas världsförbund, eller obligatorisk skiljedom, eller folkens självbestämningsrätt, eller demokrati.
Allt detta är lögn och bedrägeri för att smida er, proletärer i hela världen, allt fastare till imperialismen, eller för att göra imperialismen ännu starkare.
Ty det ges blott en rätt, er rätt.
Det ges blott en frihet, den proletära.
Det ges blott en fred, kommunismens.
Proletärer i hela världen!
Det ges ingen kapitalistisk utväg för er ur imperialismen!
Men det ges en proletarisk.
Ni kan upphäva imperialismen.
Ni kan upphäva den, om ni enar eder till ett proletariatets världsförbund. Då kan ni krossa hela imperialismen, världsimperialismen.
Revolutionen, världsrevolutionen mot imperialismen, det är utvägen ut ur imperialismen, ut ur detta krig.
Men imperialismen kan icke krossas, utan att kapitalismen förintas.
Utvägen ur imperialismen, arbetare, den enda utvägen för er är således den sociala revolutionen.
Att detta icke är någon profetia, utan sanningen, den faktiska sanningen, det bevisar redan den ryska revolutionen.
Socialismen höjer sig ur det hav av blod och lögn, varmed kapitalismen betäckte världen, vari imperialismen begravat kapitalismen.
Ur storkapitalets kamp om världen höjer sig världsproletariatet till kamp mot hela storkapitalet.
Världsproletariatet segrar i denna kamp mot imperialismen, och lägger grunden till kommunismen.
Vår tillvaros grundval, - ty kommunismen är vår tillvaros grundval, grundvalen för mänsklighetens tillvaro - grundvalen, varpå miljoner år av mänsklighetens tillvaro vilat - ty tiden för privategendomen utgör blott ett ögonblick i jämförelse med de tusen århundradena av stammens kommunism, - grundvalen för vår tillvaro bygges ny.
Kommunismen, ur vilken alla dygder kommer, allt gott som mänskligheten äger, allt ädelt som bor i våra hjärtan, som lever i mänsklighetens barm, kommunismen höjer sig igen.
Kommunismen, varom de största filosofer, såsom Plato, drömde -
Kommunismen, som var källan och målet för urkristendomen, -
Kommunismen, som fortlevde i kristendomens himmelska bilder, liksom i alla de högsta religionernas,-
Kommunismen, för vilken de nedtrampade och förtryckta klasserna kämpade under privategendomens tid, - i medeltid och i nyare tid, -
Kommunismen, som våra stora utopister drömde om. -
Kommunismen, för vilken våra kämpar i alla länder stupade, -
Kommunismen, som vår första stora ledare, Marx, förutsåg, förstod, kände, och vars grund han lade, -
Den moderna kommunismen för hela världen, hela mänskligheten, den på vetenskapen, den medvetna tekniken baserade, - den födes nu.
Och vi, lyckliga, ser den och kämpar för den.
Den existerar redan i ett land, Ryssland.
Och som ett gyllene sken ser vi över hela Europa Revolutionens skimmer lysa upp överallt. Kommunismens ljus stiger uppåt såsom den nya evighetens dag.
När proletariatet står enigt, när alla länders proletariat samlar sig och kämpar mot alla imperialismer som en imperialism, då, och endast då skall det segra.
Kan det icke ena sig till ett helt, då försvinner åter för en tid det gyllene skenet.
Nu är det vår uppgift, att som proletariatets teoretiker med klar och lugn blick undersöka och bevisa möjligheterna för proletariatets världsrevolution.
*
Om en gud skulle härska över människornas öden, om han skulle förutbestämma och förverkliga människornas lott enligt en plan, så hade han icke bättre kunnat förbereda socialismens seger.
Kapitalismen har själv genom sin imperialism skapat betingelserna till socialismens seger.
Imperialismen är den kedja, som kapitalismen slagit omkring sina ägna produktiva krafter, och söm nu spränges av kapitalismen själv, genom kapitalismens ägna produktivkrafter, så att de må kunna utveckla sig fritt och oändligt, i överensstämmelse med sin oändliga makt.
Men imperialismen kan icke sprängas, utan att kapitalismen upphäves.
Kapitalismen upphäver alltså nu sig själv.
Hur annorlunda har utvecklingen icke gått, mot vad vår store mästare Marx tänkte. Liksom han underskattade kapitalets expansionskrafter, vilka ledde till monopol och imperialism, likasom han underskattade de andliga, sedliga och materiella krafterna, som proletariatet behövde för att störta kapitalismen, så har han icke heller sett de nya orsakerna till revolutionen, icke kunnat se dem.
Han trodde, att kapitalet skulle råka i ekonomiska kriser, och sedan störtas av proletariatet.
I själva verket stöter kapitalet under sin utbredning över jorden på politiska hinder[7], som det kan övervinna blott genom jätteförintelse av sina ägna krafter. Detta bringar förskräckliga lidanden över proletariatet, och tvingar alltså detta till omstörtning, till att krossa kapitalet.
Allt, bokstavligen allt, är nu för handen, allt som gör revolutionen nödvändig, och mycket, oändligt mycket, som gör den utförbar.
Mänskor och medel, materiella och själiska krafter står redan redo att förverkliga den.
Nöden, denna första och starkaste, ja den egentliga och enda urorsaken till alla revolutioner, miljonernas, massans, flertalets bland folken nöd, den existerar. Icke blott i en liten del av världen, utan internationellt. I alla jordens länder.
Lidelserna finns, uppammade av kriget, av nöden. Smärtan, vreden, harmen, hatet!
Smärtan över förlusterna, ödeläggelserna, vreden och harmen mot de kapitalistiska klasserna och deras härskare, som var orsaker till kriget, och hatet mot kapitalismen överhuvud.
Likaså förefinns de psykologiska, de mänskliga faktorerna, som skall göra revolutionen. Och allt häftigare kommer de att flamma. Ty denna process är en vardande, och ju längre kriget räcker, desto högre skall den nå.
De materiella medlen är för handen. Ty kapitalismen och imperialismen har centraliserat produktionskrafterna, har koncentrerat och reglerat produktionen och produktfördelningen.
Under över alla under, de materiella produktionskrafterna, som imperialismen själv skapat under kriget, de är icke mera medel för den gamla kapitalismen, varmed man på nytt kunde bygga en kapitalistisk stat. Det är som om en Gud, en trollkarl, hade gripit dem och omvandlat dem från kapitalistiska medel till någonting helt annat.
Staten, den kapitalistiska staten, har själv i grund ändrat sina egna medel för livet, för existensen, ja sin egen existens, sitt eget väsen, och gjort dem till andra medel, till förberedelse för ett annat väsen, en ny existens.
Mänskligheten har i sin kamp, genom sin egen kamp, alstrat kärnan till ett nytt samhälle.
Den kapitalistiska staten, imperialismen och kriget har icke blott skapat för proletariatet de materiella och psykologiska betingelserna för socialismen, de har också försvagat de kapitalistiska klasserna. De har sönderslitit och utarmat varandra. Oändligt svagare än förr står de nu gentemot världsproletariatet, kan de icke mera hålla proletariatet i tygeln. Imperialismen har emellertid givit världsproletariatet krigsvapen i händerna. Med dessa vapen kan det övervinna kapitalismen, förinta den. Hela världsproletariatet står väpnat.
En mängd folk har annekterats, underkuvats, berövats sin frihet genom kriget, och kan blott genom proletariatets seger vänta sin fullständiga befrielse. Dessa folk försvagar yttermera de kapitalistiska klasserna och ger större styrka åt proletariatet.
Under kriget har det visat sig på hur kort tid samhällsgrundvalarna kan ändras.
Den makt, varpå alla kontrarevolutionärer hoppades, tsarismen, den är fallen.
Och förmer än alla andra medel, moraliskt förmer, - ett exempel är givet proletariatet: den ryska revolutionen. Och världsproletariatet har erhållit sina första stora revolutionära ledare.
Medlen, de andliga och de materiella, människor och ting, är för handen.
Nu är det vår uppgift att undersöka dessa närmare och i detalj, samt att klarlägga, sa det internationella proletariatet kan se det, att revolutionen är möjlig. På det att det internationella proletariatet ur sanningen må hämta krafter till revolutionen.
Då vi nu börjar tala om revolutionens utförbarhet, måste till först anmärkas, att vi härvid ingen skillnad gör mellan revolution under eller efter kriget.
Revolutionen kan komma, och kommer högst sannolikt, så gott som säkert, under kriget, genom nöden, på grund av det ändlösa blodbadet, ur vilket ingen räddning ges. Det revolutionära proletariatet måste i varje land vända sig mot den egna regeringen, och genom revolution fordra och framtvinga omedelbar fred.
För det andra måste det samla sig internationellt. Till den ändan bör det grunda den nya internationalen.
När representanter för det revolutionära proletariatet från alla länder kommer samman, då bör de rikta ett gemensamt upprop till proletärerna i alla land, att låta arbetet i ammunitionsfabrikerna vila[8] och att icke mera använda vapnen mot den yttre fienden.
Detta betydde otvivelaktigt revolution i alla länder.
Genom den stegrade nöden i alla länder kan proletariatet redan under kriget nå fram till denna revolution.
Revolutionen kan också komma först efter kriget.
För oss är detta dock betydelselöst i detta sammanhang. Ty revolutionens betingelser förefinns allaredan i alla länder.
För det andra: när vi talar om världsrevolutionen, bör det hållas i minnet, att vi avse alla länder, dock i främsta rummet England och Tyskland, där de materiella betingelserna för socialismen är ganska mogna. I andra länder kommer revolutionen säkert också att bryta ut och segra, men säkert är det, att, om revolutionen segrar i Tyskland och England, den lätt skall segra i Europas och Nordamerikas övriga länder.
För det tredje bör sägas, att vi ingenting förutsäger om revolutionens långvarighet, eller något om dess karaktär. Ty det är möjligt, att kampen mot militarismen, imperialismen och kriget, den kamp som skall ge oss socialismen, kan räcka länge, det är möjligt att den segrar hastigt.
Visserligen är det mycket sannolikt att striden kommer att räcka länge, ty krafterna hos de mot varandra stående klasserna är väldiga, och de krafter, som driver dem, är likaså väldiga. Men här ger vi oss icke in på att diskutera dess långvarighet, och vi kallar hela kampen för revolutionen.
Vad beträffar stridens karaktär, så kan icke heller i detta avseende någonting med absolut visshet förutsägas. Marx antog, att socialismens seger vore möjlig i England utan våldsamma medel. Vem skulle icke med brinnande iver hoppas, att det kunde bli så överallt! Vem skulle icke hoppas, att människornas eviga välsignelse skulle komma utan blodsutgjutelse.
Men i alla länder, också i England, står proletariatet beväpnat, och klasserna står väpnade mot varandra.
Troligen kommer således revolutionen att överallt bli väpnad och våldsam[9].
Vi talar alltså om revolutionen i allmänhet, och avser därmed både en fredlig och en våldsam vare sig den blir långvarig eller hastigt övergående, eller bryter ut under pågående krig eller kommer efter freden.
Låt oss nu efter det vi gjort dessa förbehåll gå till att undersöka revolutionens utförbarhet.
Kapitalismen tvingades, för att kunna föra kriget, att reglera världsproduktionen och dess distribution.
Den har antingen ryckt till sig, eller brakt under sitt herravälde järnvägarna, skeppsfarten, bankerna. Den har bemäktigat sig fördelningen av de nödvändigaste livsmedlen och åtskilliga råvaror.
I alla krigförande stater, men också i de ännu neutrala länderna i Europa och Nordamerika, delvis till och med i Asien, Afrika, Sydamerika och Australien.
Det som ansågs för omöjligt, det som kapitalisterna och de reformistiska socialdemokraterna ansåg för omöjligt, en enhetlig, centralistisk reglering av produktionen och distributionen i den kapitalistiska staten, det, är nu genomfört.
En fast reglering av största delen av det samhälleliga ekonomiska livet är genomförd.
Nöden, den järnhårda nödvändigheten har under tre år, kriget har genom nöden på tre år fullbordat, vad som måhända i fredstid hade tagit ett halvt århundrade: den samhälleliga regleringen av arbetet.
Socialismen bygger ju på den samhälleliga regleringen av arbetet, av produktionen och distributionen.
Grundvalen för socialismen förefinns alltså.
Kapitalismen i sin högsta utveckling, imperialismen, kampen om världsväldet, har lagt fundamentet för socialismen: den centraliserade regleringen av världsproduktionen och världsdistributionen.
Proletariatet träffar helt plötsligt på det, varpå det väntat i årtionden: de materiella medlen för att grunda och uppbygga socialismen.
Men i detta avseende finns ännu flera fördelar.
Före kriget fanns det i alla länder oändligt många stora och små affärer, som ännu icke arbetade gemensamt. Men under kriget har en ofantlig del av dem, antingen frivilligt eller tvingade av staten, övergått till karteller eller truster. I synnerhet i Tyskland, men också i England och i de andra staterna.
Proletariatet måste bemäktiga sig dessa medel. Det bör icke tillåta, att dessa medel: den samhälleliga makten över industrin, handeln, lantbruket, transporten och bankerna, den samhälleliga regleringen av produktionen och distributionen i världen, åter blir objekt för den kapitalistiska privategendomen, för den kapitalistiska oordningen och anarkin.
Det bor säga: produktion och distribution är gemenskap för hela världen, och de bör förbli så.
Men produktion och distribution är visserligen i kriget reglerade av staten, har underkastats statens kontroll, men produktionsmedlen och distributionsmedlen är icke statens egendom. De tillhör ännu privatkapitalisterna.
Under de härskande, de kapitalistiska, de imperialistiska klasserna är emellertid staten ett medel till undertryckning, tvång och exploatering av arbetarna, även när den reglerar distributionen och produktionen.
Ty den reglerar produktionen till fördel för kapitalisterna. Arbetaren erhåller tämligen litet vid distributionen.
Alltså bör härvidlag en ändring ske. Världsproletariatet, i främsta rummet Englands och Tysklands proletariat, må sörja därför, att den statliga produktionen och distributionen blir annorlunda reglerad. Att den blir rättvis. Av alla arbetande för alla arbetande i samma mån.
Och hur skulle de göra detta annorlunda, än genom att upphäva privategendom till produktionsmedlen och bringa dem under staten? Och hur kunde de åstadkomma detta, annorlunda än genom att rycka till sig staten och själva bli härskare i staten?
Huru, om icke genom att erövra den politiska makten och grundlägga proletariatets diktatur?
Genom att förstöra den gamla statsmakten och i dess ställe upprätta en ny stat, den proletariska.[10]
Genom att de förvandlar den kapitalistiska statens diktatur, imperialismen i världskriget, till proletariatets diktatur.
Att detta också är möjligt skall vi senare visa.
Men i alla fall: grunden, den materiella grunden för det nya samhället förefinns.
Kapitalismen, imperialismen har samhälleligt reglerat produktionen och fördelningen över hela jorden.
Därmed är beviset givet, för att ett socialistiskt världssamhälle kan bestå.
Vi har alltså bevisat, att de materiella betingelserna för socialismen förefinns.
För det andra bör vi här bevisa, att proletariatet måste erövra staten, på grund av personliga, mänskliga, psykologiska orsaker.
Kapitalismen har i detta krig dömt sina ägna produktionskrafter till fördärvet.
Miljoner av arbetare, småborgare och bönder har mördats, miljoner har gjorts till krymplingar.
Änkor och faderlösa befolkar staterna. Ett omätligt elände fyller länderna.
Väldiga kapital är förintade. Varor har icke, eller i knappt nämnvärd mån, producerats. Man saknar råmaterial. Maskinerna är utnyttjade eller obrukbara. Hela industrin är inställd på kriget. Transportmedlen är i genom uselt skick. Hela flottan ligger på havsbottnen.
Åkrarna ligger i vall eller är illa skötta, de avkastar mindre än före kriget. Gödsel fattas och boskapen har avtagit i antal och i synnerhet i krafter.
Världsproduktionen av livsmedel är otillräcklig, och blir oavbrutet mindre. Kanske hotar till och med världshungersnöd.
Miljoner småborgare är ruinerade. Miljoner fattiga bönder har förlorat sin egendom.
Enorma skulder tynger folken. Ensamt räntebördorna är mångfallt större än statsinkomsterna före kriget. Staten kan annullera skulderna. Men då är privatkapitalet ruinerat. Den kan försöka att betala dem. Men då blir befolkningen utsugen in på benen. I vardera fallet hotas arbetarklassen av undergång.
En ekonomisk kris närmar sig, betydligt större än någon tidigare över hela världen. Den allmänna fattigdomen kommer att räcka länge.
Då miljonerna, de tjugo till trettio miljoner soldater återvänder från kriget, hur skall de finna arbete? När inga råvaror finnes och maskinerna är utslitna eller fabrikerna inrättade för kriget.
En kamp om råmaterial kommer att blossa upp, ett ekonomiskt krig efter kriget med vapen, men i inget fall kommer det att ges tillräckligt råvaror. Priset kommer att bli alltför dryga för proletariatet.
Proletariatet kommer att drabbas av arbetslöshet, elände, armod och hunger.
Och icke blott proletariatet, utan också småborgarna och småbönderna.
Och dessutom, och till råga på allt, kommer den nya imperialismen, såsom vi visat, med nya rustningar och nya fordringar.
Och vidare hotar, icke i fjärran, utan i omedelbar närhet, ett nytt världskrig, nya världskrig, såsom följder av detta första.
De psykiska, de andliga betingelserna för revolutionen, för världsrevolutionen är alltså icke mindre än de materiella.
Men, skall man säga, just det allmänna armodet, bristen på råmateriel och maskiner samt kapital utgör hinder, icke betingelser för socialismen.
Man menade ju alltid, att socialismen kunde uppkomma endast ur rikedomen.
Detta är blott en skenbar vederläggning.
Ty även den kapitalistiska klassen måste ur detta armod, på dessa ruiner bygga ett nytt samhälle. Med dessa samma, sparliga medel måste de försöka att grunda en ny kapitalistisk drift. Med samma medel med vilka proletariatet skall grunda en socialistisk.
Kapital och arbete står båda inför samma ruin, och båda måste med den och ur den uppbygga ett nytt samhälle.
Om ödeläggelsen intet hinder utgör för kapitalisterna, så kan den icke heller göra det för proletariatet.
Frågan framställer sig blott, vem som bäst kan bygga ett nytt samhälle.
Och svaret är: Proletariatet kan nu vida snabbare, vida bättre grunda ett socialistiskt samhälle, än kapitalet ett kapitalistiskt.
Hur skall kapitalet reda sig, hur skall det övervinna svårigheterna, och hur, på vilket sätt, med vidtagandet av vilka åtgärder skall det grunda den nya kapitalistiska driften?
Det måste samtidigt grunda en ny drift, det får på nytt bygga upp den gamla, som skall skapa nya mervärden. Det måste skapa större mervärden, än dess oproduktiva utgifter.
Det måste samtidigt underhålla flera miljoner ännu icke demobiliserade soldater, ge arbete och lön åt miljontals arbetare, ge mat åt miljoner arbetslösa, understöda miljoner och åter miljoner av krymplingar, änkor och faderlösa, hjälpa miljoner utarmade småborgare och fattiga bönder.
Samtidigt måste de betala enorma skulder.
Samtidigt måste det förbereda nya rustningar och nya krig.
Att grunda den nya driften och att återupprätta det förintade.
Att skapa nya vinster, större än förlusterna -
Att bereda hjälp, verklig och tillräcklig hjälp åt alla dessa miljoner arbetande, arbetslösa, utarmade och elända.
Att betala räntor på skulderna -
Att driva igenom de nya rustningarna för imperialistiska, militaristiska mål, till nya nödvändiga krig -
Att göra allt detta på samma gång - Det är omöjligt för kapitalet. Kapitalet kan efter freden icke göra allt detta samtidigt. Det kan icke uppbringa de därtill nödvändiga miljarderna.
Varför icke?
Emedan kapitalet måste hjälpa och skona kapitalet. Emedan det icke kan taga dessa otaliga miljarder av sig självt, icke vill eller kan göra sig själv egendomslöst.
Emedan det icke kan inrikta produktionen till allas väl, utan blott till enskildas vinst av mervärdet. Emedan det icke kan stegra produktionen till högsta produktivitet genom arbetsplikt för alla mänskor, och genom att koncentrera alla arbetsmedel till högsta makt, emedan det kan reglera dem blott till fördel för de mäktigaste.
Det kan icke avhända sig fabriker och produktionsmedel för att nå till högsta produktion.
Kapitalet kan icke expropriera rikedomen, för att hjälpa alla fattiga, arbetslösa och hungriga.
Det kan icke annulera sina skulder för att undslippa räntorna.
Det kan icke pålägga sig självt så tunga skatter, som nu vore nödvändiga.
Det kan icke slopa rustningarna och använda det kapital, som härigenom bleve fritt, till förmån för det produktiva arbetet.
Det kan icke ens en gång upphäva lyxen, för att åtminstone göra detta kapital fritt.
Kapitalet kan icke göra detta, just emedan det är ett mervärde, som uppstått ur mervärde och åter alstrar mervärde, emedan det främst måste bekymra sig om mervärdet, d.v.s. om sig självt.
Det kan icke återupprätta sig självt, sina levande produktiva krafter med en mot nöden svarande effektivitet, emedan det är sig självt.
Det kan icke återupprätta sig självt, icke grunda på nytt, emedan det är sig själv närmast.
Alltså framgår, att kapitalet råkat in i en kris, ur vilken det icke mera kan befria sig.
Det framgår, att förintelsen av dess döda och levande produktionskrafter genom kriget alstrat en kris, ur vilken endast revolutionen kan komma, ur vilken endast revolutionen kan på nytt återupprätta produktionskrafterna.
Det framgår att imperialismen är den kedja, som kapitalet pålagt sina produktionskrafter, och från vilken det icke kan självt befria sig, vilken det icke självt kan spränga.
Proletariatet måste befria det.
Naturligtvis kommer kapitalismen att försöka att befria sig. Det kommer trots alla svårigheter att försöka fortsätta att leva. Den kommer att försöka bygga upp ett nytt kapitalistiskt samhälle ur krigets ruiner. Den kommer härvid att finna hjälp hos förrädarna, reformisterna, socialpatrioterna och de falska marxisterna. Kapitalet skall försöka rädda sig.
En gammal samhällsform går icke under, utan att göra de ytterligaste försök till självuppehållelse.
Men på vilket sätt kommer den att försöka göra detta?
På ett för proletariatet absolut otillfredsställande sätt.
För kapitalet ges det blott ett sätt, det traditionella, det sedan gammalt beprövade. Genom starkare exploatering, underkuvning och förslavande av proletariatet.
Genom att utpressa enorma mervärden av proletariatet.
Härvid kommer det att finna bistånd hos socialismens förrädare, socialpatrioterna, Scheide-männer, Legiens, Hendersoner, Van der Veldes, Thomas, Turatis o.s.v., samt av de falska marxisterna som Kautsky.
För att uppbygga det nya samhället ur det gamlas ruiner -
För att skapa nya vinster, större än förlusterna -
För att bringa hjälp åt miljoner arbetslösa, krymplingar, änkor och faderlösa -
För att betala skulderna -
För att möjliggöra de nya rustningarna och de nya krigen -
För allt detta ges det blott ett medel: nytt mervärde. Nytt mervärde i oerhörd, i oändlig grad.
Man skall låta arbetarna arbeta så som aldrig förr[11].
Men man skall inte ge arbetarmiljonerna tillräcklig lön.
De miljontals soldater, som fortfarande står kvar i tjänst, kommer man inte att utbetala tillräcklig sold åt, varken för dem eller deras familjer.
De arbetslösas miljoner kommer icke att erhålla tillräcklig näring.
Man skall i otillräcklig mån understöda de miljoner räknande, ruinerade småborgarna och småbönderna, miljonerna av krymplingar, änkor och faderlösa.
Och proletariatet, småborgarna och småbrukarna får att bära skatter så som aldrig förr.
Socialpatrioterna och pseudomarxisterna kommer att medverka till allt detta. Gemensamt med kapitalet kommer de att bilda regeringarna, som gör proletariatet och alla undertryckta klasser till slavar.
Vilket medel har kapitalismen till att genomföra detta?
Staten.
Staten kommer att tvinga proletariatet, de fattigare bönderna och småborgarna jämte ankor och faderlösa samt krymplingarna i elände och armod.
Den kommer att försöka köpa en del av arbetarna, behandla en del av arbetarna bättre, alltså att söka splittra arbetarna sinsemellan.
Den kommer att reglera produktionen i kapitalets intresse. Den kommer att bibehålla den civila tjänsteplikten. Den kommer att ställa fabriker och verkstäder under statligt skydd. Den kommer att göra arbetarna till statsarbetare, till industrisoldater. Den kommer att göra dem till företagarsammanslutningarnas, syndikaternas och trusternas slavar. Den kommer att förvandla sig själv till ett tukthus. Den kommer att införa ett slags statssocialism för kapitalismen, som gör kapitalisterna och den kapitalistiska staten övermäktiga och fullständigt förslavar arbetarna[12].
Staten kommer att möjliggöra en den yttersta utpressning av arbetarna, genom att den gör strejker omöjliga.
Vilket medel besitter den då till att genomtvinga allt detta?
Armén.
Den har till sitt förfogande armén, samma armé, samma arméer, som nu för krig för kapitalet, för att göra imperialistiska erövringar: de tyska, engelska, franska och amerikanska arméerna. Samma armé och samma härar till vilka arbetarna inställde sig 1914 för att mörda varandra till gagn för kapitalets profit. Samma arméer, (men denna gång antagligen sammansatt av en elit borgare och bönder) kommer kapitalisterna att efter kriget använda till att fullständigt förslava arbetarna, och uppbygga det nya kapitalistiska samhället.
Vid varje ekonomisk, vid varje politisk strejk, vid varje resning, kommer härarna att uppträda (Skyddskårerna i Finland illustrerar utmärkt författarens ord. - Övers.) och med kanoner och gevär, som arbetarna själva förfärdigat i kriget, som de använt och erövrat en gång, med dem betvingas arbetarna nu.
Och det kommer samma härförare att göra, som förde kriget mot den yttre fienden: Hindenburgar, Fochar, Haigs och Perkins[13].
Med ett ord: Kapitalet, de kapitalistiska härskarna kommer att försöka rädda kapitalet, genom att med tillhjälp av stat och här sörja för det största möjliga mervärde för sig, genom att undertrycka proletariatet på det förfärligaste och utsätta det för den hemskaste nöd.
Endast på detta sätt är det möjligt för kapitalet att rädda sig och grundlägga ett nytt kapitalistiskt samhälle.
Men proletariatet, arbetarna och de arbetslösa, krymplingarna, småborgarna och småbrukarna, änkorna och de faderlösa, de kan inte tillåta detta att ske.
De måste resa sig mot denna metod.
Och då kapitalet inget annat medel har än staten, så måste de resa sig mot denna.
Och då det inte finns någon annan metod för kapitalet, så måste de resa sig mot kapitalet självt.
De måste göra en revolution för att krossa staten och kapitalet.
Kampen mot imperialismen har i verkligheten blivit en kamp för socialismen, för den sociala revolutionen.
Men kan proletariatet utföra, vad kapitalet icke kan? Kan det överhuvud gå iland därmed, och kan det göra detta bättre och snabbare? Kan det ge lön och bistånd åt alla dessa miljoner? Kan det samtidigt hjälpa sig självt och hela befolkningen, hela mänskligheten? Kan det vad kapitalet icke kan?
Ja, det kan.
Det kan göra detta, emedan de många hinder, som möter kapitalet, den kapitalistiska klassen, icke består för proletariatet.
Visserligen är det också för proletariatet en mycket krävande uppgift, att bygga upp ett samhälle ur en sådan ödeläggelse, på så ändlösa ruiner. Proletariatet träder därmed in i ett företag, som gjort bankrutt.
Men proletariatet kan i alla fall genomföra detta bättre och snabbare än bourgeoisien.
Ty det behöver icke skona kapitalet. De rikedomar som finns, de produktionsmedel som finns kan det använda för alla, för hela mänskligheten.
Ty det kan för det första expropriera produktionskrafterna, och genom att det övertar industri, handel, transport, bank- och jordbruksdriften, kan det ordna dessa genom en allt omfattande, centraliserad reglering. Redan därigenom kommer det att kunna inbespara mera arbete, förekomma slöseri med arbetskraft och skaffa åtskilliga fler arbetare sysselsättning, än vad kapitalet kunnat. Medan detta sörjde för enskilda gruppers, kejsares, konungars, bankirers, industrimäns, redares och junkrars etc. profit, och redan därför var tvunget att ordna och gynna blott en del av arbetet, och således försummade arbetet i hela dess omfattning, liksom det lät bli att tillgodose den stora massans av människor intressen, kommer proletariatet att sörja för arbetet i dess helhet och för alla.
Proletariatet kommer likaledes icke att behöva föra något ekonomiskt krig. Det kommer att kunna reglera handeln, transporten, utbytet internationellt, vilket kapitalet icke kan. Även på denna grund kommer det att kunna arbeta mer produktivt. Proletariatet kan till och med ordna arbetet internationellt, organisera och centralisera det efter mellanfolkliga linjer. Proletariatet skall expropriera rikedomarna, och därigenom finna medel att fullständigt hjälpa de miljontals arbetslösa, ruinerade, lytta och vanföra, änkorna, de faderlösa, småborgarna och bönderna, samt till att bringa i stånd och förbättra industri, transport, handel och kredit.
Proletariatet behöver icke tyngas av några räntesatser, emedan det annullerar skulderna.
Proletariatet skall slutligen icke behöva ge ut något för nya rustningar, nya krig.
Proletariatet har inga utgifter för lyx.
Proletariatet kommer att i stället för statssocialismen, som blott tjänar monopolisterna, att införa den verkliga socialismen, som tjänar alla.
Proletariatet befrämjar och stegrar produktionen i hög grad, genom att det planmässigt reglerar hela produktionen och fördelningen, producerar blott det nödvändigaste och inför arbetsplikt för alla.
Det kommer alltså att på betydligt kortare tid, än vad kapitalismen skulle förmått, grunda ett nytt och vida bättre samhälle.
Vi förbigår här de många andra medel, varmed detta kan uppnås, och vilka först småningom kan komma till användning. Undervisning förenad med produktivt arbete till ett harmoniskt helt, förbättrad teknik i industri och transport, vetenskapligt drivet jordbruk, absolut herravälde över natur och samhälle.
Vi nämner blott det huvudsakligaste, det nödvändigaste, det första.
Som synes: de materiella och de psykiska betingelserna, den andliga nöden och de materiella medlen, således möjligheten att upphäva kapitalismen är för handen.
Nöden, en fruktansvärd nöd förefinns.
En ännu fruktansvärdare nöd hotar med en ännu förskräckligare slaktning i nära framtid.
Redan existerar det mest upprörande förtryck mot hela det arbetande folket.
Målet, vartill det arbetande folket skall sträva, är ävenså givet.
Ty den samhälliga grundvalen för socialismen, den samhälliga produktionen och fördelningen har uppkommit. Till och med kapitalisterna måste redan gripa till statssocialism. Till och med den kapitalistiska staten måste kontrollera, reglera, och till stor del själv taga hand om industrins och jordbrukets produktion, transport och handel.
Den kapitalistiska staten måste redan på grund av de väldiga skatterna skrida till expropriation av en del av kapitalet.
Proletariatet behöver blott bygga vidare på denna bas.
Proletariatet rör sig alltså, när det bygger upp det nya samhället på denna samhälliga grundval, i samhällsutvecklingens riktning, i samma riktning som denna redan inslagit och fortsättningsvis inslår.
Främst av allt och störst av allt, står medvetandet, som utslagsgivande kraft, som en lysande stjärna för hela världsproletariatet:
Proletariatet är den enda klass, som numera verkligen kan på nytt upprätta samhället. Ingen annan kan göra detta.
Men.
För att expropriera produktionsmedlen och rikedomarna, för att hjälpa alla, för att reglera hela produktionen är erövrandet av den politiska makten, upphävandet av kapitalet och den kapitalistiska staten, grundläggandet av socialismen nödvändigt.
Men man skall invända: "Den ryska revolutionen har redan delvis misslyckats, den har slagits ner av Tyskland mångenstädes på ryskt område, och den hotas av faran att totalt misslyckas?"
Svaret härpå bör först lyda: Betingelserna för den västeuropeiska revolutionen, i synnerhet för den engelska och tyska, är helt andra än för den ryska. Man kan icke likna dem vid varandra. Det ryska proletariatet var i förhållande till hela befolkningen mycket ringa till antal. Ryssland är inget proletärland. Det är i främsta rummet ett bondeland. Revolutionen har segrat blott med hjälp av de fattiga bönderna. Och ehuru bolsjevikerna gjort ett väldigt och glänsande försök för att föra revolutionen till fullständig seger, kunde de dock ej tillräckligt hastigt ändra detta ekonomiska förhållande, och stod alltså för svaga för att genast segra helt och fullt, ensamma som de var mot anstormningen av alla hem- och utlandets kontrarevolutionära makter. England och Tyskland har ett industriellt proletariat, som, om det blott följer den riktiga taktiken, kan besegra alla.
Den ryska revolutionen är för Väst-Europa ett föredöme, symbol, en lärare och en förelöpare. Den har visat vägen. Den har uppställt ett program. Den egentliga, den verkliga proletäriska revolutionen måste Väst-Europa själv göra.
Men vidare bör betonas: Den ryska revolutionen har blott delvis brutits ner, såsom i Ukraina, i Finland o.s.v., emedan det västeuropeiska proletariatet ännu icke rest sig. Hade Väst-Europas proletariat rest sig, då stode nu den första socialistiska sovjetrepubliken fast och säker[14].
Men det västeuropeiska proletariatet kommer att under eller efter kriget resa sig, det kommer att segra med bistånd av Rysslands proletariat, och då skall även det ryska proletariatet vinna sin fullständiga seger.
Men invänder man: "De verkliga revolutionärerna är alltför fåtaliga i Väst-Europa. De kommer icke att kunna segra." Även i detta fall är det väl att erinra sig de ryska maximalisterna. Även de var under kriget, före revolutionen, i minoritet. Nöden gjorde dem till majoritet. Liksom med dem, så kommer nöden även att göra Väst-Europas revolutionärer till majoritet. Och sedan, vi upprepar det, vinnes den fullständiga segern av Rysslands och Väst-Europas revolutionärer gemensamt.
"Men", skall man säga, "är icke de västeuropeiska arbetarna överhuvudtaget alltför fåtaliga? Även om de överträffar varje annan klass i och för sig, överträffar dock icke alla klasser tillsammantagna dem?"
Härpå bör svaras: Väst-Europas proletärer besitter en ofantlig makt redan genom sitt blotta antal. I Tyskland räknas antalet i 15 miljoner. I England är deras antal i förhållande till befolkningssiffran ännu större. Därtill bör man medta i räkningen lantarbetarna, vilka det revolutionära proletariatet, såsom vi skall visa, kan rycka med sig.
Därjämte var deras organisation, den politiska och den fackliga, synnerligen mäktig. I England stod 5 miljoner, i Tyskland 3 till 4 miljoner organiserade. Och i övriga länder i samma förhållande ungefär. Och i alla Väst-Europas länder drog de en väldig del av befolkningen med sig i de politiska striderna. De behöver blott att belysas av revolutionens sol, de behöver blott gripas av revolutionens rörelse, och hela deras latenta makt skall bli uppenbar.
"Men kan proletariatet ensamt utföra revolutionen?
Det står dock allena! Det har ingen annan revolutionär klass vid sin sida, såsom i Ryssland de fattiga bönderna.
Det utgör minoritet.
Kan det allena besegra och omstörta den överväldigande, organiserade makten hos kapitalet och den kapitalistiska staten?"
Ja, det kan.
Ty kampen mellan storkapitalet och proletariatet måste nu komma.
Striden kommer att stå om mervärdet. Vem skall bemäktiga sig mervärdet, storkapitalet eller arbetet?[15]
Två vägar står öppna: Antingen bemäktigar sig storkapitalet mervärdet genom statssocialismen, som innebär den fruktansvärdaste undertryckning av proletariatet, eller också bemäktigar sig proletariatet detsamma genom att införa den verkliga socialismen.
Kampens resultat beror i Väst-Europa, i synnerhet i England och Tyskland, på medelklasserna, särskilt av de talrikaste, de lägsta.
Storkapitalet kommer att bli tvunget att påföra till och med sig själv skatter.
Men skulderna och statens behov är så väldiga, att det, för att bibehålla och förstora kapitalet och säkra kapitalismens ställning, måste fruktansvärt förtrycka alla andra klasser, även medelklasserna.
Det kommer inte att vara tillräckligt med arbetarklassens förfärliga utpressning.
Det blir nödvändigt att pålägga även medelståndet, småborgarna och bönderna tunga bördor samt att hålla ämbetsmännens och de anställdas löner mycket låga.
Allt detta jämte den förskräckliga nöden, bristen på råmaterial och arbete, fördyringen, kommer att driva medelklasserna över till proletariatets sida[16].
Storkapitalet behöver nu hela mervärdet främst för sig själv.
Storkapitalet behöver nu hela mervärdet för sin kapitalistiska stat, som är medlet att hålla de andra klasserna under dess herravälde.
Den del av mervärdet, som föll på de undre medelklassernas del, var alltid obetydlig.
Dessa klasser eller de nedre skikten av dessa klasser har nu mera att vinna av den socialistiska "staten" än av den kapitalistiska.
Proletariatet bjuder dem nu mera, än storkapitalet.
Den verkliga socialismen är förmånligare för dem än statssocialismen.
Den del av mervärdet, som de erhåller av det segerrika proletariatet, av socialismen, är större än den som storkapitalet kan ge dem.
Proletariatet bör förkunna för medelklassen, för alla verkligt arbetande klasser:
Vi kommer, när vi segrat, att expropriera storkapitalet, mervärdet och produktionsmedlen. Därefter gör vi dem till gemensam egendom, och brukar dem för alla, även för er.
Ställda inför valet att undertryckas, förintas av den imperialistiska kapitalismen, eller att räddas av proletariatet, kommer miljoner och åter miljoner av medelklassen att välja proletariatets sida.
Proletariatet kan till och med efter hand förmå befolkningens flertal att komma över till sin sida.
Men allt detta kan proletariatet endast, när det verkligen träder fram för den obeskurna socialismen, det vill säga, när det kämpar för den sociala revolutionen, för förverkligandet av socialismen[17].
Proletariatet bör adressera sig till alla undertryckta: Den imperialistiska kapitalismen krossar er under bördor, nöd, hunger, militarism, mord. Vi hjälper och befriar er.
Det bör säga till småborgarna och småbönderna, till de lägre ämbetsmännen och betjänte: Den imperialistiska kapitalismen förtrycker och förintar er genom tungor, nöd, hunger, arbetslöshet, militarism, krig och genom nya mord efter dessa. Men vi erbjuder er redan ett säkrare existensminimum, och efteråt, sedan vi helt infört socialismen, en fri existens, i likhet med de bästas och högstas.
Om ni bistår oss att expropriera kapitalet, då tillförsäkrar vi er i stället för allsköns tunga, nöd, hunger, militarism och oavbrutna krig och mord, i framtiden, när vi segrat, frihet, välfärd, lycka, fred och mänsklighet. I stället för bestialisk råhet genom krig och kamp, högsta mänskliga utveckling i samarbete, broderlig endräkt och fred.
Miljoner i Väst-Europa känner redan till vad socialismen innebär. De vet vad expropriering av stordriften och kapitalet betyder. Den decennier långa propagandan har gjort sitt arbete, utövat sin verkan.
Genom nöden, krigets och imperialismens fruktansvärda nöd, skall de begripa att det nu gäller att välja, att nu blott ett val är möjligt; kapitalismen med imperialism, eller socialism.
Ställda inför valet: Förtryck, förintelse och undergång genom den imperialistiska kapitalismen, eller räddning och befrielse genom socialismen, kommer de att välja socialismen[18].
Proletariatet är tillräckligt starkt både genom sitt antal, sin organisation och genom antalet av sina bundsförvanter.
Blott det beslutsamt uppställer sitt program för revolutionen, och ställer socialismen som sitt enda mål.
Storkapitalet, å ena sidan Tysklands, å den andra England-Amerikas, monopolens storkapital, bankernas och trusternas, kämpar om erövringen av världen.
Proletariatet reser sig mot vardera, och striden blir en kamp mellan världens storkapital och världsproletariatet.
Mellan å ena sidan Tysklands och Englands redan genom kriget undergrävda kapital, understött av det ännu mycket mäktiga amerikanska kapitalet[19], och å andra sidan världsproletariatet.
Kampen gäller diktaturen över världen. Kapitalets eller arbetets. Imperialismen eller socialismen.
Den fördärvliga nöd, vari imperialismen störtar världen, möjliggör nu världsproletariatets enighet och att de lägre medelklasserna samt alla arbetande klasser skänker sitt understöd åt detsamma.
Så höjer sig inför våra ögon, i närmaste närhet möjligheten till omstörtningen, till att förverkliga socialismen.
Siktbar som ett gyllene berg, ett lyckans land, står socialismen inför världproletariatets ögon, det kan nå fram till det och erövra det för beständigt. Föremålet för längtan, hopp och heta önskningar, kampens mål är inom räckhåll.
På ena sidan hela naturen. På den andra proletariatet. - På ena sidan jorden, på den andra ar betet. -
Skall en förening av båda äga rum? -
Skall proletariatet erövra världen? Skall det göra mänskligheten till en enhet?
Skall mänsklighetens fria blomning nås? Varje individs fria utveckling genom fullkomlig behärskning av naturen, genom hela mänsklighetens samarbete? -
Skall mänskligheten icke mera försmäkta under naturens krafter i händerna på kapitalism och imperialism? -
Allt beror blott på proletariatet självt, om det är tillräckligt modigt och medvetet. Och om det står enigt.
Det finns blott en fiende, en fara för proletariatet. Det är splittring.
Ty segrarens imperialism, den segerrika gruppens, vare sig det blir Tyskland - Österrike eller England-Förenta staterna, kommer att förena de kapitalistiska klasserna, reformisterna och socialpatrioterna i alla nationer, även de besegrade, mot värdsproletariatet.
Varje kapitalistisk stat och alla kapitalistiska stater tillsamman kommer att, understödda av socialpatrioterna och de falska marxisterna, att vända sig mot revolutionen.
Då kommer en front att uppstå. Å ena sidan de kapitalistiska klasserna med de reformistiskt chauvinistiska "socialdemokraterna", å andra det revolutionära proletariatet.
Om då det internationella proletariatet icke står enigt mot det internationella kapitalet, kommer det att bli slaget.
Men denna enighet kan uppnås och bevaras blott genom revolutionen.
Om det nationella proletariatet ger en imperialism företräde framom en annan, om det låter sig köpas eller bedragas av sina nationella härskare och sina socialpatriotiska, reformistiska eller falskt marxistiska ledare, om det ansluter sig till sin nationella kapitalism, till dennas imperialism och statssocialism - om det internationella proletariatet fortfar att vara splittrat, den ena delen lämnar den andra i sticket, förråder den - om således den ena delen efter den andra kuvas av den internationella imperialismen -, då, ja då kommer världsrevolutionen ännu icke att lyckas, utan vi måste ännu fördraga en ny era av kapitalism, imperialism och militarism.
Men även om revolutionen icke genast skulle lyckas, om proletariatet skulle bli slaget vid första stormningen, och det behövde år för att vinna seger, även i så fall måste proletariatets internationella enhet fås till stånd.
I varje fall måste det internationella, revolutionära proletariatets enhet bli frukten av detta första världskrig.
Ty endast ett genom och i revolutionen nationellt och internationellt enat världsproletariat kan störta imperialismen och bygga upp det nya socialistiska samhället.
I början av den stora kampen för socialismen måste naturligtvis varje nationellt proletariat ännu kämpa ensamt mot sin egen kapitalism, men i samma mån, som kampen skrider vidare, kommer den internationella enheten att utvecklas.
En international måste uppstå, vilkens medlemmar förenade, stödda på varandra, kämpar på en front mot den internationella imperialismen och kapitalismen.
En international som ett fast knutet förbund, där de nationella partierna är förpliktade att hjälpa och beskydda varandra, och inom vilken det är en lika stor skam, att lämna en annan utan bistånd, som det i en fackförening är att bryta en strejk, eller i ett fackförbund att icke delta i en general strejk.
Den nya international, som under och efter kriget skall uppstå, bör vara den sammanknytande enheten för världsproletariatets revolutionära kamp mot världskapitalismen.
De revolutionära måste göra allt för att ge upphov åt denna enhet.
För denna nya enhet, den nya internationalen, som ensamt kan utföra revolutionen, grunda och uppbygga socialismen, skall vi försöka att skissera grundlinjerna, principerna för ett allmänt program, enligt vilket det internationella proletariatet utför revolutionen i Väst-Europa, Nord-Amerika och i hela världen.
*
Proletariatet bemäktigar sig statsmakten.
Lagstiftning genom proletariatet.
Garanterat existensminimum för alla arbetare och för alla som bör likställas med arbetarna.
Proletariatet behärskar och reglerar hela produktionen, handeln och transporten.
Proletariatet behärskar och reglerar fördelningen av produkterna.
Arbetsplikt för alla.
Annullering av statsskulderna.
Konfiskering av krigsvinsterna.
Skatt endast på kapital och inkomst, den förstnämnda växande ända till totalt indrivande av förmögenheten.
Expropriering av bankerna.
Expropriering av alla större driftinrättningar.
Expropriering av jorden.
Rättskipning genom proletariatet.
Upphävandet av alla tullar och tariffer.
Militärsystemet avskaffas. Proletariatet beväpnas.[20]
Detta programs första sats anger för proletariatet medlet till att förstöra den gamla, kapitalistiska staten. Det vill säga dess maktmedel, byråkrati, polis och armé, att upphäva detta och ersätta det med proletariska.
Den andra satsen ger makt till att grunda och uppbygga det nya samhället, den sociala republiken.
Detta medel och denna makt måste medges endast proletariatet, emedan det är den enda klass, som kan förverkliga socialismen.
Naturligtvis kunde proletariatet medge samma rätt för andra av befolkningen, som visat sig trogna detsamma.
Den tredje paragrafen är den, varpå revolutionen beror. Arbetarna, proletariatet som helhet, som av den kapitalistiska klassen prisgetts åt hunger, arbetslöshet, elände och armod, erhåller genom denna punkt garanti för, att revolutionen ger detsamma grundvalen för existens, t.ex. genom utdelning av livsmedel, bostäder o.s.v. Detta bör även garanteras för småborgarna, småbönderna, för krymplingarna, änkorna och de faderlösa, för dem som förlorat sina söner eller försörjare och för alla dem, som genom kriget erhåller otillräcklig inkomst.
Som sagt: Ögonblicklig hjälp för stunden, fullständig befrielse i framtiden måste medges alla undertryckta.
På så sätt är denna programpunkt betingelsen för revolutionens seger. Ty arbetarna jämte de av kriget hemsökta småborgarna och bönderna kan, om de uppträder gemensamt, störta kapitalismen, förverkliga socialismen. De innehar majoritet, om de inser sina intressen och sluter sig samman.
Den fjärde och femte punkten om proletariatets behärskande och reglerande av produktionen, handeln, transporten och distributionen, är det enda medel, varmed, i förbindelse med den sjätte: Arbetsplikt för alla, ett socialistiskt samhälle kan uppbyggas på det gamlas ruiner.
Medan den kapitalistiska staten vill införa statssocialism, går dessa punkter ut på den verkliga socialismen och garanterar den. De måste därför följa omedelbart efter försäkran om existens för alla arbetare, och måste föregå alla de följande.
De fyra nästa paragraferna: Annullering av alla statsskulder, konfiskering av krigsvinsterna, skatt blott på kapital och inkomst, det första ända till expropriering, expropriering av bankerna, skall ge medel för det första till att genomföra den tredje paragrafen, för det andra till att grunda och uppbygga det nya samhället.
Självklart är, att vid beskattning av kapital och inkomst ett minimum bör uppställas, under vilket inga skatter indrivas.
Den elfte punkten: Expropriering av inrättningar för stordrift, omfattar stordrift inom industrin, bergverken, handel, transport och utgör jämte expropriering av bankerna grundvalen för socialistisk produktion. Den står icke i motsägelse till de fjärde och femte paragraferna. Ty här gäller det regleringen, behärskandet, kontrollen av hela produktionen och distributionen, det är kontroll av produktionen inom all drift, även smådriften. Men expropriering av de små inrättningarna kan, på grund av det stora antalet av sådana, icke ske omedelbart.
Vad jordbruket beträffar, expropriering av hela jorden, bör jorden förklaras som gemensam egendom. Faktiskt bör detta emellertid genomföras blott småningom. Endast de stora egendomarna bör exploateras av allmänna institutioner självt, eller av lantarbetare och småbrukare, som arbetar kooperativt och för det allmänna.
Men medel- och smådriften kan säkerligen ännu icke i något land exproprieras i allmänhet, liksom man icke heller i handel och hantverk genast kan genomföra den. Dessutom utgör dessa flertalet, och maskiner för stordrift inom jordbruket saknas ännu allt för mycket. I små och medelstora inrättningar bör kooperation, intensiv brukning och maskinell drift tillsvidare befrämjas, för att först sedan betingelserna därför är inne, övergå till expropriering.
Gränserna mellan stor- och smådrift blir olika i de olika länderna, provinserna och industrigrenarna. I ett land kan man övergå till expropriering efter alldeles andra metoder än i ett annat.
De rika egendomsägarna, och de förmögnare bönderna kunde dock kännbart träffas av skatter, medan expropriering av hypoteksbankerna vore en fullträff mot medelrika bönder. Arrende skulle icke mera betalas till storbonden eller jordägaren, utan till samhället.
Och emedan hela handeln är socialiserad, centralt reglerad, skulle samhället i varje fall ha jordbruksprodukterna i sin hand.
Till småbönderna och lantarbetarna bör proletariatet säga: Vi överlämnar redan nu till er av de stora produktionsinrättningarna och egendomarna för att ni må använda dem enligt kommunistiska principer och idka kooperativ drift. Vi skall så fort som möjligt, så fort de produktiva krafterna, maskinerna o.s.v. det tillåta småningom gestalta all jordegendom, hela jordbruksdriften efter kooperativ-kommunistiska principer, varvid ni alla erhåller er egen med andra likställda plats. Hav tålamod och bistå oss i att genomföra denna uppgift, denna ekonomiska ändring med edert politiska och ekonomiska arbete.
Till det mellersta bondeståndet skall proletariatet säga: Vi garanterar er tillförsel av maskiner, gödselämnen, foder så fort detta blott kan ske efter kriget. Vi garanterar er avsättning. Vi skall på alla sätt befordra era andelslag och er drift. Vi lämnar er egendom och er brukning åt er själva, tills vi småningom med eder hjälp kan omvandla all jordegendom, allt lantbruk till stordrift enligt kommunistiska principer