Fernando Claudin

Krisen i den kommunistiska rörelsen

från komintern till kominform

1970

Originalets titel: "La Crisis del Movimiento Comunista"
Publicerat: I Paris 1970
Översättning: Martin Fahlgren
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren

Innehåll:

• Förkortningar
• Förord av Jorge Semprún
• Introduktion
• Del I. Krisen i den Kommunistiska Internationalen
  • 1. Upplösningen
    • Den sista episoden i en lång kris
    • Historiens ironi
    • En bankruttförklaring
    • Appendix
    • Noter
  • 2. Den teoretiska krisen
    • Lenins teoretiska schema
    • En döende kapitalism?
    • Lenins sista frågeställningar
    • Stalin som revisionist - den fullständiga socialismen i ett enda land
    • Orsaker till den teoretiska förlamningen
    • Noter
  • 3. Monolitismen
    • Transplantation av den ryska modellen
    • Ultra-centralism och förryskning
    • Monolitismens utveckling
    • Noter
  • 4. Den politiska krisen
    • Det tyska exemplet
    • Folkfrontserfarenheten
    • Den koloniala erfarenheten
    • Den kinesiska revolutionen
    • Den sista akten
    • Noter

Förkortningar

Förord av Jorge Semprún

'Det verkar', skrev Isaac Deutscher 1950 i en av artiklarna i sin bok Kättare och renegater, 'som om den enda värdiga attityd som den intellektuelle exkommunisten kan inta, är att höja sig au-dessus de la melée' (över striden, ö. anm.). Vid första anblicken verkar det vara ett underligt råd. Låt oss undersöka det närmare.

På dessa sidor, skrivna 1950, analyserar Deutscher de betraktelser över kommunismen som publicerats av vissa författare – Arthur Koestler, Ignazio Silone, André Gide, Louis Fischer, Richard Wright och Stephen Spender – vilka hade varit antingen partimedlemmar eller sympatisörer till partiet, och han kommer snabbt fram till slutsatsen att det skulle ha varit bättre om alla hade hållit tyst. Det är uppenbart att Deutscher inte tycker om de intellektuella som uteslöts ur partiet. Åtminstone inte de som uteslöts efter 1929, d.v.s. efter vänsteroppositionens nederlag. De är alldeles för benägna att spela en renegatroll, förefaller Deutscher vilja säga. Alla omständigheter driver dem till detta: de objektiva villkoren, uteslutningsprocedurens förkastelsedomar, de föraktfulla sarkasmerna från de som uteslöts något tidigare.

Egentligen utesluts man ju alltid vid fel tidpunkt. Antingen för sent eller för tidigt. För sent i förhållande till objektiva fakta om stalinismen, om Sovjetunionen och de samhällen som blivit resultatet av den ryska intressesfärens expansion i världen. Fakta som man under lång tid har dolt för sig själv i det ideologiska töcken som omger den av den 'historiska rätten' och ändamålet helgade handlingen. För tidigt för att bli förstådd och vinna stöd inom partiet självt, i vilket man för en kamp där man alltid befinner sig i minoritet, en kamp som är förlorad på förhand. Men denna tvåfaldiga eftersläpning – den tid det tar att komma till insikt i relation till händelseutvecklingens objektiva tyngd, och med massan av militanterna släpande efter i förhållande till den avancerade minoritet som vill få en 'ny kurs' antagen – beror inte på en slump som man kan skämta bort. Den äger strängheten, obevekligheten, hos en historisk lag som är tillämplig på kommunismens samtliga perioder och kriser.

Isaac Deutscher är alltså misstänksam mot de intellektuella som kommunistpartiet stöter ut, eller som bryter med partiet. Han råder dem att inte mer ägna sig åt politiken, utan att höja sig över stridens hetta. Kort sagt: sluta blanda sig i. Deutscher skulle utan tvivel ha uppskattat den attityd som intogs av Roger Vailland, med dennes plötsliga omsvängning från en världsfrånvänd fideism till agnosticismen hos en grand seigneur.

Med den förkärlek för historiska analogier som har orsakat så stor teoretisk förödelse bland revolutionärer, anför Deutscher den attityd som intogs av män som Jefferson, Goethe och Shelley som ett efterföljansvärt exempel för de intellektuella exkommunisterna. Varför åberopar han dessa remarkabla namn? Därför att det, enligt hans mening, är möjligt att upprätta en historisk parallell mellan Stalin- och Napoleon-epoken. De intellektuella exkommunisterna borde alltså försöka efterlikna Jefferson, Goethe och Shelley, därför att dessa förmådde inse att 'trots Napoleons våld och bedrägeri, hade den franska revolutionens budskap överlevt för att kraftigt genljuda under hela 1800-talet'. Av denna anledning föll de aldrig in i liberalernas kör, som spelade den Heliga alliansen i händerna.

Det är, som vi ser, en underlig historisk jämförelse. Har Oktoberrevolutionens budskap fortsatt att spridas trots Stalins 'våld och bedrägeri'? Har leninismens 'jakobinska' innehåll fortsatt att göra sig gällande trots den sovjetiska 'thermidoren'? Blir de intellektuella som uteslutits ur den kommunistiska rörelsen oundvikligen renegater p.g.a. att partiet förkroppsligar den 'historiska rätten'? Deutscher formulerar inte dessa slutsatser kategoriskt, men han förefaller antyda dem med den blandning av ideologisk illusion och förtvivlan som var så karakteristisk för den period då han skrev sin artikel.

Idag lever vi emellertid i en annan period, och Fernando Claudín är inte en författare som anslöt sig till den kommunistiska rörelsen på basis av en folkfrontsplattform till försvar för kultur och fred och som sedan uteslöts p.g.a. småborgerlig humanism.

Som ledare för ungkommunisterna i Madrid, övergav arkitektstuderanden Fernando Claudín omkring 1933 alla personliga ambitioner för att bli en funktionär i revolutionens tjänst. (Det faktum att revolutionen inte utvecklats som dess funktionärer föreskrivit är en helt annan historia.) Sedan dess, fram tills han i februari 1965 uteslöts ur spanska kommunistpartiet, har hans liv varit ett med den kommunistiska rörelsen, och med den spanska revolutionens historia, dess framgångar, bakslag och misstag. Åren av borgerlig republik, inbördeskrig, nederlag och landsflykt, underjordisk kamp mot Franco – allt detta upplevde Claudín från centrala ansvarsposter i den kommunistiska partiapparaten.

I slutet av 1963 påbörjades i det spanska kommunistpartiets exekutivkommitté en diskussion som fortsatte till våren 1964 och som slutade med att Claudín uteslöts tillsammans med några andra partimedlemmar. (En diskussion? Kan man kalla denna enformiga och ofruktbara konfrontation mellan två monologer för en diskussion? Detta prat utan andligt samförstånd, som den 'demokratiska centralismens' själva struktur, frambringad av trettio års stalinistisk praktik, dömde till det oundvikliga valet mellan minoritetens ovillkorliga underkastelse å ena sidan, och fraktionsarbete å den andra – två lika ineffektiva utvägar, fastän av skilda anledningar).

De centrala frågor denna kamp gällde hade mognat i åratal, alltsedan 1956. Förr eller senare måste en kris bryta ut i partiledningen. Men trots detta saknar inte de tidpunkter som markerar processens (i ordets båda betydelser – den historiska och juridiska) början och slut betydelse. 1956 var inte bara den 20:e partikongressens år, det år då Chrusjtjov avgav sin hemliga rapport. Det var också – och framförallt – det år då alla centrifugala tendenser bröt ut i de länder som befann sig under den ryska hegemonin. En del av dessa tendenser, nationalistiska till sin karaktär, var huvudsakligen negativa. Men de var oundvikliga eftersom – och detta är ett av de historiska problem som Claudín belyser med sin analys – de var det pris som måste betalas för alla dessa år av barbariskt underordnande av de nationella revolutionära intressena under de ryska statsintressena. De andra centrifugala tendenserna var emellertid av social natur och mycket positiva. Under årens lopp, från Polen till Ungern och till Tjeckoslovakien, och trots att den ryska militära interventionen krossade dem en efter en, har dessa tendenser ställt behovet av nya organ för socialistisk demokrati på dagordningen – ja faktiskt behovet av revolution, av att ersätta kritikens vapen med vapnens kritik. Förvisso har dessa tendenser ofta antagit förvirrade politiska uttryck, eftersom de sociala krafter som är bärare av dem bryter fram efter årtionden av historiskt mörker, av byråkratiskt förintande av varje massinitiativ, och av kollektiv avpolitisering och demoralisering, som verkar ha lämnat vägen öppen för enbart individuell 'frälsning': karriärism, teknokratisk cynism, religiositet o.s.v.

Å andra sidan var 1956 också ett avgörande år i Spanien. Det var ett år med stora arbetar- och studentmobiliseringar, då det började växa fram ett nytt styrkeförhållande mellan klasserna, i viss mån befriat från inbördeskrigets schabloner och ideologiska överbestämningar. Detta år började den politiska struktur som ärvts från den autarkiska perioden att råka i kris. Under trycket av de objektiva behoven, började själva målen för den spanska kapitalistiska ekonomin att förändras: för att uppnå konkurrensförmåga på världsmarknaden, gav den extensiva ackumulationens stadium vika för det stadium som baseras på en ökning av arbetsproduktiviteten. Den spanska kapitalismens drivkraft kunde m.a.o. inte längre vara en ökad produktion av absolut mervärde, utan måste bygga på ökad produktion av relativt mervärde – ett säkert tecken på att den spanska kapitalismen närmade sig sin 'moderna' fas.

Men 1963-64, när den kris som hade mognat i det spanska kommunistpartiets högsta ledning nådde en brytningspunkt, hade man ändå inte löst några av de problem som den kommunistiska rörelsen stod inför, och inte heller besvarat någon av de frågor som gällde strategin för kampen i Spanien. Tvärtom: klyftan mellan en subjektivistisk och överdrivet optimistisk uppfattning om verkligheten, och denna verklighet själv, hade vidgats allt mer. På varje plan, på alla områden, var detta en tid av tillbakagång.

I Sovjetunionen hade avstaliniseringen inte passerat gränserna för en uppgörelse mellan de ledande fraktionerna i den centrala politiska byråkratin, en ny rollfördelning inom ett system som i allt väsentligt förblev intakt. I Spanien tjänade arbetarkampens ringa omfattning under 1962 till att demonstrera fiaskot med den 'fredliga nationella strejkens' strategi. Dessa kamper visade på nödvändigheten av att ta itu med den spanska revolutionens problem – revolutionens karaktär, dess omedelbara och långsiktliga mål, dess klassallianser – på ett radikalt nytt sätt.

Efter det att han uteslöts från partiet, har Fernando Claudín inte följt Deutschers råd. Han har inte försökt efterlikna Jefferson, Shelley eller Goethe, utan snarare, närmare i tiden, Deutscher själv. Liksom denne, bortsett från de stora olikheterna dem emellan vad gäller arbetsstil, metod och politiska slutsatser, har Fernando Claudín föresatt sig att komma fram till en övergripande förståelse för den kommunistiska rörelsens misslyckande och degenerering. Därigenom har han givetvis ställt sig själv inför rätta och under rannsakning. Är inte detta det bästa sättet att lära känna sig själv och fatta meningen med sitt eget livs historia – att bemästra och förstå den historiska erfarenhet ur vilken man härstammar och som man har bidragit till att skapa?

Under sitt arbete har Claudín återupptäckt den kritiska marxismens rika arv. Då Claudín gör en historisk analys av Komintern, ägnar han sig inte åt den kommunistiska rörelsens verklighet för att få bekräftade de misstankar och antipatier, eller de teoretiska uppfattningar som han själv hyser. Han studerar denna verklighet för att låta den vecklas ut inför våra ögon i sin objektiva innebörd, i sin dialektiska utveckling. Det är detta ådagaläggande av den historiska verkligheten själv som ger Claudíns bok dess originella struktur, för den bryter mot den kronologiska ordningens ramar, för att i stället upprätta en dialektisk ordning, med två plan som kompletterar och står i motsättning till varandra: den nödvändiga logiska rekonstruktionens ordning, och själva historiens – diakroniska-synkroniska – ordning. Men är det inte så, att vi här står inför just den marxistiska metodens utmärkande kännetecken?

Jorge Semprún

Introduktion

Året 1956 innebar för mig, liksom för så många andra kommunister, början till en brytning med en bekväm och optimistisk föreställning om vår rörelses tillstånd och perspektiv. Till dess hade inte dess förflutna och nutid – och inte heller dess framtid – utgjort något problem. Marx och Engels, Lenin och Stalin, mänsklighetens supergenier, hade löst alla viktiga storheter i ekvationen. Visserligen visade sig vägen till revolutionen vara längre och mer törnbeströdd än vi trott i vår ungdom: den beskrev en lång kurva – genom de efterblivna länderna – något som Marx inte hade förutsett, men den fortsatte att förefalla oss både klar och säker. Socialismen, som definitivt hade upprättats på en sjättedel av den befolkade delen av jordytan, började nu med samma framgång byggas i nya länder, medan kapitalismen kämpade sin dödskamp i den 'andra etappen' av sin 'allmänna kris'. Den stora kinesiska revolutionens seger förebådade sammanbrottet för imperialismens 'koloniala eftertrupp'. I resten av världen utgjorde vi kommunister – människor av ett 'speciellt virke' – den enda medvetna och organiserade revolutionära kraften. Eftersom vi var utrustade med en vetenskaplig teori som praktiken verifierat gång på gång, och uppbackade av den enorma makt som hade krossat Hitlers arméer, var det ställt utom allt tvivel att framtiden var vår. Nederlagen i det förgångna berodde på de 'objektiva villkoren' och på 'socialdemokratins förräderier': vår politik hade alltid varit riktig i allt väsentligt. När Kommunistiska Internationalen försvann från scenen, räknade vi fortfarande med en så vis och erfaren vägvisare som Lenins och Stalins parti, vars hjälp under alla förhållanden kompenserade de andra kommunistpartiernas, dess lärjungars, oförmåga. Kort sagt: den slutliga segern i världsmåttstock var säkrad. Det var bara en fråga om tid, uthållighet och kraftansträngningar.

Avslöjandena i Chrusjtjovs 'hemliga rapport', och de ungerska och polska arbetarnas och intellektuellas uppror mot det stalinistiska systemet raserade i ett enda slag denna bekväma och optimistiska föreställning. Och över dess ruiner reste sig oroande frågetecken. Bland dessa fanns ett som inneslöt alla de övriga: 'Vad var vår marxism för något, som – både teoretiskt och praktiskt – dolde och mystifierade verkligheten för oss, i stället för att hjälpa oss att tyda den?' I mitt fall banade sig svaret på detta stora frågetecken fram via en lång och smärtsam uppgörelse med 25 års stalinistisk skolning och genom successiva konflikter i spanska kommunistpartiets ledning (som jag hade tillhört sedan 1947). Tillsammans med Federico Sánchez – den yngste i ledningen, och som hade genomgått en utveckling liknande min – uteslöts jag ur partiet 1965. Men liksom det enligt talesättet inte finns något ont som inte också för något gott med sig, innebar denna oundvikliga händelse att jag fick tid och andlig frihet för att, inom gränserna för min förmåga, söka finna svaret på den fråga jag formulerat ovan. Detta blev upprinnelsen till denna bok.

Under undersökningens gång kom jag fram till en slutsats som inte hade stått klar för mig i början: den kommunistiska rörelsen – det stalinistiska partiet, såväl nationellt som internationellt, både som maktbärande parti och som ett instrument för kampen om makten – hade under femtiotalet råkat in i en allmän kris utan återvändo. Och p.g.a. själva sin natur är den oförmögen att omvandla sig själv, att 'negera sig själv' i ordets hegelianska mening. Detta utesluter givetvis inte att mer eller mindre betydelsefulla fraktioner från denna rörelse kan bidra till att skapa den nya marxistiska revolutionära förtrupp som otvivelaktigt behövs i vår tid. Det är nödvändigt att skilja mellan den revolutionära viljan hos otaliga kommunister och det ideologiska-organisatoriska system som gör den steril.

Jag säger en ny marxistisk revolutionär förtrupp, därför att det enligt min mening – och arbetet med temat för denna bok skingrade de tvivel jag härvidlag hade anfäktats av på ett tidigare stadium – inte är marxismen som har gjort ett historiskt misslyckande, utan en bestämd dogmatisering och förvrängning av det marxistiska tänkandet. Marxismens kritiska och revolutionära väsen, och många av dess grundläggande idéer och teser är fortfarande levande och giltiga. Naturligtvis under förutsättning av att vi kommer överens om att placera Marx i hans historiska sammanhang och att fortsätta hans arbete med vederbörligt hänsynstagande till vår tids verklighet. Eller m.a.o. att behandla och använda marxismen på ett marxistiskt sätt. Detta innebär bl.a. att inte glömma att premisserna för marxismens dogmatisering och förvrängning ligger i själva den funktion marxismen fyller som den revolutionära rörelsens ideologi. Det var ingen slump att stalinismen inte var den första av dessa förvrängningar, och vem vet om den kommer att bli den sista. Min undersökning av den kommunistiska rörelsens kris är ett försök att använda marxismen själv för att kritiskt analysera marxismens politiska teori och praktik sedan Oktoberrevolutionen.

Det problem som jag tar upp till behandling är så omfattande och sammansatt, att det bara kan klarläggas med hjälp av många bidrag från samhällsvetenskapernas alla grenar. Ett stort antal sådana bidrag har redan gjorts, men inte desto mindre återstår fortfarande det mesta att göras. Detta arbete, som framför allt rör det politiska fältet, är bara ytterligare ett bidrag. Det är inte en rörelsens historia, utan en analys av de väsentligaste faktorer och processer som har vållat dess kris. Detta accentuerar utan tvivel min analys' 'negativa' aspekter. Men om denna 'negativitet' kan bidra till att – om än så lite – röja väg för nya former för den revolutionära rörelsen, befriade så långt det är möjligt från det förgångnas myter, bindningar och misstag, kommer den att bli – vilket också är min avsikt – en dialektisk, marxistisk negativitet.

Det är väl överflödigt att tillägga, att denna bok inte bara är en kritik av den kommunistiska rörelsen, utan också en självkritik från författaren. Denna sista aspekt är emellertid betydelselös.

Del I. Krisen i den Kommunistiska Internationalen

1. Upplösningen

Den sista episoden i en lång kris

Den 10 juni 1943 upphörde den Kommunistiska Internationalen (Komintern) att existera 'såsom ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen'. Denna formulering betydde att Kominterns nationella sektioner fortsatte att existera, men omvandlades till oberoende kommunistiska partier, befriade från 'de förpliktelser som framgår av Kommunistiska Internationalens stadgar och kongressbeslut'.[1] I den resolution från presidiet för Kominterns Exekutivkommitté (EKKI) som tillkännagav det historiska beslutet, föreskrevs ingen annan slags internationell sammanslutning mellan de kommunistiska partierna. Inte heller antyddes möjligheten av att upprätta någon sådan i framtiden. Från 'sektioner' av ett 'enda kommunistiskt världsparti', som leddes av en exekutivkommitté vars beslut 'är bindande för alla sektioner och måste omedelbart genomföras av dessa',[2] blev de kommunistiska partierna över en natt nationella partier som var helt självständiga och obundna av varandra. Åtminstone om vi håller oss till bokstaven i det officiella dokument som satte punkt för Kominterns existens.

En sådan absolut självständighet för kommunistpartierna var svår att förlika med den marxistiska internationalismen. Bildandet av den Tredje internationalen, liksom av dess föregångare, hade varit den logiska konsekvensen – på den politiska praktikens plan – av den teoretiska princip som Marx formulerat i Första internationalens stadgar: 'Arbetarnas frigörelse är varken en lokal eller en nationell, utan en social och internationell uppgift'.[3] Ur denna uppgifts internationella karaktär härrörde behovet av en organisation av samma natur. Dess strukturer, funktion, program, o.s.v. måste givetvis modifieras då de historiska förhållandena förändrades, men marxisterna hade aldrig ifrågasatt själva behovet av att den proletära internationalismen förkroppsligades i någon slags organisation.

När fransk-preussiska kriget och Pariskommunens nederlag, tillsammans med den interna kampen mellan marxister och bakunister, ledde till Första internationalens kris, betraktade Marx och Engels Internationalens upplösning som ett tillfälligt fenomen.[4] När majoriteten av Andra internationalens ledare under kriget 1914-1918 övergav de internationalistiska ståndpunkterna för att sluta en 'helig allians' med respektive bourgeoisier, betecknade Lenin deras handlande som förräderi och proklamerade omedelbart det trängande behovet av att skapa en ny international. Ett av de drag som tydligast skilde denna nya international från dess föregångare, var det absoluta företräde som gavs åt det 'internationella' framför det 'nationella'. Från första början upphöjdes till princip underordnandet av 'intressena hos de enskilda ländernas rörelser under revolutionens intressen på den internationella nivån'.[5] Denna princip bekräftades på nytt vid varje kongress. För den 'proletära världsrevolutionens' seger – står det i Kominterns program som antogs av 6:e kongressen (1928) – är det nödvändigt för 'arbetarna att fast sammansluta sig i en enda internationell armé av alla länders proletariat, oberoende av statsgränser och skillnader i nationalitet, kultur språk, ras, kön eller yrke'.[6] Komintern är denna 'armés' organisatör och ledare, dess 'generalstab', vars historiska uppgift är att utarbeta och sätta i verket den globala strategi som bestämmer, och utformar aktiviteten hos den proletära världsarméns nationella 'avdelningar'.[7]

Dessutom ansåg Lenin och hans anhängare att behovet av en internationell revolutionär organisation, fast centraliserad och disciplinerad, var särskilt trängande i krigstid, då de sociala motsättningarna skärps och en revolutionär utväg kan ställas på dagordningen. Den struktur som gavs åt Komintern syftade just till att förhindra en upprepning av det som hände 1914: Tredje internationalen skulle inte – som den Andra – störta samman i sanningens ögonblick. Det var därför Kominterns 6:e kongress uppmanade alla sektioner 'att ge kampen mot kriget en mer internationell karaktär och förbereda de revolutionära aktionernas internationella samordning, så att de, då den stunden är inne, är i stånd att genomföra en kraftfull internationell massaktion mot kriget'. Och tillade att 'det måste upprättas de mest intima kontakter mellan alla (Kommunistiska Internationalens) sektioner innan kriget bryter ut, och – kontakterna dem emellan måste under kriget upprätthållas med alla till buds stående medel'.[8] Kominterns 7:e kongress (1935) bekräftade den 6:e kongressens beslut i fråga om kriget och återupprepade Lenins och Rosa Luxemburgs tes, som hade antagits av Andra internationalens Stuttgart-kongress: 'Om kriget trots allt bryter ut, så är det deras (arbetarnas) skyldighet att ingripa för att få det att upphöra omedelbart och av alla sina krafter utnyttja den ekonomiska och politiska kris som kriget framkallat, för att väcka folkmassornas politiska medvetenhet och därigenom påskynda det kapitalistiska väldets fall'.[9]

Kriget kom. Det internationella proletariatet stod inför en kamp vars globala dimensioner saknade motsvarighet i arbetarrörelsens historia. Dessutom passade kriget – i synnerhet efter det tyska angreppet på Sovjetunionen – inte in i någon av de modeller som Komintern så omsorgsfullt hade utarbetat, utan det uppvisade nya, särpräglade drag.[10] Om vi utgår från Kominterns traditionella principer och postulat, borde denna situation ha ökat behovet av ett centrum som garanterade världsproletariatets strategiska och taktiska ledning, både under själva kriget och i segerns ögonblick. Men i denna situation, då det 'internationella proletariatets armé var invecklad i den hårdaste kampen mot den fascistiska imperialismen, och de dolda motiven hos de med Sovjetunionen tillfälligt allierade imperialistländerna började konkretiseras, just då beslöt världsrevolutionens 'generalstab' att ... upplösa sig själv.

Vad hade hänt? Ett förräderi, som trotskisterna genast utropade? Eller 'en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden', som Stalin deklarerade? Ett beslut som dikterats av Kominterns historiska erfarenheter, vilka hade blottat det otidsenliga i organisationens strukturer, som Kominterns Exekutivkommitté (EKKI) förklarade?

Komintern upplöstes helt plötsligt våren 1945 på Stalins order, för att – såsom det sagts av alla de som har studerat frågan kritiskt – underlätta de förhandlingar som hölls med Roosevelt och Churchill, och som inte bara syftade till att säkra Tysklands nederlag, utan också till att dela upp världen mellan 'de tre stora'. I resolutionen från EKKI:s presidium doldes verkligheten för kommunisterna bakom skenargument om att upplösningen svarade mot det internationella proletariatets mest grundläggande intressen, att den inspirerats av Marx' exempel o.s.v. Resolutionen proklamerade att Komintern hade lyckats i historisk mening och utfärdade ett friskintyg för den kommunistiska rörelsen. Över ett kvarts sekel senare fortsätter Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP) att föra fram samma bedrägliga förklaring på det som hände. Och detta gäller också nära nog alla övriga kommunistpartier, något som kunde konstateras vid firandet av 50-årsdagen av Kominterns bildande och av 25-årsdagen av dess upplösning.[11]

I verkligheten kunde Stalin så smärtfritt göra sig kvitt Komintern därför att organisationen hade varit allvarligt sjuk en längre tid. Dess föga ärofulla död, vid en historiens skiljeväg, var den sista episoden i en lång kris vars premisser hade börjat skapas redan på Lenins tid, när den kapitalistiska världens faktiska utveckling kom i motsättning till en del av Kominterns teoretiska, politiska och organisatoriska förutsättningar. Tredje internationalens historia är historien om dess oförmåga att, genom en självreform, övervinna denna motsättning, något som skulle ha gjort den i stånd att korrekt tolka verkligheten och effektivt påverka den för att revolutionärt omvandla den.

Men det intressanta med Kominterns upplösning inskränks inte till det faktum att den i ett koncentrat uttrycker den sista fasen av organisationens kris. Händelsen innesluter samtidigt premisserna för den kommunistiska rörelsens senare kris, för denna rörelse vars födelseattest skrevs in i Kominterns dödsattest. Upplösningen undanröjde nu inte de faktorer som hade orsakat krisen. Dessa överfördes, antingen oförändrade eller i andra former, till den kommunistiska rörelsens nya etapp. Denna senare kris – som är min undersöknings huvudobjekt – kan inte förstås utan en grundlig undersökning av ovannämnda faktorer. m.a.o. är en analys av Kominterns kris en absolut förutsättning för att man ska kunna förstå den nuvarande krisen i den kommunistiska rörelsen. Det är därför jag har ägnat första delen av denna bok åt att undersöka Kominterns kris. Jag börjar med att analysera upplösningen, därför att en kännedom om slutpunkten underlättar förståelsen för processen. Analysen av denna kommer i sin tur att göra det möjligt att för oss att återvända till Kominterns upplösning, försedda med kunskap om alla de konsekvenser processen fick för den kommunistiska rörelsens senare utveckling.

Den officiella versionen av Kominterns upplösning inryms i tre dokument som jag har återgett i sin helhet,[12] eftersom de är relativt korta och eftersom jag gång på gång hänvisar till dem. Dessa dokument, som är de enda källor som står till vårt förfogande, är: resolutionen från presidiet för Kominterns exekutivkommitté från den 15 maj 1943; kommunikén från samma organ daterad den 9 juni; och Stalins deklaration från den 28 maj samma år. Diskussionerna inom presidiet, de andra kommunistledarnas åsikter, de konkreta uttrycken för Stalins intervention i affären; de exakta uppgifterna om det inre sambandet mellan Kominterns upplösning och de strategiska och diplomatiska problem som Sovjetunionens regering just vid denna tidpunkt stod inför – allt detta är frågor, vars svar fortfarande är inlåsta i de hemliga sovjetiska arkiven. När man undersöker detta problem, liksom många andra som gäller Komintern, stöter man på den svårighet som Togliatti pekade på 1959: källorna 'är nu svåråtkomliga, spridda till olika platser och i publikationer som är nästan omöjliga att hitta i väst. Till och med i Sovjetunionen har man knappt påbörjat nytryckningen av de dokument som är nödvändiga för en historisk undersökning. Och varför inte tillägga, att till de materiella svårigheterna kommer andra som rör det grundläggande innehållet i de frågeställningar som en historik över Komintern måste behandla.'[13] Det 't.o.m.' som förekommer i Togliattis försiktiga kritik av de sovjetiska ledarna, borde ersättas med ett 'framför allt' för att komma närmare sanningen. Ty, redan vid den tidpunkt då Togliatti skrev dessa rader – och detta gäller i ännu högre grad de följande åren – hade många fler Komintern-dokument nytryckts i väst än i Sovjetunionen.[14] För en marxistisk undersökning krävs det dessutom inte bara en nytryckning av det material som på sin tid var offentligt, utan också tillgång till Kominterns interna dokument. I historien om en revolutionär organisation, vars verksamhet till stor del har varit underjordisk, finns det naturligtvis aspekter som inte kan offentliggöras ens långt efter händelserna. Men Kominterns verksamhet ligger redan mellan 25 och 50 år tillbaka i tiden och 'det grundläggande innehåll' som Togliatti anspelar på rör inte i första hand 'sammansvärjningstekniska' frågor, utan fr.a. politikens grundläggande innehåll. Det gäller den inre kampen i SUKP och i Komintern, de metoder som användes i denna kamp, sambanden mellan Kominterns verksamhet och den sovjetiska utrikespolitiken o.s.v. Sett ur den revolutionära kampens teoretiska och politiska intressen, är det uppenbart att detta sakernas tillstånd är en ren skandal. Det utgör ett påtagligt hinder för att vi kritiskt ska kunna dra nytta av den rika erfarenhet som Kominterns 25-åriga existens inrymmer. I Första internationalens inauguraladress uppmanade Marx arbetarna att 'tränga in i den internationella politikens hemligheter'. Han anade inte hur svårt det med tiden skulle bli för marxisterna att tränga in i sina egna organisationers 'hemligheter'. Trots dessa svårigheter, ger en analys av de tillgängliga dokumenten en fingervisning om upplösningens omedelbara orsak – Stalins statsintressen – och likaså visar en analys, att upplösningen var ett uttryck för, som redan sagts Kominterns historiska kris.

Historiens ironi

Som bekant är ofta 'procedur'-frågor avslöjande, särskilt i politiken. Vid första ögonkastet verkade den procedur som användes vid upplösningen av Komintern (se resolutionen, punkt 7 och kommunikén) vara så demokratisk som den kunde vara under de rådande omständligheterna. Det var uppenbarligen omöjligt att sammankalla en kongress – vilket enligt stadgarna var obligatoriskt när det gälle en sådan viktig fråga – men presidiet, angeläget att inte besluta på egen hand, lät sektionerna ta ställning till frågan. Det kom 31 jakande svar och bland dessa, som kommunikén understryker, 'alla de viktigaste sektionerna'. Det kom ingen invändning. Vad kan man mera begära i krigstid?

Men om vi tittar närmare på denna rådfrågning kommer saken i annan dager. För det första visar uppgifterna i kommunikén att upplösningen godkändes av en minoritet av sektionerna. Enligt organisationens sista kongress bestod Komintern av 66 sektioner.[15] Det var således 35 partier, över hälften av det totala antalet, som inte hade haft 'möjlighet att insända sina beslut'. Bland dessa befann sig nästan alla partier i de koloniala och avhängiga länderna i Asien och Afrika. Eftersom, enligt presidiets kommuniké, 'alla de viktigaste sektionerna' hade insänt sina synpunkter, betydde detta att för Internationalens ledare tillhörde inget av de kommunistiska partierna i Asien denna kategori, förutom det kinesiska och det syriska kommunistpartiet. Ett betecknande faktum som jag för ögonblicket bara nämner.

Vidare, bland de 31 sektioner som uttalade sin mening var 14 (bland dessa återfinns 'alla de viktigaste', utom det sovjetiska) vid denna tidpunkt illegala i fascistländer eller av dessa ockuperade länder, och därmed åtskilda från Moskva av krigets fronter. Är det rimligt att dessa partier på några få dagar skulle ha kunnat svara på presidiets förfrågan? Deras 'svar' förklaras i de flesta fallen av att en del av dessa Komintern-sektioners ledande kadrer var flyktingar i Moskva. Det var utan tvivel dessa som, i sina partiers namn, godkände upplösningen.

Ytterligare ett betecknande faktum är följande: resolutionen från den 15 maj publicerades omedelbart (därför kunde nyhetsbyråns Reuters korrespondent i Moskva, i sin fråga till Stalin, åberopa sig på de 'synnerligen gynnsamma' brittiska kommentarerna); den 28 maj kom Stalins deklaration, i vilken han talade om upplösningen som om något redan klart. Det vill säga Kominterns upplösning presenterades för hela världen som ett fullbordat faktum innan presidiet hade kunnat få ihop ett anständigt antal representativa ja-röster. Rådfrågningen av sektionerna var bara ett knep för att dölja det verkliga förhållandet.

Detta visar klart att Kominterns upplösning var en brådskande angelägenhet. Det fanns tvingande skäl som gjorde det omöjligt att vänta. Men samtidigt skulle en upplösning av Komintern med ett simpelt dekret från presidiet ha varit att gå för långt. Lösningen blev att maskera dekretet med en rådfrågningsparodi.

Varför var det så brådskande att Komintern försvann? Efter den sovjetiska segern vid Stalingrad, och efter axelmakternas nederlag i Nordafrika avtecknade sig perspektiven av en antifascistisk seger tydligt mot horisonten. Vad hindrade att man väntade till krigets slut, då partierna på sina kongresser skulle ha kunnat diskutera en så viktig fråga som upplösningen av sin internationella organisation? Presidiets resolution ger ingen förklaring. Dess grundläggande argument är att Kominterns erfarenhet har visat det omöjliga i att leda rörelsen från ett internationellt centrum. Även om detta argument accepteras som giltigt – jag skall undersöka detta problem längre fram – rättfärdigar det ändå inte brådskan med upplösningen. Om det verkligen var omöjligt att leda rörelsen på ovannämnda sätt, skulle det ha räckt med att 'frysa' de ledande Komintern-organens verksamhet till dess en kongress hade kunnat besluta om vad som skulle göras.

Förklaringen till denna brådska lyser emellertid igenom i Stalins deklaration: 'Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamma fienden ... (Den) har företagits i alldeles rätt tid, emedan det just nu ... är nödvändigt att organisera de frihetsälskande ländernas gemensamma anfall ...', därför att den 'skall leda till ett ytterligare stärkande av enhetsfronten mellan de allierade ...'. Den exakta betydelsen av dessa formuleringar förklaras utmärkt i William Z. Fosters bok, De tre internationalernas historia. Foster, ordförande i USA:s kommunistiska parti till sin död, var från 1935 medlem i Presidiet för Kominterns exekutivkommitté och utmärkte sig genom att alltid solidarisera sig med sovjetledarnas ståndpunkter. Hans bok rättar sig efter den stalinistiska historieskrivningens mall och just därför är följande avsnitt så intressant:

"Det är betecknande att det historiska beslutet togs just i det mest avgörande ögonblicket av kampen för att upprätta en andra front. Denna front var absolut nödvändig för en snabb och avgörande seger. Men det hindrades av reaktionärerna i väst (som också trodde på Goebbels lögner om Komintern). Det råder ingen som helst tvivel om att det gynnsamma intryck som upplösningen av Komintern gjorde på världsbourgeoisin spelade en avgörande roll när det gällde att bryta den onda cirkeln. Bara några månader senare (i november-december 1943) hölls den berömda Teheran-konferensen, där datum för upprättandet av den andra fronten äntligen fastslogs."[16]

Den 'onda cirkel' som Foster syftade på var följande: Komintern hade inte formellt övergett sitt program för 'världsrevolution'. Efter att ha lagt det på hyllan under folkfrontsperioden, plockade Komintern fram det igen under den tysk-sovjektiska pakten och riktade det mot just de kapitalistiska stater som kort därefter skulle bli Sovjetunionens allierade. 'Världsbourgeoisin' fortsatte att ta detta program på allvar. New York Times skrev t.ex. den 14 februari 1943:

Snabbt och obevekligt fortsätter de ryska arméernas framryckning västerut. Deras segrar

"förebådar kollapsen för den 'Nya ordning' som Hitler började påtvinga världen. Men samtidigt som de Röda Arméerna störtar framåt, reser de också i många sinnen många frågor om vilken order de har inskriven på sina banér ... Och dessa frågor riskerar bereda jordmånen för den senaste nazist-propagandan, med vilken Hitler hoppas komma undan nederlagets konsekvenser – en propaganda som frammanar bilden av ett Europa under den bolsjevikiska dominansens spöke. Med denna propaganda försöker nazisterna skrämma världen, splittra de allierade nationerna och därmed bana väg för en kompromissfred."

För att vinna kriget måste sovjetarméerna rycka fram och besegra Hitlers armé. Men rädslan för de revolutionära konsekvenserna av ett tyskt nederlag skulle kunna spräcka den antihitlerska alliansen. Det var därför nödvändigt att bryta den 'onda cirkeln' genom att, på ett sätt som var acceptabelt för alla inblandade parter, klart definiera målen för en allierad seger. Och perspektivet på en revolution i Europa var givetvis inte acceptabelt för Sovjetunionens kapitalistiska allierade.

Hittills har man inte funnit något dokument som bevisar att Roosevelt och Churchill direkt uppmanade Stalin att göra sig av med Komintern. Men detta krav lyser igenom som ett vattenmärke i en del artiklar som publicerades i den borgerliga pressens mest auktoritativa organ och i en del officiella uttalanden av högt uppsatta offentliga personer. Till exempel skrev New York Times den 20 december 1942 att det var 'p.g.a. den omstörtande och, till sitt resultat, självmordsaktiga verksamheten hos en Kommunistisk international vägledd av den trotskistiska ideologin om världsrevolution', som Hitler 'kunde resa en fråga som skrämde många tyskar över i hans läger och som vann anhängare till liknande korståg på andra håll, inklusive i USA'. Och USA:s vice-precident Henry Wallace förklarade den 8 mars 1943, då han talade om de framtida relationerna mellan Sovjetunionen och de väst-allierade, att 'ett tredje världskrig ... skulle bli oundvikligt om Ryssland på nytt skulle ansluta sig till den trotskistiska iden att underblåsa världsrevolutionen'.[17] Såsom kommer att visas i det kapitel som behandlar Stalins strategi under kriget, gav han vika för sina 'allierades' utpressning, inte i första hand därför att han fruktade en separatfred, utan därför att det var nödvändigt att avstå från varje försök att 'underblåsa världsrevolutionen' om det skulle bli möjligt att uppnå en vittgående överenskommelse med USA-imperialismen, baserad på uppdelning i 'inflytelsesfärer'. Och detta var ett av de viktigaste målen för Stalins politik. Att komma överens om den andra fronten, särskilt beträffande dess lokalisering, innebar ett avgörande steg fram mot en 'uppdelning' av den europeiska kontinenten. Det var därför Stalin inte kunde låta bli att avlägsna den obekanta faktor som gav upphov till 'världsbourgeoisins' tveksamhet.

Skälen till att det var så bråttom med att upplösa Komintern verkar således vara ganska uppenbara. Oberoende av om det fanns andra motiv för att upplösa Komintern – vilket det fanns –, bestämdes tidpunkten för åtgärden helt av det trängande behovet av att lämna de kapitalistiska staterna 'garantier' i fråga om Sovjetunionens politiska målsättningar. Med problemet ställt på detta sätt, är det förståeligt att det inte var möjligt att vänta till en Komintern-kongress, eller ens att tillfråga den ledande kommunistkärnan i varje land (vilket inte var omöjligt med tanke på de 'tekniska' resurser som Komintern förfogade över, men det skulle ha krävt flera månader). Och när allt kommer omkring: För att lyckas med det man föresatt sig, var det avgörande inte vad kommunisterna tänkte, utan vad Roosevelt och Churchill tänkte – attityden hos 'världsbourgeoisin' som Foster uttryckte det.

Låt oss notera i förbigående – utan att gräva ner oss i detaljer, vilket skulle föra oss bort från ämnet – att upplösningen av Komintern verkar ha 'synkroniserats' med en rad andra åtgärder som alla pekade i samma riktning. En kort tid efter upplösningen av Komintern tog Stalin emot metropoliten Sergius, den ryska ortodoxa kyrkans överhuvud, och efter ett långt och vänskapligt samtal beslöt Stalin att återupprätta den Heliga synoden. Vid samma tidpunkt avskaffades Internationalen som sovjetstatens nationalhymn och ersattes med en lovsång till Storryssland. Och den 10 maj, fem dagar före det datum som uppträder längst ner på den resolution som upplöste Komintern, hölls i Moskva en panslavisk kongress under Dimitrovs ordförandeskap. Ett symboliskt vaktombyte!

Men var det tillräckligt att upplösa Komintern för att skingra revolutionsskräcken hos Sovjetunionens allierade? Enligt Stalins resonemang skulle åtgärden leda till ett 'stärkande av enhetsfronten mellan de allierade' och 'just nu' underlätta organiserandet av det 'gemensamma anfallet', därför att den gjorde slut på 'lögnen' att Moskva blandade sig i andra staters liv för att 'bolsjevisera' dem, liksom 'förtalet' att kommunistpartierna 'inte skulle handla i sitt folks intresse utan på order utifrån'. Nazisterna och 'kommunismens motståndare inom arbetarrörelsen' – sade Stalin – framställde Komintern såsom instrumentet för denna inblandning. Följaktligen gjorde Kominterns upplösning slut på detta förtal.

Ordet 'förtal' betyder enligt ordboken 'en falsk anklagelse som gjorts av illvilja och i syfte att skada'. Om det var förtal att anklaga Komintern för inblandning, då måste detta innebära att Komintern faktiskt inte blandade sig i de olika ländernas problem och inte gav order till de olika kommunistpartierna. Om det var på det sättet, förändrade upplösningen av Komintern inget väsentligt, åtminstone för de välinformerade. Handlingen kunde bara ha en psykologisk och propagandistisk effekt på de okunniga som tog förtal för sanning. Kunde man räkna världskapitalismens ledare, män som Churchill och Roosevelt, till denna kategori? Det som stod på spel var att skapa de politiska förutsättningarna för en överenskommelse med dessa herrar, en överenskommelse som skulle bestämma världens öden under en hel epok. Kunde Kominterns upplösning ha ett väsentligt – enligt Foster t.o.m. avgörande – inflytande på denna stora diplomatiska process, om den egentligen inte förändrade någonting i sak, utan bara 'avskaffade' något som inte existerade?

Utan att blinka reducerade Stalin 25 års historia till 'förtal'. Kominterns stadgar, program och resolutioner proklamerade att Komintern fanns, och dess exekutivkommitté fungerade permanent med ett mycket konkret mål: att leda den revolutionära kampen i varje land via dessa länders respektive nationella sektioner och att samordna dessa nationella strider i internationell skala med utgångspunkt i en strategi för den socialistiska världsrevolutionen. Borgerskapet i varje enskilt land och den internationella kapitalismen hade alltid utnyttjat Kominterns teori och praktik för att anklaga kommunisterna för att stå i Moskvas sold o.s.v. Lenin och kommunisterna besvarade inte dessa anklagelser med att förneka fakta, utan med att bestrida den reaktionära tolkningen av dessa. Kominterns obestridliga inblandning i varje lands inre affärer förklarade de – stod i överensstämmelse med proletariatet intressen i dessa länder; det 'nationella' måste underordnas det 'internationella'; det var sovjetstatens plikt att stödja den revolutionära kampen i varje land – en uppenbar inblandning i 'de inre angelägenheterna' – o.s.v. De olika kommunistpartierna och Komintern självt erkände öppet att SUKP var Kominterns 'ledande parti'. För övrigt tillhandahöll t.o.m. presidiets resolution om Kominterns upplösning en kategorisk dementi av 'förtals'-tesen. När den förklarade att Komintern upplöstes för att sätta stopp för metoden att 'från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land', erkände den ju att Komintern hade blandat sig i andra länders inre angelägenheter.

Kort sagt: Kominterns upplösning gjorde inte slut på något 'förtal', utan på en verklighet. Den gjorde slut på det Komintern faktiskt hade varit, med alla dess framgångar och misstag. Det var därför denna åtgärd kunde underlätta förhandlingarna mellan Stalin, Roosevelt och Churchill.

Varför tog Stalin 'förtalet' till förevändning? Kanske han såg detta som ett sätt för kommunisterna och de arbetande massorna att dölja den verkliga innebörden av den eftergift han gjorde åt världskapitalismens ledare. Genom att framställa upplösningen på detta sätt kunde den tolkas – och det var så kommunisterna i allmänhet uppfattade den – som en krigslist. Förgudningen av Stalin, vilken Komintern systematiskt hade bidragit till under sina sista 15 år, gjorde det mycket svårt för kommunisterna att kritiskt läsa deklarationen från den 28 maj – speciellt som Stalin nu också var omstrålad av glorian från slaget vid Stalingrad.[18]

Stalin begravde inte bara 'förtalet', han försökte också lugna de allierade med att det aldrig skulle återuppstå. De kommunistiska partierna skulle upphöra att vara en internationellt organiserad kraft. I framtiden skulle de inskränka sig till att verka inom de strikt nationella ramarna. Detta var utan tvekan innebörden av resolutionens märkliga tystnad kring frågan om internationella band, av vilka slag det vara må, mellan de kommunistiska partierna. Men varken upplösningen av Komintern, eller det tysta löftet att inte återupprätta den i andra former var tillräckligt för imperialismens erfarna politiker. För dem var det uppenbart att det fortfarande existerade åtminstone ett band, hur underjordiskt det än fungerade: bandet mellan varje enskilt kommunistparti och det sovjetiska centrumet. Om inte också kommunistpartierna upplöstes – vilket var ett orimligt krav, hur god vilja Stalin än hade – var det väsentliga för de borgerliga makthavarna att veta i vilken riktning Moskvas inflytande skulle göra sig gällande. Kort sagt: Vilken politik skulle kommunistpartierna föra i krigets slutskede och efter kriget? Skulle de 'av alla sina krafter utnyttja den ekonomiska och politiska kris som kriget hade framkallat, för att väcka folkmassornas politiska medvetande och därigenom påskynda det kapitalistiska väldets fall' såsom Internationalens sista kongress manade? I svaret på denna fråga ligger den grundläggande eftergift som Stalin gjorde till de allierade. Presidiets resolution begränsar sig i själva verket inte till att upplösa Internationalen. Den lägger också fast en inriktning som kan tillfredsställa de kapitalistiska stater som deltog i antihitler-koalitionen. Inte därför att den representerade en 100-procentig garanti mot revolutionen – det skulle inte ens kommunistpartierna kunnat erbjuda även om de hade önskat – utan därför att den lämnade de borgerliga partierna ett stort manöverutrymme för att avvärja faran. Händelserna skulle visa att dessa visste att utnyttja detta tillfälle.

Antifascistisk enhet 'oberoende av partitillhörighet eller religionsbekännelse' (punkt 4 i resolutionen) – detta är den allmänna taktiska linje som Komintern vid sin upplösning rekommenderade de kommunistiska partierna och proletariatet i allmänhet. Denna allmänna formulering kunde emellertid rymma ett mycket varierande innehåll. Som bekant var folkfronten den första yttringen av den antifascistiska enhetspolitiken. Men i folkfrontspolitiken inkluderades uttryckligen ett perspektiv på att föra kampen vidare i revolutionär riktning, vilket inspirerades av den leninistiska strategin att omvandla den borgerligt-demokratiska revolutionen till en socialistisk revolution. Samtidigt som folkfrontspolitiken antogs, bekräftade 7:e kongressen, som tidigare nämnts, Kominterns traditionella inriktning: att utnyttja den kris som ett nytt världskrig skulle framkalla för att angripa kapitalismens själva grundvalar. Det är inte bara så att presidiets resolution bevarar tystnaden vad gäller dessa perspektiv. Den ger också taktiska direktiv som helt klart syftar till att hålla den antifascistiska kampen inom den borgerliga demokratins ramar. Vad de stater som var allierade till Sovjetunionen beträffar, förklaras att det är kommunisternas 'heliga plikt' att 'allsidigt understödja dessa länders regeringar i deras krigsansträngningar' och att verka 'inom den egna statens ram'. Resolutionen rekommenderar inte ens en kritisk hållning gentemot dessa 'krigsansträngningar', som i åtskilliga fall lämnade mycket övrigt att önska. I fråga om hitlerblockets länder är det, enligt resolutionen, kommunisternas uppgift att bidra till nederlaget för och störtandet av 'de regeringar som är skyldiga till kriget'. Det görs ingen anspelning på den tyska och italienska monopolkapitalismen, som var huvudansvarig för dessa länders aggressiva politik (se resolutionen, punkt 4). Kort sagt: perspektiven på att omvandla den antifascistiska kampen till en socialistisk revolution begravdes i tysthet. Det kan invändas att detta perspektiv kunde fortleva hos kommunistpartierna i hemlighet. Men även om det förhöll sig så, förändrar det ingenting i sak. Revolutionen kan bara förberedas genom en öppen ideologisk och politisk aktivitet, där målen, metoderna o.s.v. formuleras klart.

Det nära sambandet mellan Kominterns politiska testamente och de av förhandlingarna mellan Sovjetunionen och dess allierade påkallade åtgärderna (som dessa uppfattades av sovjetledarna) framgår av en annan detalj i presidiets resolution: Den innehåller inte någon som helst hänvisning till folkens nationella befrielsekamp i kolonierna och i halvkolonierna. En del av dessa folk försökte vid denna tidpunkt utnyttja den engelsk-franska (liksom den holländska o.s.v.) imperialismens svårigheter för att spränga de koloniala bojorna. Komintern förbigår denna kamp med tystnad för att inte oroa Sovjetunionens allierade. Andra, som det revolutionära kinesiska folket, var inbegripna i ett befrielsekrig mot den japanska imperialismen, som själv befann sig i krig med USA, Sovjetunionens allierade. De hänsynstaganden som nämnts ovan kunde därför inte gälla, åtminstone inte vad USA beträffar. Men Sovjetunionen hade 1941 slutit en neutralitets- och icke-angreppspakt med Japan. Denna skulle förbli i kraft ända fram till dess Sovjetunionen, då Japan praktiskt taget var besegrat, förklarade krig för att tillförsäkra sig strategiska positioner i Fjärran Östern. För att inte störa den sovjetisk-japanska pakten förbigår resolutionen från 1943 den stora revolutionära kamp som leddes av Kinas Kommunistiska Parti med tystnad.

I denna inriktning, som Komintern ålade kommunistpartierna i det ögonblick den lämnade historiens scen, hade man skrivit in den fortsatta existensen för den imperialistiska kapitalismens huvudcentra efter kriget, inte bara som en erkänd realitet, utan också som något som måste respekteras. I presidiets resolution och i Stalins deklaration presenterades hela denna inriktning som om den skulle kunna 'säkra nationernas samarbete på likaberättigandets grundval', och som om den var i stånd att bana 'väg för det framtida organiserandet av ett på jämlikhet grundat vänskapsförbund mellan folken'. På detta sätt spred den kommunistiska rörelsens högsta ledare bland massorna illusionen att jämlikhet och broderskap mellan nationerna var förenligt med de viktigaste imperialiststaternas fortbestånd; illusionen att dessa stater, bara i kraft av att de befann sig i krig med sina kapitalistiska rivaler vid Sovjetunionens sida, verkligen hade för avsikt att återuppbygga en perfekt värld. De kapitalistiska ledarna skulle visa sig i stånd att utnyttja detta extra tillskott av moralisk prestige som de tillerkändes av kommunistledarna, liksom de skickligt skulle utnyttja den manövermarginal som de lämnades genom att kommunistpartierna begränsade sina mål till sådana som kunde uppfyllas inom den borgerliga demokratins ramar.

Det är på sin plats att understryka det faktum att den halvt utsagda, halvt underförstådda appellen i 1943 års resolution, att den antifascistiska kampen inte fick överskrida de gränser som var acceptabla för kapitalistmakterna, gjordes i det ögonblick då den offensiva fasen av kriget hade inletts (av antihitlerkoalitionen). Denna fas karakteriserades inte bara av offensiver på de militära fronterna, utan också av stora framgångar för motståndsrörelserna i de ockuperade länderna och av ett stärkande av de mest radikala tendenserna inom dessa rörelser. Det var en fas under vilken det fortfarande fanns en risk för att allianserna skulle kastas om – fastän hela det politiska sammanhanget gjorde detta allt mer osannolikt. Men det var också en fas under vilken det samtidigt växte fram en ny kraft som var full av revolutionära möjligheter.

Jag återkommer till denna fråga i andra delen av min studie. Här ska jag begränsa mig till följande iakttagelse. Det finns fortfarande ingen objektiv undersökning av andra världskriget, som tar med i beräkningen – i hela dess komplexitet – de militära, sociala och politiska faktorernas växelverkan och dynamik under denna fas av det stora dramat. Följaktligen kan man inte förkasta hypotesen att 1943 års resolution verkligen svarade mot en realistisk bedömning av styrkeförhållandena, av de existerande farorna och av de reella möjligheter som öppnade sig för de revolutionära förtrupperna. Men även om så vore fallet skulle den opportunistiska karaktären hos resolutionen kvarstå, p.g.a. det mystifierande sätt på vilket den presenterade de eftergifter som gjordes åt den 'antihitlerska' imperialismen och p.g.a. de illusioner som kommunistpartiernas politik, inspirerad av denna linje, spred bland de folkliga massorna. Mystifikationer och illusioner som bara kunde göra det lättare för den 'fria världens' ledare att föra folken bakom ljuset.

Naturligtvis gav också de 'kapitalistiska allierade' sin tribut. För att säkerställa segern över sina rivaler i den världsomspännande utsugningen, måste de bidra till segern för den stat som föddes av Oktoberrevolutionen. Den andra stora uppdelningen i 'intressesfärer' under 1900-talet – påbörjad med Teherankonferensens beslut att öppna en andra front, preciserat under samtalen mellan Stalin och Churchill i oktober 1944 och slutligen sanktionerat i Jalta och Potsdam – betydde att de kapitalistiska segermakterna erkände Sovjetunionens säkerhetszon i Östeuropa.[19] Denna säkerhetszon innebar att det i östra och sydöstra Europa upprättades regimer som kunde lämna Sovjetunionen fullständiga garantier, något som knappast var förenligt med bevarandet av kapitalistiska strukturer. Revolutionen – en slags revolution – som hade uteslutits av Kominterns testamente skulle återintroduceras i dessa länder under förevändning av statsintressen.[20]

Om vi synar saken mer noggrant, måste vi erkänna att den tribut imperialiststaterna betalade till sin tillfälliga 'arbetar'-allierade inte var oväsentlig, eftersom den stärkte deras 'socialistiska' konkurrent. Å andra sidan var den heller inte särskilt stor från de kapitalistiska staternas synpunkt sett. I utbyte mot att deras kapitalistiska rivaler krossades och mot att de lämnades garantier mot en revolution i det industriellt utvecklade Västeuropa liksom i det strategiskt viktiga Medelhavsområdet, 'accepterade' de ett stärkande av sovjetstaten och en likvidering av kapitalismen i den mest efterblivna delen av Europa. Men man bör inte glömma att det kapitalistiska systemet just var på väg ur den allvarligaste ekonomiska krisen och den mest fruktansvärda väpnade konflikten i sin historia. Man bör heller inte glömma att samtidigt som Västeuropa och den stora kapitalistiska staten i Fjärran Östern räddades, stärktes kapitalismens makt oerhört i USA.

Händelseutvecklingen själv visade att de garantier mot att den antifascistiska kampen skulle övergå i revolution som Stalin hade lämnat de allierade, faktiskt fungerade effektivt där de skulle. I Frankrike och Italien var utan tvivel de sociala och politiska styrkeförhållandena, under krigets slutskede och tiden omedelbart efter, mindre gynnsamma för bourgeoisin i dessa länder än i de flesta länderna i Östeuropa. Kommunistpartierna hade ett enormt inflytande och inom socialdemokratin fanns en stark vänsterflygel. Men dessa partier visste hur de försiktigt skulle ta hänsyn till den 'yttre faktorn'. I Grekland, där den inre situationen var klart revolutionär, visade kommunistpartiet inte samma försiktighet – och krossades. Men den 'yttre faktorn' bestod inte bara av de anglo-amerikanska styrkornas beslutsamhet att intervenera, som den officiella kommunistiska historieskrivningen brukar framställa saken, utan också av de sovjetiska styrkornas beslutsamhet att inte intervenera. (Och tvärtom vad länderna i den sovjetiska säkerhetszonen beträffar.) Den 'yttre faktorn' var en kompromiss mellan tre huvudpersoner – Stalin, Roosevelt och Churchill – och en sann Gud – statsintressena. Till följd av denna kompromiss kom revolutionen inte längre än till det potentiella stadiet i Frankrike och Italien, den krossades i Grekland och förmådde inte sticka upp huvudet i Spanien, men tvingade sig till slut på länderna i Östeuropa.

Komintern likviderades och utnyttjades på denna kompromiss' altare. Likviderades för att med en uppseendeväckande gest visa att sovjetledarna avstod från att 'underblåsa' revolutionen i sina allierades vitala centra. Utnyttjades för att ge åtgärden en positiv form och göra kommunisterna och det europeiska proletariatet politiskt och ideologiskt redo att acceptera kompromissen. Resolutionen från maj 1943 blev på samma gång det förgångnas dödsattest och nutidens och den omedelbara framtidens vägledande dokument.

Detta var historiens ironi: Det Komintern som grundades för 'att organisera en gemensam aktion av de olika ländernas proletariat, syftande mot ett och samma slutliga mål: kapitalismens störtande och upprättandet av proletariatets diktatur och en internationell sovjetrepublik ...'[21] beslöt 1943 att upplösa sig självt, för att underlätta den första sovjetstatens gemensamma aktion med de kapitalistiska stater som hade organiserat den väpnade interventionen för att krossa revolutionen i dess linda. Komintern föddes med ett program för världsrevolutionen inom en snar framtid och dog 25 år senare, föresvävande ett framtidsperspektiv av broderligt samarbete mellan sovjetstaten och de kapitalistiska staterna.

En bankruttförklaring

Som man kunde vänta sig, med hänsyn till den stil som hade etablerats i Komintern redan långt innan dess upplösning, undvek presidiet varje uttrycklig hänvisning till det faktum att åtgärden föranleddes av det brännande behovet att underlätta förhandlingarna mellan Stalin och de allierade. Hela argumentationen i dokumentet vilade på tesen att upplösningen dikterades av Internationalens historiska erfarenhet. Det faktum att detta argument tjänade till att för kommunisterna dölja den aspekt som vi har analyserat på de föregående sidorna, betyder inte att det var oriktigt eller saknade betydelse. Som vi sett, gick argumentationen ut på att Kominterns verksamhet hade visat att det var omöjligt att från ett internationellt centrum leda arbetarrörelsen i varje enskilt land. Resolutionen beskrev en process enligt vilken det efterhand öppnade sig ett allt större gap mellan Komintern – både som internationell organisationsform och som metod för ledning – och arbetarrörelsens behov (se resolutionen, punkt 3). Processens schema var följande:

[1] En 'första period', vars varaktighet inte preciserades, då Komintern var en organisationsform som svarade mot rörelsens behov. Under denna period var det tydligen möjligt att 'lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land' från ett 'internationellt centrum'.

[2] En 'sista period' då denna metod stötte på 'oövervinnliga svårigheter' och Komintern t.o.m. blev 'ett hinder för de nationella partiernas fortsatta stärkande'. Det klargjordes inte när denna 'sista period' exakt började, men väl att de 'oövervinnliga svårigheterna' framgick 'allt klarare' redan 'långt före kriget'. Togliatti, undertecknare av 1943 års resolution, hävdade 1959 att det åtminstone from 1934 'blev omöjligt och t.o.m. absurt att tro att man kunde utöva en verklig ledning från ett internationellt centrum'.[22]

Om vi inte förutsätter att Komintern på något magiskt sätt plötsligt genomgick en förvandling – från en organisation lämpad för arbetarrörelsens behov till ett hinder för denna – måste vi anta att det mellan 'första perioden' och 'sista perioden' fanns en 'mellanperiod' under vilken olämpligheten redan var en realitet, även om den fortfarande inte hade nått absurda proportioner. Kort sagt: 1943 års resolution erkände faktiskt, även om det inte skedde uttryckligen, att Komintern, under större delen av sin historia, inte var den slags internationella organisation som arbetarrörelsen behövde.

Det är sant att denna bankruttförklaring bara avsåg Komintern som en metod för ledning, som internationell struktur: i 1943 års resolution finns inte någon som helst kritisk anmärkning mot Internationalens teoretiska och politiska verk. Men kan man, från en marxistisk utgångspunkt, föreställa sig att olämpligheten hos metoden och de organisatoriska strukturerna inte inverkade negativt på de politiska besluten och det teoretiska utarbetandet?

Den argumentation som användes av EKKI:s presidium för att förklara sammanbrottet för den mekanism som baserades på rörelsens internationella centralisering är konsistent och koherent. Den utgår faktiskt från ett odiskutabelt faktum, vars viktigaste aspekter är: 'Den djupa skillnaden mellan de historiska vägar som utvecklingen tagit inom de enskilda länderna i världen, karaktärsskillnaden, ja t.o.m. motsatsförhållandet mellan deras samhällsbyggnader, skillnaden i nivå och tempo i deras samhälleliga och politiska utveckling samt slutligen skillnaden i graden av arbetarnas medvetenhet och organisering'. Ur detta odiskutabla faktum härleds ett annat som inte är mindre odiskutabelt: 'att arbetarklassen i de olika länderna står inför olika uppgifter'. Och ur dessa två odiskutabla fakta härleds en följdsats: omöjligheten av att 'från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land'. Giltigheten av denna följdsats har bekräftats – understryker resolutionen – av Kominterns hela praktiska erfarenhet (se resolutionen, punkt 3).

Denna erfarenhet hade emellertid 'på ett övertygande sätt visat att den organisationsform som valdes av Kommunistiska Internationalens första kongress för att förena arbetarna'...'motsvarade kraven under första perioden av arbetarrörelsens pånyttfödelse'. Hur förena denna tes med den föregående argumentationen? Kanske det under den 'första perioden' inte fanns denna djupa skillnad mellan de historiska vägarna, denna skillnad i nivå och tempo i den samhälleliga och politiska utvecklingen, denna skillnad i arbetarrörelsens medvetande- och organiseringsnivå? Det räcker med att kasta en blick på det panorama som Europa och världen erbjöd under kriget 1914-18 för att övertyga sig om att alla dessa drag då var lika uppenbara som under Kominterns följande perioder. Det rör sig i verkligheten om allmängiltiga drag som återfinns i alla perioder av arbetarrörelsens historia, och vars gemensamma grund är välkänd: nationen. Hela den argumentation som presidiet använder för att rättfärdiga upplösningen är liktydig med att erkänna att Komintern krossades av den nationella faktorn. Och detta var faktiskt en av de väsentligaste orsakerna till dess kris. Alltsedan Kominterns bildande – med dess 21 villkor,[23] med dess ultracentralism, med periferins järnhårda underordnande under centrum, med basens underkastelse under toppen – utplånade Komintern i praktiken den 'nationella faktorn' ur sitt eget inre liv. Och därmed hindrade Komintern sig själv från att ta hänsyn till denna faktor i sin omgivning, trots de teoretiska teser och politiska deklarationer som erkände rätten till nationellt självbestämmande. Men den nationella faktorn tillhör inte de problem som man så lättvindigt kan kosta på sig att bortse ifrån. De senaste 20 åren, från den 'jugoslaviska krisen' till den 'tjeckoslovakiska krisen' – via de ungerska, polska, rumänska, albanska, kinesiska o.s.v. kriserna – har inregistrerat historien om den 'nationella faktorns' öppna hämnd i den kommunistiska rörelsen.

Innan dess var det en etapp av 'underjordisk' hämnd, som efterhand underminerade Komintern. Jag kommer att återkomma till denna för Kominterns kris så fundamentala faktor flera gånger i min analys, en faktor som gjorde sig påmind på varje nivå – teoretiskt, politiskt och organisatoriskt.

Tesen att Kominterns organisationsform under 'första perioden' motsvarade den revolutionära rörelsens behov underbyggdes inte av några bevis i 1943 års resolution. Som vi redan har sagt, kan tvärtom alla argument – som var avsedda att påvisa den växande motsättningen mellan denna organisationsform och rörelsens behov under de övriga perioderna – tillämpas på den 'första perioden'. Man kan inte låta bli att dra slutsatsen att försöket att undanta denna inledande period dikterades av ett subjektivt motiv: att inför historien rättfärdiga bildandet av Komintern, en händelse som var oskiljaktigt förbunden med Lenins namn.

Under den 'första perioden' fanns det faktiskt en 'överensstämmelse', men inte den som resolutionen angav. Kominterns ultracentraliserade struktur, dess metoder för ledning, 'motsvarade' inte arbetarrörelsens verkliga behov, utan en bestämd teoretisk uppfattning om världsrevolutionens förlopp, om de taktiska och organisatoriska krav detta ställde: Lenin och bolsjevikledarnas uppfattning (som Lenin började revidera under sista delen av sitt liv).

Motsättningen mellan Kominterns organisatoriska strukturer och 'arbetarrörelsens behov' var bara en konkretisering, på det praktiska planet, av motsättningen mellan den teoretiska uppfattningen om världsrevolutionen som ett slags väldigt inbördeskrig i internationell skala å ena sidan, och världshändelsernas verkliga förlopp å den andra. Sammanfattningsvis kan sägas att Kominterns kris inte bara berodde på dess organisatoriska strukturer: den var också en teoretisk och politisk kris.

I detta avseende är det betecknande, att då Kominternledningen upplöste organisationen och skulle upprätta dess historiska bokslut, kunde den inte inregistrera en enda revolutionär seger. Den fick begränsa sig till att räkna upp fyra svävande 'positiva' aspekter, som alla syftade till att skyla över bokslutets påfallande negativa aspekter. 'Kommunistiska Internationalens historiska roll' summerar resolutionen från 1943 '... bestod däri, att den försvarade marxismens läror mot förflackning och förvanskning från opportunistiska element inom arbetarrörelsen, att den i en rad länder befrämjade sammanslutningen av de avancerade arbetarnas förtrupp i verkliga arbetarpartier samt hjälpte dem att mobilisera de arbetande massorna till försvar av sina ekonomiska och politiska intressen, till kamp mot fascismen och det krig den förberedde, till understöd åt Sovjetunionen såsom den främsta kraften mot fascismen'.[24] Ingenting sägs om det faktum att den stora majoriteten av arbetarklassen i de kapitalistiska länderna fortfarande – 25 år efter Kominterns bildande – stod under reformismens inflytande, och att marxismens inflytande på proletariatet var praktiskt taget noll i kapitalismens viktigaste fästning. Ingenting sägs om det faktum att kommunistpartierna var en politisk faktor av ringa betydelse, eller ingen alls, i de flesta utvecklade kapitalistiska länderna.[25] Där de hade spelat en betydelsefull roll, hade de lidit svåra nederlag, och det starkaste av dem alla, 'mönster'-partiet i den kapitalistiska världen, hade visat sig oförmöget att bjuda den tyska fascismen effektivt motstånd. Resolutionen undviker också att behandla ett annat fundamentalt faktum: under det kvartssekel som Komintern existerade, genomgick kapitalismen den allvarligaste ekonomiska krisen i sin historia, som några år efteråt följdes av det andra imperialistiska omfördelningskriget. Men Komintern förmådde inte finna en revolutionär utväg ur denna kris i något enda land. Och vid tidpunkten för dess upplösning, när man redan kunde skönja fascismens nederlag i kriget, testamenterade den till kommunistpartierna perspektivet på ett återupprättande av eller ett försvar av den borgerliga demokratin. Resolutionen förteg den kinesiska revolutionens nederlag 1926-27 och Kominterns allmänna svaghet i de koloniala länderna, liksom den spanska revolutionens och den franska folkfrontens misslyckanden o.s.v.

Inget kommunistparti kan garantera proletariatet en väg utan nederlag och bakslag. Men vad ska man säga om ett 'marxistiskt' parti som värderar sin historia som om de nederlag och bakslag där det själv spelat huvudrollen aldrig inträffat? Den dystra bild som vi har skisserat ovan, och som står i bjärt kontrast mot den självbelåtenhet som 1943 års resolution andades, kan inte tillskrivas enbart subjektiva orsaker, Kominterns svagheter och misstag. Mäktiga objektiva faktorer spelade in, och dessa förklarar till stor del varför kapitalismen inte bara lyckades överleva dessa svåra prov, utan också stärka sig själv i en rad väsentliga aspekter och sektorer. Men man bör för det första inte glömma att i dialektiken mellan det objektiva och subjektiva, omvandlas det subjektiva till objektivt faktum och tvärtom; och för det andra att en av Kominterns största svagheter just bestod i dess oförmåga att teoretiskt ta dessa objektiva faktorer med i beräkningen och utarbeta lämpliga aktionsformer och -metoder. (Här ska jag begränsa mig till att nämna två problem – jag ämnar behandla dem grundligare i senare kapitel – som intimt hänger ihop: socialdemokratins inflytande i arbetarrörelsen, de objektiva rötterna till detta o.s.v., och problemet med kapitalismen i dess monopolitiska fas, eller rättare, i dess övergång till statskapitalism som påbörjades under mellankrigstiden.)

Nederlag och bakslag är en tribut som den revolutionära rörelsen måste betala för att uppnå seger. Men denna tribut är fruktbringande enbart om det revolutionära partiet kritiskt förmår tillgodogöra sig lärdomarna av nederlagen och bakslagen. Det allvarligaste med det sätt på vilket Komintern försvann, är att historiens blad vändes utan att den samlade erfarenheten underkastades en grundlig kritik. Och detta i ett ögonblick, då en ny epok av radikal förändring i världsmåttstock och på varje område stod för dörren, när nio miljoner revolutionärer höll på att skrida till aktion, och då deras framgång i hög grad var beroende av att man tillägnade sig de tidigare erfarenheterna på ett marxistiskt sätt.

Att det rådde krigstillstånd kunde inte rättfärdiga att man försummade att ta itu med denna uppgift. Åtminstone inte i dess viktigaste aspekter (för att inte tala om det faktum att man heller inte tog itu med uppgiften efter kriget). Om kommunistpartierna verkligen var det revolutionära avantgardet, kunde kommunisterna inte betraktas som bara antifascistiska soldater eller officerare. De måste vara de som under kampens gång utarbetade en revolutionär strategi och taktik som, i varje land och i internationell skala, maximalt skulle kunna tillvarata de möjligheter som erbjöds av det kapitalistiska systemets kris och av det revolutionära uppsving som började ta form. I detta avseende var erfarenheter som det spanska inbördeskriget och den franska folkfronten – som visat vilka återvändsgränder den antifascistiska enhetstaktiken kunde leda in i – ovärderliga i den situation som kommunistpartierna skulle komma att befinna sig under krigets slutfas och efteråt. Dessutom var en samordning av de olika kommunistpartiernas aktivitet en påtaglig nödvändighet i en situation då det pågick ett antifascistiskt krig i europeisk skala och då utgången av kampen i varje enskilt land mindre än någonsin berodde på enbart de inre styrkeförhållandena i varje enskilt land. Resolutionen från 1943 går stick i stäv mot dessa två krav.

För det första dikterade den en enda linje för samtliga partier, i stället för att uppmana dem att på eget initiativ utarbeta den politik som bäst svarade mot de konkreta förhållandena i varje enskilt land. Det vill säga resolutionen motiverade upplösningen av Komintern med att metoden att leda den revolutionära rörelsen från ett internationellt centrum hade gjort historisk bankrutt, samtidigt som den själv använde samma metod.

För det andra utgick denna linje framför allt från de behov som dikterades av förhandlingarna mellan antihitlerkoalitionens 'tre stora'. Ett faktum som enbart till det yttersta kunde förstärka de högeropportunistiska tendenser som hade uppträtt under folkfrontsperioden.

För det tredje upplöstes Komintern utan att frågan om vilka band som i framtiden skulle finnas mellan partierna togs upp. Misslyckandet med den slags internationella organisering som representerades av Komintern presenterades underförstått som ett bevis för att det inte borde existera någon som helst internationell organisering av den revolutionära rörelsen. I en situation som uppenbarligen krävde att kommunistpartiernas aktivitet intimt samordnades, ålade 1943 års resolution vart och ett av dem att strikt begränsa sin verksamhet inom sitt lands gränser.

I praktiken måste, som vi väl känner till, varje enskilt parti begränsa sig till sitt eget lands område ... men i nära förbindelse med den högsta sovjetledningen. Kominterns metoder överlevde faktiskt organisationens hädanfärd. I sitt dödsögonblick föreskrev den inte bara än en gång en enhetlig linje för alla kommunistpartier: I fortsättningen övertogs EKKI:s roll (som mellanhand för SUKP i dess styrning av Komintern) – även om det inte skedde öppet – direkt av det sovjetiska partiets politbyrå.[26] Under dessa omständigheter skulle inte bara den allmänna linje som dikterats av 1943 års resolution, utan också dess konkreta tillämpning i varje ögonblick anpassas till Sovjetunionens överordnade politiska och militärstrategiska behov. I andra delen av detta arbete ska vi detaljgranska de konsekvenser detta beroende fick för den kommunistiska rörelse som efterträdde Komintern.

I de följande kapitlen i denna första del har jag för avsikt att underbygga det omdöme som jag formulerat ovan: att Kominterns likvidering, vid en världshistorisk vändpunkt, dolde att organisationen nått en kritisk punkt i en långvarig kris, som inleddes under Internationalens första år. Jag ska börja med att undersöka krisens uppkomst och utveckling på det begreppsmässiga planet, d.v.s. de uppfattningar som utgjorde den teoretiska grundvalen för Kominterns politiska aktivitet och organiska strukturer.

Appendix till kapitel 1

Texten till resolutionen från Kominterns Exekutivkommittés (EKKI:s) presidium den 15 maj 1943[27]

1. Kommunistiska Internationalens historiska roll sedan den bildades år 1919 som en följd av det politiska sammanbrottet för det överväldigande flertalet av förkrigstidens gamla arbetarpartier, bestod däri, att den försvarade marxismens läror mot förflackning och förvanskning från opportunistiska element inom arbetarrörelsen, att den i en rad länder befrämjade sammanslutningen av de avancerade arbetarnas förtrupp i verkliga arbetarpartier samt hjälpte dem att mobilisera de arbetande massorna till försvar av sina ekonomiska och politiska intressen, till kamp mot fascismen och det krig den förberedde, till understöd åt Sovjetunionen såsom den främsta kraften mot fascismen.

2. Kommunistiska Internationalen har i rätt tid avslöjat den verkliga innebörden av 'antikominternpakten', såsom verktyg i hitleristernas krigsförberedelser. Kommunistiska Internationalen har långt före kriget outtröttligt avslöjat hitleristernas skändliga mullvadsarbete i främmande stater, vilket maskerades med skrik om Kommunistiska Internationalens föregivna inblandning i dessa staters inre angelägenheter.

3. Men redan långt före kriget – allt eftersom de enskilda ländernas såväl inre som yttre läge komplicerades – framgick allt klarare att det skulle stöta på oövervinneliga svårigheter att från något internationellt centrum lösa arbetarrörelsens uppgifter i varje enskilt land. Den djupa skillnaden mellan de historiska vägar som utvecklingen tagit inom de enskilda länderna i världen, karaktärsskillnaden, ja t.o.m. motsatsförhållandet mellan deras samhällsbyggnader, skillnaden i nivå och tempo i deras samhälleliga och politiska utveckling samt slutligen skillnaden i graden av arbetarnas medvetenhet och organisering, medför också att arbetarklassen i de olika länderna står inför olika uppgifter.

Hela händelseförloppet under det gångna kvartsseklet och de erfarenheter, som Kommunistiska Internationalen gjort, har på ett övertygande sätt visat, att den organisationsform, som valdes av Kommunistiska Internationalens första kongress för att förena arbetarna och som motsvarade kraven under första perioden av arbetarrörelsens pånyttfödelse, blev allt mer otidsenlig, ja, t.o.m. ett hinder för de nationella arbetarpartiernas fortsatta stärkande i samma mån som arbetarrörelsen i de enskilda länderna växte ut och dess uppgifter komplicerades.

4. Det av hitleristerna igångsatta världskriget har ytterligare ökat skillnaden i de olika ländernas läge och skapat en djup klyfta mellan de länder som blev hitlertyranneriets bärare, och de frihetsälskande folken som är sammansvetsade i den mäktiga antihitlerkoalitionen. Medan i hitler-blockets länder huvuduppgiften för arbetarna, de arbetande och alla ärliga människor består i att på alla sätt arbeta för detta blocks nederlag genom att inifrån undergräva den hitlerska krigsmaskinen och medverka till störtandet av de regeringar som är skyldiga till kriget – så är det i antihitlerkoalitionens länder en helig plikt för de breda folkmassorna och framför allt för de avancerade arbetarna, att allsidigt understödja dessa länders regeringar i deras krigsansträngningar för att så snabbt som möjligt krossa hitlerblocket och säkra nationernas samarbete på likaberättigad grundval.

Härvid får man heller inte bortse från att även de enskilda länderna inom den antihitlerska koalitionen har sina särskilda uppgifter. Så är exempelvis huvuduppgiften för de avancerade arbetarna och de breda folkmassorna i de länder som ockuperats av hitleristerna och berövats sin statliga oavhängighet att utveckla den väpnade kamp som växer ut till nationellt befrielsekrig mot Hitlertyskland. Samtidigt har de frihetsälskande folkens befrielsekrig mot hitlertyranniet satt de bredaste folkmassor i rörelse och oberoende av partitillhörighet eller religionsbekännelse förenat dem i den mäktiga antihitlerkoalitionens led. Det har ännu tydligare visat att det allnationella uppsvinget och massornas mobilisering till snabbast möjliga seger över fienden sker bäst och på mest fruktbringande sätt om arbetarrörelsens förtrupp i varje enskilt land förverkligar detta inom den egna statens ram.

5. Med hänsyn till de förändringar som ägt rum såväl i det internationella läget som inom arbetarrörelsen, och som krävde större rörlighet och självständighet av Kommunistiska Internationalens sektioner, underströk redan den Kommunistiska Internationalens 7:e världskongress under år 1935 nödvändigheten av att Kommunistiska Internationalens exekutiv vid fattandet av beslut om alla arbetarrörelsens frågor 'skulle utgå från de konkreta förhållandena och säregenheterna i varje enskilt land och i regel undvika omedelbart ingripande i de kommunistiska partiernas interna organisatoriska angelägenheter'. Av dessa synpunkter lät sig Kommunistiska Internationalen ledas då den i november 1940 tog del av och godkände det beslut som fattats av Förenta Staternas Kommunistiska Parti om utträde ur Kommunistiska Internationalens led.

6. Med ledning av de läror vilka utformats av marxismen-leninismens grundläggare, har kommunisterna aldrig varit anhängare av att upprätthålla föråldrade organisationsformer. De har alltid underordnat arbetarrörelsens organisationsformer och dess organisationers arbetsmetoder under hela arbetarrörelsens grundläggande politiska intressen, säregenheterna i det konkreta, givna historiska läget och de uppgifter som omedelbart framspringer ur detta läge. De erinrar sig den store Marx' exempel när han sammanslöt de framskridna arbetarna i Internationella Arbetarassociationens led men sedan Första Internationalen fyllt sin historiska uppgift – att skapa grundvalarna för utvecklingen av arbetarpartier i Europas och Amerikas länder – till följd av det växande behovet av nationella masspartier för arbetarna, skred till upplösning av Första Internationalen då denna organisationsform inte längre motsvarade detta behov.

7. Med utgångspunkt från det ovan anförda, med hänsynstagande till tillväxten och den politiska mognaden inom de kommunistiska partierna och deras ledande kadrer i de enskilda länderna samt med hänsyn till den omständigheten att en rad sektioner under det nuvarande krigets förlopp ställt frågan om upplösning av Kommunistiska Internationalen såsom ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen, tillåter sig presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté – då den under världskrigets förhållanden saknar möjlighet att inkalla Internationalen till kongress – att förelägga Kommunistiska Internationalens sektioner följande förslag:

Att upplösa Kommunistiska Internationalen som ledande centrum för den internationella arbetarrörelsen och befria Kommunistiska Internationalens sektioner från de förpliktelser som framgår av Kommunistiska Internationalens stadgar och kongressbeslut.

Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté manar alla anhängare till Kommunistiska Internationalen att koncentrera alla sina krafter för allsidigt understöd och aktivt deltagande i det befrielsekrig som föres av folken och staterna inom antihitlerkoalitionen för att så snabbt som möjligt krossa de arbetandes dödsfiende – den tyska fascismen, dess bundsförvanter och vasaller.

Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté (undertecknat): G. Dimitrov, M. Ercoli, W. Florin, K. Gottwald, V. Kolarov, J. Koplenig, O. Kuusinen, D. Manuilskij, A. Marty, W. Pieck, M. Thorez, A. Zjdanov. Följande kommunistpartirepresentanter bifogar också sina namnunderskrifter till den föreliggande resolutionen: Bianco (Italien), Dolores Ibárruri (Spanien), Lehtinen (Finland), Ana Pauker (Rumänien), Matyas Rákosi (Ungern).

Kommuniké från EKKI:s presidium om Kommunistiska Internationalens upplösning.

På sitt sista möte den 8 juni 1943 behandlade Presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté de beslut som erhållits från sektionerna rörande förslaget från den 15 maj att upplösa Kommunistiska Internationalen, och konstaterade följande:

1. Att förslaget om upplösning av den Kommunistiska Internationalen har godkänts av de kommunistiska partierna i Argentina, Australien, Belgien, Bulgarien, Irland, Italien, Kanada, Kataloniens Förenade Socialistiska Parti (PSUC), Spanien, Storbritannien, Tyskland, Ungern, Österrike; de kommunistiska partierna i Kina och Colombia; Kubas Revolutionära Kommunistiska Union, Mexicos Kommunistiska Parti, Polska Arbetarpariet; kommunistpartierna i Rumänien, Syrien, Sovjetunionen, Uruguay, Finland, Frankrike, Tjeckoslovakien, Chile, Schweiz, Sverige, Jugoslavien, Sydafrikanska Unionen; och Kommunistiska Ungdomsinternationalen (som är ansluten till Kommunistiska Internationalen med en sektions fulla rättigheter).

2. Att ingen av Kommunistiska Internationalens sektioner har insänt någon som helst invändning mot förslaget från Exekutivkommitténs presidium.

I beaktande av allt detta förklarar presidiet för Kommunistiska Internationalens Exekutivkommitté:

1. Att förslaget att upplösa Kommunistiska Internationalen enhälligt antagits av alla sektioner som haft möjlighet att insända sina beslut, däribland alla de viktigaste sektionerna.

2. Den betraktar, – from den 10 juni 1943 – Kominterns exekutivkommitté, exekutivkommitténs presidium och sekretariat samt den Internationella kontrollkommissionen, som upplösta.

3. Den ger en kommitté bestående av Dimitrov (ordförande), Manuilskij, Ercoli och Pieck i uppdrag att verkställa avvecklingen av de ärenden som gäller Kommunistiska Internationalens organ, apparat och tillgångar.

(Undertecknat) på uppdrag av EKKI:s presidium: Dimitrov

Stalins svar till Reuters chefskorrespondent i Moskva (28 maj 1943)

Fråga: De brittiska kommentarerna till beslutet om Kominterns upplösning har varit synnerligen gynnsamma. Hurudan är den sovjetiska synpunkten på denna fråga och dess inflytande på de framtida internationella förbindelserna?

Svar: Kommunistiska Internationalens upplösning är en riktig och i rätt tid företagen åtgärd, emedan den underlättar organiserandet av alla frihetsälskande nationers gemensamma anfall mot den gemensamme fienden – hitlerismen.

Kommunistiska Internationalens upplösning är riktig ty:

a) Den avslöjar hitlermännens lögn att 'Moskva' skulle ha för avsikt att blanda sig i andra staters liv och 'bolsjevisera' dem. Det har nu gjorts slut på denna lögn.

b) Den avslöjar förtalet från kommunismens motståndares sida inom arbetarrörelsen, att de kommunistiska partierna i olika länder inte skulle handla i sitt folks intresse utan på order utifrån. Även detta förtal har det nu gjorts slut på.

c) Den underlättar arbetet för patrioterna i de frihetsälskande länderna att förena de framstegsvänliga krafterna i sina respektive länder – oavsett partitillhörighet och religiös övertygelse – till ett enhetligt nationellt frihetsläger för att utveckla kampen mot fascismen.

d) Den underlättar i alla länder patrioternas arbete att förena samtliga frihetsälskande folk i ett enhetligt internationellt läger till kamp mot faran för hitlerismens världsherravälde och banar därmed väg för det framtida organiserandet av ett på jämlikhet grundat vänskapsförbund mellan folken.

Jag tror, att alla dessa omständigheter tillsammantagna skall leda till ett ytterligare stärkande av enhetsfronten mellan de allierade och övriga förenade nationer i deras kamp för seger över hitlertyranniet.

Jag anser, att Kommunistiska Internationalens upplösning har företagits alldeles i rätt tid, emedan det just nu, då det fascistiska odjuret uppbjuder sina sista krafter, är nödvändigt att organisera de frihetsälskande ländernas gemensamma anfall för att ge detta odjur nådestöten och befria folken från det fascistiska förtrycket.

Högaktningsfullt
J. Stalin

Noter till kapitel 1

[1] Se resolutionen från Kominterns Exekutivkommitté(EKKI), punkt 7, i appendix till kapitel 1.

[2] Enligt stadgarna godkända av Kominterns 6:e kongress (1928): i Jane Degras, ed., The Communist International (1919-1943). Documents OUP, London, 1956-65, vol. II, s 465, 468. (På svenska i Kominterns program och stadgar, s 91, 94. Nyutgåva av MLK 1971. Översättningen har här korrigerats något.)

[3] Finns med i introduktionen till Kominterns stadgar som antogs av 2:a världskongressen (1920); i Degras op. cit., vol 1, s 162-163. Den formulering som jag har citerat är inte Marx egen, utan den sammanfattning av Marx' formulering som ges i introduktionen till stadgarna efter det att Marx citerats in extenso, som följer: 'Frigörelsen är på intet sätt ett lokalt eller nationellt problem, utan ett socialt problem som omfattar alla de länder där den moderna sociala ordningen härskar, och vars lösning beror på det teoretiska och praktiska samarbetet mellan de mest utvecklade länderna.' (Svensk översättning i Röda Häften 6/7: 'Teser om den borgerliga demokratin, ...', Partisan, 1970, s 57-58)

[4] 'Såsom jag ser på de europeiska förhållandena är det lämpligt att tills vidare låta Internationalens formella organisation träda i bakgrunden ... Händelsernas gång och sakernas oundvikliga utveckling och förveckling kommer själva att sörja för att Internationalen uppstår i förbättrad form.' (brev från Marx till Sorge, 27 september 1873, i Marx and Engels, Selected Correspondence, Lawrence and Wishart, London, 1956, s 348; min kursivering FC). I den resolution som upplöste Komintern (se appendix till kap. 1, punkt 6) drogs en flyktig parallell med upplösningen av Första Internationalen, dock utan att något väsentligt blev sagt om denna kärnfråga. På det hela taget har detta dokuments version av orsakerna till Första Internationalens upplösning inte mycket att göra med den historiska sanningen.

[5] Invitationsbrev från ryska kommunistpartiet (undertecknat av Lenin och Trotskij) till andra partier och revolutionära grupper för deltagande i Kominterns I :a kongress. I Degras, op. cit., 1, s 5. (På svenska i Röda Häften 6/7, op. cit., s 13.)

[6] Degras, op. cit., II, s 472, 473. (På svenska i Kominterns program och stadgar, op. cit., s 6.) 'För koordineringen av den revolutionära verksamheten och de revolutionära aktionerna samt för den mest framgångsrika ledningen av dem behöver det internationella proletariatet den internationella klassdisciplinen, vars viktigaste förutsättning är den strängaste internationella disciplin inom de kommunistiska leden. Denna internationella kommunistiska disciplin måste komma till uttryck i rörelsens lokala och speciella intressens underordnande under de gemensamma och bestående intressena och i det ovillkorliga utförandet av alla Kommunistiska Internationalens ledande organs beslut.' (Degras, s 525. På svenska: op. cit., s 87).

[7] Användandet av militära termer var ett typiskt inslag i Kominterns språk – överfört, som vi ska se senare, från bolsjevikpartiets språkbruk. Benämningen 'Komintern' kommer från den ryska förkortningen av 'Kommunistitjeskij Internatsional'.

[8] I 6:e kongressens teser om kampen mot det imperialistiska kriget och de kommunistiska partiernas uppgifter (teserna 75 och 76); i The Attitude of the Proletariat towards War, Modern Books, London 1932, s 21.

[9] Från 7:e kongressens resolution om 'Kominterns uppgifter i förhållande till imperialisternas förberedelser för ett nytt världskrig' (Seventh World Congress of the Communist International, Abridged Stenographic Report of Proceedings, Foreign Languages Publishing House, Moskva, 1939, s 591, 594).

[10] I teserna om det imperialistiska kriget och Kominterns uppgifter, som antogs av 6:e kongressen och bekräftades av den 7:e, ansågs 'tre slag av krig' vara 'möjliga' i 'den nuvarande epoken': 'för det första krig mellan de imperialistiska staterna inbördes; för det andra krig av den imperialistiska kontrarevolutionen mot den proletära revolutionen, eller mot de länder där socialismen byggs; för det tredje nationalrevolutionära krig, särskilt av kolonialländerna mot imperalismen i samband med imperialisternas undertryckningskrig mot dessa länder' (The Attitude of the Proletariat towards War, op. cit., s 21). Hur ska man klassificera Andra världskriget, som blev en blandning av alla tre typerna?

[11] För den officiella versionen har vi, utöver dokumenten som återges nedan (i appendix till kap. 1) i sin helhet och som utgör vår huvudkälla, också tagit del av följande verk: B.N. Ponomarjovs (tillsammans med Suslov ansvarig i SUKP:s CK för frågor som rör den internationella kommunistiska rörelsen) artikel 'Kommunistitjeskij Internatsional' i Bolsjaja Sovjetskaja Entsiklopedija, 2:a upplagan, vol 22, 1953; 'L'Anniversaire de l'Internationale communiste' i Nouvelle Revue Internationale, februari 1969; William Z. Foster, A History of the Three Internationals, International Publishers, New York, 1955; P. Togliatti 'Alcuni problemi della storia dell'Internazionale comunista' i Rinascita, 7-8, 1959; G. Amendola, 'Venticinque anni dopo lo scioglimento dell'Internazionale comunista' i Critica Marxista, 4-5, 1968. Sommaren 1969 publicerade Institutet för Marxism-Leninism i Moskva en ny historia över Komintern (Kommunistitjeskoj Internatsional, kratkij istoritjeskij otjerk, Moskva, 1969) som jag inte hade möjlighet att konsultera till den spanska utgåvan av denna bok. Efter det att jag har gjort detta, har jag dock inga ändringar att göra i det jag skrivit, ty denna historia upprepar bara det som sades 1943.

Utanför den kommunistiska rörelsen har inte många arbeten ägnats speciellt åt detta ämne. Nämnas kan: Alfred Burmeister, Dissolution and Aftermath of the Comintern: Experiences and Observations, 1936-1947, Research Programme on the USSR, New York, 1955; Annie Kriegel, 'La Dissolution du Komintern' Revue d'Histoire de la Seconde Guerre Mondiale, 68, 1967. Ämnet behandlas i förbigående i Pierre Broué, Le Parti bolchevique, Editions de Minuit, Paris, 1963, där den trotskistiska ståndpunkten i ämnet sammanfattas, och likaså i Isaac Deutscher, Stalin, OUP, London, 1949, (svensk upplaga: Partisan, 1972), och Milovan Djilas, Conversations with Stalin, Harcourt Brace and World, New York, 1962 (svensk upplaga: Samtal med Stalin, Natur och Kultur, 1962). Dominique Desanti refererar också till episoden, men på ett huvudsakligen anekdotiskt sätt, i L'Internationale Communiste, Payot, Paris, 1970.

Det enda tillgängliga kritiska vittnesbördet från en deltagare är det som ges av den jugoslaviske kommunistledaren Veljko Vlahovi, som var närvarande vid det möte då beslutet togs, som representant för Kommunistiska Ungdomsinternationalen. Hans redogörelse publicerades den 20 april 1959 i Kommunist, tidskrift för Kommunisternas Förbund i Jugoslavien. Hans skildring kastar dock inte mycket ljus över frågan, utan bekräftar bara att allt vad Kominternledarna gjorde var att fogligt godkänna en order som kunde ha kommit enbart från Stalin.

[12] Dessa dokument återfinns som appendix till detta kapitel.

[13] I den essä som nämns i not 11, Rinascita, 7-8, 1959, s 480 (min kurs.). Senare har den italienske kommunismens historiker Alberto Caracciolo nämnt det 'beklagansvärda faktum' som består i 'den ända till idag totala bristen på ryska källor för denna sorts forskning' (Gramsci y el marxismo, Proteo, Buenos Aires, 1965, s 120: spansk utgåva av Studi gramsciani, atti del Convegno tenuto a Roma nei giorni 11-13 gennaio 1958, Ed. Riuniti, 1958).

[14] 1967 påbörjade Feltrinellis bokförlag i Milano en återutgivning av de viktigaste offentliga Komintern-dokumenten. Men den mest fullständiga dokumentationen finns samlad i Institutet för Marxism-Leninism i Moskva och i andra sovjetiska institutioner som är underställda SUKP:s CK. De fullständiga texterna till teserna, resolutionerna och rapporterna från Kominterns sex första kongresser har inte nytryckts i Sovjetunionen sedan 1935, och dokumenten från tiden för sovjet-tyska pakten har inte nytryckts sedan 1941. De enda Komintern-dokument som tillåts cirkulera i sin helhet är de från 7:e kongressen.

Vad de interna konflikterna i Komintern beträffar, kommer de enda tillgängliga vittnesmålen från en rad 'kättare'. Särskilt intressanta är, vid sidan av Trotskijs och andra ryska oppositionsmäns arbeten, den tyske kommunisten Arthur Rosenbergs bok, publicerad i Tyskland i slutet av 1932 (engelsk översättning, A History of Bolshevism, OUP, London, 1934); Jules Humbert-Droz, 'L'OEil de Moscou' à Paris, Juillard, Paris, 1964; Vladimir Dedijer, Tito Speaks, Weidenfeld and Nicolson, London, 1953; och det italienska kommunistpartiets representant i Komintern Tasca's ('A. Rossi') arkiv, som Feltrinelli har börjat publicera.

[15] Ponomarjov, op. cit., Bolsjaja Sovjetskaja Entsiklopedija.

[16] Foster, op. cit., s 439 (min kurs. FC). Foster's namn finns inte med bland undertecknarna av 1943 års resolution, därför att USA:s kommunistparti hade tvingats lämna Komintern 1940 av juridiska skäl.

[17] Wallace's tal refererades i New York Times den 9 mars 1943. En historia om att Roosevelt hade uppmanat Stalin att upplösa Komintern cirkulerade ett tag i väst utan att det framkom något bevis som gav stöd åt påståendet. Branko Lazitch vederlägger historien i Est-Ouest, 135, 1955, och påpekar att om det hade varit någon sanning i historien, skulle den ha nämnts i Cordell Hulls memoarer, eller i Elliot Roosevelts bok om sin far, As He Saw It.

Djilas tillskriver den sovjetiske diktatorn ett påstående om att 'västerlänningarna' aldrig hade krävt Kominterns upplösning. (Conversations with Stalin, Penguin-upplagan s 67. Svenska upplagan, Samtal med Stalin, s 74-75.)

[18] Till och med ledarna för det jugoslaviska kommunistpartiet, vars revolutionära politik under andra världskriget hade råkat i konflikt med Moskvas uppmaning att vara 'moderat', uttryckte fullständig enighet med Stalins deklaration. Se Dedijer, op. cit., s 198.

[19] I kapitel 5 skall jag i detalj undersöka Stalins politik i fråga om uppdelningen i 'inflytelsesfärer'.

[20] Jugoslavien är undantaget som bekräftar regeln. Det jugoslaviska kommunistpartiet respekterade inte den 50-50 %-iga fördelningen som Stalin och Churchill hade kommit överens om (se kapitel 5, not 45) och slutförde revolutionen efter 1945.

[21] Artikel 1 i Kominterns stadgar, antagna vid 2:a världskongressen (1920). (Degras, op. cit., I, s 164. På svenska i Röda Häften 6/7, op. cit., s 59.)

[22] Togliatti, op. cit., s 480.

[23] Se kapitel 3.

[24] Se appendix till detta kapitel, resolutionen, punkt 1. Denna definition har återupprepats, ordagrant eller med variationer som inte påverkar innehållet, i alla den kommunistiska rörelsens dokument eller officiella historieskrivningar. Den kan därför inte betraktas som en krigstids-'improvisation'.

[25] Jag bortser här från innehållet i detta 'försvar' av marxismen, som under Stalin förvandlades till enbart en manöver för att bemöta ett slags 'förvrängning och förfalskning' med andra varianter av samma slag. På denna punkt var det emellertid inte fråga om något hyckleri från Komintern-ledarnas sida. Liksom alla andra kommunister under denna epok, skolades de i denna variant av 'marxismen' och trodde att den var den enda sanna. Men att majoriteten av arbetarklassen fortfarande stod under reformistiskt inflytande var ett uppenbart empiriskt faktum. När det gäller detta, liksom många andra problem, är hyckleriet påfallande i presidiets resolution.

[26] Om detta, se den tidigare nämnda artikeln av Annie Kriegel (not 11): 'La Dissolution du Komintern'.

[27] Avsnitten har numrerats för att underlätta hänvisningar.

2. Den teoretiska krisen

Lenins teoretiska schema

För Lenin, liksom för Marx och Engels, var den socialistiska revolutionen till sitt väsen en världsrevolution, även om arbetarklassens maktövertagande inte kunde ske samtidigt i alla länder, eller ens samtidigt i flera länder annat än under sällsynta omständigheter.[1] För Marx följde denna den socialistiska revolutionens internationella karaktär ur de moderna produktiv krafternas själva natur, vilken gör kapitalismen till ett världssystem, en ekonomisk mekanism som tenderar att integrera det mänskliga samhället i global skala. Eftersom socialismen i sista hand är ett resultat av produktivkrafternas utveckling till en ännu högre nivå, kan den inte existera annat än som ett världssystem. Följaktligen är det nödvändigt att revolutionen segrar i de ekonomiskt utvecklade länderna. 'Det är först när', sade Marx, den 'stora sociala revolutionen lärt sig behärska den borgerliga epokens resultat – världsmarknaden och de moderna produktivkrafterna – och underkastat dem de mest avancerade folkens gemensamma kontroll, det är först då som det mänskliga framåtskridandet kommer att upphöra att likna denna vedervärdiga hedniska avgud, som bara ville dricka nektar ut offrens skallar.'[2]

Den ståndpunkt som hävdar att Lenin reviderade Marx på denna punkt, och teoretiskt fastslog att det var möjligt att bygga upp socialismen i ett enda isolerat land, svarar inte mot den historiska sanningen. Denna tolkning fabricerade Stalin för att underbygga sina egna teser med auktoritativa argument. De nuvarande sovjetledarna har 'utvecklat' dessa teser så långt att de proklamerar möjligheten av att bygga kommunismen i Sovjetunionen även om kapitalismen fortfarande förfogar över en väsentlig del av världens produktivkrafter.[3]

Stalins manipulation av Lenins idéer när det gäller detta problem underlättades av den mycket spridda sammanblandningen av två skilda begrepp som brukar uttryckas med samma term: 1) begreppet 'socialistisk revolution' i betydelsen en social revolution, d.v.s. som den socialistiska omvandlingen av de ekonomiska och sociala strukturerna och av den politiska och kulturella överbyggnaden och 2) begreppet 'socialistisk revolution' i betydelsen en politisk revolution vars utmärkande kännetecken är arbetarklassens maktövertagande. Begreppet 'socialistisk revolution' i den första betydelsen innesluter hela det andra: varje social revolution, både den socialistiska och borgerliga, kräver med nödvändighet en politisk revolution, att en ny klass tar över makten. Begreppet i den andra betydelsen däremot, innehåller bara en del av det första: varje politisk revolution – om den inte inskränker dig till att vara en statskupp ovanifrån, vilket innebär att makten överförs från en grupp till en annan inom samma styrande grupp – har ett mer eller mindre utvecklat socialt innehåll. Detta gäller i särskilt hög grad den politiska revolution som arbetarklassens gripande av makten innebär. Men detta politiska och sociala innehåll är bara första stenen i den byggnad vars uppförande lyder andra lagar än de som gjorde det möjligt att lägga den första stenen. För att skilja mellan dessa två betydelser av begreppet 'revolution' införde Lenin uttrycken 'revolution i vid mening' och 'revolution i inskränkt mening', och dessa ska jag använda i fortsättningen.[4]

Skillnaden i innehåll mellan den socialistiska revolutionen i vid mening och i inskränkt mening inbegriper bland andra grundläggande aspekter, en skillnad i tid och rum. I första fallet är rummet världsomspännande och tiden omfattar en hel historiskt epok. I andra fallet är rummet nationellt (eller, rättare, begränsat till en stat) och tiden är begränsad till en historiskt kort period. När Marx och Engels talar om möjligheten av den socialistiska revolutionens seger i ett visst land, betraktat isolerat, använder de begreppet i dess inskränkta mening. De föreställde sig inte möjligheten att denna seger skulle förbli isolerad inom de nationella ramarna under en längre period. Detta problem ställdes av praktiken själv, då den proletära revolutionen efter första världskriget krossades utanför Ryssland, medan sovjetmakten konsoliderades. Marxisternas, från Marx till Lenin, underlåtenhet att behandla denna möjlighet, beror på att den socialistiska revolutionen, enligt deras teoretiska uppfattning, med nödvändighet måste vara en världsrevolution, och detta fick dem att utesluta en sådan möjlighet.[5]

Med utgångspunkt i denna uppfattning, såg Marx' och Engels' hypotes om den socialistiska revolutionens konkreta utveckling ut som följer. Revolutionen skulle pågå under en hel historisk epok. Den skulle bli en lång process, inte en enstaka handling – en process under vilken de strukturella, politiska, kulturella o.s.v. förändringarna skulle följa på varandra i världsskala. Men i denna process' början, såsom ett nödvändigt villkor för att sätta igång den, var revolutionens seger (i inskränkt mening) i de ekonomiskt högst utvecklade länderna. Och fastän Marx och Engels aldrig antog att denna seger skulle äga rum samtidigt i alla dessa länder, såg de den inte desto mindre som en serie socialistiska politiska revolutioner som följde tätt på varandra och var intimt beroende av varandra. Som vi ska se, frångick inte Lenin, i det stora hela, denna globala uppfattning.

Med anledning av förändringarna i den ekonomiska situationen under andra hälften av 1800-talet gjorde Marx och Engels en rad mer precisa förutsägelser om hur den revolutionära processen skulle sätta igång. Samtidigt som de vidhöll sin centrala tes, att den socialistiska revolutionen skulle börja i de mest utvecklade länderna, inkluderade de möjligheten av att revolutioner av annan typ – borgerligt demokratiska revolutioner, nationell frigörelse, o.s.v. – i de efterblivna länderna i Europa kunde tjäna som förspel till den socialistiska revolutionen i de utvecklade länderna och tillsammans med dessa sammansmälta till en enda revolutionär process. På 1840-talet trodde Marx och Engels att denna roll kunde spelas av den tyska revolutionen och under 1800-talets sista fjärdedel satte de ett liknande hopp till Ryssland.[6] I samma anda som Marx, skrev Kautsky 1902 att 'den revolutionära sakens tyngdpunkt alltmer förflyttas till slaverna'.

Han såg i den ryska revolutionen, som av allt att döma var på marsch, 'den storm som ska bryta reaktionens is och oemotståndligt bringa med sig en ny lyckovår för folken'.[7]

Under revolutionen 1905-1907 begrundade Lenin det ömsesidiga dialektiska beroendet mellan den ryska revolutionen och den socialistiska revolutionen, som han – i likhet med Kautsky och andra 'ortodoxa' teoretiker i Andra internationalen – ansåg hade mognat i Europa. För att man ska kunna förstå Lenins ställningstaganden 1917 och efter Oktober, är det av avgörande betydelse att känna till hur han såg på detta ömsesidiga beroende. Han ansåg inte bara att 'den ryska politiska revolutionen' skulle bli 'förspelet till den socialistiska revolutionen i Europa'.[8] Han trodde dessutom att den ryska revolutionens öde hängde på dess karaktär av 'förspel', d.v.s. på att den åtföljdes av en socialistisk revolution i väst. Denna slutsats kom Lenin fram till efter en analys av den revolutionära processen i Ryssland. När denna process fördjupades, tänkte han 1905, skulle den liberala bourgeoisin och de välbärgade bönderna och t.o.m. en del av mellanbönderna gå över till kontrarevolutionära ståndpunkter. En ny kris skulle bryta ut och under denna skulle proletariatet, samtidigt som det försvarade de demokratiska landvinningarna från revolutionen första fas, föra fram den socialistiska revolutionen som ett omedelbart mål. I denna nya fas skulle nederlaget 'bli lika oundvikligt', skrev Lenin, 'som nederlaget för tyska revolutionära partiet 1849-50, eller för franska proletariatet 1871, om inte det europeiska proletariatet kom till det ryska proletariatets hjälp.' Men, med denna hjälp 'kan det ryska proletariatet vinna en andra seger. Saken är inte längre hopplös. Den andra segern kommer att bli den socialistiska revolutionen i Europa. De europeiska arbetarna kommer att visa oss 'hur det ska göras' och tillsammans med dem ska vi genomföra den socialistiska revolutionen.'[9] För att kunna betrakta den ryska revolutionens framtidsutsikter med en sådan tillförsikt, måste Lenin lita på den revolutionära mognaden hos proletariatet i väst. Denna hans benägenhet kanske förklarar den optimism som genomsyrar hans uttalanden från den tiden: 'Arbetarmassorna i Tyskland och andra länder sammansvetsas alltmer i en revolutionär armé och denna armé kommer att utveckla sina krafter inom en snar framtid, eftersom revolutionen växer i Tyskland och andra länder'.[10] Eller: 'Endast en blind kan undgå att se att den socialistiska revolutionen nu växer i arbetarklassen i Storbritannien, att socialismen där än en gång håller på att bli en massrörelse, att den sociala revolutionen är i antågande i Storbritannien.'[11] Eller åter: 'Denna siffra (upplagan för tidningen Appeal to Reason) ... visar tydligare än långa utredningar vilket slags revolution som närmar sig i Amerika'.[12]

Efter 1904 inberäknade Lenin också 'Asiens uppvaknande' i denna globala vision av revolutionen.

"Efter 1905 års rörelse i Ryssland, spred sig den demokratiska revolutionen till hela Asien – till Turkiet, Persien, Kina. Jäsningen blir allt starkare i brittiska Indien. En betydelsefull utveckling är spridningen av den revolutionära demokratiska rörelsen till holländska Ostindien ... Världskapitalismen och 1905 års rörelse i Ryssland har till slut väckt upp Asien ... Asiens uppvaknande och inledningen till det avancerade europeiska proletariatets kamp för makten är en symbol för den nya fas i världshistorien, som påbörjades i början av detta århundrade."[13]

Den ryska revolutionen var inte längre bara 'förspelet' till revolutionen i väst, utan också till revolutionen i Orienten.

Såsom revolutionär ledare i ett land som 'i många och väsentliga aspekter' otvivelaktigt var 'ett asiatiskt land, och dessutom ett av de mest ociviliserade, medeltidsmässiga och skändligt efterblivna av de asiatiska länderna', förstod Lenin innebörden och vikten av 'Asiens uppvaknande' bättre än marxisterna i de utvecklade kapitalistiska länderna i Europa. Men han lyckades inte frigöra sig från den Europacentrerade ståndpunkt som var lika karakteristisk för Andra internationalen som för Marx och Engels. Med hänvisning till den av Sun Yat-sen ledda revolutionen i Kina, frågar Lenin:

"Betyder då detta att det materialistiska Västern hopplöst ruttnat upp och att ljuset bara kommer från det mystiska och religiösa Östern? Nej, tvärtom! Det betyder att Östern slutgiltigt har trätt in på Västerns väg, att nya hundratals miljoner människor från och med nu deltar i kampen för de ideal som Västern redan har utarbetat. Det som har ruttnat är Västerns bourgeoisi, framför vilken redan dess dödgrävare, proletariatet, reser sig. Men i Asien finns det fortfarande en bourgeoisi som är i stånd att representera en ärlig, stridbar och konsekvent demokrati, en värdig kamrat till Frankrikes stora upplysningsmän och stora ledare i slutet av 1700-talet."

Lenin betraktar det som 'fullkomligt reaktionärt', att drömma om att 'kapitalismen kan 'förebyggas' i Kina, och att en 'social revolution' är lättare i Kina till följd av dess efterblivenhet o.s.v.'. Lenin jämför Sun Yat-sens program med de ryska folkvännernas. Enligt Lenins ståndpunkt kommer den kinesiska revolutionen att bli av borgerlig-agrar typ, och det kommer att krävas en lång tidsperiod innan frågan om att avskaffa de borgerliga produktionsförhållandena ställs på dagordningen.[14]

Lenin hade alltså utarbetat sitt strategiska schema för världsrevolutionen innan kriget. Enligt detta schema skulle den ryska revolutionen bli förspelet till och länken mellan den socialistiska revolutionen i väst och den borgerligt-demokratiska revolutionen i öst. I denna hans teoretiska konstruktion var tre slags revolutioner sammanlänkande: omedelbart socialistiska revolutioner i de utvecklade kapitalistiska länderna (Västeuropa och USA); den ryska borgerligt-demokratiska revolutionen, som – eftersom den ägde rum i ett land där det redan fanns ett ganska stort och koncentrerat proletariat – skulle kunna övergå direkt i den socialistiska revolutionen med hjälp av det segerrika proletariatet i väst; och revolutionen i öst, där det var nödvändigt med en lång kapitalistisk etapp sui generis (latin: 'av sitt eget slag', ö. anm.) eftersom det praktiskt taget inte fanns något proletariat. Den viktigaste faktorn i denna storartade kombination av revolutionära krafter som Lenin förutsåg, var fortfarande proletariatet i de utvecklade kapitalistiska länderna. Detta proletariat skulle visa de andra 'hur det ska göras'. På detta proletariat berodde det om den ryska revolutionen skulle kunna slutföras, liksom om revolutionen i Orienten, när väl proletariatet hade utvecklats i dessa länder, skulle kunna gå vidare till socialismen. Och Lenin tvivlade inte på denna revolutionära förmåga hos proletariatet i väst. Hans uppfattning om världsrevolutionen överensstämde fortfarande i allt väsentligt, som vi redan sett, med Marx' och Engels' uppfattning, men sågs och utformades ur den ryska revolutionens perspektiv.[15]

Fram till dess han skrev sina berömda 'April-teser' trodde Lenin inte att den ryska arbetarklassen skulle ta makten före arbetarklassen i väst. Lenins förändrade inriktning stöddes av Trotskij, men mötte motstånd från en del gamla bolsjevikledare som höll fast vid partiets traditionella linje, enligt vilken de ryska förhållandena inte tillät att den proletära revolutionen påbörjades innan den hade börjat i det kapitalistiska Europa. Lenins nya ståndpunkt inspirerades inte bara av den säregna dubbelmaktssituation som hade uppkommit efter februari. Den baserades också på övertygelsen att revolutionen var nära förestående både i Europa och i världsskala, och att det ryska proletariatets maktövertagande bara skulle vara första akten i denna europeiska och världsomspännande revolution. Gentemot sina meningsmotståndare vidhöll Lenin att 'Den ryska revolutionen i februari-mars 1917 var början till det imperialistiska krigets förvandling till inbördeskrig. Denna revolution tog det första steget till krigets avslutande, vilket kan tryggas endast genom det andra steget, nämligen statsmaktens övergång till proletariatet. Det blir början till 'ett genombrott av fronten' – kapitalistintressenas front – i hela världen'.[16] Vidare hävdade han att 'proletariatet, representerat av sitt klassmedvetna avantgarde, är för ... den proletära världsrevolutionens utveckling, en revolution som tydligt håller på att växa fram i Tyskland, och för att göra slut på kriget med en sådan revolution ... Världsläget blir allt mer tilltrasslat. Den enda utvägen är den proletära världsrevolutionen .'[17] När bolsjevikernas centralkommitté sammanträdde den 23 oktober 1917 och tog det historiska beslutet att förbereda det väpnade upproret, inleddes den resolution som förklarade varför tidpunkten var lämplig med att peka på att den socialistiska världsrevolutionen hade mognat i hela Europa och att det förelåg ett hot om separatfred mellan imperialisterna i syfte att kväva den ryska revolutionen innan den socialistiska revolutionen bröt ut i Europa.[18]

Lenins tillit till den a