Originalets titel: Man's Worldly Goods
Publicerat: Ffg. 1936 av Harper & Brothers
Översättning: Björn Kumm
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
Några - bland dem Karl Marx och Leo Huberman - anser att historien kan användas för att bygga ett slags teori om hur eller varför samhället förändrats genom tiderna. Ett sådan teori kallas ibland historieuppfattning. Den kunde utgöra ett fruktbart komplement till andra samhällsvetenskaper, som bygger teorier om hur ett visst historiskt givet samhällssystem, det nutida, fungerar under en begränsad tidsperiod.
Andra - historiker inte minst - ställer sig skeptiska. De menar att historieuppfattning är något misstänkt. De hävdar att vår kännedom om det förflutna är alltför bräcklig för att kunna läggas till grund för allmänna teorier om samhällets utveckling. Historikern bör, säger de, i stället hålla sig fri från all teori och begränsa sig till att "förutsättningslöst" fastställa så många fakta som möjligt ur det förflutna.
Skeptikerna har ett visst stöd i det faktum att historien har missbrukats och missbrukas. För inte så värst länge sedan föreföll historieundervisningen delvis styrd av den gamla soldatinstruktionens ideal. Av historien skulle man lära sig att frukta Gud, älska Fäderneslandet och vara Konungen huld och trogen. Det var ett ganska smalt urval av historiska fakta som utifrån den målsättningen föreföll intressant. Historieböckerna befolkades av kungar, prelater och stormän, som, vägledda av nationella eller religiösa idéer, styrde världsutvecklingen genom en förvirrande härva av statsvälvningar, riks- och kyrkomöten, utrikespolitiska kombinationer och krig. I denna ganska sagolika värld betydde de stora personligheterna och deras idéer allt, människorna under dem och deras arbete intet. Protesterna mot denna historiebild kom först från ekonomer och författare: Quesnay, Adam Smith och Karl Marx, Goethe och Strindberg. I Bert Brechts dikt "En läsande arbetares frågor" får de ett koncentrerat uttryck. Historikernas reaktion dröjde. Men den kom och med den de stora omvärderingarnas tid, då många fastslagna händelsesammanhang sköts sönder. Därpå följde en period av tillnyktring, som på det hela taget gick i avhållsamhetens tecken: den totala avhållsamheten från alla de frestelser, som historieuppfattningar eller teorier om samhällsutvecklingen utgör. Misstänksamheten riktade sig ibland också mot generaliseringar och påståenden om orsakssammanhang, "teser". Man kunde observera en tendens bland historikerna att låta största möjliga mängd fakta tala för sig själva.
I praktiken är det en ganska hopplös ståndpunkt. Historien erbjuder ett oändligt myller av fakta. Att syssla med historia är därför att ständigt välja och vraka. Man måste - som Arnold Ljungdal en gång påpekade - väga mot varandra den historiska betydelsen av exempelvis en nysning från Herbert Tingsten och japanernas angrepp på Pearl Harbor. Det urvalsproblemet åter vänder på alla nivåer. Forskaren ställs inför det, både när han väljer ut vilka faktiska förhållanden han vill rekonstruera, och när han prövar olika kombinationer mellan dem eller orsaksförklaringar till dem. Läroboksförfattaren krymper ner det aktuella forskningsläget till det för undervisningen lämpliga omfånget, varav läraren sedan går igenom en del och låter resten läsas kursivt. Var och en gör sitt val och bör erkänna det.
Det är också en förfelad ståndpunkt. Isolerade fakta ur historien är lika meningslösa som gyttret av kuriosa i en antikvitetsaffär. Historiens fakta får sin mening först när de inordnats i ett sammanhang. Svaren på frågorna Vem?, Vad? och När? har sitt intresse därför att de hjälper oss att besvara frågor av en annan typ: Hur? och Varför? Det är alltså den andra typen av frågor söm bor först för att man ska kunna avgöra vilka frågor dit den förra typen som överhuvud är intressanta. Det är bl.a. en teoris uppgift att möjliggöra en sådan procedur.
Nu är det i själva verket så, att frågor av typen Hur? och Varför? föresvävar varje historiker och vägleder honom när det gäller att välja, ordna och kombinera fakta. Ändå kanske han hävdar, att han vägleds inte av någon teori eller historieuppfattning utan rätt och slätt av sitt sunda förnuft. Olyckligtvis är detta ofta sant. Det s.k. sunda förnuftet är ingenting annat än dåligt genomtänkt teori, omedvetna reflexer av aktuella erfarenheter, moderna sociala fördomar. Det händer ganska ofta, att aktuella erfarenheter leder till s.k. omvärderingar av historiska tillstånd eller förlopp. Den process, i vilken sådana omvärderingar avlöser varandra, är helt slumpartad och kommer att så förbli till dess en teoretisk diskussion ingår som ett normalt och regelbundet inslag i historieskrivningen.
En sådan diskussion borde kunna stimuleras av Leo Hubermans bok med dess numera klassiska, på en gång provokativa och fattliga framställning av marxismens historiesyn.
Huberman startar med det självklara påpekandet att varje kalas, även historiens, måste ha betalats. Hans och den marxistiska teorins syn på hur dessa betalningar skett är däremot givetvis inte höjd över all diskussion. Här är några kärnpunkter i den uppfattningen.
I den materiella produktionen i varje samhälle kan man lämpligen urskilja två delar. Den ena går till att täcka de tekniskt nödvändiga kostnaderna för att förnya framställningen av en lika stor produkt. Dit hör kostnaderna för förbrukade råvaror och hjälpmedel och för att underhålla de i produktionen sysselsatta människorna, inklusive dem som måste ersätta dem i takt med deras fysiska förslitning. Den andra delen kan vi kalla överskott eller merprodukt. Det följer då härav att alla som är frigjorda från den materiella produktionen - de som styr eller för krig, de som leder eller organiserar, de som skriver eller förkunnar, de som klipper kuponger eller gör ingenting - alla dessa och deras verksamhet eller overksamhet betalas med denna merprodukt. Två förhållanden blir då av avgörande betydelse både när det gäller att karakterisera olika samhällsformer och att tolka deras utveckling. För det första att merproduktens storlek vid varje given tidpunkt bestämts av den tekniska nivån, av det mänskliga arbetets produktivitet. För det andra att merprodukten helt eller delvis överförts till andra grupper än de omedelbara producenterna, och att de i en given samhällsform rådande förhållandena mellan människorna inbördes, främst egendomsförhållandena, möjliggjort denna överföring och därmed betingat merproduktens användning.
Gränsdragningen mellan kostnader och merprodukt kan framkalla protest. Kan vi inte i stället betrakta de merproduktsbetalda grupperna som producenter av vissa tjänster i samhället - exempelvis upprätthållandet av lag och ordning, vederkvickelse för själen, förutseende för framtiden - och uppfatta ersättningen för dessa tjänster som ett annat slags nödvändiga kostnader för produktionen? Det kan vi givetvis göra. Men frågan om vi ska göra det är inte rent terminologisk, inte heller en fråga om värderingar eller tycke och smak. En del av den medeltida bondens skörd måste användas för utsäde, till boskapens foder, till hans och hans arbetares underhåll. Storleken av denna del bestämdes av tekniska faktorer, och den hade en given produktiv destination. Den del som han betalade i ränta till jordägaren, tionde till prästen och skatt till kungen var visserligen inte oberoende av tekniska faktorer och dess framtida storlek kunde givetvis influeras av hur mottagarna använde den. Men den bestämdes av den samhälleliga egendoms- och maktfördelningen, och mottagarna var inte bundna vid en viss användning av den. Om vi kallar den en nödvändig kostnad, så använder vi ordet nödvändig i andra meningar. Vi kan exempelvis mena det enkla faktum, att bonden var tvungen att betala ränta, tionde och skatt; det betyder alltså att vi bara konstaterar, att makt och egendomsförhållandena var sådana. Vi kunde å andra sidan mena, att en viss egendomsfördelning, som frigör vissa grupper från den materiella produktionen, är ett nödvändigt villkor för samhällsutvecklingen; det kan vara sant, men det är just en av historiens uppgifter att undersöka varför och under vilka förhållanden det gäller. Vi kunde slutligen inta den ståndpunkten, att vi i envars mottagna andel av produktionen ser beviset och måttet för hans nödvändighet eller produktiva funktion; härav skulle då följa en ändlös rad av ointressanta slutsatser, såsom att var och en alltid betalar för sig själv, och att varje samhällssystem är det bästa tänkbara så länge det existerar.
Begreppet merprodukt kan med fördel anknytas till problemen om ekonomisk tillväxt. En strategisk faktor i den ekonomiska tillväxtprocessen är de investeringar som ökar landets produktiva kapacitet och dess invånares arbetsproduktivitet. Merproduktion, sådan den förut definierats, bestämmer tydligen ett lands investeringspotential. Den är ett nödvändigt villkor för ekonomisk tillväxt. Men den är inte ett tillräckligt villkor. De som förfogar över merprodukten kan investera den produktivt men också förbruka den på annat sätt - de kan i själva verket också omintetgöra dess produktion. Det är just därför att dessa olika alternativ existerar, som det är befogat att tala om en merprodukt och beteckna äganderätten och förfogandet över den som en avgörande faktor i utvecklingen.
En del av merprodukten förbrukas av den vittförgrenade apparat av samhällsinstitutioner - verkställande, väpnade och dömande organ, vanor, regler och lagar, religion, vetenskap och konst - som reser sig ovanpå den materiella produktionen. Den apparaten varierar med tid och samhällsform. Mot feodalsamhällets väpnade ryttararméer, sedvanerätt och religion svarar senare tiders tekniskt utvecklade vapenarsenaler, Code Napoleon och drömmar om en miljon dollar. Men den bygger vid varje tidpunkt på de givna produktions- och egendomsförhållanden, som bestämmer produkternas fördelning. I motsvarande grad har dess roll varit att befästa, försvara och ideologiskt rättfärdiga de förhållandena. Därmed bestrides inte att lagstiftare, vetenskapsmän och förkunnare har förmåga till självständigt arbete, till att vidareutveckla och nyskapa idéer och tankeredskap. Men det betonas att de alltid arbetat under givna, samhällsförhållanden, att de utgått från sociala erfarenheter och allmänföreställningar i sin samtid, och att de mer eller mindre varit beroende av att få jobb, att kunna sälja sina idéer till dem som kunnat betala. Hubermans särskilt fylliga behandling av de ekonomiska idéernas utveckling ger gott material för en bedömning av synsättets fruktbarhet.
Det finns flera exempel på att stat och lagstiftning, kultur och "vetenskap medverkat till att skapa en gynnsam miljö för den materiella produktionen. Det "kan gälla - vid olika tidpunkter - både om freds- och krigspolitik, om frihandel och skyddstullar, om naturvetenskapliga upptäckter och puritanska sparsamhetsideal. Det finns också exempel på motsatsen: på att politik och kultur bromsat och hämmat den ekonomiska utvecklingen. Variationerna blir begripliga, om man tar hänsyn till att staten har till uppgift att försvara de bestående egendomsförhållandena, och att dessa egendomsförhållanden vid olika tidpunkter kan bättre eller sämre svara mot produktionsutvecklingens krav. Under perioder av sociala konflikter förbrukas genom statens försorg en del av samhällets eterprodukt på att fördröja och förhindra nödvändiga omvälvningar i produktions- och egendomsförhållandena.
Detta är några grunddrag i Hubermans marxistiska historieuppfattning. Det är utifrån den som han skiljer mellan produktionens nödvändiga kostnader och dess merprodukt och ställer frågan om egendomsförhållandena i centrum vid beskrivningen av olika samhällstillstånd. Och det är den som kommer honom att se historien som utvecklingen från feodalism över kapitalism till ...
Huberman skrev sin bok år 1936. Sedan dess har den historiska diskussionen surrat intensivt kring flera av de processer som han behandlat. Många exempel kunde ges på alternativa tolkningar. Här måste vi nöja oss med två.
För Huberman är kampen mellan bönder och herrar den centrala faktorn i feodalismen och dess utveckling. Bland de faktorer, som underlättade böndernas kamp för ökad frihet anför han handelns och penninghushållningens utveckling, städernas tillväxt, nyodlingsrörelsen och digerdöden, som stegrade priset på arbetet.
Ett flertal nutida engelska medeltidshistoriker vill däremot skjuta befolkningsrörelsen och jordens knapphet i förgrunden. De delar den medeltida utvecklingen från ca. år 1100 i en expansions- och en stagnationsperiod med gränsen omkring år 1300. De hävdar att expansionen bröts och tvangs över i stagnation, därför att befolkningen under expansionen växte snabbare än "näringsutrymmet". De beskriver England omkring år 1300 som ett överbefolkat land, där ofruktbar jord uppodlats, som senare fick läggas igen. Naturens njugghet - inte feodalherrarnas - framstår som den avgörande faktorn.
Det finns flera fakta som tyder på (a) att befolkningen i England - och Europa - växte under tolvhundratalet, (b) att arbetsproduktiviteten i det engelska jordbruket sjönk. Kan vi slå oss till ro med att beteckna (b) som den givna följden av (a)? Det finns - för det första - knappast skäl för att uppfatta befolkningstillväxt som något slags given "första orsak". Det finns däremot historiska skäl för att betrakta den som en viktig ingrediens i alla perioder av ekonomisk expansion, till vilka man säkert kan räkna Europas tolvhundratal. För det andra finns det inget naturnödvändigt samband mellan växande befolkning och Sjunkande arbetsproduktivitet. Befolkningens tillväxt ställer inte enbart ökade anspråk på utrymme och jord. Den kan också i sig själv innebära ett bättre utnyttjande av ett givet utrymme: tätare befolkning kan resultera i s.k. "external economies", i bättre kontakt- och transportförhållanden, ökade möjligheter till arbetsfördelning och därmed stigande arbetsproduktivitet. Därtill kommer eventuella förändringar i produktionsteknik och kapitalutrustning. Befolkningstillväxtens ekonomiska följder är inte natur- utan socialt bestämda. De beror av exempelvis äganderätten till jorden, av rörlighet eller orörlighet, frihet eller tvång för arbetskraften, och av den ur egendomsförhållanden och fördelning resulterande efterfrågestrukturen i samhället.
En annan het potatis är kapitlet "Varifrån kom pengarna?" Här beskriver Huberman vad Marx kallade kapitalets "s.k. ursprungliga ackumulation", den process som skapar förutsättningarna för industrikapitalismen. Marx menade att industrikapitalismen inte kunde tänkas ha växt fram direkt ur den feodala småproduktionen. Den måste ha föregåtts av en polarisationsprocess i vilken å ena sidan en klass av kapitalister, å andra sidan ett proletariat stansades ut. Denna process rymde då två moment. Dels koncentrationen av rikedomar hos ett fåtal genom något som kunde kallas handel i elastisk mening: byte, inklusive erövringar, sjöröveri, plundring och exploatering. Dels skapandet av en egendomslös arbetarklass genom det våldsamma "frigörandet" av ett flertal småproducenter från deras egna arbetsbetingelser, främst jorden.
Det gäller givetvis här en central historisk fråga: hur fick den privatkapitalistiska industrialiseringsprocess, som omformade Västeuropa, sin start? Det fanns ett gammalt svar på den: en del var sparsamma, andra inte, och de enas sparande blev fabriker och maskiner som gav de andra jobb. Men fabriker och maskiner är resultatet av investeringar, inte av sparsamhet, och det är möjligheterna att göra profitabla investeringar som behöver förklaras - enligt Marx främst ur ett tillräckligt utbud av arbetskraften som vara. Om de möjligheterna inte existerar eller existerar i begränsad omfattning, så resulterar sparandet i motsvarande grad inte i nettotillskott till utan omfördelning, eventuellt koncentration av existerande resurser. Marx hade alltså goda skäl till skepsis mot den gamla, på hans tid förhärskande uppfattningen.
I den moderna litteraturen om Englands industriella revolution brukar gentemot Marx bl.a. följande anföras. 1. De tekniska uppfinningarna hade till att börja med främst arbetsbesparande karaktär, vilket skulle tyda på knapphet, inte överflöd av arbetskraft och alltså strida mot Marx' uppfattning om existensen av ett proletariat som den avgörande förutsättningen. 2. Den inre marknaden, främst existensen av en relativt stor elastisk efterfrågan på enklare förbrukningsartiklar, som kunde framställas maskinellt, var den viktigaste" faktorn. Denna efterfrågan kan antas ha utgått framför allt från grupper med medelstora inkomster. 3. Kapitalbehovet i den industriella revolutionens början var så pass blygsamt, att det kunde tillgodoses genom många relativt små startkapital, successivt ökade genom i företagen nerplöjda vinstmedel. Det första argumentet förväxlar orsakssammanhang som gäller på olika nivåer och/eller på längre eller kortare sikt. Arbetsmarknaden i fabriksindustrins första skede var givetvis trög; arbetskraftens orörlighet och heterogenitet medförde i vissa branscher eller områden flaskhalsar i arbetskraftstillgången, som stimulerade arbetsbesparande uppfinningar - samtidigt som ett överflödande utbud av särskilt billig arbetskraft i andra branscher eller områden fördröjde den tekniska utvecklingen. Det förklarar ojämnheterna i utvecklingen men motsäger på intet sätt Marx' påstående att uppkomsten av ett proletariat och därmed ett långsiktigt arbetskraftsutbud till ett visst kritiskt pris var den avgörande förutsättningen för industrialiseringen. Att den inre marknaden hade stor betydelse för bl.a. textilindustrins genombrott är uppenbart. Men det förefaller rimligare att se själva industrialiseringen, den växande arbetsfördelningen, den ökade produktiviteten - i förening med en snabbt växande befolkning - som faktorer ägnade att skapa denna inre marknad, än att därur härleda obevisbara påståenden om efterfrågestrukturer och inkomstfördelning. Frågan om varifrån kapitalet kom till den industriella revolutionen kan knappast betraktas som slutgiltigt löst. De moderna framställningarnas tonvikt på småsparandets och självfinansieringens roll vilar på studiet av ett ganska begränsat urval av framgångsrika exempel. I det studiet överväldigas gärna historikerna av den enskilda företagarens roll vid utnyttjandet av marknadens möjligheter, och hans idealiska" beteendemönster när det gäller att försörja sig med kapital - det successiva nerplöjandet av växande vinstmedel - får en överdriven betydelse på bekostnad av de allmänna förutsättningarna för hans verksamhet.
Dessa - och flera - moderna diskussioner reflekteras inte helt i Hubermans bok. Det är man skyldig att påpeka när boken presenteras för svensk publik. Åt läsaren kan därefter överlåtas nöjet att konfrontera Hubermans synsätt med de vanliga historieböckernas, att ta ståndpunkt eller att ställa de olösta frågorna till lärare, forskare eller direkt till historisk och egen erfarenhet.
Det återstår emellertid en annan och viktigare skyldighet. Tiden och den historiska utvecklingen har också fortgått sedan Huberman skrev, 1936 gick Hitlers armé in i Rhenlandet, Mussolini slutförde erövringen av Etiopien och Franco gjorde uppror mot den republikanska regeringen i Spanien. Fascismen marscherade upp till krig. Huberman måste ha uppfattat sig stå nära något som liknade en slutpunkt i berättelsen om Man's worldly goods. Den uppfattningen var inte omotiverad men den var oriktig. Man bör ta hänsyn till detta, och vissa här gjorda strykningar i Hubermans sista kapitel har motiverats därav.
Men dessutom måste Hubermans framställning föras fram till nuet. Det har i denna upplaga gjorts av en svensk ekonomisk-historisk forskare: Bo Gustafsson. Hans kapitel - de två sista - avser att komplettera Hubermans bok och är skrivna utifrån en historie- och samhällsuppfattning, som kommer så nära Hubermans av år 1936 som någon uppfattning av år 1964 kan göra. Det finns ingen anledning att söka dölja skarven. Läsaren bör tvärtom själv kunna observera den, eftersom den återspeglar nära tre decenniers erfarenheter.
Slutligen bör anmärkas att Hubermans tämligen omfångsrika notapparat strukits i den svenska upplagan. För källhänvisningarna till de i många fall svåråtkomliga utländska arbeten som åberopas och citeras i boken torde den intresserade läsaren vända sig till den amerikanska upplagan.
Lars Herlitz
De tidigaste filmregissörerna företog sig ofta egendomliga saker. En av de mest egendomliga var att de hade för vana att visa åskådarna personer som åkte taxi och sedan steg ur taxin och gick sin väg utan att betala. De brukade fara omkring i hela staden, på nöjesresor eller i affärer, och det var alltihop. Betalning erfordrades inte. Det var precis som i de flesta böcker om medeltiden, där man sida upp och sida ned läser om riddare och deras damer, som alla är utstyrda i blänkande rustning och vackra klänningar, vid torneringar och spel. De bor alltid i utmärkta slott och intar mat och dryck i stora mängder. Man får föga intryck av att det var någon, som måste anskaffa allt detta, att rustningar inte växer på träd, och att maten - som verkligen växer - dock måste sås och skötas och bearbetas. Men på det viset förhåller det sig. På samma sätt som man måste betala för en taxiresa, måste någon, på niohundra-, tiohundra- och elvahundratalet betala för de nöjen och det goda som riddarna och deras damer njöt av. Det var också någon som måste anskaffa mat och kläder för de klerker eller präster som bad medan riddarna slogs. Utöver dessa bedjare och stridsmän på medeltiden fanns det en annan grupp, arbetarna. Feodalsamhället bestod av dessa tre klasser, bedjarna, slagskämparna och arbetarna, och det var de som arbetade, som uppehöll livhanken både på prästklassen och soldaternas klass. Detta var uppenbart för åtminstone en person som levde på den tiden och som gjorde följande kommentar:
"For the knight and eke the clerk
Live by him who does the
work."[1]
Vad var det för slags arbete? På fabrik? Ingalunda - helt enkelt därför att sådana inte existerade på den tiden. Det var arbete på åkrarna. Folk odlade jorden för att få mat eller vallade får för att få fram ull till kläder. Det var jordbruksarbete, men så olikt dagens att vi knappast skulle känna igen det.
Största delen av Väst- och Centraleuropas jord var uppdelad i områden som gick under namnet herregods. Ett herregods bestod helt enkelt av en by och några hundra tunnland jord däromkring, vilka odlades av folket i byn. Där den odlingsbara jorden upphörde fanns det vanligen en remsa ängsmark, ödejord, skog och bete. Herregodsen skilde sig allt efter område i omfång, organisation och relationer mellan människorna, som bodde på dem, men i stort sett hade de samma utmärkande kännetecken.
Varje herregods hade en herre. Man har brukat säga om feodaltiden att det inte fanns någon "herre utan land, inget land utan herre". Ni har förmodligen sett bilder av den medeltida herremannens hus. Det är alltid lätt att känna igen, för vare sig det var ett stort slott eller bara en stor bondgård, var det alltid befäst. På denna befästa plats bodde (eller besökte, för ofta ägde han flera herregods; vissa herremän ägde till och med flera hundra) herremannen med sin familj, sina tjänare och sina uppsyningsmän, som skötte om egendomen.
Betesmarken, ängarna, skogen och ödejorden brukades gemensamt, men den odlingsbara jorden var uppdelad i två delar. Den ena delen, som vanligtvis uppgick till omkring en tredjedel av den totala ytan, tillhörde herremannen och kallades hans huvudgård; den andra delen brukades av arrendatorerna som utförde det egentliga arbetet på fälten. Ett märkligt drag hos herregodssystemet var att ingen bondes jord var i ett helt stycke utan i stället var uppdelad i remsor ungefär i den här stilen:
Lägg märke till att bonden A:s jord är utspridd på tre åkrar och uppdelad i remsor som inte någonstans berör varandra. Bonden B har det ordnat på samma sätt, och likadant är det med de övriga. I feodalsystemets tidigare skede förhöll det sig så också med herremannens huvudgods; det var också uppsplittrat i remsor, som var utspridda bland de andra, men senare blev det alltmer så att det utvecklades till ett stort sammanhängande stycke.
Uppdelningen av jorden på detta sätt var typisk för feodaltiden. Det var uppenbarligen mycket oekonomiskt och efter ett par hundra år upphörde det helt. Nuförtiden har vi lärt oss en hel del om växelbruk, om gödningsämnen, om olika sätt att få ut mer av jorden än den feodala tidens bonde visste. Den tidens stora förbättring var övergången från tvåskiftesbruk till treskiftesbruk. Fastän feodalbönderna ännu inte hade lärt sig vilka grödor man bör odla efter varandra för att jorden inte skall bli utsugen, visste de att det inte var bra att så samma sak på samma ställe varje år, och därför flyttade de grödan från ett fält till ett annat varje år. Ena året kunde det hända, att sädesskörden, vete eller råg, befann sig på åker nummer I, jämsides med humlet, som bara kan användas till drycker, på åker II och under den tiden låg åker III i träda, på ett års vila. Treskiftesbruket gick till ungefär i den här stilen:
| Första året | Andra året | Tredje året | |||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Åker I | Vete | Humle | Träda | ||||||
| Åker II | Humle | Träda | Vete | ||||||
| Åker III | Träda | Vete | Humle | ||||||
Detta var således två viktiga kännetecken på herregodssystemet. Först och främst var den odlingsbara jorden uppdelad i två delar. Den ena tillhörde herremannen och odlades enbart för hans räkning, medan den andra var uppdelad bland de många bönderna. För det andra odlades jorden inte sammanhängande åker som i dag, utan i spridda stycken. Det fanns ett tredje utmärkande kännetecken. Det var att bönderna odlade inte bara sina egna ägor utan också herremannens.
Bonden levde i ett ruckel av det eländigaste slag. Om han arbetade länge och hårt på sina utspridda jordbitar (som sammanlagt uppgick till genomsnittligen femton till trettio tunnland i England, och fyrtio till femtio i Frankrike) lyckades han vinna en miserabel bärgning av jorden. Han skulle haft det bättre om det inte varit för att han två eller tre dagar i veckan måste arbeta på herremannens jord utan betalning. Inte heller var detta den enda tjänst han måste prestera. När det var brått, som vid skördetid, måste han först bärga skörden på herremannens gods. Dessa dagsverken tillkom utöver det gängse arbetet. Det var inte allt. Det var aldrig fråga om vems jord som var viktigast. Herremannens gods måste först plöjas och besås och skörden måste bärgas där först. Om det kom storm som hotade skörden? Då var det herremannens säd, som först måste räddas. Om det var skördetid och skörden måste bärgas fort? Då måste bonden lämna sina egna åkerbitar och skörda åt herremannen. Om det fanns något kvar av skörden, som kunde säljas på den lilla marknaden i trakten? Då måste det vara herremannens säd och vin som bonden forslade till marknaden och sålde - först. Behövde en väg eller en bro repareras? Då måste bonden lämna vad han hade för händer och se till att det blev gjort. Önskade bonden mala sitt vete i kvarnen eller pressa sina druvor i vinpressen? Det kunde han göra - eten det var herremannens kvarn, herremannens vinpress, och betalning begärdes för att man använde den. Det fanns nästan ingen gräns för vad slottets herre kunde ålägga bonden att göra. Enligt en iakttagare från elvahundratalet dricker bonden aldrig frukten av sin vinranka, eller smakar en bit god mat; han är bara alltför lycklig om han får behålla sitt svarta bröd och lite smör och ost ...
"If he have fat goose or hen,
Cake or white flour in his bin,
'Tis' his lord who all must win."[2]
Var då bonden en slav? Faktum är att de flesta av arrendatorerna kallades livegna efter der latinska "servus" som betyder "slav". Men de var inte slavar i den betydelse vi vanligen inlägger i ordet. Även om det hade funnits tidningar på medeltiden, skulle ingen annons som den följande, vilken publicerades i Charleston Courier den 12 april 1828, ha kunnat återfinnas i dess spalter:
"Värdefull familj ..., bestående av en kokerska omkring 35 år gammal och hennes dotter omkring 14 och en son omkring 8 utbjudes till försäljning. Hela familjen eller en del av den säljes, allt efter köparens önskan."
Att som i detta fall en familj av negerslavar på ägarens önskan bröts upp i sina beståndsdelar, var något som inte kunde ha hänt familjen till en livegen. Han hade rätt att hålla ihop sin familj, oavsett vad godsets herre önskade. Medan slaven var ett stycke egendom som närsomhelst och varsomhelst kunde avyttras, kunde en livegen inte säljas utan sin mark. Hans herre kunde överlåta godset på någon annan, men det innebar endast att slaven fick en ny herre; själv stannade han på sin torva. Detta var en viktig skillnad, ty den gav den livegne ett slags säkerhet som slaven aldrig hade. Hur illa han än behandlades, hade den livegne ändå sin familj och sitt hem och nyttjanderätten till en bit jord. Eftersom livegna hade denna säkerhet hände det ibland att en person som var fri, men som det av en eller annan anledning gått utför med och som inte hade något hem eller jord eller mat, erbjöd sig som livegen till någon herreman, "med ett rep runt halsen och en pennyslant på huvudet".
Det fanns olika slags livegenskap, men det har varit svårt för historikerna att spåra nyansskillnaderna mellan de olika slagen. Det fanns godsets livegna, som var bundna till herremannens hus till beständig tid och som alltid arbetade på hans åkrar, inte bara gjorde det två eller tre dagar i veckan; Det fanns mycket fattiga bönder, "bordars", som hade ägor på något tunnland i utkanterna av byn, och det fanns ett slags torpare, som inte ens hade en liten jordbit utan bara en stuga, och som brukade arbeta åt herremannen som extrahjälp, mot ersättning i form av mat.
Det fanns ett slags livegna, "villains", som efter vad det föreföll var livegna med större personlig och ekonomisk frihet. De hade hunnit längre på vägen till friheten än de andra livegna och de hade fler förmåner och mindre plikter gentemot herremannen. En viktig skillnad var det också att de plikter de hade var mer klart avgränsade än de övriga livegnas var. Detta var en stor fördel, för i och med det visste dessa livegna hela tiden var de stod. Inga ytterligare krav kunde ställas på dem om herremannen kom på den idén. Somliga av dessa livegna var undantagna från "gåvodagar" och gjorde bara det vanliga dagsverksarbetet åt herremannen. Andra utförde inget arbete alls, utan betalade herrn med en del av sin skörd, på i stort sett samma vis som dagens arrendatorer. Det fanns andra som inte heller arbetade, men som då i stället betalade i reda pengar. Denna sedvänja utbredde sig med åren och blev senare mycket betydelsefull.
Några av dessa livegna hade det nästan lika väl ställt som fria män och kunde hyra en del av herremannens gods utöver sina egna ägor. Sedan fanns det också fria män som var självägande bönder och aldrig var skyldiga att utföra något arbete utan helt enkelt betalade skatt till sin herre. Fria och livegna kategorier gled i varandra. Det är svårt att exakt avgöra vilket som var vilket, och exakt vad varje klass hade för ställning.
Ingen bild av herregodssystemet kan bli fullständigt rättvisande, ty förhållandena skilde sig från ena stället till det andra. Inte desto mindre kan vi vara säkra beträffande vissa grundläggande saker vad gäller praktiskt taget alla ofria arbetare på feodaltiden.
Bönderna var samtliga mer eller mindre beroende av herremännen. Herrarna trodde att bönderna existerade för deras skull. Det var aldrig fråga om jämlikhet mellan herre och livegen. De livegna utnyttjade jorden och herremannen utnyttjade den livegne. Från herremannens utgångspunkt var det mycket liten skillnad mellan den livegne och boskapen på hans gods. I själva verket var en fransk bonde på tiohundratalet värd 38 sous medan en häst var värd 100 sous. På samma sätt som herremannen blev orolig om han förlorade någon av sina oxar eftersom han behövde dem för arbetet på sin jord, på samma sätt blev han upprörd om ha förlorade någon av sina livegna - de var mänsklig boskap som behövdes för att odla hans jord. Därför kunde den livegne, fastän han inte kunde säljas utan sin jord, lika lite lämna sin jord. Han hade besittningsrätt till jorden, men det var snarare jorden som besatt den livegne än den livegne som besatt jorden. Om den livegne försökte rymma sin väg och blev fast, kunde han få ett strängt straff - det var inte fråga om annat än att han måste återvända. I domstolsprotokollen från Bradfords gods från tiden 1349-1358 finns följande utdrag:
"Det meddelas att Alice, dotter till William Childyoung, herremannens livegna, uppehåller sig i York; se därför till att hon blir gripen (arresteras)."
Vidare fanns det, eftersom herremannen inte ville gå miste om sin arbetskraft, förhållningsorder som sade att livegna eller deras barn inte kunde gifta sig utom godset om de inte fick särskilt tillstånd. När en livegen person dog kunde hans direkta arvinge överta egendomen efter att ha betalat en särskild skatt. Här är ett sådant fall sådant det rapporteras i samma protokoll:
"Robert son till Roger son till Richard, som ägde en gård och åtta tunnland jord i livegenskap där, är död. Och härefter kom John, hans broder och arvinge, och tog denna arrendegård att inneha för sig och sina arvingar enligt herresätets sedvänjor ... och han ger herremannen 3,5 (shillings) för tillträdet."
I citatet ovan är orden "enligt herresätets sedvänjor" betydelsefulla. De är av avgörande betydelse om man vill förstå det feodala systemet. "Herresätets sedvänjor" innebar på den tiden vad kommunala lagar i en stad eller ett län skulle innebära i dag. Sedvänjor hade på feodaltiden samma styrka som lagar har på nittonhundratalet. Det fanns på medeltiden ingen stark regering som kunde ta ansvaret för allting. Hela organisationen grundade sig på ett system av ömsesidiga förpliktelser uppifrån och ned. Att man ägde jorden innebar inte att man kunde göra vad man ville med den så som man kan i dag. Att äga den innebar förpliktelser till någon, förpliktelser som måste uppfyllas. Om det inte skedde, kunde man förlora sin jord. De tjänster som den livegne var skyldig herremannen och de som herremannen var skyldig den livegne - till exempel beskydd i händelse av krig - var alla överens om, och alla såg till att de efterlevdes enligt sedvänjan. Det inträffade naturligtvis att sedvänjan bröts, precis som lagar bryts i dag. En tvist mellan två livegna brukade slitas i herremannens domstol - enligt sedvänjan. En tvist mellan en livegen och hans herre brukade avgöras till herrens förmån, eftersom han satt till doms över dispyten. Inte desto mindre finns det belägg för fall i vilka en herre som alltför ofta bröt mot sedvänjan fick avlägga räkenskap inför sin överherre. Detta var i synnerhet fallet i England, där bönder ibland kunde få tillstånd att framföra sina klagomål vid kungens hov.
Vad inträffade om det uppstod en dispyt mellan två godsherrar? Svaret på den frågan ger en vink om ännu ett intressant faktum beträffande den feodala organisationen. Herren till ett gods var liksom den livegne inte ägare till jorden utan arrenderade den från en annan herre högre upp på rangskalan. Den livegne, lika mycket som den frie mannen, besatt sin jord efter överenskommelse med godsets herre, som i sin tur besatt godset efter överenskommelse med en greve, som i sin tur besatt jorden efter överenskommelse med en hertig, som i sin tur besatt jorden e.ö.m. kungen. Och ibland gick det ännu längre, och en kung "hyrde" jorden från en annan kung! Tydligt ser man detta nätverk av herremän och höga herrar av följande utdrag från en engelsk domstol år 1279:
"Roger från St. German hyr ett messuage (stycke jord) av Robert från Bedford mot att han betalar 3 d. (pence) till förutnämnde Robert av vilken han hyr och att han betalar 6 d. till Richard Hylchester i nämnde Roberts ställe som hyr av honom. Och nämnde Richard hyr av Alan de Chartres, och betalar honom 2 d. om året, och Alan av William Butler och nämnde William av Lord Gilbert de Neville, och nämnde Gilbert av lady Devorguille de Balliol, och Devorguille av kungen av Skottland, och nämnde kung av kungen av England."
Detta betyder naturligtvis inte att detta stycke jord var allt som Alan eller William eller Gilbert o.s.v. hyrde. Inte alls. Själva herregodset kunde vara den enda egendom en riddare ägde, eller också kunde det vara en liten del av en stor domän som själv var en del av ett län, d.v.s. en stor landförläning. Vissa adelsmän förfogade över några gods, andra hade åtskilliga domäner, och ytterligare andra hade ett antal förläningar utspridda på olika ställen. I England exempelvis ägde en rik baron egendomar som utgjordes av över 790 gårdar. I Italien ägde några få herrar över 10.000 gods. Naturligtvis ägde kungen, som till namnet var ägare till all mark, stora egendomar över hela landet. De människor som arrenderade direkt av kungen kallades, vare sig de var adelsmän eller bara vanliga fria män, huvudvasaller.
Med tiden bröts de större egendomarna allt mer upp i mindre herrgårdar, som innehades av fler och fler adelsmän av olika rang och värdighet. Detta berodde helt enkelt på att varje kung fann det nödvändigt att till sig knyta så många vasaller han kunde, och enda sättet att göra det var att, ge bort en del av sin mark.
I våra dagar behövs det jord, fabriker, kvarnar, gruvor, järnvägar, båtar och alla slags maskineri för att producera de varor som vi använder och vi kallar en man rik eller fattig, beroende på hur mycket av dessa produktionsmedel han äger. Men på feodaltiden frambragte jorden praktiskt taget alla varor som behövdes och därför var jord och enbart jord nyckeln till en mans förmögenhet. Måttet på en mans rikedom avgjordes endast av en sak - hur mycket jord han ägde. Naturligtvis var det en ständig klappjakt efter jord, och därför förvånas man knappast över uppgiften att feodaltiden var en krigens epok. För att vinna krigen begagnade man sig av knepet att få så många människor som möjligt på sin sida, och sättet att klara av den saken var att betala slagskämpar för att få dem att hjälpa en. Man fick dem att betala vissa summor och hjälpa en när man behövde hjälp, och i gengäld gav man dem en förläning. Sålunda inhämtar vi från ett gammalt franskt dokument av år 1200, att "jag Thiebault, palatin av Troyes, tillkännagiver för närvarande och kommande tid att jag i förläning till Jocelyn d'Avalon och hans ättlingar givit det gods som heter Gillencourt ... Nämnde Jocelyn har av denna anledning blivit min vasall".
Som vasall till greven förväntades det antagligen av Jocelyn bland annat, att han skulle göra krigstjänst åt sin herre. Han kanske måste anskaffa ett antal fullt beväpnade och utrustade män för ett visst antal dagar. En riddares krigstjänst bestod i England och Frankrike vanligen av fyrtio dagar, men man kunde ingå avtal att göra endast halv riddartjänst eller en fjärdedels riddartjänst o.s.v. År 1272 befann sig den franske kungen i krig, och följaktligen kallade han sina vasaller till den kungliga armén. Vissa kom och fullgjorde sin tid, och andra skickade ersättare.
"Reginald Triken, riddare, infann sig för egen räkning och går (till hären). William de Coyuêres, riddare, skickar för sin räkning Thomas Chocquet på tio dagar. John de Chautelen, riddare, infann sig och sade att han var skyldig tio dagar för egen räkning och att han också infann sig för Godardus de Godardrille, riddare, som är skyldig fyrtio dagar."
De furstar och adelsmän som innehade land mot att de utförde militärtjänst förlänade det i sin tur till andra på liknande villkor. Rättigheter och skyldigheter varierade avsevärt, men i stort sett var de desamma i västra Europa och delar av Centraleuropa. De som hyrde jorden kunde inte förfara med den precis som de ville, utan måste ha samtycke från sin överherre och betala vissa avgifter om de överlät jorden till någon annan. På samma sätt som arvingen till en livegen måste betala skatt till herren på godset då han tillträdde sitt arv, måste herremannens arvinge betala en arvsskatt till sin överherre. Om en vasall dog och arvingen var underårig hade överherren ansvar för egendomen till dess arvingen blev myndig. Baktanken var att den underårige arvingen kanske inte kunde fullgöra de förpliktelser som följde med jorden, och därför, övertog överherren ansvaret till dess han var vuxen - och behöll, under tiden alla intäkter från egendomen.
Kvinnliga arvingar måste ha överherrens samtycke att gifta sig. 1221 tillkännagav grevinnan av Nevers:
"Jag Matilda, grevinna av Nevers, tillkännager att jag på de heliga evangelierna har svurit inför min dyraste herre, Philip, Frankrikes konung av Guds nåde, att jag skall ägna honom god och trogen tjänst mot alla levande män och kvinnor och att jag inte skall gifta mig utan hans samtycke och gottfinnande."
Om en änka ville gifta om sig måste en avgift betalas till hennes överherre, enligt vad som inhämtas från denna engelska urkund av år 1316, angående änkan till en huvudvasall:
"Kungen till alla o.s.v. hälsning. Veten att vi mot en avgift av 100 s som ... har erlagts till oss för Joan, som var hustru till den avlidne Simon Darches, vilken erkände oss som herre därför att vi var herre till Wallingford, ha givit tillåtelse till nämnda Joan att hon må gifta sig med vem hon önskar, förutsatt att denne är oss huld och trogen."
Om å andra sidan en änka inte ville gifta sig måste hon betala för att inte tvingas till det när överherren så önskade.
"Alice, grevinna av Warwich, erlägger £ 1000 och 10 ridhästar för att förbli änka så länge hon önskar och att inte av kungen bli tvingad att gifta sig."
Detta var några av de skyldigheter en vasall hade gentemot sin herre i erkänsla för den mark och det beskydd som han erhöll. Det fanns också andra. Om överherren hölls som gisslan av en fiende var det underförstått att hans vasaller skulle hjälpas åt att betala lösensumman för att få honom frisläppt. När överherrens son dubbades till riddare hörde det till att han skulle få "hjälp" från sina vasaller - kanske för att betala för de festligheter man firade tilldragelsen med. 1254 gjorde en man vid namn Baldwin invändningar mot denna betalning. Han förklarade, att den kung vars son blev riddare inte var hans närmaste överherre. Han vann sitt mål enligt den engelska räntekammarens protokoll:
"Sheriffen i Worcester gives uppmaningen, att om Baldwin de Frivill inte hyr av kungen in capite (det vill säga som huvudman) utan av Alexander de Abetot, och Alexander av William de Beauchamp och William av biskopen av Worcester och biskopen av kungen in capite, enligt vad nämnde Baldwin uppger, då skall nämnde Baldwin slippa den utmätning som gjorts mot honom för hjälp att göra kungens son till riddare."
Lägg nu märke till att det mellan Baldwin och kungen fanns den vanliga raden överherrar. Lägg också märke till att en av dem var biskopen av Worcester. Detta är en viktig sak, eftersom det visar att kyrkan var en del av detta feodalsystem. I vissa avseenden var den inte så betydande som mannen i toppen, kungen, men på andra sätt var den mycket mer betydande. Kyrkan var en organisation som sträckte sig över hela den kristna världen. Den var mäktigare, äldre och hade större kontinuitet och utbredning än något kungahus. Detta var en religiös tidsålder, och kyrkan hade naturligtvis en enorm andlig makt och prestige. Men dessutom hade den rikedomar av det enda slag som existerade på den tiden - mark. Kyrkan var den största jordägaren under feodaltiden. Människor som oroade sig över det slags liv de fört och som ville komma på Guds sida innan de dog, gav jord till kyrkan; folk som tyckte att kyrkan gjorde en god insats för att ta hand om de sjuka och fattiga och som ville hjälpa till i det arbetet gav jord till kyrkan; vissa adelsmän och kungar gjorde det till en vana att de, närhelst de vann ett krig och övertog sin besegrade fiendes land, gav en del av de områdena till kyrkan; på detta sätt och på en del andra sätt fick kyrkan alltmer jord till dess den kom att äga mellan en tredjedel och hälften av all jord i Västeuropa.
Biskopar och abbotar intog sin plats i den feodala strukturen på i mycket samma sätt som hertigar och grevar. Ett bevis på den saken är följande förläningsbrev till biskopen av Beauvais 1167:
"Jag, Ludvig, kung av Frankrike av Guds nåde, göre veterligt att grev Henrik av Champagne vid Mante i vår närvaro avträdde förläningen Savigny till Bartolomeus, biskop av Beauvais, och dennes efterföljare. Och för denna förläning har nämnde biskop ställt i utsikt en riddare och tjänster till grev Henrik, och han har också samtyckt till att de biskopar som kommer efter honom skola förfara på samma sätt."
Och på samma sätt som den mottog jord från en överherre, var kyrkan själv överherre.
"Abbot Fauritius förlänade också till Robert, son till William Mauduit, fyra plogland (400 tunnland) jord i Weston ... att innehas som förläning. Och han bör göra tjänst därföre, nämligen på följande sätt: närhelst kyrkan i Abingdon har att utföra sin riddarplikt, skall han göra en halv riddartjänst för nämnda kyrka."
Under feodalismens tidigare skede hade kyrkan varit ett progressivt, levande samhällselement. Den hade bevarat en hel del av det romerska imperiets kultur. Den uppmuntrade lärdom och etablerade skolor. Den hjälpte de fattiga, tog hand om föräldralösa i sina barnhem och byggde sjukhus för de sjuka. I allmänhet skötte de ecklesiastika herremännen sina egendomar bättre och fick mer ut av jorden än lekmannaadeln.
Men medaljen hade en annan sida. Medan adelsmännen delade upp sina domäner för att skaffa sig anhängare, skaffade sig kyrkan mer och mer jord. Ett av skälen till att prästerna inte fick gifta sig var att kyrkans ledare inte ville förlora något av kyrkans jord genom arv till sina tjänares barn. Kyrkan fick också större egendomar genom "tiondet", som var en tio procents skatt på varje persons inkomst. En berömd historiker säger om detta:
"Tiondet utgjorde markskatt, inkomstskatt och begravningsavgift som var mycket mer betungande än någon skatt vi känner till i modern tid ... Bönderna och torparna var inte bara ålagda att betala en strikt tiondel av allt de frambragte. Tiondet på ull förklarades också innefatta gåsdun, gräset som man skar längs vägen måste betalas tionde på; den som drog av löpande utgifter innan han tog tionde av sin gröda dömde sig därmed till helvetet."
I och med att kyrkan växte sig enormt rik, tenderade dess ekonomiska betydelse att överskugga den andliga. Många historiker säger att den som jordägare inte var bättre och i många fall mycket värre än lekmannaherrarna:
"Till den grad förtrycktes de livegna av Notre Dame-kapitlet i Paris under Ludvig den heliges regering, att drottning Blanka 'i all ödmjukhet' protesterade, vartill munkarna genmälde, att 'de kunde svälta sina livegna efter behag'."
Somliga anser till och med att kyrkans välgörenhetsarbete över skattats. De medger att kyrkan hjälpte de fattiga och de sjuka. Men de påpekar att kyrkan var den rikaste och mäktigaste jordägaren under medeltiden, och förklarar att i förhållande till vad den kunde ha gjort med sin fantastiska rikedom, uträttade den inte ens så mycket som de världsliga herrarna gjorde. Medan den bad om och krävde hjälp från de rika för sitt välgörenhetsarbete, såg den noga till att den inte grävde för djupt i sina egna tillgångar. Dessa kritiker av kyrkan påpekar också, att om kyrkan inte hade drivit sina livegna så hårt, och om den inte krävt så mycket av bönderna, skulle det ha funnits mindre behov av välgörenhet till att börja med.
Kyrkan och adeln var de härskande klasserna. De ägde jorden och den makt som följde med den. Kyrkan gav andlig hjälp, medan adeln gav militärt skydd. I gengäld för detta utkrävde de betalning från de arbetande klasserna i form av arbete. Professor Boissonnade, en kunnig historiker vad gäller denna tid, har sammanfattat saken på följande sätt:
"Feodalsystemet vilade sist och slutligen på en organisation, som i utbyte för ett beskydd som ofta var illusoriskt, försatte de arbetande klasserna i ett beroendeförhållande till de arbetsfria klasserna, och gav inte jorden till dem som odlade den utan till dem som hade förmått lägga beslag på den."
Nuförtiden är det mycket få rika personer som har lådor fyllda med guld eller silver. Folk med pengar vill inte behålla dem. De vill att pengarna skall utföra ett arbeta åt dem, och därför söker de efter ett inkomstbringande sätt att investera dem. De försöker hitta placeringar för sina pengar, så att de ger den bästa vinsten och den högsta räntan. Deras pengar går kanske till affärsverksamhet, eller också köper de aktier i ett stålbolag, eller köper statsobligationer eller gör oräkneliga andra saker. I dag finns det tusen och ett sätt att använda sin rikedom för att försöka bli ännu rikare.
Men under den tidiga medeltiden öppnade sig inga sådana möjligheter för folk som hade pengar. Mycket få människor hade över huvud taget pengar, men de som gjorde det hade mycket liten användning för dem. Kyrkan hade sina kistor fyllda med guld och silver, som den antingen förvarade i sina valv eller använde till att köpa utsmyckningar för altarna. Kyrkan var mycket rik, men det var sysslolöst kapital, inte beständigt i arbete på det sätt stora rikedomar är i arbete i dag. Kyrkans pengar kunde inte användas att skapa större rikedomar för det fanns ingen marknad för dem. Detta gällde i samma mån alla pengar adelsmännen till äventyrs ägde. Om de kom över pengar genom avgifter eller böter, kunde adelsmännen inte investera dem i affärsföretag för det fanns mycket få affärsföretag. Allt det kapital som bedjarna och stridsmännen råkade ha var inaktivt, statiskt, orörligt, improduktivt.
Men behövde man inte varje dag pengar för att köpa saker? Nej, ty knappast någonting köptes för pengar. Lite salt kanske, och något järn. I övrigt fick man praktiskt taget all mat och alla kläder som folk behövde på godset. I det tidiga feodalsamhället försiggick det ekonomiska livet utan stor användning för pengar. Det var ett konsumerande näringsliv, där varje by inom godsets ram i praktiken var självförsörjande. Om någon frågar dig vad du betalt för din, nya överrock, står chanserna hundra mot en att du ger honom svaret i kronor och ören. Men om samma fråga ställts till dig under den tidiga medeltiden, var det lika stora chanser att du skulle ha svarat: "Jag gjorde den själv." Den livegne och hans familj odlade sin egen mat, och med egna händer gjorde de alla möbler de behövde. Herren till godset kom snart att knyta till sitt hushåll de livegna som var goda hantverkare för att de skulle förfärdiga de saker han behövde. På så vis vilade herresätet på sig självt - det tillverkade vad det behövde, och konsumerade det.
Naturligtvis pågick någon sork utbyte av varor. Man hade kanske inte, tillräckligt med ull för att göra en överrock, eller också kunde det hända att det i familjen inte fanns någon som var tillräckligt skicklig eller hade tillräckligt gott om tid för att göra överrocken. I så fall vore ens svar på frågan om överrocken: "Jag betalade tjugo liter vin för den." Denna transaktion ägde förmodligen rum vid den varje vecka återkommande marknad som hölls utanför ett kloster eller ett slott eller i en näraliggande stad. Dessa marknader stod under biskopens eller herremannens överinseende, och på den utbyttes de överskottsvaror som producerats av deras livegna eller deras hantverkare. Men eftersom handeln befann sig på en mycket låg nivå fanns det inget skäl att producera, ett stort överskott. Folk framställer eller odlar mer av en vara än de själva behöver endast om det finns en ständig efterfrågan utifrån. När den efterfrågan saknas finns det inget som stimulerar till produktionen av ett överskott. Därför var handeln vid marknaderna aldrig särskilt stor och var alltid begränsad till trakten. Ett annat hinder för att den skulle kunna bli mera omfattande var vägarna. De var smala, knaggliga, leriga och i största allmänhet olämpliga för resor. Till yttermera visso hemsöktes de av två slags rånare - vanliga banditer och feodalherrar som hejdade köpmännen och tvingade dem att betala avgifter för att få resa på deras eländiga vägar. Herrarnas tullavgifter var en så vanlig företeelse, att "när Odo av Tours på tiohundratalet byggde en bro över Loire och tillät fri lejd över den, skapade hans tilltag stor förvåning". Det fanns andra svårigheter när det gällde handeln. Pengar var sällsynta, och de som fanns var av olika slag på olika platser. Vikter och mått varierade också från ort till ort. Att frakta varor över långa sträckor var under dessa förhållanden uppenbarligen obekvämt, farligt, svårt och obehagligt dyrt. Samtliga dessa skäl gjorde att handeln vid dessa lokala feodala marknader var begränsad.
Men den förblev inte begränsad. Det kom en tid då handeln växte och växte till dess den i grunden förändrade hela livet på medeltiden. Tiohundratalet såg handeln ta stora steg framåt; elvahundratalet såg Europa helt omvandlas på grund av handeln.
Korstågen gav handeln en viktig impuls. Tiotusentals européer korsade kontinenten till lands och till sjöss för att rycka det heliga landet ur muhammedanernas våld. De behövde förråd längs rutten och köpmän åtföljde dem för att tillfredsställa deras behov. De korstågsfarare som återvände från sin resa till Österlandet förde med sig tillbaka en aptit på det främmande och dyrbara slag av mat och klädedräkt de sett och njutit av. Deras efterfrågan skapade en marknad för dessa varor. Dessutom hade det inträffat en stark ökning av befolkningen efter tiohundratalet och de många fler människorna behövde mycket fler varor. Några av dessa människor var utan jord och såg i korstågen ett tillfälle att förbättra sin position i livet. Ofta upphöjdes gränskrig mot muhammedanerna längs Medelhavets stränder och mot stammarna i östra Europa till rangen av korståg fastän de i själva verket var plundringståg efter krigsbyte och jord. Kyrkan gav dessa härjningståg en täckmantel av respektabilitet genom att få det att verka som om de vore krig vilkas målsättning det var att sprida evangeliet eller utrota kättare eller försvara det heliga landet.
Det hade företagits pilgrimsfärder till det heliga landet sedan lång tid tillbaka (det gjordes 34 stycken under sju-, åtta- och niohundratalet och 117 under tiohundratalet). Önskan att rädda det heliga landet var uppriktig, och den understöddes av många som inte hade någon egen vinning av saken. Men korstågsrörelsens verkliga styrka och den energi med vilken den genomfördes grundade sig väsentligen på fördelar som kunde vinnas av vissa grupper.
Först var det kyrkan. Den hade givetvis ett hederligt religiöst motiv. Den var också förnuftig nog att inse att det var en krigförande tidsålder man levde i, och därför kom den på idén att överföra krigarnas våldsamma lidelser till andra länder, som kunde göras kristna om de stridande var segerrika. 1095 kom påven Urban II till Clermont i Frankrike. På ett öppet fält, eftersom det inte fanns någon byggnad tillräckligt stor för att rymma alla dem som ville höra honom, uppmanade han sina åhörare att börja ett korståg. Enligt Fulcher av Chartres, som var närvarande vid tillfället, använde påven följande ord:
"... Låt dem som hittills plägat att på ett syndfullt sätt kämpa mot de troende i privata krig slåss mot de otrogna ... Låt dem som hittills varit banditer bli soldater. Låt dem som hittills slagits mot sina bröder och fränder nu kämpa mot barbarerna, så som de borde göra. Låt dem som förut varit legoknektar till låga löner nu få sin eviga belöning ..."
Kyrkan ville utvidga sin makt, och ju större kristendomens utbredning var, dess större blev makten och rikedomen för kyrkans del.
För det andra var det den bysantinska kyrkan och det bysantinska imperiet med dess huvudstad Konstantinopel som befann sig mycket nära centrum för muhammedanernas makt i Asien. Medan den romerska kyrkan i korstågen såg en möjlighet att utvidga sin makt såg den bysantinska kyrkan i korstågen ett sätt att hindra den muhammedanska frammarschen mot dess eget område.
För det tredje var det adelsmännen och riddarna, som ville ha krigsbyte eller som hade skulder, som måste betalas av, och det fanns yngre söner, som antingen hade ett mycket litet arv eller också inget alls - alla dessa trodde sig i korstågen se ett tillfälle att skaffa sig land och rikedomar.
För det fjärde var det de italienska städerna Venedig, Genua och Pisa. Venedig hade alltid varit en handelsstad. En stad, belägen på en grupp öar, var förutbestämd att bli handelsstad. Om gatorna i en stad är kanaler kan man vänta sig att människorna som bor där ska känna sig lika hemma på en båt som på landbacken, och så förhöll det sig mycket riktigt med venetianarna. Venedig hade dessutom ett idealiskt läge vid en tidpunkt då den handel som verkligen var betydelsefull var handeln med östern och med Medelhavet som förbindelseled. En blick på kartan är tillräcklig för att visa varför Venedig och de andra italienska städerna blev handelsmetropoler. Något som kartan inte visar, men som inte desto mindre är sant, är att Venedig hade fortsatt att vara knutet till Konstantinopel och östern långt efter det västra Europa hade brutits loss därifrån. Eftersom Konstantinopel under ganska lång tid hade varit den mest betydelsefulla staden i medelhavsområdet, var detta en extra fördel. Det betydde, att kryddor, siden, muslin, droger och mattor kom att fraktas till Europa av venetianarna som hade odlat kontakterna bäst. Eftersom de framför allt var handelsstäder, ville Venedig, Genua och Pisa ha speciella handelsprivilegier med städerna längs Mindre Asiens kust. I dessa städer levde de hatade muselmanerna, Kristi fiender. Men gjorde det någon skillnad för venetianarnas vidkommande? Inte alls. De italienska handelsstäderna såg i korstågen en chans att få kommersiella fördelar. Och resultatet var att det tredje korståget som mål hade, inte att återvinna det heliga landet men att skaffa handelsförmåner åt de italienska städerna. Korstågsfararna for förbi Jerusalem och ägnade sig i stället åt handelsstäderna längs kusten.
Det fjärde korståget inleddes år 1201. Denna gång spelade Venedig den mest betydande och mest inkomstbringande rollen. Villehardouin var en av sex ambassadörer som kom till dogen av Venedig för att be om hjälp att transportera korstågsfararna. Han berättar om en överenskommelse som uppnåddes i mars det året:
" 'Sire, vi har kommit till er på uppdrag av de ädla herrarna av Frankrike, som har påtagit sig korset ... de ber er för Guds skull ... att förse dem med transport- och örlogsfartyg.'
'På vilka villkor?' frågade dogen.
'Under vilka villkor ni än föreslår eller råder oss till, förutsatt att de kan uppfylla dem', svarade sändebuden ...
'Vi skall leverera huissiers [fartyg med en dörr, "huis", i aktern, som kunde öppnas så att hästar kunde föras ombord] som kan frakta 4.500 hästar och 9000 väpnare, och fartyg för 4.500 riddare och 20.000 fotsoldater. Överenskommelsen skall vara att förse alla dessa hästar och karlar med mat i nio månader. Det är det minsta vi skall göra, under förutsättning att vi erhåller fyra marker per häst och två marker per karl ...
Och vi skall göra ännu mera: vi skall till detta lägga femtio beväpnade galärer för vår kärlek till Gud; på villkor att så länge vår allians varar vi skall mottaga hälften och ni den andra hälften av allt det land och de pengar ni tar ...'
Sändebuden ... sade: 'Sire, vi är beredda att underskriva denna överenskommelse'."
Man kan av överenskommelsen sluta sig till att medan venetianarna var villiga att hjälpa detta korståg på traven "för sin kärlek till Gud", lät de inte denna stora kärlek förblinda dem till den grad att de avstod från en ansenlig del av krigsbytet. De var framstående affärsmän. Från religiös synpunkt var resultaten av korståget kortlivade, eftersom muhammedanerna så småningom tog tillbaka kungadömet Jerusalem. Men från handelssynpunkt var korstågens resultat oerhört viktiga. De bidrog till att väcka Västeuropa ur dess feodala slummer genom att sprida bedjare, stridsmän, arbetare och en växande köpmannaklass över hela kontinenten, de ökade efterfrågan på utländska varor; de tog medelhavsrutten från muhammedanerna och gjorde den återigen till den stora handelsled mellan Öst och Väst, som den utgjort i antiken.
Om tio- och elvahundratalet upplevde en handelns renässans i Medelhavet, bidrog de också till ett stort uppvaknande i fråga om handelsmöjligheterna på haven i norr. Där var det inte fråga om renässans. Där blev handeln för första gången aktiv på allvar.
På Nordsjön och Östersjön skyndade fartyg från den ena platsen till den andra för att lasta fisk, timmer, talg, hudar, läder och pälsar. Ett centrum för denna handel på haven i norr var staden Brügge i Flandern. Alldeles som Venedig i söder var Europas kontakt med Östern, var Brügge dess kontakt med den ryska och skandinaviska världen. Det återstod endast för de två vitt skilda handelscentra att hitta sin bästa mötesplats, där de skrymmande förnödenheterna från Norden lättast kunde bytas mot de dyrbara lyxvarorna från Östern. Eftersom handeln, om den får en god, start, växer lavinartat, stod det inte länge på förrän ett sådant handelscentrum hittades. Köpmännen som fraktade varor från Norden mötte de köpmän som hade kommit över Alperna i söder på Cham pagneslätten. Här hölls stora marknader i ett antal städer, och de viktigaste ägde rum i Lagny, Provins, Bar-sur-Aube och Troyes.
I dag försiggår handel överallt, oavbrutet. Våra transportmedel är så fulländade, att varor från världens mest avlägset liggande delar kommer i en ständig ström till våra stora städer, och allt man behöver göra är att gå till affären och välja ut vad man vill ha. Men på elva- och tolvhundratalet var transportmedlen, som vi sett, inte så väl utvecklade. Inte heller fanns det en ständig efterfrågan överallt för varor, som kunde bilda underlag för affärer som höll öppet varje dag hela året runt. De flesta städer kunde därför inte ha ständig handel. De regelbundet återkommande marknaderna i England, Frankrike, Belgien, Tyskland och Italien var ett steg i riktning mot permanent handel. Orter som tidigare litat till marknaden en gång i veckan för att täcka sina enkla behov, upptäckte nu att den marknaden inte räckte till för att ta vara på de växande handelsmöjligheterna. Poix i Frankrike var ett exempel på den saken. Där bad man kungen att ge sin tillåtelse till anordnandet av en varje vecka återkommande marknad och dessutom två stora mässor om året. Detta är en del av kungens brev, som behandlar den saken:
"Vi ha mottagit den ödmjuka begäran från vår käre och högt älskade Jehan de Créquy, herre till Canaples och Poix ... vilken underrättar oss att nämnda by Poix och dess förorter är belägna på god och bördig mark, och att nämnda by med förorter är väl byggd och rustad med hus, människor, köpmän, invånare och andra, och desslikes att dit kommer, på resa och återresa, många köpmän och varor från landet däromkring och annorstädes, och att det är önskvärt och nödvändigt att där ha två mässor om året, och en marknad varje vecka ... Av detta skäl är det som vi ... ha inrättat och påbjudit för nämnda by Poix ... två mässor varje år och en marknad varje vecka."
I själva verket var de mer betydelsefulla Champagne-mässorna så arrangerade att de varade hela året - när en slutade började nästa o.s.v. Köpmännen flyttade med sina varor från mässa till mässa.
Det är viktigt att lägga märke till skillnaden mellan de lokalt betonade marknaderna som hölls varje vecka under den tidiga medeltiden och dessa stora marknader eller mässor som hölls från elva- till fjortonhundratalet. Marknaderna var små, och där handlades mest med varor från orten, framför allt från jordbruket. Mässorna å andra sidan var väldiga tillställningar, där man handlade med varor i parti och minut som kom från hela den då kända världen. Mässan var distributionscentrum där stora köpmän, till skillnad från de små gårdfarihandlarna och de lokala hantverkarna, köpte och sålde de utländska varor som kom från öst och väst, från norr och söder.
Lyssna till detta tillkännagivande från 1349, beträffande mässorna i Champagne:
"Alla handelskompanier och även individuella köpmän, italienare, transalpiner, florentinare, milaneser, lucheser, genuesare, venetianer, tyskar, provercaler och de från andra länder, som inte tillhör vårt kungarike, skall om de önskar här bedriva handel och åtnjuta marknadens, privilegier och goda seder ... i fred komma hit, här vistas och härifrån fara, vilket gäller dem själva, deras varor och deras vägvisare, och åtnjuta marknadens fria lejd i vilken Vi mottager dem, uran att behöva underkasta sig gripande, arrest eller svårigheter från andra än vakterna vid dessa mässor ..."
Lägg märke till att härskaren över Champagne, förutom att inbjuda handelsmän från alla håll att komma till mässan, också erbjuder dem fri lejd till och från mässan. Man kan lätt gissa sig till hur viktigt detta var i en tid då banditer härjade på vägarna. Ofta undantogs också köpmännen som var på väg till mässan från de besvärliga tullar och avgifter, som feodalherrarna längs vägarna vanligen begärde. Allt detta arrangerades av herren till den provins där mässan hölls. Vad hände om en grupp köpmän anfölls av ett rövarband på vägen? Då vägrades köpmännen i den provins där överfallet ägt rum själva tillträde till mässan. Detta var naturligtvis ett fruktansvärt straff, eftersom det innebar att handeln i det om rådet upphörde.
Men varför skulle herren till den stad i vilken mässan skulle hållas ta på sig besväret med dessa speciella anordningar? Helt enkelt därför att mässan inbringade stora inkomster både för hans domäner och för honom själv personligen. De köpmän som bedrev handel vid mässarna betalade honom för detta privilegium. Det fanns en särskild avgift för att få komma in på mässan och för att lämna den och för att lagra sina varor där; det fanns omsättningsskatt och skatt för den bod man hyrde. Köpmännen bråkade inte om dessa avgifter, för de var kända, fixerade och inte särskilt höga.
Mässorna var så stora att de ordinarie stadsvakterna inte räckte till för uppgiften; de hade egen utställningspolis, särskilda vakter och domstolar. När en dispyt seglade upp, handhades den av rättvisa poliskonstaplar och avgjordes i rättvisa domstolar. Allt var noga och effektivt organiserat.
Programmet på mässorna var vanligen ett och detsamma. Efter några dagars förberedelser under vilka man packade upp varorna, satte upp utställningsbodarna, betalade avgifterna och skötte om alla andra saker, öppnade den stora mässan. Medan dussintals gycklare försökte roa människorna, som gick från bod till bod, pågick försäljningen. Fast man sålde varor av alla slag hela tiden, var vissa dagar vikta för handel med särskilda varor som kläde och hudar.
I ett dokument med årtalet 1429 som gäller mässan i Lille, blir vi varse ett annat viktigt kännetecken för dessa stora handelscentra:
"... till nämnde Jehan de Lanstais ha Vi i vår synnerliga nåd medgivit ... att varhelst han finner lämpligt vid nämnda mässa i nämnda vår stad Lille eller varhelst växling av penningar har pågått han må uppsätta en disk och växla pengar ... för så lång tid som Vi finna lämpligt ... I gengäld skall han årligen till vår uppbördsman i Lille betala en summa på tjugo parisiska livrer."
Dessa växlare var en så viktig del av mässan att mässans avslutande dagar var vikta för penningtransaktioner, på samma sätt som det fanns speciella dagar avdelade för försäljningen av kläde och läder. Mässorna var således betydelsefulla inte bara på grund av handeln men också på grund av de finansiella transaktioner som gjordes där. I centrum av mässan i växlarens bod vägdes, värderades och växlades de många olika mynten; man förmedlade lån, gamla skulder betaldes, kreditbrev inlöstes och växlar cirkulerade fritt. Här skötte tidens bankirer om finansiella transaktioner av enormt omfång. Genom att gadda sig samman kontrollerade de stora tillgångar. Bland deras kunder fanns påvar och kejsare, kungar och prinsar, republiker och städer. Så viktigt hade handhavandet av pengar blivit, att det var ett särskilt yrke.
Detta är en viktig sak eftersom det visar hur handelns utveckling förde med sig en förändring från den gamla naturahushållningen, i vilken det ekonomiska livet fortgick praktiskt taget utan några pengar alls. Det fanns nackdelar förknippade med byteshandeln under den tidiga medeltiden. Det låter enkelt att byta sina tjugo liter vin mot en överrock, men i praktiken var det inte så lätt som det låter. Man måste träffa på en person som hade vad man önskade och som önskade vad man själv hade. Om man däremot för in pengar i bilden, vad är det som händer? Pengar accepteras av alla, oavsett vad de verkligen behöver, för de kan växlas mot vad som helst. När pengar är i allmänt bruk behöver man inte bära med sig sina tjugo liter vin till dess man råkar träffa på någon som vill ha vin och har en överrock i utbyte för det. Nej, allt man behöver göra är att sälja sitt vin för pengar, och sedan köpa en överrock för pengarna. Fastän det enkla växlingsförfarandet nu blivit en dubbel transaktion därigenom att pengar kommit med i bilden, sparar man inte desto mindre både tid och energi. På så vis gör pengarna varuhandeln enklare och stimulerar på det sättet handeln. Handelns tillväxt är i sin tur en reaktion på penningtransaktionernas omfång. Efter elvahundratalet förändrades näringslivet utan marknader till ett näringsliv med många marknader; och med handelns ökning förändrades den tidiga medeltidens och herresätenas naturahushållning till penninghushållning i en värld med expanderande handel.
När handeln från att ha varit en rännil utvecklades till en bred ström, fick varje gren av näringslivet ökad livskraft och blomstrade upp. Ett av de viktigaste resultaten av handelns ökning var städernas tillväxt.
Det hade naturligtvis funnits ett slags städer också innan denna ökning av handeln ägde rum. Det rörde sig om de militära knutpunkter och domarsäten i läandet. Där kungen höll domstol och det var avsevärd trafik av människor. De var egentligen landsbygdsstäder, och de hade inga speciella privilegier eller någon stadsstyrelse, som klart skilde dem från den kringliggande bygden. Men de nya städer som växte upp när handeln ökade, och de gamla städer som fick nytt liv när de stimulerades av handeln, erhöll en annan karaktär.
Om städer växer upp i områden där handeln ökar snabbt, då skulle man under medeltiden leta efter växande städer i Italien och Nederländerna. Det var just där som de första städerna stod att finna. I samma takt som handeln fortsatte att expandera, växte fler städer upp på de ställen där två vägar möttes, eller vid en flodmynning eller där terrängen sluttade på ett fördelaktigt vis. Det var sådana platser, som köpmännen vanligen sökte sig till. Där fanns det också för det mesta en katedral eller en befäst plats, en borg som kunde ge skydd i orostider. Vandrande köpmän, som vilade upp sig ett tag mellan sina långa resor eller väntade på att isen skulle gå upp igen eller en lerig väg återigen bli möjlig att trafikera, stannade av naturliga skäl nära fästningens murar eller i skuggan av katedralen. Allteftersom fler och fler köpmän kom samman på dessa ställen, uppstod en "faubourg", d.v.s. "ett område utanför borgen". Det stod inte länge på förrän denna förstad var mer betydande än den gamla borgen själv. Snart byggde köpmännen i förstaden, eftersom de ville ha skydd, murar runt sin stad, och därefter blev de äldre murarna onödiga och föll i spillror. Den äldre borgen expanderade inte utåt utan absorberades av den nyare faubourgen, där saker och ting började hända. Folk lämnade sina gamla byar vid herresätena för att börja på ny kula i dessa växande städer. Den expanderande handeln innebar mer arbete för fler människor, och människorna kom till staden för att skaffa sig de arbetstillfällena.
Nu bör man inse att vi inte säkert vet huruvida det ovanstående är sant. Det är helt enkelt en gissning som vissa historiker gjort, framför allt är Henri Pirennes sammanställning av indicier för att det verkligen var på detta sätt som städer under medeltiden kom till lika fascinerande läsning som någon detektivroman. Ett av hans mer uppenbara bevis för att köpmannen och stadsbon var en och samma person är att ordet "mercator", vilket betyder köpman, och "burgensis", vilket betyder stadsbo, fram till början av elvahundratalet användes om vartannat för att beteckna samma sak.
Om man nu erinrar sig hur det feodala samhället var uppbyggt, förstår man att handelns ökning som ledde till framväxten av städer, vilka framför allt beboddes av en köpmannaklass på uppåtgående, sakta men säkert ledde till konflikt. Feodalismen, hela väsen präglades av en strävan att stänga in och omgärda, medan köpmännens aktivitet i städerna präglades av frihet. Den mark som städerna låg på ägdes av feodalherrar, biskopar, adelsmän, kungar. Dessa feodalherrar såg till att börja med ingen skillnad mellan sin stadsmark och sina övriga ägor. De väntade sig att de skulle kunna uppbära avgifter, utöva sitt sedvanliga monopol, pålägga skatter och arbetsplikt och ha hand om domstolarna, på samma sätt som de gjorde på sina gods. Men det var något som inte kunde ske i städerna. Alla dessa former var feodala, och de baserade sig på ägandet av jorden. Och vad städerna gällde måste alla dessa former ändras. De feodala bestämmelserna och den feodala rättvisan hade bestämts genom sedvänjorna och var svåra att ändra. Men handeln är till sin natur aktiv, ständigt växlande och otålig vad gäller spärrar. Den kunde inte passa in i feodalismens strikta ram. Stadslivet skilde sig från livet på herresätet och man måste hitta nya former.
Åtminstone var detta vad köpmännen ansåg. Och för dessa företagsamma handelsmän var tanken snart omsatt i handling. De hade lärt sig att enighet ger styrka. När de reste på vägarna slog de sig samman för att kunna försvara sig mot stråtrövare; när de reste till havs slog de sig samman för att skydda sig mot pirater; när de drev handel vid marknader och mässor slog de sig samman för att få fram bättre avtal med sina ökade resurser. När de nu mötte feodala restriktioner, som lamslog deras ansträngningar, slog de sig återigen samman i något som kallades "skrån" eller "hansor" för att åt sina städer vinna den frihet som var nödvändig för fortsatt expansion. Om de fick vad de ville ha utan att slåss var de nöjda; om de måste slåss för att få vad de ville ha, då slogs de.
Vad var det nu de ville ha? Vilka krav var det som köpmännen i dessa växande städer ställde? Hur kom deras föränderliga värld att kollidera med den äldre feodala världen?
Stadsborna ville ha sia frihet. De ville komma och gå som de önskade. Ett gammalt tyskt ordspråk, som gällde över hela västra Europa, Stadtluft macht frei (Stadsluften gör en fri) visar att de fick vad de eftersträvade. Så sant var detta ordspråk att många städers privilegiebrev under elva- och tolvhundratalet innehöll en klausul, som påminde om den kung Ludvig VII gav åt staden Lorris 1155:
"Envar som vistas ett år och en dag i Lorris församling utan att vara förföljd av fordringsägare från andra platser och som inte vägrat att förelägga oss eller vår borgmästare sitt fall skall där fritt och utan hinder bygga och bo."
Många nutida städer brukar ha skyltar vid infarten, som talar om stadens växande industri och som säger välkommen till turisterna. Om Lorris och andra städer praktiserat denna det tjugonde århundradets teknik, skulle de kanske satt upp sådana här skyltar:
Stadsborna ville ha mer än sin egen frihet. De ville också att jorden skulle vara fri. Den feodala sedvänjan att inneha ett område i förläning från någon som i sin tur innehade det från någon annan, föll dem inte i smaken. Stadsbon betraktade jorden i ett annat sken än den feodale markägaren gjorde. Stadsbon kunde plötsligt komma att behöva kontanter för ett affärsföretag, och då ville han vara säker på att han kunde inteckna eller sälja sin egendom för att få fram de pengarna utan att be en rad länsherrar om lov. Samma stadga för staden Lorris uttryckte detta i följande ordalag: "Envar borgare som önskar sälja sin egendom skall ha privilegiet att så förfara." Man behöver bara erinra sig jordägandesystemet sådant det beskrivs i denna boks första kapitel för att inse vilken förändring handeln och städerna hade åvägabragt.
Stadsborna ville sitta till doms över sig själva i sina egna domstolar. De invände mot de långsamma domstolarna vid herresätena som hade inrättats för ett statiskt samhälle och var totalt oförmögna att handlägga de nya problem som uppstod i en livlig handelsstad. Vad visste till exempel en slottsherre om inteckningar eller om kreditbrev eller om affärsjuridik i allmänhet. Inte ett vitten. Och även om han förstod sig på sådant stod det klart att han använde sin kunskap och sin position till att främja sina egna intressen, inte stadsbornas. Stadsborna ville etablera sina egna domstolar rustade att handlägga deras egna problem i deras eget intresse. De ville också stifta sin egen strafflag. Att uppehålla freden i den lilla slottsbyn var en helt annan sak än att uppehålla ordningen i den växande staden med dess större rikedomar och dess oroliga befolkning. Stadsborna kände till problemen på ett sätt som länsherren inte gjorde. De ville ha sin egen "stadsordning".
Stadsborna ville beskatta sig själva enligt sitt eget huvud och få den saken ur världen. De motsatte sig de många feodala pålagorna, avgifterna, tjänsterna och bötespålagorna, som irriterade dem och som i deras föränderliga värld bara trasslade till saker och ting. De ville göra affärer och därför strävade de efter att avskaffa alla de tullar och avgifter som besvärade dem. Om de misslyckades med att fullständigt avskaffa tullarna, lyckades de i varje fall att på ett eller annat sätt ändra dem så att de blev mindre besvärande.
Kontrollen över städerna var inte något som borgarna fick på ett bräde, utan det blev en bit i taget. Till att börja med kunde länsherren sälja några av sila rättigheter i staden till stadsborgarna. Sedan sålde han mer och mer och slutligen blev staden praktiskt taget oberoende av honom. Detta är tydligen vad som inträffade i den tyska staden Dortmund. 1241 sålde greven av Dortmund till dess invånare några av sina feodala rättigheter i staden:
"Jag, Conrad, greve av Dortmund, och min hustru Giseltrude och alla våra lagliga arvingar sälja ... till borgarna och staden Dortmund vårt hus som är beläget näst intill marknadsplatsen ..., vilket vi lämna till dem för all framtid, tillika med de rättigheter vi innehaft från det heliga romerska väldet i slaktarhusen och hos skoflickarne ... samt i bageriet och i huset som ligger ovanför domstolen, för ett pris av 2 denarii för slakthuset och desslikes 2 denarii för skoflickarnes hus och för bageriet och byggnaden ovanför domstolen ett skålpund peppar, som skall givas oss årligen."
Åttio år senare sålde en annan greve Conrad för en årlig ränta "till rådet och medborgarna i Dortmund, till dessas uteslutande innehav, hälften av grevskapet Dortmund", vilket innefattade domstolarna, tullarna, avgifterna och intäkterna, och allting innanför murarna, med undantag av grevens eget hus, hans personliga borgensmän och Sankt Martinskapellet.
Man skulle kunna tro att de feodala biskoparna och herremännen märkte att betydelsefulla sociala förändringar ägde rum. Man skulle kunna tro att några av dem insåg att de inte kunde stå i vägen för dessa historiska krafter. Somliga av dem insåg detta men många gjorde det inte. Det fanns vissa som var tillräckligt sluga för att känna på sig vad som höll på att hända, gjorde det bästa av situationen och till sist klarade sig ganska bra. Men det gick inte alltid så fredligt till. Det tycks förhålla sig så genom hela historien att de som sitter vid makten, de som har det bra, inte skyr några medel för att behålla vad de har. En hund slåss för sitt ben. Och i många fall satte de feodala biskoparna och herrarna (speciellt biskoparna) tänderna i sina ben och vägrade ge tappt förrän de tvingades göra det när stadsborna tillgrep våld. Beträffande en del var det inte bara frågan om att hålla fast vid sina gamla privilegier på grund av de förmåner de åtnjöt. Som så ofta inträffar i historien trodde många av de människor som hade det väl ställt, att om inte allting förblev vid det gamla så skulle hela samhällsordningen krossas. Och eftersom stadsborna inte var överens med dem om den saken fick många städer inte sin frihet förrän våld utbrutit. Detta förefaller bevisa vad den amerikanske domaren Oliver Wendell Holmes en gång sade:
"När oenigheten mellan oss är tillräckligt stor försöker vi döda vår meningsmotståndare hellre än låta honom få vad han vill ha."
I själva verket var de kämpande stadsborna, som leddes av de organiserade köpmännens gillen, inte revolutionärer i vår mening. De slogs inte för att störta herremännen utan för att få dem att lätta på några av sina utnötta feodala sedvänjor som utgjorde ett avgjort hinder för handelns expansion. De skulle inte ha skrivit, så som de amerikanska revolutionärerna gjorde, att "alla människor har skapats fria och jämlika". Inte alls.
"Den personliga friheten krävdes inte som en naturlig rätt. Man sökte den bara för de fördelar den medförde. Till den grad förhöll det sig så", säger Henri Pirenne, "att exempelvis i Arras köpmännen försökte att själva bli klassificerade som livegna hos Sankt Vast-klostret för att åtnjuta den befrielse från marknadstullar som tillerkänts klostret."
Städerna ville ha frihet från inblandning i sin expansion, och efter ett par århundraden fick de vad de eftersträvade. Graden av frihet växlade, vilket gör det lika svårt att ge en sammanfattande bild av fri- och rättigheter och organisation i den medeltida staden, som det var svårt att beskriva livet på herresätet. Det fanns helt oberoende städer i stil med Italiens och Flanderns stadsrepubliker; det fanns fria samhällen med växlande grad av oberoende; och det fanns städer som nätt och jämnt lyckades pressa fram några privilegier från sina feodala herrar och som i viss utsträckning förblev under deras kontroll. Men vad staden än hade för rättigheter, försäkrade sig dess invånare om att de hade en stadga som bekräftade dessa rättigheter. Detta var ägnat att förhindra dispyter, om det någon gång inträffade att herremannen eller hans uppdragsmän glömde bort dem. I inledningen till en stadga som överlämnades av greven av Ponthieu till staden Abbeville 1184, framlägger greven själv ett av skälen till att stadsborna satte sådant värde på sina stadgar och privilegiebrev att de höll dem noga inlåst - och ibland till och med ristade in dem i guldbokstäver på rådhusets eller kyrkans vägg:
"Eftersom vad som är stadfäst i skrift läktare stannar i minnet hos människan, tillkännagiver jag, Jean, greve av Ponthieu, att jag eftersom min farfader, greve Guillaume Talvas sålt till borgarna i Abbeville rätten att ha en kommun och borgarna inte ha en autentisk kopia av detta köpebrev, har garanterat åt dem ... rätten att ha en kommun och att för all framtid bibehålla densamma ..."
Etthundraåttiosex år senare, 1370, förefaller borgarna av Abbeville att ha en ny herre, kungen av Frankrike själv. Tydligen hade rörelsen för städernas frihet under de mellanliggande åren haft stora och snabba framgångar, för kungen går mycket långt i sina löften i en order till sina ämbetsmän:
"Vi ha givit och garanterar dem vissa privilegier, enligt vilka det framgår, inter alia (bland annat), att vi aldrig av vilket skäl eller vid vilket tillfälle det vara månde, skola pålägga nämnda vår stad Abbeville, eller några andra av städerna inom grevskapet Ponthieu några skatter, plikter eller andra subsidier, försåvitt det inte är till gagn för sagda städer och på deras begäran ... av vilket skäl vi, under beaktande av den sanna kärlek och lydnad som visats oss av nämnda supplikanter, uppdraga åt eder alla och besvära eder att I skolen tillåta borgarna, invånarna i nämnda städer, att handla, sälja och köpa, att skaffa och frakta genom alla städer och områden tillhörande nämnda grevskap, salt och övriga varor av alla slag, utan att tvinga dem att till oss eller våra män och ombud betala någon saltskatt, skatter, avgifter eller subsidier ..."
Denna skattebefrielse som kungen av Frankrike i ovanstående dokument beviljade köpmännen, var bara ett av de privilegier de kämpade för. I kampen för städernas frihet tog köpmännen ledningen. De utgjorde den mäktigaste gruppen i städerna och de vann för sina gillen och hansor alla slags privilegier. Köpmannagillen utövade ofta ett monopol över grosshandeln i städerna. Om man inte var medlem av köpmannagillet, var man strandsatt vad handeln anbelangade. 1280 beklagade sig exempelvis i staden Newcastle i England en man vid namn Richard inför kungen att ull, som tillhörde honom, hade beslagtagits av en grupp köpmän. Han ville få tillbaka sin ull. Kungen tillkallade köpmännen och frågade dem varför de tagit Richards ull. De sade till sitt försvar att kung Henry III hade garanterat dem "att borgarna i nämnda stad må ha ett gille med alla de fri- och rättigheter och den tullfrihet som ett sådant gille tillhörer ... När man frågar dem vilka friheter de anser sig ha i kraft av att vara medlemmar av förutnämnda gille, säger de att ingen, försåvitt han inte är medlem av gillet, kan skära till kläde för försäljning i staden, eller stycka kött eller fisk, eller köpa färskt läder eller inhandla ull ..." Richard var tydligen inte medlem av gillet som ensamt hade rätt att handla med ull.
I Southampton verkar det som om icke-medlemmar kunde få köpa varor - men köpmannagillet kunde välja först "och ingen simpel invånare eller främling skall kunna köpslå om eller inhandla någon vara som kommer till staden så länge en gillesmedlem är närvarande och önskar bjuda på eller köpa den; och om någon så gör och befinnes skyldig, skall det han köper anses förverkat till konungen."
Lika mycket som gillena lyckades hålla icke-medlemmar på sin ort ur leken, lika framgångsrika var de när det gällde att hindra utländska köpmän från att göra intrång på deras område. Deras mål var att få fullständig kontroll över marknaden. Alla varor som kom till staden eller lämnade staden måste passera deras händer. Konkurrens från utomstående skulle elimineras. Priset på varorna skulle avgöras av gillena. I varje skede av handeln skulle de spela den ledande rollen. Kontroll över marknaden skulle bli deras uteslutande monopol.
Det är klart att köpmannagillena för att kunna utöva en sådan makt, för att få detta handelsmonopol i de olika städerna, måste vara införstådda med myndigheterna. Det var de. Eftersom de var de viktigaste personerna i staden hade köpmännen stort inflytande när det gällde att utse ämbetsmän. På vissa orter stod ämbetsmännen direkt under deras inflytande; på andra blev köpmännen själva ämbetsmän; och på några få ställen föreskrev lagen speciellt att endast gillesmedlemmar kunde inneha ämbeten i stadsstyrelsen. Detta var sällsynt, men att det inträffade bevisas av föreskrifter från år 1328 i staden Preston i England:
"Bara de borgare vilkas namn finnes inskrivna i köpmannagillet kunna bli borgmästare; ty konungen ger fri- och rättigheter åt de borgare som äro medlemmar av gillet och åt inga andra."
Köpmannagillena, som var så angelägna om att få monopolprivilegier och som var så noga med sina rättigheter, höll efter sina egna medlemmar genom en hel rad föreskrifter som var och en måste följa. Om man var medlem av ett gille hade man vissa fördelar, men man kunde förbli medlem bara om man strikt efterlevde sammanslutningens regler. Dessa regler var många och stränga. Om man bröt mot dem kunde man bli utsparkad ur gillet eller straffad på annat sätt. En metod som är av särskilt intresse för oss praktiserades av ett gille i Chester i England för över trehundra år sedan. 1614 beordrades köpmannen T. Aldersley av järn- och manufakturhandlarna i Chester att stänga sin butik, sedan man funnit att han brutit mot sammanslutningens stadga. Han vägrade.
"Därför gingo varje dag två andra av hans kolleger hela dagen framför nämnda butik och förbjödo och avrådde alla dem som kommo till nämnda butik från att köpa varor där och hejdade dem som kom dit för att köpa varor."
Man kan göra den tämligen säkra gissningen att herr Aldersley inte kunde hindra denna sorts demonstrationer genom att söka ett domstolsföreläggande mot dem som man gjorde under 1900-talets tidiga år mot fackföreningsdemonstrationer, ty gillet var alltför mäktigt. I själva verket hade gillena inflytande inte bara i sin egen stad utan vida omkring. De skaffade sig detta inflytande genom sin beprövade metod att slå sig samman. Den berömda Hansan i Tyskland är det mest slående exemplet på hur man förenade olika gillen till en mäktig organisation. Hansan hade handelsstationer, vilka var fästningar lika mycket som upplagsplatser, och som sträckte sig från Holland till Ryssland. Så mäktig var denna sammanslutning, som vid höjden av sin makt omfattade över etthundra städer, att den praktiskt taget monopoliserade norra Europas handel med världen i övrigt. Den var en stat i staten, som ingick handelsfördrag, skyddade sin egen handelsflotta med egna örlogsmän, rensade de nordliga haven från pirater och hade sina egna lagstiftande församlingar.
De rättigheter som köpmän och städer tillvann sig återspeglar handelns växande betydelse som källa till rikedom. Och köpmännens ställning i staden återspeglar penningrikedomens växande betydelse i förhållande till den rikedom som baserade sig på jordinnehav.
Under den tidiga feodaltiden var jorden den enda måttstocken på en människas rikedom. Efter handelns expansion uppträdde ett annat slags rikedom - penningrikedomen. Under den tidiga feodalperioden hade pengar varit något statiskt, avgränsat och orörligt; nu hade det blivit något aktivt, levande, något som var i ständig rörelse. Under den tidig« feodalperioden befann sig bedjarna och stridsmännen som ägde jorden högst upp på den sociala trappstegen. De levde på frukten av det arbete, som de livegna som befann sig vid den andra änden av trappstegen utförde. Nu hade en ny grupp inträtt på scenen - medelklassen, som livnärde sig på ett nytt sätt, genom att köpa och sälja. Under feodaltiden var jordinnehavet den enda källan till rikedom, det som gav prästerskapet och adelsmännen makt att regera. Nu förde penninginnehavet, en ny källa till rikedom, med sig delaktighet i regerandet för den uppåtgående medelklassen.
Nuförtiden görs de flesta affärer med lånta pengar som man betalar ränta för. Om ASEA skulle vilja köpa upp en annan koncern som har konkurrerat med ASEA, skulle man förmodligen låna pengar för att göra det. Företaget skulle kunna sälja aktier, vilket helt enkelt innebär ett löfte att med ränta betala tillbaka den summa pengar, som aktieköparen lånar ut åt företaget. När karamellaffärens ägare i ert kvarter vill skaffa sig ny och dyr inredning i sin butik, går han till banken för att låna pengar. Banken lånar honom pengarna och kräver honom på ränta för dem. Bonden som vill köpa upp det stycke jord som ligger intill hans ägor kan ta en inteckning på sin gård för att få fram pengarna för köpet. En inteckning är helt enkelt ett lån till bonden, och på det lånet betalar han årlig ränta. Vi är så vana vid att man på detta vis betalar ränta för pengarna man lånar, att vi föreställer oss att det är en "naturlig" sak och att det alltid har varit på det viset.
Men så är det inte alls. En gång i tiden ansågs det som en svår försyndelse att kräva ränta för de pengar man lånade ut. Under den tidiga medeltiden fanns det en samhällsmakt som förbjöd utlånandet av pengar mot ränta. Den samhällsmaktens ord var lag i hela kristenheten.
Samhällsmakten i fråga var kyrkan. Att låna ut pengar mot ränta var ocker, sade kyrkan, och ocker var SYND. Det står med stora bokstäver, för det var på det viset varje uttalande som kyrkan gjorde betraktades på den tiden. Och speciell vikt tillmättes ett uttalande som hotade envar som bröt mot det med evig fördömelse. Under feodaltiden hade kyrkan ett mycket starkare grepp över människornas sinnen än den har i dag. Men det var inte bara kyrkan som tyckte illa om ocker. Stadsstyrelserna och senare statsregeringarna utfärdade lagar mot det. En "Lag mot Ocker" som utfärdades i England, löd sålunda:
"Men emedan ocker av Gud förbjudits såsom varande en förhatlig och avskyvärd synd ... vilken genom ogudaktiga läror och övertygelser kan finna fäste i själen hos vissa giriga, ogina och snikna personer i detta rike ... stadfästes ... att ... ingen person eller personer av vilken ställning eller i vilket trångmål de vara månde, genom något korrumperat eller bedrägligt förfarande, taskspeleri eller annat medel, skall låna ut, giva eller avstå från någon summa eller några summor som så utlånats ... vid vite av förlust av nämnda summa ... och även av ockersumman ... och också vid vite av fängelsestraff."
Denna lag återspeglade vad de flesta människor under medeltiden ansåg som ocker. De var överens om att det var en dålig sak. Men varför? Hur hade denna inställning till ränta vuxit fram? Vi måste gå till förhållandena i det feodala samhället för att få svar på den frågan.
I den sorts, samhälle där handeln var liten och där möjligheten att, investera pengar och få vinst praktiskt taget inte alls existerade, föreföll det tydligt och klart, att om en man ville ha ett lån, så var det inte för att han önskade bli rik, utan därför att han behövde det för att leva. Han lånade pengar helt enkelt därför att han råkat ut för någon olycka. Kanske hans ko hade dött, eller torkan hade spolierat hans skörd. Han var illa ute och behövde hjälp. Det var medeltidens uppfattning att en person som hjälpte honom under sådana omständigheter inte fick sko sig på hans olycka. Den goda kristna människan hjälpte sin granne utan tanke på profiten. Om man lånade någon en säck mjöl, så väntade man sig att få tillbaka en säck mjöl och inget mer. Om man tog emot mer än den säck mjöl man lånat, ansågs det att man lurade den andre - vilket inte var riktigt gjort. Det var bara rätt att ta emot vad som tillhörde en, varken mer eller mindre.
Kyrkan lärde att alla människans handlingar var riktiga eller felaktiga. Måttstocken för gott eller ont vad gällde människans religiösa handlingar var inte annorlunda än måttstocken för hans ekonomiska handlingar. Kyrkans regler om gott och ont gällde oföränderligt för alla dessa handlingar.
Nuförtiden kan det inträffa att en person handlar mot en främling i en affärstransaktion på ett sätt som han inte skulle göra mot en vän eller en granne. Vi har olika regler för våra affärer och för våra privata aktiviteter. En fabrikör kan således göra allt som står i hans makt för att konkurrera ut en konkurrent. Han kan sälja till lägre priser, ge sig in på ett försäljningskrig, skaffa särskilda rabatter för sitt företag, kort sagt försöka sig på varje möjlighet att klämma åt konkurrenten. Dessa handlingar kommer att ruinera konkurrenten. Fabrikören vet om detta men fortsätter ändå, för "affärer är affärer". Ändå skulle samma person inte för en minut tillåta att vänner och grannar svulte. Att på detta sätt ha en mora för sina ekonomiska handlingar och en annan för sina icke-ekonomiska handlingar var något helt motsatt kyrkans läror under medeltiden. Och vad kyrkan lärde var vad de flesta människor trodde.
Kyrkan lärde att om vad som var bra för en människas plånbok skadade hennes själ, så kom hennes andliga välbefinnande i första rummet. "Vad gagnar det en människa om hon vinner hela jorden men förlorar sin själ?" Om man fick mer än sin andel i någon affär, så var det på någon annans bekostnad, och det var orätt. Sankt Tomas ab Aquino, som var den störste av medeltidens religiösa tänkare, fördömde "profitbegäret". Medan det motvilligt erkändes att handeln var nyttig, förvägrades handelsmännen rätten att få mer ut av en affär än vad deras arbete var värt.
Kyrkans män under medeltiden skulle ha uttalat sin kraftiga fördömelse över mellanhanden som ett par århundraden senare, enligt Disraelis definition, hade blivit "en man som skojar ena sidan och skinnar den andra". Den moderna uppfattningen att varje affär är laglig så länge man inte blir åtalad för den, ingick inte i medeltidens föreställningsvärld. Dagens framgångsrike affärsman som köper för så lite som möjligt och säljer för så mycket som möjligt skulle ha fördömts flera gånger om under medeltiden. För att utföra en nödvändig samhällsuppgift var köpmannen berättigad till en rättvis belöning - men ingenting därutöver.
Inte eller ansågs det etiskt riktigt att, lägga mer pengar på hög än man behövde för att försörja sig. Bibeln var mycket klar på den punkten.
"Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik man att komma till himmelriket."
En medeltida författare från denna tid uttryckte saken på följande sätt:
"Den som har tillräckligt för att tillfredsställa sina egna behov och ändå outtröttligt arbetar för att skaffa sig rikedomar, antingen för att få en högre social ställning eller för att senare ha tillräckligt för att leva utan arbete eller för att hans söner skall bli män av rikedom och inflytande - alla sådana individer drivs av en förbannad girighet, av sinnlighet eller stolthet."
Folk som var vana vid naturahushållning, överflyttade helt sonika, dess måttstockar till den föränderliga penninghushållning till vilken de fann sig försatta. Om man lånade en man hundra pund, förklarades det att allt man hade moralisk rätt att kräva igen var hundra pund. Om man begärde ränta för att någon använde ens pengar sålde man tiden, vilken inte tillhörde en. Tiden var Guds egendom och man hade ingen rätt att sälja den.
Om man lånade ut pengar och fick tillbaka inte bara lånesumman utan också en bestämd ränta, innebar det att man kunde leva utan att arbeta - vilket var orätt. (Det var medeltidens uppfattning att bedjarna och stridsmännen "arbetade" i de yrken för vilka de var lämpade.) Att svara att ens pengar arbetade för ens räkning skulle bara ha gjort kyrkans män upprörda. De skulle ha svarat att pengarna var ofruktsamma - de kunde inte producera någonting. Att ta ränta var avgjort orätt - förklarade kyrkan.
Men vad kyrkan sade och vad den gjorde var två vitt skilda saker. Fast biskopar och kungar bråkade och utfärdade lagar mot att ränta togs, var de bland de första att bryta mot sina egna lagar. De lånade själva ut pengar mot ränta - samtidigt med att de förföljde andra ockrare! Judarna, som i allmänhet lånade ut pengar i liten skala och krävde enorma räntor eftersom de tog stora risker, hatades och förföljdes och föraktades överallt som ockrare; italienska bankirer lånade ut pengar i stor skala och hade en enorm verksamhet - ändå var det ibland påven själv som inkasserade deras lån åt dem genom att hota gäldenärerna med andlig förtappelse! Men fastän den själv var en av de största syndarna, fortfor kyrkan att fördöma ockrarna.
Man kan lätt förstå att doktrinen om ockrets syndfullhet skulle lägga en hämsko på den nya köpmannaklass som ville göra affärer i det expanderande Europa. Doktrinen blev ett verkligt handikapp när pengarna började spela en allt viktigare roll i det ekonomiska livet.
Den uppåtgående medelklassen förvarade inte sina pengar inom lås och bom. (Den vanan hörde feodaltiden till då det fanns få ställen där man kunde investera sina pengar.) Denna nya köpmannaklass hade användning för alla pengar den kunde lägga vantarna på - och mera till.
För att backa upp den affärsverksamhet han drev och för att öka sin operationsradie behövde köpmannen mer pengar. Var kunde han få dem? Han kunde gå till procentarna, judarna, på samma sätt som Antonio, Köpmannen i Venedig, gick till Shylock, juden. Eller han kunde gå till de större köpmännen - av vilka några hade övergivit handel med varor för att övergå till handel med pengar - tidens stora bankirer. Men det var inte enkelt. I vägen stod kyrkans lag som förbjöd procentare och bankirer att låna ut pengar mot ränta.
Vad hände när kyrkodoktrinen som utformats för att passa ett gammalt näringsliv, kolliderade med den historiska kraft som representerades av den uppåtgående köpmannaklassen? Det var doktrinen som gav vika. Inte på en gång, naturligtvis. Sakta, undan för undan, med nya regler som liksom tidigare sade "Ocker är synd - men under förhandenvarande omständigheter..." och andra regler, som förklarade "Ehuru det är synd att bedriva ocker, må det dock i speciella fall ..."
De speciella fall som gnagde hål på doktrinen om ockret är belysande. Om bankiren B lånade pengar till köpmannen K, var det orätt av honom att kräva ränta på lånet. Det hade varit kyrkans inställning. Men, förklarade kyrkan, eftersom nämnde köpman K avsåg att använda de pengar han lånade från bankir B i ett affärsföretag där alla slår alla pengarna kunde förloras, var det bara rimligt och rätt att K till B återlämnade inte bara den summa han lånat utan lite extra påbröd - för att betala B för den risk han tagit.
Alternativt: eftersom bankir B, om han behållit pengarna, kunde ha använt dem för egen räkning och gjort en god vinst, var det bara rättvist att han bad köpman K att betala lite extra tillbaka därför att han inte själv kom åt att använda pengarna.
På detta sätt och en del andra modifierades den besvärliga ockerdoktrinen för att möta de förändrade omständigheterna. Det är typiskt, att Charles Dumoulin, en fransk jurist under femtonhundratalet, framhåller "vardagslivets handelspraktik" som ett argument för att legalisera "ett rimligt och acceptabelt ocker".
Så här resonerar han:
"Inom handeln ser man varje dag prov på att vinsten på en stor summa pengar icke är liten ... inte heller nyttar det att säga att pengarna i sig själva icke ger avkastning: ty inte ens åkrar ger avkastning av sig själva, utan utgifter, arbete och mänsklig företagsamhet; på samma sätt ger pengar, även om de efter en viss tid måste återlämnas, en avsevärd avkastning genom människors id ... Och ibland berövar de kreditoren lika mycket som de ger gäldenären ... Därför bör allt fördömande och bestraffande av ocker anses gälla överdrivet och oskäligt ocker, icke måttligt och acceptabelt sådant."
På det viset försvann undan för undan kyrkans doktrin beträffande ocker, och "vad man varje dag såg prov på inom handeln" blev lag. Trosföreställningar, lagar, sätt att leva tillsammans, personliga relationer - allt detta ändrades på i samma mån som samhället gick in i ett nytt skede av sin utveckling.
En av de mest betydelsefulla förändringarna kom att beröra bonden och hans ställning. Så länge, det feodala samhället förblev statiskt, och förhållandet mellan länsherren och den livegne var bestämt av traditionen, var det praktiskt taget omöjligt för bonden att förbättra sina villkor. Han hade stoppats in i en ekonomisk tvångströja. Men handelns tillväxt, införandet av en penningekonomi och städernas uppdykande på scenen gav honom förutsättningar att klippa av de band som höll honom så fjättrad.
När städer växer upp i vilka invånarna ägnar nästan all sin tid åt handel och industri, måste de få större delen av sin mat från landsbygden. Sålunda inträffar en arbetsfördelning mellan staden och landet. Den ene koncentrerar sig på att framställa hantverksprodukter och att handla, och den andre koncentrerar sig på att producera fler jordbruksvaror för att förse den växande marknad som utgörs av dem som inte längre producerar sina egna födoämnen. Genom hela historien har marknadens utvidgning alltid varit en enormt betydelsefull utlösande faktor för en ökning av produktionen. Men hur kan man öka jordbrukets produktion? Två sätt finns. Det ena är intensiv utveckling, vilket betyder att man får ut mer av sin gamla jord genom att i större utsträckning använda gödsel, bättre metoder i plöjningen, hårdare och i allmänhet mer vetenskapligt arbete. Det andra är extensiv utveckling, vilket helt enkelt innebär att man lägger under plogen nya områden som hittills inte varit uppodlade. Båda metoderna användes vid denna tid.
På samma sätt som pionjärerna på den nordamerikanska kontinenten, svensk-amerikaner och andra, när de såg sig om efter ett sätt att förbättra sin ställning, fäste blicken på det jungfruliga landet i väster, såg de ambitiösaste av bönderna i elvahundratalets Västeuropa all ouppodlad jord omkring sig som en möjlighet att undslippa förtrycket. En tysk författare vid slutet av århundradet berättade om detta:
"De fattiga och bönderna förtryckas av de mäktiges girighet och släpas bort till orättmätiga domslut. Detta syndagissel tvingar många att sälja sitt fadersarv och utvandra till avlägsna länder."
Men i Amerika hade pionjärerna praktiskt taget en hel kontinent till sitt förfogande, när de ville röja nytt land. Var kunde de förtryckta bönderna i elvahundratalets Europa finna land? Det är ett häpnadsväckande faktum att vid denna tid bara hälften av jorden i Frankrike, en tredjedel av jorden i Tyskland och en femtedel av jorden i England var uppodlad. Resten var skog, träskmarker och ödemark. Runtomkring den lilla uppodlade regionen sträckte sig detta större ouppodlade område som var öppet för nybygge. Elvahundratalets Europa hade sin frestande öppna gräns på samma sätt som sextonhundratalets Amerika hade sin "frontier". Och utmaningen från ödemarkerna, träsken och skogarna antogs av en hårt arbetande bondeklass. "Lockade av utsikten till frihet och egen mark kom tusentals pionjärer ... för att bereda vägen för arbetet med plog och hacka, genom att bränna bort underkrattet, busksnåren och skadeväxterna, genom att rensa upp skogarna med sina yxor, och bryta stubbar med sin hacka." Europa hade sålunda sin "vandring mot väster" femhundra år innan Amerika upplevde motsvarande fenomen. När amerikanska pionjärer höjde sina yxor mot träden på sextonhundra-, sjuttonhundra- och artonhundratalet, då hörde de ekot från sina förfäders redskap i Europa femhundra år tidigare under liknande omständigheter. På samma sätt som de amerikanska pionjärerna förvandlade en vildmark till ett jordbruksområde, dikade de europeiska pionjärerna ut träsken, byggde vallar så att inte havet skulle återerövra den jord de tagit, röjde upp skogarna och förvandlade den jord de på så vis skaffade sig till åkrar, där säden växte hög. För pionjärerna under elvahundratalet likaväl som för pionjärerna under sextonhundratalet var striden hård, men segern innebar frihet och möjligheten att äga, helt eller åtminstone delvis, ett stycke jord, som var undantaget den feodala arbetsplikten. Det är inte att undra på att många av bönderna grep tillfället i flykten. Det är inte att undra på att de "enträget och allvarligt tiggde om" att få jord, så som biskopen av Hamburg, i en stadga från 1106, låter oss veta:
1. Vi vilja göra allom veterligt beträffande den överenskommelse som vissa personer boende på denna sidan om Rhen, vilka kallas holländare, ha gjort med oss.
2. Dessa män kom till oss och bad oss enträget att ge dem vissa områden inom vårt biskopsdöme, som är ouppodlade, sumpiga och till ingen nytta för vårt folk. Vi ha rådfrågat våra undersåtar beträffande detta och med hänsyn till att detta torde vara till vår och våra efterföljares vinning, gått med på denna begäran.
3. Överenskommelse har träffats att holländarna varje år skola betala till oss en denarius för varje plogland jord ... Vi överlåter också till dem de vattendrag som flyter genom detta område.
4. Holländarna samtyckte till att giva tionde i enlighet med vårt dekret. Det innebär var tionde sädeskärve, vart tionde lamm, vart tionde svin, var tionde get, var tionde gås och en tiondel av honungen och vaxet...
5. De lovade åtlyda mig i alla kyrkans angelägenheter ...
6. De samtyckte till att varje år betala två marker för vart hundrade plogland för privilegiet att hålla eget ting för att avgöra alla sina tvister i världsliga frågor ...
Biskopen av Hamburg ingick denna överenskommelse med holländarna eftersom han insåg att den "skulle vara till vår och våra efterföljares vinning". Andra länsherrar, både kyrkans män och lekmän, insåg också att det var stor vinst att hämta i att pionjärer förvandlade deras improduktiva jord till produktiva åkrar och sedan betalade en årlig ränta för privilegiet att få odla den. Vissa mer företagsamma herrar var mycket framgångsrika i dessa affärer att hyra ut vad som tidigare varit ödemark; vissa lyckades upprätta hela byar på sin jungfruliga mark - och tjänade stort på det. Denna växande nybyggarrörelse bragte tusentals och åter tusentals tunnland jord, som dittills varit obrukade, under plogen. Sålunda fanns det omkring år 1350 i Silesien 1.500 nybyggen som brukades av 150.000 till 200.000 nybyggare. Denna extensiva utveckling var betydelsefull. Och lika betydelsefullt var det att livegna nu kunde hitta jord som var fri, jord som inte förde med sig den obehagliga arbetsplikten, där man bara behövde erlägga arrende i pengar. Denna nya sorts frihet visade tecken att sprida sig, tills den också berörde de livegna på de gamla slotten. Det var också vad den gjorde.
I åratal hade bonden accepterat sina hårda villkor. Han var född i ett samhällssystem där de sociala skiljelinjerna var klart markerade. Man lärde honom att han kunde nå himmelriket endast om han på ett nöjaktigt sätt och villigt utförde sin uppgift i ett samhälle som bestod av bedjare, stridsmän och arbetare. Han utförde sitt arbete utan frågor. Eftersom han inte hade någon praktisk möjlighet att höja sig över sin ställning, fanns det ringa anledning för honom att göra mer än vad som behövdes för att existera. Han, utförde sina rutinjobb som seden var. Det var ingen större mening för honom att experimentera med utsädet eller med nya sätt att frambringa skördar, för det fanns en begränsad marknad för det han hade att sälja, och det var i vilket fall som helst troligt att herremannen skulle kräva lejonparten av den eventuella ökningen.
Men nu hade allt detta ändrats. Marknaden hade vuxit. Allt som bonden odlade och som han inte själv behövde eller som herremannen tog kunde säljas. I gengäld fick han pengar. Han var ännu inte helt van vid pengar och deras användning men med tiden blev han mer och mer hemmastadd med användningen av dem, och han visste att det hade kommit till en helt ny klass människor, köpmännen, som inte passade in i det gamla schemat. Dessa köpmän var framgångsrika män och deras stad som låg i närheten var en underbar inrättning dit livegna som han själv då och då hade letat sig. I denna föränderliga värld fanns det verkligen en möjlighet för folk av hans slag. Om han arbetade hårdare än förut, odlade mer än han själv behövde, kunde han få ihop lite pengar och med de pengarna kunde han - kanske - köpa sig fri från några av sina arbetsplikter till herremannen. Om hans herre inte ville lindra hans bördor, då kunde också han ge sig av till staden eller till de ouppodlade områdena, där livegna som han själv röjde upp skogen och i lön för det fick jordbitar som var fria från besvärande avgifter.
Herremannen var ytterst villig att byta den livegnes arbetsplikt mot en avgift i pengar. Också han hade blivit van vid pengar och vad som kunde uträttas med dem i denna föränderliga värld. Han var i stort behov av pengar för att betala de vackra kläder från Orienten som han köpt vid marknaden bara ett par månader tidigare. Och så var det den gamla räkningen han fortfarande inte hade betalt till vapensmeden för den utrustning han köpt för sin senaste krigsexpedition. Herremannen kunde på många olika sätt använda de pengar hans livegna skrapade samman. Han var helt medgörlig när det gällde att ordna så att John Jones, hans livegne bonde, hädanefter skulle betala fyra pennies per tunnland i årlig hyra i stället för att som tidigare arbeta två eller tre dagar i veckan. Herremannen hade egentligen inte något val, eftersom det var troligt att en del av de livegna om han inte lättade deras bördor skulle ge sig i väg, och det betydde i så fall att han stod där utan pengar och utan arbetskraft, och då vore han verkligen illa ute. Det var bättre att låta den livegne betala arrende i stället för att som förut betala med sitt arbete.
Dessutom hade det sedan länge stått klart för herremannen att fri arbetskraft var mer produktiv än ofri arbetskraft; han hade lärt sig att en bonde som tvingades lämna sin egen jordbit för att odla jorden åt herremannen var en ovillig arbetare som inte gav sitt bästa. Det var bättre att bli kvitt de traditionella arbetsplikterna och leja den hjälp han behövde, människor som arbetade för lön.
Och i kyrkoböckerna och kyrklängderna i många byar i hela västra Europa hände det således allt oftare under tolvhundra- och trettonhundratalet, att det stod notiser av samma slag som denna som är hämtad från Stevenage i England: "Herremannen har medgivit att S G skall inneha och besitta förut nämnda stycke jord genom att betala 13 solidi och 4 denarii i stället för alla tjänster och plikter."
Andra längder från samma tid visar att många livegna utöver att de köpte sin jord fri också köpte sin personliga frihet. Ett citat från domstolslängderna i Woolston hänför sig till en livegen person som "för att kunna lämna sin domän och anses som en fri man må betala en avgift på 10 solidi."
Men man bör inte ta för givet, att alla herremän insåg att det var vist handlat att ge de livegna deras frihet, lika lite som det var alla herremän som var kloka nog att ge upp sina feodala krav på de växande städerna. Nej, det finns i varje historisk period en del människor som inte kan eller inte vill förstå att det som har varit inte längre är; det finns vissa människor som mitt under den nödvändiga förändringen mer desperat än tidigare håller fast vid vad som en gång var. Och följaktligen fanns det också vissa herremän som inte ville ge sina livegna fria.
Man skulle kunna vänta sig att det var kyrkan som ledde rörelsen för att befria de livegna. Men det förhöll sig precis tvärtom. Den främste motståndaren till frigörelsen både i städerna och på landsbygden var - inte adeln, utan kyrkan. Vid en tidpunkt då de flesta herremän hade insett att det var bättre för deras egen penningpung att ge den livegne hans frihet och leja fria arbetare för kontant lön varje dag, höll kyrkan fortfarande stånd mot frigörelsen. Stadgarna för Cluniacenserorden är ett exempel på hur långt denna inställning sträckte sig: "/Vi bannlyser/ dem som ha inflytande över livegna och tjänstehjon i beroendeförhållande till klostren i vår orden och som ge sådana personer fribrev och privilegier."
Detta var 1320. Etthundratrettioåtta år senare, år 1458, lät Cluniacenserorden ännu förkunna, att "de abbotar, priorer och övriga administratörer inom Orden, som ha livegna och trälar ... måste uttryckligen svära att de icke skola frige sådana livegna personer eller deras ägodelar". Och två berömda engelska historiker, F. Pollock och F. W. Maitland, kommer efter att noga ha granskat urkunderna till följande konklusion:
"... det finns många bevis för att de religiösa institutionerna bland alla länsherrar var de strängaste - inte de som förtryckte mest, men de som mest envetet höll fast vid sina rättigheter; de var inställda på att behålla den personliga livegenskapen i dess rena form. Den odödliga men också själlösa kyrkliga livegenskapen i dess rena form. Den odödliga men också själlösa kyrkliga korporationen med sin uppsjö av exakta dokument som visade ägoförhållandena gav inte efter en tum, lät inte befria någon livegen, lät inte frige en tumsbredd jord. I praktiken var den världslige herren mer human, därför att han var en person, en människa, som var bekymmersfri, behövde reda pengar och en gång skulle dö ... och vi finner att det är över dem /de religiösa ordnarna/ som bönderna klagar mest."
Bönderna inte bara beklagade sig. Ibland gick de till anfall mot kyrkans egendomar, kastade stenar på fönstren, brände ned portarna och klådde upp munkarna. Ibland fick de hjälp i sin kamp av borgarna (bourgeoisin) i städerna, som själva för det mesta var i strid med herrarna, vare sig dessa tillhörde kyrkan eller lekmannaadeln.
Det låg en vittring av frihet i luften och bönderna lät sig inte hejdas av någonting för att nå den. Där de inte frivilligt gavs frihet försökte de få den med våld. Förgäves sökte envisa herrar tillsammans med kyrkan kämpa mot frigörelsen. De ekonomiska krafternas tryck var alltför stort för att de skulle kunna motstå det. Friheten måste till sist komma.
Digerdöden bidrog i stor utsträckning till ut friheten kom. Vi som lever i civiliserade länder där läkarkonsten gjort så stora framsteg och där hygien predikas och praktiseras, känner inte till någonting i stil med de epidemier som svepte över hela kontinenter under medeltiden. Det närmaste vi kan komma är en tillfällig epidemi av scharlakansfeber eller influensa som skrämmer slag på oss om dödstalet når hundra. Men digerdöden avlivade mer än dubbelt så många människor i trettonhundratalets Europa som första världskriget. Några år efter denna händelse beskrev Boccaccio, en berömd italiensk författare, det hela på följande sätt:
"Jag säger således, att tiden från Guds sons välsignelserika människoblivande redan hade framskridit till talet ett tusen trehundra fyrtioåtta, då den dödande pesten kom till den härliga staden Florens, den skönaste av italienska städer, sedan den, antingen genom himlakropparnas inverkan eller genom Guds rättvisa vrede för våra orättrådiga gärningars skull hade utsänts över de dödliga till bot och bättring, några år förut härjat i österlandet och efter att ha berövat det ett oräkneligt antal människor utan att stanna, i det den flyttade sig från ett ställe till ett annat, jämmerligen utvidgat sig till occidenten. Mot detta onda hjälpte varken mänskligt förstånd eller försiktighetsmått, i det staden renades från mycken osnygghet genom därtill förordnade ämbetsmän, inträde vägrades varje sjuk och många råd gåvos för hälsans bevarande, ej heller ödmjuka böner, vilka icke en, utan många gånger både i ordnade processioner och på annat sätt hemburos till Gud av fromma människor; ty i början av våren förutnämnda år begynte sjukdomen visa sina olyckliga verkningar på ett underligt sätt ... Varken läkares råd eller något läkemedels kraft tycktes kunna bota eller ens lindra sjukdomen ... nog av, endast få tillfrisknade, medan nästan alla dogo tredje dagen efter det de ovannämnda tecknen hade uppstått ... Denna pest vann så mycket större kraft som den genom umgänge övergick från de redan insjuknade till de friska, liksom elden gör med torra eller feta ämnen, när dessa komma den för nära. Jag vill nämligen säga att den omtalade pestens egenskap att övergå från den ene till den andre var av så stor kraft, att den ej blott smittade människor inbördes, utan många gånger synbarligen gjorde vad som är mer, då nämligen ett föremål som tillhörde en pestsjuk eller hade tillhört en i denna sjukdom avliden person och som vidrördes av något djur utom människosläktet ej blott smittade, utan inom en ganska kort tid dödade detta. Härav hade jag en dag med egna ögon, (såsom jag nyss nämnde) följande erfarenhet. Några trasor efter en fattig, i denna sjukdom död man hade blivit utkastade på gatan; då kommo två svin, vilka efter dessa djurs vana först med trynet bökade i och sedan med tänderna sleto och skakade dem, men efter endast en liten stund efter några krampryckningar, som om de hade fått gift, föllo de döda ned på de för dem fördärvliga lumporna."[3]
Historien om svinen må vara sann eller inte, men det råder inget tvivel om att folk överallt dog som flugor. Florens, den stad som Boccaccio nämner, förlorade 10.000 invånare; London förlorade omkring 200 om dagen och Paris 800; i Frankrike, England, Nederländerna och Tyskland sopades mellan en tredjedel och hälften av hela befolkningen bort! Fast pesten härjade alla Europas länder mellan 1348 och 1350, kom den under följande årtionden gång på gång åter till en del av dessa länder och angrep dem som haft turen att undkomma förut. Så stor var manspillan att följande mycket ovanliga utbrott av förtvivlan insmög sig i en irländsk munks skriverier vid den tiden:
"För att vad jag skrivit inte skall förgås tillsammans med författaren och för att detta mitt arbete inte må förstöras ... lämnar jag mitt pergament att fullbordas, i den händelse någon av Adams släkt överlever Digerdöden och önskar fortsätta det arbete som jag inlett."
Vad