Original titel: "Das Erfurter Programm"
Publicerat: Ffg på svenska 1904
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Det arbete, som här framlägges, utgör en delvis mycket starkt sammandragen bearbetning av den utredning, som Karl Kautsky för c:a 17 år sedan gjorde över den principiella delen av den tyska socialdemokratins på kongressen i Erfurt den 14-20 oktober 1891 antagna program.
Hans arbete utkom för någon tid sedan i sin femte upplaga, och han förklarar i förordet till denna upplaga, att han under alla dessa år ej funnit anledning att ändra eller tillägga någonting. Som läsaren finner, är arbetet varken mer eller mindre än en sammanhängande utveckling av den vetenskapliga socialdemokratins grundåskådningar samt historiska bakgrund och oundgänglighet. Det svenska partiprogrammet, som på sin tid utarbetades av vår oförgätlige Axel Danielsson, skiljer sig i sin principiella del föga väsentligt från Erfurterprogrammet, om man undantager, att Danielsson skarpare än det tyska programmet betonat, att samtidigt med det de gamla mellanklasserna försvinna, uppkomma mellan överklass och proletärer nya mellanlägen. Men även denna skillnad är mer skenbar än verklig, enär ju dessa nya mellanlager också i stort sett dela proletärlotten, nämligen social egendomslöshet och existensens osäkerhet samt äro mer eller mindre fullständigt beroende av kapitalet. På grund därav ha vi ansett det resonnemang, som bygger sig på Erfurterprogrammet, också kunna tillämpas på vårt svenska partiprogram och tro oss göra en ansats att klara synpunkterna inom och utom vår rörelse genom att framlägga denna översikt.
Socialdemokratins program har tvenne avdelningar, en allmän teoretisk, som behandlar socialdemokratins grundsatser och slutmål, och en praktisk, som innehåller de fordringar, vilka socialdemokratin som praktiskt parti måste ställa på det nuvarande samhället och den nuvarande staten för att därigenom reda vägen till sitt slutmål.
Det är blott den första, allmänna avdelningen, som här sysselsätter oss. Denna sönderfaller i två underavdelningar: 1) En redogörelse för det nuvarande samhället och dess utvecklingsgång. Därur dragas sedermera som följdsatser: 2) socialdemokratins slutmål och 3) de medel som kunna och skola leda till dess förverkligande.
"Ekonomisk utveckling", det är själva kärnpunkten i den socialdemokratiska tankevärlden. Mången anser sig säga någonting mycket välvist, när han gent emot oss förklarar: "Det givs intet nytt under solen. Som det nu är, har det alltid varit och skall alltid förbli". Ingenting kan vara oriktigare eller dåraktigare än detta påstående. Den yngre vetenskapen visar oss, att ingenstädes råder stillestånd, att i samhället lika väl som i naturen kan iakttagas en beständig utveckling.
Vi veta nu, att den ursprungliga människan på djurliknande sätt närde sig blott genom insamling av det, som naturen frivilligt bjöd henne. Men hon uppfann ett vapen efter det andra, ett verktyg efter det andra, det ena fullkomligare än det andra. Hon blev fiskare, jägare, boskapsskötare, slutligen bofast jordbrukare och hantverkare. Allt snabbare blev utvecklingens gång, tills den slutligen nu i ångans och elektricitetens tidsålder, blivit så snabb, att vi kunna följa den med våra egna ögon utan att behöva göra jämförelser med gångna tider. Och då finns det ännu folk, som med överlägsen min vill lära oss, att det ej finnes någonting nytt under solen!
Det sätt, varpå människorna vinna sitt livsuppehälle och frambringa (producera) de därtill oundgängliga förnödenheterna, beror på beskaffenheten av deras verktyg och råämnen, med ett ord på de medel, som stå dem till buds för frambringande av förnödenheter (produktion), på deras produktionsmedel. Människorna ha aldrig producerat enstaka utan alltid i större eller mindre samhällen, vilkas form varje tid är beroende av den samtidigt rådande produktionsformen.
Produktionens utveckling motsvaras sålunda av en samhällelig utveckling.
Samhällets former och dess medlemmars förhållanden inbördes sammanhänga emellertid på det närmaste med de egendomsformer, som det erkänner och hävdar. Hand i hand med produktionens utveckling går för den skull en utveckling av egendomen. Ett exempel skall klargöra detta. Vi skola låna detsamma från bondens näring.
En ordentlig lanthushållning omfattar två grenar: boskapsskötsel och jordbruk. Boskapsskötseln var hos oss ända in i 1700-talet och är mångenstädes ännu grundad huvudsakligen på mulbetet. Men detta förutsätter samegendom till jord och mark. Det skulle vara meningslöst, om varje sådan bonde ville avsöndra och särskilt för sig inhägna sin egen lilla bit betesmark, hålla en särskild herde för några få kreatur o.s.v. Därför fasthänger bonden, där betessystemet ännu består, med största envishet vid betesallmänningar och gemensamma herdar.
Annorlunda ställer det sig med jordbruket, när detta drives med småbondens enkla redskap och utan maskiner. En gemensam bearbetning av ett byalags hela åkermark genom samtliga lagets medlemmar är under dessa omständigheter varken nödvändig eller nyttig för produktionen. Småbondejordbruket kräver, att den enskilde ensam eller i förening med några få - en sådan grupp som bondefamiljen bildar - särskilt för sig odlar ett stycke mark. Men under dessa förhållanden kommer jordens odling att bli så mycket omsorgsfullare och lämna en så mycket rikare avkastning, ju friare odlaren kan förfoga över sin jord och ju fullständigare avkastningen av arbetet och förbättringarna på hans jord tillfalla honom själv. Jordbruket kräver sålunda i sin begynnelse smådrift, men denna förutsätter privategendom till produktionsmedlen för att kunna utveckla sig.
Vi se sålunda exempelvis hos de gamla tyskarne den samegendom till jord och mark, som härskade hos dem, så länge boskapsskötsel på betets grundval (och jakten) voro de förnämsta medlen till vinnande av livsuppehället, i samma mån allt mer och mer försvinna och lämna rum för privategendom till jord och mark, som småjordbruket trädde fram i förgrunden. Betessystemets ersättande med stallfodring gjorde fullständigt slut på den lantliga samegendomen.
Så har under inflytande av den ekonomiska utvecklingen och till följd av framstegen inom lanthushållningen bonden, ifrån att vara kommunist, blivit en fanatisk anhängare av privategendomen.
Vad gäller småbonden, gäller också hantverkaren. Hantverket fordrar icke något samarbete av ett större antal likställda arbetare. Varje arbetare inom hantverket producerar antingen ensam för sig eller med en eller ett par medhjälpare, gesäller, som höra till hans familj eller hushåll. Liksom i småjordbruket så håller också inom hantverket varje arbetare i gång sin egen särskilda näring, och därför behöver hantverket lika väl som smådriften inom jordbruket privategendom till de produktionsmedel det använder och till de produkter det frambringar för att fullständigt kunna utveckla sin avkastningsförmåga, sin produktionskraft. Inom smådriften beror arbetarens produkt av hans personlighet, hans skicklighet, hans flit och uthållighet. Han tager den därför i anspråk för egen del som sin personliga egendom. Men han kan ej fullständigt utveckla sin personlighet i produktionen, om han ej är fullständigt fri och fritt förfogar över sina produktionsmedel, d.v.s. om ej dessa äro hans enskilda egendom.
Det har socialdemokratin insett och uttryckligen erkänt genom sin programförklaring, att privategendomen till produktionsmedlen utgör grundvalen för smådriften. Men den förklarar också, att det borgerliga samhällets utveckling med nödtvång leder till smådriftens undergång. Låtom oss nu betrakta gången av denna utveckling!
Det borgerliga samhällets utgångspunkter äro det lilla jordbruket och hantverket. Bondefamiljen tillfredsställde ursprungligen själv alla sina behov. Den frambrakte alla de närings- och njutningsmedel den behövde, alla kläder för sina medlemmar, den byggde själv sitt hus o.s.v. Den producerade så mycket den själv behövde men heller icke mer. Men med tiden kom den genom jordbrukets utveckling dithän, att den framställde ett överskott av produkter, som den ej själv omedelbarligen behövde. Den sattes därigenom i stånd att för detta överskott tillbyta sig produkter, som den själv ej kunde framställa eller ej framställa på tillfredsställande sätt men som voro den begärliga, såsom ett smycke, ett vapen eller ett verktyg. Genom utbytet blevo dessa produkter till varor.
En vara är en produkt, som ej är bestämd till användning eller förbrukning (konsumtion) inom den näringskrets, där den framställts, utan till utbyte mot produkter från en annan näringskrets. Den säd, som en bonde odlar för egen förbrukning, är ej en vara, men väl den, som han odlar till försäljning. Att sälja betyder ingenting annat än att utbyta en vara mot en annan, som är begärlig för alla och som på detta sätt blir till pengar, t.ex. guld.
Bonden blir, som vi se, under förloppet av den ekonomiska utvecklingen till en varuproducent; hantverkaren är redan från början varuproducent. Och det är ej blott ett överskott av produkter, som den senare säljer, utan för honom står just produktionen för försäljning i förgrunden.
Varuutbytet förutsätter emellertid tvenne ting: för det första att ej alla enskilda näringsgrenar framställa samma sak utan att en arbetsdelning har inträtt inom samhället och för det andra att de utbytande fritt förfoga över de produkter de utbyta, att dessa äro deras privategendom. Ju mer under loppet av den ekonomiska utvecklingen arbetsdelningen i enskilda fack fortskrider, dess mer träder i allmänhet produktionen för egen förbrukning tillbaka och undantränges av varuproduktion.
Arbetsdelningen leder slutligen till, att även köpandet och säljandet blir en särskild näringsgren åt vilken en klass av människor uteslutande ägnar sig, köpmännen. Dessa få sin inkomst av att köpa billigt och sälja dyrt. Därmed är dock icke sagt, att de kunna bestämma en varas pris. En varas pris beror i främsta rummet på hennes bytesvärde. Men en varas värde bestämmes genom den i allmänhet till dess framställande erforderliga arbetsmängden. En varas pris sammanfaller dock nästan aldrig fullständigt med hennes värde; det bestämmes ej blott av produktionsförhållandena liksom värdet utan också av marknadsförhållandena, framför allt genom efterfrågan och tillbud, därav i huru stor mängd en vara föres i marknaden och i vilken mängd den åstundas. Men även priset är underkastat vissa lagar. Det är bestämt på bestämd tid och bestämda platser. Vill sålunda köpmannen nå ett inköpspriset överskjutande försäljningspris för en vara, d.v.s. vinst eller profit, så kan han i regeln nå detsamma blott därigenom, att han köper en våra på en ort och på en tid, då den är billig, och säljer den på en ort och på en tid, då den är dyr.
När bonden eller hantverkaren köper varor, gör han detta, emedan han behöver dem för sig eller sin familj, som produktions- eller livsmedel. Köpmannen köper varor icke för att själv förbruka dem utan för att använda dem så, att de lämna honom en vinst. Varor och penningsummor, som användas till detta ändamål äro, - kapital.
Man kan ej om en vara eller penningsumma i och för sig säga om den är kapital eller ej. Det beror på dess användning. Tobaken, som en handlande köper för att sälja den med vinst, är kapital. Tobaken, som han köper för att själv röka den, är för honom intet kapital.
Den ursprungligaste formen av kapital är köpmanskapitalet. Nästan lika gammalt är ockerkapitalet, vars vinst består i den ränta, som kapitalisten inhöstar för utlånade varor eller penningsummor.
Kapitalet bildas på ett visst skede av varuproduktion, naturligtvis på grundval av privategendomen, som ju utgör grundval för hela varuproduktionen. Men under kapitalets inflytande erhåller privategendomen ett alldeles nytt anlete, eller rättare sagt den erhåller två anleten. Jämte sitt småborgerliga, som motsvarar smådriftens förhållanden, får den ett kapitalistiskt. Försvararne av den nuvarande privategendomen peka blott på dess småborgerliga sida och dock måste man vara blind för att numera kunna förbise privategendomens kapitalistiska sida.
På det skede av den ekonomiska utvecklingen, som vi här behandla, då kapitalet blott är köpmans- eller ockerkapital, bli till en början blott få drag i detta kapitalistiska anlete skönjbara, men de äro anmärkningsvärda.
Bondens eller hantverkarens inkomst beror under smådriftens herravälde i främsta rummet på hans och hans familjemedlemmars personlighet, hans flit, skicklighet, o.s.v. Köpmannens vinst är däremot så mycket större, ju mer pengar han har att köpa varor för, ju mer varor han har till avsalu. Om jag köper 10,000 kilogram tobak, blir min vinst under i övrigt lika förhållanden hundra gånger så stor, som om jag köper 100 kilo. Detsamma gäller för ockraren. Kapitalistens inkomst i hans egenskap av kapitalist beror sålunda i främsta rummet på storleken av hans kapital.
Den enskildes arbetskraft och färdigheter äro begränsade, så också mängden av de produkter, som en arbetare under bestämda förhållanden kan frambringa. De kunna aldrig överskrida ett visst genomsnitt. Pengar däremot kan man hopa i oändlighet, och därför finnes intet mått, ingen gräns. Och ju mer pengar en person har, dess mer framkläcka de, när de användas som kapital. Därmed är möjligheten given att förvärva omätliga rikedomar.
Men privategendomen skapar ännu en möjlighet. Den privata äganderätten till produktionsmedlen betyder för en var den rättsliga möjligheten att förvärva dessa men också möjligheten att förlora dem, d.v.s. medlen till sitt uppehälle, och sålunda försjunka i fullständigt armod. Ockerkapitalet förutsätter redan denna möjlighet. Den som har vad han behöver, skall aldrig taga någonting till låns. Genom att använda sig av de behövandes nödläge är ockerkapitalet ett medel att förvärra detta.
Vinst utan arbete, omätliga rikedomar hos den ene, fullständig fattigdom hos den andre - dessa drag visar oss privategendomens kapitalistiska anlete. Men ännu förbli dessa drag beslöjade, så länge köpmans- och ockerkapitalet befinna sig i början av sin utveckling. Särdeles det fulaste draget, armodet, framträder blott svagt, och egendomslösheten blir undantagsfall, är icke ännu stora folkmassors tillstånd.
Ty liksom de andra utsugarne, som dyka upp vid sidan av köpmannen och ockraren, t.ex. de feodala jordägarne, äro också köpmannen och ockraren på detta utvecklingsskede hänvisade till smådriftens blomstring på land och i stad. Ännu gäller ordstävet, att "har bonden pengar, så har hela världen det". Handeln förintar inte smådriften utan gynnar den i stället under vissa förhållanden. Ockraren utsuger sina gäldenärer men har intet intresse i deras undergång. Förlusten av produktionsmedlen, fattigdomen, uppträder under dessa förhållanden ej som regelbunden samhällsföreteelse utan som en särskild olycka, framkallad genom utomordentliga fall eller utomordentlig oskicklighet. Fattigdomen gäller då antingen som en av gud sänd prövning eller som ett straff för lättja, lättsinne o.s.v. Denna uppfattning gäller än i dag ganska stark i småborgerliga kretsar, och ändock har sedan dess egendomslösheten blivit en helt annan företeelse än den fordom var.
Under medeltidens förlopp utvecklade sig hantverket i Europa allt mer; arbetsdelningen inom samhället tilltog, skickligheten växte, arbetssätt och arbetsverktyg förbättrades väsentligt. Samtidigt utvecklade sig handeln, särdeles på grund av samfärdsmedlens, i synnerhet skeppsbyggeriets, förbättring.
För fyra hundra år sedan inträffade hantverkets blomstringstid, men då inträffade också en händelserik tid för handeln. Sjövägen till Indien, detta sagoland med omätliga skatter, samt Amerika med sina outtömliga guld- och silverlager upptäcktes. En flod av rikedomar göt sig över Europa, rikedomar som europeiska äventyrare sammanrafsat i de nyupptäckta landen genom handel, bedrägeri och plundring. Lejonparten av dessa rikedomar tillföll de handelsfurstar, som voro i stånd att utrusta fartyg och förse dem med talrik, kraftfull bemanning, som var lika oförvägen som hänsynslös.
Men vid denna tid bildade sig också den moderna staten, den centraliserade ämbetsmanna- och militärstaten, till en början i form av absolut monarki. Denna stat motsvarade lika mycket den uppåtsträvande kapitalistklassen, som den behövde dennas understöd. Den moderna staten, den utvecklade varuproduktionens stat, hämtar sin kraft ej ur personliga tjänster utan ur sina inkomster i pengar. Monarkerna hade för den skull all anledning att skydda och gynna dem, som brakte pengar in i landet, köpmännen, kapitalisterna. Till tack för detta skydd lånade kapitalisterna pengar åt monarkerna och staterna, gjorde dem under sig beroende och tvungo nu först på allvar statsmakten att tjäna de kapitalistiska intressena genom att trygga och utvidga förbindelserna, förvärva och behålla kolonier på andra sidan haven, föra krig med konkurrerande handelsstater o.s.v.
Våra ekonomiska barnsagor påstå, att kapitalets ursprung ligger i sparsamhet. Men vi ha nu lärt känna en helt annan källa till kapitalet. De kapitalistiska nationernas största rikedomar härflyta ur deras kolonialpolitik, d.v.s. plundring av främmande land, ur sjöröveri, smuggling, slavhandel och handelskrig. Dessa nationer lämna ända in i våra dagar tillräckliga prov på sådana metoder att "spara" kapital, och statens hjälp visade sig vara ett kraftigt medel att främja denna "sparsamhet".
Men de nya upptäckterna och handelsvägarna inbrakte icke blott stora rikedomar åt köpmännen; de utvidgade också hastigt avsättningsmarknaden för de sjöfarande europeiska nationernas industri, särdeles industrin i England, vilket svingade sig upp till havens behärskare. Hantverket var icke i stånd att tillfredsställa marknadens så snabbt och så mycket växande behov. Massavsättning krävde massproduktion; den stora marknaden behövde en produktion, som fullständigt rättade sig efter dess behov, d.v.s. var alldeles beroende av köpmännen.
Köpmännen hade allt intresse av att själva sätta i gång den massproduktion, som svarade mot den utvidgade marknaden. De ägde också de behövliga penningmedlen för att efter tillräcklig måttstock köpa allt, som behövdes för produktionen, råämnen, verktyg, verkstäder, arbetskrafter - men varifrån skulle man taga dessa senare? Trälar, som man kunde köpa, fanns det ej längre i Europa. Men en arbetare, som äger sina egna arbetsmedel eller tillhör en familj, som har de nödvändiga produktionsmedlen, säljer ej sin arbetskraft. Han föredrager att arbeta för sig eller sin familj, så att hela hans arbetes avkastning tillfaller honom eller hans familj. Han säljer sin arbetsprodukt, icke sin arbetskraft.
När nu köpmannen är ute att söka arbetare, kan han ej finna dessa bland ägarne av småhantverk eller deras familjer. Köpmannen måste söka arbetare, som ej äga några produktionsmedel och ej ha något annat än sin arbetskraft samt därför äro tvungna att sälja denna för att kunna leva. Utvecklingen av varuproduktionen och privategendomen hade, som vi sett, redan skapat sådana egendomslösa. Men det var att börja med endast jämförelsevis få, och de flesta av dem voro antingen arbetsodugliga, krymplingar, sjuka och gubbar, eller arbetsskygga, strykare och skälmar. Antalet verkligt fria, egendomlösa arbetare var ringa.
Men ett gynnsamt öde sörjde för, att just vid den tidpunkt, då bland köpmännen yppade sig en starkare efterfrågan på egendomslösa arbetare, gjordes massor av arbetare egendomslösa och vräktes på gatan, där de rika handelsfurstarne blott behövde uppsamla dem.
Även detta var en följd av varuproduktionen. Marknadens utvidgning för städernas industri återverkade på lantbruket. I städerna växte efterfrågan på livsmedel och råämnen, ved, ull, linne, färgämnen o.s.v. Även jordbruksproduktionen blev sålunda allt mer varuproduktion, alstring, för försäljning.
Bonden fick pengar i handen. Men det var hans olycka. Ty detta eggade hans utsugares, jordägarnes och furstarnes, vinningslystnad. Så länge hans överskott huvudsakligen bestod i produkter, hade de ej tagit mera därav, än de kunde förtära. Men pengar kan man alltid använda, ju mer desto bättre. Ju mer marknaden vidgade sig för bonden, ju mer pengar han fick för sina varor, desto värre blev han klådd av jordägare och furstar, desto värre stego hans avgälder och skatter. Snart nöjde sig herrarne ej med det överskott, som hans arbete lämnade utöver hans framställningskostnader, utan de avpressade bonden allt mer av hans nödvändigaste. Intet under att förtvivlan grep bönderna, att mången av dem, särdeles sedan alla försök till motstånd krossats i bondekrigen, lämnade hus och hem i sticket och tog sin tillflykt till staden.
Därtill sällade sig mångenstädes ännu en omständighet. Det uppstod i städerna genom marknadernas utvidgning ett behov av industriell massproduktion, så yppade sig på landet ett behov av massproduktion av lantbruksartiklar. Jordägaren, som hittills varit ett slags högre ställd bonde, sökte nu vidga sin näring. Arbetskrafter saknade han ej, ty han hade förstått att göra bönderna sig arbetspliktiga. Men ofta behövde han icke alls ny arbetskraft. Till exempel produktionen av ull eller timmer, boskapsskötsel eller skogshantering kräver mycket färre arbetare än jordbruket. Där jordägaren övergick från jordbruket till boskapsskötsel eller skogshantering blevo jordbruksarbetare överflödiga. Men vad jordägaren nu under alla förhållanden behövde var mera mark än han hittills skött. Men det kunde han nå endast på bekostnad av bönderna i sin omgivning. Ville han utvidga sin rörelse, så måste han köra bort dessa från deras innehavda jordbitar. Och det kostade honom föga självövervinnelse att taga detta steg. Vräkningen av bönder tog sin början och fortgick efter stor måttstock ända till för något hundratal år sedan. Under det handelsfurstarne riktade sig genom utplundring av kolonierna, riktade sig adelsmän och furstar genom att utplundra sina egna underlydande. Och feodalherrarne skydde lika litet som kapitalisterna att använda bedrägeri, våld och mordbrand när det syntes nödvändigt för att gagna deras planer. Historien lär oss här ganska egendomliga sätt att spara.
Vad skulle nu de massor av egendomslös lantbefolkning taga sig för, som dels flytt undan dagsverkstvång och avgälder, dels genom bedrägeri eller våld drivits från hus och gård? På egen hand kunde de ej vidare alstra någonting, ty därtill saknade de produktionsmedlen, från vilka de fördrivits eller skilts. De hade inga produkter att föra i marknaden, och då återstod dem ingenting annat än att föra sig själva i marknaden, att för längre eller kortare tid sälja det enda värdefulla, som de ännu hade kvar, sin arbetskraft, eller med andra ord tinga bort sig. Några blevo daglönare på landet, kanske hos samma herrar som kört bort dem. Andra läto värva sig till knektar för att hjälpa de herrar, som utplundrat dem, på dessas plundringståg. Andra gingo under, blevo tiggare eller brottslingar. Hantverkarne sökte skydda sig i konkurrensen mot översvämningen av ny arbetskraft därigenom att de skråmässigt omgärdade sina yrken. Detta bidrog så mycket mer att driva de fria arbetarne i armarne på de köpmän, som sökte lönarbetare för sina industriella företag.
Så skapades grundvalarna för den kapitalistiska industrin, det kapitalistiska produktionssättet genom en expropriation (egendomsindragning), en revolution blodigare och grymmare än någon annan, som världshistorien känner. Men det var en de rikes och mäktiges revolution emot de svaga och de små, och därför prisas denna revolutions tidsålder som en tidsålder för humanitet och andarnas frigörelse och nu för tiden allra livligast av dem, som känna sig upprörda över socialdemokratins revolutionära avsikter.
Större arbetaremassors lösslitande från deras produktionsmedel, deras förvandling till egendomslösa, till proletärer, var en nödvändig förutsättning för den kapitalistiska massproduktionen. Den ekonomiska utvecklingen drev det dithän. Men liksom alltid ha även denna gång de uppåtsträvande klasserna ej nöjt sig med att lugnt åskåda denna utveckling, utan de ha gripit till våld för att hävda sina intressen och därigenom påskynda utvecklingsgången. Och det var våld i dess brutalaste och grymmaste form, som blev jordemoder åt det kapitalistiska samhället.
Till det yttre skilde sig i början det nya produktionssättet blott obetydligt från det gamla. Dess ursprungliga form var den, att kapitalisten lämnade åt de arbetare, som han tingat sig, sina lönearbetare, råmaterielet, exempelvis garn om det var vävare, för att bearbeta det i sina hem och lämna kapitalisten produkten. Men även i denna form, som låg hantverket närmast, lät den kapitalistiska produktionen träda i dagen en djup skillnad mellan den fristående hantverkaren och den husindustrielle lönarbetaren. Vi skola emellertid senare i ett annat sammanhang betrakta de förändingar i arbetarnes läge, som det nya produktionssättet förde med sig, och här i främsta rummet fullfölja dess egen utveckling.
Kapitalistens nästa steg bestod däri, att han ej längre lät arbetarne utföra sitt arbete i deras hem utan samlade dem i sin egen verkstad, där han bättre kunde övervaka och pådriva dem. Först därigenom skapades grundvalen för den egentliga industriella och kapitalistiska stordriften men också grundförutsättningarna för denna omvälvning av näringslivet, som sedan dess fullföljer sig i allt snabbare tidsmått.
Blott genom de mångas samarbete inom en verkstad möjliggjordes arbetsdelningen inom en näringsgren. Under smådriftens tid hade arbetsdelningen lett dit, att fackens antal mångdubblats och att de slag av föremål, som var och en arbetare alstrade, blevo allt färre. Men den enskilde arbetaren skapade dock en fullfärdig vara. Arbetsdelningen inom bageriet ledde exempelvis till den punkt, att ej varje bagare längre bakade alla slags bröd, somliga bakade vetebröd, andra rågbröd. Men var och en bakade sitt bröd fullfärdigt. Men annorlunda verkade arbetsdelningen inom själva facket. Den medför, att alla de olika handgrepp, som framställningen av en produkt nödvändiggör, anvisas bestämda arbetare, av vilka den ene arbetar den andre i händerna. Den enskilde arbetaren blev på så vis allt mer inskränkt till ett enkelt handgrepp, som han oupphörligen hade att upprepa. En storhantering, inom vilken på detta sätt produceras, är en manufaktur. Avkastningen av den enskildes arbete förhöjdes därigenom i ofantlig grad. Men ännu betydelsefullare visar sig en annan verkan. Hade arbetet inom en produktionsgren fortskridit så långt, att produktens framställning fördelats i dess enklaste handgrepp, så att arbetaren tryckts ned till en maskin, då behövdes blott ett mycket kort steg till att i arbetarens ställe sätta en maskin.
Detta steg togs också, det gynnades genom naturvetenskapernas utveckling, framför allt genom upptäckten av ångans mäktiga kraft, varigenom för första gången skapades en av elementens nycker oberoende, människorna helt underdånig drivkraft.
Införandet av maskinerna i industrin blev en fullständig revolution inom näringslivet. Därigenom fick den kapitalistiska storindustrin sin högsta och mest fullkomnade form, fabriken.
I och med maskinen fick den kapitalistiska produktionen sitt mäktigaste vapen, som lekande besegrade varje motstånd och formade den ekonomiska utvecklingens gång till ett kapitalets mäktiga triumftåg.
Under 1770-talet uppfunnos och infördes i England de första praktiska maskinerna för vävnadsindustrin. Vid ungefär samma tidpunkt infaller uppfinningen av ångmaskinen.
Från denna dag har maskinen hastigt erövrat den ena industrigrenen efter den andra, det ena landet efter det andra. Ända in emot medlet av förra århundradet var den kapitalistiska fabriksindustrin utanför England obetydlig: på 1850-talet fick den ett livligt uppsving i Frankrike. Under det därpå följande årtiondet och särskilt på 1870-talet erövrade den Förenta staterna, Tyskland och Österrike. Och under nästa årtionde slog den sig fast till och med i det barbariska Ryssland, i Ostindien och Australien och har nu innästlat sig i Ostasien, Sydafrika och Sydamerika. Vad äro gångna tidevarvs storslagna världsriken mot detta jätterike, som den kapitalistiska industrin gjort sig underdånig! Det av ångan lämnade arbete, som utföres av all världens ångmaskiner, ansågs 1899 motsvara 200 miljoner hästars eller 1,000 miljoner mäns arbete.
Genom ångmaskinen har hela produktionssättet försatts i en ständig omvälvning. Den ena uppfinningen eller upptäckten jagar den andra. På ena sidan erövrar maskinen för varje dag nya fält, som hittills ännu varit förbehållna åt hantverket. Å andra sidan göras inom industrigrenar, som redan äro underkastade fabrikssystemet, för varje dag gamla maskiner överflödiga genom nya, mer avkastningsdugliga, ja ofta skapas i ett enda slag genom nya uppfinningar alldeles nya industrigrenar och dömas äldre sådana till döden. Redan för hundra år sedan lämnade en arbetare på spinnmaskinen hundra gånger större produkt än en handspinnerska. Men medan då en maskin förmådde driva högst 500 spindlar, sköter den nu 1,270, och medan då spindeln gjorde högst 8,000 slag i minuten, stegra de nyare maskinerna detta till 11,000.[1] Och som det gått i denna, så går det i hundratals industrigrenar. Vad betyder däremot den hantverksmässiga smådriften!
Redan på sitt lägsta plan, nämligen som kapitalistiskt exploaterad hemindustri, visar den kapitalistiska driften överlägsen hantverket. Vi vilja alldeles bortse därifrån att den förra inskränker arbetaren till en enda specialitet och därigenom höjer hans alstringsförmåga. Betydligt viktigare är den fördel, som kapitalisten som köpman har framför hantverkaren. Han köper sina råämnen och andra produktionsmedel i stort, han överblickar marknaden mycket fullständigare än hantverkaren, vet bättre att tillvarataga tidpunkten, då det kan köpas billigt, säljas dyrt, och han äger också medel att avvakta denna tidpunkt. Redan därigenom är kapitalistens överlägsenhet över hantverkaren så stor, att den senare ej ens kan uthärda konkurrensen med hemindustrin på alla de områden, där en massproduktion, en alstring för handeln, kan komma i fråga. T.o.m. i de industrigrenar, där ännu det handarbete, som försiggår i arbetarens hem, är den förhärskande metoden, upphör arbetarens självständighet, så snart de bli exportindustrier. Att förvandla ett hantverk till en exportindustri betyder att tillintetgöra hantverket, att förvandla det till en kapitalistiskt utplundrad hemindustri. Man ser, huru sluga de "socialreformatorer" äro, som vilja rädda ett hotat hantverk genom att vidga dess omsättningsfält.
Alltså redan från början av den kapitalistiska produktionen, då denna ännu är synnerligen enkel, visar sig på alla områden massproduktionen överlägsen hantverket. Maskinen gör denna överlägsenhet fullständigt tillintetgörande. Hantverket kan hålla sig uppe endast i de arbetsgrenar, där det ej rör sig om massproduktion utan stycketillverkning och där marknaden är strängt begränsad.
Men maskinen har ej blott omvälvt industrin utan också samfärdsmedlen. Ångbåtar och järnvägar sänka alltmer transportkostnaderna för varorna, sammanbinda allt mer de avlägsnaste och otillgängligaste platser med industriorterna och utvidga för dessa senare dag efter dag avsättningsmarknaden. Just därigenom vinner maskinen möjlighet att fullt utveckla sin verksamhet i industrin. Den jättestegring i tillverkningen, som framkallas genom maskinernas införande, fordrar en motsvarande stegring i avsättningen.
I samma mån som samfärdsmedlen utsträckas och fullkomnas och marknaden för de olika industrigrenarne vidgar sig, inskränkes hantverkets område. De arbetsgrenar och bygder, där hantverket ännu kan hålla sig uppe, äro redan väsentligen begränsade och minskas dagligen. Fabriken härskar och hantverkets dagar äro räknade.
Och det som gäller hantverket, gäller också det mindre jordbruket. Där lantbruket övervägande är alstring för avsalu, ej för självförbrukning, där har stordriften, även om den i och för sig ej skulle vara avkastningsdugligare, redan från början samma fördel framför det mindre jordbruket, som kapitalisten överallt har framför hantverket, nämligen bättre översikt och herravälde över marknaden. Men den kapitalstarke storjordbrukaren eller hans förpaktare kan också göra sin näring mera avkastningsduglig än bonden, kan anskaffa och använda bättre don och verktyg, bättre avels- och dragdjur, bättre gödningsämnen, bättre utsäde o.s.v. än denne. Maskinerna göra slutligen även på detta område stordriftens överlägsenhet tillintetgörande. I detta fall lämnar Amerika de mest slående bevis och siffror.
Blott där lantbruket huvudsakligen förblivit alstring för självförbrukning, kan småbonden ännu i någon mån hålla sig uppe. Men liksom för hantverket, så krymper även för småjordbruket detta område allt mer ihop. Det är i synnerhet järnvägs- och skatteväsendet, som främjar varuproduktionen inom lantbruket. Genom järnvägen kommer bonden i förbindelse med världsmarknaden, skatterna tvinga honom att söka sig marknad, ty han kan ju ej betala dem utan att ha sålt en motsvarande mängd av sina artiklar. Ju högre skatterna stiga, i desto högre grad är bonden hänvisad till marknaden, desto mer blir hans produktion varuframställning, desto mer är han underkastad tävlingen med stordriften, och desto fortare dukar han under. För ingen befolkningsklass är skattebördornas tillväxt så fördärvliga som för småbönderna. Militarismen bildar för närvarande den ojämförligt viktigaste orsaken till skatternas stegring. Men samma personer, de stora godsägarne, som utge sig för bondens bäste vänner, äro de ivrigaste främjarne av militarismen. För godsägarne bjuder den också endast fördelar: den framtvingar massleveranser av näringsmedel för människor och hästar, som blott stora jordbruket kan utgöra. Och åt godsägarnes söner bjuder militarismen talrika, väl avlönade officersplatser. Från bonden tager militarismen hans bästa arbetskraft, hans son, och till gengäld lägger den på honom en överväldigande skattebörda och driver honom ut på marknaden, där han går under i den övermäktiga konkurrensen med hem- och utlandets storjordbruk.
De härskande klasserna se i bondeståndet och militären de enda säkra stöden för det bestående. Men de se icke, att det ena av dessa stöd vilar på det andra och krossar detta genom sin tilltagande tyngd. Den som har ögon att se med, behöver intet vidare bevis för påståendet, att det borgerliga samhällets ekonomiska utveckling med naturnödvändighet leder till smånäringarnas undergång.
Smådriftens fullständiga försvinnande är ej första utan sista akten av det sorgespel, som kallas smånäringarnas undergång. Den kapitalistiska produktionens första verkan är, att hantverkaren - och det gäller även småbonden - så småningom tillsätter allt, vad han eller hans förfäder samlat. Den lille mannen utarmas; för att motverka utarmningen måste han bli så mycket flitigare. Arbetstiden utsträckes långt in på natten, hustru och barn dragas in i självförsörjningsarbetet, i stället för de dyrare, fullvuxna gesällerna träda de billigare lärlingarna, vilkas antal ökas i övermått. Och medan arbetstiden utsträckes och arbetsverksamheten blir feberaktig, utan rast, utan uppehåll, sjunker näringsplanet och inskränkas allt mer utgifterna för bostad och klädedräkt.
Det gives ingen sorgligare och olyckligare tillvaro än den, som frestas av en småhantverkare eller småbonde, som söker konkurrera med stordriften.
Det är ej med orätt, som man säger, att lönearbetarne nu stå sig bättre än småbönder och småmästare. Därmed vill man bevisa, att arbetarne ej skulle äga någon rätt att känna sig missnöjda. Men den pil, som här riktas mot socialdemokratin, träffar ej denna utan privategendomen. Och i själva verket, om de egendomslöse stå sig bättre än de besittande arbetarne i smånäringarna, vad värde äger då för dessa senare privategendomen? Den upphör att vara dem till gagn, den börjar att bli dem fördärvlig, såsom exempelvis om hemvävaren fasthåller vid sitt otillräckliga näringsfång, ehuru han skulle förtjäna mer i fabriken, endast emedan han äger någonting, en koja och ett par bitar potatisland, som han skulle nödgas prisgiva, om han uppgåve sin näring. För den lille näringsidkaren har hans besittning av produktionsmedel, från att vara ett skydd mot eländet, blivit ett band, som fjättrar honom vid eländet; privategendomens verkan har för honom förvandlat sig i sin motsats. Det som för hundra år sedan brakte hantverkaren och bonden välsignelse, bringar honom nu förbannelse.
Men, skall man kanske invända, med detta djupare elände köper sig småhantverkaren och bonden ett högre mått av självständighet och frihet än den, som den egendomslöse lantarbetaren äger. Även detta är falskt. Där smånäring har att konkurrera med stordrift, där sjunker den förra mycket fort ned i fullständigt beroende av den senare. Hantverkaren blir hemarbetare, som gör trältjänst åt kapitalisterna; hans hem blir en filial till fabriken eller också blir han kapitalistens agent, en återförsäljare av fabriksvaror, vilken bredvid blott utför lapparbeten. I det ena som det andra fallet är han fullständigt beroende av kapitalisten. Och bonden, som ej kan hålla sig uppe i konkurrenskampen som bonde, tillgriper också antingen hemindustri i en kapitalists tjänst eller daglöneri i en stor jordägares tjänst. Vart tager det då vägen med hans självständighet och frihet. Hans egendom är det enda, som skiljer honom från proletären, men just denna egendom hindrar honom att se sig om efter bättre arbetstillfällen, den fjättrar honom vid torvan och gör honom mer beroende än den egendomslöse jordarbetaren. Privategendomen till produktionsmedlen ökar sålunda ej blott småfolkets ekonomiska elände utan också dess ofrihet. Dess verkan har i detta hänseende förvandlat sig till sin motsats; ifrån att vara ett värn för friheten har den blivit ett medel till underkuvande.
Men, säger man, privategendomen tryggar ändock åt hantverkaren och bonden äganderätten till hans arbetes avkastning. Det är dock en klen tröst, när dessa produkters värde sjunkit så mycket, att det ej räcker för att tillfredsställa producentens och hans familjs behov. Och ej en gång denna klena tröst är befogad. Den gäller först och främst icke för den stora skaran av sådana, som måste tillgripa hemindustri eller daglöneri för att kunna vinna livsuppehälle. Den gäller ej ens för flertalet av de små hantverkare och bönder, som ej ännu allra hårdast träffats av konkurrensen med stordriften utan hittills varit så lyckliga att värna sin fulla självständighet. Det gäller ej för alla dem, som äro skuldsatta. Penningeutlånaren, som har ett hypotek liggande på bondgården, har en större rätt till bondens arbetsprodukt än bonden själv. Först måste borgenären tillfredsställas, vad han lämnar övrigt, tillhör bonden; om denna återstod räcker till att underhålla bonden och hans familj, bekymrar kapitalisten ej det ringaste. Bonden och hantverkaren arbeta för kapitalisten lika väl som lönarbetaren. Skillnaden, som privategendomen i detta hänseende gör mellan de ägande och de egendomslösa arbetarne, är blott den, att de senares lön i allmänhet rättar sig efter deras invanda behov, medan för de besittande arbetarnes del en sådan gräns icke finnes. Under sådana förhållanden kan det hända, att ockerräntan ej lämnar någonting alls övrigt av deras arbetes avkastning, att de måste arbeta utan ringaste behållning - tack vare privategendomen.
Vad blir slutet på denna kvalfulla kamp emot stordriftens övermäktiga konkurrens? Vad lockar hantverkarne och bönderna som lön för deras "flit", d.v.s. därför att de tillsammans med hustru och barn förslavas samt kroppsligen och andligen ruineras? Lönen därför är bankrutten, den fullständiga utplundringen (konstuttrycket heter "expropriation"), berövandet av produktionsmedlen, nedstörtandet i proletariatet.
Detta är den oundvikliga slutföljden av den ekonomiska utvecklingen i det nuvarande samhället, lika oundviklig som döden. Och liksom denna hälsas av den i en plågsam sjukdom liggande som en befriare, så förnimmes ofta av den mindre näringsidkaren under nuvarande förhållanden bankrutten som befrielse från en egendom, vilken blivit honom till en krossande börda. En fortsättning av smådriftens tillvaro leder till ett sådant förfall, ett sådant elände, att man överhuvud skulle kunna fråga sig, om man ägde rätt att fördröja smådriftens undergång, ifall den verkligen läte sig uppskjuta. Vore det önskvärdare, att alla de små hantverkarne och bönderna sjönke ned till samma elände som handvävarne i Erzgebirge[2] än att de bleve lönarbetare i de större industrierna? Men detta allena kan det bli fråga om vid försöken att uppehålla smånäringarna, ty att åter bringa hantverket och det mindre jordbruket på grön kvist är en omöjlighet i ångans och elektricitetens tidsålder.
Detta är visserligen en bitter sanning, icke blott för dem det gäller utan för alla, som ha sin beräkning i att söka bevara det bestående samhället. Ty bonde- och hantverksklasserna ha hittills varit de kraftigaste stöden för privategendomen. Därför kan och vill man ej tro, att de murknat och ramla samman. Alla de, som ha sin beräkning i de undre folklagrens utplundring, alltså även hantverkarnas och småböndernas, alla de som ruinera bönder och hantverkare, nämligen godsägare, fabrikanter o.s.v., de uppträda plötsligen som deras vänner och söka tillsammans med dem efter medel att uppehålla smånäringarna. Och det finnes allt för många kvacksalvare, som lovorda sina medel i denna riktning - ofelbara medel! Men det är noga sett blott gamla recept, som för hundratals år sedan visat sin gagnlöshet eller skadlighet. Så långt dessa hjälpmedel kunna utlova någon verkan, består denna blott däri att möjliggöra för enstaka under synnerligen gynnsamma förhållanden arbetande småhantverkare och småbönder att övergå till en högre driftsform, d.v.s. uppge smådriften och bli kapitalister, alltså konkurrenter, som påskynda de andre, mindre lyckligares undergång.
Alla dessa "socialreformer", alla "medel till bonde- och hantverkareståndets räddning", likna, såvida de överhuvud ha någon som helst verkan, ett lotteri: några få kunna draga en vinst, men flertalet drager niter och måste betala kostnaden ej blott för vinsterna utan för hela företaget. Om en fattig stackare kände sig rik blott därför, att han hade en lottsedel i fickan, skulle man anse honom för en narr. Men blott allt för många småhantverkare och småbönder likna denne fattige stackare: de känna sig som vad de skulle kunna vara, ej som vad de äro. De bära sig åt som kapitalister och äro dock ingen hårsmån bättre än proletärer.
Vi ha redan i det föregående sett, att den kapitalistiska varuproduktionen har till sin förutsättning arbetarnes skiljande från deras produktionsmedel. I den kapitalistiska storindustrin finna vi å ena sidan kapitalisten, som sitter inne med produktionsmedlen men ej deltager i produktionen, och å andra sidan lönarbetarne, proletärerna, som ej äga någonting annat än sin arbetskraft, av vars försäljning de leva och vilkas arbete ensamt alstrar denna stordrifts produkter.
För att åstadkomma den för kapitalets behov nödvändiga mängden av proletärer behövdes i början, som vi sett, våldsamma ingrepp. Numera är detta ej längre nödvändigt. Stordriftens överlägsenhet över smånäringarna är nu för tiden alldeles tillräcklig för att utan våldförande av privategendomens lagar eller tvärtom på grundval av desamma år ut år in fullständigt plundra och på gatan försätta så många bönder och hantverkare, att deras antal samt deras avkomma av redan "fria" proletärer mer än tillräckligt fyller kapitalisternas behov av färskt människokött.
Att proletärernas antal oupphörligen växer är ett så uppenbart förhållande, att ej en gång de våga förneka det, vilka skulle vilja komma oss att tro, att samhället ännu står på samma grundval som för hundra år sedan och som för oss framställa smånäringarna i det rosigaste skimmer.
Liksom i produktionen den kapitalistiska stordriften blivit den förhärskande formen, så har i staten och samhället lönarbetaren - i synnerhet den industrielle lönarbetaren - trätt fram som talsman för de arbetande klasserna. För fyra hundra år sedan[3] intogo ännu bönderna och hantverkarne denna plats.
Proletärerna äro redan i kulturstaterna den största klassen; deras förhållanden och åskådningar är det, som allt mer bestämma även de andra arbetande klassernas liv och tankevärld. Detta betyder emellertid en fullständig omvälvning i den stora massans av befolkningen nedärvda levnadsförhållanden och tankeformer. Ty proletariatets, särdeles det industriellas - och lantbruket blir under det kapitalistiska produktionssättet också en industri - förhållanden äro helt olikartade jämförda med föregående arbetarelagers.
Så länge bonden och hantverkaren äro i fri ägo av sina produktionsmedel tillhör dem också fulla avkastningen av deras arbete. Avkastningen av proletärens arbete tillhör däremot ej denne utan kapitalisten, köparen av hans arbetskraft, innehavaren av de nödvändiga produktionsmedlen. Visserligen får proletären betalt därför av kapitalisten, men det värde, som hans lön gömmer, motsvarar i ingen mån värdet av hans alstring.
När industrikapitalisten köper varan arbetskraft, så gör han naturligtvis detta i avsikt att använda den på för sig inkomstbringande sätt. Vi ha sett, att användningen av en bestämd mängd arbete framställer en bestämd mängd värde. Ju mer arbetaren alstrar, desto större blir under i övrigt lika förhållanden det värde, som han frambringar. Om industrikapitalisten läte den arbetare, som han anställt, arbeta blott så länge, att det av denne alstrade värdet blott motsvarade beloppet av hans lön, så skulle arbetsgivaren ej ha någon vinst. Men huru mycket denne påstår sig vara en välgörare åt den behövande mänskligheten, så skriar kapitalet efter profit och finner ej döva öron hos kapitalisten. Ju längre arbetaren i kapitalets tjänst överskrider den för framställningen av hans lönevärde nödvändiga arbetstiden, desto större blir överskottet hos den av honom alstrade produktens helvärde över den värdesumma, som hans lön företer, desto större är mervärdet, som detta överskott nämnes, desto större arbetarens utplundring. Denna senare finner sin gräns allenast i de utplundrades kraftuttömning och - i deras motståndsförmåga gent emot utplundrarne.
För proletären betyder sålunda privategendomen till produktionsmedlen redan från början någonting annat än för hantverkaren och bonden. Var det för dessa ursprungligen ett medel att åt sig trygga den fullständiga äganderätten till sina produkter, så har det för proletären aldrig varit och skall aldrig bli någonting annat än ett medel att utsuga honom, att undanhålla honom det mervärde, som han alstrat. Proletären är för den skull allt annat än en svärmare för privategendomen. Däri skiljer han sig ej blott från den besittande bonden och hantverkaren utan också från den förkapitalistiska tidens hantverksgesäller.
Dessa sistnämnda bildade övergången från det självständiga hantverket till proletärerna, liksom de näringar, i vilka flertalet av dem voro anställda, bildade en övergång från smånäring till stordrift. Men ändock, huru långt skilda voro de ej från proletärerna!
De tillhörde mästarens familj och hade utsikt att själva bli mästare. Proletären är uteslutande hänvisad till sig själv och är dömd att evinnerligen förbli proletär. I denna punkt är skiljaktigheten mellan hantverksgesäll och proletär sammanfattad.
Då gesällen hörde till mästarens familj åt han med honom vid samma bord och sov i hans hus. Bostadsfrågan och magfrågan funnos ej till för honom. Hans penninglön var blott en del av det, som han fick av mästaren för sin arbetskraft. Lönen tjänade mindre till fyllandet av hans nödvändigaste behov, som ju tillgodosågos genom vistelsen hos mästaren, än till trevnad eller nöjen eller till att sparas, till hopsamlandet av de medel, vilka gesällen behövde för att en gång komma upp i mästareställning.
Gesällen arbetade tillsammans med mästaren. Utsträckte denne arbetstiden till övermått, så skedde det ej blott för sina gesäller utan också för sig själv. Mästarens strävan att utsträcka arbetstiden till uthållighetens yttersta gräns var för den skull icke så stark och kunde vanligen utan stor svårighet hämmas. Om mästaren sökte forma sina arbetsvillkor på möjligast trevliga sätt, så kom detta också gesällen tillgodo. Produktionsmedlen, som småmästaren behövde, voro så ringa, att gesällen ej behövde någon stor förmögenhet för att själv bli mästare. Varje gesäll hade sålunda utsikt till mästareställning, han kände sig redan som blivande mästare, och då sparandet skulle lämna honom medel att nå mästareskapet, var han en lika utpräglad anhängare av privategendomen som den självständige hantverkaren. Man förstår väl, att vi här ha för ögonen hantverkets förhållanden, sådana de bildat sig under den förkapitalistiska tiden.
Jämföre man nu härmed proletärernas förhållanden!
I de kapitalistiska näringarna samarbeta ej lönarbetarne och kapitalist. Om också under loppet av den ekonomiska utvecklingen den industrielle kapitalisten skiljer sig från den egentlige köpmannen, så att handelns och industriens kapitalister bli två skilda klasser, så förblir dock industrikapitalisten i grund och botten en köpman. Hans verksamhet som kapitalist - så vitt han alls tager någon del i företaget - inskränker sig liksom köpmannens till marknaden. Hans uppgift är att så billigt och ändamålsenligt som möjligt inköpa nödiga råämnen, arbetskrafter o.s.v. och så dyrt som möjligt sälja de i hans företag alstrade varorna. På produktionens område har han intet annat att göra än att sörja för, att arbetarne för minsta möjliga lön lämna mesta möjliga arbete, att största möjliga mängd mervärde avpressas dem. Gent emot dem är han ej medarbetare utan pådrivare och utsugare. Ju längre de arbeta, desto bättre för honom. Han blir inte trött om arbetstiden blir för lång, han går inte under om arbetssättet blir mördande. Kapitalisten är för den skull mycket hänsynslösare gent emot arbetarens hälsa och liv än hantverksmästaren var. Förlängning av arbetstiden, avskaffande av fridagar, införande av nattarbete, arbete i fuktiga, kvalmiga eller med giftiga ångor fyllda arbetslokaler o.s.v. äro de "förbättringar", som den kapitalistiska produktionen medför åt arbetarne.
Maskinernas införande stegrar ytterligare vådorna för arbetarens hälsa och liv. Han fjättras nu vid ett vilddjur, som beständigt slår omkring sig med jättelik kraft och vansinnig fart. Blott den mest spända, aldrig slappnande uppmärksamhet kan skydda arbetaren vid en sådan maskin för att gripas och krossas av denna. Skyddsanordningar kosta pengar, och kapitalisten inför dem ej utan att därtill tvingas. Sparsamhet är ju kapitalistens huvuddygd; den bjuder honom också att spara utrymme, att inom en verkstad sammantränga största möjliga massa maskiner. Vad rör det honom om han därigenom på det starkaste hotar sina arbetares friska lemmar? Arbetare äro billiga, men stora, rymliga arbetslokaler äro dyra.
Även på annat sätt försämrar den kapitalistiska användningen av maskinerier arbetarens villkor.
Hantverkarens don voro föga kostsamma. De voro också sällan underkastade större ändringar, som skulle gjort dem värdelösa. Annorlunda är det med maskinen. Den kostar pengar, mycket pengar. Blir den i förtid oanvändbar eller blir den ej tillräckligt använd bringar den kapitalisten skada i stället för nytta. Vidare har vetenskapens tillämpning i näringarna lett därhän, att oupphörligen nya uppfinningar göras, varigenom oupphörligen än det ena, än det andra slagets maskiner, stundom hela fabriksanläggningar, bli konkurrensodugliga, alltså värdelösa, långt innan de äro fullständigt utslitna. Genom denna oupphörliga omvälvning av tekniken står varje maskin i fara att bli värdelös innan den är utsliten. Det är skäl nog för kapitalisten att hastigast möjligt söka draga all nytta av den. Maskinväsendet blir en sporre för kapitalisten att utsträcka arbetstiden så mycket som möjligt och om möjligt införa oavbruten drift med dag- och nattskift samt sålunda göra det fördärvliga nattarbetet till stående inrättning.
Då maskinväsendet utvecklades förklarade några idealister, att nu hade den gyllene tidsåldern kommit. Maskinen skulle befria arbetaren från hans möda och göra honom till en fri man. Men i kapitalistens hand har maskinen blivit det mäktigaste medel att göra proletärens arbetsbörda fullständigt nedtryckande, hans träldom outhärdlig och mördande.
Liksom i avseende på arbetstiden så har också med hänsyn till lönen det kapitalistiska produktionssystemets lönarbetare det sämre ställt än fordom hantverksgesällen. Proletären äter inte vid kapitalistens bord, bor ej i dennes våning. Om han också bor i de uslaste kvarter eller föder sig på det ruskigaste avfall, så störes ej därigenom kapitalistens välbefinnande. Begreppen hunger och lön uteslöto fordom varandra. Den frie arbetaren kunde på sin höjd hemfalla åt hungern när han ej hade något arbete. Den som arbetade hade också någonting att äta. Det kapitalistiska produktionssättet tillhör hedern att ha med varandra försonat de båda motsatserna hunger och lön och gjort svältlönen till en stående inrättning, ja till ett samhällsstöd.
Arbetslönen kan aldrig stiga så högt, att den gör det omöjligt för kapitalisten att fortsätta sin affär och leva därav. Ty under sådana förhållanden skulle det vara fördelaktigare för kapitalisten att alldeles nedlägga sin affär. Arbetarens lön kan sålunda aldrig stiga så högt, att den blir lika stor som värdet av hans alstring. Han måste alltid lämna ifrån sig ett överskott, ett mervärde, ty blott beräkningen på detta överskott föranleder kapitalisten att köpa arbetskraft. Arbetslönen kan sålunda aldrig i det kapitalistiska samhället stiga så högt, att arbetarens plundring tager slut.
Men överskottet, mervärdet, är större än man i regeln antager. Det innesluter ej blott fabrikantens vinst utan också mycket, som man räknar till produktions- eller försäljningskostnader: jordränta (hyra), förräntning å anläggningskapitalet, ersättning åt köpmannapersonalen, diskonto åt köpmännen, som avsätter industrimannens varor, skatter o.s.v. Allt detta avgår från det överskott, varmed värdet av arbetarens produkt överstiger hans lön. Detta överskott måste alltså vara ganska betydligt om ett företag skall "förränta" sig; lönen kan för den skull ej stiga så mycket, att arbetaren ens närmelsevis därmed får värdet av vad han alstrat. Det kapitalistiska lönesystemet betyder under alla förhållanden plundring av lönarbetarne. Även vid de högsta löner måste plundringen vara höggradig. Men lönen uppnår nästan aldrig sitt högsta möjliga plan. Ofta närmar den sig sin lägsta gräns. Denna uppnår den när den ej längre räcker till arbetarnes enklaste livsbehov. När arbetaren med sin lön ej blott hungrar utan håller på att hastigt hungra ihjäl, då upphör arbetet.
Mellan dessa båda gränser svänger lönen upp och ned. Den sjunker så mycket djupare, ju mindre arbetarnes invanda levnadsbehov äro, ju större tillbudet av arbetskrafter på arbetsmarknaden, ju mindre arbetarnes motståndsförmåga.
I allmänhet måste lönen vara så hög, att den håller arbetarne i arbetsdugligt skick, eller närmare sagt den måste vara så hög, att den kan tillförsäkra kapitalisten den mängd av arbetskraft, som han behöver. Den måste sålunda vara så hög, att den ej blott gör det möjligt för arbetaren att hålla sig själv i arbetsdugligt skick utan också uppföda arbetsdugliga barn. Den ekonomiska utvecklingen visar nu den för kapitalisten synnerligen angenämna riktningen att sänka arbetarnes underhållskostnader men därmed också sänka lönerna.
Skicklighet och kraft voro fordom oundgängliga för arbetarne. Hantverkarens lärotid var ganska lång, kostnaderna för hans utbildning för den skull tämligen betydande. Arbetsdelningens och maskinväsendets framsteg göra särskild skicklighet och kraft i produktionen än mer överflödig. De möjliggöra att i stället för facklärda arbetskrafter sätta billigare olärda, men de möjliggöra också att vid arbetet ersätta mannen med svaga kvinnor, ja, barn. Renad i manufakturen framträder denna riktning, men först med maskinernas införande i industrin börjar massanvändningen av kvinnor och barn i spädaste ålder, utsugningen av de värnlösaste av de värnlösa, som prisgivas åt den mest upprörande dåliga behandling och misshandel. Här lära vi känna en ny vacker egenskap hos maskinerna i kapitalets händer.
Lönarbetaren, som ej hörde till driftherrens familj, måste ursprungligen i sin lön få ej blott kostnaderna för sitt eget underhåll utan också sin familjs, om han skulle bli i stånd att fortplanta sig och låta sin arbetskraft gå i arv. Eljes skulle ju kapitalistens arvingar ej finna några proletärer, som de kunde utsuga. Men om kvinnan och även arbetarnes barn från deras tidiga ungdom äro i stånd att sörja för sig själva, då kan den manlige arbetarens lön utan att sätta uppehållandet av hans arbetskraft i fara nedsättas nära nog till underhållskostnaderna för hans person. Därjämte bjuder kvinnornas och barnens arbete den fördel, att dessa äro mindre motståndskraftiga än männen. Och genom deras insättande i de arbetandes rad förökas också ofantligt tillbudet av arbetskrafter på marknaden.
Kvinno- och barnarbetet sålunda ej blott sänker arbetarnes underhållskostnader, det minskar också hans motståndskraft och ökar tillbudet av arbetskrafter; genom alla dessa förhållanden strävar det att sänka arbetarens lön.
Men det industriella kvinnoarbetet betyder i det kapitalistiska samhället också fullständig förstöring av arbetarnes familjeliv, utan att detsamma ersättes av en högre familjeform. Det kapitalistiska produktionssättet upplöser i de flesta fall ej arbetarens särskilda hushåll men berövar det alla dess ljusare sidor och behåller blott skuggsidorna, framför allt kraftslöseriet och kvinnans avstängande från det offentliga livet. Kvinnans industriella arbete betyder ej nu för tiden hennes befrielse från hushållsbestyren utan en ökning av hittillsvarande bördor med en ny. Men ingen kan tjäna två herrar. Arbetarens hushållning vanskötes när hans hustru måste hjälpa till att förtjäna. Vad det nuvarande samhället sätter i stället för familjens enskilda hushållning är blott eländiga surrogat, folkkök och fattigskola, som tillkasta de lägre klasserna avfallen av de rikares lekamliga och andliga näring.
Man anklagar socialdemokratin för att denna vill upphäva familjen. Men de, som upphäva familjen, icke blott vilja det utan uppenbarligen göra det inför våra ögon, äro kapitalisterna. Många slavägare sleto fordom mannen från hustrun, föräldrarne från de arbetsdugliga barnen. Men kapitalisterna övertrumfa ytterligare slaveriets gräsligheter. De slita spenbarnet från modern och tvinga denna att lämna det i främmande händer. Och ett samhälle, inom vilket detta dagligen upprepar sig i hundratals och tusentals fall, ett samhälle som skapat särskilda, av dess "spetsar" främjade "välgörande" anstalter, som skola underlätta för modern att skilja sig från sitt barn - ett sådant samhälle har panna att slunga oss i ansiktet att vi vilja upplösa familjen!
Hand i hand med beskyllningen för familjens upplösning går den om kvinnogemenskap, som man påstår, att vi skulle sträva till. Denna förebråelse är lika lögnaktig som den föregående. Vi påstå tvärtom, att just motsatsen till kvinnogemenskap, till varje könsligt tvång och varje slags otukt, nämligen den ideella kärleken i ett socialistiskt samhälle skall bli grunden för alla äktenskapliga förbindelser och att detta slags kärlek först i ett sådant samhälle kan nå allmän giltighet. Vad se vi däremot nu? Den bristande motståndskraften hos kvinnorna, som hittills varit instängda i sina hushåll och ha blott dunkla begrepp om det offentliga livet och organisationens makt, är så stor, att den kapitalistiske driftsherren vågar bjuda och betala dem löner, som ej räcka till deras uppehälle och som hänvisa dem till prostitutionen som fyllnadsmedel. Tillväxten i det industriella kvinnoarbetet visar överallt en tendens att släpa med sig en tillväxt i prostitutionen. Det finnes i gudsfruktans och de fromma sedernas stat hela "blomstrande" industrigrenar, vilkas arbeterskor äro så uselt avlönade, att de skulle nödgas svälta ihjäl, om de ej sålde sig på gatan. Och driftsherrarne påstå, att just på dessa låga löner vilar deras industris konkurrensduglighet och "blomstring". Högre löner skulle ruinera dem. Prostitutionen är lika gammal som motsatsen mellan fattig och rik. Men fordom bildade de prostituerade ett mellanting mellan tiggare och skojare, voro en lyx, som samhället kunde tillåta sig men vars förlust ej i ringa mån skulle ha äventyrat dess bestånd. Nu för tiden är det ofta ej blott lumpproletärskorna utan de arbetande kvinnorna, som äro tvungna att prisgiva sin kropp mot betalning. Detta prisgivande är ej längre allenast en lyxsak utan ha blivit en av grundvalarne för industrins utveckling. Under det kapitalistiska produktionssättet blir prostitutionen till ett av samhällets stöd. Vad detta samhälles försvarare skylla oss för, det bedriva de själva, nämligen kvinnogemenskap. Visserligen blott gemenskap om proletärernas kvinnor. Och så djupa rötter har detta slags kvinnogemenskap fattat i det nuvarande samhället, att dess talsmän allmänt förklara prostitutionen för en nödvändighet. De kunna ej föreställa sig, att proletariatets upphävande betyder upphävande av prostitutionen, emedan de ej mäkta föreställa sig ett samhälle utan kvinnogemenskap. Denna gemenskap är en uppfinning av de högre samhällslagren, icke av proletariatet, och är en form av proletariatets utsugning. Den är ej socialism utan motsatsen därtill.
Kvinno- och barnarbetets införande i industrin är, som vi sett, ett av de mäktigaste medlen för kapitalisterna att nedpressa lönerna.
Men stundom verkar också mäktigt ett annat medel, nämligen tillskott av arbetskraft från efterblivna trakter, där befolkningen ännu äger ringa behov och därjämte en genom fabriksväsendet icke ännu bruten arbetskraft. Stordriftens, särdeles maskinväsendets, utveckling skapar ej blott möjligheten att använda oskolade arbetare i stället för de facklärda utan skapar också möjlighet att billigt och fort anskaffa dem. Hand i hand med produktionens utveckling går utvecklingen av samfärdsväsendet. Massproduktionen motsvaras av masstransport icke blott av varor utan också av människor. Ångbåtar och järnvägar, dessa kulturens mångbeprisade bärare, frakta ej blott gevär, brännvin och syfilis till barbarerna, de bringa också barbarerna till oss och med dem barbariet. Lantbefolkningens inflyttning till städerna blir allt starkare. Och från allt längre håll inrycka de behovslösa, uthålliga och motståndslösa skarorna. Slaver, svenskar och italienare komma som lönenedpressare till Tyskland, tyskar, belgare och italienare till Frankrike, slaver, tyskar, italienare, irländare och svenskar till England och Förenta staterna, kineser till Amerika och Australien, möjligen snart också till Europa. På tyska fartyg intaga redan kineser och negrer de vita arbetarnes platser.
Dessa främmande arbetare äro delvis exproprierade småbönder och småhantverkare, som det kapitalistiska produktionssättet ruinerat och förjagat från hem och mark. Genom småbönders och småborgares expropriering, genom införsel av arbetaremassor från främmande länder, genom utvecklingen av kvinno- och barnarbetet, genom lärotidens avkortning lyckas det för det kapitalistiska produktionssättet att ofantligt öka antalet av de arbetskrafter, som stå detta till förfogande. Och hand i hand därmed går en ständig tillväxt i det mänskliga arbetets avkastningsförmåga genom det ständiga fortskridandet av tekniska förbättringar. Och icke nog därmed, utan den kapitalistiska utsugningen ökar också till det yttersta utbytet av den enskildes arbetskraft dels genom utsträckning av arbetstiden, dels genom större spänning i själva arbetet.
Och samtidigt strävar maskinen att göra arbetarne överflödiga. Varje maskin sparar arbetskraft - gjorde den ej det, vore den meningslös. Inom varje industrigren är övergången från handarbetet till maskinarbetet förknippad med de största lidanden för de därav berörda handarbetarne som bli gjorda överflödiga och ställda på gatan. Denna verkan av maskinerna var det, som arbetarne först märkte. Införandet av maskinerna är för de olika arbetarelagren alltid fördärvlig. Visserligen kunna under vissa förhållanden andra arbetarelager exempelvis de i maskinfabrikationen sysselsatta vinna därigenom, men vi tro ej, att detta skall särdeles trösta de förhungrandes medvetande.
Varje ny maskin medverkar till att i följd av dess införande med mindre eller åtminstone lika arbetareantal mer alstras. Om sålunda i ett land det där anställda arbetareantalet under maskinväsendets fortskridande utveckling ej skall avtaga, så måste marknaden i samma mån utveckla sig, som arbetarnes produktionskraft växer. Men då den ekonomiska utvecklingen samtidigt höjer arbetarnes avkastningsduglighet och mängden av tillgängliga arbetskrafter - mycket snabbare än befolkningstillskottet - så måste, om ej arbetslöshet skall inträda, marknaden vidgas mycket fortare än arbetarnes genom maskinerna skapade högre alstringskraft.
En så stark utvidgning av marknaden har knappast någonsin ägt rum under den kapitalistiska storindustrin. Arbetslösheten är för den skull en fortsatt företeelse under den storkapitalistiska industrin och från denna oskiljaktig. Även under sina bästa tider är industrin ur stånd att sätta alla arbetslösa i verksamhet, och under dåliga tider växer deras antal jättelikt. De bilda en hel här, den industriella reservarmén.
För kapitalister är denna armé oskattbar. Den bildar för dem ett viktigt vapen att hålla de arbetandes armé i tygel och göra den foglig. När den enas överarbete framtvungit den andras arbetslöshet, blir de senares arbetslöshet ett medel att vidmakthålla och öka de förres överarbete. Och så kan man påstå, att i den här världen är allt inrättat på det allra bästa sätt!
Om denna ökning av den industriella reservarmén skiftar med skiftningarna i affärslivet, så visar den i alla fall en tendens att röra sig i uppstigande riktning. Ty den tekniska omvälvningen försiggår allt snabbare och omfattar allt vidare områden, medan marknadens rymd finner allt trängre skrankor.
Vad betyder nu arbetslösheten? Det gäller ej blott nöd och elände för dem, som träffas därav, ej blott ökad träldom och utsugning för de arbetande, den betyder också osäkerhet i tillvaron för hela arbetareklassen.
Vad de forna utsugningsformerna kunde föra med sig åt de arbetande, ett tryggade de emellertid åt dem, nämligen existensvisshet. Slavarnas och de livegnes uppehälle var betryggat, åtminstone så länge som deras herrars bestånd var tryggat, och under äldre produktionsformer betingades i regeln befolkningens elände blott genom en störning i produktionen såsom genom missväxt, sjukdom, översvämningar, fientliga härars inbrott o.s.v.
Nu äro utsugares och utsugnes tillvaro nära förknippade med varandra. Arbetaren kan varje minut med hustru och barn bli ställd på gatan och prisgiven å hungersdöden, utan att villkoren för hans utsugare, som han riktar, i ringaste mån ändras. Och arbetslöshetens elände är numera ej en följd av yttre övermäktiga inflytelser utan en naturnödvändig följd av själva produktionens utveckling.
Under smådriftens herravälde var arbetarens inkomst i hans egen näring så mycket större, ju flitigare han var. Lättja däremot ruinerade honom, gjorde honom arbetslös. Nu för tiden blir arbetslösheten så mycket större, ju mer och ju längre arbetarne arbeta. Arbetaren skapar genom sitt eget arbete arbetslösheten. Liksom så mången annan grundsats ur smånäringens värld har också den, att arbetarens flit skapar hans lycka, genom den kapitalistiska stordriften omdanats till sin motsats. Och så har också det ordstävet blivit till en lögn, att envar, som vill arbeta, kan finna sitt bröd. Ty svävar över småbönder och hantverkare alltid faran för bankrutt, så hotas alltid arbetarne av arbetslöshet.
Överarbete, arbetslöshet och familjens upplösning, det är vad det kapitalistiska produktionssättet medför åt proletariatet, och samtidigt sörjer det för, att det proletäriska tillståndet utsträcker sig i allt vidare kretsar och tydligen blir den stora befolkningsmassans naturliga tillstånd.
Det kapitalistiska produktionssättet vållar ej blott genom storindustrins allt större utbredning, att proletärtillståndet allt mer blir hela folkets; det medför samma resultat även därigenom, att lönearbetarnes i storindustrin förhållanden bli bestämmande för arbetarens på andra områden. Även dessas arbets- och levnadsvillkor omändras genom storindustrin; de fördelar som dessa arbetare möjligen hade framför storindustrins, bli under den sistnämdas inflytande lika många nackdelar. När t.ex. hantverksarbetaren bor och äter hos sin mästare, blir detta en anledning till ännu sämre bostads- och kostförhållanden än lönearbetarens, som har sitt eget hushåll. Den långa lärotiden var förr ett medel att hindra hantverkets översvämmande med arbetskraft; nu är lärlingssystemet ett det mest verksamma medel att översvämma hantverket med billig arbetskraft och göra de vuxna arbetarne brödlösa.
Även här som på andra områden har således samma sak under inflytande av det kapitalistiska produktionssättet blivit vanvett och en ren plåga, som under småhantverkets tid var klok beräkning och till och med en välgärning.
Hantverksmästarens strävan att bibehålla eller återinföra kost- och logisystemet har till ändamål att genom de gamla formerna få nya medel till arbetarnes utplundring. De vilja skydda sig själva från att sjunka i dyn genom att göra en bädd av proletärkroppar. Och så rasa dessa herrar i helig vrede, när proletariatet ej kan hänföras av tanken på att genom detta sätt något fördröja smådriftens oundvikliga undergång.
Samma utveckling som hantverket följer även köpmansvärlden. Stordriften börjar även på mellanhandelns område uttränga smådriften. Småhandlarnes antal behöver inte därför minskas. Tvärtom, det tilltager. Småhandeln är sista resursen för de förolyckade i småborgardömet. Att inskränka mellanhandeln - såsom t.ex. genom att försvåra gårdfarihandeln - är detsamma som att alldeles rycka stödet undan från dessa existenser och stöta ned dem i trasproletariatet, att göra dem till tiggare, vagabonder eller rent av brottslingar: en egendomlig social reform.
Utvecklingsprocessen från smådrift till stordrift förråder sig icke genom småhandlarnes minskande i antal utan i deras utarmande. De små minuthandlarnes existens blir allt mer osäker, allt mer proletärisk. Och bredvid detta tilltager alltjämt antalet av i stordriften anställda, verkliga proletärer, som icke ha minsta utsikt att bli självständiga; barnarbetet och kvinnoarbetet med dess följeslagarinna, prostitutionen, ökas. Överarbete, arbetslöshet och lönenedpressning - alltsammans kapitalismens kännemärken ökas även på detta område. Lönearbetarens ställning i detta fack närmar sig allt mer industriproletariatets. Den skiljer sig från detta senares nästan blott därigenom, att handelsarbetaren måste uppehålla skenet av högre levnadsstandard och bringa offer härför, som industriproletären ej känner.
Och ett annat proletariat börjar växa upp: de bildades. Att vara bildad har i den kapitalistiska produktionens samhälle blivit ett särskilt arbete. Vetandets mängd har oändligt ökats och växer dag för dag. Och kapitalisterna själva och deras stat behöva allt mer männen av vetenskap och konst för att sköta deras affärer eller styra naturkrafterna till produktions- eller förstörelseändamål, eller för att bortslösa deras växande överflöd. Köpmannen, fabrikanten, bankiren, börsspekulanten, godsägaren, för att icke tala om bonden, hantverkaren och proletären ha ingen tid att ägna åt konst och vetenskap. De ha nog av sitt arbete å ena sidan och sina nöjen å den andra. I nutidssamhället är det icke som förr samma person eller samma klass som utövar konst och vetenskap och som drar nytta av den. En särskild klass har uppstått som utövar dem och har betalt därför. Bildningen är en vara.
Ända tills för några få årtionden sedan var varan sällsynt. Skolorna voro få, och studierna fordrade betydande kostnader. Bönderna voro för fattiga för att kunna hålla sina söner i de högre skolorna. Hantverket och handeln däremot hade ännu gyllene tider; den som var där, stannade där, blott särskild begåvning eller särskilda omständigheter föranledde köpmannens eller hantverkarens son att ägna sig åt konst eller vetenskap. Medan efterfrågan av ämbetsmän, tekniker, läkare, lärare, konstnärer o.s.v. steg, fylldes behovet nästan uteslutande av de dåvarande utövarnes avkomlingar.
Varan bildning stod därför högt i pris. Dess ägande skaffade åtminstone dem, som använde den till praktiska ändamål, advokater, ämbetsmän, läkare, lärare o.s.v., i vanliga fall ett anständigt uppehälle och ofta rykte och berömmelse. Konstnären, diktaren och filosofen voro konungars vänner. Andens aristokrati kände sig överlägsen över både penningens och bördens. Hans enda omsorg var att utveckla sina andliga förmögenheter. Därför kunde de bildade vara idealister och voro det också ofta. De stodo över de andra klasserna och deras materiella strävanden och strider. Bildning betydde makt, lycka och älskvärdhet: vad låg närmare än slutsatsen att det blott behövdes bildning för att människorna skulle bli lyckliga och älskvärda, för att klassmotsatserna skulle försvinna och armod och elände föras ur världen?
Sedan dess har det högre skolväsendet - det är blott om den högre bildningen det här talas - mäktigt ökats. Läroanstalternas antal har tilltagit, och än mer lärjungarnas. Handelns och hantverkets gyllene tid har försvunnit. Småborgaren har ej bättre sätt att bevara sina barn från nedsjunkande i proletariatet än att låta dem studera, om han kan uppbringa medel därtill. Och han måste tänka på att sörja ej blott för sina söner, utan även för sina döttrar. Ty den allt mer fortgående arbetsfördelningen förvandlar, som förr är nämt allt mer arbetet i hushållet till yrkesarbete, så att ett hem, som kvinnan helt får ägna sig åt, blir en allt större sällsynthet. Småborgarklassen utarmas, som förr är visat, och blir allt mindre mäktig lyx. Allt större blir de ogiftas antal, allt flera de familjer, där alla kvinnorna måste arbeta för lön. Så ökas kvinnoarbetet ej blott i industrin och handeln utan även i verk och privatföretag, post, telegraf o.s.v. samt i konst och vetenskap. Trots fördomar och personliga intressen tränger kvinnan allt mer in på det andliga arbetets olika områden. Icke fåfänga, icke påflugenhet, icke övermod utan det ekonomiska tvånget driver kvinnan ut på detta som på andra områden av mannens verksamhet. Om det också lyckats männen att på några områden av det andliga arbete, som ännu äro skråartat organiserade, utestänga kvinnornas konkurrens, så tränga de så mycket mer in på de övriga, t.ex. skriftställen, måleri och musik.
En följd härav har blivit, att de "andliga arbetarnes" antal oerhört tilltagit. Men de gynnsamma följderna som idealisternas hoppades på ha uteblivit. Så länge bildningen är en vara, betyder utbredandet av bildning ökandet av varans mängd och därmed en sänkning av dess pris och försämrande av dess utövares läge. De bildades antal har vuxit så, att det mer än tillfredsställer kapitalisternas och kapitalistsamhällets behov. Arbetsmarknaden för andens arbetare är nu lika överfylld som för handens. Även andens arbetare ha nu sin reservarmé, arbetslösheten är bland dem en ständig gäst liksom bland industriarbetarne. De som vilja ha ett ämbete måste vänta år, ja årtionden, för andra växla arbetslöshet och överarbete liksom för handens arbetare, och som hos dem höra lönenedsättningar till ordningen för dagen.
"Bildningsarbetarnes" läge som klass betraktade försämras påtagligt; talade man förr om andens aristokrati, så talar man nu om intelligensproletariatet; och snart skall blott en sak skilja dessa proletärer från andra lönearbetare: deras självöverskattning. De inbilla sig ännu till stor del vara något förmer än proletärerna, de räkna sig ännu till storborgarne, och det är dock ej på bättre grund än betjänten räknar sig till herrskapsklassen och klockaren till prästerskapet. De ha upphört att vara bourgeoisins andliga ledare, men ha blivit dess tjänare. Lycksökeriet florerar bland dem; ej utvecklandet eller ökandet av deras andliga egendom utan det ekonomiska utnyttjandet därav är deras största omsorg, och prostituerandet av deras egen personlighet huvudmedlet att komma fram. Liksom smådriftens utövare bländas de av några enstaka vinster i livets lotteri, men glömma de otaliga niter, som dragas av andra. De offra själ och kropp för blotta möjligheten att få en av huvudvinsterna. Säljandet av den egna övertygelsen och penningegiftermålet, dessa två äro i flertalet av våra bildades ögon lika naturliga som oumbärliga medel att göra lycka. Så har det kapitalistiska produktionssättet förvandlat idealisterna, forskarne, tänkarne, drömmarne!
Men tillgången på arbetskraft är för stor för att bildningen skulle kunna avkasta något nämnvärt ens om man tar den egna personligheten med i köpet. Massan av de bildade sjunker ned i proletariatet. Det står ej att hejda.
Om denna utveckling skall leda därhän, att de bildade i massa och ej blott i enstaka fall som hittills skola sluta sig till det kämpande proletariatet, är ännu ovisst. Men ett är säkert: med de bildades sjunkande till proletariatet har den sista utvägen försvunnit för proletären att ensam och med egen kraft höja sig ur proletariatet upp till en högre klass.
Att lönearbetaren blir kapitalist, den möjligheten är utesluten, åtminstone i vanliga fall. En vinst på lotteriet eller en rik onkel i Amerika, det är saker som ej kunna komma i fråga vid förståndigt folks bedömande av arbetareklassens läge. Men under särskilt gynsamma förhållanden kan det ju då och då lyckas för en väl avlönad arbetare att under hårda umbäranden spara så mycket att han kan bli mästare, öppna en butik eller låta en av sina söner studera - bli något "bättre". Det ansågs alltid olämpligt att hänvisa arbetarne till dessa möjligheter att förbättra sin egen eller sina barns ställning. Ty i vanliga fall kan en arbetare, om han över huvud är i tillfälle att spara, vara glad, om han lyckas att under goda tider lägga undan så mycket, att han vid inträffande arbetslöshet icke står alldeles utblottad. Men nu för tiden blir en arbetares förtröstan på denna utväg rena vanvettet. Ty den ekonomiska utvecklingen icke blott gör sparandet allt svårare, den gör det också omöjligt för honom att till och med om han lyckas vinna det andra därigenom lyfta sig eller sina barn ur proletärtillståndet. Att övergå till smådrift på egen hand är för honom detsamma som att störta sig ur det ena eländet i det andra för att i regel snart nödgas övergå i det förra eländet och köpa vissheten att smådriften ej bär sig med förlusten av sina besparingar.
Ännu svårare än faderns gärning, ja, nästan hopplöst är sonens försök att få studera. Men vi antaga, att försöket lyckats, att den unge proletärsonen tagit sin examen. Vad skall han göra? Han kan ej vänta med utnyttjandet av sina kunskaper, han har ingen beskyddare vid sin sida, inga relationer, inga förnäma släktingar! Men tusental i hans fack gå redan och vänta. Han tillkommer. Jurister vänta i massor på att deras tur att få ett litet ämbete skall komma. Teknici, kemister, alla möjliga vänta på en plats och söka alla platser, och en på tio får en. Han har alla utsikter att få svälta ihjäl. Eller gå tillbaka till proletariatet.
Vart proletären vänder sig, stöter han på oöverstigliga hinder. Han kan vinna förbättring blott genom höjande av hela den klass' ställning, som han tillhör.
Vi ha sett, hur befolkningens massa i land med kapitaliskt produktionssätt allt mer blir proletärer, blir arbetare som skilts från sina produktionsmedel, så att de på egen hand ej kunna alstra någonting och för den skull tvingas att, om de ej vilja svälta ihjäl, sälja det enda, som de äga, sin arbetskraft. Flertalet bönder och småhantverkare tillhör också i allt väsentligt redan proletariatet. Det, som skiljer dem därifrån, deras egendom, är blott en tunn förlåt, mer ägnad att dölja än att hindra deras utplundring och beroende, en förlåt, som varje starkare fläkt lyfter och blåser bort.
På andra sidan se vi en liten skara besittande, kapitalister och store jordägare, ensamma sitta inne med de viktigaste produktionsmedlen, de viktigaste levnadskällorna för hela befolkningen och vilka denna ensamägo förlänar möjlighet och makt att göra de egendomslösa beroende samt att utsuga dem.
Under det flertalet av befolkningen sjunker allt djupare i nöd och elände, är det denna lilla hop av kapitalister och store jordägare, som, jämte de av dem beroende snyltarne, ensamma inhösta alla de ofantliga fördelar, som framgå ur den nuvarande kulturens erövringar, framför allt utvecklingen av naturvetenskaperna och deras praktiska användning. Låtom oss nu närmare betrakta denna lilla hop utvalda, den roll den spelar i näringslivet och de följder, som därav uppstå för samhället.
Vi ha redan lärt känna kapitalets tre slag: köpmanskapital, ockerkapital och industriellt kapital. Den sistnämda kapitalformen är den yngsta, kanske ej så många århundraden gammal, medan de andra båda kapitalformerna räkna årtusenden. Men den yngste brodern har vuxit fortare, mycket fortare än de båda andra; han har blivit en jätte, som underkuvat dem och gjort dem till sina tjänare.
För smånäringarna i deras fullkomnade, klassiska, form är handeln ingen obetingad nödvändighet. Bonden liksom hantverkaren kan, såvitt han behöver köpa produktionsmedel, betinga sig dessa direkt från producenten; han kan direkt sälja sin produkt till konsumenten. Handeln tjänar under detta skede av den ekonomiska utvecklingen huvudsakligen lyxen men är icke oumbärlig för produktionens fortgång i det hela och för samhällets bestånd.
Den kapitalistiska produktionen däremot är, som vi sett, redan från början hänvisad till handeln, liksom å andra sidan handeln från ett visst skede för sin vidare utveckling kräver den kapitalistiska produktionen. Ju mer denna utvidgar sig, ju mer det kapitalistiska produktionssättet blir förhärskande, dess nödvändigare visar sig handelns framåtskridande, för hela näringslivet. Den tjänar ej längre blott överflödet och lyxen. Hela produktionen, ja hela uppehället åt folket i ett kapitalistiskt samhälle bero numera på, att handeln ostört rör sig i sina banor. Detta är ett av de skäl, som göra, att i våra dagar ett världskrig måste bli mycket mer förhärjande än fordom. Kriget för till stockning i handel, men en sådan betyder en stockning i produktionen, i hela näringslivet, betyder en ekonomisk ruin som sträcker sig längre och ej är mindre ödesdiger än förödelserna på krigsskådeplatsen.
Lika viktig som handelns utveckling har för det kapitalistiska samhället blivit ockrets. Ockraren var under smånäringarnes tid en snyltare, som begagnade andras nödläge eller lättsinne för att suga deras blod. Pengarne, som han lånade ut, tjänade under den gällande regeln, att producenten själv ägde de nödvändiga produktionsmedlen, blott till oproduktiva ändamål. Om t.ex. en adelsman lånade pengar, så gjorde han det för att fästa upp dem; om en bonde gjorde det, så var det för att därmed täcka sina penningeutgifter eller processkostnader. Utlåning mot ränta gällde för den skull som något omoraliskt och fördömdes allmänt.
Helt annorlunda står det till under det kapitalistiska produktionssättet. Pengar äro nu ett medel att upprätta en kapitalistisk rörelse, att köpa och utsuga arbetskrafter. Om en driftsledare nu för tiden lyfter pengar för att grunda ett nytt företag eller utvidga det han redan äger, så betyder detta ej - förutsatt nämligen att hans företag bär sig - att hans hittillsvarande inkomst avkortas med räntan på denna penningsumma. De lånade penningarne tjäna honom i stället till att utsuga arbetskraften och öka sina inkomster mycket mer än räntan på de lånade pengarne. Ockraren förlorar nu sitt ursprungliga väsen. Hans roll som medel till utsugning av nödläge och lättsinne träder allt mer i bakgrunden gent emot hans roll att "befrukta" den kapitalistiska produktionen, d.v.s. möjliggöra, att dennas utveckling går ännu snabbare för sig, än det skulle vara möjligt genom de blotta penninganhopningarna i kapitalisternas kassaskåp. Avskyn för ockraren upphör nu; han blir fläckfri och får även ett nytt, välklingande namn: förlagsman.
Samtidigt har det räntebärande kapitalets huvudriktning blivit en annan. De penningesummor, som ockerkapitalisterna upphopade i sina penningskåp, flöto fordom ur dessa samlingsbäcken genom tusen kanaler till icke-kapitalisterna. Nu för tiden ha i stället ockerkapitalets - kreditinstitutens - kassaskåp blivit samlingsbäcken, till vilka genom tusen kanaler icke-kapitalisternas pengar flyta in för att därifrån tillföras kapitalisterna. Krediten är nu som förr ett medel att göra icke-kapitalisterna skattepliktiga till kapitalet. Men det har också numera blivit ett mäktigt medel att i kapital förvandla de ägodelar, som ligga inne hos de olika klasserna av icke-besittande, från kyrkans och den gamla adelns oerhörda rikedomar intill tjänsteflickans och daglönarens torftiga sparpengar, d.v.s. göra dem till ett medel till utplundring av den ena och upplösning av den andra av dessa klassen. Man prisar de nuvarande kreditanstalterna, sparbankerna o.s.v., emedan de göra lönarbetares och bönders sparpengar till kapital och sålunda omdana dessa till "kapitalister", som anhängare av den nuvarande samhällsordningen påstå. Men dessa uppsamlingar av icke-kapitalistarnas pengar har intet annat ändamål än att till kapitalisternas tjänst ställa nya kapitalier och därigenom påskynda det kapitalistiska produktionssättets utveckling. Men vad detta betyder för lönearbetare, bönder och hantverkare, ha vi redan sett.
Om de nuvarande kreditinrättningarna allt mer sörja för, att de olika klassernas av icke-kapitalister samlade förmögenhet blir kapital, som ställes till kapitalistklassens förfogande, så sörja de å andra sidan för, att kapitalistklassens kapitalier bättre utnyttjas än förut. De bli samlingsbäcken för alla de enskilda kapitalisternas alla penningsummor, som dessa dittills ej haft tillfälle att insätta i något företag, och de göra dessa penningsummor, som eljes skulle ligga döda, tillgängliga för andra kapitalister, vilka behöva dem. De göra det också möjligt att förvandla varorna i pengar, innan de äro sålda, och minska därigenom omloppstiden, alltså även den mängd kapital, som för tillfället behöves för att driva ett bestämt företag.
Genom allt detta ökas ofantligt storleken av och verkningskraften hos det kapital, som står kapitalistklassen till förfogande. Därigenom har krediten numera blivit en den kraftigaste hävstång för den kapitalistiska produktionen. Jämte maskinväsendets höga utveckling och hopandet av den industriella reservarmén är den en av huvudorsakerna till det nuvarande produktionssättets spänstighet, som sätter industrierna i stånd att vid ringaste given ansats snabbskjuta höjden och mäktigt utvidga sig.
Men krediten är ännu känsligare gent emot varje störning än handeln. Och varje skakning, som den erfar, fortplantar sig genom hela näringslivet.
Många nationalekonomer ha ansett krediten som ett medel, varigenom de besittande eller mindre bisittande kunna göras till kapitalister. Men som namnet säger, beror krediten på kreditgivarens förtroende till kredittagaren. Ju mer denne äger, ju större säkerhet han bjuder, desto större blir den kredit han åtnjuter. Kreditväsendet är alltså blott ett medel att skaffa kapitalisterna ännu mer kapital, än de äga, att öka kapitalisternas övervikt, att skärpa i stället för mildra samhällsmotsatserna. Kreditväsendet är för den skull ej blott ett medel att snabbare utveckla den kapitalistiska produktionen och sätta den i stånd att begagna sig av varje gynsamt tillfälle; det är även ett medel att påskynda smånäringarnas undergång men det är också till slut ett medel att göra hela det nuvarande produktionsväsendets förlopp allt mer invecklat och känsligt för störningar, att överföra känslan av otrygghet även till de besittandes led och göra den mark, på vilken de röra sig, allt mer vacklande.
Medan näringslivets utveckling å ena sidan leder därhän, att handel och kredit komma i allt närmare samband med industrin, åstadkommer den å andra sidan genom den tilltagande arbetsfördelningen, att de olika sysslor, som kapitalisten har att utföra i näringslivet, tillfalla olika, från varandra skilda yrken och inrättningar. Förr hade köpmannen ej blott att köpa och sälja varorna: han måste också samla, lagra och föra dem ut i den ofta mycket avlägsna marknaden; han måste sortera dem, lägga ut dem och göra dem tillgängliga för de särskilda köparne. Nu för tiden ha vi ej blott den skarpa skillnaden mellan detaljhandel och grosshandel; vi ha också särskilda stora bolag för transporten och lagrandet; på de stora centralmarknaderna, börserna, har köpandet och säljandet blivit en verksamhet för sig, så avskild från andra grenar i affärslivet, att man där icke blott köper och säljer varor, som äro långt borta utan till och med sådana, som ej ännu äro producerade: man köper varor som man ej vill ha och säljer varor som man icke äger.
Förr kunde man ej föreställa sig en kapitalist utan ett stort kassaskåp, vari guldet som han fick in samlades och varur han tog pengarne som han behövde för sina utbetalningar. Nu för tiden har likviderandet i de mest utvecklade länderna, särskilt England och Amerika, anförtrotts åt särskilda inrättningar, bankerna. Man betalar icke till kapitalisten utan till hans bank, och man får betalt av samma inrättning. Det har kommit därhän, att några få företag ombesörja hela penningeväsendet i ett land.
Men fast nu på detta sätt kapitalisternas särskilda arbeten tilldelats särskilda inrättningar, äro dessa blott till det yttre juridiskt självständiga. Samhälleligt sett äro de ännu fullständigt beroende av varandra. Ett av företagen kan ej arbeta regelrätt, om något av de andra rubbas.
Ju mera handel, kredit och industri komma i ömsesidigt beroende av varandra och ju mer kapitalistklassens särskilda sysslor tillfalla enskilda företag, desto större blir den enskilde kapitalistens beroende av den andre. Ett lands - ja, i vissa hänseenden hela världens - kapitalistiska näringsliv blir allt mer en enda oerhörd kropp, vars delar stå i starkaste beroende av varandra. Kommer befolkningens massa allt mer i beroende av kapitalisterna, så komma dessa också allt mer i beroende av varandra.
Det nutida produktionssättet blir allt mer och mer en så invecklad och känslig mekanism, att dess ostörda fortgång mer och mer blir beroende av att de särskilda smådelarne gripa in i varandra med fullständig noggrannhet och fungera absolut ordentligt. Aldrig behövde produktionen en så planmässig reglering som nu. Men privategendomen gör det omöjligt att få plan och reda i driften. Medan de särskilda företagen i realiteten äro beroende av varandra, äro de rättsligt oberoende av varandra. Produktionsmedlen äro i varje särskilt fall privategendom, och deras ägare kunna förfoga däröver efter gottfinnande.
Ju mer stordriften utvecklas, ju större de enskilda företagen bli, desto mer blir verksamheten inom densamma reglerad och ordnad ända in i minsta detalj efter en bestämd och noga övertänkt plan. Men samverkan mellan de enskilda företagen överlåtes åt den fria konkurrensens blinda drivkraft. Under oerhört slöseri med kraft och pengar och under allt värre skakningar håller denna den industriella driften i gång, icke genom att ställa var och en på den plats där han passar, utan genom att krossa var och en som står i vägen. Man kallar detta "urvalet av de bästa i kampen för tillvaron". Men i själva verket krossar den fria konkurrensen mindre ofta dem som äro odugliga än dem som stå på orätt plats och till vilkas försvar antingen deras kraft eller - och det är huvudsaken - deras kapital icke räcker. Och den nöjer sig ej med att krossa dessa, som icke äro vuxna "kampen för tillvaron". Varje sådan katastrof drager också med sig förluster eller ruin för talrika andra existenser, som äro ekonomiskt förbundna med dem, arbetare, fordringsägare, leverantörer o.d. Man begagnar ännu i dag gärna ordstävet; "Envar är sin egen lyckas smed". Det härstammar från smådriftens tidevarv, då den enskilde arbetarens personliga egenskaper avgjorde hans öde. Nu beror en individs i det kapitalistiska samhället öde allt mindre på hans personlighet men allt mer på tusentals omständigheter, på vilka han ej har något inflytande. Det är sannerligen ej något urval av de bäste som den fria konkurrensen nu åstadkommer.
Varifrån får nu kapitalistklassen sina inkomster? Handelskapitalet och ockrarkapitalet få ursprungligen sin vinst och sina räntor genom avkastningen från de av dem beroendes egendom. Det industriella kapitalet får sin profit genom exploatering av egendomslösa lönearbetare. Men ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig, desto mer överflyglar det industriella kapitalet de övriga slagen, och desto mer gör det sig, såsom vi sett, till herre över dessa. Men det kan ske blott därigenom, att det avstår åt dem en del av det mervärde, som det dragit från lönearbetarne. Till följd av denna utveckling blir det av proletärerna skapade mervärdet allt mer den enda källa, varur hela kapitalistklassen tar sina inkomster. Liksom hantverk och småbruk äro stadda i försvinnande och öva allt mindre inflytande på det nutida samhällslivet, så försvinna också de gamla formerna av köpmans- och ockrarkapital. Det finnes redan stater utan hantverk och småbruk - se blott på England. Men ingen enda av de moderna staterna är tänkbar utan storindustri. Den som vill förstå de nutida formerna av kapitalet, måste utgå från det industriella kapitalet: i det mervärde, som den kapitalistiska industrin frambringar, har man att söka den väsentligaste och allt mer framträdande källan till all kapitalistisk profit.
Vi ha i det föregående lärt känna mervärdet, som industriproletären frambringar och industrikapitalisten tillägnar sig. Vi ha också sett, huru mervärdet, som den enskilde arbetaren frambringar, allt mer ökas i förhållande till hans lön: genom forcerande av arbetet, arbetsbesparande maskiner och billigare arbetskraft o.s.v. Samtidigt med kapitalistindustrins utveckling växer också de exploaterade proletärernas antal; och mervärdet, som går till kapitalistklassen, ökas allt mer.
Men tyvärr är ingen glädje oblandad, och kapitalistklassen måste "dela", hur förhatligt det än är; den måste dela med sig av mervärdet, som den tillskansat sig, till jordägaren och staten. Och deras del växer år för år.
När vi tala om de klasser, som allt mer bli ensamägare och utsugare, monopolisterna till arbetsmedlen, så måste vi göra en skillnad mellan kapitalister och store jordägare. Ty marken är ett produktionsmedel av särskild art. Den är det oundgängligaste av alla; utan den är ingen mänsklig verksamhet möjlig; till och med sjöfararen och luftseglaren behöva en avfarts- och landningsplats. Men marken är ett produktionsmedel, som ej efter gottfinnande kan ökas. Under småbondeväsendets herravälde i medeltidens Europa hade varje bonde för sig sin gård och sitt åkerland. Vatten, skog och betesmark voro gemensam egendom, och massan ouppodlad mark var så stor, att man kunde tillåta en var taga i besittning och sköta varje bit jord, som han erövrade från vildmarken och gjorde bärande. Så kom varuproduktionens utveckling med sina följder, som vi redan lärt känna. Markens frukter blevo till varor, de erhöllo ett värde. Återverkande gjordes därigenom själva marken till en vara med ett visst värde. De olika byalagen och samhälligheterna sökte nu avgränsa sin medlemskrets och började betrakta den mark, som de ägde gemensamt och delvis gemensamt odlade, som ett slags samhällig privategendom, som blott tillhörde de dåvarande innehavarne och deras närmaste arvingar men från vilken alla senare tillkommande medlemmar av laget voro uteslutna. De ville göra marken till sitt monopol.
Men det fanns också en annan, som blev lysten efter lagets samegendom, nämligen den store jordägaren, som varit samegendomens skyddsherre. Skulle denna mark, som nu blivit så värdefull, bli privategendom, så skulle den bli hans privategendom. På de flesta ställena och i synnerhet där stordriften inom jordbruket utvecklade sig, lyckades det honom att bemäktiga sig böndernas gemensamma mark. Böndernas vräkning, enskilda bönders fördrivande från deras näring, följde. All mark, även den som ej ännu låg under odling, övergick till privategendom och blev ett fåtals företrädesrätt.
Så blev genom den ekonomiska utvecklingen, särdeles genom storjordegendomarnes skapande, jord och mark ett monopol, långt innan den tillgängliga åkermarken var slut, långt innan man kunde tala om en överbefolkning. Om alltså jord och mark på den grund intager en undantagsställning som produktionsmedel, att den ej efter gottfinnande kan ökas, så är det ej därför att all tillgänglig jord och mark redan lagts under odling utan emedan den - åtminstone i kulturlanden - redan fullständigt tagits i ägo av ett fåtal. Därigenom uppstår ett monopol av alldeles särskild beskaffenhet. Kapitalistklassen har visserligen gent emot de egendomslösa klasserna monopol på produktionsmedlen. Men innanför själva kapitalistklassen finnes intet monopol för bestämda medlemmar därav på bestämda produktionsmedel, åtminstone intet varaktigt monopol. När en kapitalistring bildar sig för att monopolisera en viss högst viktig uppfinning, exempelvis en ny maskin, så kunna alltid andra kapitalister finnas, som antingen också köpa samma maskin eller övertrumfa den genom en ny eller förr eller senare efterapa den. Men allt detta är omöjligt, när det gäller jordegendom. Jordägarne ha ett monopol ej blott gent emot de egendomslösa klasserna utan också gent emot kapitalistklassen.
Jordegendomens särbeskaffenhet är skarpast utvecklad i England, där ett litet antal familjer har all landets mark i sina händer och tjurhåller den, säljer den icke. Den som behöver jord, får den blott till låns mot en bestämd arrendeavgift, jordräntan. En kapitalist, som vill bygga en fabrik eller ett boningshus, öppna ett bergverk eller övertaga ett jordbruk, kan i England i regeln ej köpa marken utan blott lega den.
Hos oss är kapitalisten vanligen även jordägare: fabrikanten äger den mark, på vilken hans fabrik står; gruvägaren sitter inne med gruvorna, som han låter bearbeta; å andra sidan är den store jordägaren oftast också industriell kapitalist - jordbruket blir, som förut nämts, under det kapitalistiska produktionssättet också en kapitalistisk industri, som i det stora hela lyder samma lagar som andra industrigrenar. När kapitalisten driver näring på egen jord och mark, när han själv är jordägaren, så har han naturligtvis ej att dela mervärdet med någon sådan. Men det ändrar i ingen väsentlig mån själva saken. Ty han har blivit ägare till marken endast därigenom, att han till den föregående innehavaren betalat ett kapital, vars räntor motsvara jordräntans belopp. Han betalar sålunda i alla händelser jordränta; i det ena som det andra fallet kringskär den hans profit.
Jordegendomens egenskap av monopol skärper sig emellertid så mycket mer, ju starkare efterfrågan blir på jord, ju mer befolkningen växer, ju mer mark kapitalistklassen behöver och ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig. I samma mån växer också jordräntan, d.v.s. helhetsbeloppet hos den från det kapitalistiska samhället utgående jordräntan. Nödvändigtvis måste ej räntan på varje särskild bit mark växa. En jordbit avkastar under i övrigt lika förhållanden så mycket mer jordränta, ju fruktbarare och ju gynsammare belägen den är, exempelvis närmare eller fjärmare från en avsättningsplats. Öppnandet av nya, fruktbara områden kan sålunda sänka jordräntan för en utsugen jord, men så mycket starkare växer jordräntan på det nyöppnade området. Så kunna också förbättringarna i transportmedlen nedtrycka jordräntan på ett marknaden nära liggande område till förmån för mera avlägset liggande områden. Båda sakerna ha inträffat under de senaste två århundradena. Den amerikanska jordräntan har stegrats och, så långt ej jordbruksskyddstullarne motverkat den, på den västeuropeiskas bekostnad. Dock gäller detta blott för den till jordbruk använda marken. I städerna är jordräntan överallt inbegripen i starkt stigande. Ty det kapitalistiska produktionssättet sammanpressar allt mer befolkningen i städerna. Olyckligtvis lider därvid mindre de industriella kapitalisternas profit än särdeles de fattigare folkklassernas kroppsliga och andliga hälsa. Vi göra härmed i bostadsfrågan bekantskap med en ny källa till lidanden för proletariatet. Men att närmare ingå på denna är ej här platsen.
Kringskär jordägaren i ständigt växande grad kapitalisternas andel av mervärdet - antingen medelbart eller omedelbart, bl.a. genom arbetarnes underhållskostnader - så är staten ej mindre verksam i denna riktning. Den moderna staten har vuxit sig stor samtidigt med kapitalistklassen och genom denna, liksom den å andra sidan varit det kraftigaste medel att lyfta denna i höjden. Båda ha ömsevis främjat varandra. Kapitalistklassen kan ej avvara staten. Den behöver dess skydd inåt och utåt.
Ju mer det kapitalistiska produktionssättet utvecklar sig, dess skarpare bli motsatserna och motsägelserna, som det framkallar, dess mer förvecklade bli också dess olika grenar, dess större de enskildes beroende av varandra, dess större behovet av en myndighet, som står över dem och sörjer för, att en var fyller de plikter, som härflyta ur hans samhälleliga uppgift. Ett så känsligt näringsliv som det nuvarande produktionssättets kan mindre än något annat uthärda motsatsernas och stridigheternas utjämning genom de däri intresserades självhjälp. I stället för självhjälpen träder den av staten skyddade rätten.
Den kapitalistiska utsugningen är i ingen mån frukten av en bestämd rätt. Det är tvärtom dess behov, som framkallat och till herravälde bringat den nu gällande rätten. Denna skapar ej utsugningen, den sörjer allenast för att den, liksom andra yttringar av näringslivet, går för sig så lugnt som möjligt. Ha vi förut betecknat konkurrensen som drivkraften i det nuvarande produktionssättet, så kunna vi betrakta rätten som dess smörjeolja, som gör, att friktionsmotståndet gör sig så föga kännbart som möjligt inom näringslivet. Ju mer detta friktionsmotstånd växer, ju skarpare på ena sidan motsatsen mellan utsugare och utsugne, mellan ägande och egendomslöse blir, ju större särdeles trasproletariatet, ju mer å andra sidan inom kapitalistklassen varje enskild driftsherre för sin närings ostörda fortgång är hänvisad till talrika andra kapitalisters rappa medverkan, desto starkare blir behovet av en motsvarande form av rätt, desto vidsträcktare anspråken på dess organ - domstolar och polis - desto större behovet av en stark statsmakt, som kan förläna denna rätt eftertryck.
Men för kapitalisterna gäller det ej blott att i sitt land kunna ostört producera, köpa och sälja. Handeln på andra marknader spelar redan på förhand en stor roll i den kapitalistiska produktionen, och ju mer denna blir förhärskande, desto mer synes tryggandet och utvidgningen av ytterhandeln bli ett hela nationens livsintresse. Men på världsmarknaden möta den ena nationens kapitalister på konkurrenter från andra nationer. För att bjuda dessa spetsen påkalla de staten, som genom sin krigsmakt skall skaffa dem rätt eller - vad som är ännu bättre - till och med köra bort de främmande konkurrenterna. Liksom staterna och furstarne allt mer råkat i beroende av kapitalistklassen, så tjäna krigshärarne numera icke blott furstarnes personliga syften utan kapitalistklassen. Krigen bli allt mer, från att ha varit dynastiska, till handelskrig och slutligen nationella krig, som i sista rummet också kunna återföras till de ekonomiska motsatserna mellan de olika nationernas kapitalistklasser.
Den kapitalistiska staten behöver sålunda ej blott en stor ämbetsmannaskara för polisens, rättens och förvaltningens behov utan också en stark krigshär. Båda dessa grupper befinna sig i den kapitalistiska staten i stark tillväxt, men krigshären växer numera betydligt starkare än hären av ämbetsmän.
Så länge vetenskapens tillämpning i den industriella tekniken ännu ej gjort sitt intåg, förändrade sig också krigstekniken blott ganska långsamt. Men så snart maskinväsendet kommit till herravälde i industrin och försatte denna i en ständigt fortgående omvälvning, upphörde också för krigsmakterna det förutvarande stillaståendet. Varje dag medför en ny uppfinning eller upptäckt, som knappt hinner prövas och med stora kostnader införas, innan den undantränges av en annan omvälvande nyhet. Och allt omfångsrikare, mer invecklat och dyrbart blir krigsväsendet. Samtidigt möjliggöra framstegen inom transportväsendet att skaffa allt större härmassor till krigsskådeplatsen. Som följd därav bli arméerna allt större. Under dessa förhållanden ha under de senaste tjugo åren hos alla europeiska stormakter statsutgifterna till krigsväsendet och statsskulderna befunnit sig i en alldeles vanvettig stegring. Staten blir allt dyrbarare, dess bördor allt mer tryckande. Kapitalisterna och de store jordägarne söka naturligtvis överallt, där de ha makt över lagstiftningen, att så mycket som möjligt välta sina bördor på andra samhällsklasser. Men hos dessa blir det allt mindre och mindre att hämta, och därför måste, trots herrar utsugares hela fintlighet, deras mervärde för statens skull allt mer kringskäras.
Samtidigt med nu skildrade företeelser visar mängden av det kapital, som kapitalistklassen insätter i sina olika företag, en tendens att växa fortare än arbetareklassens utsugning, fortare än summan av det av denna skapade mervärdet. Ett exempel må klargöra, vad vi mena. Låtom oss jämföra en handspinnare för hundra år sedan, vilken drev hemindustri åt en kapitalist, med en av våra dagars maskinspinnare. Huru mycket kapital är ej nödvändigt för att möjliggöra den senares arbete, huru obetydligt däremot det kapital, som kapitalisten använde i handspinneriet! Han betalade till arbetaren dennes lön och gav honom bomull eller lin att förarbeta. I fråga om lönen har ej mycket ändrat sig, men maskinspinnaren förbrukar nu för tiden hundra gånger så mycket råmaterial som handspinnaren, och vilka oerhörda lägenheter, ångmaskiner, spinnmaskiner o.s.v. äro ej nu nödvändiga, om maskinspinnandet skall kunna försiggå?
Ännu en annan omständighet kommer i betraktande. Kapitalisten för hundra år sedan, som sysselsatte spinnaren, insatte i sitt företag blott utgifterna för arbetslöner och råmateriel; ett stående kapital behövdes ej, ty spinnrocken är ju ej att tala om. Hans kapital omsattes ganska hastigt, låtom oss säga på ett kvartal; han måste sålunda i sitt företag insätta blott en fjärdedel av det kapital, som han behövde under hela året. Numera är i ett maskinspinneri beloppet av det kapital, som är insatt i maskineri och byggnader, ojämförligt högre. Om också omloppstiden för den kapitalsumma, som tillskjutes till arbetslöner och råämnen, skulle vara densamma som för hundra år sedan, omloppstiden för den andra kapitaldelen, som knappt fanns till för hundra år sedan, är ganska lång.
En rad av orsaker verkar i motsatt riktning; så exempelvis kreditväsendet, men i synnerhet värdesjunkningen för produkterna, vilken blir en nödvändig följd av arbetets tilltagande avkastning. Men dessa orsaker äro långt ifrån i stånd att fullständigt upphäva den omtalade utvecklingen. Denna försiggår inom alla industrigrenar, i den ena långsammare, i en annan fortare och medför att storleken av de årligen tillskjutna kapitalsummor, som komma på varje arbetares huvud, växa fort och i betydande mån.
Antaga vi nu, att denna kapitalsumma för hundra år sedan var 100 kr. och att den nu vuxit till 1,000, antaga vi vidare att utbytet pr arbetare femdubblats, att det mervärde, som han för hundra år sedan alstrade, uppgick till 50 kr. om året, medan det nu vid lika årslön går upp till 250 kr. Beloppet av alstrat mervärde har i detta fall i och för sig absolut stigit i betydande grad men i förhållande till den kapitalmängd, som kapitalisten årligen omsätter, har mervärdet fallit; för hundra år sedan var förhållandet 50 procent, nu uppgår det blott till 25 procent. Detta är naturligtvis blott ett exempel, men den tendens, som det åskådliggör, består verkligen.
Totalmängden av det årligen i ett kapitalistiskt land alstrade mervärdet är inbegripet i fortsatt och hastig tillväxt, men ännu snabbare växer totalbeloppet av kapitalistklassens i de olika kapitalistiska företagen insatta kapital, på vilket mervärdet fördelar sig. Betänker man dessutom att, som vi nyss sågo, statsavgifter och jordränta allt mer kringskära beloppet av det årligen alstrade mervärdet, så fattar man, att beloppet av det mervärde, som pr år genomsnittligt faller på en bestämd kapitalsumma, är statt i stadigt sjunkande, trots det att utsugningen av arbetare tilltager.
Profiten, d.v.s. den del av mervärdet, som återstår för den kapitalistiske driftsherren, visar alltså en tendens att sjunka i förhållande till det insatta totalkapitalet eller med andra ord under fortgången av det kapitalistiska produktionssättets utveckling blir i allmänhet den profit, som en bestämd kapitalsumma avkastar, allt mindre. Naturligtvis gäller detta blott för ett genomsnitt av längre tidsrymder. Ett tecken på detta sjunkande ser man i räntefotens stadiga sänkning.
Medan sålunda arbetarnes utsugning har en strävan att stiga, visar kapitalisternas profitprocent en strävan att sjunka. Detta är en av de egendomligaste motsägelserna hos det på motsägelser så rika kapitalistiska produktionssättet.
Man har av detta sjunkande velat draga den slutsats, att den kapitalistiska utsugningen en gång av sig själv skulle upphöra - att kapitalet till slut skulle avkasta så ringa profit, att kapitalisterna hungrande skulle se sig om efter sysselsättning. Men detta skulle gälla blott under den förutsättning, att profitprocenten allt jämt sjönke, medan kapitalets totalmängd bleve oförändrad. Detta är dock icke fallet. Kapitalmängden inom det nuvarande samhället växer långt hastigare än profitskalan sjunker. Kapitalets tillväxt är en av förutsättningarna för profitskalans sjunkande, och om räntefoten sjunker från 5 till 4 och från 4 till 3 procent, så minskas därmed ingalunda inkomsten för en kapitalist, vars kapital under tiden stigit från en till två eller fyra miljoner. Profitskalans eller räntefotens sjunkande betyder visst icke någon minskning i inkomsten för kapitalistklassen, ty mängden av det mervärde, som tillflyter densamma tilltager alltjämt. Sänkningen minskar blott inkomsten för de kapitalister, som ej äro i stånd att i motsvarande mån öka mängden av sitt kapital. Under den ekonomiska utvecklingens förlopp höjer sig allt mer den gräns, från vilken beräknat kapitalet börjar att kunna "ståndsmässigt" underhålla sin ägare. Allt större blir den förmögenhetssumma, som är det minsta man behöver för att utan eget arbete kunna leva av andras arbete. Det som för femtio år sedan var en betydlig förmögenhet, har nu för tiden blivit blott ett lappri.
Profitens och räntefotens sjunkande betyder ej undergång för utan blott inskränkning i kapitalistklassen. Varje år avsöndras från densamma mindre kapitalister och utsättas för samma dödskamp som hantverkare, småhandlande och småbönder, en dödskamp som kan räcka längre eller kortare tid men som slutligen för dem eller deras barn ändar med nedsjunkande till proletariatet. Vad de försöka för att undgå sitt öde, påskyndar i de flesta fall deras egen ruin.
Man förundrar sig över den mängd dumskallar, som nu för tiden varje svindlare kan förmå att anförtro honom sina pengar, om han blott lovar dem tillräckligt höga räntor därför. Men de äro i regeln inte så dumma, som de se ut; svindelföretaget är det sista halmstrået, som de haka sig fast vid för att nå en motsvarande avkastning av sin lilla förmögenhet. Det är mindre vinningslystnad än ångest för nöden, som förblindar dem.
Jämte konkurrensen mellan hantverk och storindustri rasar konkurrensen mellan större och mindre kapitalistiska företag. Varje ögonblick kommer en ny uppfinning, en ny upptäckt, vars användande stegrar produktionen. Var och en av dessa förbättringar sänker mer eller mindre värdet av de förra maskinerna och nödvändiggör nyanskaffning och utvidgningar av hela företagen. Den som icke har det därtill nödvändiga kapitalet, skall förr eller senare bli konkurrensoduglig och går under eller tvingas att med sitt kapital kasta sig på en industrigren, där den mindre driften ännu ej är konkurrensoduglig. Konkurrensen i storindustrin för med sig överproduktion i småindustrin och vållar således att hantverket går under även på de områden, där smådriften ännu har vissa förutsättningar.
Och allt större bli de storindustriella företagen. Av industrier, som räkna sina arbetare i hundratal, bli jätteföretag med tusenden av löneproletärer. Allt mer försvinner smådriften: utvecklingen gå i stället för ökning mot en fortlöpande minskning av företagens antal inom storindustrin.
Men ej nog därmed. Den ekonomiska utvecklingen förenar allt mer kapitalistindustrin i en hand, det må nu vara en enstaka industrikung eller ett bolag, som i alla fall juridiskt sett är blott en person.
Det går på många vägar.
En lägges genom kapitalisternas strävan att utrota konkurrensen. Vi ha ovan lärt känna konkurrensen som drivkraften i den nutida produktionen. Den är drivkraften för produktion och affärsliv över huvud. Men lika nödvändig som konkurrensen anses vara för produktionen, lika gärna vill varje enskild producent att hans vara går ut i marknaden utan konkurrens. Är han ensam innehavare av en begärlig vara och har monopol därå, kan han höja sitt pris långt över det skäliga och köparen blir fullkomligt beroende av honom. Men om flere säljare ha samma vara, kunna de skapa ett monopol genom att sammansluta sig, så att de bli en enda säljare. En sådan sammanslutning, en kartell eller ring, trust, syndikat o.s.v. är naturligtvis desto möjligare ju mindre antalet är av konkurrenter, vilkas intressen skola samlas i en hand.
Ju mer det kapitalistiska produktionssättet ökar marknaden och antalet konkurrenter, desto mer försvåras bildandet av monopol. Men i varje produktionsgren kommer, som förut visats, förr eller senare det ögonblick, då dess vidare utveckling leder till minskande av antalet företag inom grenen. Och vägen går mot sammanslutning. Utvecklingen kan i varje land påskyndas därigenom att dess inre marknad räddas från utländsk konkurrens genom skyddstullar. Antalet konkurrenter på den marknaden minskas, och det blir lättare för kapitalet att skapa sig ett monopol och tack vare "skyddet för det inhemska arbetet" klå de inhemska förbrukarne.
Under de sista tjugo åren har som bekant antalet trustar ansenligt vuxit, särskilt i tullskyddade länder - Förenta staterna, Tyskland och Frankrike[4]. I regel ar sammanslutningen fullständig, så att de enskilda företagen helt uppgå i ett enda.
Just de viktigaste, för produktionens fortgång oumbärligaste varorna, kol och järn, blevo först "förtrustade". De flesta karteller sträcka sina verkningar långt utöver den monopoliserade industrigrenen; de göra hela näringslivet beroende av en enda monopolist.
Samtidigt med strävandet att förena en viss industrigren i en hand utvecklar sig strävandet att också sammansluta olika industriella grenar, som ha samband i så måtto att den ena levererar råmaterialet eller verktygen till den andra. Järnvägsbolagen äga understundom egna kolgruvor och maskinfabriker; sockerfabrikerna söka själva odla en del av sina sockerbetor; potatisodlarne bygga egna brännerier o.s.v.
Ännu ett tredje sätt finnes för sammanslutningen, och den är den enklaste av allesamman.
Vi ha sett, att kapitalisten i våra dagar har högst viktiga förrättningar. Hur överflödigt detta än vore med ett annat produktionssätt - så mycket är säkert att när produktionsmedlen äro enskild egendom stordriften är möjlig blott som kapitalistisk produktion. Om produktionen skall kunna försiggå och varorna komma till förbrukaren, måste kapitalisten ingripa med sitt kapital och använda detsamma ändamålsenligt. Om kapitalisten också icke producerar någonting, spelar han dock i det nutida näringslivet en viktig roll.
Men ju större driften är, desto nödvändigare är det för kapitalisten att avstå en del av sin växande affärsbörda antingen till andra kapitalistiska företag eller till enskilda, som förrätta hans arbete. Om detta utföres av en lönearbetare eller av ett kapitalistföretag, spelar naturligtvis ingen roll; det skapar ej värde därför att det utföres av andra. Kapitalisten måste således betala det av mervärdet. Vi ha därigenom lärt känna en ny minskning på mervärdet, som naturligtvis minskar profiten. Kapitalisten räknar naturligtvis utgifterna för sina tjänstemän, direktörer, förvaltare och vad de allt heta, till produktionskostnaderna under arbetslöner.
Om nu en närings utvidgning tvingar kapitalisten ifråga till att avbörda sig en del av arbetet på andra, gör också mervärdets ökning denna utgift lätt för honom. Ju större mervärdet blir, desto mer av sitt arbete kan kapitalisten lägga på andra och slutligen är han befriad från hela arbetet och har blott kvar bekymret hur han skall göra räntebar den del av profiten, som han ej förbrukar.
Antalet av företag där det kommit så långt, tilltar år från år. Det visar tydligast det växande antalet aktiebolag, i vilka, som var och en kan se, kapitalistens person är alldeles likgiltig och blott hans kapital är att räkna med. I England - det enda land där man har genomgående uppgifter - uppgick antalet registrerade bolag 1845 till 57 (frånsett de redan upplösta) 1862 till blott 1885, 1888 däremot till ej mindre än 11,001 med ett inbetalt aktiekapital på över 10,000 miljoner kr.
Man har i bolagsväsendet trott sig finna ett medel att göra stordriftens fördelar tillgängliga för "småfolket". Men liksom krediten är också aktieväsendet, som ju blott är en särskild form av kredit - aktiekapitalet bokföres som skuld - blott ett medel att ställa småfolkets små kapital till storkapitalets förfogande.
Är kapitalistens person onödig i ett företag, ka