Skrivet: 1902
Publicerat: Ffg på svenska 1906.
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Föreliggande arbete utgörs av två sammanhängande föredrag som Kautsky höll i april 1902 i de holländska städerna Amsterdam och Delft. Det första föredraget behandlar den sociala revolutionens begrepp, dess utveckling och förändringar, samt söker besvara frågan, huruvida dessa förändringar gör revolutionen för framtiden omöjlig och onödig, eller förbereder en ny form av en social revolution. Det andra föredraget undersöker de uppgifter som ställs på proletariatet, då det stora slaget har stått, hur dessa uppgifter skall lösas, vilka svårigheter som därvid kommer att uppstå, och var hjälpmedlen till en lösning är att söka.
Få begrepp är så omdebatterade som revolutionens. Vilket man dels kan tillskriva den omständigheten att icke något begrepp är så stridande mot bestående intressen och fördomar som just detta, dels även det faktum att få begrepp är så mångtydiga.
I regeln låta sig händelser icke begränsas så skarpt som ting, allra minst samhällshändelser, som är ofantligt invecklade ju längre samhället framskridit, eller med andra ord: ju mångfaldigare formerna bli för människornas samverkan. Och till de mest invecklade händelser hör en social revolution, d.v.s. en fullständig omvälvning av de gällande formerna för människornas samverkan.
Intet under således, att detta ord, som vi alla begagna - nästan envar i en annan betydelse, - brukas av oss i olika tider i olika mening. Några tänka därvid på barrikader, brinnande slott, guillotiner, septembermorden, ett hopande av alla tänkbara gräsligheter. Andra vilja beröva ordet dess gadd, varje den minsta skymt av våldsamhet, och betrakta det såsom en väldig, men omärklig, fredlig ombildning av samhället, t.ex. såsom den, vilken uppstod genom Amerikas upptäckt eller uppfinningen av ångmaskinen. Mellan dessa ytterligheter finnes en hel del mellangrader.
Marx betecknar, i sitt företal till "Den politiska ekonomins kritik", såsom social revolution den långsammare eller hastigare omvälvning av samhällets hela ofantliga juridiska och politiska överbyggnad, som framgår av förändringen i dess ekonomiska grundvalar.
Fasthålla vi vid denna definition, så frånskiljas strax ur den sociala revolutionens begrepp "förändringen av de ekonomiska grundvalarna", såsom den där frambragte t.ex. ångmaskinen eller Amerikas upptäckt. Denna förändring är revolutionens orsak, icke revolutionen själv.
Men vid denna definition av den sociala revolutionen vill jag icke stanna. Man kan också fatta den i en trängre bemärkelse. Då betyder ej varje omstörtning av samhällets juridiska och politiska överbyggnad en revolution, utan man menar därmed en omstörtningens särskilda form eller särskilda metod.
Varje socialist arbetar för den sociala revolutionen i vidsträcktare betydelse, och likväl finns det socialister, som förkasta revolutionen och vilja komma till den sociala omvälvningen blott genom reformer. Man uppställer den sociala reformen emot den sociala revolutionen. Denna motsats är det, som nu diskuteras i våra led.
Jag vill här tala om den sociala revolutionen blott i den trängre meningen, som den sociala omvälvningens särskilda metod.
Motsatsen mellan reform och revolution ligger ej däri, att i det ena fallet användes våld, icke i det andra. Varje juridisk och politisk ändring är en tvångsåtgärd, som sker genom statens våld. Även särskilda slag av våldshandlingar - gatustrider eller avrättningar - utgöra icke det väsentliga i en revolution i motsats till reform. De härleda sig av säregna förhållanden, är icke nödvändigtvis förbundna med en revolution och kunna även följa med en reformrörelse. Det tredje ståndets konstituerande såsom Frankrikes nationalförsamling den 17 juni 1789 var en fullständigt revolutionär företeelse utan någon som helst yttre våldshandling. Samma Frankrike hade däremot under åren 1774-1775 sett stora insurrektioner, vilka hade det alls icke revolutionära målet: att få till stånd en brödtaxa, som skulle göra ett slut på uppskörtandet av brödprisen!
Påståendet att gatustrider och avrättningar är revolutionens kännetecken är emellertid tillika ett hänvisande till den källa, varur vi kunna hämta kunskap om revolutionens väsen. Den väldiga omstörtning, som utbröt i Frankrike år 1789, har blivit den klassiska typen för varje revolution. Den har man framför allt i sikte, då man talar om revolution. Den kan bäst tjäna som material, då man vill studera revolutionens väsen, och även dess motsats till reform. En hel rad av reformförsök hade föregått revolutionen, bland vilka Turgots är de allmännast kända, - försök som i flera hänseenden eftersträvade detsamma, som revolutionen sedan utförde. Vad skilde Turgots reformer från revolutionens motsvarande åtgärder? Mellan båda låg den politiska maktens erövrande av en ny klass. Däri ligger den väsentliga skillnaden mellan revolution och reform. Handlingar, som sträva hän emot att anpassa samhällets juridiska och politiska överbyggnad efter de förändrade ekonomiska villkoren, är reformer, om de komma från klasser, som ditintills ha politiskt och ekonomiskt haft makten över samhället, - de är reformer, även om de icke lämnats frivilligt, utan genomförts i och genom påtryckningar från de styrda klasserna eller genom omständigheternas makt; däremot är sådana handlingar följder av en revolution, om de utgå från en klass, som hittills varit ekonomiskt och politiskt förtryckt och som nu erövrat den politiska makten, vilken den i sitt eget intresse måste nödtvunget använda till att långsammare eller hastigare omstörta hela den politiska och ekonomiska överbyggnaden och skaffa nya former av den samhälliga samverkan.
Erövrandet av statsmakten utav en ditintills förtryckt klass, alltså den politiska revolutionen, är följaktligen ett verkligt tecken på den sociala revolutionen i inskränkt bemärkelse, i motsats till den sociala reformen. Den som principiellt avvisar den politiska revolutionen såsom medel för den sociala omvälvningen, eller den som vill inskränka dessa till sådana framsteg, som kunna uppnås genom den härskande klassen, den är en socialreformator, hur skarpt hans samhällsideal också må vara motsatt den bestående samhällsordningen. Däremot är envar en revolutionär, som strävar hän emot, att en hittills förtryckt klass erövrar statsmakten. Han förlorar icke denna karaktär, om han vill förbereda och påskynda denna erövring genom sociala reformer, som han söker tilltvinga sig av den härskande klassen. Icke strävandet efter sociala reformer utan den tydligt tillkännagivna inskränkningen endast därtill skiljer socialreformatorn från socialrevolutionären. Å andra sidan blir blott den politiska revolution en social revolution, som utgår från en hittills samhälleligt förtryckt klass, vilken är nödd att fullborda sin politiska emancipation genom en social, då dess hittillsvarande samhällsställning står i oförenlig motsats till dess politiska herravälde. En kamp inom de härskande klasserna, den må hur mycket som helst antaga ett borgarkrigs våldsammaste former, är icke någon social revolution. Endast den sociala revolutionen i ovan utvecklade betydelse skall i det följande avhandlas.
En social reform kan mycket väl vara överensstämmande med de härskande klassernas intressen, den lämnar med visshet deras samhälliga maktställning för tillfället oantastad och kan under vissa förhållanden till och med än mera stärka den. En social revolution är däremot från början oförenlig med de härskande klassernas intressen, då den under alla omständigheter är detsamma som tillintetgörandet av deras maktställning. Intet under därför att de för tillfället härskande klasserna ständigt förtalat och brännmärkt revolutionen samt, då de trott sin egen ställning hotad, uppställt emot den sociala revolutionens idé den sociala reformen, som de höjt till himlen, mycket ofta visserligen utan att låta den förverkligas här på jorden.
Argumenten mot revolutionen hämtade man från de tillfälligt förhärskande tänkesätten. Så länge kristendomen behärskade människornas tänkande, förkastade man dem såsom stridande mot den av Gud tillsatta överheten. I nya testamentet hade man mer än nog av bevisställen därför, då det ju uppstått i romerska kejsartiden under en epok, i vilken varje resning mot de härskande maktinnehavarna föreföll hopplös och allt självständigt politiskt liv hade upphört. De revolutionära klasserna svarade visserligen med argument från gamla testamentet, vari ännu på flera ställen fortlever en fläkt av en ursprunglig bondedemokrati.
När det teologiska tänkesättet sedermera ersattes med det juridiska, definierade man revolutionen såsom våldsamt brytande av den bestående rättsordningen; men ingen kan äga en rättighet att kränka rätten, - således är en rätt till revolution en absurditet, revolutionen i varje fall en orätt. Men de uppåtsträvande klassernas företrädare uppställa emot den bestående, historiskt vordna rätten den av dem eftersträvade rätten såsom evig förnuft- och naturrätt, som en oföränderlig människornas rätt. Dock, återerövrandet av denna sistnämnda rätt, som uppenbarligen blott kunde har gått förlorad genom rättskränkning, var omöjligen självt en rättskränkning, även om den uppstod genom en revolution.
I vår tid göra de teologiska slagorden icke mera någon verkan, allra minst hos revolutionära folklager. Men även hänvisandet till den historiska rätten har förlorat i kraft. Våra dagars rätts och våra dagars regeringars revolutionära ursprung är ju så ungt, att man omöjligt kan anropa legitimitet för dem. Ej blott Frankrikes regeringar, utan också Italiens, Spaniens, Bulgariens, Englands och Hollands dynastier är av revolutionärt ursprung; konungarna av Bayern och Württemberg, storhertigarna av Baden och Hessen ha den revolutionära uppkomlingen Napoleons protektion att tacka icke endast för sina titlar, utan även för betydande delar av sina herradömen; hohenzollarna har på spillror av troner nått till sin nuvarande ställning, och t.o.m. habsburgarna ha gjort sin bugning för Ungerns revolution. Den år 1852 in effigie hängde högförrädaren Andrassy blev år 1867 kejserlig minister, utan att vara otrogen idéerna från den nationella ungerska revolutionen från 1848.
Bourgeoisin hade själv tagit livlig del i alla dessa den historiska rättens genombrott. Den kunde således icke gärna mera, en gång själv förflyttad till härskande klass, fördöma revolutionens rätt, om också dess rättsfilosofi gjorde allt för att försona naturrätt och historisk rätt med varandra. Bourgeoisin måste söka kraftigare argument för att brännmärka revolutionen, och fann dem i det med bourgeoisin själv uppkomna tänkesättet: det naturvetenskapliga. Så länge bourgeoisin var revolutionär, härskade även i naturvetenskapen (geologin och biologin) katastrofteorierna, vilka utgick från den åskådningen att naturens utveckling försiggår i plötsliga, stora språng. Sedan den borgerliga revolutionen var fullbordad, trädde i katastrofteoriernas ställe föreställningen om den småningom skeende, omärkliga utvecklingen, som framgår ur hopandet av de otaliga små framstegen och anpassningarna i konkurrensstriden. Den revolutionära bourgeoisin lutade mycket mot tanken på katastrofer även i naturen, för den konservativa bourgeoisin synes denna tanke oförnuftig och onaturlig.
Jag vill visst icke påstå, att naturforskarna letts vid sina skilda teorier av bourgeoisins politiska och sociala behov. Katastrofteoriernas företrädare var stundom ganska reaktionära och intet mindre än revolutionärt sinnade. Men envar påtvingas ovillkorligt sin klass' tänkesätt, och envar för med sig något i sina vetenskapliga åskådningar. Hos Darwin veta vi det bestämt, att hans naturvetenskapliga hypoteser påverkats mycket av Malthus' ekonomiska hypoteser, denne revolutionens avgjorda motståndare. Det är nog icke heller tillfälligt, att evolutionens teorier härstamma från England (Lyell, Darwin), det land vars historia sedan 250 år tillbaka blott uppvisar revolutionära ansatser, på vilka de härskande klasserna alltid i rättan tid vetat att avbryta udden.
För en åskådnings riktighet eller oriktighet bevisar dess beroende av stämningen hos de klasser, varifrån den utgått, naturligtvis ingenting. Men väl beror dess historiska framgång på denna stämning. Om utvecklingens nya teorier hastigt av stora folklager, som absolut icke hade någon möjlighet att pröva dem, blivit entusiastiskt mottagna, så beror det därpå, att de motsvarade dessas djupt kända behov. Å ena sidan - och detta gjorde dem även betydelsefulla för de revolutionära lagren - undanröjde de vida grundligare än de gamla katastrofteorierna varje nödvändighet av att erkänna en övernaturlig makt, som småningom genom skapelseakten framtrollat världen; å andra sidan, och därigenom tilltalade de mest bourgeoisin, förklarade de varje revolution, varje katastrof för något onaturligt, naturlagarna motsägande, alltså också oförnuftigt Den, som i vår tid vill vetenskapligt bekämpa revolutionen, gör det i den vetenskapliga evolutionens namn, vilken teori lär, att naturen icke känner några språng, att varje plötslig förändring i de sociala förhållandena är omöjlig, att framåtskridandet blott kan försiggå i och genom hopsummering av minsta förändringar och förbättringar, så kallade socialreformer. Revolutionen är, från denna ståndpunkt betraktad, ett ovetenskapligt begrepp, varöver vetenskapligt bildat folk blott rycker på axlarna.
Härpå kunde man svara, att det dock icke är riktigt, att utan vidare jämföra samhälliga och naturliga händelser med varandra. Visserligen inverkar, såsom vi sett, omedvetet vår uppfattning av de ena även på vår uppfattning av de andra, men detta är ingen fördel, och vi böra icke medvetet befordra varje direkt överförande av det ena områdets lagar på det andra, utan tvärtom. För visso kan och skall varje framåtskridande i iakttagelsemetoderna och i insikten på det ena området också befordra våra metoder och insikter på det andra, men lika säkert har vart och ett av dessa områden även sina egenartade lagar, som icke gälla för det andra.
Man måste strängt skilja mellan den livlösa och den levande naturen, och det faller ingen in, att på yttre likheter utan vidare överföra en lag, som gäller för det ena av dessa områden, på det andra, t.ex. att vilja lösa den könsliga fortplantningens och ärftlighetens problem helt enkelt genom att använda de kemiska föreningarnas lagar. Men just det felet begår man, då man direkt använder naturens lagar på samhället, t.ex. förklarar konkurrensen för en naturlig nödvändighet, åberopande kampen för tillvaron, eller grundar förkastligheten eller omöjligheten av den samhälliga revolutionen på den naturliga evolutionens lagar.
Man kunde emellertid genmäla än mera. Är också katastrofteorierna inom naturvetenskapen för alltid utstrukna, så mötas dock även de nya teorierna, som blott låta evolutionen föregå under hopandet av minsta, omärkbara förändringar, av ständigt starkare motsägelse. Å ena sidan växer kärleken till gudliga teorier, till konservativa teorier, vilka själva reducera evolutionen till det allra minsta: men å andra sidan tvinga fakta att åter tillerkänna katastroferna en större plats i den naturliga utvecklingen. Detta gäller både Lyells' teorier för den geologiska och Darwins för den organiska evolutionen.
Likasom Marx skiljer mellan långsammare ekonomisk utveckling och hastigare omvälvning av den juridiska och politiska överbyggnaden, så erkänna flera nyare biologiska och geologiska teorier jämte de små och allra minsta förändringarnas hopande även plötsliga, djupgående formförändringar, katastrofer, som utgå ur de förra.
Ett märkligt exempel härpå är de iakttagelser, som de Vries meddelade på naturforskarmötet i Hamburg för några år sedan. Han hade funnit, att arterna av växter och djur länge förbli oförändrade; några gå slutligen under, då de blivit gamla och icke mer kunna anpassa sig efter levnadsförhållandena, som förändrats. Andra arter är lyckligare, "explodera plötsligt", för att ge livet åt talrika nya former, av vilka några bibehålla och föröka sig, medan andra, som icke kunna anpassa sig efter levnadsförhållandena, gå under.
Jag tänker icke ur dessa nya iakttagelser dra någon slutsats till förmån för revolutionen; det vore att förfalla till samma fel som de, vilka ur evolutionsteorin sluta till revolutionens förkastlighet. Men så mycket bevisa de ovannämnda iakttagelserna, att naturforskarna själva icke är eniga om katastrofernas roll i jordens och organismernas utveckling, att det följaktligen redan av denna orsak vore felaktigt, att vilja utan vidare ur några av deras hypoteser dra slutsatser om revolutionens roll i samhällsutvecklingen.
Men vill man trots allt göra detta, då kunna vi svara med ett mycket populärt exempel, som påtagligt bevisar, att även naturen gör språng: jag menar förlossningen. Födelseakten är ett språng. Med ett slag blir nu av ett foster, - vilket är en del av den moderliga organismen, delar dess blodcirkulation, näres av den, icke känner någon andning, - ett självständigt mänskligt väsen med egen blodcirkulation, som andas och skriker, mottager sin egen föda och avsöndrar den genom tarmen.
Analogin mellan födelse och revolution inskränker sig emellertid icke blott till det plötsliga i händelsen. Om vi granska närmare, så finna vi, att denna plötsliga förvandling är vid födelsen inskränkt till funktionerna. Organen utveckla sig blott långsamt, och först på en viss höjd av utvecklingen blir det där språnget möjligt, som plötsligt frigör deras nya funktioner. Sker språnget innan denna utvecklingens höjd uppnåtts, så blir resultatet icke början till organens nya funktioner, utan upphörandet av alla funktioner, den nya varelsens död. Däremot kunde organens långsamma utveckling i moderlivet fortgå hur länge som helst, de kunde dock aldrig börja sina nya funktioner utan förlossningens revolutionära akt. På en viss höjd av organens utveckling blir denna oundviklig.
Detsamma är fallet i samhället. Även här är revolutionerna resultatet av långsamma, småningom sig fullbordande utvecklingsskeden (evolutioner). Även de samhälliga organen utveckla sig långsamt. Vad som plötsligt, med ett slag, revolutionärt kan ändras, är deras funktioner. Järnvägsväsendet har utvecklat sig långsamt. Däremot kan man med ett slag förvandla en järnväg från en kapitalistisk fungerande, d.v.s. tjänande till att göra ett antal kapitalister än rikare, till en socialistisk fungerande, d.v.s. till ett uteslutande för det allmänna bästa tjänande företag. Och liksom vid födelsen barnets samtliga funktioner samtidigt revolutioneras - blodomlopp, andning, matsmältning, - så måste även alla järnvägens funktioner samtidigt med ens revolutioneras, ty de hänga alla på det innerligaste samman med varandra. Man kan icke socialisera dessa funktioner efter varandra, styckevis, t.ex. i dag lokomotivförarnas och eldarnas funktioner, några år senare banvakternas och åter efter några år tjänstemännens o.s.v. Detta ligger i öppen dag beträffande en järnväg, men icke mindre paradoxt än en järnvägs skilda funktioners gradvisa socialisering är en ministärs i en centraliserad stat. En sådan är också en enhetlig organism, vars organ måste samarbeta, den enes funktioner låta icke förändra sig, utan att alla de andras förändras. Idén om det steg för steg försiggående erövrandet av en ministärs särskilda avdelningar genom socialdemokratin är ej mindre besynnerlig än det vore att tänka sig ett försök, att uppdela födelseakten i flera månadsvis på varandra följande födelseakter, och att i var och en av dem frambringas ur fostrets tillstånd ett särskilt organ i det självständiga barnets tillstånd, och att därvid låta barnet förbli fästat vid den moderliga navelsträngen ända tills det har lärt att gå och tala.
Men kan icke en järnväg eller en ministär så småningom, utan blott med ett slag och i alla sina organ samtidigt överföras från kapitalistiskt till socialistiskt funktionerande och förvandlas från kapitalets organ till arbetarklassens organ, så är emellertid detta blott möjligt på en viss höjd av samtliga samhällsorgans utveckling, varvid det likväl i samhället icke kan bestämmas (såsom i modersorganismen), när den nödiga mognaden uppnåtts.
Men födelseakten betyder emellertid icke avslutandet av de mänskliga organens utveckling, utan början av en utvecklingens nya epok. Barnet kommer nu i nya förhållanden, vari nya organ utbildas, som, redan befintliga, än vidare fullkomnas i en viss riktning. I munnen växa tänder, ögonen lära att se, händerna att ta i med, benen att gå med, munnen att tala o.s.v. Så kan ej heller en social revolution framställa den sociala utvecklingens avslutning, utan endast början av en ny. En socialistisk revolution kan i ett slag överföra en fabrik från kapitalistisk till samhällig egendom. Men endast steg för steg under loppet av en småningom fortskridande utveckling skulle man kunna förvandla en fabrik från ett det monotona, frånstötande tvångsslitets fängelse till en lockande plats för levnadsglada människors angenäma sysselsättning. En socialistisk revolution skulle ävenledes kunna i ett slag förvandla de stora jordegendomarna till samhällig egendom. Däremot, varest det lilla jordbruket är förhärskande, där måste organen för samhällig, socialistisk produktion inom jordbruket först skapas, och det kan blott vara en långsam utvecklings resultat.
Vi se alltså, att analogin mellan födelse och revolution är en tämligen vittgående. Men det bevisar naturligtvis endast och allenast att man har orätt, att, åberopande naturen, framställa den sociala revolutionen såsom något helt och hållet oförnuftigt och onaturligt. Vi ha icke rätt att ur naturens förlopp direkt dra slutledningar angående samhälliga utvecklingsfaser. Vi har sålunda icke någon rätt att gå vidare och dra följande slutsats på grund av denna analogi: liksom varje djur en gång måste genomgå en katastrof för att nå till en högre utvecklingsgrad (födelseakten eller äggets bristande), så kan ett samhälle endast genom en katastrof framdrivas i en högre utvecklingsperiod.
Till en klar uppfattning, om revolutionen är en nödvändighet eller ej, kunna vi blott komma genom en undersökning av samhällsutvecklingens förlopp och dess resultat, icke genom naturhistoriska analogier. Men man behöver endast kasta en kort blick på denna utvecklingsgång för att upptäcka, att den sociala revolutionen i vår ovan definierade trängre mening alls icke är någon nödvändig konsekvens av varje social utveckling. Det föregick en samhällig utveckling, och t.o.m. en mycket omfattande sådan, redan före uppkomsten av klassmotsatserna och den politiska makten. Men på detta stadium var naturligtvis ett erövrande av den politiska makten av en förtryckt klass - en social revolution således - icke möjlig.
Dock, även sedan klassmotsatserna och en statsmakt uppstått, finna vi icke på länge något som fullt motsvarar vårt begrepp om den sociala revolutionen, varken i forntiden eller i medeltiden. Väl påträffa vi förbittrade klass-strider, inbördes krig, politiska katastrofer i mängd, men vi se icke, att någon enda av dessa katastrofer medfört en beståndande och genomgripande nydaning av egendomsförhållandena och därmed en ny samhällsform.
Orsakerna härtill är att söka i följande: I forntiden och även i medeltiden låg det ekonomiska och politiska livets tyngdpunkt i kommunen. Varje kommun utgjorde ett helt för sig, som blott med lösa band var förbundet med världen utomkring. Stora stater var allenast konglomerat av kommuner, vilka hölls samman antingen genom en dynasti eller av en bland kommunerna, som utsög och behärskade de andra. Varje kommun hade sin särskilda ekonomiska utveckling, som motsvarade dess egendomliga lokala förhållanden, och följaktligen sina särskilda klass-strider. Dessa tiders politiska revolutioner var således närmast blott kommunala revolutioner; det var tydligen omöjligt, att genom en politisk revolution omskapa en större landsdels hela samhälliga liv.
Ju mindre antalet personer är i en samhällsrörelse, ju mindre denna är en massrörelse, dess mindre uppenbarar sig däri det allmänna, det laggiltiga, och dess mera blir det tillfälliga och personliga övervägande. Vilket måste än mera ökas av klass-stridernas stora olikhet i de skilda kommunerna. Men då inga massföreteelser uppträda i klasskampen, emedan det laggiltiga och allmänna döljes av det tillfälliga och personliga, kunde det icke heller finnas någon djupare insikt i de samhälliga orsakerna till samt målen för dessa klassrörelser. Så mycket stort grekernas filosofi än skapat, den vetenskapliga nationalekonomins begrepp förblev främmande för den. Aristoteles visade blott ansatser till en sådan; vad grekerna och romarna för övrigt uträttade på det ekonomiska området, var anvisningar till det praktiska arbetet och jordbruket, såsom Xenophon och Varro gav dem.
Men förblev de djupare samhälliga orsakerna till de enskilda klassernas läge förborgade, och doldes de genom enskilda personers handlingar och genom lokala tillfälligheter, då är det ingalunda något att förundra sig över, att även de förtryckta klasserna, så snart de en gång erövrat den politiska makten, nyttjade den framför allt till undanröjande av enskilda personer och särskilda lokala inrättningar, och ej kom därhän att grunda en ny samhällsordning.
Den viktigaste orsaken, som stod i vägen för dylika revolutionära strävanden, var emellertid den ekonomiska utvecklingens långsamhet. Den försiggick omärkligt; bönder och hantverkare arbetade såsom de var vana sedan farfars och farfarfars tid; det gamla, beprövade var det riktiga och fullkomliga. Även då man införde något nytt, sökte man intala både sig själv och andra, att det egentligen betydde ett återgående till något av det gamla, redan glömda. Teknikens framsteg skapade icke behovet efter nya egendomsformer, ty de bestod endast i fortgående samhällig arbetsdelning, i ett yrkes delning i flera; men i vart och ett av de nya yrkena arbetades hantverksmässigt såsom i gamla tider, produktionsmedlen var obetydliga och handens skicklighet förblev bestämmande. Väl träffa vi på stordrift - i slutet på den gamla tiden t.o.m. industriell sådan, - men däri sysselsattes endast slavar, som stå utom samhället, såsom främlingar. En högre produktionsform och ett nytt socialt ideal kan icke uppstå ur en produktion med slavar.
De enda former av kapital, som utvecklade sig i forn- och medeltiden, är ocker- och handelskapital. Båda kunna under vissa tider framkalla hastiga produktionsförändringar. Men handelskapitalet kunde dock endast befordra de gamla yrkenas delning i talrikare nya samt storproduktionens fortskridande med slavarbete; ockerkapitalet inverkade allenast hämmande på de bestående produktionsformerna, utan att skapa nya. Kampen mot ockerkapitalet och mot det stora jordbrukets bedrivande med slavar upptände tidvis politiska strider, som likna vår tids sociala revolutioner. Men dess mål var städse endast återställandet av tidigare rådande förhållanden, icke en ny samhällig förändring. Så var fallet i skuldernas efterskänkande, som Solon genomförde för de attiska bönderna, eller i de romerska böndernas och proletärernas rörelser, som erhållit sitt namn efter de båda Graccherna.
Till alla dessa orsaker - den ekonomiska utvecklingens långsamhet, brist på förståelse av det djupare samhälliga sammanhanget, det politiska livets splittrande i talrika skilda kommuner, sällade sig i den klassiska forntiden, ja ofta också i medeltiden, tillika den omständigheten, att maktmedlen att hålla uppåtsträvande klasser tillbaka var förhållandevis obetydliga. Det fanns icke någon byråkrati, åtminstone icke där något livligare politiskt liv ännu rådde, och klass-striderna utkämpades på det hänsynslösaste sätt. I det romerska väldet t.ex. utvecklade byråkratin sig först under kejsartiden. Formerna för de enskilda kommunernas inre förvaltning såväl som för deras ömsesidiga förbindelser var mycket enkla, lätt att överskåda, och förutsatte icke någon särskild fackkunskap. De härskande klasserna kunde utan svårighet taga de för statsförvaltningen nödvändiga personerna ur sin egen mitt, så mycket mera som då för tiden makten även medförde full ledighet från arbete, vilken fritid användes till konstnärlig, filosofisk, politisk verksamhet. De härskande klasserna icke endast härskade, de regerade även.
Å andra sidan stod folket icke alldeles utan försvar. Just i den klassiska forntidens bästa tider var milissystemet rådande, var varje statsborgare vapenövad. Under sådana omständigheter var ofta en obetydlig rubbning i klassernas maktförhållanden nog, för att föra en ny klass till styret; klassmotsatserna kunde svårligen tillspetsa sig i en sådan grad, att tanken på en fullständig omvälvning av allt bestående skulle hos de förtryckta klasserna ha slagit någon djupare rot, eller att hos de förtryckande klasserna skulle envist fasthållande vid alla deras privilegier ha varit rådande. Även detta verkade så, att, såsom redan är anmärkt, politiska revolutioner mestadels blott gick ut på avskaffandet av ett och annat missförhållande samt undanröjande av enskilda personer; men det verkade även så, att sådana revolutioner ej sällan avvärjdes genom kompromiss.
Bland de moderna storstaterna är England det rike, som står medeltiden närmast, icke ekonomiskt utan i sina politiska former; det har i minsta grad utvecklat byråkratin och militarismen, äger ännu en aristokrati, som icke endast härskar utan också regerar; och i enlighet därmed är det tillika den moderna storstat, där de förtryckta klassernas strävanden mest inskränka sig till avskaffandet av vissa missförhållanden, i stället för att rikta sig mot hela samhällssystemet; alltså den stat, där en praxis att avvärja revolutioner genom kompromisser är mest utvecklad.
Om folkets allmänna krigstjänst ej gynnade stora sociala revolutioner, så underlättade den så mycket mer, att klasserna även vid minsta tillfälle uppträdde beväpnade mot varandra. På våldsamma uppror och inbördes krig är det ingen brist varken i den gamla tiden eller under medeltiden. Ofta var det raseri, varmed de fördes, mycket stort, så att det understundom ledde till förvisning och expropriation, ja till tillintetgörande av de besegrade. Den som ser kännetecknet på den sociala revolutionen i våldshandlingar, han skall finna otaliga dylika revolutioner i förflutna tider. Men den som blott erkänner en social revolution där, varest ur den politiska maktens erövrande av en ditintills förtryckt klass framgår en omvälvning av samhällets juridiska och politiska överbyggnad, särskilt beträffande egendomsförhållandena, han skall där icke finna någon social revolution. Den sociala utvecklingen försiggick då styckevis och småningom, icke koncentrerad i vissa stora katastrofer, utan splittrad i många smärre, som det tyckes osammanhängande, ofta avbrutna, alltid på nytt nästan omedvetet uppstående. Den största samhälliga ombildning under denna tid, slaveriets upphörande i Europa, försiggick så omärkligt, att de då levande alls icke tog någon notis om saken, och i våra dagar är man nödd att taga sin tillflykt till hypoteser för att kunna uppkonstruera denna händelse.
Helt annorlunda gestalta sig händelser och förhållanden, så snart det kapitalistiska produktionssystemet utvecklar sig. Det skulle föra alltför långt och bli ett återupprepande av allmänt bekanta saker, om jag här uppehöll mig utförligare vid dess mekanism och konsekvenserna därav. Vare detta nog sagt: det kapitalistiska produktionssättet skapar den moderna staten, som gör slut på kommunernas och provinsernas politiska självständighet, medan på samma gång även deras ekonomiska självständighet upphör. Var och en blir en del av ett helt, förlorar sin särskilda rätt och sin särskilda egendomlighet, alla nivelleras de, alla bli underkastade samma lagar, samma skatter, samma lagstiftning och förvaltning. För den skull måste också den moderna staten eftersträva att bli en nationell stat, att till de övriga likheterna även lägga språkets enhet.
Statsmaktens inflytande på samhällslivet blir nu ett helt annat än i forn- och medeltiden. Varje mera betydande politisk förändring av en modern storstat utövar grundligt, likartat och med ett slag inflytande på ett stort fält av samhället. Erövrandet av den politiska makten av en hittills undanskuffad klass måste således för den skull nu dra med sig helt andra verkningar än förr i tiden.
Härtill kommer, att den moderna statens maktmedel stegrats ofantligt. Kapitalismens tekniska revolution omfattar även vapentekniken. Allt sedan reformationen bli krigsvapnen allt mera utmärkta, fast också dyrare; de bli ett statsmaktens privilegium. Redan därigenom skiljes armén från folket, även där allmän värnplikt är införd, så vida icke den är ersatt av folkbeväpning, något som icke är fallet i någon enda storstat. Och överallt är arméns befäl yrkessoldater, skilda från folket och stående över det såsom en privilegierad klass.
Men den moderna, centraliserade statens ekonomiska maktmedel är likaledes ofantliga, jämförda med forna staters. De omfatta oerhört stora landsträckors rikedom, vars tekniska hjälpmedel ställa t.o.m. den högsta kulturens hjälpmedel i forntiden långt bakom sig.
Och därtill förfogar den moderna staten över en centraliserad byråkrati, såsom ingen stat tillförne. Så väldigt har den moderna statsmaktens uppgifter vuxit, att det är omöjligt att bli herre över dem utan högt gående arbetsdelning och högt stegrad yrkesutbildning. Men det kapitalistiska produktionssättet berövar de härskande klasserna den ledighet från arbete, som de fordomdags ägde. Om de också icke producera, utan leva på utsugning av de producerande klasserna, så är de dock icke sysslolösa utsugare. Tack vare konkurrensen, denna drivkraft i våra dagars ekonomiska liv, är utsugarna tvungna att sins emellan utan rast och ro föra de hänsynslösaste strider, som hota den underlägsne med fullständig ruin.
Kapitalisterna ha följaktligen varken tid eller lugn eller förkunskaper för konstnärlig och vetenskaplig sysselsättning; de äga icke ens förutsättningarna för ett regelbundet deltagande i statsförvaltningen. Liksom konst och vetenskap upphör nu även statens förvaltning att utföras av de härskande klasserna. Dessa överlämna den åt lönarbetare, ämbetsmännen. Kapitalistklassen härskar, men den regerar icke. Den nöjer sig med att behärska regeringen. Den på förfall stadda feodaladeln, som antog hovadelns form, nöjde sig ju också därmed. Men vad som hos feodaladeln var en följd av dekadans och avstående från dess samhällsfunktioner, har hos kapitalistklassen sitt ursprung just i dess sociala uppgifter, tillhör alltså dess väsen.
Med tillhjälp av en så väldig statsmakt kan en klass länge hålla sig uppe, även om den redan har blivit överflödig, ja skadlig. Och ju starkare statsmakten är, desto kraftigare skall en härskande klass veta att pocka på den, dess envisare skall den hålla på sina privilegier och vara ohågad för eftergifter. Men ju längre den på så sätt fasthåller vid sitt välde, desto skarpare måste klassmotsatserna bli, desto ohyggligare måste då den politiska kraschen gestalta sig, när den dock till sist kommer, desto mera djupt gripande måste de sociala omvälvningarna vara som framgå därur, desto förr måste den politiska maktens erövrande av en förtryckt klass utveckla sig till en social revolution.
Emellertid bli samtidigt de stridande klasserna allt mer medvetna om de samhälliga konsekvenserna av sina politiska strider. I det kapitalistiska produktionssystemet är den ekonomiska utvecklingens tempo utomordentligt påskyndat. Den ekonomiska omstörtning, som upptäckternas tidsålder inledde, fortsattes genom maskinens införande i industrin. Sedan dess är våra ekonomiska förhållanden städse underkastade växling, ej blott hastig upplösning av det gamla, utan även hastig uppblomstring av det nya. Det gamlas, det traditionellas begrepp upphör att vara liktydigt med det vördnadsvärdas begrepp, det oantastligas, det beprövades. Det blir liktydigt med det ofullkomligas, det otillfredsställdas, det föråldrades begrepp. Från det ekonomiska livet fortplantar sig samma föreställning till konsten och vetenskapen, till politiken. Fasthöll man förr, utan att pröva, vid det gamla, förkastar man nu gärna det gamla utan att pröva det, blott emedan det är gammalt, - och den tidrymd, som kräves för att göra en maskin, en institution, en teori, en konstriktning gammal och därmed föråldrad, blir ständigt kortare. Och skapade man förr i medvetandet att skapa för evigheten, med all den hängivenhet som ett sådant medvetande ingiver, så skapar man nu för stundens förgängliga effekt, med all ett sådant medvetandes flyktighet. På så vis blir det som i dag skapas ofta föråldrat icke blott för modet, utan även i själva verket inom kort alldeles obrukbart.
Det nya är emellertid det, som man först uppmärksammar och noga undersöker. Det vanliga och alldagliga gäller såsom något självklart. För visso ha människorna mycket tidigare grubblat på orsaken till solförmörkelserna, än på solens "upp och nedgång". Så måste också behovet att utforska lagarna för samhällsföreteelserna blott vara obetydligt, så länge dessa var det vanliga, det givna, det "naturliga". Däremot måste det strax förstoras, då nya, okända bildningar uppdök i samhällslivet. Det var ingalunda den gamla, fallfärdiga feodalproduktionen, utan den därjämte uppstående kapitalproduktionen, som i det sjuttonde århundradet krävde en vetenskaplig undersökning.
Men än mera befordrades den ekonomiska vetenskapen genom ett annat moment: den kapitalistiska produktionen är massproduktion; den moderna kapitalistiska statens typ är storstaten. Den moderna ekonomiska vetenskapen liksom politiken rör sig med massföreteelser. Men ju större mängden av likartade företeelser är, som man betraktar, desto mer gör sig, såsom redan är påvisat, i dem gällande det allmänna, det laggiltiga, dess mera trängs det individuella och tillfälliga tillbaka, desto lättare blir det möjligt att upptäcka lagarna för deras utveckling. De metodiska massiakttagelserna av samhällets företeelser, statistiken, och vetenskapen om samhället, som utgår från den politiska ekonomin och når sin höjdpunkt i den materialistiska historieuppfattningen, blev först möjliga under det kapitalistiska produktionssättet. Först nu kunde klasserna komma till fullt självmedvetande om sina striders samhälliga innehåll, först nu kunde de uppställa stora samhälliga ideal, icke såsom gottyckliga drömmar och fromma önskningar, vilka strandade på den hårda verkligheten, utan såsom resultat av vetenskaplig insikt i det ekonomiskt möjliga och nödvändiga. Naturligtvis kan även denna vetenskapliga insikt misstaga sig; många av dess slutsatser kunna visa sig vara illusioner. Men hur stora än understundom dessa misstag må vara, de kunna icke utplåna varje sann vetenskaps kännemärke: strävandet efter enhetlig sammanfattning av alla företeelser till ett enda helt; det lyder i samhällsvetenskapen sålunda: insikten om samhället såsom en enhetlig organism, i vilken man icke kan ändra enstaka delar villkorligt och ensamt för sig. De samhälligt förtryckta klassernas teoretiska kritik vänder sig numera allt starkare icke endast mot enskilda personer och inrättningar, utan mot hela det bestående samhället, och likaledes blir också genom denna kunskap var förtryckt klass, som erövrar den politiska makten, tvingad att söka omstörta samhällets grundvalar.
Det kapitalistiska samhället, som framstod ur revolutionen av 1789 och dess förlöpningar, föresvävade i sina grundlinjer redan i förväg fysiokraterna och deras engelska efterföljare.
På denna olikhet mellan den moderna staten, det moderna samhället och antikens samt medeltidens organisationer vilar skillnaden i deras utvecklingsformer: där en övervägande omedveten, i ständiga lokala och personliga tvister, strider, revolter av splittrade små kommuner på olika utvecklingsgrad; här städse mer och mer medveten, till ett erkänt stort samhälligt mål strävande, som fastslås och framagiteras genom vetenskapligt-kritiskt arbete. De politiska revolutionerna bli mera sällsynta, men omfångsrikare, deras sociala följder mäktigare.
Övergången från inbördes krigen i forn- och medeltiden till den moderna revolutionen eller den sociala revolutionen i den härovan antydda meningen, bildas av reformationen, som är halvt medeltidsaktig, halvt modern. Högre står redan den engelska revolutionen i det sjuttonde århundradets mitt, till dess slutligen den stora franska revolutionen bildar den sociala revolutionens klassiska typ, vartill upprorsrörelserna 1830 och 1848 blott utgöra svaga genljud.
Den sociala revolutionen i här använda mening är ett för det kapitalistiska samhället och kapitaliststaten betecknande stadium för deras sociala utveckling. Detta stadium existerar icke före kapitalismens tid, ty den politiska ramen var förut allt för trång, samhällstillståndet för outvecklat. Det skall också försvinna med kapitalismen, enär den blott kan besegras av proletariatet, som, den lägsta av alla klasser, måste begagna sin makt till att upphäva allt klassherravälde och överhuvud alla klasser, men därmed också förutsättningarna för varje social revolution.
Nu uppdyker emellertid en viktig fråga, en fråga som på det djupaste berör oss, emedan den är av största inflytande för vår praktiska agitation och vår taktik, nämligen: är den sociala revolutionens tid redan förbi eller ej? Är nu redan de politiska villkoren givna, så att övergången från kapitalismen till socialismen kan försiggå utan politisk revolution, utan den politiska maktens erövrande av proletariatet, eller återstår för oss ännu en epok av slutliga strider om denna makts besittning, d.v.s. en epok av revolution från de föråldrade idéer, vid vilka endast tanklösa eftersägare av längesedan försvunna åskådningar eller demagogiska spekulanter på den oupplysta massans bifall fasthålla, men vilka idéer måste tillbakavisas av varje ärlig, modern människa, som fördomsfritt betraktar det nutida samhället och dess organisation?
Det är frågan. För visso en viktig fråga, som icke avfärdas med några tomma fraser.
Vi ha funnit, att den sociala revolutionen är en produkt av säregna historiska förutsättningar. Den kräver icke blott skarpa klassmotsatser, utan också en nationell storstat, som upphäver alla provinsiella och kommunala särrättigheter; en på byråkrati och militarism vilande stark statsmakt, en den politiska ekonomins vetenskap och ett det ekonomiska framstegens hastiga tempo.
Ingen av dessa den sociala revolutionens faktorer har försvagats under de sista årtiondena, tvärtom har var och en alltmera förstärkts. Aldrig har den ekonomiska utvecklingens tempo varit hastigare. Den vetenskapliga ekonomin gör, tack vare tidningspressen, åtminstone framsteg i utsträckning, om också icke på djupet. Aldrig har den ekonomiska kunskapen varit så utbredd som i vår tid, aldrig ha de härskande klasserna såväl som folkmassorna varit i stånd att så klart fatta de avlägset liggande konsekvenserna av sitt låtande och görande. Men detta visar tydligt nog, att vi icke kunna omärkligt verkställa den stora övergången från kapitalism till socialism, och att vi icke heller kunna långsamt undergräva utsugarnas herravälde, utan att dessa, medvetna om sin makt, sätta sig till motvärn och använda sig av alla sina maktmedel för att tillbakahålla det i kraft och inflytande allt starkare proletariatet.
Dock, har kunskapen om samhällsorganisationen aldrig varit så utbredd som i våra dagar, så har icke heller statens makt varit så stark som nu, dess militära, byråkratiska, ekonomiska maktmedel aldrig så starkt utvecklade. Därav följer, att proletariatet, om det erövrar statsmakten, därmed får makt att genast kunna företaga mycket vittgående sociala förändringar; men därav följer även, att de nu härskande klasserna stödda på sitt våldsregemente kunna, sedan deras ekonomiska nödvändighet redan upphört, ännu länge fortsätta sin tillvaro och sitt utplundrande av de arbetande massorna. Men, ju mera de härskande klasserna stödja sig på statsmaskineriet och missbruka detta såsom medel till utsugning och förtryck, desto starkare måste hos proletariatet förbittringen emot dem bli, klasshatet växa och strävandena att erövra statsmaskineriet bli kraftigare.
Man har häremot invänt, att denna uppfattning icke vilar på de nyaste sociala företeelserna, som tydligen bevisa, att utvecklingen går i en annan riktning. Motsatsen mellan proletariat och bourgeoisi lär icke vara i tillväxt utan i avtagande, och i var modern stat finns det tillräckligt med demokratiska inrättningar, som skulle möjliggöra för proletariatet att vinna om också icke makten så åtminstone makt, och att så småningom stycke för stycke öka den, så att envar nödvändighet av en social revolution upphör.
Må vi efterse, i hur hög grad dessa invändningar är berättigade.
Låtom oss således närmast granska den första invändningen: den sociala motsatsen mellan bourgeoisi och proletariatet skulle vara stadd i förminskning. Jag bortser här från frågan om de industriella kriserna, vilka man för några år sedan påstod alltmera avtog; en åskådning som redan genom alltför talande fakta fått en så grundlig vederläggning, att jag här kan avstå ifrån att ännu en gång tala därom, något som för övrigt skulle föra oss alltför långt från vårt ämne. Jag vill icke heller komma med något vidare bidrag till debatten om den redan till leda omtuggade s.k. elände-teorin, som man med någon färdighet kan, om man vill, uttänja i det oändliga och varvid det rör sig mera om tydandet av ordet elände än om konstaterandet av bestämda fakta. Vi socialister är alla eniga därom, att det kapitalistiska produktionssättet, där det överlämnas åt sig självt, har till följd ett stigande av det fysiska eländet; men likaså eniga är vi också därom, att redan i det nuvarande samhället är arbetarklassens organisation och statsmaktens ingripande i stånd att hämma detta elände; och slutligen är vi eniga därom, att vi icke påräkna proletariatets frigörelse av dess allt större förnedring utan av dess växande kraft.
Men en annan fråga är den om den sig ständigt utvidgande motsatsen mellan bourgeoisi och proletariat. Det är närmast en fråga om den stegrade utsugningen.
Att den tilltar har Marx redan för en människoålder sedan bevisat, och enligt vad jag vet har ännu ingen vederlagt honom. Den som vill bestrida detta faktum: proletariatets ökade utsugning, måste åtminstone kunna hänvisa till en vederläggning av Marx' "Das Kapital".
Nu vill man visserligen invända mot mig, att detta är blott teori; för oss gäller dock blott det såsom sant och bevisat, som vi kunna gripa med våra händer. Man skall icke ge oss ekonomiska lagar, utan statistiska siffror. Sådana är dock icke så lätt att överkomma, ty det har ännu icke fallit någon in att upptaga summorna icke endast av lönerna, utan också av profiten, och det redan av den grund, att hans eldfasta kassa är en borg, som t.o.m. den mest fega och fromma storborgare försvarar som ett lejon mot varje försök från vederbörandes sida att tränga in på och utforska.
Emellertid finnas dock beräkningar om lönernas och den övriga inkomstens tillväxt. En av dessa, den senaste som vi känna, må här anföras. Den är uppställd av A. L. Bowley, vilken i mars 1875 höll ett föredrag därom i Londons statistiska förening. Vi låna därur följande tabell:
| År | Samtliga årliga löner |
Av löner oberoende inkomster | |||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Underkastade inkomstskatt |
Ej underkastade inkomstskatt |
||||||||||||||
| Beräknade i milj. p.st. |
I proc. av hela folkets inkomst |
Beräknade i milj. p.st. |
I proc. av hela folkets inkomst |
Beräknade i milj. p.st. |
I proc. av hela folkets inkomst |
||||||||||
| 1860 | 392 | 47 | 376 | 45 | ,3 | 64 | 7 | ,7 | |||||||
| 1866 | 464 | 45 | 485 | 47 | 81 | 8 | |||||||||
| 1870 | 486 | 44 | ,5 | 521 | 48 | 85 | 7 | ,5 | |||||||
| 1874 | 609 | 45 | ,5 | 635 | 47 | ,3 | 100 | 7 | ,5 | ||||||
| 1877 | 591 | 43 | 652 | 47 | ,5 | 130 | 9 | ,5 | |||||||
| 1880 | 567 | 42 | 652 | 48 | ,5 | 126 | 9 | ,5 | |||||||
| 1883 | 609 | 42 | ,7 | 696 | 49 | 122 | 8 | ,3 | |||||||
| 1886 | 605 | 42 | 715 | 49 | ,5 | 125 | 8 | ,5 | |||||||
| 1891 | 699 | 43 | ,5 | 782 | 48 | ,5 | 130 | 8 | |||||||
Mot denna uppställning kunna mångahanda betänkligheter göras. Den tycks mig alltför optimistisk och låter lönernas stigande synas större än det i verkligheten varit.
Vid beräkning av lönesumman bortsåg författaren från arbetslösheten, och han antog dessutom, att en rad betydelsefulla moment inom arbetarklassen förblev desamma där han icke kunde noga påvisa förändringarna. Självklart hade han som statistiker rätt därtill, men det finns just moment som ständigt förändra sig till arbetarklassens nackdel. T.ex. förhållandet mellan kvinnoarbete och manliga arbetares arbete, mellan kvalificerat och icke-kvalificerat arbete.
Men betänkligast är, att beräkningen är inskränkt blott till några få arbetsgrenar, som alla, undantagandes lantarbetarnas, är förträffligt fackligt organiserade, och att författaren utan vidare antar, att hela arbetarklassens ekonomiska ställning har i genomsnitt höjts i samma grad som de fackligt organiserade arbetarnas, vilka t.o.m. i England allra högst omfatta en femtedel av alla arbetare. Det är ej utan intresse att betrakta förändringen i var och en av dessa kategoriers löner. Lönemaximum utgjorde i jämförelse med 1860 års lön (denna satt lika med 100):
| 1860 | 1866 | 1870 | 1874 | 1877 | 1880 | 1883 | 1886 | 1891 | ||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Lantarbetare | 100 | 105 | 107 | 130 | 132 | 122 | 117 | 111 | 118 | |
| Byggnadsarbetare | 100 | 116 | 116 | 126 | 128 | 125 | 125 | 126 | 128 | |
| Bomullsindustri | 100 | 125 | 125 | 148 | 148 | 134 | 146 | 155 | 176 | |
| Ylleindustri | 100 | 106 | 112 | 121 | 130 | 126 | 120 | 115 | 115 | |
| Järnindustri | 100 | 127 | 127 | 143 | 112 | 112 | 110 | 100 | 124 | |
| Maskinarbetare | 100 | 108 | 110 | 124 | 123 | 120 | 127 | 126 | 126 | |
| Gasarbetare | 100 | 115 | 120 | 125 | 128 | 128 | 130 | 130 | 149 | |
| Sjömän | 100 | 113 | 103 | 129 | 123 | 102 | 118 | 110 | 143 | |
| Gruvarbetare | 100 | ? | 100 | 150 | 115 | 100 | 115 | 100 | 150 | |
|
|
||||||||||
| I genomsnitt | 100 | 113 | 113 | 138 | 132 | 124 | 130 | 125 | 140 | |
Vi se, att lönernas stigande med 40 procent från år 1860 till 1891, som Bowley beräknar för Englands hela arbetarklass, icke ens är gällande för arbetararistokratin. Undantagandes arbetarna inom bomullsindustrin, vilka är mönster för alla drömmare om den "sociala freden", överskrides genomsnittslönen år 1871 endast av gasarbetarna, sjömännen och gruvarbetarna. För sin löneökning ha gasarbetarna delvis att tacka politiken, som i de större städerna har tillfört kommunernas arbetare många förbättringar. För gasarbetarna kom hänsyn till konkurrensen samt utsugningen genom privat kapital minst i betraktande. Även det plötsliga uppdykandet av den "nya unionismen", som uppväckte så långt gående fast nästan lika hastigt grusade förhoppningar, skall till en del har medverkat till uppsvinget 1891. Men ännu mera plötsligt än för gasarbetarna, ja nästan händelsevis förefaller lönernas tillväxt år 1891 för sjömännen och gruvarbetarna. För de senare var lönerna 1886 lika höga som 1860, 1891 däremot 50 procent högre! Man kan icke kalla det ett tryggat framsteg. För byggnadsarbetarna, yllevävarna och arbetarna inom järnindustrin ställde sig lönernas ökning efter 1880 långt under medeltalet. Bowley vill således begära av oss att antaga, att samtliga organiserade arbetargruppers i England löner steg med 40 procent under samma tidrymd, då de så starkt organiserade järnarbetarnas löner höjdes endast med 25 procent!
Men låtom oss taga tabellen sådan den är. Vad visar iden oss? Även enligt denna så särskilt optimistiska uppställning utgöra arbetslönerna en ständigt mindre del av hela folkets inkomst. Från 1860 till 1874 utgjorde de i genomsnitt 45 procent därav, från 1877 till 1891 blott 422/3 procent. Sätta vi, i brist på säkrare siffror, summan av den inkomstskatt underkastade, ej av löner uppkomna inkomsten lika med mervärdets summa, så var denna år 1860 cirka 290 miljoner kronor mindre än lönernas summa. År 1891 däremot översteg mervärdets summa lönernas med icke mindre än cirka 1,400 miljoner kronor. Detta pekar likväl på ett gränslöst stegrande av utsugningen. Mervärdessumman, det är graden av arbetarens utsugning, skulle sålunda under nämnda tid ha stigit från 96 till 112 procent. Enligt Bowleys tabell har utsugningen t.o.m. av de fackligt organiserade arbetarna allra minst vuxit så mycket. Utsugningen av massan oorganiserade arbetare måste ha stigit i vida högre grad.
Vi tillägga icke dessa siffror någon vidare stor betydelse. Men så långt de bevisa något, tala de blott för, ej mot antagandet av den stigande utsugningen av arbetskraften, som Marx på annan väg: genom utforskandet av det kapitalistiska produktionssättets utvecklingslagar påvisat på ett hittills ovederlagt sätt. Nu vill man visserligen svara: det medgives, att utsugningen stegras. Men lönerna stiga ju likaledes, om också icke i samma proportion som mervärdet. Huruledes skall då arbetaren märka den växande utsugningen, då den icke ligger i öppen dag utan blott kan klargöras genom krångliga undersökningar? Massan av arbetare sysselsätta sig varken med statistik eller med funderingar om värdets och mervärdets teorier.
Detta är nog riktigt. Och likafullt finns det en väg, varpå utsugningens stegring göres kännbar för dem. I samma proportion som profiten, stegras också bourgeoisins levnadssätt. Men klasserna är icke avstängda från varandra genom skiljemurar. De "högre" klassernas levnadsvanor smitta småningom mer och mer de "lägre" och uppväcka även hos dem nya behov och fordringar, till vilkas tillfredsställande den sig långsamt höjande lönen emellertid ej förslår. Bourgeoisin svär över, att underklassens anspråkslöshet är i avtagande och dess behov större och större; men bourgeoisin glömmer, att de stigande anspråken därnere blott är en reflex av den allt större lyxen däruppe, att det är de "högre" klassernas exempel som tänder de "lägre" lagrens begär.
Att de borgerligas levnadssätt vida hastigare utvecklas än proletärernas, det se vi städse och överallt. Arbetarebostäderna ha på de sista femtio åren icke förbättrats något vidare, däremot är den våning, en bourgeois i våra dagar bebor, praktfull i jämförelse med en vanlig borgerlig våning för femtio år sedan. En tredje klassens järnvägsvagn i dag och en för femtio år sedan skilja sig beträffande den inre utstyrseln icke mycket från varandra[1]: Man jämföre däremot en första klass från mitten av förra århundradet med ett modernt lyxtågs vagnar! Jag tror icke, att sjömännen på de stora atlantångarna ha i dag mycket bättre "logi" än för 50 år sedan, men säkert hade den lyx, som visar sig i ett modernt passagerarångfartygs salong, varit något alldeles oerhört för femtio år sedan t.o.m. på ett furstligt lustskepp.
Detta må vara nog om proletariatets stigande utsugning. Men, frågas det kanhända, blir icke denna ekonomiska faktor gottgjord genom det fortsatta politiska närmandet mellan klasserna? Blir icke både politiskt och samhälleligt arbetaren allt mer erkänd av bourgeoisin såsom dess jämlike?
Utan tvivel, proletariatet kommer hastigt till större politiskt och socialt anseende.
Om också dess framryckande i ekonomiskt hänseende stannar långt bakom bourgeoisins, varigenom måste hos proletariatet uppstå allt starkare önskningar och större otillfredsställelse, så är däremot de sista femtio årens mest påfallande fenomen kanske just proletariatets snabba och oavbrutna framryckande i moraliskt och intellektuellt hänseende.
Blott för några årtionden sedan stod proletariatet så lågt, att det t.o.m. fanns socialister, som av proletariatets seger väntade de olyckligaste följder för kulturen. Senare än 1850 skrev Rodbertus: "Den mest hotande fara är, att åter en ny barbarernas storm, denna gång kommande från samhällets eget inre, skall förhärja civilisationens och rikedomens fästen."
Vid samma tid förklarade Heinrich Heine, att framtiden tillhör kommunisterna. "Denna bekännelse, att framtiden tillhör kommunisterna - jag gjorde den med en röst av sorg och högsta ångest, och det var alls icke någon förställning. I själva verket tänker jag blott med förskräckelse och fasa på den tid, då dessa mörka bildstormare skola komma till väldet; med sina valkiga händer skola de nedbryta alla skönhetens marmorstatyer" o.s.v.
Som bekant har utvecklingen försiggått helt annorlunda. Det är icke proletariatet, varav civilisationen hotas i vår tid; just kommunisterna bilda nu den säkraste vakt kring konst och vetenskap, för vilka de redan gång på gång ha uppträtt på det kraftigaste sätt.
Så har också den fruktan hastigt upphört, som strax efter Pariskommunen betog hela den borgerliga världen, fruktan att det segrande proletariatet skulle i vår kultur fara fram liksom folkvandringens barbarer och på spillrorna uppbygga ett den barbariska asketismens rike.
Delvis ha med anledning av denna fruktans upphörande sympatierna för proletariatet och socialismen synbarligen stigit mot den borgerliga intelligensen.
Liksom proletariatet är även intelligensen såsom klass en det kapitalistiska produktionssättets säregenhet. Jag har redan förut påpekat, att detta tager de härskande klasserna så i anspråk, att hos dem finnes varken intresse eller tid att ombesörja statsförvaltningens ärenden eller att egna sig åt de sköna konsterna och vetenskapen, så som t.ex. Athens aristokrati gjorde det eller såsom otaliga präster och munkar i den katolska kyrkans bästa tider. All högre andlig verksamhet, som fordom var ett de härskande klassernas privilegium, överlämna dessa nu till avlönade arbetare, och antalet av dessa professionella lärda, konstnärer, ingenjörer, ämbetsmän är i hastigt stigande.
Tillsammans bilda de den s.k. intelligensen, den "nya medelklassen", men de skilja sig från den gamla medelklassen framför allt därigenom att de sakna ett särskilt klassmedvetande. Visserligen äga enstaka grupper ett särskilt ståndsmedvetande, mycket ofta ett särskilt ståndshögmod, men dessa skilda gruppers intressen är allt för egenartade, att de skulle kunna utveckla ett gemensamt klassmedvetande. Deras medlemmar ansluta sig till de mest olika partier och klasser. En del förfäktar de härskande klassernas intressen, hos vilka många av de intellektuella står yrkesmässigt i tjänst. Andra har gjort proletariatets sak till sin. Men de flesta fortsätta som hittills i sin småborgerliga tankesfär; de ha ofta icke blott utgått ifrån småborgerskapet, utan deras sociala ställning som "medelstånd" var även en, den småborgerliga liknande, medelställning mellan proletariatet och de härskande klasserna.
Dessa intelligensens läger är det, som, såsom förut blivit anmärkt, lägger i dagen allt större sympati för proletariatet och socialismen. Den borgerliga ekonomins teoretiska bankrutt och socialismens teoretiska överlägsenhet måste stå klar för dem. Därvid förnimma de allt mera, hur de andra klasserna sträva att allt djupare undanskjuta konst och vetenskap. Och slutligen imponeras många av socialdemokratins framgång och ständiga omkring-sig-gripande, i synnerhet då de därmed jämföra liberalismens städse fortgående förfall. På så sätt bli arbetarvänlighet och socialism populära bland de bildade; det finns nu knappast en salong, där man icke snavar över en eller flera "socialister".
Vore dessa kretsar av de bildade detsamma som bourgeoisin, då hade vi sannerligen vunnit spelet och då skulle envar social revolution vara överflödig. Med dessa samhällsgrupper kunde man mycket väl komma fredligt överens, från deras sida behöver den långsamma, lugna utvecklingen icke befara några våldsamma försök att hindra.
Men tyvärr utgöra de endast en del av bourgeoisin och just den, som visserligen skriver och talar i bourgeoisins namn, men icke den som bestämmer dess handling. Och man skall som bekant bedöma människorna, således också en klass, icke efter deras ord, utan efter deras gärningar.
För övrigt är det den minst stridsdugliga och stridslystna delen av bourgeoisin, hos vilken sympatier för proletariatet utvecklas.
Förr, då socialismen brännmärktes av den stora massan av bildade såsom förbrytelse eller vanvett, kunde borgerliga element sluta sig till den socialistiska rörelsen blott om de brutit med hela den borgerliga världen. Den som då kämpade sig fram från borgerliga kretsar till socialismen, den behövde därtill vida större energi, revolutionär lidelse och övertygelsekraft än en proletär. Inom den socialistiska rörelsen hörde därför just dessa element i regeln till de radikalaste och mest revolutionära bland medlemmarna.
Helt annorlunda är det nu, i våra dagar, då socialismen har blivit "salongsfähig". Det kräves ingen särskild energi, icke något brytande med det borgerliga samhället mer, därför att man vill bära titeln socialist. Intet under således, att dessa nya socialister också bli allt allmännare kvarhållna i sin egen klass' "traditionella tanke- och känslovärld".
De intellektuellas stridssätt är emellertid andra än proletariatets. Detta har att emot rikedomen och vapnens makt sätta sitt större antal och sin klassorganisations fasthet. De intellektuella är försvinnande till antal och utan varje klassorganisation. Deras enda vapen är övertalning genom ord och skrift, striden med "andliga vapen", den "moraliska överlägsenheten", och genom dessa vapen måste salongssocialisterna även veta att avgöra proletärernas klass-strider. De förklara sig beredda att ge proletariatet sitt moraliska understöd, men under det uttryckliga villkor, att proletariatet avstår från användandet av våld icke blott där det är ändamålslöst - då avstå också proletärerna därifrån, - utan även där våldshandlingar skulle föra till seger. För den skull vilja de få revolutionens idé i misskredit, framställa den såsom ett odugligt medel. De söka från det revolutionära proletariatet avsöndra en socialreformerande flygel, alltså arbeta på att spränga och försvaga det.
Det är hittills, praktiskt sett, den enda verkan av de intellektuellas begynnande omvändelse till socialismen.
Bredvid den nya medelklassen vegeterar alltjämt den gamla, småborgarna. Denna medelklass bildade fordomdags revolutionens ryggrad; stridslysten och stridsduglig uppreste den sig lätt, då förhållandena vore gynnsamma därför, mot varje förtryck och utsugning uppifrån, mot byråkratins och militarismens välde, mot feodala och kyrkliga privilegier. Den utgjorde den borgerliga demokratins kärntrupper. Liksom i dag en del av den nya medelklassen så var också den gamla tidtals mycket sympatiskt stämd mot proletariatet, arbetade gemensamt med det, gav det och mottog av det både andliga impulser och materiella krafter. Men likasom den nya var också den gamla medelklassen beständigt en otillförlitlig bundsförvant, just i följd av sin ställning mitt emellan utsugarklassen och de utsugna. Såsom redan Marx har anmärkt, är småborgaren varken helt proletär eller helt bourgeois samt känner sig allt efter situationen än som det senare, än som det förra.
Men ur denna dubbelställning utbildas en tudelning av småborgerskapet; en del sammanfaller med proletariatet, en annan med dess motståndare.
Smådriften är dömd till undergång, dess undergång försiggår oemotståndligt. Men den visar sig blott långsamt i smådriftens avtagande, däremot raskt i dess urartning. Många av de små hantverkarna råka i fullständigt beroende av kapitalet, är intet annat än hemarbetare, lönarbetare, som i stället för att utsugas i en fabrik, slava i sitt eget hem. Andra, särskilt småhandlare och krogvärdar, förbli självständiga, men finna sin kundkrets blott i arbetarkretsar, så att deras existens fullständigt beror av arbetarnas ställning. Dessa sluta sig mer och mer till det stridande proletariatet.
Annorlunda ställda är de lager av småborgarklassen, som ännu icke råkat i fullt beroende av kapitalet, men som hotas därmed eller med ruin; såväl som de, vilka söka sina kunder hos andra samhällsklasser än proletärernas. De misströsta om att kunna resa sig av egen kraft, de hoppas allt uppifrån, från de "högre" klasserna och från staten. Och som varje framsteg hotar dem och deras ställning, motsätta de sig bestämt varje framsteg, på vad område som helst. Servilitet och förtröstan till reaktion gör dem till fanatiska försvarare av monarkin, kyrkan, adeln. Samtidigt förbli de demokratiska, ty blott under demokratiska former kunna de öva politiskt inflytande samt därigenom vinna statens stöd.
På denna småborgerskapets tudelning beror huvudsakligast den borgerliga demokratins nedgående. Några av dess lager vända sig till den proletäriska socialdemokratin, andra till den reaktionära demokratin, som lyser i de mest olika färger, såsom antisemitism, nationalism, kristlig demokrati, delar av det konservativa och av centrumpartiet, men som alltid visar samma sociala innehåll.
Många av sina argument och uttryck har denna reaktionära demokrati lånat från det socialdemokratiska tänkesättet, och mången trodde för den skull i början, att den blott utgjorde en särskild övergångsform från liberalism till socialdemokrati. Nu i våra dagar ligger ohållbarheten av denna förmodan i öppen dag. Socialdemokratin har ingen bittrare fiende än den reaktionära demokratin. Måste socialdemokratin befordra varje kulturframsteg, vare sig det kommer de proletäriska klassintressena direkt till godo eller icke, så drives däremot den reaktionära demokratin av hela sin natur att rösta emot varje kulturframsteg, om det också icke direkt hotar småborgarna. Är socialdemokratin det mest framåtskridande, så är den reaktionära demokratin det mest tillbakagående partiet, enär den till de andra reaktionära partiernas hat mot framåtskridandet lägger hela sin hänsynslösa och grova okunnighet om allt, som ligger utom dess inskränkta synkrets. Därtill kommer, att småborgarna såsom utsugare ännu ha sitt uppehälle blott därigenom, att de omänskligt utsvetta de svagaste och mest motståndslösa arbetskrafterna, kvinnor och barn. Därvid möta de naturligtvis framförallt motstånd från socialdemokratin, som genom organisation och tvångslagar söker motverka denna förödelse av människoliv.
Så blir småborgerskapet, såvida det ej sluter sig till socialdemokratin, från att ha varit en bundsförvant och ett mellan proletariatet och de "högre" klasserna förmedlande element, en proletariatets bittra fiende. I stället för ett mildrande finna vi här den tänkbart skarpaste tillspetsning av klassmotsatserna, och visserligen en snabbt fortskridande, ty den har framträtt tydligt och märkbart först för några få år sedan.
Vad som gäller småborgerskapet, gäller också med ringa förändringar bönderna. Även de splittras i två delar, ett proletäriskt och ett ägande element. Vår uppgift är att påskynda denna delningsprocess, i det vi klargöra för det förra elementet, hur dess intressen sammanfalla med proletariatets, och således föra detta element av lantbefolkningen till socialdemokratin. Men vi hämma det, om vi ignorera det och vända oss till hela lantbefolkningen, utan att skilja på de olika klasserna. Den reaktionära demokratin på landet är till sitt väsen för oss lika fientlig som i städerna, om den också icke alltid själv klart inser denna motsats. De medlemmar, som trodde att bonderörelsen blott skulle bli ett övergångsstadium för bönderna från de äldre partierna, särskilt centrumpartiet, till socialdemokratin, blev lika mycket bedragna som de, vilka väntade detsamma av antisemitismen i städerna. Storbonden hatar socialdemokratin redan därför, att den strider för att arbetarna skola erhålla kortare arbetstid och högre lön samt enär den därigenom blir en viktig orsak till att lantarbetarna vandra till städerna och lämna bönderna i sticket.
Även på landet tillspetsa sig de sociala motsatserna mellan de ägande och proletärerna.
Men ännu skarpare än denna motsats mellan bönder och lönarbetare, framträder motsatsen mellan godsägarna och lönarbetarna.
En mycket viktigare roll än för bönderna spelar lönarbetaren inom det stora jordbruket. För det är livsmedlens höga pris av en vida större betydelse än för bonden, som själv förtär en stor del av sina produkter. Motsatsen mellan producenten och konsumenten av livsmedel är visserligen icke den mellan arbetaren och hans utsugare, utan den mellan stad och land. Men i städerna är proletärerna i vår tid den talrikaste, stridsdugligaste och mest stridslystna klassen och därför stöter försäljaren av livsmedel även här åter på proletären såsom på sin starkaste fiende.
Intet under alltså, att den store godsägaren i dag har en annan tanke om industriarbetarna än förr. Förut var striderna mellan de industriella kapitalisterna och deras arbetare honom fullständigt likgiltiga, ja han följde dem ofta med oförtydbar skadeglädje vis-à-vis kapitalisterna, ibland t.o.m. med en viss sympati för proletären. Denne stod då icke i vägen för honom, men väl kapitalisten, som fordrade skyddstullar, då han höll på frihandel, och omvänt, som såg i jordräntan ett intrång på profiten och som sökte undanrycka honom monopolet på de högre platserna i armén och inom byråkratin.
Nu har det blivit helt annorlunda, de tiderna är längesedan förbi då tories och junkrar, Disraeli, Rodbertus, Vogelsang, visade arbetarvänlighet. Liksom småborgarna och medelklassen samt storbönderna bli också de stora godsägarna allt mera arbetarfientliga.
Men kapitalistklassen, den är i våra dagar den avgörande, bestämmande klassen. Blir icke den åtminstone, liksom intelligensen, mera arbetarvänlig?
Jag beklagar, att jag icke kan märka något därav.
Visserligen förändrar sig även kapitalistklassen, den blir ej ständigt densamma; men vilka är de viktigaste av dess förändringar i de sista århundradena?
Å ena sidan finna vi ett försvagande, ja stundom fullständigt upphävande av konkurrensen, som någon särskild industrigrens kapitalister mäkta åstadkomma genom arbetsgivarförbund, karteller, truster; å andra sidan skärpandet av den internationella konkurrensen genom att nya kapitalistiska stormakter - här må erinras om Tyskland och Förenta Staterna - uppstå.
Arbetsgivarförbunden upphäva konkurrensen bland arbetsgivarna icke blott beträffande köparna av deras produkter, utan också beträffande deras arbetare. I stället för flera köpare av deras arbetskraft stå arbetarna nu gentemot en enda. Hur mycket dennes överlägsenhet därigenom stegras, och på samma gång dess motsats till arbetarna tillspetsas, behöver här icke vidare utvecklas.
Enligt Förenta staternas senaste statistik har under årtiondet 1891-1900 arbetarnas löner i den amerikanska industrin absolut gått tillbaka. Är detta riktigt, då taga vi säkerligen icke fel, om vi däri se en följd av kartellerna och trusterna.
Men i samma riktning verkade den utländska konkurrensens stigande. Även härvid är det jämte konsumenterna arbetarna som bli lidande under denna utveckling. Jämte varornas fördyrande genom skyddstullar, som åter gynna bildandet av arbetsgivarförbund, är det arbetarnas stegrade utpressning, genom vilka kapitalisterna försöka mota den utländska konkurrensen. För den skull skärpes deras strid mot arbetarnas kamporganisationer, politiska och fackliga, som därvid stå dem i vägen.
Således även där icke ett mildrande, utan ett stegrande av klassmotsatserna.
Därtill kommer såsom tredje moment det tilltagande sammansmältandet av det industriella kapitalet med penningkapitalet, den högre finansen. Det industriella kapitalet är en arbetsgivare, som på produktionens område äger ett verksamhetsfält, taget i vidsträcktaste mening (transportväsendet inberäknat), på vilket han utsuger lejda lönarbetare och ur dem drager sin profit. Rentiern däremot är den moderniserade formen av den gamle ockraren. Han får sin inkomst av sina pengar, som han lånar bort mot ränta, i våra dagar icke endast såsom förr till privatpersoner, som är i behov av pengar, utan också till kapitalistiska arbetsgivare, till kommuner, stater o.s.v.
Mellan den industriella kapitalisten och rentiern existerar en stor motsats, lik den mellan den förre och jordägaren. Liksom jordräntan (arrende, hyra), är räntan för lånat kapital ett avdrag av företagsvinsten. Intressena för dessa båda slag kapital strider följaktligen mot varandra i denna punkt. Men även politiskt skiljas de. Liksom de stora godsägarna nu strider för en stark, helst monarkisk statsmakt, emedan de, särskilt såsom hovadel, kunna personligen utöva inflytande på monarken och därmed på statsmakten; liksom de vidare svärma för militarismen, som öppnar för deras söner officersbanan, för vilken den borgerliga ungdomen är mindre ägnad; liksom de följaktligen städse är förespråkare för en våldsamhetens politik utåt och inåt, så är även den högre finansen mycket fallen för militarismen och för en kraftfull våldsam regeringspolitik inåt och utåt. Penningkapitalets översta spetsar behöva icke sky en stark, av folk och parlament oberoende statsmakt, då de ju behärska denna såsom borgenärer, ofta även genom personligt inflytande, t.ex. såsom dynastins närmaste tjänare. Men de har också ett intresse av militarismen, av krig och statsskulder, både såsom borgenärer och som statens leverantörer, ty deras inflytande, deras makt och deras rikedom ökas därmed.
Annorlunda förhåller det sig med det industriella kapitalet. Militarism, krig, statsskulder betyda ju högre skatter, till vilka de måste rikligen bidraga eller som fördyra deras produktionskostnader. Kriget betyder dessutom ett varuproduktionens och varuavsättningens hämmande, affärssvårigheter, ofta ruin. Är finansmannen en våghals, slösande och stridslysten, så är den industriella arbetsgivaren sparsam, försiktig och fredsälskande. En stark statsmakt inger honom betänkligheter, helst om han icke kan direkt utöva inflytande därpå. Det är icke en stark regering, utan ett starkt parlament som tilltalar hans intressen. I motsats till de stora godsägarna och den högre finansen lutar han mot liberalismen. Dess halvhet är också hans. Om å ena sidan jordränta, räntor och skatter inskränka hans profit, så hotar å andra sidan det uppåtsträvande proletariatet hela profitsystemet. Men även gentemot proletariatet föredrar han, då detsamma ej förefaller honom alltför hotande, den fredliga metoden: dela och härska, korrumpering och lockande med välgörenhetsanstalter o.s.v. framför det våldsamma undertryckandets. Där proletariatet ännu ej för någon självständig politik betjänar sig det industriella kapitalet rätt gärna av detsamma såsom murbräcka, såsom valboskap, för att öka sin egen politiska makt. För den småborgerliga socialismen synes skillnaden mellan det industriella kapitalet och proletariatet mindre än den mellan företagsvinst å ena sidan och jord- och kapitalränta å andra sidan. Upphävandet av ränta och jordränta betraktar denna som den sociala frågans lösning.
Men motsättningen mellan finans och industri upphör mer och mer, ty med kapitalkoncentreringens fortgång får finansväsendet industrin mer och mer i sitt våld. En viktig orsak härtill är det privata företagets fortgående undanträngande av aktiebolagen. Välmenande optimister se häruti ett medel att "demokratisera" kapitalet och att småningom på fredlig väg, utan att man märker det, förvandla detsamma till folkegendom. I verkligheten är det ett medel att förvandla till kapital alla de penningar, som småfolket ej behöver till dagens nödtorft, och ställa detsamma till de stora kapitalisternas förfogande i och för inköp av privata företag, finansväsendets medel att koncentrera industrin i ett fåtal kapitalisters händer. Utan aktieväsendet skulle de stora finansmännen endast kunna behärska sådan rörelse, som de upprättat med egna pengar. Tack vare aktieväsendet kunna de göra talrika företag beroende av sig och därigenom påskynda förvärvandet av sådana, till vilkas inköpande de sakna nödigt kapital. Pierpont Morgan & C:os hela sagolika makt, som i Förenta Staterna under loppet av få år har på en hand förenat talrika järnvägar, bergverk och de flesta järnbruk och nu senast monopoliserat de viktigaste transatlantiska ångbåtslinjerna - hela denna språngvis erövrade makt över de viktigaste kulturländernas industri, handel och samfärdsel vore utan aktieväsendet en omöjlighet.
Enligt Londontidningen "Economist" äga fem män, J. D. Rockefeller, E. H. Harriman, J. Pierpont Morgan, W. R. Vanderbilt och G. D. Gould tillsammans över 2,700 miljoner kronor. Men de behärska tillsammans ett kapital av mer än 27,000 miljoner, under det allt kapital, som är nedlagt i Förenta Staternas banker, järnvägar och industribolag, uppgår till 63,000 miljoner. Tack vare aktieväsendet råda de sålunda över närmare hälften av detta kapital, varav unionens hela näringsliv å sin sida beror.
Som alltid, skall även denna gång den kris, som i Amerika icke kan utebli, expropriera de små aktieägarna samt öka och befästa de storas egendom.
Men ju mera penningkapitalet bemäktigar sig industrin, desto mera antar också det industriella kapitalet penningkapitalets metoder. För den privata arbetsgivaren, som lever och arbetar jämte sina arbetare, är dessa dock människor, vilkas väl och ve ej kan vara honom helt likgiltigt, om han icke är totalt förhärdad. För aktieägaren existerar blott dividenden; arbetarna är för honom endast siffror i ett räkneexempel, men ett sådant vars resultat i högsta grad intresserar honom och som kan bringa ökat välstånd, ökad makt eller inskränkning och social nedflyttning. Den återstod av hänsyn till arbetarna, som den privata arbetsgivaren ännu skulle kunna bevara, går här förlorad.
Penningkapitalet är det slag av kapital, som oftast visar böjelse för våldsdåd; det som lättast sammansluter sig i monopoliseringssyfte och därigenom förskaffar sig en gränslös makt över arbetarna; det är det, som är arbetaren som mest främmande; det är det, som undantränger den industriella privatkapitalistens kapital och lägger mer och mer under sig hela den kapitalistiska produktionen.
Den naturnödvändiga följden är även här ett skärpande av den sociala motsatsen.
Men England! skall man framhålla gentemot mig. Se vi icke i England en fortgående utjämning av klass-skillnaden? Och har icke redan Marx sagt, att England är det kapitalistiska produktionssättets klassiska land, och att det visar oss vår egen framtid? Är följaktligen icke Englands nuvarande tillstånd det, som vi gå till mötes?
Alltid är det England, som svärmarna för den sociala freden visa hän på, och märkvärdigt nog är samma människor, som mest högljutt förebrå oss "ortodoxa" marxister att vi hårdnackat fasthålla vid varje marxistisk sats, just de, som tro sig med nämnda sats av Marx på det mest avgörande sätt bemöta oss.
Men i verkligheten ha förhållandena i hög grad förändrats, sedan "das Kapital" författades. England har upphört att vara kapitalismens klassiska land. Dess utveckling råkar mer och mer i stockning, det blir mer och mer efter för andra nationer, isynnerhet Tyskland och Amerika, och nu börja rollerna bytas. England upphör att visa oss vår framtid; men väl börja våra förhållanden visa Englands framtid i det kapitalistiska produktionssättet. Det är vad en undersökning av de verkliga förhållandena visar dessa "ortodoxa" marxister, som icke tanklöst tillbedja Marx, men använda hans metod för att förstå sin tid.
England var kapitalismens klassiska mark, där det industriella kapitalet först kom till makten. Det kom till välde, ekonomiskt övermäktigt ej blott gentemot de andra klasserna i eget land, utan även gentemot utlandet. Och så kunde det i fullaste frihet utveckla de egenskaper, som jag ovan har betecknat som för detsamma egendomliga. Det avstod från ett våldsamt tillbakahållande av de arbetande klasserna, och vinnlade sig så mycket mera om att "fredligt" söndra dem från varandra, genom att förläna deras kraftigare, organiserade lager politiska privilegier och genom att söka med vänligt tillmötesgående köpa och korrumpera deras ledare, vilket blott allt för ofta lyckades. Det avstod också från alla våldsdåd utåt, fred och frihandel blev dess lösen; det avslöt fredsföredrag med boerna och gjorde slutligen t.o.m. min av att gottgöra Englands århundraden långa orättvisa mot Irland och ge detsamma självstyrelse.
Dock, den utländska konkurrensen har emellertid blivit stark, ja mångdubbelt övermäktig och tvingar kapitalisterna att uppgiva allt motstånd mot utsugningen i det inre, men att samtidigt också söka med våldsåtgärder försäkra sig om världsmarknaden. Hand i hand härmed går de högre finansernas omhändertagande av produktionsprocessen. Sedan dess ser det annorlunda ut i England. "Tidsandan", konstaterade författarparet Webbs i "Sozialen Praxis" (20 Mars 1902) "har under de senaste årtiondena vänt sig från den 'korporativa självhjälpen' vid stridigheter mellan arbetsgivare och arbetare, vilken kännetecknade en tidigare generation. Ja, de besuttna och tjänsteövande klassernas offentliga mening har i verkligheten ställt sig fientligare mot fackförenings väsen och strejker än förhållandet var en generation tillbaka."
Till följd av denna omkastning bli fackföreningarna av domstolarna på det kännbaraste stävjade till sin verksamhet. I frihandelns ställe träder ett fördyrande av livsmedlen genom tullar; den erövringslystna kolonialpolitiken börjar på nytt och samtidigt återkommer tvångslagstiftningen mot Irland. Det återstår blott att härväsendet omgestaltas efter preussiskt mönster, och England rör sig helt och hållet i den tyska politikens banor: dess polska politik, dess handelspolitik, dess socialpolitik, dess utländska och militära politik.
Visar icke detta tydligt att man numera i Tyskland (och även i Amerika) kan studera Englands framtid, och att de engelska förhållandena ha upphört att peka hän på vår? Stadiet "utjämning av klassolikheterna" och arbetet på den "sociala freden" har blivit begränsat till England och är även där en efterblivenhet. Gladstone var förnämste representanten för den privilegierade utjämningspolitik, som motsvarade tänkesättet hos det alla andra klasser och länder övermäkliga industriella engelska kapitalet. Den nya metodens främste representant är Chamberlain. Det är en den underligaste ironi av historien, att den Gladston'ska perioden skulle för oss i Tyskland bli utskriken som vår framtid och Englands omistliga fördel just vid den tidpunkt, då det Gladston'ska arvet ströddes för alla vindar och Chamberlain blev det engelska folkets hjälte.
Jag vill öppet erkänna att även jag tidigare har satt stort hopp till England. Om jag också ej väntade att den Gladston'ska perioden någonsin skulle komma över till Tyskland, hoppades jag dock, att utvecklingen från kapitalism till socialism skulle i England till följd av dettas egenartade förhållanden kunna försiggå icke genom en social revolution utan fredligt genom en rad fortlöpande, av de härskande klasserna åt proletariatet beviljade förmåner. De sista årens erfarenheter har grusat mina förhoppningar på England. Den inre engelska politiken börjar i våra dagar omskapa sig efter mönster av sin tyska konkurrent. Måtte dess återverkningar på det engelska proletariatet även bli detsamma!
Vi se nu hur pass berättigat antagandet om en fortgående utjämning av klassmotsatserna, om ett bourgeoisins närmande till proletariatet är. Det visar sig visserligen icke vara helt och hållet gripet ur luften, ty det stöder sig på vissa bestämda fakta, men felet består däri, att det såsom allmänna fakta betraktar sådana, som blott är förhanden inom ett mindre, begränsat område. Det jämställer den fåtaliga intelligensen med hela bourgeoisin och utger en viss, det förflutna redan tillhörande social engelsk tendens för en hela det kapitalistiska produktionssättets allmänna, alltjämt växande tendens.
Men erbjuder icke demokratin grund för en småningom skeende, omärklig övergång från kapitalism till socialism utan någon våldsam brytning med det bestående, proletariatets erövring av den politiska makten?
Det finnes massor av politici, som påstå, att endast ett despotiskt välde av den ena samhällsklassen kan göra revolutionen nödvändig, och att demokratin skulle överflödiggöra densamma. Och så mycket demokrati, som är nödvändigt för att möjliggöra den fredliga, revolutionslösa utvecklingen, ha vi redan i alla kulturländer. Överallt är det möjligt att bilda konsumtionsföreningar, vilka under sin utbredning även sätta egen produktion i gång och på så sätt långsamt men säkert undantränga den kapitalistiska produktionen från det ena området efter det andra. Överallt är det möjligt att organisera fackföreningar, vilka mer och mer inskränka kapitalistens makt inom hans rörelse, i absolutismens ställe införa konstitution i fabriken, och sålunda förbereda ett långsamt övergående till republikansk fabrik. Nästan överallt kan socialdemokratin intränga i kommunalstyrelserna, i arbetareklassens intresse utöva inflytande på de offentliga arbetena, utvidga de kommunala företagens område och genom ständig ökning av församlingsproduktionen inskränka den privata. Slutligen intränger socialdemokratin i parlamenten och uppnår där alltjämt ökat inflytande, genomför den ena sociala reformen efter den andra, inskränker kapitalistens makt genom arbetarskyddslagstiftning och utvidgar samtidigt statsproduktionens områden genom sitt arbete för statens övertagande av större monopol. På så sätt växer det kapitalistiska samhället, om blott de demokratiska friheterna rätt användas, ur sin egen mark in i det socialistiska; den revolutionära erövringen av den politiska makten blir överflödig, strävandet därhän rent skadligt, emedan det icke kan har annan verkan än ett störande av denna långsamt men säkert försiggående process.
Så tala motståndarna till den revolutionära utvecklingen.
Det är en betagande idyll de måla upp, och inte heller här kan man säga, att den är gripen ur luften. De fakta, på vilka de stöda sig, är verkligen för handen. Men den sanning, som de visa oss, är även här blott halva sanningen. En smula dialektiskt tänkande skulle har visat dem den hela.
Denna idyll har nämligen giltighet blott under antagande av, att proletariatet ensamt växer och tilltar i kraft, medan å andra sidan bourgeoisin oberörd därav stannar på sin gamla plats. Då måste naturligtvis proletariatet småningom även utan revolution växa bourgeoisin över huvudet och omärkligt expropriera densamma.
Men frågan får ett annat utseende, om man också tar den andra sidan i skärskådande, att ävenledes bourgeoisin tilltar i styrka och genom varje proletariatets framsteg sporras att utveckla nya krafter, att utfinna och använda nya motstånds- och undertryckningsmetoder. Det, som vid ett ensidigt betraktande förefaller som ett gradvis övergående till socialismen, synes då som en organisering av allt större stridande massor, som skapande och bruk av allt kraftigare kampmedel, som en ständig utvidgning av stridsfältet, och sålunda icke som ett långsamt övervinnande av klasskampen genom uppsugning av kapitalismen, utan som en överflyttning av striden till allt större områden, som ett fördjupande av segrarnas och nederlagens konsekvenser.
De mest oförargliga företeelser, man gärna kan tänka sig, är arbetarnas kooperativa föreningar, av vilka numera endast konsumtionsföreningarna har någon praktisk betydelse. Hos motståndarna till den revolutionära utvecklingen stå de för sin fridsamma karaktärs skull högt i ropet. Det lider intet tvivel, att de kunna förskaffa arbetarklassen en mängd viktiga fördelar, men det är löjligt att av dem vänta en om också blott delvis expropriering av kapitalet. Om de numera expropriera någon klass, är detta de mindre köpmännens och många slags hantverkare, som ännu hålla sig uppe, exempelvis bagarna. Härav kommer också att aldrig storkapitalisterna bekämpa dessa konsumtionsföreningar, av vilka de dock enligt förmenande skola undanträngas. Nej, det är småborgarna, som i ursinne vända sig mot dem. Och bland dessa just de, som är beroende av arbetarna såsom kunder och sålunda närmast kunna vinnas för en proletärisk politik. Om å ena sidan arbetarnas konsumtionsföreningar kunna förskaffa många arbetare materiella fördelar och därigenom stärka deras ställning, så stöta de å andra sidan många proletariatet närstående samhällslager bort från sin rörelse. Det medel, som är avsett till fredlig uppsugning av kapitalismen och till klasskampens upphävande, blir till en ny stridsorsak i klasskampen, ett medel att tända en ny sådan. Och under tiden förblir kapitalismens makt helt och hållet oberörd. Konsumtionsföreningen har hittills segerrikt utkämpat sin strid endast med småkrämaren. Striden mot grosshandlaren återstår ännu. Och den striden tör icke bli lika lätt.
Fullkomligt ohållbart är det antagandet, att konsumtionsföreningarnas vinst, även om den icke fördelades utan samlades på hög, skulle kunna växa hastigare än kapitalets hopande, överflygla detta och steg för steg inskränka kapitalismens område.
Konsumtionsföreningarna kunna vinna betydelse för proletariatets emancipation endast på sådana ställen, där detta bedriver en kraftig klasskamp, då de är ett medel att tillföra de stridande proletärerna ökad kraft och makt. Men därvid är de helt och hållet beroende av lagstiftningen och av statsmaktens hållning. Så länge proletariatet icke lyckats nå den politiska makten, skall alltså konsumtionsföreningarnas betydelse för dess klasskamp alltid vara begränsad inom ett trångt område.
Långt viktigare än konsumtionsföreningarna är fackföreningarna för proletariatet. Men detta i sin egenskap av kamporganisationer och icke såsom sociala fredsorganisationer. Även om de avsluta fördrag med arbetsgivare - enstaka eller organiserade -, kunna de göra detta endast till följe sin kampduglighet.
Hur viktigt, ja oumbärligt fackföreningsväsendet än är för det kämpande proletariatet, måste det dock förr eller senare på alla håll taga med i räkningen sin motståndare, arbetsgivarorganisationen, som, när den nått formen av ett intimt affärsgemenskap, kartell eller rent av trust, blott alltför lätt även för fackföreningen blir oemotståndlig.
Men icke blott arbetsgivarna hota fackföreningarna utan även statsmakten, en sak som vi i Tyskland alltför väl känna till. Men att fackföreningarna ej heller i det demokratiska England hunnit förbi alla farligheter, ha de kända, sista domstolsutslagen, vilka hota med fullkomlig lamslagning, visat.
Även härpå ger oss de båda Webbs redan nämnda artikel i "Sozialen Praxis" beaktningsvärda exempel, vilka kasta ett säreget ljus över fackföreningarnas framtid. Den påvisar hur ojämnt fackföreningarna i England utveckla sig. "I allmänhet talat, ha de starka blivit ännu starkare, medan de redan förut svaga nu är ännu svagare än tillförne." Kolgruvarbetarnas, bomullsarbetarnas, byggnadsfackets och järnindustrins arbetares föreningar har vuxit. Fackföreningarna bland lantarbetarna, sjöfolket, inom beklädnadsfacket samt bland de ej yrkeslärda arbetarna har gått tillbaka. Men hela fackföreningsvärlden är hotad av de besuttna klassernas växande motstånd. De engelska lagarna lämpa sig förträffligt till undertryckande av obekväma organisationer, och faran, att de nu komma att användas mot fackföreningarna "har vuxit och oron för framtiden ökats med den avoghet, domare och jurymän dela med den övriga delen av över- och medelklassen." De bestående lagarna kunna "utlämna arbetarna med bundna händer åt arbetsgivarna", så att de båda Webbs räkna med ett tillstånd, då kollektivavtalet med dess oundvikliga följdföreteelse, den kollektiva arbetsinställelsen och det därav följande stilleståndet inom industrin, genom domstolarnas utläggning av lagen blir omöjligt eller i varje fall kostsamt och svårt.
Och därjämte ha fackföreningarna blivit kapitalisterna högst obekväma; om ett verkligt hämmande av utsugningen kan man ej tala. Man kan tänka sig hur statsmakten t.o.m. i fackföreningarnas hittillsvarande eldorado, England, skulle gå till väga, om det lyckades dessa att pålägga kapitalet kännbara tyglar.
Ävenså finner den s.k. municipalsocialismen sina gränser i den givna stats- och samhällsordningen. Den blir alltid bunden av de allmänna ekonomiska och politiska förhållandena och kan icke på egen hand komma utom deras område. Väl kunna proletärerna i enstaka industriella församlingar taga kommunalförvaltningen om hand, innan de ännu är i stånd att erövra statsmakten, och de kunna därigenom betaga denna förvaltning åtminstone de mest proletärfientliga dragen samt genomföra vissa förbättringar, som man icke skulle kunna vänta av en borgerlig regim. Men denna kommunalförvaltning finner snart sin begränsning ej blott i statsmakten utan även i sin egen ekonomiska vanmakt. Det är mestadels fattiga, nästan uteslutande av proletärer bebodda församlingar, som först erövras av socialdemokratin. Varifrån skola dessa taga medel till genomförande av större reformer? I regel är de vid beskattningen av församlingsinvånarna begränsade av statslagstiftningen, och där detta ej är fallet kunna de vid beskattningen av de förmögna och rika ej överskrida en viss gräns, utan att ur församlingen fördriva dessa, de enda, av vilka någonting finnes att taga. Varje ingripande reformföretag kräver understundom nya skatter, som kännas tryckande ej blott för de övre klasserna utan även för vidare kretsar av befolkningen. Mången kommunalförvaltning, som blivit erövrad av socialister eller dem närstående reformvänner, har för skattefrågans skull blivit dem fråntagen, trots deras styrelse och hushållning varit mönstergilla. Så har tidigare en gång skett i London och nu senast i Roubaix.
Men det politiska området! det vet dock ej av några dylika skrankor! Se vi icke där ett oavbrutet framåtskridande på arbetarskyddets område, och ger oss icke varje parlamentssammanträde nya inskränkningar av kapitalismen? Och ökar icke varje val antalet av våra representanter i riksdagen? Växer icke härigenom långsamt men oupphörligt och säkert vår makt i staten, vårt inflytande på regeringen? Växer icke med detta också kapitalets beroende av proletariatet?
Helt visst, lagarna till arbetarskydd bli år för år fler. Men om man ser väl efter, betyder denna utveckling under de sista årtiondena endast en utveckling av det redan bestående arbetarskyddet till nya områden - till handelsbiträden, värdshuspersonal, barn utom fabriken, hemindustrins arbetare, sjöfolket o.s.v. -, en utvidgning av oftast mycket blygsam och tvivelaktig natur, men icke en tilltagande förstärkning av skyddet, där det redan finnes. Men om man betänker, hur oerhört snabbt det kapitalistiska produktionssättet utvidgar sitt område, hur raskt det sprider sig till det ena yrket efter det andra, skall man finna, att arbetarskyddets utveckling rör sig i ett mycket långsammare tempo, att den aldrig hinner upp kapitalismens utan blott mödosamt linkar efter. Och medan kapitalismens utbredning antar allt raskare tempo, råkar arbetarskyddet mer och mer i stagnation.
Men om arbetarskyddets utveckling redan på bredden är otillräcklig, så äger så gott som ingen utveckling på djupet rum. År 1847 genomfördes i England under trycket av chartiströrelsen och textilarbetarnas snabbt växande armod tiotimmarsdagen för kvinnor och unga arbetare, d.v.s. i verkligheten för textilindustrins samtliga arbetare. Hur mycket längre än till tiotimmarsdagen har vi i vår tid hunnit?
Andra republiken i Frankrike hade 1848 fastställt arbetsdagen för alla arbetare i Paris till 10 timmar och i det övriga Frankrike till 11 timmar. Då nyligen Millerand lät tiotimmarsdagen (på papperet, med talrika försämringar) för de yrken, där kvinnor och barn arbeta jämte män (alltså icke för alla yrken), antagas av kammaren, prisades detta som en beundransvärd prestation, som blott en socialistisk minister vore mäktig. Och likväl gjorde han mindre än den engelska bourgeoislagstiftningen ett halvt århundrade tidigare, ty han lät tiotimmarsdagen även gälla för barnen, för vilka i England redan 1844 fastställdes 6½ timmes arbetstid.
Redan Genèvekongressen 1866 fordrade åttatimmarsdagen som förutsättning för varje fruktbar socialreform. 36 år senare, på de franska socialisternas sista kongress i Tours, kunde en delegerad opponera sig emot, att åttatimmarsdagen uppräknades bland våra närmaste krav. Han ville blott fordra "åtgärder till förberedande av åttatimmarsdagen". Och mannen blev icke utskrattad, utan kunde t.o.m. vid de sista valen i Paris uppträda som kandidat!
Man ser, att det enda som på socialreformens område gör snabba framsteg är socialreformatorernas blygsamhet.
Men hur är detta möjligt med den socialistiska representationens tillväxt i parlamenten? Det är mycket lätt förklarad!, om man ej blott och bart ser på detta faktum, utan även tar medaljens andra sida i skärskådande. Väl ökas antalet socialistiska riksdagsmän, men samtidigt därmed förfaller den borgerliga demokratin. Mycket ofta visar sig detta i ytterlig grad i tillbakagående av deras röstsiffror vid valen och ständigt visar det sig i dess inre förfall. Den blir alltjämt fegare och karaktärslösare och kan försvara sig mot reaktionen endast genom att förklara sig beredd att själv bedriva reaktionär politik, vilket den också gör, där den kommer till styret. Det är i våra dagar liberalismens metod att erövra den politiska makten.
När Bismarck såg sin regim vackla, förlängde han den tyska riksdagens legislaturperiod från 3 till 5 år. Det var en förtvivlad reaktionär åtgärd, som uppväckte en storm av ovilja. Men i Frankrike har det republikanska försvarets sista radikala ministerkabinett med en socialistisk minister omedelbart före valen fordrat en förlängning av legislaturperioden från 4 till 6 år och även fått den beviljad av det republikanska flertalet! Om icke senaten varit, skulle denna urreaktionära åtgärd ha blivit lag.
Men icke blott den borgerliga liberalismen tynar bort allt i den mån socialdemokratin växer, utan samtidigt som socialdemokratins inflytande i parlamenten ökas, avtager parlamentens eget inflytande. Dessa båda företeelser visa sig samtidigt, men stå på intet sätt i direkt samband med varandra. Tvärtom, de parlament, där inga socialdemokrater finnas såsom de sachsiska och preussiska kamrarna, förlora ännu hastigare i inflytande och handlingskraft än de andra.
Parlamentens förfall har de mest olika orsaker. Men såsom de väsentliga få vi icke anse möjligen förekommande brister i den parlamentariska tekniken, vilka skulle kunna avlägsnas genom en förändring av arbetsordningen eller på den parlamentariska kompetensens område; de väsentligaste ligga i karaktären hos de klasser, som genom parlamentarismen inverka bestämmande på regeringen.
För parlamentarismens framåtgående fordras tvenne förutsättningar. Först och främst en stark, enhetlig majoritet och sedan ett stort socialt mål, mot vilket denna majoritet energiskt strävar, och dit den också driver regeringen. Båda delarna fanns i parlamentarismens blomstringstid. Så länge kapitalismen representerade nationens framtid, uppträdde alla folkklasser, som var politiskt betydande, framför allt massan av de intellektuella, för dess befriande; men även småborgarnas flertal, ja t.o.m. arbetarna följde den borgerliga ledningen.
Så har liberalismen såsom slutet parti med stora mål uppstått. Liberalismens strider om och i parlamentet gav detta dess betydelse.
Sedan dess har den utveckling, jag ovan skildrat, inträtt, vilken utveckling driver proletariatet, som utvecklar ett särskilt klassmedvetande, liksom en del av intelligensen, småborgarna och småbönderna in i det socialistiska lägret och gör återstoden av småborgarna och bönderna rent reaktionär, medan det industriella kapitalets kraftigaste element förena sig med den högre finansvärlden, vilken aldrig satt stort värde på parlamentarismen, ehuru den vet att även begagna sig av denna - vide Panama.[2]
Så går det liberala partiet sönder, utan att det ur de härskande klasserna bildas något annat stort, parlamentariskt parti med enhetlig karaktär, vilket kunde träda fram i stället. Ju reaktionärare de besuttna klasserna bli, desto mindre enhetliga är de, destomera sönderfalla de i enstaka små partier, desto svårare blir det att få till stånd en enhetlig parlamentarisk majoritet. En sådan blir mer och mer möjlig endast genom att de mest olikartade riktningar slå sig samman till en tillfällighetsmajoritet, till sammanslutningar, som vila på de osäkraste grunder, emedan inga inre föreningsband utan blott yttre taktiska hänsyn leda dem, koalitioner, som från begynnelsen är dömda till ofruktbarhet, emedan deras element är så olikartade, att de kunna sammanhållas endast därigenom att var och en avstår från ett utpräglat arbete för sin mening. Det är ett egendomligt missförstående av dessa koalitioners väsende, framsprungna som de är ur parlamentarismens nedåtgående och sociala vanmakt, om man i deltagandet däri ser ett medel för proletariatet till ett långsamt, gradvis inväxande i den politiska makten.
Men den sociala utvecklingen för icke blott till de stora, enhetliga partiernas sönderfallande i talrika olikartade, ja motsatta fraktioner, den för även därhän, att parlamentens majoriteter ofta bli mera reaktionära och arbetarfientliga än regeringarna. Om dessa också blott är de härskande klassernas betjänter, så ha de dock mera begrepp om de politiska och sociala förhållandena i deras helhet, och hur mycket statsbyråkratin än är en viljelös tjänare åt regeringen, så utvecklar den dock ett eget liv och egna tendenser, vilka återverka på regeringen. Men byråkratin rekryterar sig ur intelligensen, hos vilken, som vi ha sett, insikten om proletariatets betydelse, om också långsamt, dock är i tilltagande.
Detta allt gör, att icke sällan regeringarna, hur reaktionära och arbetarfientliga de än är, gå mindre blint tillväga, än de bakom dem stående härskande klasserna med deras svans av småborgare och bönder. Parlamenten, som tidigare var ett medel att driva regeringarna fram på utvecklingens väg, bli mer och mer ett medel att tillintetgöra den smula framåtskridande, som genom förhållandenas makt understundom tvingar sig på regeringarna. I den mån de genom parlamentarismen numera härskande klasserna bli överflödiga, ja skadliga, förlorar också det parlamentariska maskineriet i betydelse.
Om å andra sidan hänsynen till den proletäriska väljarmassan understundom tvingar en representantförsamling att göra i arbetarevänlighet och demokrati och därutinnan överbjuda regeringen, så finner den möjligheter nog att gå parlamentet förbi.
I Förenta Staterna föres kampen mot fackföreningarna mindre genom parlamenten än genom domstolarna och så är det också lordernas rättskipning och icke det av väljarna beroende underhusets lagstiftning, varigenom i England angreppet på fackföreningarna öppnades; och att den uppgjorda omstörtningsplanens ande åter väcktes till liv vid tyska domstolar, därom veta Tysklands arbetare åtskilligt att berätta.
Sålunda brinner ljuset i båda ändar, de härskande klasserna såväl som regeringarna döma mer och mer parlamenten till ofruktbarhet. Parlamentarismen blir allt mera ur stånd att fullfölja en bestämd politik i någon som helst riktning. Den blir allt mera gubbaktig och vanmäktig och kan först då vakna till ny ungdom och kraft, när det uppstigande proletariatet erövrar densamma jämte hela statsmakten och gör den tjänlig för sina ändamål. Parlamentarismen - långt ifrån att göra revolutionen omöjlig eller ens överflödig - behöver sålunda långt mera själv revolutionen, för att åter bli livsduglig.
Men man må nu icke missförstå mig därhän, som om jag ansåg demokratin överflödig, som om jag menade att kooperativa föreningar, fackföreningar, socialdemokratins inträngande i kommunalförvaltningar och parlament samt uppnåendet därigenom av enstaka reformer alltsammans vore värdelöst. Ingenting skulle vara oriktigare än detta. Tvärtom, allt detta är av ett oskattbart värde för proletariatet och blir betydelselöst blott såsom medel att förebygga revolutionen, d.v.s. den politiska maktens erövring genom proletariatet.
Demokratin är av största värde även därför, att den möjliggör högre former av den revolutionära striden. Denna blir icke längre som fallet var 1789 eller ännu 1848 en strid av oorganiserade massor utan all politisk bildning, utan all insikt om kraftförhållandena mellan de kämpande faktorerna, utan allt djupare begrepp om stridens uppgifter och medlen till deras lösning. Det blir en strid av organiserade, upplysta massor, fulla av beständighet och klokhet, som icke följa varje påstötning, icke explodera för varje oförrätt, men icke heller låta sig nedslås av varje misslyckat försök.
Å andra sidan är valstriderna ett medel att räkna vänner och fiender, de ge därigenom klar insikt om kraftförhållandena mellan olika klasser och partier, deras fram- eller tillbakagång; de avhålla sålunda från förhastade utbrott och bevara för nederlag, men de ge också den möjligheten att motståndaren själv erkänner ohållbarheten av mången position och uppger densamma, om behållandet icke är honom någon livsfråga. Sålunda blir striden mindre offerkrävande och grym, mindre beroende av blinda tillfälligheter.
Men icke heller de praktiska resultat, som kunna vinnas genom demokratin och genom användandet av dess fri- och rättigheter, få underskattas. De är alltför obetydliga, för att inskränka kapitalismens maktställning och åstadkomma dess omärkliga inväxande i socialismen. Den minsta reform eller organisation kan emellertid bli av den största betydelse för den fysiska och andliga pånyttfödelsen av proletariatet, som utan demokratin, försvarslöst prisgivet åt kapitalismen, längesedan skulle vara bragt i det elände, varmed denna alltid hotar. Men icke blott för proletariatets höjande ur eländet är proletärrepresentanters deltagande i parlament och kommunalstämmor och en verksamhet av proletärorganisationer oumbärlig, utan även för proletariatets växande förtrogenhet med den statliga och kommunala förvaltningens mål och medel, med hushållning i stort, alltså för uppnående av denna andliga mogenhet, som proletariatet behöver om det en gång skall avlösa bourgeoisin som härskande klass.
Demokratin är alltså oumbärlig såsom medel att göra proletariatet moget för den sociala revolutionen. Men den är icke i stånd att förhindra denna revolution. Demokratin är för proletariatet vad luft och ljus är för det organiska livet, därförutan kan det icke utveckla sina krafter; men med den ena klassens växande får man icke förbise motståndarens samtidiga tillväxt. Demokratin hindrar icke kapitalets utveckling, vilkets organisation samt politiska och ekonomiska makt är i tilltagande, samtidigt med proletariatets styrka. Väl växa konsumtionsföreningarna, men samtidigt försiggår kapitalets hopande ännu hastigare; väl växa fackföreningarna, men samtidigt försiggår kapitalets koncentration och dess organisering till jättelika monopol ännu snabbare. Väl växer, för att nu kort beröra en ännu icke här synnerligen omordad punkt, väl växer den socialistiska pressen, men samtidigt växer den parti- och karaktärslösa pressen, som försvagar och förgiftar vida folkkretsar; väl stiga lönerna, men samtidigt stiger profitens summa, väl växer antalet av de socialistiska representanterna i parlamenten, men alltmera sjunker denna institutions betydelse och verksamhet, i det samtidigt majoriteterna så väl som regeringarna råka i allt större beroende av den högre finansens makter.
Så utvecklar sig vid sidan av proletariatets maktmedel även kapitalets, och slutet på denna utveckling kan icke vara något annat än en stor avgörande strid mellan båda, en strid, som icke kan sluta förrän proletariatet vunnit segern.
Ty kapitalistklassen är överflödig, och proletariatet har däremot blivit samhällets oumbärligaste klass. Kapitalistklassen förmår icke upphäva eller utrota proletariatet. Efter varje nederlag måste detta alltid resa sig på nytt, mera hotande än förr; däremot kan proletariatet absolut icke använda den första stora segern över kapitalet, vilken seger ger det den politiska makten i hand, på annat sätt än till kapitalförhållandenas upphävande. Så länge detta icke har skett, skall och kan striden mellan de båda klasserna icke sluta. Den sociala freden inom ramen av det kapitalistiska produktionssättet är en utopi, som vuxit fram ur mycket reella behov hos intelligensen, men som i verkligheten icke finner något stöd till sitt förverkligande. Och icke mindre är kapitalismens inväxande i socialismen en utopi. Vi ha icke minsta grund att antaga, att den förra skulle sluta på annat sätt än den börjat. Varken den ekonomiska eller den politiska utvecklingen tyder på, att revolutionens era, som kännetecknas av det kapitalistiska produktionssättet, skulle vara avslutad. Socialreformer och förstärkande av proletärernas organisationer kunna icke förhindra revolutionen; de kunna på sin höjd åstadkomma att klasskampen mot kapitalet för det kämpande proletariatets högre utvecklade lager från att vara en strid om tillvarons första betingelser blir en strid om makt.
Hurudana skola emellertid de former bli, under vilka de avgörande striderna mellan de härskande klasserna och proletariatet skola utkämpas? När ha vi att vänta dessa strider? Vilka vapen skola därvid stå proletariatet till buds?
På dessa frågor kunna bestämda svar svårligen avges. Väl kunna vi till en viss grad i förväg utforska utvecklingens riktning, men icke dess former och tempo. Vid utforskandet av utvecklingens riktning rör det sig om relativt enkla lagar; här kan man se bort från hela den förvirrande mångfald av företeelser, som vi icke kunna erkänna som laggiltiga och nödvändiga, och som därför synas oss såsom tillfälliga. Däremot spela dessa en stor roll vid bestämmandet av rörelsens former och tempo. Så har t.ex. i det sista århundradet den kapitalistiska utvecklingens riktning i alla moderna kulturländer varit densamma, men i vart och ett ha former och tempo varit mycket olika. Geografiska egendomligheter, rasegenskaper, sämja och osämja med grannen, tillbakahållande eller befordrande genom stora personligheter, detta allt och ännu mycket annat har övat inflytande därpå. Mycket därav kunde aldrig i förväg konstateras, men även de påtagliga faktorerna påverka i så hög grad varandra, att resultatet blir ytterst komplicerat och på vetandets nuvarande ståndpunkt omöjligt att förutse. Sålunda kom det sig, att t.o.m. sådana stora andar som Marx och Engels, vilka genom grundlig och omfattande kännedom om våra kulturländers sociala förhållanden och genom enhetliga och fruktbara undersökningsmetoder stod högt över alla sina samtida, väl kunde i förväg bestämma den ekonomiska utvecklingen för många århundraden framåt på ett sätt, som genom händelsernas gång fått en glänsande bekräftelse, men att samma forskare ibland kunde väsentligt misstaga sig om utvecklingens former och tempo för de närmaste månaderna.
Blott en sak, tror jag, kan man redan nu med säkerhet säga om den kommande revolutionen: den kommer att få ett helt annat utseende än sina föregångare. Det är ett av de största fel, som revolutionärer såväl som deras motståndare ofta begå, då de föreställa sig den kommande revolutionen efter mönster av de föregående, och då ingenting är lättare än att bevisa, att sådana revolutioner icke längre är möjliga, ligger den slutsatsen nära till hands, att den sociala revolutionens begrepp över huvud taget är ett föråldrat. Det är första gången i världshistorien, som vi gå revolutionära strider till mötes, vilka skola utkämpas under demokratiska former, av organisationer, som har bildats på grunden av demokratiska friheter, mot maktmedel, sådana världen ännu icke sett, framför allt arbetsgivarförbunden, för vilka t.o.m. monarker buga, och vilkas kraft blir ännu mera förskräckt genom den moderna storstatens av absolutismen utvecklade maktmedel, byråkrati och armé.
En den nuvarande situationens egendomligheter består även däri, att, såsom vi redan nämnt, det i regel icke längre är regeringarna, från vilka det skarpaste motståndet möter oss. Under absolutismen, mot vilken tidigare revolutioner vände sig, var regeringen övermäktig, klassmotsatserna kunde icke tydligt utveckla sig; regeringen hindrade icke blott de utsugna utan även de utsugande klasserna att fritt försvara sina intressen. Och på regeringens sida stod endast en del av de utsugande klasserna, en annan, mycket betydligare del av utsugarna, särskilt de industriella kapitalisterna, befann sig i oppositionens läger, ävenså den stora massan av de arbetande klasserna, icke blott proletärer utan även småborgare och bönder - frånsett några efterblivna trakter. Regeringen stod alltså isolerad i folket, den hade ingen stödjepunkt i de breda folklagren och den representerade de främsta krafterna till folkets förtryck och utplundring. Att störta denna regering kunde under vissa omständigheter lyckas genom blott och bart en överrumpling.
Under demokratin kunna icke blott de utsugna klasserna utan även de utsugande friare utveckla sina organisationer, och de måste göra det, om de vilja skydda sig mot sina allt starkare motståndare. Icke blott de förras utan även de senares krafter är större än under absolutismen; de använda sina maktmedel hänsynslösare och skarpare än regeringen själv, som icke längre står över utan under dem.
De revolutionära lagren ha sålunda icke längre ensamt med regeringen att göra utan även med kraftfulla arbetsgivarorganisationer. Och de revolutionära lagren representera icke längre - såsom under tidigare revolutioner - folkets oerhörda flertal gentemot en handfull utsugare. De representera numera väsentligen endast en klass, proletariatet, gentemot vilket icke blott stå de utsugande klassernas massa utan även flertalet småborgare och bönder samt en stor del av intelligensen.
Endast en bråkdel av intelligensen jämte småbönder och småborgare, som i verkligheten är lönarbetare eller hänvisade till sin kundkrets, förena sig med proletariatet. Men de är ibland tämligen osäkra bundsförvanter, de ha alla svårligen tillgång till just det vapen, som är proletariatets förnämsta styrka: organisationen.
Voro sålunda de senaste revolutionerna uppresningar av folkmassan mot regeringen, så torde den kommande - frånsett möjligen Ryssland - mera få karaktären av en strid av folkets ena del mot den andra och därutinnan, men också blott i detta fall, mindre närma sig den franska revolutionens typ än fast mera reformationsstridernas.
Jag vill närapå säga, att den skall mindre likna en plötslig uppresning mot överheten och mera ett långdraget borgarkrig, om man med sistnämnda ord icke förbinder begreppet om verkliga krig och massakrer. Vi ha ingen grund att antaga, att beväpnade insurrektioner med barrikadstrider och liknande krigiska tilldragelser ännu idag kunna spela en avgörande roll. Skälen härför ha redan allt för ofta blivit anförda, för att jag längre skulle behöva dröja därvid. Militarismen kan numera övervinnas endast därigenom, att militären själv visar sig opålitlig och icke därigenom, att den besegras av det upproriska folket.
Lika litet som av beväpnade uppresningar kunna vi av finansnöden vänta oss det beståendes sammanfallande. Även i detta fall är situationen en helt annan än 1789 och 1848. Då för tiden var kapitalismen ännu svag, kapitalhopandet ännu obetydligt, kapital sällsynt och svårt att anskaffa. Då stod kapitalet gentemot absolutismen dels fientligt, dels åtminstone misstroende. Då var dock regeringarna oberoende av kapitalet, nämligen det industriella, och dess utveckling var, om också mestadels mot sin vilja, dem understundom mycket i vägen. Men den döende feodalismen förde till alla materiella hjälpkällors utsinande, så att regeringarna förmådde pressa allt mindre pengar ur sina länder och allt mera blev hänvisade att göra skulder. Detta måste leda till finansiell sammanstörtning eller till privilegier åt de uppåtsträvande klasserna, vilka privilegier i sin tur hade den politiska sammanstörtningen till följd.
Helt annorlunda är det nu. Kapitalismen leder icke, i likhet med feodalismen, till underproduktion utan till överproduktion, den kvävs i sitt eget fett. Det är icke brist utan överflöd på kapital, som fordrar vi