Originalets titel: "Der Weg zur Macht"
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Att ånyo taga till orda i frågan om den politiska revolutionen, om de stora politiska maktförskjutningarna, synes mig just nu vara högst på tiden, när författningsfrågorna och striderna mot den personliga styrelsen sysselsätta hela världen. Faran ligger nära, att man tillskriver en enskild person alla situationens svårigheter och koncentrerar all uppmärksamhet på denna person. Då gäller det att påvisa de djupare sociala sammanhang, ur vilka den förhanden varande oron och osäkerheten har sin uppkomst, och vilka äro orsaker till, att den tillfälliga egenarten hos en enskild person förmår framkalla rörelser, som på det djupaste skaka våra politiska förhållanden och bana väg för deras omstörtande.
Om denna situation är den inre orsaken till föreliggande skrift, så fann den sin yttre anledning i en polemik, till vilken Maurenbrechers utfall hade uppkallat mig, och som utkämpades i "Neue Zeit". Ställd inför nu rådande förhållanden, kände jag mig redan där nödsakad att utförligare utveckla min åskådning om revolutionen. Från olika håll uppmanad att låta denna utredning i en särskild skrift bli tillgänglig för vidare kretsar, tog jag mig för att omarbeta artikelserien till en broschyr. All speciellt mot Maurenbrecher riktad polemik uteslöt jag naturligtvis, då ett allmänt intresse för denna personliga sida av saken icke föreligger. På den grund blev inledningen fullständigt omgestaltad. Å andra sidan befriade mig broschyrformen från polemikens givna begränsning. Vad jag i mitt slutkapitel endast flyktigt hade kunnat antyda, nämligen situationen i våra dagar, dess säregenhet och dess uppgifter, det kunde jag nu utförligare utveckla, och det är detta, som blivit skriftens huvudtema. Av dess nio kapitel äro endast det tredje och fjärde jämte senare hälften av det andra återgivna ur artikelserien i "Neue Zeit", allt det övriga är nyskrivet.
Det hela fullständigar min 1902 offentliggjorda skrift Den sociala revolutionen.
Då det är att vänta, att den polemik, av vilken denna skrift är född, skall hämta ny näring ur densamma, vill jag här förklara, att för min utredning, så långt den icke stödjer sig på vårt partis program och på våra kongressbeslut, är icke mitt parti ansvarigt, utan jag ensam. Det är ju självklart fallet rörande varje publikation, som icke officiellt utgives av partiet, men det kan inte skada, att än en gång särskilt påpeka det för kritiker och polemiker.
Karl Kautsky.
Vänner och fiender enas i att anse socialdemokratin som ett revolutionärt parti. Men begreppet revolution är tyvärr ganska mångtydigt, och på samma sätt gå även åsikterna om den revolutionära karaktären hos vårt parti vitt isär. Icke få av dess motståndare vilja ingenting annat förstå med revolution än anarki, blodsutgjutelse, plundring och mordbrand. Å andra sidan finns det partivänner, för vilka den sociala revolutionen, som vi gå till mötes, ter sig endast som en så småningom skeende, knappt märkbar om också slutligen djupgående förändring av de samhälleliga förhållandena, i enlighet med de förändringar som däri ägt rum i och med ångmaskinen.
Så mycket är säkert, att socialdemokratin är ett revolutionärt parti i sin kamp för proletariatets klassintressen, emedan det är omöjligt att förhjälpa detta till en tillfredsställande existens inom det kapitalistiska samhället, och emedan dess befrielse kräver, att de kapitalistiska produktions- och maktmedlen såsom privategendom besegras genom samhällelig egendom och att privatproduktionen ersättes med samhällelig produktion. Proletariatet kan finna tillfredsställelse endast i en samhällsordning, som är på det djupaste skild från den bestående.
Men även i annan mening är socialdemokratin revolutionär, då den slår fast, att statsmakten bildar ett verktyg, och i sanning ett av de mäktigaste, för klassväldet, och att proletariatet icke kan genomföra den revolution, efter vilken den strävar, förrän den har erövrat den politiska makten.
Genom denna övertygelse, till vilken Marx och Engels lagt grunden i sitt Kommunistiska manifest, skiljer sig socialdemokratin från de så kallade utopistiska socialisterna, såsom t.ex. anhängarna av Owen och Fourier under den första hälften av förra århundradet; men även från anhängarna av Proudhon, vilka antingen underskattade den politiska kampen eller alldeles avböjde den och trodde sig kunna genomföra den ekonomiska omgestaltningen i proletariatets intresse genom rent ekonomiska föreskrifter utan statsmaktens förändring eller ingripande.
I sin hänvisning till nödvändigheten att erövra den politiska makten möttes Marx och Engels å den ena sidan och Blanqui å den andra. Men under det att denne senare trodde, att statsmakten skulle kunna erövras genom en sammansvärjning, ett upplopp av en liten minoritet, och göras tjänlig för de proletäriska intressena, hävdade Marx och Engels, att revolutioner icke kunna göras efter behag, men att de under givna omständigheter uppstå med nödvändighet och förbliva omöjliga så länge dessa omständigheter icke äro för handen, vilka omständigheter åter bildas endast så småningom. Blott där, varest den kapitalistiska produktionsmetoden är högt utvecklad, föreligger den ekonomiska möjligheten att genom statsmakten förvandla det kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen till ett samhälleligt ägande. Men möjligheten för proletariatet att erövra och behålla statsmakten uppstår å andra sidan endast där, varest detta proletariat växer till en stor massa, som är ekonomiskt oumbärlig, till stor del fast organiserad och fullkomligt på det klara med såväl sitt eget läge som klass som med statens och samhällets väsen.
Dessa betingelser skapas i allt större utsträckning genom den kapitalistiska produktionsmetodens utveckling och genom den därur framgående klasskampen mellan kapital och arbete. I samma mån som kapitalismen med nödvändighet och utan uppehåll ständigt breder ut sig, blir även den slutliga motverkan mot denna utbredning, den proletäriska revolutionen, oundviklig och omöjlig att hindra.
Den är omöjlig att hindra, emedan det är oundvikligt, att det växande proletariatet sätter sig till motvärn mot den kapitalistiska utplundringen, att det organiserar sig såväl för inbördes hjälp som fackligt och politiskt för att söka ernå bättre arbets- och levnadsvillkor och större politiskt inflytande. Överallt utvecklar proletariatet dessa strävanden, det må tänka socialistiskt eller icke. Det är socialdemokratins uppgift, att till en målmedveten och enhetlig verksamhet sammanfatta alla proletariatets olika sätt att motarbeta sin egen utplundring och att sammanfatta dem så, att verksamheten finner sin topp-punkt i den slutliga kampen om den politiska maktens erövring.
Denna åskådning, vars grundval lades i kommunistiska manifestet, är numera antagen av den socialistiska rörelsen i alla länder. På denna vilar hela den internationella socialismen i vår tid.
Likväl kunde den icke fullborda sitt segerlopp utan att finna tvivlare och kritiker även inom socialdemokratins egna led.
Väl hade den faktiska utvecklingen tagit just den riktning som Marx och Engels förutsagt. Och för sina segerrika framsteg har den internationella socialismen framför allt annat och näst efter kapitalismens och därmed den proletäriska klasskampens utbredning att tacka den av Marx och Engels skapade djupa insikten i villkoren för och uppgifterna i denna strid.
Men i en punkt hade dock dessa två misstagit sig: de hade sett revolutionen för nära förestående i tiden.
Det heter i det kommunistiska manifestet (slutet av år 1847):
"På Tyskland rikta kommunisterna sin huvudsakliga uppmärksamhet, emedan Tyskland står inför en borgerlig revolution, och emedan denna omvälvning där äger rum under mera framskriden europeisk civilisation i allmänhet och med ett mycket längre utvecklat proletariat än i England under 17:de och i Frankrike under 18:de århundradet var fallet. Den tyska borgerliga revolutionen kan alltså endast bliva det omedelbara förspelet till en proletärisk revolution."
Med rätta väntade manifestet den tyska revolutionen. Men det bedrog sig, när det trodde, att denna skulle bli det omedelbara förspelet till en proletärisk revolution.
Närmare oss i tiden ligger en annan förutsago, som Engels offentliggjorde år 1885 i sin inledning till andra upplagan av den marxska broschyren om processen mot Kölner-kommunisterna. Han sade där, att den nästa europeiska skakningen nu snart skulle vara "förfallen till likvidering, eftersom förfallotiden för de europeiska revolutionerna, 1815, 1830, 1848-52, 1870 inträffar under vårt århundrade efter loppet av 15 till 18 år".
Även denna förväntan slog icke in, och ännu i dag har den revolution, som den gången förutspåddes, uteblivit.
Varpå beror det? Var den falsk, den marxska metoden, på vilken denna förväntan grundades? Alldeles icke. Men en faktor i beräkningen stämde icke, den var överdrivet högt uppskattad. Redan för tio år sedan skrev jag därom: "Båda gångerna blev borgerskapets revolutionära, oppositionella kraft överskattad." (Neue Zeit", XVII, 2, s. 45.)
År 1847 hade Marx och Engels väntat en revolution av väldig utbredning i Tyskland, en revolution, liknande den stora franska katastrof, som begynte 1789. I det stället kom det blott med möda till ett upplopp, som genast skrämde nästan hela borgerskapet tillbaka till regeringarnas faderliga beskydd, så att dessa, åter förskräckta, slogo ned alla proletariatets försök att påskynda utvecklingens gång. Bourgeoisin överlämnade därefter åt de enskilda regeringarna att för sin räkning sköta fortsättningen av revolutionen, så långt de ännu ansågo den behövlig, och i synnerhet Bismarck var den store revolutionären, som enade Tyskland, åtminstone delvis, som störtade tyska furstar från deras troner, gynnade Italiens konsolidering och påvens avskiljande från den världsliga makten, slog ned kejsardömet och banade väg för republiken i Frankrike.
I dessa former fullbordades den tyska borgerliga revolution, om vars snara utbrott Marx och Engels hade profeterat år 1847, och som först år 1870 nådde sitt slut.
Trots det väntade Engels även 1885 ännu en "politisk skakning" och antog, att den småborgerliga demokratin skulle vara det partiet, som härnäst obetingat måste komma till makten i Tyskland.
Även denna gång hade Engels profeterat riktigt, när han såg "en politisk skakning" komma; men åter missräknade han sig, när han väntade något av den småborgerliga demokratin. Denna svek fullkomligt, då det kom så långt som till den Bismarckska regimens sammanstörtande. Därför reducerades kanslerns fall till en dynastisk angelägenhet utan några som helst revolutionära konsekvenser.
Det framgår allt klarare, att en revolution är möjlig endast som en proletärisk revolution, och att den är omöjlig så länge icke det organiserade proletariatet bildar en makt, tillräckligt stor och kompakt för att under gynnsamma omständigheter riva med sig nationens massa. Om emellertid proletariatet ännu utgör blott en revolutionär klass inom nationen, så följer å andra sidan därav, att varje sammanstörtande av den bestående ordningen, den må vara av moralisk, finansiell eller militärisk art, inbegriper i sig samtliga de borgerliga partiernas bankrutt. De bli alla ansvariga för, att den enda ordning som i ett sådant fall kan avlösa den bestående är proletärisk.
Icke alla partivänner draga dock dessa konsekvenser. När den hittills redan åtskilliga gånger väntade revolutionen ännu icke kommit, sluta de därav ingalunda, att betingelserna och formerna för den kommande revolutionen bli genom den ekonomiska utvecklingen annorlunda gestaltade än man på grund av erfarenheterna från de hittills kända borgerliga revolutionerna antagit - men de draga den slutsatsen, att under de ändrade förhållandena är en revolution över huvud taget icke mer att vänta, icke heller nödvändig utan till och med skadlig.
Å ena sidan antaga de, att en vidare utbyggnad av de redan vunna fördelarna - arbetareskyddslagstiftningen, den fackliga rörelsen, självhjälpsarbetet - skulle vara tillräckligt för att tränga kapitalistklassen ut ur den ena positionen efter den andra och omärkligt expropriera den utan politisk revolution, utan förändring av statsmaktens väsen. Denna teori om ett så småningom skeende ekonomiskt inväxande i framtidsstaten utgör en modernisering av den gamla opolitiska utopismen och proudhonismen.
Men å andra sidan anser man det möjligt, att proletariatet uppnår den politiska makten utan revolution, det vill säga utan en betydande maktförskjutning inom staten, helt enkelt genom en klok taktik på grundval av samverkan med proletariatet närstående borgerliga partier, tillsammans med vilka man bildar en koalitionsregering för att uppnå vad intet av vederbörande partier skulle ensamt ha kunnat uppnå.
På detta sätt skulle man kunna gå omkring revolutionen, som utgör ett alldeles föråldrat, barbariskt medel, för vilket icke finnes plats i vårt upplysta århundrade av demokrati, etik och människokärlek.
Om dessa uppfattningar slagit igenom, skulle de ha kastat över ända hela den av Marx och Engels grundade socialdemokratiska taktiken. De äro oförenliga med denna. Detta är naturligtvis ingen orsak, varför man på förhand skulle antaga att de äro falska, men väl är det begripligt, att var och en, som efter mogen prövning funnit dem falska, går dem med iver inpå livet, då det ju här icke rör sig om oviktiga åsikter, men om det kämpande proletariatets väl och ve.
Vid diskuterandet av dessa skiljaktigheter råkar man dock endast allt för lätt in på falska tankebanor, om man icke noga avgränsar de stridiga åskådningarna.
Därför må här än en gång, liksom så ofta redan tidigare, uppmärksamheten fästas därpå, att det icke rör sig om huruvida arbetareskyddslagstiftning och andra liknande lagar i proletariatets intresse eller fackföreningar och självhjälpsföreningar äro nödvändiga och nyttiga eller icke. Om den saken kan det bland oss icke finnas två meningar. Endast den åskådningen bestrides, att de härskande klasserna, som förfoga över statsmakten, skulle kunna tillåta en sådan utveckling av dessa faktorer, att dessa skulle komma att betyda en befrielse från det kapitalistiska förtrycket. De kunna icke göra detta utan att först med alla maktmedel resa ett sådant motstånd, att detta blott genom en avgörande kamp skall kunna brytas.
Vidare rör det sig icke därom, huruvida vi icke till proletariatets nytta skulle utnyttja skiljaktigheterna mellan de borgerliga partierna. Icke förgäves ha Marx och Engels ständigt bekämpat talet om "den reaktionära massan", emedan detta alltför mycket döljer de olika grupperna av de besittande klasserna, och som bli allt betydelsefullare för proletariatets framåtskridande. För såväl arbetareskyddslagstiftningen som utvidgningen av de politiska rättigheterna ha vi mest att tacka sådana motsättningar.
Det som bestrides är endast möjligheten för ett proletäriskt parti att tillsammans med borgerliga partier bilda en regering eller ett regeringsparti utan att därigenom råka i oövervinneliga motsägelser, på vilka de måste gå i sär. Statsmakten är överallt ett organ för klassväldet. Men klassmotsatsen mellan proletariatet och de besittande klasserna är så stor, att proletariatet aldrig tillsammans med en besittande klass kan härska i staten. Den besittande klassen skall alltid fordra, och måste i sitt intresse fordra, att statsmakten må fortsätta att hålla proletariatet nere. Däremot skall proletariatet alltid fordra av en regering, som bildas av dess eget parti, att statsmakten bistår det i dess kamp mot kapitalet. På detta måste varje proletärisk-borgerlig koalitionsregering falla sönder.
Ett proletäriskt parti i en borgerlig koalitionsregering skall ständigt bliva medskyldigt i handlingar till proletariatets nedtryckande och inhöstar därigenom dettas missaktning, varjämte det dock ständigt förblir instängt av sina borgerliga förbundskamraters misstroende och hindras från varje gagnelig verksamhet. En regim av sådant slag kan aldrig ge någon styrka åt proletariatet - därtill lånar sig intet borgerligt parti; det kan blott kompromettera ett proletäriskt parti, förvirra och splittra proletariatet.
Men i synnerhet det moment, som sedan år 1848 och därefter ännu alltjämt uppskjutit revolutionen, nämligen den politiska oförmågan hos den borgerliga demokratin, utesluter ohjälpligt en fruktbärande samverkan med denna för vinnandet och det gemensamma utövandet av politisk makt.
Lika mycket som Marx och Engels voro för att skiljaktigheterna mellan de borgerliga partierna utnyttjades för att befordra proletäriska ändamål, lika kraftigt, som de bekämpade talet om "den reaktionära massan", lika starkt ha de präglat uttrycket proletariatets diktatur, som Engels ännu 1891, kort före sin död, förfäktade, ordet om proletariatets envälde såsom den enda form, genom vilken det skulle kunna utöva den politiska makten.
Men om också en borgerlig-proletärisk blockstyrelse är omöjlig såsom medel för utveckling av proletärisk makt, och om också utvecklingen av de sociala reformerna och av proletariatets ekonomiska organisationer finner sina gränser under de givna maktförhållandena, så finnes dock inte den ringaste orsak att emedan den politiska revolutionen ännu inte har inträffat, därav sluta sig till, att sådana revolutioner ha funnits endast i det förgångna, men aldrig skola inträffa i framtiden.
Andra tvivlare på revolutionen äro inte så apodiktiska. De anse det vara möjligt, att en sådan kan inträffa ännu en gång, men om den kommer, så ligger den ännu i ett oskönjbart fjärran. Under åtminstone en människoålder framåt är den fullkomligt omöjlig, den kommer inte i betraktande för vår praktiska politik. Under de närmaste årtiondena måste vi inrikta oss på det fredliga inväxandets taktik och den proletärisk-borgerliga blockpolitiken.
Och dock uppdyka just nu fakta, som måste föranleda oss mer än någonsin att förklara denna uppfattning förfelad.
För att diskreditera marxisternas förväntningar om en kommande revolution slungar man ofta emot oss, att vi skulle älska att profetera, medan vi däremot skulle visa oss vara dåliga profeter.
Vi ha redan sett varav det kommer sig, att den av Marx och Engels väntade proletäriska revolutionen ännu icke inträffat. Men om man bortser från dessa gäckade förväntningar, så måste man förvåna sig, icke däröver att allt vad de hoppades icke gick i fullbordan, utan däröver, att så många av deras förutsägelser ha slagit in.
Vi ha t.ex. redan sett, att det kommunistiska manifestet i november 1847 förkunnade den kommande revolutionen av 1848. Det skedde vid samma tid, då Proudhon bevisade, att revolutionernas tidevarv för alltid skulle vara slut.
Marx var den förste socialisten, som påpekade den betydelse fackföreningarna ha för proletariatets klasskamp. Det var i hans stridsskrift mot Proudhon, "Filosofins elände", 1846. I sina arbeten om kapitalet på 60-talet förutsåg han redan våra dagars aktiebolags- och kartellsystem. Under kriget 1870-71 profeterade han, att från och med nu skulle den socialdemokratiska rörelsens tyngdpunkt förflyttas från Frankrike till Tyskland. I januari 1873 förutsade han den kris, som några månader senare tog sin början - o.s.v.
På samma sätt är det med Engels.
Och även där de misstogo sig fanns i villfarelsen en mycket riktig och betydelsefull kärna av sanning. Man må i detta avseende erinra sig vad som ovan blivit sagt om den år 1885 av Engels uttalade förväntningen på en under de närmaste åren inträdande politisk skakning.
Det torde vara på sin plats att här ta upp till bemötande en legend, som hotar att nästla in sig. I sin bok "Arbeiterfrage", av vilken femte upplagan utkommit då detta skrives, uttalar Berlinerprofessorn H. Herkner i sin redogörelse för partidagen i Hannover (1899):
"Kautsky låter under stridens hetta rycka sig med ända därhän, att han brännmärker förhoppningen om en snart inträffande, alla önskemål uppfyllande katastrof rent av såsom idioti, alltså ett mycket starkare angrepp, än det Bernstein själv hade gjort. Om Engels verkligen hade profeterat den stora villervallan för 1898 (sade Kautsky), då skulle han icke ha varit den store tänkare han var, han skulle ha varit en sådan idiot, att inte en enda valkrets skulle ha valt honom till sin delegerade vid partidagen. Engels hade blott menat, att år 1898 skulle måhända våra dagars politiska system i Preussen ha kunnat störta samman.
Det må lämnas därhän vad Engels har antagit. Däremot tillåta Bebels ord vid partidagen i Erfurt 1891 - att endast få medlemmar av denna kongress icke skulle uppleva förverkligandet även av de sista målen - ingen som helst räddande tolkning. De voro idiotiska - för att tala med Kautskys ord av år 1899. I detta intermezzo kom den förvandling som inträffat i deras huvuden, vilka hittills prisat den gamla taktiken, med en sådan klarhet till uttryck, att den lämnar ingenting övrigt att önska."
Tyvärr lämnar klarheten hos herr professorn mycket, mycket övrigt att önska. "Förhoppningen på en snart inträdande, alla önskemål uppfyllande katastrof" har jag inte med ett enda ord betecknat som idioti, av den enkla orsaken, att det icke var tal om någon sådan katastrof. Jag skulle för övrigt ha varit alldeles berättigad att beteckna förhoppningen om en alla önskemål uppfyllande katastrof just som en idioti. Jag valde beteckningen "idioti" för den föreställningen, att Engels skulle ha fastslagit till ett bestämt datum, till året 1898, revolutionens utbrott. Ett sådant slag av profeterande föreföll mig i alla händelser idiotiskt. Men Engels har aldrig gjort sig skyldig därtill. Och Bebel lika litet. Även på partidagen i Erfurt 1891 hade han icke angivit något bestämt år för revolutionens ankomst.
Redan då hade man skämtat en smula med hans "profeterande". Därpå svarade han:
"Man må skratta och håna åt profeterandet; tänkande människor kunna icke reda sig därförutan. Den kyliga pessimistiska nykterheten av i dag var ännu för några år sedan främmande även för Vollmar. Den av honom angripne Engels har 1844 fullkomligt riktigt förutsagt revolutionen av 1848. Och det som Marx och Engels i den bekanta adressen från den internationella arbetareassociationens generalråd förutsade vid tiden för kommunoroligheterna angående tingens blivande inbördes förhållanden i Europa, har icke det blivit till punkt och pricka förverkligat? (Mycket sant!) Liebknecht, som också gjort en smula narr av mig, har själv profeterat mycket. (Munterhet.) Han har, liksom jag, år 1870 förutsagt i riksdagen vad som i dag till alla delar har inträffat. Läs hans och mina tal från 1870-1871 och ni skola finna detta bekräftat. Men där kommer Vollmar och ropar: Tig med dessa gamla historier och låt bli att profetera! Men även han själv profeterar. Skillnaden mellan honom och mig är blott denna: Han besitter den underbaraste optimism beträffande våra motståndare, men den mest fruktansvärda pessimism beträffande partiets principiella strävanden och dess framtid." (Prot., sid. 283.)
En av Bebels mest betydelsefulla förutsägelser, som gick i uppfyllelse, är den han gjorde 1873: att centrum i riksdagen snart skulle ökas från 60 platser till 100, samt att den Bismarckska kulturkampen snart skulle ta ett beklagligt slut och bidraga till Bismarcks fall.
Slutligen har man gjort mig den äran att ställa mig i rad med dessa "profeter". Jag kan inte befinna mig i bättre sällskap.
Man slungade emot mig, att vad jag i min artikelserie "Allerhand Revolutionäres" i "Neue Zeit" såväl som i förordet till min "Ethik" sagt angående den ryska revolutionen skulle ha blivit grundligt vederlagt genom den historiska erfarenheten.
Stämmer det?
I förordet till "Ethik" skrev jag:
"Vi gå till mötes en period, under vilken, vem vet hur länge, för alla socialdemokrater det lugna arbetet skall vara uteslutet och vår verksamhet en ständig kamp ...
Just nu äro tsarismens legodrängar i ivrigt arbete att efterlikna Alba och Tilly under religionsstriderna på 16:de och 17:de århundradet - men icke genom militära stordåd, utan genom brutalt mordbränneri. De västeuropeiska förfäktarna av kultur och ordning och andra av mänsklighetens heligaste ägodelar hälsa detta med hänförelse såsom återställandet av lagliga tillstånd. Men lika litet som det lyckades för Habsburgarnas soldenärer, trots framgångar tidvis, att åter göra Nordtyskland och Holland katolskt, skall det lyckas för de Romanoffska kosackerna att återställa den absolutistiska regimen. Han har ännu makten att ödelägga sitt land, men icke att regera det."
"I varje fall är den ryska revolutionen ännu inte på länge slut - den torde icke sluta, så länge Rysslands bönder icke äro tillfredsställda. Ju längre den dröjer, desto starkare blir dock oron hos Västeuropas proletärmassor, desto närmare kommer faran av finansiella katastrofer, desto sannolikare blir det, att även i Västeuropa begynner en tid av den mest akuta klasskamp."
Vad finnes i dessa ord, skrivna i januari 1906, som jag skulle behöva skämmas för? Tror man måhända, att den ryska revolutionen är slut, att i Ryssland åter härskar normala förhållanden? Och har icke, sedan jag skrev ovan anförda rader, faktiskt hela världen råkat in i ett tillstånd av den största oro?
Och nu till mitt "misslyckade profeterande" i artikeln "Allerhand Revolutionäres". Jag polemiserade den gången mot Lusnia, som förklarade det vara uteslutet, att ett krig om Korea skulle föra till en revolution i Ryssland, och menade, att det var ett överskattande, när jag sade, att de ryska arbetarna vore en mycket mer reell politisk faktor än de engelska. Därpå svarade jag i början av februari 1904, vid begynnelsen av det rysk-japanska kriget:
"Utan tvivel står Rysslands ekonomiska utveckling långt tillbaka för Tysklands eller Englands, och dess proletariat är vida svagare än måhända det tyska eller det engelska. Men allt är relativt, även den revolutionära kraften hos en samhällsklass."
Jag visade sedan av vilka orsaker Rysslands proletariat den gången besatt en utomordentlig revolutionär kraft, och fortsatte vidare:
"Kampen skall så mycket raskare avgöras till absolutismens nackdel, ju mer energiskt Västeuropa nekar denna sin hjälp. Att verka därhän, att så mycket som bara är möjligt diskreditera tsarväldet, är i dag en av den internationella socialdemokratins viktigaste uppgifter ..."
"Emellertid, trots all värdefull vänskap i Västeuropa, växer synbart det trångmål, i vilket alla ryssars självhärskare befinner sig. Kriget mot Japan kan mäktigt påskynda revolutionens seger i Ryssland ... Vad som tilldrog sig efter rysk-turkiska kriget, skulle denna gång upprepas i förstärkt grad: ett väldigt uppflammande av den revolutionära rörelsen."
Sedan jag motiverat detta, fortfor jag:
"En revolution i Ryssland skulle inte närmast kunna grundlägga en socialistisk regim. Därtill äro de ekonomiska förhållandena i landet för omogna. Den kunde till en början blott kalla till liv en demokratisk regim, bakom vilken dock skulle stå ett starkt och våldsamt, framåt sig tvingande proletariat, som skulle tillkämpa sig avsevärda företrädesrättigheter."
"En sådan regim måste mäktigt återverka på Rysslands grannländer. Efter att en gång därsammastädes ha upplivat och uppeldat den proletäriska rörelsen, som därigenom erhöll den starkaste impuls, drivas de å sin sida att företaga en stormning mot de politiska hindren för den borgerliga demokratin - i Preussen närmast mot treklassvalsystemet. Men sedermera visade sig denna återverkan genom en frigörelse av Östeuropas mångskiftande nationella frågor."
Detta skrev jag i februari 1904. I oktober 1905 hade den ryska revolutionen blivit en verklighet och proletariatet dess förkämpe, och genast inträdde återverkningarna på grannländerna. I Österrike fick rösträttsstriden nu en oemotståndlig kraft och ledde snart till seger. Ungern fördes till randen av verklig insurrektion, den tyska socialdemokratin accepterade generalstrejken och kastade sig med full kraft i rösträttsstriden, särskilt i Preussen, som redan i januari 1908 förde till gatudemonstrationer, sådana som Berlin icke sett sedan 1848. Och 1907 kommo de överraskande hottentottvalen och den tyska demokratins fullständiga sammanstörtande. Men om jag därjämte hade väntat en frigörelse av Östeuropas nationella rörelser, så överträffades dessa förväntningar vida genom hela Orientens snabba uppvaknande, i Kina, Indien, Egypten, Marocko, Persien och Turkiet, vilket uppvaknande i de båda sistnämnda länderna redan förde till segerrika, revolutionära resningar.
Och i sammanhang med detta ha vi ett ständigt skärpande av de internationella motsättningarna, vilka redan två gånger, först för Marockos, sedan för Turkiets skull, fört Europa till krigets omedelbara närhet.
Om någonsin en "framtidsspådom", ifall man vill använda det ordet, gått i uppfyllelse, så är det denna, som väntar den ryska revolutionens ankomst och i dess följe en tid av stegrad politisk oro och skärpning av alla sociala och nationella motsättningar.
Visserligen, det vill jag icke förneka, har jag icke förutsagt den ryska revolutionens undertryckande tills vidare. Men om någon år 1846 hade förutsagt den kommande revolutionen av 1848, skulle han misstagit sig i detta, emedan den blev undertryckt 1849?
Säkert måste vi vid varje stor rörelse och resning även räkna med möjligheten av dess undertryckande. En dåre är den, som inför en förestående kamp känner sig säker att redan ha segern i fickan. Vi kunna emellertid blott undersöka huruvida vi gå stora revolutionära strider till mötes. Detta låter sig avgöras med en viss säkerhet. Angående utgången av någon enskild sådan strid låter det sig däremot icke göra att säga något på förhand. Vi skulle dock vara sorgliga figurer, ja, direkta förrädare mot vår sak och ovärdiga för varje strid, om vi på förhand vore övertygade om nederlagets oundviklighet och icke räknade med möjligheten av seger.
Naturligtvis kan inte varje förväntan gå i uppfyllelse. Den som ville ge sig ut för att vara en osviklig profet eller fordra osvikliga profetior av andra, skulle förutsätta övernaturliga krafter hos människan.
Varje politiker måste räkna med den möjligheten att hans förväntningar slå fel. Därav följer icke, att "profeterandet" skulle vara en fåfänglig lek, utan försiktigt och metodiskt bedrivet är det för varje tänkande och vidsynt politiker en verksamhet som icke får underlåtas, varpå redan Bebel hänvisat.
Blott den som går till väga med själlös rutin kan nöja sig med att tro, att det även i framtiden skall gå så som det nu går. En politiker, som samtidigt är tänkare, överväger vid varje inträffande händelse alla de möjligheter, som den kan bära i sitt sköte, och han tänker ut dem till sina mest avlägsna konsekvenser. Visserligen äro de konserverande krafterna i samhället oerhört stora, i nio fall av tio skall därför den ytliga politikern skenbarligen få rätt, när han löper vidare i gamla spår, utan att göra sig många föreställningar om nya situationer och möjligheter. Men en gång inträffar dock en händelse, stark nog att övervinna de konserverande makterna, vilka genom förut inträffade tilldragelser redan blivit skakade i sitt innersta, om också ännu allt till det yttre förblivit vid det gamla. Nu slår utvecklingen plötsligt in på nya banor, varvid alla rutinerade förlora huvudet och endast sådana politici bli beståndande, som gjort sig förtrogna med de nya möjligheterna och dess konsekvenser.
Men man får icke tro, att den som går till väga med själlös rutin åtminstone i händelsernas vanliga förlopp skulle vara överlägsen den angående framtiden eftersinnande eller "profeterande" politikern. Det skulle blott kunna gälla i sådant fall, att politikern håller de möjligheter, vilkas konsekvenser han genomtänkt, för realiteter, efter vilka han inrättade sitt omedelbara praktiska handlande. Vill man måhända påstå, att Engels och Bebel och vilken som helst annan av de "profeterande" politici, om vilka det här är fråga, någonsin skulle ha uppfattat sitt profeterande på detta sätt?
Den själlösa rutinerade politikern känner sig aldrig tvingad att studera det förhanden varande, som förefaller honom vara endast en upprepning av de situationer han redan känner, i vilka han hittills rört sig. Den som däremot i en given situation genomtänker alla dess möjligheter och konsekvenser, kan utföra sin uppgift endast genom studiet av de givna krafterna och makterna, och han går framförallt tillväga så, att han vänder sin uppmärksamhet åt de nya uppväxande, ännu föga beaktade faktorerna.
Vad som för mången filister synes som ett meningslöst profeterande bort i det blå, är i realiteten ett verk av djupa studier och därför ständigt åtföljt av ökad kännedom om verkligheten. Endast i det fall att Engels och Bebel hade visat sig som världsfrämmande fantaster, skulle man ha haft någon rätt att angripa dem för deras "profeterande". Faktiskt har dock aldrig någon givit bättre och ändamålsenligare råd åt proletariatet i alla svåra situationer än just dessa "profeter", och detta just på den grund, att de gåvo sig i färd med arbetet att "profetera". De som hittills blott alltför ofta fört de uppåtsträvande klasserna på villovägar, det är icke de politici, som ständigt strävat efter den vidaste horisont, utan de "realpolitici", som icke se längre än deras näsa räcker, blott hålla sådant för realitet, mot vilket de kunna stöta sin näsa, och förklara varje hinder oändligt och oöverstigligt, mot vilket de en gång slagit sin näsa blodig.
Men det finns ännu ett annat slag av "profeterande" än det som här beskrivits. Ett samhälles utveckling betingas i första rummet av dess produktionsmetoders utveckling, vilkas lagar vi nu till dags redan känna tillräckligt noga för att med någorlunda säkerhet kunna urskilja den nödvändiga samhälleliga utvecklingens riktning och därav även kunna sluta oss till den nödvändiga gången av den politiska utvecklingen.
Detta slag av "profeterande" förväxlas ofta med det ovan framställda, och dock äro båda i grunden skilda från varandra. Å ena sidan rör det sig om mycket mångskiftande möjligheter, som någon viss händelse eller någon viss situation skulle kunna gömma i sitt sköte och vilkas sannolika konsekvenser vi ha att följa. Å andra sidan rör det sig om den med nödvändighet enda möjliga utvecklingsriktning, om vilken vi ha att söka kännedom. I det förra fallet anknyta vi vid bestämda konkreta fakta, i det senare kunna vi endast urskilja allmänna tendenser, utan att kunna säga något bestämt angående de former, som de skola antaga. Man får icke förväxla de båda slagen av undersökning med varandra, även om de skenbarligen leda till samma resultat.
Om till exempel någon säger, att ett krig mellan Frankrike och Tyskland skulle föra till revolution, och om någon annan förklarar, att den tilltagande skärpningen av klassmotsättningarna i det kapitalistiska samhället skulle föra till revolution, så synes det senare påståendet vara en revolutionsprofetia av samma slag som det första. Och dock betyder vart och ett något annat. Om jag talar om ett krig mellan Frankrike och Tyskland, så är det ingen tilldragelse jag kan förutbestämma med säkerheten av en naturlag. Så långt har vetenskapen ännu icke hunnit. Kriget är blott en bland många möjligheter, som kunna inträffa. Men å andra sidan är den revolution, som kan utveckla sig ur kriget, bunden vid bestämda former. Det må komma därhän, att i den av de båda krigförande nationerna, som visar sig vara den svagare, tvånget att förena alla folkets krafter mot den yttre fienden kallar den mest hänsynslösa och energiska klassen, proletariatet, i spetsen för nationen - på samma sätt som Engels år 1891 höll det för möjligt i Tyskland, om det hade att samtidigt föra krig mot det den gången till befolkningen numerärt ännu icke så långt efterblivna Frankrike och det ännu obesegrade och av revolutionen icke skakade Ryssland.
Men revolutionen i följd av ett krig kan även framgå ur en resning av folkets massa, när armén är slagen och mätt på krigets lidanden, och när regeringen störtas, icke för att kriget skall kunna energiskt föras vidare, utan för att ett ändamålslöst och fördärvbringande krig skall kunna hejdas och fred slutas med en motståndare, som även han intet bättre begär.
Slutligen kan revolutionen som följd av ett krig framgå ur den allmänna upprörda stämningen med anledning av ett smädligt och förlustbringande fredsslut, en rörelse som förenar armé och folk mot regeringen.
Om bestämda former för revolutionen i de här angivna fallen äro på förhand givna, så blir däremot bilden av revolutionen helt obestämd, om jag betraktar den som en följd av den tilltagande skärpningen av klassmotsatserna. Jag kan alldeles bestämt påstå, att en revolution, som kriget för med sig, bryter ut antingen under kriget eller omedelbart därefter. Om jag däremot talar om revolutionen såsom resultatet av den tilltagande skärpningen av klassmotsättningarna, så är därmed icke det minsta sagt angående tidpunkten för dess inträffande. Om revolutionen såsom en följd av kriget kan jag med bestämdhet påstå, att den skulle vara en på en gång inträffande handling. Om den revolution, som framgår ur den tilltagande skärpningen av klassmotsättningarna, kan man inte säga någonting alls om den saken. Den kan vara en mycket långvarig process, en revolution i följd av att krig kan därvid själv blott spela rollen av en episod. Angående revolutionen som följd av ett krig kan ingenting på förhand med bestämdhet sägas, den kan bliva rik på följder. Den revolutionära rörelsen, som framgår ur skärpningen av klassmotsättningarna, kan däremot blott tidvis lida nederlag, den måste slutligen segra.
Men å andra sidan är betingelsen på förhand för revolutionen i det första fallet, kriget, såsom vi redan ha sett, något som en gång kan inträffa eller också inte inträffa. Att vilja säga någonting bestämt därom kan inte falla någon in. Skärpningen av klassmotsättningarna ha däremot med nödvändighet sitt ursprung ur lagarna för den kapitalistiska produktionsmetoden. Om alltså revolutionen som följd av ett krig blott är en bland många möjligheter, så är den som följd av klasskampen någonting oundvikligt.
Man ser, att vart och ett av de båda slagen av "profeterande" har sin särskilda metod, fordrar sina särskilda studier, och på dessa studiers inträngande noggrannhet beror betydelsen av de "profetior", som för människor, vilka icke ha någon aning om sådana studier, synas som tomma fantasterier.
Man skulle emellertid mycket misstaga sig, om man trodde, att vi marxister endast "profetera". Icke endast borgerliga politici, som bygga på det beståendes grund, kunna reda sig utan att taga en vid överblick in i framtiden. Därpå vilar exempelvis kolonialpolitikens hela kraft. Om det blott komme an på kolonialpolitiken för i dag, vore det mycket lätt att bli färdig med den. Den är för alla stater, med undantag av England, en miserabel affär. Men den utgör det enda område inom det kapitalistiska samhället, där åtminstone skenbarligen stora framtidsförhoppningar ännu vinka. Och därför, på grund av den glänsande framtiden, om vilken våra kolonialsvärmare profetera, icke på grund av den beklagliga nutiden, utövar kolonialpolitiken en så fascinerande inverkan på alla sinnen, som icke äro övertygade om socialismens kommande herravälde. Ingenting är mer bedrägligt än den åskådningen, att i politiken endast ögonblickets intressen äro det avgörande, att avlägsna ideal icke ha någon praktisk betydelse, att vi reda oss så mycket bättre i vår valagitation ju mer "praktiskt", det vill säga nyktert och trångsynt, vi bete oss, ju mer vi inskränka oss till att tala om skatter och tullar, om polisskandaler och sjukkassor och liknande saker, och ju mer vi behandla våra stora framtidsmål som en förfluten ungdomskärlek, till vilken man ännu gärna tänker tillbaka i sitt hjärta, men med vilken man inför offentligheten helst icke längre underhåller några förbindelser.
Utan att profetera går det nu en gång för alla inte i politiken. Det förhåller sig blott så, att de som profetera, att allting ännu länge skall förbli vid det gamla, de ha ingen uppfattning av att även de profetera.
Naturligtvis kan det icke finnas någon proletärisk politiker, som vore nöjd med de givna förhållandena och icke strävade efter deras grundliga omgestaltning. Och det finns ingen intelligent politiker, av vilken riktning som helst, som icke erkänner, att det skulle vara en absurditet om man väntade, att samhällets ekonomiska omvälvning skulle fortgå i samma snabba tempo som nu och dock allting politiskt förbleve ännu länge så som det är.
Men om politikern trots detta icke vill veta av den politiska revolutionen, det vill säga en energisk förskjutning av maktförhållandena inom staten, då återstår för honom ingenting annat än att söka efter former, genom vilka motsättningarna mellan klasserna upphävas långsamt och omärkligt och utan någon stor, avgörande kamp.
Liberalerna drömma om återställandet av den sociala freden mellan samhällsklasserna, arbetsköparne och arbetssäljarne, utan att arbetsköpet upphäves, helt enkelt därigenom att var och en av dessa klasser ålägger sig själv en viss återhållsamhet gentemot den andra och avstår från alla "maktutvidgningar" och alla "överdrivna fordringar". Det finns folk som tror, att den motsättning, som består mellan den enskilde arbetaren och den enskilde kapitalisten, skulle kunna övervinnas, om arbetare och kapitalister stode organiserade gentemot varandra. Löneavtalen skulle vara början till den sociala freden. I själva verket blir genom organisationen motsättningarnas uppgörelse endast koncentrerad. Striderna mellan de båda parterna bli mer sällsynta, men våldsammare, och de skaka samhället vida mer än de tidigare små enskilda striderna. Motsättningen mellan själva de stridande intressena blir dock genom organisationen vida skarpare, blir tack vare denna förnummen allt mindre som en tillfällig motsättning mellan enskilda personer och allt mer som en nödvändig motsättning mellan hela samhällsklasser.
En socialist kan icke dela illusionen av den sociala freden genom en försoning mellan klasserna. Just det att han inte delar den, gör ju honom till socialist. Han vet, att icke en chimärisk försoning, men endast upphävandet av klasserna, kan återställa den samhälleliga freden. Men har han förlorat tron på revolutionen, då återstår honom ingenting annat än att vänta på det fredliga och omärkliga upphävandet av klasserna genom det ekonomiska framåtskridandet, genom arbetareklassens tillväxande och stärkande och så småningom skeende uppsugande av de andra samhällsklasserna.
Det är teorin om inväxandet i det socialistiska samhället.
Denna teori innehåller en mycket reell kärna. Den stöder sig på den verkliga utvecklingens fakta, vilka bevisa, att vi i själva verket växa fram till socialismen. Det var just Marx och Engels, som framställde detta förlopp och påvisade dess överensstämmelse med de naturliga lagarna.
Vi växa in i detta från två håll: å ena sidan genom kapitalismens utveckling, på grund av kapitalets koncentration. Konkurrensens strider föra med sig, att det större kapitalet, då det är överlägset det lilla, hotar, betvingar och slutligen uttränger detta. Redan detta, alldeles bortsett från profitbegäret, driver varje kapitalist att förstora sitt kapital och utvidga sina företag. Och dessa företag bli större, ständigt fler av dem samlas på en hand. I våra dagar ha vi redan kommit så långt, att banker och företagareorganisationer behärska och organisera största delen av de kapitalistiska företagen inom de mest skilda nationer. Så förberedes allt mer det samhälleliga organiserandet av produktionen.
Hand i hand med denna centralisering av företagen går de stora förmögenheternas tillväxande, som genom formen av aktiebolag på intet sätt hindras. Tvärtom, aktiebolaget icke endast möjliggör för ett fåtal banker och företagareorganisationer i våra dagar att behärska produktionen, det utgör även ett medel att förvandla de små och minsta förmögenheterna till kapital och därigenom prisgiva dem åt kapitalismens centraliseringsprocess.
Genom aktiesystemet ställas småfolkets besparingar till de stora kapitalisternas förfogande, och dessa nyttja dem, som vore det deras egna kapital, och stegra därigenom än vidare den centraliserande kraften hos sina egna stora förmögenheter.
Kapitalistens person blir själv genom aktiesystemet fullständigt överflödig för det kapitalistiska företagets gång. Avskiljandet av hans person från det ekonomiska livet upphör att vara en fråga om ekonomisk möjlighet eller ändamålsenlighet. Det blir endast en fråga om makten.
Socialismens förberedande genom kapitalkoncentrationen är emellertid endast den ena sidan av utväxandet i framtidsstaten. Därjämte försiggår inom arbetareklassen ävenledes en utveckling, som betyder ett växande i riktning hän mot socialismen. Med kapitalets tilltagande växer även antalet proletärer inom samhället. De bliva dess talrikaste klass. Och samtidigt växa deras organisationer. Arbetarna grunda kooperativa föreningar, som slopa mellanhänderna, och inrikta produktionen på de egna behoven; de grunda fackföreningar, som inskränka företagareabsolutismen och söka vinna inflytande över produktionsprocessen; de välja representanter i kommunernas och statens parlamentariska församlingar och sträva att där genomföra reformer, få lagar antagna till arbetareskydd, utbilda stats- och kommunföretag till mönsterföretag och öka ständigt antalet av sådana företag.
Denna rörelse försiggår oavbrutet, vi stå, som våra reformister säga, mitt i den sociala revolutionen, ja enligt någras mening redan mitt inne i socialismen. Det behövs endast en utveckling vidare på den givna grundvalen, ingen katastrof - en sådan skulle endast störa inväxandet i socialismen, alltså bort med alla tankar på sådant, må vi koncentrera oss på det "positiva" arbetet.
Denna utsikt är säkert mycket lockande och man måste verkligen vara en djävulsk natur, om man skulle önska att genom en katastrof störa ett så härligt "reformistiskt uppstigande steg för steg". Om önskan vore våra tankars fader, måste vi marxister samtliga känna oss hänförda för denna teori om inväxandet.
Den har blott ett litet fel: det växande den beskriver, är icke växandet av ett enda element, utan av två element, och till på köpet två mycket motsatta element: kapital och arbete. Vad som för "reformisterna" synes som det fredliga inväxandet i socialismen, är blott ett växande i styrka hos båda de motsatta klasserna, som stå gent emot varandra i oförsonlig fiendskap; det betyder blott, att motsättningen mellan kapital och arbete, som ursprungligen endast fanns mellan ett antal av individer, vilka utgjorde ett litet fåtal inom staten, nu vuxit upp till en kamp mellan jättelika, fast sammanslutna organisationer, vilka betinga samhällets och statens hela liv. Så betyder inväxandet i socialismen ett inväxande i stora strider, vilka skaka hela statsväsendet, ständigt måste bli allt våldsammare och endast kunna sluta med kapitalistklassens nedstörtande och exproprierande. Ty proletariatet är oumbärligt för samhället, det kan för någon tid tryckas ner, men aldrig förintas. Kapitalistklassen har däremot blivit överflödig, det första stora nederlaget, som den klassen lider i kampen om statsmakten, måste föra till dess fullständiga sammanstörtande för alltid. Den som icke vill se dessa konsekvenser av vårt ständiga inväxande i socialismen, måste vara blind för vårt samhälles grundfaktum: klassmotsättningen mellan kapital och arbete. Inväxandet i socialismen är blott ett annat uttryck för det ständiga skärpandet av klassmotsättningarna, för inväxandet i en epok av stora, avgörande klass-strider, vilka vi kunna sammanfatta under namnet den sociala revolutionen.
Detta vilja visserligen icke revisionisterna hålla för sant, men det har hittills icke lyckats dem att gent emot denna uppfattning förebringa något vägande skäl. Vad de ha att invända däremot, är alltsammans fakta, vilka, om de skulle betyda och bevisa någonting alls, skulle styrka icke "inväxandet" i socialismen, men samhällets "växande bort" från socialismen, i likhet med antagandet, att kapitalet icke centraliserar men decentraliserar sig. Denna logiska motsägelse ligger grundlagd i revisionismens väsen: man måste erkänna den marxska teorin om kapitalismen, om man vill bevisa inväxandet i socialismen. Och man måste förkasta denna teori, om man vill göra troligt, att samhället skall fredligt utveckla sig vidare och att klassmotsättningarna skola förmildras.
Men i huvudena på revisionisterna själva och deras närstående börjar härvid en aning dyka upp, att idén om det fredliga inväxandet i framtidsstaten har en liten hake.
Betecknande för detta är en artikel, som Naumann offentliggjort i oktoberhäftet av "Neue Rundschau" (1908) och därefter i "Hilfe" under rubriken "Schicksal des Marxismus". Det är en rätt virrig framställning av detta öde som den dåtida ledaren av de nationalsociala där ger oss. Han menar, att koncentrationen av kapitalet och bildandet av företagareförbund skulle vara något som överraskade oss marxister och satte oss i förlägenhet, något som vi icke hade väntat. Och å andra sidan påstår han, att först de revisionistiska fackföreningarna skulle gent emot marxisterna ha gjort gällande betydelsen av det lagliga arbetareskyddet och den fackliga organisationen. Den gode mannen har ingen aning om, att det var Marx, som för första gången på det europeiska fastlandet gjorde propaganda för dessa båda företeelser, och att han insåg betydelsen av dem likaväl som av företagareförbunden långt tidigare än de andra socialisterna.
Men man är van vid dessa herrars okunnighet om sådana saker, man behöver inte längre ta notis därom. Däremot är det anmärkningsvärt, att Naumann i sin artikel upptäcker det koncentrerade kapitalets övermakt, så att, enligt honom, den ekonomiska utvecklingen för, icke in i socialismen, men till "en ny feodalism med oerhört starka ekonomiska medel". Gentemot företagareförbunden, säger han, komma kooperationen och fackföreningsrörelsen icke långt.
"Ledningen av industrin ligger så långt vi kunna se framåt i tiden där, varest syndikat och banker samarbeta med varandra. Där ha vuxit upp härskare, som icke kunna hävas ur sadeln genom någon social revolution, så länge icke förskräckliga tider av arbetslöshet och hunger förorsaka ett sådant hat hos massorna, att de i blindo kasta allt över ända, utan att kunna bygga upp något bättre. Tanken på den sociala revolutionen är sakligt slut. Det är mycket pinsamt för alla socialister av det gamla slaget, även för oss sociala ideologer, då vi hade hoppats på en snabbare förbättring av arbetarnas ställning, men det är till ingen nytta att vi försöka föra oss själva bakom ljuset, det nästa tidevarvet tillhör industriförbunden!"
Det ser just icke ut som ett inväxande, och allra minst som ett fredligt inväxande, i socialismen. Naumann kan själv icke angiva något annat medel att störta den nya feodalismen än ett "hat hos massorna", vilket skall "kasta allt över ända", alltså en revolution - men där utför han plötsligt en logisk kullerbytta. Först tillstår han, att företagareförbunden endast genom en revolution kunna kastas ur sadeln. Men sedan lämnar han åsido tanken på en revolution av sådant slag med det enkla påståendet, att den måste vara en hungerrevolt, som "i blindo kastar allt över ända utan att kunna skapa något bättre". Varför det måste vara så, varför revolutionen på förhand är dömd att vara ofruktsam, det förblir Naumanns hemlighet.
Men sedan han utan skäl, endast med ett penndrag, slagit ihjäl revolutionsidén, förfaller han ingalunda till fullständig hopplöshet, utan inriktar sig mot en stark och fröjdefull tro. Ty han upptäcker, att företagareförbunden äro oemotståndliga endast för marxister, som erkänna den ekonomiska nödvändigheten och förneka den fria viljan. Vi behöva endast erkänna denna vilja, så kunna vi också reda oss mot företagareförbunden, då förlora "de oerhört starka medlen" hos "den nya feodalismen" sin oemotståndlighet.
Vad massornas svallning icke förmår, det skall "personligheten", den enskildes fria vilja, utföra. Att hänvisa till detta, det är "praktisk realpolitik".
Naumann förtäljer oss:
"Marx ville icke höra mycket talas om appellen till den fria viljan, emedan han bedömde allt som ett naturnödvändigt skeende. Åtminstone låter det så i hans teori. Som enskild människa var han visserligen en personlighet full av viljekraft och en uppväckare av energi. I våra dagar sker nu en viss tillbakagång från naturläran till viljeläran och därmed till grundläran för alla liberala rörelser. Eduard Bernstein har på det tydligaste talat om, att man åter måste sitta vid Kants fötter. Även inom de anarkistiska eller halvanarkistiska rörelserna bredvid socialdemokratin befinner sig samma anstrykning av tro på en i blindo ordnande naturmakt, ett öde inom det ekonomiska livet, på återtåg för insikten, att det är viljan, som gestaltar tingen på det ena eller andra sättet. Detta återvändande till viljeläran är en följd av det nya industriherraväldets faktiska befästande. Man märker, att det är något, som icke störtar av sig själv, men att dess företrädesrättigheter måste ryckas bort genom viljeakter."
"Man", som nu först märker detta, är lovprisarna av det fredliga inväxandet i socialismen. Vi marxister behöva verkligen icke denna iakttagelse. För revisionisterna såväl som för deras anarkistiska och nationalsociala utlöpare är det däremot en oerhörd upptäckt. Men de äro bin, som förstå att suga honung ur varje blomma, och så se de även i denna upptäckt en vederläggning av de marxska åskådningarna - just som deras liberala, nationalsociala, anarkistiska och halvanarkistiska bröder i anden. Alla anklaga de Marx, att han blott kände en "i blindo ordnande", "automatisk" ekonomisk utveckling och ingenting visste om den mänskliga viljan. Och just att utplåna denna vilja, det skulle vara vår huvuduppgift.
Så lär icke blott Naumann, utan även Friedeberg, så lära alla dessa, som inom socialdemokratin pendla fram och tillbaka mellan Naumann och Friedeberg, såsom Eisner och Maurenbrecher, så lära även revisionismens teoretici, såsom Tugan-Baranowsky:
"Författaren av »Das Kapital» överskattade betydelsen av den historiska processens elementära sida och begrep icke den levande mänskliga personlighetens skapande jätteroll i denna process." ("Der moderne Socialismus", sid. 91.)
Allt detta bevisar tydligt, att teorin om det fredliga inväxandet i socialismen har en stor lucka, som måste stoppas till genom den levande mänskliga personligheten och dess fria viljas skapande jätteroll. Men denna fria vilja, som skall fullkomna inväxandet, betyder i själva verket dettas upphävande. Om Naumann har rätt däri, att viljan är fri och "gestaltar tingen på det ena eller andra sättet", då är sannerligen icke lätt att förstå, vilken sannolikhet som skulle tala för, att vi just växa in i socialismen. - Då är det överhuvud omöjligt att iakttaga någon som helst utvecklingsriktning för samhället, då är intet vetenskapligt iakttagande av samhället möjligt.
Gentemot det ovan anförda skola revisionisterna framhålla, att en ännu mycket större motsägelse träder i dagen hos Marx själv, vilken såsom tänkare icke erkänner någon fri vilja och väntar allt av den nödvändiga ekonomiska utvecklingen, som försiggår automatiskt, men vilken däremot såsom revolutionär stridsman på det kraftigaste utvecklat viljorna och appellerat till proletariatets vilja. Det skulle hos Karl Marx finnas en oförenlig motsägelse mellan teori och praxis, förkunna för oss revisionister, anarkister och liberaler i den innerligaste endräkt.
I själva verket är det inte möjligt att hos Marx finna en sådan motsägelse. Den är en produkt av virrigheten hos hans kritici - en virrighet som är obotlig, eftersom den ständigt återkommer. Den uppkommer väl av oförmågan att skilja på vilja och fri vilja. Marx har aldrig bortsett från den samhälleliga betydelsen av viljan och "den mänskliga personlighetens jätteroll", han har endast förnekat viljans frihet, vilket är något helt annat. Det har redan blivit framhållet tillräckligt ofta för att göra en ytterligare förklaring här överflödig.
Men därjämte beror denna virrighet på en ganska märkvärdig föreställning om vad som är ekonomi och ekonomisk utveckling. Alla dessa lärda herrar mena, att emedan den skulle äga rum i enlighet med bestämda lagar, skulle den försiggå automatiskt, självverkande, utan viljande mänskliga personligheter, så att det mänskliga viljandet uppträder bredvid och över ekonomin som ett särskilt element, som fullkomnar denna och förorsakar, att de med ekonomin sammanhängande tingen "gestalta sig på det ena eller andra sättet". Denna åskådning är möjlig endast i hjärnor, vilka uppfatta ekonomin helt skolastiskt, vilka ur böcker förskaffat sig sina begrepp och röra sig vidare med dem rent teoretiskt utan att ha vunnit den ringaste levande åskådning av det verkliga ekonomiska förloppet. Proletärerna äro dem i varje fall i detta avseende överlägsna, och trots Maurenbrecher och Eisner kunna dessa därför förstå detta förlopp och dess historiska roll bättre än de borgerliga teoretici, som äro främmande för den ekonomiska praktiken, men även bättre än de borgerliga praktici, för vilka varje teoretiskt intresse förblir främmande såväl som varje behov att av ekonomin förstå mer än vad som är nödvändigt för ett framgångsrikt profitalstrande.
Hela den ekonomiska teorin blir till en tom lek med begrepp för var och en, som inte utgår från den uppfattningen, att den mänskliga viljan är drivkraften för varje ekonomiskt förlopp. Visserligen inte en fri vilja, inte en vilja i sig, men en bestämd vilja. Det är i första rummet viljan att leva, som ligger till grund för all ekonomi, ja, som uppstår redan med livet hos de med egen rörelse och urskiljningsförmåga begåvade organismerna. Varje form av viljande kan i första rummet föras tillbaka till viljan att leva.
Vilka särskilda former denna livsvilja hos organismen antager i varje enskilt fall, det beror på de särskilda betingelserna för dess liv - ordet betingelser taget i vidare betydelse, så att det omfattar även faror och hinder för livet, icke endast medlen för dess uppehälle. Livsbetingelserna bestämma arten av dess viljande, formerna för dess handlande och följderna därav.
Denna uppfattning bildar utgångspunkten för den materialistiska historieuppfattningen. Men det är visst och sant, att så enkelt än de förhållanden, som på detta sätt låta förklara sig, ligga hos den enklare organismen, så skjuta sig dock på ett högre stadium många mellanled in mellan det blotta viljandet att leva och de mångfaldiga former, som organismens viljande kan taga.
Det kan inte vara min uppgift att här utförligt klargöra detta. Några hänvisningar må dock tillåtas mig.
Livsbetingelserna för en organism äro av tvåfaldigt slag: å ena sidan sådana, som alltid återkomma, som inte ändra sig under loppet av flera generationer. Ett för dessa betingelser anpassat ändamålsenligt viljande blir här till vana, som går i arv och genom naturligt urval förstärkes; det blir till instinkt, till drift, som individen slutligen följer under alla omständigheter, även under betingelser utanför de vanliga, betingelser under vilka lydnaden under driften icke befordrar eller uppehåller livet, men skadar det och kanske till och med åstadkommer döden. Det oaktat är den djupaste grunden för detta viljande en vilja att leva.
Jämte de livsbetingelser, som alltid återkomma på samma sätt, finns det dock även sådana, som endast sällan eller på ett skiftande sätt inträffa. Här sviker instinkten, här beror livets uppehållande väsentligen på organismens urskiljningsförmåga, som möjliggör, att den kan uppfatta den givna situationen och anpassa sitt förhållande därefter. Ju mer en djurart lever under raskt skiftande livsbetingelser, desto mer utvecklar den sin intelligens, dels därigenom att organen för intelligensen starkare tagas i anspråk, dels därigenom, att individer med svagare intelligens förr utrotas.
Hos människan slutligen blir intelligensen så stor, att hon är i stånd att skapa sig konstgjorda organ, vapen och verktyg, för att bättre kunna försvara sin plats under de givna livsbetingelserna. Men samtidigt skapar hon även därmed för sig själv nya livsbetingelser, efter vilka hon har att anpassa sig. Så blir utvecklingen av tekniken, en företeelse av hög intelligens, å sin sida själv en drivande orsak till vidare utveckling av intelligensen.
Även teknikens utveckling är en företeelse av viljan att leva, men den drar med sig en betydelsefull modifikation av densamma. Djuret vill leva så som det hittills har levat. Mer fordrar det inte. Uppfinningen av ett nytt vapen eller ett nytt verktyg för med sig möjligheten att leva bättre än hittills, att uppnå rikligare näring, mer ledighet, större säkerhet eller slutligen att tillfredsställa nya behov, som man ända hittills icke känt. Ju mer tekniken utvecklar sig, desto mer blir viljan att leva till viljan att leva bättre.
Denna vilja kännetecknar kulturmänniskan.
Men tekniken förvandlar inte endast människans förhållande till naturen utan även människornas förhållande till varandra.
Människan tillhör de samhälleliga djuren, hör till dem, vilkas livsbetingelser icke tillåta att de leva isolerade, utan endast förenade i samhällen. Viljan att leva antar här formen av vilja att leva tillsammans med och för medlemmarna av samhället. Teknikens utveckling förvandlar även betingelserna för det gemensamma livet och arbetet i samhället, liksom den förvandlar de övriga livsbetingelserna. Först och främst därigenom, att den förlänar människan organ, som äro skilda från hennes kropp. De naturliga verktygen och vapnen, naglarna, tänderna, hornen o.s.v., äro på samma sätt utmärkande för alla individer av samma art (vid lika kön och ålder). De konstgjorda verktygen och vapnen kunna emellertid ägas endast av enskilda människor och undanhållas andra. De, som ensamma förfoga över sådana verktyg och vapen, leva under andra livsbetingelser än de, som umbära dem. Så bildas olika klasser, bland vilka den samma viljan att leva antar olika former hos var och en.
En kapitalist till exempel kan inte existera under de betingelser, under vilka han lever, om han inte drar till sig profit. Hans vilja att leva driver honom att förvärva profit, och hans vilja att leva bättre driver honom att sträva efter en ökning av profiten. Redan detta tvingar honom att öka sitt kapital, men i samma riktning och ännu starkare ökas konkurrensens kamp, som hotar honom med undergång, om han inte är i stånd att beständigt förstora sitt kapital. Kapitalens koncentration är inte en automatisk process, som försiggår utan de deltagandes vilja och medvetande. Utan kapitalisternas mycket energiska vilja skulle det inte alls vara möjligt för dem att bli rika och försätta sina svagare konkurrenter ur spelet. Vad som ligger utanför deras vilja och deras medvetande är endast det faktum, att resultaten av detta deras viljande och strävande skapa betingelserna för en socialistisk produktion. Säkerligen vilja kapitalisterna inte detta. Men därmed är inte sagt, att människans vilja och "den skapande personlighetens jätteroll" skulle vara något främmande för det ekonomiska förloppet.
Samma vilja att leva, som besjälar kapitalisterna, verkar även bland arbetarna. Men i överensstämmelse med deras helt annorlunda beskaffade livsbetingelser antar den andra former hos dem. Inte efter profit sträva de, men efter att sälja sin arbetskraft, efter att erhålla höga pris för arbetskraften och låga pris för livsmedlen; därav uppkommer deras bildande av kooperativa föreningar och fackföreningar och deras strävan efter arbetareskyddslagar. Och därav uppkommer slutligen den andra tendensen, som jämte tendensen hän emot kapitalkoncentration betecknas som inväxande i socialismen. Även här betyder detta inte det viljelösa, omedvetna förlopp, som man vanligen förstår med ordet "inväxande".
Äntligen kommer ännu en annan sida av viljan att leva i betraktande för det samhälleliga förloppet. Under vissa betingelser kan viljan att leva för en individ eller ett samhälle uppfyllas endast genom att övervinna andra individers livsvilja. Rovdjuret kan leva endast genom att förinta andra djur. Men ofta fordrar hans vilja till liv även en förminskning av antalet kamrater inom den egna arten, vilka göra honom bytet stridigt eller födan knapp. Detta kräver icke de andras förintande, men väl att deras vilja böjes av en överlägsen muskel- eller nervkraft.
Även bland människorna uppstå sådana strider om medlen till livets uppehälle, från jaktmarker och fiskplatser till marknader och kolonier. Detta dock mindre mellan två individer än mellan två samhällen. Sådana strider sluta ständigt antingen med den ena partens förintande eller oftare med hans viljas brytande eller böjande. Detta är varje gång blott ett övergående förlopp. Människan utvecklar dock därjämte en bestående böjelse att kuva andras vilja, i det hon utvecklar bestående utbytesförhållanden.
Klassmotsättningarna äro motsatta viljeakter. Kapitalisternas vilja att leva finner betingelser föreligga, som tvinga dessa att kuva och göra för sig brukbar arbetarnas vilja. Utan detta kuvande av andras vilja skulle det inte finnas någon kapitalistisk profit, och inga kapitalister skulle kunna existera. Men arbetarnas vilja att leva tvingar dessa i rakt motsatt riktning, till att göra uppror mot kapitalisternas vilja. Därav klasskampen.
Så se vi viljan som drivkraft för hela det ekonomiska förloppet. Den bildar dess utgångspunkt, den genomtränger var och en av dess yttringar. Det finns ingenting absurdare än att i viljan och ekonomin se två faktorer, som äro oavhängiga av varandra. Bakom detta gömmer sig den fetischistiska uppfattning, som förväxlar ekonomin, d.v.s. formerna för människornas gemensamma och mot varandra riktade samhälleliga arbete, med de materiella föremålen för detta arbete, råämnen och verktygen, och inbillar sig att liksom människan använder råämnen och verktyg för att efter sitt godtycke forma bestämda föremål, så skulle "den skapande personligheten" med fri vilja använda ekonomin för att därigenom efter sitt behov gestalta vissa samhälleliga förhållanden "på det ena eller det andra sättet". Emedan arbetaren står utanför råämnena och verktygen, står över dem, behärskar dem, så tror den ekonomiske fetischisten, att människan skulle stå utanför ekonomin, skulle stå över den och behärska den efter fri vilja. Och emedan råämnen och verktyg sakna vilja och medvetande, så tror han, att i ekonomin försiggår allting automatiskt, utan vilja och medvetande.
Det finnes inte något missförstånd, som är löjligare än detta.
Den ekonomiska nödvändigheten betyder inte viljelöshet. Den uppkommer av nödvändigheten för levande väsen att vilja leva och av det oundvikliga för dem att därtill använda de livsbetingelser, som de finna föreligga. Den är nödvändigheten av ett bestämt viljande.
Ingenting är alltså mer orätt än den åsikten, att erkännandet av den ekonomiska nödvändigheten skulle betyda ett försvagande av viljan; denna skulle man först nödgas väcka hos arbetarna och väcka den - genom biografier över generaler och andra viljekraftiga män samt genom föredrag över viljans frihet! Om man intalar folk att någonting är bestående, då skall det också vara bestående och besittas av dem. Den som tror på den fria viljan, skall därigenom förvärva sig en vilja och just en fri vilja. Man betrakte blott för ett ögonblick våra professorer och andra borgerliga intellekt, vilka gått sin väg fram genom Kants skola å den ena sidan och genom dyrkan av de viljekraftiga hohenzollrarna å den andra, vilken outtömlig fond av okuvlig vilja ha de inte därigenom förvärvat sig!
Om inte den djupaste grunden för all ekonomisk nödvändighet, viljan att leva, verkade på det kraftigaste bland arbetarna, om denna vilja först måste med konstgjorda medel väckas bland dem, då skulle all vår strävan vara förgäves.
Därmed är dock inte sagt, att människornas viljande skulle vara utan sammanhang med deras medvetande och inte bestämmas av detta. Energin i vår vilja att leva beror visserligen inte av vårt medvetande, men väl bestämmer detta de former, som denna vilja antager i givna fall, och den energi som förbrukas på enskilda sådana former. Vi ha ju sett, att jämte instinkten är det medvetandet som styr viljan, vars former äro beroende av på vilket sätt och till vilken grad medvetandet urskiljer livsbetingelserna. Då urskiljningsförmågan är olika hos olika individer, kan även deras likartade vilja att leva reagera olika på samma livsbetingelser, och det är denna olikhet, som framkallar skenet av viljans frihet, liksom berodde arten av viljande hos individen inte av hans livsbetingelser utan av hans vilja.
Inte genom uppbyggliga legender och spekulationer över viljans frihet, men endast genom en ökad insikt i de samhälleliga förhållandena kunna formerna för proletariatets viljande och den energi som det riktar på enskilda av dem utnyttjas för dess egna intressen.
Viljan att leva är det faktum, från vilket vi måste utgå och som vi ha att förutsätta såsom givet. De former, som den antager och den intensitet, med vilken den yttrar sig, bero då hos enskilda individer, klasser, nationer o.s.v. av deras förmåga att urskilja de givna livsbetingelserna, vilka, då de hos två klasser avslöja en motsatt vilja, även äro kampbetingelser.
Blott med de senare ha vi här att göra.
Viljan som kamplust bestämmes 1. av det pris som vinkar de kämpande, 2. av deras kraftkänsla, 3. av deras verkliga kraft.
Ju större kampens pris är, desto starkare är viljan, desto mer vågar man, desto mer energiskt uppbjuder man alla sina krafter att erhålla priset. Men det gäller endast om man är övertygad, att man förfogar över de krafter och anlag, som äro erforderliga för prisets erövrande. Har man inte det nödvändiga förtroendet till sig själv, då må kampens mål vara än så lockande, det frigör intet viljande, endast en önskan, en längtan, som nog kan vara mycket het, men inte föder någon handling och praktiskt taget är fullständigt ändamålslös.
Kraftkänslan åter är onyttig och ännu sämre, om den inte grundar sig på verklig kännedom om den egna kraften och om motståndarens, men på blotta illusioner. Kraft utan kraftkänsla förblir död, framkallar intet viljande. Kraftkänsla utan kraft kan under vissa omständigheter leda till gärningar, som överraska och skrämma motståndaren, kuva och förlama hans vilja. Men bestående resultat äro omöjliga att uppnå utan verklig kraft. Företag som lyckas, inte genom verklig kraft, men endast genom motståndarens villfarelse angående ens egen kraft, måste alltid förr eller senare gå om intet och lämna efter sig en så mycket större modlöshet, ju mer glänsande det första resultatet varit.
Om vi tillämpa det sagda på proletariatets klasskamp, så är det klart vilka uppgifter de ha, som vilja kämpa med i och befordra denna kamp samt huru socialdemokratin verkar på densamma. Vår första och viktigaste uppgift är att öka proletariatets kraft. Vi kunna naturligtvis inte öka denna efter behag. Proletariatets krafter äro bestämda av dess ekonomiska förhållanden i ett visst tillstånd hos det kapitalistiska samhället, och det låter sig inte göra att villkorligt öka dem. Men verkningen av de för handen varande krafterna kan man stegra därigenom, att man motverkar deras förspillande. De omedvetna förloppen i naturen betyda ett oändligt förspillande av krafter, om vi betrakta dem från synpunkten av våra ändamål. Naturen har alls inte något ändamål, som den tjänar. Människans medvetna viljande utpekar emellertid för henne ett mål och visar henne även de vägar, på vilka hon med minsta kraftförlust, utan förspillande av krafter, kan på ett ändamålsenligt sätt uppnå detta mål.
Detta gäller även för proletariatets klasskamp. Väl försiggår den redan från begynnelsen icke utan deltagarnas medvetande; men deras medvetna viljande därvid omfattar endast deras närmaste personliga behov. De samhälleliga omgestaltningar, som framgå därur, förbli i det närmaste fördolda för kämparna. Såsom samhälleligt förlopp är därför klasskampen länge ett omedvetet förlopp och såsom sådant behäftat med allt det förspillande av kraft, som innebor i alla omedvetna förlopp. Blott urskiljandet av de samhälleliga förloppen, dess tendenser och mål, förmår göra ett slut på denna kraftförlust och koncentrera proletariatets krafter, sammanfatta dem i stora organisationer, som förenas av stora mål och planmässigt underordna de personliga synpunkterna och de för ögonblicket tjänliga handlingarna under de bestående klassintressena, som å sin sida åter äro ställda i hela den samhälleliga utvecklingens tjänst.
Med andra ord: teorin är den faktor, som till det högsta stegrar proletariatets kraftutveckling, i det den lär det att på det ändamålsenligaste sätt bruka sina genom den ekonomiska utvecklingen givna krafter och motverkar deras förspillande.
Men teorin stegrar inte blott proletariatets verksamma kraft, utan även dess kraftmedvetande. Och det är inte mindre nödvändigt.
Vi ha sett, att viljan bestämmes inte blott genom medvetandet, men även genom vana och instinkt. Förhållanden, som ständigt upprepa sig under årtionden, ja under århundraden framåt, åstadkomma vanor och instinkter, som fortsätta att verka ännu när de materiella grundvalarna för dem ha försvunnit. En samhällsklass, som före detta härskade genom sin överlägsna kraft, kan redan för länge sedan ha blivit svag, och en av densamma exploaterad samhällsklass, som tidigare var svag och därför underlägsen en exploaterande klass, kan ha blivit stark. Men det kraftmedvetande, som uppkommit på båda sidorna, fortsätter ännu länge att verka, tills det en gång kommer till en krafternas prövning, till exempel genom ett krig, som uppenbarar den härskande klassens hela svaghet. Nu blir den behärskade plötsligt medveten om sin kraft, det kommer en revolution, ett plötsligt sammanstörtande.
Så fortsätta även hos proletariatet känslan av dess ursprungliga svaghet och tron på omöjligheten att besegra kapitalet länge att verka.
Den kapitalistiska produktionsmetoden uppstod på en tid, då proletärerna massvis lågo hjälplösa på gatan såsom parasitiska, för samhället överflödiga existenser. Kapitalisten, som tog dem i sin tjänst, blev deras räddare, deras "brödgivare" eller "arbetsgivare", som man säger nu för tiden, vilket väl dock inte låter mycket vackrare. Deras vilja att leva drev dem att sälja sig. De sågo inte för sig någon annan möjlighet än denna att kunna existera, och lika litet sågo de någon möjlighet att resa något motstånd mot kapitalisterna. Men så småningom förändrade sig förhållandet. Från att ha varit besvärliga tiggare, vilka man sysselsätter av medlidande, bli proletärerna till arbetareklassen, av vilken samhället lever. Kapitalistens person blir däremot allt mer överflödig för produktionsförloppet, vilket aktiebolagen och trusterna påtagligen bevisa. Från att ha varit en ekonomisk nödvändighet förvandlas löneförhållandet alltmer till uteslutande ett maktförhållande, upprätthållet genom statens makt. Men proletariatet blir den talrikaste klassen i staten och även inom hären, på vilken statsmakten vilar. I en industriellt högt utvecklad stat såsom Tyskland eller England skulle det väl redan i våra dagar äga kraft att erövra statsmakten och skulle det redan i våra dagar finna de ekonomiska betingelserna att använda statsmakten till att genom en samhällelig produktion tränga undan den kapitalistiska.
Men vad som fattas proletariatet är medvetande om sin kraft. Blott inom enskilda lager finnes det, men proletariatet såsom helhet saknar det. Socialdemokratin gör vad den förmår för att bibringa dem ett sådant medvetande. Även här återigen genom teoretisk belysning, men inte endast därmed. För kraftmedvetandets skapande är ständigt gärningen verksammare än all teori. Genom sina resultat i kampen mot motståndaren är det socialdemokratin på det tydligaste visar proletariatet dess kraft och därigenom på det verksammaste höjer dess kraftkänsla. För resultaten han har dock åter att tacka den omständigheten, att socialdemokratin ledes av en teori, som gör det möjligt för de medvetna, organiserade delarna av proletariatet att i varje ögonblick använda det mesta möjliga av sina givna krafter.
Den fackliga verksamheten blev, utanför den anglosachsiska världen, från begynnelsen föranledd och befruktad av den socialdemokratiska uppfattningen.
Jämte resultaten av denna verksamhet är det de framgångsrika striderna om och i parlamenten, som mäktigt ha höjt kraftkänslan och kraften hos proletariatet. Inte blott genom de materiella fördelar, som därvid tillföllo enskilda lager av proletariatet, men framförallt därigenom, att de egendomslösa, hittills förskrämda och hopplösa folkmassorna här sågo en kraft uppträda, som djärvt tog upp kampen mot alla de härskande makterna och tillkämpade sig seger på seger. Och under allt detta var den dock ingenting annat än en organisation av de egendomslösa själva.
Däri ligger majfestens stora betydelse, däri ligger även valstridernas såväl som rösträttsstridernas betydelse. Inte alltid medföra de större materiella fördelar för proletariatet, dessa fördelar stå ofta inte alls i något rimligt förhållande till stridens offer, och dock betyda de, när de sluta med seger, ständigt en väldig tillväxt av de verkande krafterna hos proletariatet, emedan de mäktigt stegra dess kraftkänsla och därmed energin av dess viljande i klasskampen.
Våra motståndare frukta dock ingenting mer än tillväxten av denna kraftkänsla. De veta, att jätten förblir ofarlig för dem, så länge han inte är medveten om sin kraft. Deras förnämsta omsorg är att undertrycka hans kraftkänsla. Till och med materiella förmåner för arbetarna äro dem mindre förhatliga än moraliska segrar, som mäktigt höja arbetarnas självkänsla. Därför kämpa de ofta mycket mer energiskt om enväldet i fabriken, om makten att vara "herre i sitt eget hus", än mot löneförhöjningar. Därför deras inbitna fiendskap mot att göra första maj till en fridag. Av samma orsak deras strävan att avvärja den allmänna och lika rösträtten överallt, där den blivit ett medel att på ett i ögonen fallande sätt demonstrera socialdemokratins segerrika, oavlåtliga framryckande bland befolkningen. Inte fruktan för ett socialdemokratiskt flertal driver till sådana strävanden - då kunde man ännu med lugn avvakta åtskilliga val. Nej, det är fruktan att socialdemokratins ständiga valsegrar skola så skrämma dess motståndare och förläna proletariatet en sådan kraftkänsla, att det blir oemotståndligt, de statliga maktmedlen slå fel och maktförhållandena inom staten fullständigt förvandlas.
För den skull måste vi vara beredda på, att vår nästa stora valseger kommer att inbringa oss en attack på den bestående politiska rösträtten - varmed jag dock ingalunda vill ha sagt, att denna attack kommer att lyckas. Den kan framkalla en mångfald nya strider, som slutligen bereda de bestående makterna ännu svårare och farligare nederlag än våra valsegrar.
Väl har vårt parti att anteckna inte endast segrar utan även nederlag. Men dessa verka så mycket mindre nedslående, ju mer vi vänja oss vid att lyfta våra blickar upp över den lokala och för ögonblicket aktuella synvidden för att i stället följa vår rörelse i hela dess sammanhang sedan två människoåldrar hos alla nationer. Det samlade proletariatets oavlåtliga och snabba framryckande trots enstaka mycket svåra nederlag blir då så uppenbar, att ingenting kan förlama vår segervisshet.
Men ju mer vi försöka att betrakta våra enstaka strider i deras sammanhang med hela den samhälleliga utvecklingen, så mycket klarare och väldigare framstår för oss slutmålet för allt vårt strävande: arbetareklassens och därmed mänsklighetens befrielse från varje klass-herravälde. Och så mycket mer adlas vårt arbete även i smått, vilket oavbrutet och med nödvändighet framtvingas av proletariatets vilja att leva. Och så mycket mer blir dess vilja på grund av segerprisets storhet spänd på det högsta ända till revolutionär lidelse, som inte är den upprörda besinningslösheten på grund av någon överraskning, men produkten av en klar uppfattning.
Detta är det sätt, på vilket socialdemokratin hittills har påverkat proletariatets viljande, och den har därmed åstadkommit en så glänsande verkan, att det inte finns den ringaste anledning varför den skulle anpassa sina metoder för någonting annat.
Å ena sidan förebrår man oss marxister att vi utesluta viljan ur politiken, som vi göra till ett automatiskt förlopp. Men å andra sidan påstå dessa samma kritici precis raka motsatsen, att vårt viljande står högre än vår uppfattning om verkligheten. Denna borde lära oss omöjligheten av varje revolution, men vi skulle av idel känslosam fanatism hålla fast vid revolutionens idé och berusa oss därmed. Vi skulle sträva efter revolutionen till varje pris, för dess egen skull, även om vi skulle kunna komma fortare framåt på de givna lagliga grundvalarna.
Bland annat försöker man att få mig i något motsatsförhållande till Friedrich Engels, vilken, såsom man säger, visserligen förr hade mycket starka revolutionära förnimmelser, men kort före sin död lär han han blivit förnuftig samt insett och även erkänt ohållbarheten av sin revolutionära ståndpunkt.
Nu är det riktigt, att Engels 1895 i sitt företal till den marxska "Klass-striderna i Frankrike" hänvisade till hur mycket betingelserna för den revolutionära striden hade förändrats sedan 1848. Vi skulle vara nödsakade att, så att säga, ha stora massor bakom oss, "som förstå vad som är att göra", och vi, "revolutionärerna", "omstörtarna", skulle med de lagliga medlen vinna mycket mer än med de olagliga, med omstörtning. Men man må inte förgäta att han menade detta endast för situationen sådan den var den gången. Den som vill veta, hur de Engelska satserna skola uppfattas, måste jämföra dem med de Engelska breven, till vilka jag korteligen hänvisade i "Neue Zeit" (XXVII, 1, sid. 7). Av dessa finner man, att han energiskt försvarade sig mot skenet av att vara "en fridsam tillbedjare av lagligheten till varje pris". Jag skrev å anförda ställe i "Neue Zeit":
"Inledningen till de marxska klass-striderna är daterad den 6 mars 1895. Några få veckor därefter utgavs boken till offentligheten. Jag hade bett Engels att tillåta mig före bokens utgivning trycka av inledningen i »Neue Zeit»."
Därpå svarade han mig den 25 mars:
"Ditt telegram genast besvarat: »med nöje». Per korsband medföljer texten i korrekturavdrag med titel: Einleitung zum Neudruck von Marx' »Die Klassenkämpfe in Frankreich 1848/50» von F. E. Att innehållet består i ett avtryck av den gamla artikeln ur revyn i Neue Rheinische Zeitung är sagt i texten, som har lidit en smula av våra Berlinervänners räddhågade betänksamhet på grund av upprorsförslaget, för vilket jag väl under dessa omständigheter måste hålla dem räkning."
För att förstå detta, måste man erinra sig, att det s.k. upprorsförslaget, vilket för att försvåra den socialistiska propagandan innehöll ansenliga skärpningar av de bestående lagarna, förelades den tyska riksdagen den 6 december 1894, hänsköts den 14 januari till en kommitté, som i över tre månaders tid (till den 25 april) behandlade frågan. Just under denna tid författades den Engelska inledningen.
Hur allvarligt Engels uppfattade situationen framgår av ett senare ställe i samma brev, där han skrev:
"En valreform, som för oss in i parlamentet, anser jag absolut säker i Österrike, även om en plötslig, allmän reaktionsperiod skulle inbryta. En sådan tycks man i Berlin med all makt vilja framkalla, men tyvärr vet man inte där själv från i dag till i morgon vad man vill."
Redan tidigare, den 3 januari, omedelbart innan han började nedskrivandet av sin inledning, hade Engels skrivit till mig:
"Ni få, som det tyckes, ett ganska livligt år i Tyskland. Om herr v. Köller fortsätter så, är ingenting omöjligt; konflikt, upplösning, statsstreck. Naturligtvis kan man också låta nöja sig med mindre. Junkrarna skulle kunna tillfredsställas med större kärleksgåvor, men för att erhålla dessa, skall man appellera till en viss böjelse för personlig härsklystnad, tvingas att till en viss grad ge efter för denna, då även motståndets faktorer komma med i spelet, och då blandar sig det tillfälliga, det vill säga det icke önskade, det icke beräknade, med i leken. För att försäkra sig om kärleksgåvorna, måste man hota med konflikt - har man så gått ett steg längre, då blir den ursprungliga avsikten, kärleksgåvan, en bisak, då står krona mot riksdag, att böjas eller brytas, då kan det bli muntert. Jag läser just Gardiners "Personal Government of Charles I" (Karl I:s personliga regering), det är nästan löjligt hur sakförhållandena stämma överens med dem av i dag i Tyskland. Så argumenten med anledning av de i parlamentet begångna handlingarnas immunitet. Om Tyskland vore ett romanskt land, så skulle den revolutionära konflikten vara oundviklig, men nu - nix Gewisses weiss man nicht, som Jollymeier (Schorlemmer) säger."
Så allvarlig och rik på konflikter uppfattade Engels situationen vid den tid, då revisionisterna låta honom förkunna, att den obetingat lagliga och fredliga utvecklingens tidevarv skulle ha brutit in och med säkerhet för alltid lagt revolutionernas tidevarv bakom oss.
Det är klart, att Engels med en sådan uppfattning av situationen underlät allt, som av motståndarna skulle ha kunnat utnyttjas mot partiet, att han i sak naturligtvis förblev oböjlig, men uttryckte sig så återhållsamt som möjligt.
Men när "Vorwärts", väl i avsikt att göra ett gynnsamt intryck medan kommittébehandlingen av upprorsförslaget pågick, på ett alldeles särskilt sätt sammanställde och offentliggjorde vissa stycken av inledningen, så att de tagna ensamma för sig framkallade just det intryck, som enligt revisionisternas senare påståenden skulle vara avsett av Engels, då råkade denne i eld och lågor av vrede. I ett brev av den 1 april skrev han:
"Till min förvåning ser jag i »Vorwärts» ett utdrag av min inledning utan min vetskap avtryckt och beskuret på ett sådant sätt, att jag framstår som en fridsam tillbedjare av lagligheten quand même (till varje pris). Så mycket kärare är det mig, att det hela nu offentliggöres i »Neue Zeit», så att detta försmädliga intryck blir utplånat. Jag skall säga min mening om detta mycket bestämt åt Liebknecht och även åt dem, vilka det än må vara, som givit honom detta tillfälle att vanställa min mening."
Han anade inte, att betrodda vänner, som i första rummet voro kallade att skydda hans meningar från vantolkningar, snart därefter skulle komma till den åsikten, att denna vanställda mening hade varit hans verkliga, och att det som föreföll honom försmädligt betydde det härligaste stordådet i hans liv: den revolutionäre kampen skulle ha slutat som en "fridsam tillbedjare av lagligheten till varje pris".
Om denna framställning inte skulle vara tillfyllest för att beteckna den Engelska ståndpunkten gentemot revolutionen, då må här dessutom hänvisas till en artikel, som han några få år före inledningen till den marxska Klass-striderna offentliggjorde i "Neue Zeit" år 1892 under rubriken "Socialismus in Deutschland". Han skrev där:
"Hur ofta ha inte de borgerliga fordrat av oss, att vi under alla omständigheter skulle avstå från bruket av revolutionära medel och förbli inom lagliga gränser nu, då undantagslagen fallit och den allmänna rätten blivit återställd för alla, även för socialisterna! Tyvärr äro vi inte i stånd att göra herrar bourgeois denna tjänst. Vilket dock inte hindrar, att det i detta ögonblick inte är vi som »gör lagligheten kaputt». Tvärtom, den arbetar förträffligt för oss, så att vi skulle vara narrar om vi lämnade den så länge det går på det viset framåt. Den frågan ligger mycket närmare, om det inte är just de borgerliga och deras regering, som komma att överge lag och rätt för att med våld söndersmula oss. Vi ställa oss avvaktande: herrar bourgeois må behaga börja skjutningen.
Utan tvivel, de komma att skjuta först. En vacker dag skola de tyska bourgeois och deras regering bli trötta att med korslagda armar beskåda socialismens allt översvämmande flodvåg; de skola söka sin tillflykt till olagligheten, våldsgärningen. Till vad nytta? Våldet kan undertrycka en liten sekt på ett inskränkt område, men det återstår ännu att upptäcka den makt, som är i stånd att utrota ett över ett stort rike utbrett parti på över två eller tre miljoner människor. Den kontrarevolutionära, momentana övermakten kan måhända på några år fördröja socialismens triumf, men blott för att denna sedan skall bli så mycket mer fullständig och slutgiltig." (X, 1, sid. 583.)
Var och en, som riktigt vill förstå den Engelska inledningens framställning av en för oss lyckosam laglighet, måste kasta en återblick till detta ställe liksom till de anförda breven. De innebära allt annat än ett avsvärjande av revolutionens idé.
Visserligen beteckna de ett avgörande tillbakavisande av den åskådningen, att vi skulle vara hänvisade till att sätta allt på ett kort, den kommande revolutionen, och att denna skulle helt enkelt upprepa sig efter mönstret av 1830 och 1848. Men den som därför tror, att min ståndpunkt här står i motsats till den Engelska, han misstar sig. I själva verket har jag före den Engelska inledningen i ett annat sammanhang och i en annan form utvecklat en tankegång liknande den vi finna där.
I 12:te årgången av "Neue Zeit" offentliggjorde jag i december 1893 en artikel angående en "socialdemokratisk katekes", i vilken artikel jag även utförligt berörde frågan om revolutionen. Det heter där:
"Vi äro revolutionärer, och det icke bara på samma sätt som ångmaskinen är någonting revolutionärt. Den sociala omvälvning, som vi eftersträva, kan bliva möjlig endast genom en politisk revolution, genom det kämpande proletariatets erövring av den politiska makten. Och den bestämda statsform, i vilken allena socialismen kan bliva förverkligad, är republiken, och detta i ordets mest vidsträckta mening, nämligen den demokratiska republiken.
Socialdemokratin är ett revolutionärt parti, men icke ett parti, som tillverkar revolutioner. Vi veta, att våra mål blott genom en revolution kunna uppnås, men vi veta också, att det lika litet står i vår makt att tillverka denna revolution som det står i våra motståndares att kunna förhindra den. Det faller oss därför alls icke in att vilja anstifta eller förbereda en revolution. Och då revolutionen icke av oss godtyckligt kan tillverkas, kunna vi heller icke säga det minsta när, under vilka förhållanden och i vilken form den skall inträffa. Vi veta, att klasskampen mellan de borgerliga och proletariatet icke skall sluta innan det senare är i full besittning av den politiska makten, som skall hjälpa det att införa den socialistiska samhällsordningen. Vi veta, att denna klasskamp måste bli allt mer utsträckt och allt mer intensiv, att proletariatet allt mer växer i antal och i moralisk och ekonomisk kraft, och att därför dess seger och kapitalismens nederlag icke kan utebliva, men vi kunna på sin höjd hysa vaga förmodanden angående när och hur de sista avgörande slagen i detta sociala krig komma att utkämpas. Allt detta är ingenting nytt.
Då vi icke veta någonting om de avgörande slagen i det sociala kriget, kunna vi naturligtvis ännu mindre säga om de skola bliva blodiga, om det fysiska våldet skall komma att spela någon betydande roll därvid, eller om man uteslutande kommer att utkämpa dem med ekonomiskt, legislativt och moraliskt tryck som medel.
Men man kan väl säga, att all sannolikhet är för handen för att i proletariatets revolutionära strider de senare medlen komma att överväga de fysiska, d.v.s. det militära våldet, i högre grad än fallet varit i bourgeoisiens revolutionära strider.
En av orsakerna varför de kommande revolutionära striderna mera sällan torde komma att utkämpas med hjälp av militära medel, är den, som redan så ofta framhållits, att våra tiders statsarméer ha en beväpning så kolossalt överlägsen den som står de »civila» till buds. Det gör i regel, att varje motstånd från de senare är på förhand dömt att misslyckas.
Däremot stå i våra tider bättre vapen för ekonomiskt, politiskt och moraliskt motstånd de revolutionära samhällsklasserna till buds än under det adertonde århundradet. Endast Ryssland gör därifrån ett undantag.
Församlingsfriheten, pressfriheten och den allmänna rösträtten (understundom även den allmänna värnplikten) erbjuda dock icke endast vapen, som de moderna staternas proletariat äger till lycklig skillnad från de samhällsklasser, som utkämpade bourgeoisiens revolutionära strider. Dessa institutioner kasta också över de enskilda partiernas och samhällsklassernas maktförhållanden och över den ande, som besjälar dem, ett ljus som saknades under absolutismens tid.
På den tiden famlade de härskande klasserna likaväl som de revolutionära omkring i mörkret. Då varje oppositionsyttring var omöjliggjord, kunde varken regeringarna eller de revolutionära lära känna sina krafter. Vart och ett av de båda partierna var utsatt för faran att överskatta sig självt, så länge de icke prövat sina krafter gentemot motståndaren, liksom även att underkasta sig, så snart de lidit ett enda nederlag, och då genast slänga yxan i sjön. Detta är väl en av de viktigaste orsakerna, varför på den revolutionära bourgeoisiens tid så många kravaller förekommo, vilka krossades med ett enda slag, och så många regeringar, som med ett enda slag störtades; därför även denna ständiga följd av omväxlande revolution och kontrarevolution.
Helt annat i våra tider, åtminstone i länder med någotsånär demokratiska institutioner. Man har kallat dessa institutioner samhällets säkerhetsventil. Om man därmed har velat säga, att proletariatet i en demokratisk stat upphör att vara revolutionärt, att det låter sig nöja med att ge offentligt uttryck åt sin förtvivlan och sina lidanden, och att det avstår från den politiska och sociala revolutionen - då är denna benämning falsk. Demokratin kan icke utjämna klassmotsättningarna i det kapitalistiska samhället och kan icke hejda deras nödvändiga slutresultat, detta samhälles omstörtning. Men en sak kan den: den förmår inte hindra revolutionen, men den kan avvärja månget för tidigt, utsiktslöst revolutionsförsök och göra överflödig mången revolutionär resning. Den bringar klarhet över de olika partiernas och samhällsklassernas kraftförhållanden; den utjämnar icke motsättningarna dem emellan och gör ingen förskjutning i deras slutliga mål, men den verkar därhän, att den hindrar de uppåtsträvande klasserna från att för tidigt lösa uppgifter, som de ännu icke äro vuxna; och den verkar även därhän, att den avhåller de härskande klasserna från att vägra medgiva rättigheter, då de icke längre ha kraft att vägra. Utvecklingens riktning förändras icke därigenom, men dess gång blir stadigare, lugnare. Proletariatets framträngande i stater med något så när demokratiska institutioner betecknas icke med så iögonenfallande segrar som bourgeoisiens framträngande under dess revolutionära tid, men heller icke med så stora nederlag. Efter den moderna socialdemokratiska arbetarerörelsens uppvaknande på 60-talet har det europeiska proletariatet upplevat endast ett stort nederlag, Paris-kommunen 1871. På den tiden led Frankrike ännu av följderna av kejsardömet, vilket hade undanhållit folket sant demokratiska institutioner. Det franska proletariatet hade endast i minsta möjliga mån nått fram till självmedvetande, och resningen hade blivit det påtvingad.
Stridens demokratisk-proletäriska metod må synas långsammare än den borgerliga revolutionstidens metod. Den är säkert mindre dramatisk och effektfull, men den kräver även vida färre offer. De skönlitterära estetflabbar, som göra i socialism för att finna en intressant sport och ett intressant stoff, må tycka att detta är något synnerligen likgiltigt, de, som ha att verkligen utföra striderna, tycka inte så.[1]
Dessa så kallade fredliga metoder i klasskampen, vilka inskränka sig till omilitära medel, parlamentarism, strejker, demonstrationer, tidningspress och liknande påtryckningsmedel, ha i varje land så mycket större utsikt att bibehållas, ju verksammare de demokratiska institutionerna där äro, och ju större befolkningens självbehärskning och ekonomiska insikt är.
Av två motståndare kommer dock, under annars likartade omständigheter, den att snarast bevara sin kallblodighet, som gentemot den andra känner sig överlägsen. Den, som däremot icke tror på sig själv och på sin sak, förlorar blott alltför lätt lugn och självbehärskning.
Men i alla den moderna kulturens länder är proletariatet den klass, som mest tror på sig själv och på sin sak. Fördenskull behöver det ingalunda ge sig hän åt några illusioner. Det behöver blott betrakta de senaste människoåldrarnas historia för att se, hur det självt, proletariatet, överallt är statt i oavbrutet framåtskridande. Och det behöver blott följa våra dagars utveckling för att därav hämta visshet, att dess seger är oundviklig. Därför kan man icke vänta, att proletariatet i något av de land, där det nått en högre utveckling, skulle så lätt förlora sitt lugn och sin självbehärskning och inaugurera en äventyrarepolitik. Det är så mycket mindre att vänta, ju större arbetareklassens bildning och insikt är och samtidigt ju mer demokratisk staten är.
Samma tillförsikt kan man däremot icke möta upp med hos de härskande klasserna. De se och känna, att de bli svagare från dag till dag, de bli ständigt allt mer nervösa och ängsliga och därför även alltmer oberäkneliga. Allt mer och mer komma de in i en stämning, av vilken man kan vänta, att de plötsligt gripas av ett anfall av vansinnig skräck, då de uppfyllda av blint raseri störta sig över motståndaren för att slå honom till marken, utan att bekymra sig om alla de sår, som de därigenom tillfoga sig själva och hela samhället, och utan att bekymra sig om all den obotliga ödeläggelse, de därmed anstifta.
Proletariatets politiska läge ger vid handen, att det så länge som möjligt skall försöka gå fram allena med användandet av de ovan omnämnda »lagliga» metoderna. Faran för att dessa strävanden korsas ligger förnämligast i den nervösa stämningen hos de härskande klasserna.
De härskande klassernas statsmän önska i de flesta fall, att ett sådant anfall av raseri som här omnämnts snarast möjligast skulle inställa sig, om möjligt icke endast bland de härskande klasserna, men också bland samtliga indifferenta samhällslager, innan ännu socialdemokratin blivit tillräckligt stark att resa något motstånd däremot. Detta erbjuder dem numera den enda utsikten att kunna uppskjuta de senares seger åtminstone ännu några år. I detta fall spela de visserligen vabanque, ty om det icke lyckas bourgeoisien att i detta anfall av raseri slå ned proletariatet, då faller den blott själv så mycket hastigare utmattad samman och socialdemokratin triumferar så mycket tidigare. Men de härskande klassernas politici äro till största delen redan gripna av en stämning, som bibringar dem den tron, att ingenting annat återstår dem än att sätta allt på ett kort. De vilja provocera borgarekriget av ångest för revolutionen.
Socialdemokratin däremot har icke endast ingen orsak att bekänna sig till en sådan förtvivlans politik, den har fastmer all orsak att sörja för, att de härskandes bärsärkaraseri, om det nu är oundvikligt, åtminstone uppskjutes så länge som möjligt, på det att det må inträffa först när proletariatet blivit tillräckligt kraftfullt att utan vidare slå ned och kuva de rasande, så att detta anfall blir det sista, och de förhärjningar, som därvid äga rum, de offer som det kostar, må bli de minsta möjliga.
De måste därför undvika, ja, bekämpa allt, som skulle vara en ändamålslös provokation gentemot de härskande klasserna, allt som skulle erbjuda dessas statsmän en förevändning för att bibringa bourgeoisien och dess medlöpare ett dårhusmässigt begär att utrota socialisterna. När vi förklara, att man icke kan tillverka revolutioner, när vi anse det vara meningslöst, ja, fördärvligt, att vilja anstifta en revolution, och när vi handla i överensstämmelse med detta, så sker det icke för att vara de tyska statsmyndigheterna till behag, men i det kämpande proletariatets intresse. Och den tyska socialdemokratin är på denna punkt enig med alla sina broderpartier. Tack vare denna hållning har det tills vidare icke varit möjligt för de härskande klassernas statsmän att så gå fram emot det kämpande proletariatet såsom de gärna skulle ha velat.
Så ringa än socialdemokratins politiska inflytande ännu jämförelsevis är, så är det dock i de moderna staterna alltför mäktigt för att de borgerliga politici skulle kunna fara fram med den alldeles efter behag. Små åtgärder och regleringar hjälpa dem alls icke; de förbittra blott de som därav träffas, utan att avskräcka dem eller förminska deras kampduglighet. Varje försök däremot, att genomföra så ingående restriktioner, att proletariatet därigenom skulle bliva odugligt till strid, frambesvärjer borgarekrigets spöke, vilket, hur dess utgång än måtte bli, i varje fall medför oerhörda ödeläggelser. Det vet i våra dagar var och en något så när insiktsfull människa. Och hur stor anledning de borgerliga politici än må ha att önska, att socialdemokratin snarast möjligt utsättes för ett kraftprov, som den måhända icke är vuxen, så vilja dock icke de borgerliga affärsmänniskorna veta av ett experiment, som kan ruinera var och en av dem. Åtminstone inte så länge de äro nyktra, så länge de icke givit sig ovannämnda bärsärkaraseri i våld. Då är å andra sidan borgaren i stånd till allt, och ju större hans ångest är, desto vildare skall han skrika på blod.
Proletariatets intressen fordra i dag mer bjudande än någonsin, att allt undvikes, som skulle vara ägnat att ändamålslöst provocera de härskande klasserna till en våldspolitik. I överensstämmelse med detta handlar även socialdemokratin.
Det finns emellertid en riktning, som kallar sig proletärisk och socialrevolutionär och som för sig uppställer såsom sin förnämsta uppgift - vid sidan av socialdemokratins bekämpande - att provocera en våldspolitik. Detta, varefter de härskande klassernas statsmän längta och som ensamt kunde ännu vara ägnat att hejda proletariatets segerlopp, det är denna riktnings huvudsakliga strävande. Den kan också glädja sig åt att åtnjuta den mest avgjorda gunst hos Puttkammer et consorter. Anhängarna av denna riktning söka icke att försvaga bourgeoisien, men att göra den rasande.
Det nederlag, som Paris-kommunen led år 1871, har, såsom redan omnämnts, förblivit proletariatets sista stora nederlag. Sedan dess har det i de flesta länder ständigt gått framåt steg för steg, tack vare sin ovan beskrivna metod, visserligen långsammare än vi skulle önska, men även säkrare än någon av de tidigare revolutionära rörelserna gått framåt.
Endast i några enstaka fall har den proletäriska rörelsen haft att konstatera större bakslag, och varje gång ha dessa förorsakats av enskilda personers ingrepp med sådana medel, som man enligt nuvarande språkbruk kan beteckna såsom anarkistiska och som motsvara den av det stora flertalet nuvarande anarkister förkunnade »handlingens propaganda». Här må blott i förbigående hänvisas till den skada, som anarkisterna tillfogade Internationalen och den revolutionära resningen i Spanien 1873. Fem år efter denna resning uppstod det anfall av allmänt raseri, som Hödels och Nobilings attentat framkallat. Utan dessa hade det knappast lyckats Bismarck att tvinga igenom socialistlagen. I varje fall skulle den icke ha kunnat handhavas på ett så rigoröst sätt, som det skedde under de första åren av dess tillvaro. Ofantliga offer skulle ha besparats det tyska proletariatet, och dess segerlopp skulle icke ha hämmats ett ögonblick.
Nästa bakslag, som arbetarerörelsen hade att utstå, inträdde i Österrike 1884 till följd av Kammerers, Stellmachers et consorters skurkstreck och bestialiteter. Den mäktigt uppåtsträvande socialistiska rörelsen kastades där till marken utan minsta motstånd, tillintetgjord, ej av myndigheterna, utan av det allmänna raseriet bland befolkningen, som sköt skulden för nämnda anarkisters dåd på socialismen.
Ytterligare ett bakslag inträffade i Amerika år 1886. Där hade arbetarerörelsen på den tiden utvecklat sig raskt och mäktigt. Med jättesteg skred den framåt så snabbt, att åtskilliga iakttagare redan ansågo det för möjligt, att den inom kort skulle överflygla den europeiska rörelsen och träda i spetsen för denna. På våren 1886 tog unionens arbetareklass en mäktig ansats till att erövra åttatimmarsarbetsdagen. Arbetareorganisationerna svällde ut till ett kolossalt omfång, strejk följde på strejk, jublande hänförelse rådde i arbetarnas led, och socialisterna, allestädes de första och de trägnaste, begynnte ernå ledareskapet inom rörelsen.
Då skedde under en av de talrika sammanstötningarna mellan polis och arbetare, vilka ägde rum på den tiden, den 4 maj i Chicago den kända bombkastningen. Ännu i dag har det icke konstaterats vem gärningsmannen var. De den 11 november för denna gärnings skull avrättade anarkisterna och deras till långvariga fängelsestraff dömda kamrater hava fallit offer för ett justitiemord. Men gärningen hade motsvarat den taktik, som anarkisterna städse predikat, den uppblåste raseriet hos hela bourgeoisien i Amerika, förvirrade arbetarna och diskrediterade socialdemokraterna, vilka man icke förstod att skilja från anarkisterna, mångenstädes ej heller ville skilja. Kampen om åttatimmarsarbetsdagen ändade med ett nederlag för arbetarna, arbetarerörelsen bröts samman och socialdemokratin pressades ned till en obetydlighet. Endast helt långsamt begynner den nu åter att resa sig i Förenta staterna.
De enda större skadorna, som tillfogats arbetarerörelsen under de senaste tjugu åren, ha föranletts av dåd, begångna av anarkister eller åtminstone i överensstämmelse med den taktik, som de förorda. socialistlagen i Tyskland, undantagstillstånden i Österrike, justitiemordet i Chicago med dess följder, de möjliggjordes endast på sådant sätt.
Utsikterna till att anarkismen åter en gång någonstans skall kunna uppelda massorna äro dock nu mindre än någonsin.
De två viktigaste orsakerna, som gjorde dem mottagliga för anarkismen, voro bristen på insikt och hopplösheten, i synnerhet under de till synes varande omöjliga omständigheterna, att på politisk väg få till stånd även den minsta förbättring.
Under åttiotalets första hälft, då arbetarna i Österrike och i Förenta staterna hoptals läto dupera sig av anarkistiska slagord, finna vi i båda länderna ett arbetarerörelsens ofantligt snabba tillväxande - allt under det att ledare nästan totalt saknas. Arbetarebataljonerna bestodo nästan uteslutande av oskolade rekryter utan vetande, utan erfarenhet och utan officerare. Därtill kom ännu den till synes förhandenvarande omöjligheten att genom politisk kamp rubba kapitalets herravälde. I Österrike saknade arbetarna rösträtt och varje hopp att inom överskådlig framtid ernå sådan på laglig väg. I Amerika hade arbetarna intet hopp att på politisk väg få bukt med den statliga korruptionen.[2]
Men ej blott i dessa båda länder, utan även annorstädes drog under början av åttiotalet en pessimistisk fläkt genom arbetarerörelsen.
Detta har nu allostädes blivit annorlunda och bättre.
I Österrike var det dock ännu en omständighet, som gynnade anarkismens uppkomst: Massorna hade förlorat tilliten till socialdemokratin. När det tyska proletariatets politiska och ekonomiska kampmedel - organisationerna och pressen - dukade under för socialistlagen, lyckades det för den då uppstående anarkismen att inbilla Österrikes arbetare, att det nedtystade partiet hade lagt ned vapnen och avsvurit sina revolutionära grundsatser. De österrikiska socialdemokraterna, som försvarade sina tyska kamrater, förmådde därmed ej rehabilitera dessa inför flertalet av de österrikiska arbetarna, utan diskrediterade blott sig själva. Anarkisterna understöddes därvid av en allmän åklagare, greve Lamezan, som naturligtvis hade större sympatier för dem. Han förklarade föraktfullt, att socialdemokraterna blott voro »revolutionärer i nattrock».
Även för närvarande bemöda anarkisterna sig på det ivrigaste att klargöra för arbetarna: socialdemokraterna äro revolutionärer i nattrock. Hittills hava de ej lyckats därmed. Om det dock någonsin blir möjligt, att en anarkistisk rörelse av någon betydelse skulle kunna uppstå i Tyskland, kan den icke framkallas av de »oavhängigas» agitation. Den skulle förorsakas antingen av ett de övre klassernas förfaringssätt, som skapar hopplöshet hos de arbetande massorna och omöjliggör all spridning av kännedom om de verkliga förhållandena, eller ock av yttranden från vår sida, som låta påskina att vi vilja förneka våra revolutionära grundsatser. Ju »måttfullare» vi bliva, desto mer skulle vi hälla vatten på anarkisternas kvarn och därigenom direkt understödja den rörelse, som mest arbetar därhän, att i stället för kampens civiliserade former låta träda fram dess mest brutala. Man kan säga, att endast en omständighet skulle kunna förmå proletariatets massa att frivilligt frångå de ovan klargjorda »fredliga» metoderna för kampen: Upphörandet av tron på vårt partis revolutionära skaplynne. Vi kunna endast skada den fredliga utvecklingen genom allt för stor fredlighet.
Vi behöva icke närmare utveckla vilken ofärd varje steg åt sidan skulle medföra.
Fiendskapen hos de besittande klasserna skulle därigenom ej minskas och pålitliga vänner ej därmed vinnas. Men i våra egna led skulle förvirring uppstå, de ljumma göras ännu ljummare och de dådkraftiga stötas bort.
Den stora hävstången till våra framgångar är den revolutionära hänförelsen. Vi komma i framtiden att behöva den mer än någonsin, ty det svåraste ligger ännu framför oss, ej bakom oss. Så mycket sämre är allt, som är ägnat att förlama denna hävstång.
Den närvarande situationen innebär dock den faran, att vi kunna synas »måttfullare» än vi äro. Ju starkare vi bli, dess mera träda de praktiska uppgifterna i förgrunden, dess mer måste vi utsträcka vår agitation utöver det industriella löneproletariatets krets, dess mer måste vi akta oss för onödiga provokationer eller rent av tomma hotelser. Det är svårt att hålla den rätta måttan, att göra nutiden full rättvisa utan att förlora framtiden ur sikte, att ingå på bondens och småborgarens tankegång utan att uppgiva den proletäriska ståndpunkten, att så mycket som möjligt undvika varje utmaning och ändock föra in i det allmänna medvetandet, att vi äro ett stridens parti, ett den oförsonliga stridens parti mot hela den bestående samhällsordningen."
Så långt artikeln av 1893. Även här finna vi en profetia, som gått i uppfyllelse. Vad jag fruktade 1893, inträffade några få år senare. I Frankrike blev en del av våra partivänner för en tid regeringsparti. Massorna erhöllo det intrycket, att socialdemokratin skulle ha avsvurit sina revolutionära grundsatser. De förlorade sitt förtroende för partiet - och så förföllo de till inte ringa del till den yngsta varieteten av anarkism, till syndikalism, som i likhet med den gamla anarkismen traktar efter handlingens propaganda, mindre för att stärka proletariatet än dess mer för att i onödan förskräcka bourgeoisien, reta den till ursinne och provocera otidiga kraftprov, vilka proletariatet under de givna förhållandena inte är vuxet.
Just de revolutionära marxisterna äro bland Frankrikes socialister de som på det mest bestämda sätt gå emot denna rörelse. De bekämpa syndikalismen lika energiskt som de bekämpa ministersocialismen och hålla det ena för lika skadligt som det andra.
De revolutionära marxisterna stå den dag i dag är på den ståndpunkt, som utvecklades av Engels och mig i de ovan citerade artiklarna från 1892-1895.
Vi äro varken anhängare av lagligheten till varje pris eller revolutionärer till varje pris. Vi veta, att vi inte efter behag kunna skapa de historiska situationerna och att vår taktik måste vara anpassad efter dessa.
I början av nittiotalet erkände jag, att en lugn utveckling vidare av de proletäriska organisationerna och den proletäriska klasskampen på de givna statliga grundvalarna skulle vid varje tidpunkt under den rådande situationen föra proletariatet längst framåt. Man skall alltså inte kunna förebrå mig, att det är av något behov att berusa mig med revolutionär radikalism jag säger, att iakttagelsen av situationen i våra dagar har fört mig till den åskådningen, att förhållandena ha grundligt förändrat sig sedan början av nittiotalet, och att vi ha all orsak antaga, att vi nu ha kommit in i en period av strider om statsinstitutionerna och statsmakten, strider, vilka under mångfaldigt skiftande förlopp kunna tänjas ut under årtionden, vilkas former och varaktighet för ögonblicket äro oöverskådliga, men högst sannolikt redan inom en överskådlig tid skola framkalla avsevärda maktförskjutningar till proletariatets fördel om inte rent av dess allenarådande herravälde i Västeuropa.
Grunderna för denna åskådning må i korthet antydas i det följande.
Vi ha sett, att marxisterna i allmänhet ingalunda visat sig vara så dåliga profeter som man gärna framställer dem, men att många av dem åtminstona på en punkt hittills alltid ha fått orätt, nämligen i bestämmandet av den tidpunkt, vid vilken de väntade stora, revolutionära strider och avsevärda politiska maktförskjutningar till proletariatets fördel.
Vilka anledningar ha vi att antaga, att nu äntligen den länge efterlängtade tidpunkt nalkas, då den politiska stagnationens förbannelse skall brytas och stridens och det segerrika framträngandets friska, glädjefulla liv åter uppstå på vägen till politisk makt?
I den redan omtalade inledningen till de marxska Klass-striderna påpekade Engels med rätta, att stora revolutionära strider under våra dagars förhållanden endast kunna utkämpas av stora massor, som veta vad de ha att göra. De tiderna äro förbi, då små minoriteter genom en överraskande, energisk aktion kunde kullstörta regeringsmakten och i dess ställe uppsätta en annan.
Detta var möjligt i centraliserade stater, där hela det politiska livet var koncentrerat i en huvudstad, som behärskade hela landet, vars byar och småstäder inte visade spår av politiskt liv eller sammanhang med varandra. Den som lyckades lamslå huvudstadens militär och byråkrati eller vinna dem för sig, han kunde gripa regeringsmakten och, om den allmänna situationen krävde en revolution, verka i dess syfte.
I våra dagar, i telegrafens och järnvägarnas, tidningarnas och folkförsamlingarnas, de talrika industricentras, magasins- och maskingevärens tidsålder, är det alldeles omöjligt för ett mindretal att lamslå huvudstadens militär, om inte denna är fullständigt desorganiserad. Men det är också omöjligt, att inskränka en politisk kamp till huvudstaden. Det politiska livet har blivit till nationens liv.
När dessa förhållanden äro givna, kan en stor politisk maktförskjutning, som gör ställningen ohållbar för en folkfientlig regim, väntas endast om följande betingelser sammanträffa:
1. Denna regim måste stå avgjort fientlig gentemot folkets massa.
2. Det måste finnas för handen ett stort parti av oförsonlig opposition med organiserade massor.
3. Detta parti måste företräda intressena hos det stora flertalet av befolkningen och äga dess förtroende.
4. Förtroendet till den härskande regimen, dess kraft och stabilitet, måste hos dess egna verktyg, byråkratin och armén, ha blivit rubbat.
Under de senaste årtiondena ha ännu aldrig alla dessa omständigheter inträffat förenade, åtminstone inte i Västeuropa. Inte länge har proletariatet utgjort flertalet av befolkningen och socialdemokratin det starkaste partiet. När vi under tidigare årtionden väntade den snara ankomsten av en revolution, så räknade vi inte endast med proletariatet, men även med den småborgerliga demokratin såsom revolutionärt massparti, och med småborgare och bönder såsom de massor, vilka skulle stå bakom densamma. Men den borgerliga demokratin har i detta avseende fullständigt svikit. I våra dagars Tyskland utgör den inte ens längre ett oppositionsparti.
Men å andra sidan upphörde sedan 1870 i Europas storstater, utom Ryssland, det osäkerhetstillstånd, som dittills härskat. Regeringarna blevo fastare och vunno i kraft och säkerhet. Och var och en av dem visste att bibringa massan av sin nation den tron, att det var dess intressen de företrädde.
Just under de första årtiondena efter det att en bestående och självständig arbetarerörelse uppstått, alltså på sextiotalet under förra århundradet, blevo sålunda under en tid möjligheterna för en politisk revolution allt sämre, under det att proletariatet allt bättre behövde en sådan och, med tanke på de föregående sju årtiondena, trodde den vara nära.
Men så småningom förändra sig förhållandena till dess fördel. Proletariatets organisation växer upp. Detta träder i dagen på det kanske mest iögonenfallande sätt i Tyskland. Under det senaste dussintalet av år var detta växande i synnerhet raskt, vi sågo då socialdemokratins organisation svälla ut till en halv miljon medlemmar och organisationen av den med socialdemokratin andligen nära förenade fackföreningsrörelsen till två miljoner medlemmar. Samtidigt växte dess press, ett verk av organisationen, inte av den privata företagsamheten; den politiska dagspressen till en upplaga av i runt tal en miljon exemplar, den fackliga, mest veckotidningar, till ännu mycket mer.
Det är en organiserad makt av arbetande, behärskade massor, vars like historien ännu inte har skådat.
De härskande klassernas överlägsenhet över de behärskade har hittills inte minst berott därpå, att de förfogade över statsmaktens organiserade maktmedel, medan de behärskade klasserna saknade nästan varje slag av organisation, åtminstone en organisation, som sträckte sig över statens hela område. Arbetarna ha ju aldrig stått fullständigt utan organisation, men under forntiden och medeltiden ända fram till nutiden var det antingen organisationer för enskilda inskränkta yrkesgrenar eller för enstaka begränsade orter. Organisationerna voro skråmässiga eller kommunala, även avsedda för självhjälpsverksamhet. Ett enskilt samhälle kunde i synnerhet utgöra en mycket stark hållhake på statsmakten - ingenting är felaktigare än att utan åtskillnad jämställa stat och samhälle med varandra och beteckna den ena såväl som den andra såsom en organisation av samma klassherravälde. Samhället kan vara det, är det mycket ofta, men det kan också utgöra en representation av de behärskade klasserna inom staten, om dessa bilda flertalet inom samhället och få övermakten. Denna funktion har under skilda århundraden fått sina väldigaste uttryck i kommunen Paris, vilken kommun tidvis blev en organisation av samhällets lägsta klasser.
Men gentemot hela styrkan av en modern storstat kan i våra dagar inte längre något enskilt samhälle bevara sin självständighet. Så mycket viktigare är det då att organisera de lägre klasserna i stora föreningar, omfattande nationens hela område och de mest skilda yrkesgrenar.
Detta har lyckats bäst i Tyskland. Inte endast i Frankrike, men även i England med dess gamla Trade Unions är den fackliga liksom den politiska organisationen ännu mycket splittrad. Men hur mycket den proletäriska organisationen än må växa, skall den under normala, ej revolutionära, tider aldrig kunna omfatta statens alla arbetande klasser i sin helhet, utan ständigt endast en elit, som på grund av sin individuella egenart eller på grund av yrkesmässiga eller lokala förhållanden blivit gynnade och höjda över massan av befolkningen. Under revolutionära tider däremot, då även de svagaste känna sig dugliga och villiga till strid, beror klassorganisationens förmåga att dra till sig folket ej på någonting annat än omfattningen av de klasser, vilkas intressen den företräder.
Det är då anmärkningsvärt, att löneproletariatet i våra dagar utgör flertalet inte endast av befolkningen, men till och med även av de röstberättigade i tyska riket.
Från folkräkningen av år 1907 föreligga ännu inte noggranna siffror angående arbetarebefolkningen, men endast från 1895. Jämföra vi dessa med siffrorna från 1893 års val, finna vi följande:
År 1893 uppgick antalet röstberättigade till 10,628,292. Å andra sidan räknade man år 1895 manliga förvärvsdugliga till ett antal av 15,506,482. Om man frånräknar antalet av dem, som voro under 20 år gamla, ävensom hälften av dem som voro i åldern av 20-30 år, så återstår ett antal av 10,742,989, vilken siffra i det närmaste anger antalet manliga förvärvsdugliga i röstberättigade ålder. Denna siffra nära nog sammanfaller med antalet röstberättigade år 1893.
Av manliga förvärvsdugliga i de röstberättigade åldersklasserna inom jordbruk, industri och handel voro åter (enligt en liknande beräkning) 4,172,269 självständiga och 5,590,743 lönarbetare och anställda. Om vi besinna, att ensamt i gruppen industri och handel av 3,144,977 självständiga företag mer än hälften, 1,714,351, voro sådana företag, som skötas av en enda person - dessa företagare ha faktiskt till ett överväldigande flertal samma intresse som proletariatet - då är det väl inte överdrivet att antaga, att år 1895 på de cirka 3½ miljoner självständiga röstberättigade, som hade intresse av att produktionsmedlen förblevo privategendom, kommo över 6 miljoner proletärer, vilkas intresse fordrade ett upphäv