V.I. Lenin

Imperialismen som kapitalismens högsta stadium

1916

Skrivet: I januari-juni 1916
Publicerat: Första gången i april 1917 i Petrograd som en särskild broschyr.
Källa: V.I. Lenin, Skrifter, fjärde ryska uppl., b. 22, sid. 173-290.
Digitalisering: Jonas Holmgren

Lenins "klassiska" analys av den historiska övergången från konkurrens- till monopolkapitalism; "det utvecklingsstadium, då monopolens och finanskapitalets herravälde utformats, då kapitalexporten blivit särskilt betydelsefull, då världens uppdelning mellan de internationella trusterna börjat, och uppdelningen av hela jordens territorium mellan de största kapitalistiska länderna fullbordats".

Innehåll:

• Förord
• Förord till den franska och den tyska upplagan
  1. Produktionens koncentration och monopolen
  2. Bankerna och deras nya roll
  3. Finanskapitalet och finansoligarkin
  4. Kapitalexporten
  5. Världens uppdelning mellan kapitalistsammanslutningarna
  6. Världens uppdelning mellan stormakterna
  7. Imperialismen som ett särskilt stadium av kapitalismen
  8. Kapitalismens parasitism och förruttnelse
  9. Kritik av imperialismen
  10. Imperialismens plats i historien
• Anmärkningar
• Noter

FÖRORD[1]

Den broschyr, som härmed förelägges läsaren, skrev jag i Zürich våren 1916. På grund av därvarande arbetsförhållanden led jag självfallet i viss mån brist på fransk och engelsk litteratur, men alldeles särskilt på rysk. Det grundläggande engelska arbetet om imperialismen, J. A. Hobsons bok, har jag dock utnyttjat med den uppmärksamhet, som detta verk enligt min övertygelse förtjänar.

Broschyren är skriven med hänsyn tagen till den tsaristiska censuren. Därför har jag inte bara tvingats att strängt inskränka mig till uteslutande teoretisk - särskilt ekonomisk - analys, utan även att formulera de få nödvändiga anmärkningarna om politiken med den största försiktighet, att tala i antydningar, använda ett allegoriskt språk, det fördömda aesopiska språk, som tsarismen tvang alla revolutionärer att använda sig av, så snart de tog pennan i hand för att skriva någonting "legalt".

Det känns svårt att nu, under frihetens dagar, läsa igenom de ställen i broschyren, vilka av hänsyn till den tsaristiska censuren blivit stympade, komprimerade, pressade som i ett skruvstäd. Att imperialismen är tröskeln till den socialistiska revolutionen, att socialchauvinismen (socialism i ord, chauvinism i handling) är ett fullständigt förräderi mot socialismen, en fullständig övergång till bourgeoisins sida, att denna splittring inom arbetarrörelsen står i samband med imperialismens objektiva villkor o.s.v. - allt detta var jag tvungen att tala om på "slavspråket" och jag måste därför hänvisa den läsare, som intresserar sig för denna fråga, till den snart utkommande nya upplagan av mina utomlands skrivna artiklar från åren 1914-1917. Ett ställe på sid. 119 och 120 bör särskilt omnämnas: för att i en form, som inte kunde angripas av censuren, kunna klargöra för läsaren, hur skamlöst kapitalisterna och de till deras sida övergångna socialchauvinisterna (mot vilka Kautsky kämpar så inkonsekvent) ljuger i frågan om annexionerna, hur skamlöst de överskyler sina kapitalisters annexioner, var jag tvungen att som exempel välja ... Japan! Den uppmärksamme läsaren skall med lätthet i Japans ställe sätta Ryssland och i stället för Korea - Finland, Polen, Kurland, Ukraina, Chiva, Buchara, Estland och de övriga områden, som icke bebos av storryssar.

Jag vågar hoppas, att min broschyr skall bidra till att klargöra den grundläggande ekonomiska fråga, utan vars studium det är omöjligt att förstå att värdera det nutida kriget och den nutida politiken, nämligen frågan om imperialismens ekonomiska väsen.

Författaren
Petrograd den 26 april 1917

FÖRORD TILL DEN FRANSKA OCH DEN TYSKA UPPLAGAN

I

Föreliggande bok är, såsom redan nämndes i förordet till den ryska upplagan, skriven 1916 med hänsyn tagen till den tsaristiska censuren. Jag har för närvarande inte möjlighet att omarbeta hela texten, och detta vore väl inte heller ändamålsenligt, ty bokens huvuduppgift var och förblir: att på grundval av en obestridlig borgerlig statistiks samlade resultat och erkännanden av borgerliga lärda från alla länder ge en helhetsbild av den kapitalistiska världsekonomin i dess internationella växelförhållanden i början av det 20:e århundradet, omedelbart före det första imperialistiska världskrigets utbrott.

Dessutom kan det också vara nyttigt för många kommunister i de avancerade kapitalistiska länderna att av denna, ur den tsaristiska censurens synpunkt legala, boks exempel övertyga sig om att det är möjligt - och nödvändigt - att utnyttja också de sparsamma rester av legalitet, vilka ännu återstår för kommunisterna, låt oss säga i våra dagars Amerika eller i Frankrike, efter de nyligen företagna häktningarna av nästan alla kommunister, för att avslöja hela lögnaktigheten i de socialpacifistiska åsikterna och förhoppningarna på en "världsdemokrati". De nödvändigaste tilläggen till denna censurpliktiga bok skall jag försöka ge i detta förord.

II

I denna bok har bevisats, att kriget 1914-1918 från båda sidor var ett imperialistiskt krig (d.v.s. ett erövrings-, plundrings- och rövarkrig), ett krig om världens uppdelning, om fördelning och nyuppdelning av kolonierna, finanskapitalets "inflytelsesfärer" o.s.v.

Ty beviset på krigets verkliga sociala, eller rättare sagt, verkliga klasskaraktär, kan man naturligtvis inte finna i krigets diplomatiska historia, utan genom en analys av det objektiva läget för alla de krigförande makternas härskande klasser. För att kunna ge en bild av detta objektiva läge bör man inte ta exempel och enskilda uppgifter (så ytterligt komplicerade som företeelserna inom det samhälleliga livet är, kan man alltid finna så många exempel eller enskilda uppgifter man önskar för att bekräfta vilken sats som helst), utan man måste ovillkorligen ta helheten av uppgifterna om grunderna för alla krigförande makters och hela världens ekonomiska liv.

Just sådana sammanfattande uppgifter, som inte kan vederläggas, har jag anfört vid skildringen av världens uppdelning under åren 1876 och 1914 (i § 6) och uppdelningen av järnvägarna i hela världen under åren 1890 och 1913 (§ 7). Järnvägarna utgör resultat av utvecklingen inom den kapitalistiska industrins viktigaste grenar, nämligen kol- och järnindustrin - resultatet och de åskådligaste uttrycken för världshandelns och den borgerligt demokratiska civilisationens utveckling. Hur järnvägarna är förbundna med storproduktionen, med monopolen, syndikaten, kartellerna, trusterna, bankerna och finansoligarkin, påvisas i de tidigare kapitlen i denna bok. Järnvägsnätets fördelning - ojämnheten i denna fördelning och i järnvägsnätets utveckling - detta utgör resultat av den moderna, monopolistiska kapitalismens utveckling i världsmåttstock. Och dessa resultat visar, att imperialistiska krig är absolut oundvikliga på denna ekonomiska grundval, så länge privatäganderätten till produktionsmedlen består.

Byggandet av järnvägar förefaller att vara ett enkelt, naturligt, demokratiskt, kulturellt och civilisatoriskt företag. Så ter det sig för de borgerliga professorerna, vilka betalas för att försköna det kapitalistiska slaveriet, och för de småborgerliga filistrarna. I verkligheten har de kapitalismens trådar, vilka med tusentals nät förbinder dessa företag med privatäganderätten till produktionsmedlen i allmänhet, förvandlat järnvägsbygge till ett medel att undertrycka en miljard människor (i kolonierna och halvkolonierna), d.v.s. över hälften av jordens befolkning i de avhängiga länderna samt kapitalets löneslavar i de "civiliserade" länderna.

Privategendomen, baserad på småföretagarens arbete, den fria konkurrensen, demokratin - alla dessa paroller, med vilka kapitalisterna och deras press lurar arbetarna och bönderna, har kommit långt på efterkälken. Kapitalismen har vuxit över i ett världssystem av kolonialt förtryck och finansiellt förkvävande av det överväldigande flertalet av jordens befolkning genom ett fåtal "framskridna" länder. Och delningen av detta "byte" försiggår mellan två, tre i världen dominerande, till tänderna beväpnade rövare (Amerika, England, Japan), vilka drar in hela jorden i sitt krig om delningen av sitt byte.

III

Freden i Brest-Litovsk, som dikterades av det monarkistiska Tyskland, och därefter den ännu brutalare och gemenare Versailles-freden, dikterad av de "demokratiska" republikerna Amerika och Frankrike samt också det "fria" England har gjort mänskligheten den största tjänst genom att avslöja såväl imperialismens lejda skrivslavar som de reaktionära kälkborgare - låt vara att dessa kallar sig pacifister och socialister - vilka lovprisade "wilsonismen" och sökte bevisa möjligheten av fred och reformer under imperialismen.

De tiotals miljoner lik och krymplingar, som kriget efterlämnat, ett krig som gällde vilken grupp av finansrövare, den engelska eller den tyska, som skulle erhålla den största delen av bytet, och därefter dessa båda "fredsfördrag" öppnar med tidigare icke skådad snabbhet ögonen på miljoner och åter miljoner av bourgeoisin kuvade, undertryckta, bedragna och lurade människor. På grundval av den världsomfattande utarmning, som skapats genom kriget, växer sålunda den revolutionära världskrisen, vilken - hur långa och svåra omskiftningar den än genomgår - inte kan sluta på något annat sätt än med den proletära revolutionen och dess seger.

Andra internationalens Basel-manifest, som 1912 hade gett en värdering av just det krig, som utbröt 1914, och icke av krig i allmänhet (det finns olika slags krig, det förekommer också revolutionskrig), förblev ett minnesmärke, som avslöjar Andra internationalens hjältars hela skymfliga sammanbrott, hela räckvidden av deras avfall.

Jag återger därför detta manifest såsom tillägg till denna upplaga och gör läsaren eftertryckligt uppmärksam på, att Andra internationalens hjältar sorgfälligt undviker de ställen i manifestet, där det koncist, klart och direkt talas om sammanhanget mellan just detta annalkande krig och den proletära revolutionen - de undviker dem lika sorgfälligt, som en tjuv undviker den plats där han begått sin stöld.

IV

Särskild uppmärksamhet har i föreliggande broschyr ägnats kritiken av "kautskyismen", en internationell idéströmning, som i all världens länder företrädes av de "mest framstående teoretiker", Andra internationalens ledare (Otto Bauer & Co. i Österrike, Ramsay MacDonald o.a. i England, Albert Thomas i Frankrike o.s.v.) samt av en mängd socialister, reformister, pacifister, borgerliga demokrater och präster.

Denna idéströmning är å ena sidan en produkt av Andra internationalens upplösning och förruttnelse, å andra sidan en oundviklig frukt av småborgarnas ideologi, vilka av hela sin levnadsmiljö hålles bundna i borgerliga och demokratiska fördomar.

Hos Kautsky och hans gelikar betyder dylika åsikter ett fullständigt avfall från just de marxismens revolutionära grundsatser, vilka denne författare under årtionden försvarat, bl.a. särskilt i kampen mot den socialistiska opportunismen (Bernstein, Millerand, Hyndman, Gompers o.a.). Det är därför ingen tillfällighet, att "kautskyanerna" världen runt nu praktiskt och politiskt förenat sig med de yttersta opportunisterna (genom Andra eller gula internationalen) och med de borgerliga regeringarna (genom de borgerliga koalitionsregeringarna med socialisternas deltagande).

För den proletära revolutionära rörelsen i allmänhet och för den kommunistiska i synnerhet, vilka växer i hela världen, är det absolut nödvändigt att analysera och avslöja "kautskyismens" teoretiska fel. Detta är desto nödvändigare som pacifismen och "demokratismen" överhuvud taget, som inte alls gör anspråk på att vara marxism, men precis på samma sätt som Kautsky & Co. döljer djupet av imperialismens motsättningar och oundvikligheten av den revolutionära kris imperialismen framkallar, ännu har en utomordentligt stark utbredning i hela världen. Kampen mot dessa strömningar är obligatorisk för proletariatets parti, som från bourgeoisin måste erövra de av denna bedragna småföretagarna och miljoner arbetande, vilka försatts i mer eller mindre småborgerliga levnadsförhållanden.

V

Om kapitel VIII: "Kapitalismens parasitism och förruttnelse" bör några ord sägas. Såsom det redan påvisats i texten, har Hilferding, f.d. "marxist", numera Kautskys vapenbroder och en av de främsta representanterna för borgerlig, reformistisk politik inom "Tysklands oavhängiga socialdemokratiska parti",[2] i denna fråga tagit ett steg bakåt i jämförelse med den utpräglade pacifisten och reformisten, engelsmannen Hobson. Den internationella klyvningen av hela arbetarrörelsen har numera öppet trätt i dagen (Andra och Tredje internationalen). Väpnad kamp och inbördeskrig mellan de båda riktningarna har också blivit ett faktum: i Ryssland har mensjevikerna och "socialistrevolutionärerna" understött Koltjak och Denikin mot bolsjevikerna - i Tyskland har scheidemännen och Noske & Co. gått tillsammans med bourgeoisin mot spartakisterna,[3] likaså i Finland, Polen, Ungern o.s.v. Vari består den ekonomiska grundvalen för denna världshistoriska företeelse?

Den består just i kapitalismens parasitism och förruttnelse, vilka är utmärkande för kapitalismens högsta historiska stadium, d.v.s. imperialismen. Såsom det i föreliggande bok bevisats, har kapitalismen nu alstrat ett fåtal (mindre än en tiondel av jordens befolkning - "frikostigt" och mycket överdrivet räknat, mindre än en femtedel) särskilt rika och mäktiga stater, vilka genom vanlig "kupongklippning" plundrar hela världen. Kapitalexporten ger en inkomst av 8-10 miljarder francs årligen - enligt förkrigstidens priser och borgerliga statistik. För närvarande naturligtvis mycket mera.

Det är klart, att man med en sådan gigantisk extraprofit (emedan den erhålles utöver den profit, som kapitalisterna utpressar av arbetarna i "sitt" land) kan muta arbetarledarna och arbetararistokratins övre skikt. Detta blir också bestucket av kapitalisterna i de "framskridna" länderna - bestucket med tusen olika medel, direkta och indirekta, öppna och maskerade.

Detta skikt förborgerligade arbetare eller "arbetararistokrati", som genom sitt levnadssätt, sina löneinkomster och hela sin världsåskådning är fullständiga småborgare, utgör Andra internationalens viktigaste stöd och i våra dagar bourgeoisins främsta sociala (icke militära) stöd. Ty de är i sanning bourgeoisins agenter inom arbetarrörelsen, kapitalistklassens arbetarlakejer (labour lieutenants of the capitalist class), reformismens och chauvinismens verkliga förmedlare. I inbördeskriget mellan proletariatet och bourgeoisin ställer de sig i betydande antal oundvikligen på bourgeoisins sida, på "Versaillesmännens" sida mot "kommunarderna".

Utan att ha förstått denna företeelses ekonomiska rötter, utan att ha värderat dess politiska och samhälleliga betydelse är det omöjligt att ta ett enda steg framåt mot lösningen av den kommunistiska rörelsens och den annalkande sociala revolutionens praktiska uppgifter.

Imperialismen är tröskeln till proletariatets sociala revolution. Detta har sedan 1917 bekräftats i världsmåttstock.

Den 6 juli 1920.
N. Lenin

Under de senaste 15-20 åren, särskilt efter det spansk-amerikanska kriget (1898) och boerkriget (1899- 1902) använder den ekonomiska såväl som den politiska litteraturen både i gamla och nya världen allt oftare begreppet "imperialism", för att karakterisera den epok, som vi nu genomlever. 1902 utkom i London och New York den engelska nationalekonomen J. A. Hobsons verk: Imperialismen. Författaren, som företräder den borgerliga socialreformismens och pacifismens ståndpunkt - en ståndpunkt, som i själva verket är identisk med f.d. marxisten K. Kautskys nuvarande ställning - gav en utomordentlig och utförlig beskrivning av imperialismens grundläggande ekonomiska och politiska säregenheter. 1910 utkom i Wien den österrikiske marxisten Rudolf Hilferdings verk: Finanskapitalet (rysk översättning, Moskva, 1912). Trots författarens fel i frågan om penningteorin och en viss böjelse att försona marxismen med opportunismen, utgör detta verk en i högsta grad värdefull teoretisk analys av "det senaste stadiet i kapitalismens utveckling", såsom underrubriken till Hilferdings bok lyder. I själva verket har det, som under de senaste åren blivit sagt om imperialismen, särskilt i den väldiga mängden av tidskrifts- och tidningsartiklar över detta ämne och likaså i de resolutioner, som blev antagna t.ex. på kongresserna i Chemnitz och Basel hösten 1912 - knappast gått utöver kretsen av de idéer, vilka utvecklats, eller riktigare sagt sammanfattats av de båda nämnda författarna ...

I det följande skall vi försöka att i korthet och i så populär form som möjligt framställa sammanhanget och växelförhållandet mellan imperialismens grundläggande ekonomiska säregenheter. Att uppehålla oss vid den icke-ekonomiska sidan av frågan så utförligt som den skulle förtjäna, har vi icke möjlighet till. Litteraturanvisningar och andra anmärkningar, som inte är av intresse för alla läsare, har vi förlagt till bokens slut.

I. Produktionens koncentration
och monopolen

Industrins oerhörda tillväxt och den påfallande snabba processen av produktionens koncentration i allt större företag utgör en av kapitalismens mest karakteristiska säregenheter. Den moderna industristatistiken ger oss synnerligen fullständiga och noggranna uppgifter om denna process.

I Tyskland t.ex. fanns på varje tusental industriföretag följande antal större företag, d.v.s. med mera än 50 lönarbetare: år 1882 - 3, 1895 - 6 och 1907 - 9. Det antal industriarbetare som de sysselsatte var 22, respektive 30 och 37 på varje hundratal arbetare. Men koncentrationen av produktionen är mycket starkare än koncentrationen av arbetare, ty i storföretagen är arbetet mycket produktivare. Detta framgår av uppgifterna om ångmaskinerna och de elektriska motorerna. Om vi tar i betraktande allt det, som man i Tyskland betecknar som industri i vidsträcktare mening, d.v.s. med handeln, trafikväsendet o.s.v. inberäknade, så visar det sig att av 3.265.623 företag i Tyskland är 30.588, d.v.s. endast 0,9 %, storföretag. På de senares andel kommer: 5,7 miljoner av sammanlagt 14,4 miljoner arbetare - d.v.s. 39,4%, 6,6 miljoner av ångmaskinernas sammanlagt 8,8 miljoner hästkrafter - d.v.s. 75,3%, 1,2 miljoner av sammanlagt 1,5 miljoner kilowatt elektrisk energi - d.v.s. 77,2%.

Mindre än en hundradel av företagen förfogar över mera än tre fjärdedelar av den samlade ång- och elektriska energin! På de 2,97 miljoner småföretagens (med högst 5 lönarbetare) andel, vilka utgör 91% av hela antalet företag, kommer endast 7% av ång- och elektriska energin! Några tiotusentals storföretag betyder allt, miljoner småföretag - intet.

År 1907 fanns i Tyskland 586 företag med tusen arbetare och däröver. Dessa förfogade över nästan en tiondel (1,38 miljoner) av hela antalet arbetare och nästan en tredjedel (32%) av all ång- och elektrisk energi.[1*] Penningkapitalet och bankerna gör, såsom vi skall se, denna en handfull jätteföretags övervikt än mera överväldigande och detta i bokstavlig mening, så att miljoner små, medelstora och t.o.m. en del av de stora arbetsgivarna i verkligheten är fullständigt beroende av några hundra finansmän med miljonförmögenhet.

I ett annat av den moderna kapitalismens framskridna länder, nämligen Nordamerikas förenta stater, utvecklas produktionens koncentration ännu snabbare. Här avskiljer statistiken industrin i trängre bemärkelse, och företagen grupperas efter årsproduktionens värde. År 1904 fanns det 1.900 storföretag med en årsproduktion av 1 miljon dollar och däröver (d.v.s. 0,9% av hela antalet - 216.180). Dessa hade 1,4 miljoner arbetare (d.v.s. 25,6% av hela antalet - 5,5 milj.) och en årsproduktion på 5,6 miljarder (d.v.s. 38% av hela summan - 14,8 miljarder). Fem år senare, 1909, var motsvarande siffror: 3.060 företag (1,1% av sammanlagt 268.491) med 2 miljoner arbetare (30,5% av sammanlagt 6,6 miljoner) och 9 miljarder i årsproduktion (43,8% av sammanlagt 20,7 miljarder).[2*]

Nära hälften av totalproduktion i landets alla företag var i händerna på en hundradel av hela antalet företag i landet! Och dessa tretusen jätteföretag omfattar 258 industrigrenar. Härav framgår tydligt, att koncentrationen på ett visst stadium av sin utveckling så att säga av sig själv leder ända fram till monopolet. Ty för några tiotal jätteföretag är det lätt att komma överens, medan å andra sidan just företagens jätteomfång försvårar konkurrensen och alstrar tendens till monopol. Denna konkurrensens förvandling till monopol är en av de viktigaste företeelserna - om icke den allra viktigaste - i den moderna kapitalismens ekonomi, och det är nödvändigt, att vi ingående uppehåller oss vid den. Men först måste vi förebygga en eventuellt uppkommande missuppfattning.

Den amerikanska statistiken omtalar: 3.000 jätteföretag i 250 industrigrenar. Detta skulle utgöra endast ett dussin jätteföretag på varje industrigren.

Så är emellertid icke fallet. Storföretag förekommer icke inom varje industrigren. Och en ytterst viktig säregenhet för kapitalismen i det högsta utvecklingsstadiet utgör å andra sidan den s.k. kombinationen, d.v.s. förenandet av företag tillhörande olika industrigrenar i ett företag. Dessa företag utgör då antingen varandra efterföljande stadier av råmaterialets bearbetning (t.ex. framställning av tackjärn ur järnmalm och förädling av tackjärnet till stål samt möjligen därtill produktion av färdiga stålprodukter av ett eller annat slag) eller hjälpföretag i förhållande till varandra, (t.ex. bearbetning av avfalls- eller biprodukter, tillverkning av förpackningsmaterial o.s.v.).

"Kombinationen" - skriver Hilferding - "utjämnar konjunkturolikheter och åstadkommer därigenom en beständigare profitnorm för det kombinerade företaget. För det andra åstadkommer kombinationen handelns upphävande. För det tredje åstadkommer den möjlighet till tekniska framsteg och därigenom erhållande av extraprofit i jämförelse med de 'rena' (d.v.s. icke-kombinerade) företagen. För det fjärde förstärker den det kombinerade företagets ställning gentemot det 'rena' i konkurrenskampen under en stark depressionstid (stagnation i affärslivet, kris), då prissänkningen på råmaterialet icke håller jämna steg med sänkningen av fabrikatens pris."[3*]

Den tyske borgerlige nationalekonomen Heymann, som ägnat skildringen av de "blandade", d.v.s. kombinerade företagen i den tyska järnindustrin ett särskilt arbete, säger:

"De rena företagen krossas mellan höga material- och låga fabrikatpriser ..." Och här är vad som händer: "Återstår å ena sidan de stora kolbolagen, vars produktion uppgår till miljoner ton kol, fast organiserade i sitt kolsyndikat, samt i nära förbindelse med dem de stora stålverken och deras stålsyndikat. Dessa jätteföretag med en årlig stålproduktion på 400.000 ton (ett ton = 60 pud) med en väldig kol- och malmutvinning såväl som färdigfabrikation av stålprodukter, med 10.000 arbetare, vilka är inhysta i kaserner inom fabrikens område, ja, delvis med egna järnvägar och hamnar, dessa jätteföretag är i dag den tyska järnindustrins typiska företrädare. Och koncentrationen går ständigt framåt. Det enskilda företaget blir ständigt större, allt flera företag av samma eller olika art sammanfogas till jätteföretag, vilka finner sitt stöd och sina ledare i ett halvt dussin storbanker i Berlin. Beträffande gruvindustrin är riktigheten av Karl Marx' lära om koncentrationen exakt bevisad, åtminstone i ett land, där denna industri såsom hos oss skyddas med hjälp av tullar och frakttariffer. Tysklands gruvindustri är mogen för expropriering".[4*]

Till en sådan slutsats måste en undantagsvis samvetsgrann borgerlig nationalekonom komma. Det bör påpekas, att han tycks betrakta Tyskland som ett slags särfall, med hänsyn tagen till att dess industri skyddas av höga tullar. Men denna omständighet har blott kunnat påskynda koncentrationen och bildandet av företagarnas monopolistiska förbund, karteller, syndikat o.s.v. Utomordentligt viktigt är, att i frihandelns land, England, koncentrationen också leder till monopol, om än något senare och kanske i en annan form. Professor Hermann Levy skriver i sin specialundersökning Monopol, karteller och truster, på grundval av uppgifterna om den ekonomiska utvecklingen i Storbritannien följande:

"I Storbritannien är det just företagens väldiga omfång och deras höga prestationsförmåga, som i sig innesluter en monopolistisk tendens. Detta beror först och främst på, att de stora kapitalinvesteringarna per företag, så snart koncentrationsprocessen en gång börjat, ställer växande krav på kapitalanskaffningen för de nya företagen, varigenom deras bildande försvåras. Vidare innebär (och det förefaller oss vara den viktigaste punkten) varje nytt företag, som vill hålla jämna steg med de genom koncentrationen uppståndna jätteföretagen, tillverkning av en sådan uppsjö av produkter, att en vinstgivande försäljning av dem endast kan ske genom en enorm stegring av efterfrågan, ty i annat fall pressar detta produktionsöverflöd priserna ned till en nivå, som är oräntabel både för det nya företaget och för de monopolistiska sammanslutningarna." Till skillnad från andra länder, där skyddstullarna underlättar kartellbildningen, uppstår i England monopolistiska sammanslutningar, karteller och truster i regel endast i de fall då antalet konkurrerande huvudföretag inskränkes till "ett par dussin enskilda firmor ... Koncentrationsrörelsens inflytande på den storindustriella monopolorganisationen träder här för ett helt ekonomiskt områdes vidkommande kristallklart i dagen".[5*]

Då Marx för ett halvt århundrade sedan skrev sitt Kapitalet, betraktades den fria konkurrensen av de flesta nationalekonomer som en "naturlag". Den officiella vetenskapen försökte tiga ihjäl det verk som skrivits av Marx, vilken genom sin teoretiska och historiska analys av kapitalismen bevisade, att den fria konkurrensen alstrar koncentration av produktionen och att denna koncentration på ett visst stadium av sin utveckling leder till monopol. Nu har monopolet blivit ett faktum. Ekonomerna skriver högar av böcker, i vilka de beskriver monopolets enskilda yttringar och fortsätter att i kör förklara, att "marxismen blivit vederlagd". Men fakta är envisa ting, säger ett engelskt ordspråk, och man måste med eller mot sin vilja räkna med dem. Fakta visar, att skillnaden mellan de enskilda kapitalistiska länderna, t.ex. beträffande protektionism eller frihandel, endast betingar oväsentliga olikheter i fråga om monopolens form eller tiden för deras uppträdande, medan monopolens uppkomst som följd av produktionens koncentration överhuvud taget utgör en allmän och grundläggande lag för kapitalismen på dess nuvarande utvecklingsstadium.

För Europas vidkommande kan man tämligen noggrant fastställa tidpunkten, då den gamla kapitalismen definitivt avlöstes av den nya: nämligen början av det 20:e århundradet. I ett av de nyaste översiktsarbetena över "monopolbildningarnas" historia, läser vi följande:

"Man kan anföra enskilda exempel på kapitalistiska monopol från tiden före 1860, man kan i dem upptäcka embryot till de former, vilka nu blivit så vanliga. Men allt detta är obetingat kartellernas förhistoria. De moderna monopolen började egentligen, allra tidigast, på 1860-talet. Deras första stora utvecklingsperiod börjar med den internationella depressionen på 1870-talet och varar till början av 1890-talet ... Ur europeisk synpunkt betraktat, kulminerar den fria konkurrensen på 60- och 70-talet. Vid denna tid avslutade England utbyggandet av sin kapitalistiska organisation av gamla stilen. I Tyskland trängde denna organisation kraftigt framåt på hantverkets och hemindustrins bekostnad och började skapa sig egna existensformer."

"Den stora omvälvningen börjar med kraschen år 1873 eller, rättare sagt, med den därpå följande depressionen, vilken med ett knappast märkbart avbrott i början av 80-talet och en ovanligt häftig men kortvarig 'boom' (uppsving) omkring år 1889, omfattar 22 år av Europas ekonomiska historia ... Under den korta hausseperioden, 1889-90, använde man sig i hög grad av kartellordningen för att utnyttja konjunkturerna. En kortsynt politik drev priserna ännu snabbare och starkare i höjden, än vad kanske annars varit fallet utan karteller, och nästan alla dessa karteller fann ett nesligt slut i 'kraschens grav' ".

Så följde en femårsperiod med dåliga affärer och låga priser, men det var inte längre samma stämning, som härskade inom industrin. Man betraktade inte längre depressionen såsom någonting självklart, utan man ansåg den blott vara en vilopaus före en ny, gynnsam konjunktur.

"Så inträdde kartellbildningen i sin andra epok. I stället för en övergående företeelse blir kartellerna en av grundvalarna för hela det ekonomiska livet. De erövrar det ena området efter det andra, och framför allt råvaruindustrin. Redan i början av 90-talet utformades i kokssyndikatets organisation, efter vilken förebild sedan kolsyndikatet organiserades, en kartellteknik, utöver vilken man knappast kommit i någon väsentlig grad. Det stora uppsvinget i slutet av 19:e århundradet och krisen 1900-1903 står, åtminstone i fråga om gruv- och hyttindustrin, för första gången helt och hållet i kartellernas tecken. Och om detta då ännu föreföll som någonting nytt, så har det numera ingått i det allmänna medvetandet som en självklar sak, att stora delar av det ekonomiska livet i regel undandragits den fria konkurrensen."[6*]

De viktigaste resultaten i monopolens historia är alltså följande: 1. 1860-1870-talet, - det högsta, kulminerande stadiet i den fria konkurrensens utveckling. Monopolen är ännu knappast märkbara embryon. 2. Efter krisen 1873 en omfattande utveckling av karteller, vilka dock ännu utgör undantag. De är ännu icke stabila, de utgör en övergående företeelse. 3. Uppsving vid slutet av 1800-talet och kris 1900-1903: kartellerna blir en av grundvalarna för hela det ekonomiska livet. Kapitalismen har förvandlats till imperialism.

Kartellerna ingår överenskommelser beträffande försäljningsvillkor, betalningsterminer o.s.v. De fördelar avsättningsområdena mellan sig. De bestämmer mängden av de varor, som skall produceras. De fastställer priserna. De fördelar profiten mellan de enskilda företagen o.s.v.

Antalet karteller i Tyskland uppskattades 1896 till ungefär 250 och 1905 till 385, omfattande ungefär 12.000 företag.[7*] Det är dock allmänt erkänt, att dessa tal är för lågt tilltagna. Av den tyska industristatistikens tidigare anförda uppgifter för år 1907 framgår att t.o.m. de 12.000 största företagen säkerligen koncentrerar mer än hälften av all ång- och elektrisk kraft. I Nordamerikas förenta stater anslogs trusternas antal 1900 till 185, 1907 till 250. Den amerikanska statistiken uppdelar alla industriföretagen i sådana, som tillhör enskilda personer, firmor respektive bolag. 1904 tillhörde 23,6% av företagen bolag, 1909 - 25,9%, d.v.s. över en fjärdedel av alla företag. Antalet arbetare i dessa företag uppgick 1904 till 70,6%, 1909 till 75,6%, d.v.s. tre fjärdedelar av hela antalet arbetare. Produktionen uppgick till respektive 10,9 och 16,3 miljarder dollar, d.v.s. 73,7% och 79% av dess totala summa.

Kartellerna och trusterna koncentrerar ofta 7 eller 8 tiondelar av en industrigrens totala produktion i sina händer. Rhen-Westfalska kolsyndikatet koncentrerade vid sitt grundande 1893 86,7% men 1910 redan 95,4% av den totala kolproduktionen inom detta område.[8*] Det på detta sätt skapade monopolet säkerställer jättevinster och leder till bildandet av tekniskt-produktiva enheter av oerhörda mått. Den berömda oljetrusten i Förenta staterna (Standard Oil Co.) grundades 1900. "Dess kapital utgjorde 150 miljoner dollar. Stamaktier har utgivits för 100 miljoner dollar, preferensaktier för 106 miljoner. På dessa senare har 1900-1907 följande dividender betalats: 48, 48, 45, 44, 36, 40, 40, 40%, sammanlagt 367 miljoner dollar. Från 1882 till slutet av 1907 utdelades av den till 889 miljoner dollar uppgående nettovinsten 606 miljoner i dividender, resten lades till reservfonden".[9*] "År 1907 sysselsattes inom samtliga fabriker tillhörande ståltrusten (United States Steel Corp.) inte mindre än 210.180 anställda ... 1908 hade det största företaget inom den tyska gruvindustrin, Gelsenkirchener Bergwerksgesellschaft, 46.048 anställda".[10*] Redan 1902 producerade ståltrusten 9 miljoner ton stål.[11*] Dess stålproduktion uppgick 1901 till 66,3% och 1908 till 56,1% av Förenta staternas hela stålproduktion,[12*] dess malmbrytning steg under samma år till respektive 43,9 och 46,3%.

I den amerikanska regeringskommissionens rapport om trusterna heter det:

"Trusternas överlägsna ställning gentemot sina konkurrenter beror på deras företags storlek och deras utomordentliga tekniska utrustning. Tobakstrusten har alltifrån sitt grundande strävat efter att i vidaste utsträckning ersätta det manuella arbetet med maskiner. Den har i detta syfte förvärvat alla patent, vilka har något som helst samband med tobaksberedningen, och härför utbetalat kolossala summor. Många av patenten kunde till en början inte användas och måste fullkomnas av trustens ingenjörer. I slutet av 1906 grundades två dotterbolag, vilka uteslutande har till uppgift att förvärva patent. För samma ändamål har trusten anlagt egna gjuterier, maskinfabriker och reparationsverkstäder. En av dessa fabriker, i Brooklyn, sysselsätter i genomsnitt 300 arbetare. Här blir uppfinningar för framställning av cigaretter, cigarrcigaretter, snus, staniolpackningar, cigaretthylsor, askar o.d. prövade och om det är nödvändigt förbättrade ... Också andra truster än de ovannämnda anställer i sin tjänst s.k. developing engineers, vilka har till uppgift att finna nya produktionsmetoder och pröva de tekniska förbättringarna. Ståltrusten betalar sina ingenjörer och arbetare höga premier för uppfinningar, vilka är ägnade att höja tekniken eller sänka produktionskostnaderna."[13*]

På liknande sätt är systemet för tekniska förbättringar organiserat i den tyska storindustrin, t.ex. den kemiska industrin, som utvecklat sig så oerhört under de senaste årtiondena. Produktionens koncentration hade redan 1908 inom denna industri gett upphov till två ledande "grupper", vilka på sitt sätt även närmade sig monopolet. Att börja med utgjorde dessa grupper "tvåmaktsförbund", bestående av två par av de största fabrikerna, med ett kapital på 20-21 miljoner mark vardera: å ena sidan Höchster Farbwerke, tidigare Meister, Lucius och Brüning i Höchst am Main samt Leopold Casella & Co. i Frankfurt a.M.; å andra sidan Badische Anilin- und Sodafabrik i Ludwigshafen a.Rh. och f.d. Friedrich Bayer & Co. i Elberfeld. Därpå slöt 1905 den ena gruppen och 1908 den andra var och en å sin sida överenskommelse med en stor fabrik. Så uppstod två "tremaktsförbund" med ett kapital på 40-50 miljoner mark var, vilka började "närma sig" varandra, komma till "samförstånd" om priserna o.s.v.[14*]

Konkurrensen förvandlar sig till monopol. Följden blir ett gigantiskt framsteg i produktionens församhälleligande. Bl.a. församhälleligas också de tekniska uppfinningarnas och förbättringarnas process.

Detta är redan något helt annat än den gamla fria konkurrensen mellan spridda företagare, som ingenting vet om varandra och producerar för avsättning på en okänd marknad. Koncentrationen har redan nått så långt, att man kan uppgöra en ungefärlig beräkning över alla råvarukällor (t.ex. järnmalmfyndigheter) i ett givet land, och t.o.m. som vi skall se, i flera länder, ja i hela världen. Och inte nog med att sådana beräkningar uppgöres: väldiga monopolförbund bemäktigar sig också dessa källor och samlar dem på en hand. En ungefärlig beräkning över marknadens omfång anställes. Denna marknad blir på grundval av avtalsmässiga överenskommelser "uppdelad" mellan dessa förbund. Den kvalificerade arbetskraften blir monopoliserad, man anställer de bästa ingenjörerna, slår under sig vägar och transportmedel - järnvägarna i Amerika och rederierna i Europa och Amerika. I sitt imperialistiska stadium leder kapitalismen ända fram till det mest allsidiga församhälleligande av produktionen, den drar kapitalisterna så att säga mot deras vilja och utan deras vetskap in i ett slags ny samhällelig ordning, som bildar övergången från den fullständigt fria konkurrensen till fullständigt församhälleligande.

Produktionen blir samhällelig, men tillägnandet förblir privat. De samhälleliga produktionsmedlen förblir ett fåtal personers privategendom. Den allmänna ramen för den formellt erkända fria konkurrensen kvarstår, och de få monopolisternas tryck på den övriga befolkningen blir hundrafalt tyngre, kännbarare och olidligare.

Den tyske nationalekonomen Kestner har i ett särskilt arbete undersökt "kampen mellan kartellerna och de utomstående", d.v.s. företagare, som icke inträtt i kartellerna. Han har kallat detta arbete: "Organiseringstvånget", medan man naturligtvis, för att inte försköna kapitalismen, borde tala om tvånget till underkastelse under monopolförbunden. Det är redan lärorikt att kasta en flyktig blick bara på förteckningen över de medel, som monopolförbunden använder i den nuvarande, moderna, civiliserade kampen för "organisering":

1. Avstängning från råvaror (en av de "viktigaste metoderna för att framtvinga anslutning till kartellerna").

2. Avstängning från arbetskraft genom "allianser" (d.v.s. överenskommelser mellan kapitalisterna och arbetarnas organisationer, enligt vilka arbetarna endast åtar sig att arbeta i kartelliserade företag).

3. Avstängning från tillförsel.

4. Avstängning från avsättning.

5. Överenskommelser med köparna, enligt vilka dessa förbinder sig att upprätthålla affärsförbindelser uteslutande med kartellerna.

6. Planmässig sänkning av prisen (i syfte att ruinera de "utomstående", d.v.s. företag, som inte underkastar sig monopolförbunden, ger man ut miljoner för att under en viss tid kunna sälja varorna under självkostnadspriserna: inom bensinindustrin har det hänt, att man sänkt priset från 40 till 22 mark, d.v.s. nästan till hälften!).

7. Avstängning från kredit.

8. Bojkottförklaring.

Vi bevittnar inte längre en konkurrenskamp mellan små och stora, tekniskt efterblivna och tekniskt framskridna företag. Vi bevittnar, hur monopolisterna kväver alla, som inte underkastar sig monopolet, dess förtryck och godtycke. Låt oss se, hur denna process avspeglar sig i en borgerlig nationalekonoms medvetande:

"Men också inom den rent ekonomiska verksamheten - skriver Kestner - inträder en förskjutning från den köpmannamässiga verksamheten i ordets gamla betydelse till organisatorisk-spekulativ verksamhet. Den största framgången vinner inte den köpman, som på grund av sina tekniska och kommersiella erfarenheter bäst förstår kundernas behov, som förstår att finna och effektivt väcka en latent efterfrågan, utan spekulationsgeniet (?!), som förmår att i förväg beräkna eller i förväg ana den organisatoriska utvecklingen, möjligheten av förbindelser mellan de enskilda företagen och bankerna ..."

Översatt till ett mänskligt språk betyder detta: kapitalismens utveckling har fortgått så långt, att varuproduktionen, som visserligen ännu "härskar" såsom förut och alltjämt räknas såsom grundvalen för hela hushållningen, i verkligheten redan är underminerad och huvudparten av profiterna inhöstas av finansmanipulationernas "genier". Grundvalen för dessa manipulationer och svindlerier är produktionens församhälleligande, men det väldiga framåtskridandet för mänskligheten, som arbetat sig fram till detta församhälleligande, kommer - spekulanterna till godo. Vi skall strax se, hur den småborgerligt reaktionära kritiken av den kapitalistiska imperialismen "av denna grund" drömmer om ett återvändande tillbaka, till den "fria", "fredliga", "hederliga" konkurrensen.

"En bestående höjning av prisen såsom resultat av kartellbildningen - skriver Kestner - har hittills kunnat antecknas endast i fråga om de viktigaste produktionsmedlen, särskilt kol, järn, kali, men i längden däremot aldrig i fråga om färdiga produkter. Den därmed sammanhängande höjningen av räntabiliteten har också förblivit begränsad till produktionsmedelsindustrin. Denna iakttagelse måste utvidgas därhän, att råvaruindustrin genom den hittillsvarande kartellbildningen erhållit fördelar gentemot den industri som vidare bearbetar halvfabrikaten, inte enbart med avseende på inkomster och räntabilitet, utan att den över denna senare industri vunnit ett maktförhållande som var okänt under den fria konkurrensen."[15*]

Det av oss kursiverade ordet visar det väsentliga i saken, det som de borgerliga ekonomerna så ogärna och sällan erkänner och som opportunismens nuvarande försvarare med K. Kautsky i spetsen så ivrigt söker bortförklara och bagatellisera. Maktförhållandena och det med dem förbundna våldet är det typiska för "kapitalismens senaste utvecklingsfas", det som med nödvändighet måste uppstå och uppstått ur de allsmäktiga ekonomiska monopolens bildande.

Låt oss ge ännu ett exempel på hur kartellerna styr och ställer. Där det är möjligt att erövra alla eller de viktigaste råvarukällorna, där är kartellernas uppkomst och monopolens bildande synnerligen lätt. Men det vore oriktigt att tro, att monopol icke uppstår också inom andra industrigrenar, där det är omöjligt att bemäktiga sig råvarukällorna. För cementindustrin finnes råmaterial överallt. Men också denna industri är starkt kartelliserad i Tyskland. Fabrikerna har förenat sig distriktsvis i syndikat, t.ex. det sydtyska, det Rhen-Westfalska o.s.v. Monopolpriser har fastställts: 230-280 mark per vagnslast vid ett självkostnadspris på 180 mark! Företagen ger dividender upp till 12-16%, varvid man inte bör glömma, att den moderna spekulationens "genier" förstår att låta stora summor av vinsten försvinna i sina fickor vid sidan av det, som utdelas i dividender. För att undanröja konkurrensen i en så vinstgivande industri, tillgriper monopolisterna t.o.m. alla slags knep: man sprider lögnaktiga rykten om industrins dåliga läge, man trycker anonyma meddelanden i tidningarna: "Kapitalister, akta er för att placera kapital i cementaffärer!" Slutligen köper de upp de "utomståendes" (d.v.s. de som icke tillhör syndikaten) företag och betalar dem "överlåtelsesummor" på 60-80-150 tusen mark.[16*] Monopolet bryter sig väg överallt och med alla medel, från "blygsamma" överlåtelsesummor till "användning", på amerikanskt sätt, av dynamit gentemot konkurrenten.

Att kartellerna upphäver kriserna är en saga, som uppfunnits av de borgerliga nationalekonomerna, vilka till varje pris söker försköna kapitalismen. Tvärtom, monopolet, som uppstår inom några industrigrenar, förstärker och skärper det kaotiska tillstånd, som är utmärkande för hela den kapitalistiska produktionen. Disproportionen mellan lantbrukets och industrins utveckling, vilken är karakteristisk för kapitalismen i allmänhet, blir ännu större. Den privilegierade ställning, som den starkast kartelliserade, s.k. tunga industrin, särskilt kol- och järnindustrin, intar, leder inom de övriga industrigrenarna till "ökad planlöshet" såsom Jeidels, författare till ett av de bästa arbetena om "de tyska storbankernas förhållande till industrin", erkänner.[17*]

"Ju mera utvecklad en folkhushållning är - skriver Liefmann, en kapitalismens oförbehållsamme försvarare - desto oftare vänder den sig till mera riskabla företag eller utländska företag, till sådana som behöver en mycket lång tid för sin utveckling, och slutligen till sådana, som äger endast lokal betydelse."[18*] Den ökade risken hänger slutligen samman med den oerhörda tillväxten av kapitalet, vilket så att säga flyter över bräddarna, strömmar till utlandet o.s.v. Och samtidigt alstrar teknikens allt snabbare utveckling ständigt talrikare uttryck för disproportionen mellan näringslivets olika delar, kaos och kriser. Samme Liefmann är tvungen att erkänna: "Troligen står mänskligheten inom inte allt för avlägsen framtid på nytt inför stora omvälvningar på teknikens område, vilka även kommer att utöva sitt inflytande på näringslivets organisation ..." (elektricitet, flyg) ... "Under sådana tider av genomgripande ekonomiska förändringar brukar vanligen och som allmän regel även en stark spekulation utvecklas".[19*]

Men kriser av varje slag - främst ekonomiska, men inte blott ekonomiska kriser - förstärker i sin tur i oerhörd grad koncentrations- och monopoltendenserna. Vi anför här Jeidels utomordentligt lärorika omdöme om betydelsen av krisen år 1900, en kris, vilken som vi vet betydde en vändpunkt i de moderna monopolens historia:

"Krisen år 1900 fann vid sidan av jätteföretagen inom industrins viktigaste grenar många företag med en efter nutida begrepp föråldrad organisation, de 'rena' (d.v.s. icke kombinerade) företagen, vilka av högkonjunkturens våg lyfts i höjden. Prisfallet, den minskade efterfrågan försatte dessa 'rena' företag i ett nödtillstånd, om vilket det antingen inte alls eller blott för en kort tid var tal om för de kombinerade jätteföretagens vidkommande. Till följd härav ledde krisen år 1900 till en mycket starkare industriell koncentration än de tidigare, än krisen 1873, som visserligen medförde ett urval, men teknikens dåvarande nivå medgav icke ett sådant urval, att ett monopol skapades av de företag, som gick segrande ur krisen. Ett sådant bestående monopol har däremot i hög grad jätteföretagen i våra dagars järn- och elektriska industri, och i ringare grad företagen inom maskinbranschen och vissa metall-, trafik- o.a. branscher uppnått genom sin komplicerade teknik, sin stort upplagda organisation och sin kapitalstyrka."[20*]

Monopolet, det är det sista ordet i "kapitalismens senaste utvecklingsfas". Men vår föreställning om de moderna monopolens verkliga makt och betydelse skulle vara högst otillräcklig, bristfällig och begränsad, om vi icke tog hänsyn till bankernas roll.

II. Bankerna och deras
nya roll

Bankernas grundläggande och ursprungliga operation är betalningsförmedling. I samband härmed förvandlar bankerna passivt penningkapital till aktivt, d.v.s. vinstbringande kapital, samlar penninginkomster av alla slag och ställer dem till kapitalistklassens förfogande.

I samma mån som bankväsendet utvecklar sig och koncentreras i några få institutioner, förvandlar sig bankerna från blygsamma förmedlare till allsmäktiga monopol, som förfogar över nästan alla kapitalisters och småföretagares samlade penningkapital och dessutom över största delen av produktionsmedlen och råvarukällorna i ett visst land eller i en hel rad av länder. Denna förvandling av en mängd blygsamma förmedlare till en handfull monopol utgör en av de viktigaste processerna i kapitalismens överväxande till kapitalistisk imperialism, och det är därför som vi i första hand bör uppehålla oss vid bankväsendets koncentration.

År 1907-1908 utgjorde insättningarna i alla aktiebanker i Tyskland, vilkas aktiekapital översteg 1 miljon mark, 7 miljarder mark. 1912-1913 utgjorde de redan 9,8 miljarder. Detta innebär en ökning på 40% under 5 år. Av dessa 2,8 miljarder i ökning fördelades 2,75 miljarder på 57 banker, vilka hade ett kapital på över 10 miljoner mark var. Fördelningen av insättningarna mellan stor- och småbankerna såg ut på följande sätt[21*]:

De små bankerna har trängts undan av de stora, av vilka enbart 9 koncentrerar nära hälften av samtliga insättningar. Men härvid är det mycket som icke tagits i betraktande, t.ex. att en hel mängd av de små bankerna faktiskt förvandlats till filialer av de stora o.s.v. Vi återkommer till detta längre fram.

I slutet av 1913 beräknade Schulze-Gaevernitz insättningarna i de 9 stora berlinbankerna till 5,1 miljarder mark av ett totalbelopp på omkring 10 miljarder. Med hänsyn tagen till inte endast insättningarna utan hela bankkapitalet, skrev samme författare:

"De 9 storbankerna i Berlin och de till dem anslutna bankerna förvaltade i slutet av 1909 11,3 miljarder mark, d.v.s. c:a 83% av hela det tyska bankkapitalet. Deutsche Bank, som tillsammans med de till den anslutna bankerna förvaltar omkring 3 miljarder mark, utgör vid sidan av de preussiska statsjärnvägarna den största - och samtidigt mest decentraliserade - kapitalsammanslutningen i den gamla världen."[22*]

Vi har framhävt hänvisningen till de "anslutna" bankerna därför att denna hänvisning hänför sig till en av de viktigaste säregenheter kännetecknande den moderna kapitalistiska koncentrationen. Storföretagen, särskilt bankerna, ej endast uppslukar de små företagen, utan även "ansluter" dem till sig, underordnar dem, inkorporerar dem i "sin" grupp, i sitt "konsortium" - som den tekniska termen lyder - genom "delaktighet" i deras kapital, genom köp eller utbyte av aktier, genom kreditsystemet o.s.v., o.s.v. Professor Liefmann har ägnat ett helt stort "verk" på ett halvt tusental sidor åt beskrivningen av dessa moderna "delägar- och finansieringsbolag".[23*] Tyvärr har han till det ofta dåligt bearbetade råmaterialet tillagt en del "teoretiska" betraktelser av ytterst undermålig kvalitet. Vilka resultat i fråga om koncentrationen detta "delägar"-system leder till, det framgår bäst ur bankmannen Riessers verk om de tyska storbankerna. Men innan vi övergår till hans uppgifter skall vi ge ett konkret exempel på "delägar"-systemet.

Deutsche Banks "grupp", utgör en av största - om icke den allra största av samtliga storbanksgrupper. För att undersöka de viktigaste trådar, som förbinder alla banker inom denna grupp med varandra, måste man skilja mellan "delaktighet" av första, andra och tredje graden, eller med andra ord, ett avhängighetsförhållande (de mindre bankernas avhängighet av Deutsche Bank) av första, andra och tredje graden. Vi får då följande bild[24*]:

Till de åtta bankerna av "första avhängighetsgraden", vilka "tidvis" är underordnade Deutsche Bank, hör tre utländska banker: en österrikisk (Wiener Bankverein) och två ryska (Sibiriska handelsbanken och Ryska banken för utrikeshandel). Inalles tillhör 87 banker direkt och indirekt, helt eller delvis till Deutsche Banks grupp, och totalsumman av eget och främmande kapital, som denna grupp förfogar över, belöper sig till 2-3 miljarder mark.

Det är klart, att en bank, som står i spetsen för en dylik grupp och som träffar överenskommelser med ett halvt dussin andra, inte fullt så betydande banker i och för särskilt omfattande och fördelaktiga finansoperationer, t.ex. statslån, redan vuxit ifrån rollen av "förmedlare" och förvandlats till ett förbund av en handfull monopolister.

Med vilken hastighet koncentrationen av bankväsendet försiggick i Tyskland just under slutet av 19:e och början av 20:e århundradet, framgår av följande, här i förkortad form återgivna uppgifter, hämtade från Riesser:

Vi ser, hur snabbt det växer fram ett tätt nät av kanaler, som omfattar hela landet, centraliserar samtliga kapital och penninginkomster och förvandlar tusen och åter tusen splittrade företag till en enhetlig, landsomfattande kapitalistisk hushållning och slutligen till en kapitalistisk världshushållning. Den "decentralisation", som Schulze-Gaevernitz å våra dagars borgerliga politiska ekonomis vägnar talar om i ovan anförda citat, består i själva verket däri, att ett ständigt växande antal förut jämförelsevis "självständiga", eller rättare sagt lokalt begränsade ekonomiska enheter underordnas ett enhetligt centrum. I verkligheten betyder den alltså - centralisation, förstärkning av monopoljättarnas roll, betydelse och makt.

I de äldre kapitalistiska länderna är detta "banknät" ändå tätare. I England (med Irland) var 1910 hela antalet bankfilialer 7.151. Fyra storbanker hade över 400 avdelningar (från 447 till 689) var, fyra andra över 200 och 11 över 100 var.

I Frankrike utvecklade tre storbanker: Crédit Lyonnais, Comptoir National och Société Générale sina operationer och sitt nät av filialer på följande sätt[25*]:

För att karakterisera en modern storbanks "förbindelser", anför Riesser uppgifter om antalet ingående och utgående brev i Disconto-Gesellschaft, en av de största bankerna i Tyskland och i hela världen (som 1914 hade ett kapital på 300 miljoner mark):

I den stora parisbanken Crédit Lyonnais steg antalet konton från 28.535 år 1875 till 633.539 år 1912.[26*]

Dessa enkla siffror visar kanske åskådligare än långa utläggningar, hur kapitalets koncentration och bankomsättningens tillväxt radikalt förändrar bankernas betydelse. Av de spridda enskilda kapitalisterna bildas en kollektiv kapitalist. När banken för kontokurant för några kapitalister, utför den till synes en rent teknisk, helt underordnad operation. Men så snart denna operation antar jättedimensioner visar det sig, att en klick monopolister gör sig till herrar över hela det kapitalistiska samhällets handels- och industrioperationer. Genom sina bankförbindelser, de löpande räkningarna och andra finansiella operationer - får de möjlighet till en början att skaffa sig en noggrann kännedom om de enskilda kapitalisternas affärsställning, därnäst att kontrollera dem, utöva inflytande på dem genom att utvidga eller inskränka, underlätta eller försvåra krediten, och slutligen att helt och hållet bestämma över deras öde, bestämma deras räntabilitet, undandraga dem kapital eller ge dem möjlighet att snabbt och i väldig utsträckning öka sitt kapital o.s.v.

Vi nämnde nyss Disconto-Gesellschaft i Berlin med dess kapital på 300 miljoner mark. Denna Disconto-Gesellschafts kapitalökning utgjorde en av episoderna i kampen om herraväldet mellan de två största berlinbankerna, Deutsche Bank och Disconto-Gesellschaft. År 1870 var Deutsche Bank ännu en nykomling och förfogade över ett kapital på 15 miljoner, medan Disconto-Gesellschafts uppgick till 30 miljoner, 1908 ägde den förstnämnda 200 miljoner, den senare 170 miljoner. 1914 hade Deutsche Bank höjt sitt kapital till 250 miljoner och Disconto-Gesellschaft genom fusion med en annan storbank av första storleksordning, A. Schaffhausenscher Bankverein, till 300 miljoner. Och självfallet går denna kamp om herraväldet parallellt med allt oftare upprepade och fastare knutna "överenskommelser" mellan de båda bankerna. Denna utveckling föranleder sådana specialister på bankväsendet, som betraktar de ekonomiska frågorna från en synpunkt, vilken på intet sätt överskrider ramen för en högst moderat och strikt borgerligt reformism, till följande slutsatser:

"Andra banker kommer att följa den inslagna vägen - skrev den tyska tidskriften Die Bank med anledning av att Disconto-Gesellschaft ökat sitt kapital till 300 miljoner - och de 300 personer, som i dag ekonomiskt regerar Tyskland, kommer med tiden att minskas till 50, 25 eller ännu mindre. Det är heller inte att vänta, att den senaste koncentrationsrörelsen skall inskränka sig endast till bankväsendet. De nära förbindelserna mellan enskilda banker leder naturligtvis också till ett närmande mellan de industrikoncerner, som dessa banker gynnar ... En vacker dag kommer vi att vakna och gnugga oss i ögonen: omkring oss bara truster; vi kommer att ställas inför nödvändigheten att ersätta privatmonopolen med statsmonopol. Och ändå har vi i grund och botten ingenting annat att förebrå oss, än att vi givit fritt lopp åt utvecklingen, som blott påskyndats något genom aktien."[27*]

Detta är ett exempel på hjälplösheten i den borgerliga publicistiken, från vilken den borgerliga vetenskapen skiljer sig blott genom mindre uppriktighet och en strävan att dölja tingens verkliga väsen, så att man inte skall kunna se skogen för bara träd. Att stå "förvånad" inför koncentrationens följder, att "rikta förebråelser" mot det kapitalistiska Tysklands regering eller mot det kapitalistiska "samhället" ("oss"), att frukta för ett "påskyndande" av koncentrationen, såsom följd av aktiernas införande, liksom den tyske "kartellspecialisten" Tschierschky fruktar de amerikanska trusterna och "föredrar" de tyska kartellerna, emedan dessa, som han påstår, "inte i så hög grad påskyndar det tekniska och ekonomiska framåtskridandet som trusterna"[28*] - är inte detta hjälplöshet?

Men fakta förblir fakta. I Tyskland finns inga truster, det finns "bara" karteller, men Tyskland behärskas av högst 300 kapitalmagnater. Och deras antal minskar ständigt. Under alla omständigheter, i alla kapitalistiska länder och under alla olika former av banklagstiftning förstärkes och påskyndas kapitalkoncentrationens och monopolbildningens process i hög grad av bankerna.

För ett halvt århundrade sedan skrev Marx i Kapitalet: "Bankerna skapar i samhällelig skala formen för en allmän bokföring och fördelning av produktionsmedlen, men också endast formen" (Kapitalet, rysk översättning III, 2, s. 144). De av oss anförda uppgifterna över bankkapitalets tillväxt, över ökningen av antalet kontor och avdelningar av storbankerna, av antalet konton o.s.v. visar oss konkret denna "allmänna bokföring" för hela kapitalistklassen, och inte endast för kapitalisterna, ty bankerna uppsamlar ju - om också blott för en tid - alla möjliga penninginkomster såväl från småföretagarna som från tjänstemännen och ett ringa överskikt bland arbetarna. Formellt betraktat framväxer en "allmän fördelning av produktionsmedlen" ur de moderna bankerna - dessa 3-6 storbanker i Frankrike, 6-8 i Tyskland, vilka förfogar över miljarder och åter miljarder. Till sitt innehåll är emellertid denna fördelning av produktionsmedlen inte alls "allmän", utan privat, d.v.s. anpassad efter intressena hos storkapitalet - främst det största, monopolistiska kapitalet - som verkar under förhållanden, då befolkningens stora massa lever på svältgränsen, då lantbrukets utveckling ligger hopplöst efter industrins, varav en gren, "den tunga industrin", uppbär tribut av alla de övriga industrigrenarna.

Beträffande den kapitalistiska hushållningens församhälleligande kan man notera sparkassornas och postsparbankernas begynnande konkurrens med bankerna, därför att de är mera "decentraliserade" än bankerna, d.v.s. drar in flera orter och avlägsna områden samt bredare befolkningslager under sitt inflytande. Här har vi några uppgifter, som en amerikansk kommission samlat i fråga om förhållandet mellan insättningarna i bankerna och sparkassorna:[29*]

Sparkassorna, som betalar 4 och 4¹/₄% på insatta medel, måste söka en "räntabel" placering för sitt kapital, inlåta sig på växel-, hypoteks- och andra operationer. Gränserna mellan bankerna och sparkassorna "utplånas allt mera". Handelskamrarna, t.ex. i Bochum och Erfurt, kräver att sparkassorna skall "förbjudas" att utföra "rena" bankoperationer, såsom att diskontera växlar, och att postanstalternas "bankverksamhet" skall inskränkas.[30*] Bankmagnaterna tycks befara, att ett statsmonopol kunde smyga sig över dem från ett alldeles oväntat håll. Men denna fruktan överskrider givetvis inte gränserna för konkurrensen mellan exempelvis två avdelningschefer inom samma kansli. Ty å ena sidan är det dock sist och slutligen samma bankmagnater, som faktiskt förfogar också över sparkassornas miljardkapital, och å andra sidan utgör statsmonopolet i ett kapitalistiskt samhälle endast ett medel att höja och stabilisera inkomsterna för några av bankrutt hotade miljonärer inom en eller annan industrigren.

Den omständigheten, att den gamla kapitalismen, där den fria konkurrensen härskade, avlöses av den nya kapitalismen, där monopolet härskar, uttryckes bl.a. genom börsens minskade betydelse. Tidskriften Die Bank skriver: "Börsen har för länge sedan upphört att vara den oumbärliga förmedlaren av omsättningen, som den var förut, då bankerna ännu inte kunde placera de flesta emissionerna inom sin kundkrets".[31*]

" 'Varje bank är en börs' - är ett uttryck, som innehåller desto mera sanning ju större banken är och ju större framsteg koncentrationen inom bankväsendet gör."[32*] "... Om börsen en gång på 70-talet med sina ungdomliga excesser" (en "fin" anspelning på börskraschen 1873, "grundarskandalerna"[4] o.s.v.), "inledde Tysklands industrialisering så kan i dag bankerna och industrin klara sig själva'. Våra storbankers herravälde över börsen ... är ingenting annat än ett uttryck för den fullt organiserade tyska industristaten. Om därigenom de automatiskt verkande ekonomiska lagarnas omfång inskränkes och området för en medveten reglering genom bankerna i utomordentlig grad utvidgas, så växer därmed några få, ledande personers ansvar för folkhushållningen ofantligt." -

Så skriver den tyska professorn Schulze-Gaevernitz,[33*] den tyska imperialismens apologet, en auktoritet för imperialisterna i alla länder, vilken försöker överskyla en "småsak", nämligen att denna "medvetna reglering" genom bankerna består däri, att en klick "fullständigt organiserade" monopolister utplundrar allmänheten. Den borgerliga professorns uppgift är icke att avslöja hela maskineriet och påvisa bankmonopolisternas alla manipulationer utan i stället att försköna dem.

På samma sätt avfärdar även Riesser, en ekonom och bankspecialist med ännu större auktoritet, obestridliga fakta med ett par intetsägande fraser: "börsen förlorar alltmera den för hela samhällsekonomin och för värdepappersomsättningen oumbärliga egenskapen att vara inte blott det finaste mätinstrumentet utan också en nästan automatiskt verkande regulator för de ekonomiska rörelser, vilka mötes i börsen."[34*]

Med andra ord: den gamla kapitalismen, den fria konkurrensens kapitalism, med börsen som en ovillkorligen nödvändig regulator, håller på att försvinna. Den avlöses av en ny kapitalism, som bär tydliga drag av någonting övergående, en slags blandning av fri konkurrens och monopol. Då uppstår naturligt frågan: vad är det då som denna den nyaste kapitalismen håller på att "övergå" till? Men de borgerliga lärda fruktar att ställa denna fråga.

"För 30 år sedan utförde de fritt konkurrerande företagarna 9/10 av det ekonomiska arbete, som inte tillhörde 'arbetarens' fysiska arbete. I dag utföres 9/10 av detta ekonomiska andliga arbete av tjänstemän. Bankväsendet står i spetsen för denna utveckling."[35*] Detta Schulze-Gaevernitz' erkännande löper återigen ut i frågan om, vad den moderna kapitalismen, kapitalismen i sitt imperialistiska stadium, håller på att övergå till ...

Bland de få banker, vilka till följd av koncentrationsprocessen står kvar i spetsen för hela den kapitalistiska hushållningen, gör sig självfallet en allt starkare strävan att träffa monopolistiska överenskommelser, att bilda en banktrust, gällande. I Amerika härskar icke nio utan två storbanker - miljardärerna Rockefellers och Morgans banker - över ett kapital på 11 miljarder mark.[36*] Då tyska Disconto-Gesellschaft som tidigare nämnts uppslukade Schaffhausenscher Bankverein föranledde detta följande uttalande av ett organ för börsintressena, Frankfurter Zeitung:

"Med den fortgående koncentrationsprocessen blir den krets, till vilken man kan vända sig med stora kreditanspråk, allt trängre, så att storindustrins beroende av några få bankkonsortier ökar. Det intima sambandet mellan industrin och finanskretsarna inskränker de till bankkapital hänvisade industribolagens rörelsefrihet. Av denna orsak följer storindustrin bankernas tilltagande förtrustning med blandade känslor. Således visar sig redan flera ansatser till vissa överenskommelser mellan de enskilda storbankkonsortierna, vilka går ut på en inskränkning av konkurrensen."[37*]

Ännu en gång visar det sig, att det sista ordet i bankväsendets utveckling, det är monopolet.

Beträffande det intima sambandet mellan bankerna och industrin, så är det kanske på detta område som bankernas nya roll framträder åskådligast. Om banken diskonterar en växel åt en viss företagare, öppnar kontokurant åt honom o.s.v., så förminskar dessa operationer, var för sig betraktade, icke det ringaste denna företagarens självständighet, och banken överskrider icke förmedlarens anspråkslösa roll. Men så snart dessa operationer mångfaldigas och stabiliseras, om banken i sina händer "samlar" oerhörda kapital, om förandet av ifrågavarande företags kontokurant sätter banken i stånd att - och så är ju fallet - allt mera detaljerat och fullständigt lära känna sin kunds ekonomiska ställning, så följer därav, att industrikapitalisten blir allt mera beroende av banken.

Samtidigt utvecklar sig så att säga en personalunion mellan bankerna och de största industri- och handelsföretagen, en sammansmältning av de ena och de andra genom aktieförvärv, genom bankdirektörernas inträde i handels- och industriföretagens förvaltningsråd (eller styrelser) och tvärtom. Den tyske nationalekonomen Jeidels har sammanställt synnerligen utförliga uppgifter över denna form för koncentrationen av kapital och företag. Sex av de största berlinbankerna var genom sina direktörer representerade i 344 industribolag och genom sina styrelsemedlemmar i ytterligare 407, alltså sammanlagt i 751 bolag. I 289 bolag hade de antingen två medlemmar i varje förvaltningsråd eller besatte dess ordförandepost. Bland dessa industri- och handelsbolag finner vi de mest olikartade industrigrenar företrädda; vidare försäkringsbolag, trafikföretag, restauranger, teatrar, konstindustri o.s.v. Å andra sidan fanns (1910) i de sex bankernas förvaltningsråd 51 representanter för storindustrin, bl.a. en direktör från Krupp, en från det väldiga rederiet Hapag (Hamburg-Amerika linjen) o.s.v. Var och en av dessa sex banker har under tiden 1895-1910 deltagit i emission av aktier och obligationer för flera hundra industribolag, nämligen mellan 281 och 419.[38*]

Bankernas "personalunion" med industrin kompletteras genom bankernas och industrins "personalunion" med regeringen. Jeidels skriver: "Platser i förvaltningsråden ställes frivilligt till förfogande åt personer med fina namn, också f.d. statstjänstemän, vilka kan åstadkomma mångahanda lättnader (!!) i förbindelserna med myndigheterna ..." "I en storbanks förvaltningsråd finner man vanligtvis en parlamentsledamot eller en ledamot av Berlins stadsfullmäktige".

De storkapitalistiska monopolens uppkomst och så att säga utgestaltning fullföljes följaktligen med högsta möjliga fart på alla "naturliga" och "övernaturliga" vägar. En viss arbetsfördelning mellan några hundra av det moderna kapitalistiska samhällets finanskungar utbildas systematiskt:

"Jämsides med denna utvidgning av enskilda industribaroners verksamhetsområde" (genom inträde i bankstyrelser o.s.v.) "och inskränkningen av landsortsdirektörernas verksamhet till ett bestämt industriområde försiggår en viss tilltagande specialisering av storbankernas ledande män på särskilda affärsgrenar. En sådan specialisering är tänkbar endast när hela bankväsendet och i synnerhet dess industriella förbindelser nått ett stort omfång. Denna arbetsfördelning sker i två riktningar: så att förbindelsen med industrin i sin helhet anförtros en av direktörerna som hans specialområde och så att vid sidan härav varje direktör i egenskap av medlem av förvaltningsrådet övertar kontrollen över enskilda isolerade eller flera genom produktion och intressen förbundna företag ..." (Kapitalismen har redan uppnått en organiserad övervakning av enskilda företag.) "Den tyska industrin, ibland också endast den västtyska" (Västtyskland är mest utvecklat i industriellt avseende), "blir den enes specialområde, förbindelserna med andra stater och utlandets industri, personfrågor, börsaffärer o.s.v. den andres specialitet. Dessutom har var och en av de enskilda bankdirektörerna ofta en särskild industrigren eller ett särskilt område, ... den ene arbetar huvudsakligen i de elektriska bolagens förvaltningsråd, den andra i kemiska fabriker, bryggerier eller sockerfabriker, ytterligare andra finner man endast i mindre, isolerade industriföretag, vidare i förvaltningsrådet för försäkringsbolag ... Det är ostridigt, att i storbankerna, i samma mån som affärernas omfång och mångsidighet växer, en tilltagande arbetsfördelning mellan ledarna utvecklas, och att denna arbetsfördelning har till syfte och resultat att i viss mån höja dem över de rena bankaffärerna, och höja deras omdömesförmåga och sakkunskap beträffande såväl industrins allmänna frågor som de enskilda industrigrenarnas speciella frågor och därigenom öka deras prestationsförmåga inom bankernas industriella inflytelsesfär. Detta bankernas system kompletteras av deras strävan att i sitt eget eller filialernas förvaltningsråd invälja personer med industriell sakkunskap, företagare, f.d. tjänstemän, särskilt från järnvägarna, gruvförvaltningen" o.s.v.[39*]

Institutioner av liknande art, blott i något avvikande form, finner vi inom Frankrikes bankväsen. En av Frankrikes tre största banker, Crédit Lyonnais, har t.ex. inrättat en särskild "byrå för finansstudier" (service des études financiéres). I denna byrå arbetar ständigt över 50 personer - ingenjörer, statistiker, ekonomer, jurister o.s.v. Utgifterna för denna byrå uppgår till sexhundratusen eller sjuhundratusen franc årligen. Byrån är i sin tur uppdelad i åtta avdelningar: en samlar uppgifter speciellt över industriföretag, en annan studerar den allmänna statistiken, en tredje järnvägsbolagen och rederierna, en fjärde - fonderna, en femte - finansrapporterna o.s.v.[40*]

Resultatet blir å ena sidan allt större sammansmältning, eller såsom N. I. Bucharin träffande uttrycker sig, ett sammanväxande av bankkapitalet med industrikapitalet, och å andra sidan bankernas förvandling till institutioner av verkligt "universell karaktär". Vi anser det för nödvändigt att anföra Jeidels' exakta uttalanden i denna fråga, emedan han är den författare, som grundligast studerat detta ämne:

"Vid en överblick av de industriella förbindelserna i deras helhet framträder den universella karaktären hos de för industrin arbetande finansinstitutionerna. I motsats till andra bankformer och i motsats till det emellanåt i litteraturen uppställda kravet, att bankerna skulle specialisera sig på ett bestämt område eller en bestämd industrigren för att inte förlora fotfästet - söker storbankerna att gestalta sina förbindelser med industriella företag med hänsyn till ort och produktionsgren så mångsidigt som möjligt, att avlägsna de olikheter i fördelningen efter ort och industri, vilka finner sin förklaring i de skilda företagens historia ... Den ena tendensen är att göra förbindelsen med industrin allmän, den andra är att göra den bestående och intensiv. Båda är redan i hög grad förverkligade i de sex storbankerna, om inte helt och fullt, så dock i det väsentliga i samma utsträckning."

Man hör ganska ofta industri- och handelskretsar klaga över bankernas "terrorism". Det är inte heller att undra på, att dylika klagomål höjes, då storbankerna för ett sådant "regemente", som följande exempel visar. Den 19 november 1901 vände sig en av Berlins D-banker (de fyra största berlinbankernas namn börjar med bokstaven D) till styrelsen för Nordwest-Mitteldeutschen Zement-Syndikat med följande brev:

"Av den av Edert bolag i Reichsanzeiger av den 18 dennes publicerade kungörelsen framgår det att vi måste räkna med möjligheten, att på den bolagsstämma, som äger rum den 30 dennes, beslut kommer att fattas, vilka kan medföra för oss oacceptabla förändringar i Edert företag. På grund härav ser vi oss med största beklagande nödsakade att härmed indraga den Eder beviljade krediten ... Skulle emellertid på stämman icke sådana för oss oacceptabla beslut fattas, och vi i detta avseende genom tillfredsställande garantier blir skyddade också för framtiden, så förklarar vi oss gärna beredda att träda i underhandlingar med Eder beträffande beviljande av ny kredit."[41*]

I själva verket har vi här samma klagan som småkapitalets klagan över storkapitalets förtryck, bara med den skillnaden, att ett helt syndikat här råkat komma i de "smås" kategori! Den gamla kampen mellan små- och storkapital upprepar sig på ett nytt, ojämförligt högre utvecklingsstadium. Det är klart, att storbankernas miljardföretag kan befordra även den tekniska utvecklingen med medel, som i intet avseende kan jämföras med tidigare använda. Bankerna inrättar t.ex. särskilda sällskap för teknisk forskning, vilkas resultat naturligtvis endast kommer "vänskapligt sinnade" industriföretag till godo. Hit hör t.ex. "Sällskapet för studium av de elektriska järnvägarna", "Centralbyrån för vetenskaplig och teknisk forskning", o.s.v.

Storbankernas ledare kan själva inte undgå att se, att nya betingelser håller på att bildas för näringslivet, men de står hjälplösa inför dem:

"Den som under de senaste åren iakttagit personskiftet inom storbankernas styrelser och förvaltningsråd - skriver Jeidels - måste lägga märke till, hur småningom sådana personer kommer till makten, vilka anser ett aktivt ingripande i industrins allmänna utveckling vara den nödvändiga, alltmer aktuella uppgiften för storbankerna, hur på grund härav en motsättning i samband med affärerna, och ofta en personlig motsättning utvecklar sig mellan dem och de äldre bankdirektörerna. Det rör sig egentligen därom, huruvida icke bankernas verksamhet såsom kreditinstitut blir lidande vid ett sådant ingripande i den industriella produktionsprocessen, om inte de solida grundsatserna och den säkra vinsten offras till förmån för en verksamhet, som inte har någonting att göra med kreditförmedling och som skulle föra banken in på ett område, där den mera än förut vore utsatt för den industriella konjunkturens blinda välde. Medan många av de äldre bankmännen förfäktar denna ståndpunkt, ser flertalet av de yngre i det aktiva ingripandet i industriella frågor samma nödvändighet, som med den moderna storindustriella utvecklingen också skapat storbankerna och de nuvarande industriella bankföretagen. Endast i en fråga är de båda riktningarna eniga - att fasta grundsatser och ett konkret mål för storbankernas nya verksamhet ännu inte existerar."[42*]

Den gamla kapitalismen har överlevt sig själv. Den nya utgör övergången till något. Att söka "fasta grundsatser och ett konkret mål" för monopolets "försoning" med den fria konkurrensen är naturligtvis hopplöst. Det erkännande, som kommer från praktikens män, klingar helt annorlunda än de officiella lovsånger över den "organiserade" kapitalismens tjusning, vilka uppstämmes av dess apologeter i stil med Schulze-Gaevernitz, Liefmann och dylika "teoretiker".

Till vilken tidpunkt bör man egentligen hänföra den slutgiltiga konsolideringen av storbankernas "nya verksamhet"? På denna viktiga fråga finner vi ett tämligen exakt svar hos Jeidels:

"De industriella förbindelserna med deras nya syfte, deras nya former och deras nya organ, d.v.s. de samtidigt centralistiskt och decentralistiskt organiserade storbankerna, utbildas knappast före 1890-talet som en för folkhushållningen karakteristisk företeelse; i viss mening kan man t.o.m. förlägga denna utgångspunkt till år 1897 med dess stora fusioner, vilka för första gången inför den nya formen av decentralistisk organisation med hänsyn till bankernas industripolitik, eller man kan möjligen också förlägga den till en något senare termin, emedan krisen (år 1900) i hög grad påskyndat och skärpt koncentrationsprocessen såväl i industrin som inom bankväsendet och för första gången gjort förbindelsen med industrin till ett storbankernas monopol samt gjort denna förbindelse i detalj betydligt intimare och intensivare."[43*]

Således utgör det 20:e århundradet vändpunkten från den gamla kapitalismen till den nya, från kapitalets herravälde i allmänhet till finanskapitalets herravälde.

III. Finanskapitalet och
finansoligarkin

"En ständigt växande del av industrikapitalet - skriver Hilferding - tillhör inte de företagare, vilka använder det. Kapitalet ställes till deras förfogande endast genom banken, som gentemot dem representerar ägaren. Å andra sidan måste banken fixera en ständigt växande del av sina kapital i industrin. Därigenom blir banken i allt större utsträckning förvandlad till industrikapitalist. Det bankkapital, alltså kapital i penningform, som på så vis i verkligheten förvandlats till industrikapital, kallar jag finanskapital ... Finanskapitalet är alltså kapital, som står till bankernas förfogande och användes av företagarna".[44*]

Denna definition är såtillvida ofullständig, som däri saknas hänvisningen till ett av de viktigaste momenten, nämligen tillväxten av produktionens och kapitalets koncentration i så hög grad, att koncentrationen leder och redan lett till monopol. Men hela Hilferdings framställning över huvud taget och särskilt de två kapitel, som föregår det kapitel, ur vilket denna definition hämtats, understryker de kapitalistiska monopolens roll.

Produktionens koncentration; därur framväxande monopol; bankernas sammansmältning eller sammanväxande med industrin - se här historien om finanskapitalets uppkomst och detta begrepps innehåll.

Vi måste nu övergå till skildringen av, hur de kapitalistiska monopolens "regemente" under varuproduktionens och privategendomens allmänna förhållanden oundvikligen leder till finansoligarkins herravälde. Vi bör lägga märke till, att representanterna för den tyska - och inte blott den tyska - borgerliga vetenskapen, såsom Riesser, Schulze-Gaevernitz, Liefmann o.a., helt och hållet är imperialismens och finanskapitalets apologeter. De avslöjar inte oligarkibildningens "maskineri", oligarkins metoder, storleken av dess inkomster - både "tillåtliga" och "otillåtliga" - dess förbindelser med parlamenten o.s.v., utan de överskyler och förskönar dem. De avfärdar dessa "fördömda frågor" med uppstyltade, dunkla fraser, med appeller till bankdirektörernas "ansvarskänsla", med lovsånger över de preussiska tjänstemännens "pliktkänsla", med gravallvarlig analys av struntsaker i fullständigt löjliga lagförslag om "övervakning", "reglementering", med teoretiska spetsfundigheter i stil med t.ex. följande "vetenskapliga" definition, som härrör från professor Liefmanns penna: "... Handeln är förvärvsverksamhet genom samling, förvaring och förmedling av ägodelar"[45*] (kursiverat och spärrat av professorn). Härav följer, att handel förekommit redan hos urtidens människa, som ännu inte kände till varuutbytet, och också måste förekomma i det socialistiska samhället!

Men de vidunderliga fakta, vilka rör finansoligarkins vidunderliga herravälde, är till den grad iögonenfallande, att det i alla kapitalistiska länder, i Amerika, i Frankrike och i Tyskland, uppstått en litteratur, vilken utgår från borgerlig ståndpunkt, men ändå ger en tämligen sann bild och en - naturligtvis kälkborgerlig - kritik av finansoligarkin.

I främsta rummet bör man ställa det "delägarsystem", vilket vi tidigare i korthet berört. En tysk ekonom, Heymann, kanske den förste, som riktade uppmärksamheten på sakens kärna, beskriver denna kärna på följande sätt:

"Ledaren kontrollerar moderbolaget, detta dotterbolag, dessa återigen sina dotterbolag, o.s.v., så att man med ett relativt litet kapital kan behärska väldiga produktionsavsnitt; ty om innehavet av 50 procent av kapitalet alltid är tillräckligt för att utöva kontrollen, så behöver ledaren äga endast 1 miljon för att hos dotterbolagens dotterbolag kunna kontrollera 8 miljoner. Fortsätter han med uppdelningen, så kommer han upp till 16 miljoner, 32 miljoner o.s.v."[46*]

I verkligheten visar erfarenheten, att det är tillräckligt att äga 40 procent av alla aktier för att bestämma över ett aktiebolags affärer,[47*] ty en viss del av de splittrade små aktieägarna har i praktiken alls ingen möjlighet att deltaga i bolagsstämmorna o.s.v. "Demokratiseringen" av aktieinnehavet, av vilken de borgerliga sofisterna och de opportunistiska "också-socialdemokrater" väntar (eller föreger att de väntar) en "demokratisering av kapitalet", ett stärkande av småindustrins roll och betydelse o.s.v., är i verkligheten ett av medlen att stärka finansoligarkins makt. Det är bl.a. på grund härav som lagstiftningen i mera framskridna eller äldre och mera "erfarna" kapitalistiska länder tillåter aktier av lägre värde. I Tyskland är aktier under 1.000 mark i lag förbjudna, och de tyska finansmagnaterna ser med avund på England, där lagen tillåter aktier på 1 pund sterling (= 20 mark, omkring 10 rubel). Siemens, en av de största industrimännen och "finanskungarna" i Tyskland förklarade i riksdagen den 7 juni 1900, att "aktien på ett pund utgör den engelska imperialismens grundval".[48*] Denne köpman har tydligen en djupare, mera "marxistisk" uppfattning av vad imperialismen är, än en viss otillständig författare, vilken gäller som den ryska marxismens grundläggare[5] men som tror, att imperialismen är en dålig egenskap hos det ena folket ...

Men "delägarsystemet" tjänar inte endast till att i oerhörd utsträckning öka monopolisternas makt, det möjliggör dessutom ostraffat alla slags dunkla och smutsiga affärer och plundring av allmänheten, ty ledarna för "moderbolaget" är formellt, enligt lag, inte ansvariga för "dotterbolaget", vilket gäller som "självständigt" och medelst vilket allt kan "ordnas". Här har vi ett exempel, som vi lånat ur den tyska tidskriften Die Bank, majnumret 1914:

"Så har exempelvis Aktiebolaget för fjäderstålindustri i Rassel, som ända till för några år sedan var ett av de mest inbringande företagen i Tyskland, genom en olycklig förvaltning bragts därhän, att dividenderna inom några få år gick ned från 15% till 0%. Styrelsen hade utan aktieägarnas vetskap försträckt ett dotterbolag, Hassia, vars nominella kapital endast belöpte sig till några hundratusen mark, en summa av 6 miljoner mark. Om detta engagemang, som utgjorde nästan tredubbla summan av moderbolagets aktiekapital, fanns ingenting infört i det senares balanser - ett fördöljande mot vilket i juridiskt hänseende icke det minsta kunde anföras, och som kunde fortsätta i två år, emedan det inte överskred någon av handelslagstiftningens bestämmelser. Ordföranden i förvaltningsrådet, vilken som ansvarig undertecknade dessa vilseledande balanser, var och är fortfarande ordförande i Kassels handelskammare. Aktieägarna fick kännedom om Hassia-engagemanget först då detta för länge sedan visat sig vara ett missgrepp ..." (detta ord borde författaren ha satt inom citationstecken) "... och sedan kursen på Fjäderstålaktierna fallit ungefär 100% till följd av att de aktieägare, som var invigda, började sälja.

... Detta typiska exempel på en inom aktieväsendet helt alldaglig balansekvilibristik förklarar, varför aktiebolagens förvaltningsråd med lättare hjärta inlåter sig på riskabla företag än privatföretagaren. Den moderna balanstekniken gör det inte blott lätt för dem att dölja risken i företaget för aktieägaren i gemen, utan den tillåter också huvudintressenterna att undandra sig följderna av ett misslyckat experiment genom att i rätt tid göra sig av med sitt aktieinnehav, medan privatföretagaren själv får svida för allt vad han gör ...

Många aktiebolags balanser liknar de från medeltiden bekanta palimpsesterna" (palimpsest är ett pergament, på vilket den ursprungliga handskriften blivit utsuddad och överskriven med en annan text) "från vilka man först måste utplåna skriften för att kunna dechiffrera de under denna stående tecknen med den verkliga meningen ...

Det enklaste och därför mest använda sättet att göra en balans ogenomtränglig består i att klyva det enhetliga företaget i flera delar genom att upprätta eller ansluta dotterbolag. Detta systems fördelar med hänsyn till syftemålen - legala och illegala - är så självklara, att man redan nu måste beteckna de stora bolag, som inte godtagit detta system, såsom undantag."[49*]

Som exempel på ett mycket stort och monopoliserat bolag, vilket tillämpar detta system i vidaste utsträckning, nämner författaren det berömda Allgemeine Elektrizitäts-Gesellschaft (AEG, som vi längre fram kommer att sysselsätta oss med). 1912 antog man, att AEG var delägare i 175-200 bolag, som det naturligtvis behärskar, samt i allt förfogar över ett kapital på omkring 1½ miljard mark.[50*]

Alla slags föreskrifter om kontroll, publicering av balanserna, utarbetande av ett bestämt schema för desamma, tillsättande av kontrollinstanser o.s.v., varmed välsinnade professorer och ämbetsmän - välsinnade mot kapitalismen, vilken de försvarar och förskönar - tar publikens uppmärksamhet i anspråk - blir här fullständigt betydelselösa. Ty privategendomen är helig, och man kan inte förbjuda någon att köpa, sälja och byta aktier, förpanta dem o.s.v.

Vilken omfattning detta "delägarsystem" uppnått inom de ryska storbankerna, kan man bedöma med ledning av de uppgifter, som meddelats av E. Agahd. Denne, som under 15 år var anställd i den rysk-kinesiska banken, publicerade i maj 1914 ett verk under den något svävande rubriken: "Storbanker och världsmarknad".[51*] Författaren indelar de ryska storbankerna i två huvudgrupper: a) sådana som arbetar efter "delägarsystemet" och b) sådana, som är "oberoende", varvid han med "oberoende" alldeles godtyckligt menar oberoende av utländska banker. Den första gruppen indelar författaren i tre undergrupper: 1) med tyskt, 2) med engelskt och 3) med franskt deltagande, varvid menas "deltagande" och herravälde, utövat av de största utländska bankerna av respektive nationalitet. Bankernas kapital indelar författaren i "produktivt" placerat (i handel och industri) och "spekulativt" placerat (i börs- och finansoperationer), då han utifrån sin småborgerliga reformistiska synpunkt föreställer sig, att det vore möjligt att med bibehållande av kapitalismen skilja de båda formerna av kapitalplacering samt helt utrota den senare formen.

Här följer författarens uppgifter:

Enligt dessa siffror tillfaller av de nära 4 miljarder rubel, vilka utgör storbankernas "arbetande" kapital, mer än tre fjärdedelar, över 3 miljarder, banker, som i själva verket utgör dotterbolag till utländska banker, i främsta rummet parisbanker (den berömda banktrion: Union Parisienne, Banque de Paris et des Pays-Bas, Société Générale) och berlinbanker (särskilt Deutsche Bank och Disconto-Gesellschaft). Två ryska storbanker, Ryska banken (Ryska banken för utrikeshandel) och Internationella banken (St. Petersburgs internationella handelsbank) har från 1906 till 1912 höjt sitt kapital från 44 till 98 miljoner rubel och reservkapitalet från 15 till 39 miljoner, varvid de "till tre fjärdedelar arbetar med tyskt kapital". Den förra tillhör konsortiet Deutsche Bank och den senare konsortiet Disconto-Gesellschaft, båda i Berlin. Den gode Agahd är djupt upprörd över att berlinbankerna har aktiemajoriteten i sina händer och att de ryska aktieägarna därför står maktlösa. Och det land, som exporterar kapital, skummar naturligtvis grädden: när t.ex. Deutsche Bank införde Sibiriska handelsbankens aktier i Berlin, lät den aktierna ligga ett helt år i portfölj och sålde dem sedan till en kurs av 193 för 100, d.v.s. till nästan fördubblad kurs. Den "förtjänade" därvid omkring 6 miljoner rubel, en profit som Hilferding kallat "grundarvinst".

De petersburgska storbankernas hela "makt" uppskattar författaren till 8.235 miljoner rubel, nära 8¹/₄ miljard. Därvid fördelar han de utländska bankernas "deltagande" eller rättare sagt herravälde på följande sätt: franska banker - 55 procent, engelska - 10 procent, tyska - 35 procent. Av denna summa, 8.235 miljoner aktivt kapital kommer, enligt författarens beräkning, 3.687 miljoner, d.v.s. över 40 procent, på syndikaten Produgol, Prodamet, olje-, metall- och cementsyndikat. Följaktligen har också i Ryssland bankkapitalets sammansmältning med industrikapitalet i samband med de kapitalistiska monopolens bildande gjort kolossala framsteg.

Finanskapitalet, som koncentrerats på några få händer och åtnjuter ett verkligt monopol, vinner väldiga och ständigt växande profiter av bolagsstiftningar, emission av värdepapper, statslån o.s.v., befäster härmed finansoligarkins herravälde och pålägger hela samhället en tribut till monopolisterna. Här har vi ett bland tusentals andra, av Hilferding anfört exempel på de amerikanska trusternas "regemente": 1887 grundade Havemeyer sockertrusten genom fusion av 15 mindre bolag, vilkas sammanlagda kapital uppgick till 6½ miljoner dollar. Men trustens kapital blev, som det amerikanska uttrycket lyder, "urvattnat" och fastställt till 50 miljoner. Vid denna "omvärdering" av kapitalet räknade man med framtida monopolprofiter, liksom ståltrusten - alltjämt i Amerika - räknar med framtida monopolprofiter, då den ständigt köper upp nya järnmalmsfyndigheter. "Sockertrusten" fastställde verkligen monopolpriser och erhöll sådana inkomster, att den kunde utdela 10% i dividender på ett sjufalt "urvattnat" kapital, d.v.s. nära 70% på det kapital, som faktiskt inbetalats vid trustens bildande! 1909 hade trusten ett kapital på 90 miljoner dollar. På 22 år har kapitalet mera än tiodubblats.

I Frankrike har "finansoligarkins" herravälde ("Contre l'oligarchie financière en France" - "Mot finansoligarkin i Frankrike" heter Lysis' bekanta verk, som 1908 utkom i sin femte upplaga) antagit en endast obetydligt avvikande form. De fyra största bankerna åtnjuter ett icke relativt utan "absolut monopol" vid emission av värdepapper. I verkligheten har vi här en "storbankernas trust". Och monopolet säkrar monopolprofiter av emissionerna. Det land, som upptar ett lån, erhåller vanligtvis inte mera än 90 procent av hela summan; 10 procent tillfaller bankerna och de övriga förmedlarna. Bankernas profit av det rysk-kinesiska lånet på 400 miljoner franc utgjorde 8%, av det ryska lånet (1904) på 800 miljoner - 10%, av Marockolånet (1904) på 62½ miljoner franc - 18³/₄%. Kapitalismen, vilken börjat sin utveckling med ett litet ockrarkapital, slutar sin utveckling med ockrarkapital av jättedimensioner. "Fransmännen är Europas ockrare" - säger Lysis. Alla det ekonomiska livets förhållanden undergår till följd av denna kapitalismens omvandling en djupgående förändring. Vid stagnation i folkökningen, i industrin, handeln och sjöfarten kan "landet" berika sig genom ocker. "50 personer, vilka representerar kapital på endast 8 miljoner franc, kan förfoga över två miljarder i fyra banker." "Delägarsystemet", vilket vi redan känner till, har samma följder: en av de största bankerna (Société Générale) emitterar 64.000 obligationer för sitt dotterbolag, Sucreries et Raffineries d'Egypte (Egyptens sockerfabriker). Emissionskursen är 150%, d.v.s. banken förtjänar 50 centime på varje franc. Dividenderna från detta bolag visade sig vara fiktiva och "allmänheten" förlorade 90-100 miljoner franc. "En av direktörerna för Société Générale var styrelsemedlem i Raffineries d'Egypte." Det är inte underligt, att Lysis är tvungen att dra följande slutsats: "Den franska republiken är en finansmonarki", "finansoligarkins herravälde är fullständigt; den behärskar pressen och regeringen."[52*]

Den utomordentligt höga räntabiliteten hos värdepappersemissionerna, som är en av finanskapitalets främsta transaktioner, spelar en mycket viktig roll i finansoligarkins utveckling och befästande. "... Inom landet finnes det överhuvud taget ingen affär av denna art, som avkastar ens närmelsevis en sådan vinst som övertagandet och förmedlingen av ett utländskt lån", skriver den tyska tidskriften Die Bank.[53*]

"Det finns ingen bankoperation, som inbringar så stor vinst som emissionsaffärerna." Vinsten vid emissionen av industriföretagens värdepapper utgjorde, enligt en sammanställning av Deutscher Ökonomist, i genomsnitt per år:

"Under loppet av 10 år, 1891 - 1900, uppgick 'förtjänsten' på tyska industripapper till över en miljard."[54*]

Om finanskapitalets profiter under det industriella uppsvinget växer i kolossal grad, så innebär nedgångsperioderna en krasch för de små och svaga företagen, medan storbankerna "deltar" i uppköp av dessa till vrakpris eller i vinstgivande "saneringar" och "reorganiseringar" av dem. Vid "saneringarna" av oräntabla företag, "sänkes aktiekapitalet, d.v.s. inkomsten fördelas på ett mindre kapital och beräknas framdeles efter detta. Om avkastningen sjunkit till noll, indrages nytt kapital, vilket förenas med det gamla, mindre inbringande kapitalet och sedan kommer att avkasta tillräcklig inkomst. I förbigående må anmärkas - tillfogar Hilferding - att alla dessa saneringar och reorganiseringar har en dubbel betydelse för bankerna: för det första som en inbringande operation, och för det andra som ett tillfälle att göra sådana nödlidande bolag beroende av sig".[55*]

Ett exempel: gruvaktiebolaget Union i Dortmund stiftades 1872. Det utställdes aktier till nära 40 miljoner mark, och då första året dividender på 12% utdelades, steg kursen till 170%. Finanskapitalet skummade grädden, d.v.s. tjänade en bagatell på omkring 28 miljoner. Vid stiftandet av detta bolag spelade Disconto-Gesellschaft huvudrollen - samma tyska storbank, som lyckligt uppnått ett kapital av 300 miljoner mark. Senare sjönk Unions dividender till noll. Aktieägarna måste gå med på att "avskriva" en del av kapitalet, d.v.s. att förlora en del för att inte förlora allt. Och som resultat av en rad "saneringar" försvinner under loppet av 30 år mera än 73 miljoner mark ur Unions böcker. "För närvarande har detta bolags ursprungliga aktieägare i sina händer endast 5% av det nominella värdet av deras aktier"[56*] - och vid varje "sanering" fortsatte bankerna att "förtjäna".

En för finanskapitalet särskilt inbringande operation är också spekulationen med tomter i omgivningen av snabbt växande storstäder. Bankmonopolet sammansmälter här med monopolet på jordräntan och på trafikväsendet, ty prisstegringen på tomterna, möjligheten att sälja dessa fördelaktigt i mindre lotter o.s.v., är framför allt beroende av goda trafikförbindelser med stadens centrum, och dessa trafikmedel befinner sig i händerna på stora bolag, vilka genom deltagarsystemet och direktörsposternas fördelning står i förbindelse med samma banker. Så uppstår det, som den tyske författaren L. Eschwege, en medarbetare i tidskriften Die Bank, vilken speciellt studerat tomtjobberiet, förpantningen av tomter o.s.v., kallat "träsket": en vanvettig spekulation med tomter i förstäderna, krascher för byggnadsfirmor, såsom t.ex. firman Boswau & Knauer i Berlin, vilken roffat åt sig närmare 100 miljoner mark genom förmedling av den "högst solida och respektabla" Deutsche Bank, som naturligtvis medverkade enligt "delägarsystemet", d.v.s. hemligt, i skymundan, och efter en förlust av "blott" 12 miljoner mark drog sig ur affären - därnäst ruin för småföretagare och arbetare, vilka inte får någonting av svindelfirmorna i byggnadsfacket, smussel med den "hederliga" berlinpolisen och förvaltningen för att få hand om magistratens utgivning av meddelanden om tomter och om byggnadstillstånd o.s.v.[57*]

De "amerikanska seder", över vilka europeiska professorer och rättänkande borgare hycklande himlar sig, har under finanskapitalets epok blivit till sedvänja i bokstavligen varenda storstad i vilket som helst land.

I Berlin var det i början av 1914 tal om att bilda en "trafiktrust", d.v.s. en "intressegemenskap" mellan de tre största trafikföretagen i Berlin: Elektriska järnvägen, spårvägsbolaget och omnibusbolaget.

"Att en sådan avsikt förefinnes - skrev Die Bank - vet vi ända sedan den dag, då det blev känt, att aktiemajoriteten i omnibusbolaget övergått i händerna på de båda andra trafikbolagen ... Man kan utan vidare sätta lit till dem som arbetar för dessa planer, då de säger sig hoppas genom en enhetlig reglering av trafikväsendet kunna åstadkomma besparingar, vilka sist och slutligen delvis också skulle komma allmänheten till godo. Men frågan blir invecklad därigenom, att bakom den planerade trafiktrusten står banker, vilka om de så vill, kan ställa det av dem monopoliserade trafikväsendet i sina tomtintressens tjänst. Att denna tanke ligger nära till hands förstår man, då man erinrar sig, att redan vid det elektriska järnvägsbolagets bildande en sammansmältning ägde rum mellan trafikintressena och tomtintressena hos den storbank, som stod bakom järnvägen, ja, att sammansmältningen t.o.m. utgjorde en väsentlig förutsättning för detta trafikföretags bildande. Den östra linjen av banan skulle anlöpa de tomtområden, vilka banken - sedan banans anläggning tryggats - försålde med storvinst för sig och några medintressenter ..."[58*]

Sedan monopolet en gång kommit till stånd och nu förfogar över miljarder, genomtränger det med absolut oundviklighet alla områden av det samhälleliga livet oberoende av den politiska strukturen eller vilka som helst andra "detaljer". I den tyska ekonomiska litteraturen förekommer mycket ofta lakejaktiga lovsånger över de preussiska tjänstemännens "hederlighet", med adress till den franska Panamaskandalen och amerikansk politisk besticklighet. Men faktum är, att till och med den borgerliga litteraturen om bankväsendet i Tyskland ständigt är tvungen att gå långt utöver gränserna för behandlingen av rena bankoperationer och t.ex. med anledning av att allt fler statstjänstemän övergår till banktjänst skriva om "strömmen till bankerna": "hur står det emellertid till med omutligheten hos en statstjänsteman, vars stilla längtan står till en varm vrå vid Behrenstrasse?"[59*] (Den gata i Berlin, där Deutsche Bank har sitt huvudkontor.) Utgivaren av tidskriften Die Bank, Alfred Lansburgh, skrev 1909 en artikel: "Byzantinismens ekonomiska betydelse" med anledning av bl.a. Wilhelm II:s resa i Palestina och det "omedelbara resultatet av denna resa, byggandet av Bagdadbanan, detta ödesdigra 'standardverk av den tyska företagarandan', vilket mera än alla våra övriga politiska fel tillsammans bidragit till 'inringningen' "[60*] (med inringningen menas Edvard VII:s politik, som gick ut på att isolera Tyskland och omringa det med ett imperialistiskt tyskfientligt förbund). Den av oss tidigare nämnda medarbetaren i samma tidskrift, Eschwege, skrev 1911 en artikel: "Plutokratin och ämbetsmannakåren", där han avslöjade t.ex. fallet med den tyske ämbetsmannen Völker, vilken som medlem av en kommission för undersökning av kartellfrågan utmärkte sig för sin energi men efter någon tid visade sig vara innehavare av en inbringande liten syssla just i den största kartellen, stålsyndikatet. Liknande fall, vilka alls inte är tillfälliga, tvang samme borgerliga författare att erkänna, att "den av Tysklands författning garanterade ekonomiska friheten redan nu på många områden av vårt ekonomiska liv förvandlats till en innehållslös fras" och att sedan plutokratin en gång upprättat sitt herravälde "t.o.m. den mest vittgående politiska frihet inte längre kan rädda oss från att förvandlas till ett folk av ofria ..."[61*]

Vad Ryssland beträffar, så skall vi inskränka oss till ett exempel: för några år sedan gick genom hela pressen ett meddelande om, att direktören för kreditkansliet, Davydov, lämnade statens tjänst för att överta en post i en storbank med en lön, som enligt kontraktet inom några år skulle komma att överstiga 1 miljon rubel. Kreditkansliet är en institution, som har till uppgift att "förena alla statliga kreditinstitutioners verksamhet" och som beviljar huvudstadens banker understöd på upp till 800 och 1.000 miljoner rubel.[62*]

Kapitalismen har överhuvud taget den egenskapen, att den skiljer innehavandet av kapital från användningen av kapital i produktionen, penningkapitalet från industri- eller produktionskapitalet, rentiern, som lever blott på inkomster från penningkapitalet, från företagaren och alla, som omedelbart deltar i förfogandet över kapitalet. Imperialismen eller finanskapitalets herravälde är det kapitalismens högsta stadium, då detta avskiljande antar en väldig omfattning. Finanskapitalets övervikt gentemot kapitalets alla övriga former innebär rentierens och finansoligarkins herravälde, innebär att några få stater, vilka besitter finansiell "makt", utsöndrar sig från de övriga. I vilket omfång denna process försiggår, visar oss statistiken över emissionerna, d.v.s. utgivandet av alla slags värdepapper.

I Bulletin från Internationella statistiska institutet[63*] har A. Neymarck offentliggjort synnerligen utförliga, fullständiga och åskådliga uppgifter om emissionerna i hela världen, uppgifter, som senare upprepade gånger återgivits i utdrag i den ekonomiska litteraturen. Siffrorna för fyra årtionden är följande:

På 1870-talet steg summan av emissionerna i hela världen, särskilt på grund av lån i samband med tyskfranska kriget och den därpå följande "grundartiden" i Tyskland. I det stora hela försiggår stegringen under loppet av det 19:e århundradets tre sista årtionden relativt sett inte särdeles snabbt, och först det 20:e århundradets första årtionde medför en väldig ökning, nästan en fördubbling på 10 år. Det 20:e århundradets början utgör följaktligen genombrottsepoken inte blott i fråga om monopolens (kartellernas, syndikatens, trusternas) utveckling, varom vi redan talat, utan också i fråga om finanskapitalets ökning.

Totalsumman av värdepapper i hela världen år 1910 uppskattar Neymarck till omkring 815 miljarder franc. Efter ett ungefärligt avdrag för dubbelräkningar minskar han summan till 576-600 miljarder. Fördelningen på de olika länderna blir följande (med 600 miljarder som summa):

Av denna tabell framgår det genast, hur starkt de fyra rikaste kapitalistiska länderna, av vilka vart och ett äger värdepapper till ett belopp av omkring 100-150 miljarder franc, skiljer sig från de övriga. Av dessa fyra länder är två - England och Frankrike - de äldsta kapitalistiska länderna och, såsom vi skall se, rikast på kolonier, de två andra - Förenta staterna och Tyskland - de mest framskridna kapitalistiska länderna i fråga om utvecklingstempot och de kapitalistiska monopolens utbredningsgrad i produktionen. Dessa fyra länder äger tillsammans 479 miljarder franc, d.v.s. nästan 80% av världens finanskapital. Nästan hela den övriga världen spelar i en eller annan form rollen av gäldenär eller tributpliktig till dessa länder - dessa internationella bankirer, dessa fyra "pelare" för hela världens finanskapital.

Det är nödvändigt att företa en särskild undersökning av den roll, som kapitalexporten spelar vid skapandet av finanskapitalets internationella nät av beroende och förbindelser.

IV. Kapitalexporten

För den gamla kapitalismen med den fria konkurrensens fullständiga herravälde var exporten av varor typisk. För den nuvarande kapitalismen, med monopolens herravälde, har exporten av kapital blivit typisk.

Kapitalismen är varuproduktionen i dess högsta utvecklingsstadium, då också arbetskraften blir en vara. Varuutbytets ökning såväl inom ett land, som i synnerhet internationellt, är ett karakteristiskt kännetecken för kapitalismen. Den ojämna och språngartade utvecklingen av enskilda företag, enskilda industrigrenar och enskilda länder är oundviklig under kapitalismen. England utvecklade sig före de andra länderna till ett kapitalistiskt land, och i mitten av 19:e århundradet, då det införde frihandeln, gjorde detta land anspråk på rollen av "hela världens verkstad", som skulle leverera fabrikat till alla länder, vilka i gengäld hade att förse England med råmaterial. Men detta Englands monopol var undergrävt redan under sista fjärdedelen av 19:e århundradet, ty ett antal andra länder, vilka värjde sig medelst "skyddstullar", utvecklade sig till självständiga kapitalistiska stater. På tröskeln till det 20:e århundradet finner vi, att ett nytt slags monopol håller på att utbildas: för det första kapitalisternas monopolistiska förbund i alla länder med utvecklad kapitalism, för det andra en monopolställning för ett fåtal av de