Skrivet: I augusti-september 1917
Publicerat: För första gången i en särskild broschyr 1917, förlaget
Zjizn i Znanije.
Källa: V.I. Lenin, Skrifter, fjärde ryska uppl, b.
25, sid 353-462.
Digitalisering: Jonas Holmgren
Staten och revolutionen trycktes 1918. En andra upplaga kom ut 1919. Där hade författaren till kapitel II fogat ett nytt avsnitt om Marx frågeställning år 1852.
Frågan om staten får för närvarande särskild vikt såväl i teoretiskt som i praktiskt-politiskt avseende. Det imperialistiska kriget har i ytterligt hög grad påskyndat och skärpt processen för den monopolistiska kapitalismens förvandling till statsmonopolistisk kapitalism. Det vidunderliga förtrycket mot de arbetande massorna genom staten, vilken allt intimare sammansmälter med de allsmäktiga kapitalistförbunden, blir allt värre. De ledande länderna förvandlas - vi syftar här på "hemmafronten" i dessa länder - till militärtukthus för arbetarna.
Det utdragna krigets oerhörda fasor och elände gör massornas läge outhärdligt och ökar deras indignation. Den internationella proletära revolutionen håller tydligt på att växa fram, och frågan om dess förhållande till staten får nu praktisk betydelse.
De under årtionden av jämförelsevis fredlig utveckling anhopade elementen av opportunism har skapat den socialchauvinistiska strömningen, som är förhärskande inom de officiella socialistiska partierna i hela världen. Denna strömning (Plechanov, Potresov, Bresjkovskaja, Rubanovitj, samt i något beslöjad form herrar Tsereteli, Tjernov & Co. i Ryssland; Scheidemann, Legien, David m.fl. i Tyskland; Renaudel, Guesde, Vandervelde i Frankrike och Belgien; Hyndman och fabianerna i England o.s.v., o.s.v.) - socialism i ord, men chauvinism i handling - kännetecknas av de "socialistiska ledarnas" lumpna, lakejaktiga anpassning inte bara till den "egna" nationella bourgeoisins intressen, utan just till den "egna" statens intressen, ty flertalet s.k. stormakter har länge exploaterat och förslavat en hel rad små och svaga nationaliteter. Det imperialistiska kriget är just ett krig för styckning och omfördelning av detta slags byte. Kampen för de arbetande massornas frigörelse från bourgeoisins inflytande i allmänhet och från den imperialistiska bourgeoisins inflytande i synnerhet är omöjlig utan kamp mot de opportunistiska fördomarna beträffande "staten".
Till en början skall vi granska Marx och Engels lära om staten och särskilt ingående sysselsätta oss med de sidor av denna lära, som råkat i glömska eller blivit föremål för opportunistisk förvanskning. Därefter skall vi speciellt sysselsätta oss med huvudrepresentanten för dessa förvanskningar Karl Kautsky, den mest kände ledaren för Andra internationalen (1889-1914), vilken under det nuvarande kriget gjort en så ömklig bankrutt. Till sist skall vi sammanfatta de viktigaste resultaten av erfarenheterna från de ryska revolutionerna 1905 och i synnerhet 1917. Denna senare närmar sig för närvarande (början av augusti 1917) tydligen slutet av sin första utvecklingsperiod, men hela denna revolution kan överhuvudtaget endast förstås som en länk i den kedja av socialistiska proletära revolutioner, vilka det imperialistiska kriget framkallar. Frågan om den proletära socialistiska revolutionens förhållande till staten får sålunda inte bara en praktisk-politisk betydelse, utan också en högst aktuell betydelse, såsom en fråga om att upplysa massorna om vad de under den närmaste framtiden bör göra för att befria sig från kapitalets ok.
Augusti 1917
Författaren
Föreliggande andra upplaga utkommer nästan oförändrad. Endast i kapitel II har paragraf 3 blivit tillfogad.
Moskva den 17 december 1918
Författaren
Med Marx lära försiggår för närvarande detsamma, som under historiens gång ofta försiggått med läror av revolutionära tänkare och ledare för de undertryckta klassernas befrielsekamp. Förtryckarklasserna belönade de stora revolutionärerna under deras livstid med ständiga förföljelser, mötte deras lära med det vildaste hat, den mest rasande illvilja och den hejdlösaste lögn- och förtalskampanj. Efter deras död försöker man förvandla dem till menlösa helgon, så att säga kanonisera dem, ge deras namn en viss ryktbarhet för att "trösta" de förtryckta klasserna och slå blå dunster i ögonen på dem, medan den revolutionära lärans innehåll kastreras och banaliseras och dess revolutionära skärpa avtrubbas. En sådan "bearbetning" av marxismen har f.n. bourgeoisin och opportunisterna inom arbetarrörelsen enat sig om. De glömmer, åsidosätter och förvränger lärans revolutionära sida, dess revolutionära väsen. De skjuter i förgrunden och förhärligar det, som är antagligt eller synes vara antagligt för bourgeoisin. Alla socialchauvinister är för närvarande "marxister" - skämt åsido! Och allt oftare talar tyska borgerliga lärda, som ännu i går var specialister på marxismens utrotning, om den "tysknationelle" Marx, vilken skulle ha fostrat så utomordentligt välorganiserade förbund av arbetare för rövarkriget!
I ett sådant läge, när förvrängningarna av marxismen är så oerhört utbredda, består vår uppgift framförallt i att återställa Marx verkliga lära om staten. I detta syfte är det nödvändigt att anföra ett stort antal långa citat ur Marx och Engels egna verk. Självfallet kommer de långa citaten att göra framställningen tung och inte alls bidra till att göra den lättfattlig. Men de är absolut oumbärliga. Alla, eller åtminstone alla avgörande ställen i Marx och Engels verk, som rör staten, måste ovillkorligen anföras så fullständigt som möjligt för att läsaren skall kunna bilda sig en självständig uppfattning om samtliga åsikter hos den vetenskapliga socialismens grundare och om dessa åsikters utveckling, samt också för att den nu förhärskande "kautskyismens" förvrängning av dessa åsikter skall bli dokumentariskt bevisad och åskådliggjord.
Låt oss börja med Friedrich Engels mest spridda verk: "Familjens, privategendomens och statens ursprung", av vilket redan sjätte upplagan utkom år 1894 i Stuttgart. Vi måste översätta citaten från de tyska originalen, därför att de ryska översättningarna trots sin mångfald till största delen är ofullständiga eller synnerligen otillfredsställande.
"Staten", säger Engels, i det han gör en sammanfattning av sin historiska analys, "är sålunda ingalunda en makt, som påtvingas samhället utifrån. Lika litet är den 'den sedliga idéns verklighet', 'förnuftets bild och verklighet', som Hegel påstår. Den är snarare en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att lösa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom 'ordningens' gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten." (Sid. 177-178 i sjätte tyska upplagan.)
Här är marxismens grundidé beträffande statens historiska roll och betydelse fullständigt klart uttryckt. Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.
Just på denna ytterst viktiga och grundläggande punkt börjar man förvränga marxismen, vilket sker efter två huvudlinjer.
Å ena sidan: de borgerliga och i synnerhet de småborgerliga ideologer, som under trycket av obestridliga historiska fakta nödgas erkänna, att staten endast finns där klassmotsättningar och klasskamp existerar, "rättar" Marx på så sätt, att staten framställs som ett organ för klassernas försoning. Enligt Marx skulle staten varken kunna uppkomma eller bestå, om försoning mellan klasserna vore möjlig. Hos de kälkborgerliga, brackiga professorerna och publicisterna blir resultatet - under ständiga och välvilliga hänvisningar till Marx! - att staten just försonar klasserna. Enligt Marx är staten ett organ för klassvälde, ett organ för den ena klassens undertryckande av den andra; den skapar en "ordning", som legaliserar och befäster detta förtryck, i det den dämpar klassernas sammandrabbningar. Enligt de småborgerliga politikernas mening består ordningen just i klassernas försoning och inte i att den ena klassen undertrycker den andra; att dämpa sammandrabbningarna innebär att försona klasserna och inte att beröva de förtryckta klasserna vissa stridsmedel och stridsmetoder för att störta förtryckarna.
Under revolutionen 1917 t.ex., när frågan om statens roll och betydelse just reste sig i hela sin vidd, praktiskt reste sig som en fråga om omedelbar aktion och därtill en aktion i massomfattning, gled alla socialistrevolutionärer och mensjeviker med ens och fullständigt ned i den småborgerliga teorin om klassernas "försoning" genom "staten". Otaliga resolutioner och artiklar av politiker från dessa båda partier är helt genomsyrade av denna kälkborgerliga och brackiga teori om "försoning". Att staten är ett organ för en bestämd klass herravälde, en klass som inte kan försonas med sin antipod (med den motsatta klassen), detta är den småborgerliga demokratin aldrig i stånd att begripa. Förhållandet till staten är ett av de mest åskådliga uttrycken för att våra socialistrevolutionärer och mensjeviker alls inte är socialister (vilket vi bolsjeviker alltid bevisat), utan småborgerliga demokrater med nästan-socalistisk fraseologi.
Å andra sidan är den "kautskyistiska" förvrängningen av marxismen långt mera raffinerad. "Teoretiskt" förnekas inte, att staten är ett organ för klassvälde och inte heller att klassmotsättningarna är oförsonliga. Men följande sak lämnas ur sikte eller fördunklas: om staten är en produkt av klassmotsättningarnas oförsonlighet, om den är en makt, som står över samhället och "mer och mer avlägsnar sig från det", så är det uppenbart, att den förtryckta klassens befrielse är omöjlig, inte bara utan en våldsam revolution, men också utan tillintetgörande av den statsmaktsapparat, som den härskande klassen skapat och i vilken detta "avlägsnande" förkroppsligas. Denna teoretiskt sett självklara slutsats har Marx, så som vi här nedan skall se, med största bestämdhet dragit på grundval av en konkret historisk analys av revolutionens uppgifter. Och just denna slutsats har Kautsky - såsom vi i fortsättningen utförligt skall påvisa ... "glömt" och förvrängt.
"Till skillnad från den gamla gentil- (släkt- eller klan-) organisationen", fortsätter Engels, "utmärker sig staten för det första därigenom att statsmedborgarna indelas territoriellt." ...
"Oss förefaller denna uppdelning vara "naturlig", men den har kostat en lång kamp mot den gamla organisationen enligt klaner eller släkter.
Det andra är inrättandet av en offentlig våldsmakt, vilken inte längre omedelbart sammanfaller med befolkningen, som själv organiserar sig som väpnad makt. Denna speciella, offentliga makt är nödvändig, emedan en självverksam beväpnad organisation av befolkningen är omöjlig efter splittringen i klasser ... Denna offentliga våldsmakt existerar i varje stat. Den består inte bara av beväpnade människor utan också av sakliga bihang, fängelser och tvångsanstalter av alla slag, om vilka gentilsamhället ingenting visste ..."
Engels utvecklar begreppet om den "makt", som kallas stat, denna makt, som utgått från samhället, men ställer sig över detta och alltmer fjärmar sig från det. Vari består denna makt framför allt? I speciella förband av beväpnade människor, som har fängelser m.m. till sitt förfogande.
Vi har rätt att tala om speciella förband av beväpnade människor, därför att den offentliga makt, som kännetecknar varje stat, "inte längre omedelbart sammanfaller" med den beväpnade befolkningen, med dess "självverksamma beväpnade organisation".
Liksom alla stora revolutionära tänkare söker Engels rikta de klassmedvetna arbetarnas uppmärksamhet just på det, som förefaller den härskande kälkborgerligheten vara minst beaktansvärt, mest invant, helgat av inte bara solida, utan man kan rent av säga förstelnade fördomar. Den stående armén och polisen är huvudverktyg för de statliga myndigheternas maktutövning, men - kan det väl vara annorlunda?
För det överväldigande flertalet européer i slutet av 1800-talet, som Engels vände sig till och som varken hade genomlevat eller på nära håll iakttagit en enda stor revolution, kan det inte vara annorlunda. För dem är det absolut obegripligt, vad "befolkningens självverksamma beväpnade organisation" är för något. Frågan, varför det visat sig nödvändigt att ha speciella, över samhället stående förband av beväpnade människor (polis, stående armé) som fjärmar sig från samhället, är den västeuropeiska och ryska kälkborgaren böjd att besvara med ett par fraser, lånade från Spencer eller Michajlovskij, med en hänvisning till att det samhälleliga livet blivit mera invecklat, att funktionerna differentierats och dylikt.
En sådan hänvisning förefaller "vetenskaplig" och insöver på ett utmärkt sätt kälkborgaren genom att den fördunklar det viktigaste och grundläggande: samhällets splittring i oförsonligt fientliga klasser.
Utan denna splittring skulle "befolkningens självverksamma beväpnade organisation" skilja sig från den primitiva organisationen hos en hjord apor, vilka griper till träkäppar, eller hos urmänniskor, eller hos människor, förenade i klassamhällen, genom sin komplicerade natur, sin höga teknik o.s.v., men en dylik organisation skulle dock vara möjlig.
Den är omöjlig därför, att det civiliserade samhället är splittrat i fientliga och därtill oförsonligt fientliga klasser, vilkas "självverksamma" beväpning skulle leda till väpnad kamp dem emellan. Uppstår en stat, så skapas en speciell makt, speciella förband av beväpnade människor, och varje revolution, som krossar statsapparaten, visar oss åskådligt, hur den härskande klassen strävar att återupprätta de speciella förband av beväpnade människor, som tjänar den, och hur den förtryckta klassen strävar att skapa en ny organisation av samma slag, som är i stånd att tjäna de exploaterade och inte exploatörerna.
I det anförda uttalandet ställer Engels teoretiskt samma fråga, som varje stor revolution praktiskt, åskådligt och dessutom i en massaktions omfång ställer för oss, nämligen frågan om det ömsesidiga förhållandet mellan de "speciella" förbanden av beväpnade människor och "befolkningens självverksamma beväpnade organisation". Vi skall få se hur denna fråga konkret illustreras genom de europeiska och ryska revolutionernas erfarenheter.
Men låt oss återvända till Engels framställning.
Han påvisar, att ibland, t.ex. i vissa delar av Nordamerika, denna offentliga makt är svag (det är här frågan om ett för det kapitalistiska samhällets vidkommande sällsynt undantag och om de delar av Nordamerika, där den fria kolonisten var förhärskande under den förimperialistiska perioden) men att den i allmänhet förstärks:
"... Den offentliga makten förstärks i samma grad som klassmotsättningarna inom staten skärps och de stater, som gränsar till varandra, blir större och folkrikare - man behöver bara betrakta vårt nutida Europa, där klasskamp och erövringskonkurrens skruvat upp den offentliga makten till en sådan höjd, att den hotar att uppsluka hela samhället och till och med staten ..."
Detta är inte skrivet senare än i början av 1890-talet. Engels sista förord är daterat den 16 juni 1891. Då hade övergången till imperialismen - såväl i fråga om trusternas fullständiga herravälde som i fråga om storbankernas allmakt, en kolonialpolitik i större skala o.s.v. - nätt och jämnt börjat i Frankrike och var ändå svagare i Nordamerika och i Tyskland. Sedan dess har "erövringskonkurrensen" tagit gigantiska steg framåt och detta så mycket mer som jordklotet i början av andra årtiondet av 1900-talet visade sig vara slutgiltigt uppdelat mellan dessa "konkurrerande erövrare", d.v.s. de rovlystna stormakterna. Rustningarna till lands och sjöss har sedan dess vuxit i otrolig grad, och rovkriget 1914-1917 om Englands eller Tysklands herravälde över världen, om delningen av bytet, har gjort, att den rovlystna statsmaktens "uppslukande" av alla samhällskrafter nästan utvecklat sig till en fullständig katastrof.
Engels kunde redan år 1891 påvisa "erövringskonkurrensen" såsom ett av de viktigaste kännetecknen för stormakternas utrikespolitik, medan socialchauvinismens lymlar åren 1914-1917, när just denna konkurrens, mångdubbelt skärpt, framkallat det imperialistiska kriget, maskerar försvaret av "sin egen" bourgeoisis rovlystnad med fraser om "fosterlandsförsvar", "republikens och revolutionens försvar" och dylikt!
För underhållet av en speciell, över samhället stående offentlig makt är skatter och statsskulder nödvändiga.
"Med den offentliga makten och rättigheten att driva in skatterna i sin hand", skriver Engels, "framstår statstjänstemännen blott som samhällets organ över samhället. Den frivilliga aktning, som gentilordningens organ åtnjöt, är dem inte tillräcklig, även om de skulle kunna vinna den" ... Man stiftar speciella lagar om ämbetsmännens helighet och oantastlighet. "Den simplaste polis" har mer "auktoritet" än klanens representanter, men till och med chefen för krigsmakten i en civiliserad stat kan avundas en klanhövding för den "frivilliga och obestridda aktning" som denne åtnjuter av samhället.
Här har frågan om ämbetsmännens privilegierade ställning såsom organ för statsmakten ställts. Såsom det viktigaste har angetts: Vad ställer dem över samhället? Vi skall se, hur denna teoretiska fråga praktiskt löstes av Pariskommunen 1871 och reaktionärt beslöjades av Kautsky år 1912.
"... Då staten uppkommit ur behovet att hålla klassmotsättningarna i tygeln, men då den samtidigt uppstått mitt i konflikten mellan dessa klasser, så är den i regel den mäktigaste, ekonomiskt härskande klassens stat, vilken klass genom denna stat också blir politiskt härskande klass och sålunda finner nya medel att hålla nere och utsuga den förtryckta klassen" ... inte bara den antika och den feodala staten var organ för exploatering av slavar och livegna, utan även den moderna representationsstaten är ett verktyg för kapitalets utsugning av lönarbete. "Undantagsvis förekommer emellertid perioder, då de kämpande klasserna håller varandra så nära i jämvikt, att statsmakten som skenbar förmedlare momentant erhåller en viss självständighet till de båda klasserna" ... Sådan var den absoluta monarkin under 1600- och 1700-talen, bonapartismen i Frankrike under första och andra kejsardömet och Bismarck i Tyskland.
Och sådan - tillägger vi själva - är Kerenskijs regering i det republikanska Ryssland, sedan den börjat förfölja det revolutionära proletariatet, i ett ögonblick, när sovjeterna på grund av de småborgerliga demokraternas ledning redan är maktlösa medan bourgeoisin ännu inte är tillräckligt stark för att direkt upplösa sovjeterna.
"I en demokratisk republik", fortsätter Engels, "utövar rikedomen sin makt indirekt men desto säkrare", nämligen för det första genom "direkt tjänstemannakorruption" (Amerika), för det andra genom "en allians mellan regering och börs" (Frankrike och Amerika).
För närvarande har imperialismen och bankernas herravälde "utvecklat" båda dessa sätt att förfäkta och förverkliga rikedomens allmakt i vilka demokratiska republiker som helst till en utomordentlig konst. Om exempelvis hr Paltjinskij redan under de första månaderna av den demokratiska republikens existens i Ryssland, man kan säga under de "socialistiska" socialistrevolutionärernas och mensjevikernas smekmånad med bourgeoisin i koalitionsregeringen, saboterade alla åtgärder, som avsåg att tygla kapitalisterna och deras marodörgärningar, deras utplundring av statskassan genom krigsleveranserna, och om därefter den ur regeringen avgångna hr Paltjinskij (naturligtvis ersatt av en annan, alldeles likadan Paltjinskij) av kapitalisterna "belönats" genom en liten post med en lön på 120.000 rubel om året - vad betyder då detta? Direkt korruption eller indirekt? Regeringens förbund med syndikaten eller "endast" ett vänskapligt förhållande? Vilken roll spelar personer av typen Tjernov och Tsereteli, Avksentiev och Skobelev? - Är de "direkta" bundsförvanter till de miljonärer, som bestjäl statskassan, eller bara indirekta?
"Rikedomens" allmakt är säkrare i den demokratiska republiken, därför att den inte är beroende av ett dåligt politiskt hölje för kapitalismen. Den demokratiska republiken är det bästa möjliga politiska höljet för kapitalismen, och därför grundar kapitalet, sedan det (genom herrar Paltjinskij, Tjernov, Tsereteli & Co) tagit detta det bästa höljet i besittning, sin makt så starkt och så säkert, att inget skifte av vare sig personer, institutioner eller partier inom den borgerligt demokratiska republiken rubbar denna makt.
Man måste ytterligare konstatera, att Engels med största bestämdhet kallar den allmänna rösträtten ett verktyg för bourgeoisins herravälde. Den allmänna rösträtten, säger han, i det han tydligen tar i betraktande den tyska socialdemokratins långa erfarenhet, är
"gradmätaren på arbetarklassens mognad. Mer kan och kommer den aldrig att vara i den nuvarande staten."
Småborgerliga demokrater i stil med våra socialistrevolutionärer och mensjeviker såväl som deras köttsliga bröder, alla socialchauvinister och opportunister i Västeuropa, väntar nämligen "mer" av den allmänna rösträtten. De hyser själva och ingiver folket den falska uppfattningen, att den allmänna rösträtten "i den nuvarande staten" verkligen vore i stånd att ge uttryck åt flertalet arbetares vilja och trygga dess genomförande.
Vi kan här endast påpeka denna falska uppfattning och endast hänvisa till, att Engels fullständigt klara, precisa och konkreta uttalande jämt och ständigt förvrängs i de "officiella" (d.v.s. opportunistiska) socialistiska partiernas propaganda och agitation. Hur genomfalsk den uppfattning är, som Engels här förkastar, skall vi närmare klarlägga i fortsättningen av vår framställning om Marx och Engels åsikter beträffande den "nuvarande" staten.
En allmänn uppfattning av sina åsikter ger Engels i sitt populäraste verk med följande ord:
"Staten har alltså inte funnits i evighet. Det har funnits samhällen, som redde sig utan den, som inte hade en aning om stat och statsmakt. På en bestämd nivå av den ekonomiska utvecklingen, som med nödvändighet var förbunden med samhällets splittring i klasser, blev staten på grund av denna splittring en nödvändighet. Vi närmar oss nu med raska steg ett utvecklingsstadium i produktionen, under vilket dessa klassers existens inte bara har upphört att vara en nödvändighet utan blivit ett direkt hinder för produktionen. De kommer att försvinna lika oundvikligt som de en gång har uppstått. Med dem försvinner oundvikligen staten. Samhället, som nyorganiserar produktionen på grundval av fri och lika association mellan producenterna, placerar hela statsmaskineriet på den plats, där det då kommer att höra hemma: i fornminnesmuseet, vid sidan av spinnrocken och bronsyxan."
Det är inte ofta man påträffar detta citat i den nutida socialdemokratiska propaganda- och agitationslitteraturen. Men t.o.m. när så är fallet, anförs det i de flesta fall som om man gjorde en bugning inför en helgonbild, d.v.s. för att officiellt uttrycka sin aktning för Engels utan varje försök att göra klart för sig, vilken vittfamnande och djupgående slagkraft hos revolutionen denna "hela statsmaskineriets placering på fornminnesmuseet" förutsätter. I de flesta fall kan man inte ens skymta någon förståelse för vad Engels kallar statsmaskineri.
Engels ord om statens "bortdöende" är så allmänt kända, de citeras så ofta och visar i så skarp dager, vari det väsentliga i marxismens så vanliga förfalskning till opportunism består, att man utförligt måste uppehålla sig vid dem. Låt oss anföra hela den utläggning, varur de tagits:
"Proletariatet griper statsmakten och förvandlar produktionsmedlen i första hand till statsegendom. Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och klassmotsättningar och följaktligen även staten som stat. Det hittillsvarande samhället har rört sig i klassmotsättningar och har därför haft behov av staten, d.v.s. av en organisation i den för tillfället utsugande klassens händer för att upprätthålla produktionens yttre betingelser eller med andra ord för att med våld hålla den utsugna klassen nere i de former för förtryck, som det bestående produktionssättet föreskrev (slaveri, livegenskap eller bundenhet vid torvan, lönarbete). Staten var den officiella representanten för hela samhället, dess sammanfattning i en synlig korporation, men detta endast såtillvida som staten tillhörde den klass, vilken på sin tid ensam företrädde hela samhället: i forntiden de slavägande medborgarna, under medeltiden feodaladeln, i vår tid bourgeoisin. Genom att nu omsider bli faktisk representant för hela samhället, gör den sig själv överflödig. Så snart det inte längre finns någon samhällsklass att undertrycka, så snart den av klassherraväldet och den hittillsvarande produktionsanarkin förorsakade kampen för tillvaron mellan enskilda och de därur uppstående konflikterna och excesserna upphört - ja då finns det ingenting mer att undertrycka, som kunde göra en särskild undertryckningsmakt, en stat, nödvändig. Den första handling, med vilken staten verkligen framträder som representant för hela samhället - besittningstagandet av produktionsmedlen i samhällets namn - är tillika dess sista självständiga handling som stat. Ingripande av statsmakten i samhälleliga förhållanden blir överflödigt på det ena området efter det andra och avsomnar av sig självt. I stället för en regering över personer kommer en förvaltning av ting och ledning av produktionsprocessen. Statens 'avskaffas' inte, den dör bort. Mot denna bakgrund bör man bedöma frasen om 'den fria folkstaten', en fras som hade ett temporärt agitatoriskt berättigande men som ur vetenskaplig synpunkt i sista hand är ohållbar. Mot denna bakgrund bör man likaledes värdera de så kallade anarkisternas krav att staten skall avskaffas från i dag till i morgon."
Utan risk att missta sig kan man säga att inom de nuvarande socialistiska partierna endast den del av denna Engels utomordentligt tankerika utläggning övergått i det socialistiska tänkandet såsom verklig ägodel, att staten enligt Marx "dör bort" till skillnad från den anarkistiska läran om statens "avskaffande". Att stympa marxismen på detta sätt innebär att reducera den till opportunism, ty vid en dylik "tolkning" återstår bara en dunkel föreställning om en långsam, jämn och gradvis skeende förändring, om frånvaro av språng och stormar, av revolution. Statens "bortdöende" i den gängse, allmänt utbredda - om man så får uttrycka sig - massomfattande föreställningen innebär otvivelaktigt ett undanskymmande, om inte rent av ett förnekande av revolution.
En sådan "tolkning" är emellertid den grövsta förvrängning av marxismen, endast fördelaktig för bourgeoisin, och baserar sig teoretiskt på att man glömt de synnerligen viktiga omständigheter och överväganden, vilka påvisats exempelvis i den av oss fullständigt citerade, "sammanfattande" utläggningen av Engels.
För det första. Redan i själva början av denna utläggning säger Engels, att proletariatet genom att gripa statsmakten "upphäver staten som stat". Det är "inte brukligt" att begrunda, vad detta innebär. Vanligen ignorerar man det helt och håller eller också anser man det för något slags "hegeliansk svaghet" hos Engels. I själva verket utgör dessa ord en kort sammanfattning av erfarenheterna från en av de väldigaste proletära revolutionerna, från Pariskommunen år 1871, varom vi skall tala utförligare längre fram. I själva verket talar Engels här om att den proletära revolutionen "upphäver" bourgeoisins stat, medan orden om bortdöende hänför sig till resterna av det proletära statsväsendet efter den socialistiska revolutionen. Den borgerliga staten "dör" inte "bort" enligt Engels, utan "upphäves" av proletariatet under revolutionen. Det som dör bort efter denna revolution är den proletära staten eller halvstaten.
För det andra. Staten är en "särskild undertryckningsmakt". Denna utomordentliga och i högsta grad djuptänkta definition har Engels här formulerat med uttömmande klarhet. Av den framgår, att bourgeoisins, ett fåtal rikas, "särskilda undertryckningsmakt" mot proletariatet, miljoner arbetande, måste avlösas av proletariatets "särskilda undertryckningsmakt" mot bourgeoisin (proletariatets diktatur). Häri består just "upphävandet av staten som stat". Häri består just "handlingen" att i samhällets namn ta produktionsmedlen i besittning. Och det är alldeles självklart att en sådan avlösning av den ena (borgerliga) "särskilda makten" genom den andra (proletära) "särskilda makten" alls inte kan försiggå i form av ett "bortdöende".
För det tredje. Om "bortdöendet" och - än mer uttrycksfullt och målande - om "avsomnandet" talar Engels alldeles klart och bestämt då det gäller epoken efter "statens besittningstagande av produktionsmedlen i hela samhällets namn", d.v.s. efter den socialistiska revolutionen. Vi vet alla, att "statens" politiska form under denna tid utgörs av den mest fullkomliga demokrati. Men ingen enda av de opportunister, som så skamlöst förvränger marxismen, faller det in att det här hos Engels följaktligen rör sig om demokratins "avsomnande" och "bortdöende". Detta förefaller vid första ögonkastet mycket egendomligt. Men "obegripligt" är det bara för den, som inte gjort klart för sig, att demokratin också är en stat och att följaktligen också demokratin försvinner när staten försvinner. Endast revolutionen kan "upphäva" den borgerliga staten. Staten överhuvudtaget, d.v.s. den mest fullkomliga demokratin, kan endast "dö bort".
För det fjärde: När Engels uppställer sin berömda sats: "staten dör bort", så förklarar han genast och konkret, att denna sats är riktad både mot opportunisterna och mot anarkisterna. I främsta rummet ställer Engels härvid den slutsats ur tesen om "statens bortdöende", som är riktad mot opportunisterna.
Man kan slå vad om, att av 10.000 personer, som läst eller hört om statens "bortdöende", vet eller minns 9.990 absolut inte, att Engels riktade sina slutsatser ur denna tes inte bara mot anarkisterna. Och av de återstående tio är det sannolikt nio som inte vet, vad "den fria folkstaten" är för något och varför angreppet mot denna paroll innebär ett angrepp mot opportunisterna. Så skriver man historia! Så anpassas omärkligt den stora revolutionära läran till den härskande kälkborgerligheten. Slutsatsen mot anarkisterna har man tusen gånger upprepat, banaliserat, inpräntat i huvudena i de mest förenklade former, och den fick en fördoms varaktighet. Men slutsatsen mot opportunisterna undanskymde man och "glömde"!
"Den fria folkstaten" var på 1870-talet de tyska socialdemokraternas programkrav och stående paroll. Den har intet politiskt innehåll utom en kälkborgerligt svulstig omskrivning av begreppet demokrati. I den mån man med den legalt anspelade på den demokratiska republiken, var Engels beredd att "temporärt" ge denna paroll ett "berättigande" ur agitationssynpunkt. Men parollen var opportunistisk, ty den innebar inte bara en skönmålning av den borgerliga demokratin, utan även oförståelse för socialistisk kritik gentemot varje stat överhuvudtaget. Vi är för den demokratiska republiken såsom den för proletariatet bästa statsformen under kapitalismen, men vi har ej rätt att glömma, att löneslaveriet är folkets lott även i den mest demokratiska borgerliga republik. Vidare. Varje stat är en "särskild undertryckningsmakt" riktad mot den undertryckta klassen. Därför är ingen stat fri och ingen stat folklig. Marx och Engels klarlade detta mer än en gång för sina partikamrater på 1870-talet.[1*]
För det femte. I samma verk av Engels, varur alla minns uttalandet om statens bortdöende, finns även ett uttalande om den våldsamma revolutionens betydelse. Den historiska värdesättningen av dess roll övergår hos Engels till en verklig lovsång till den våldsamma revolutionen. Detta "kommer ingen ihåg", det är inom de nutida socialistiska partierna inte brukligt att tala om eller ens tänka på betydelsen av denna tanke. I den dagliga propagandan och agitationen bland massorna spelar dessa tankar ingen roll. De är emellertid oupplösligt förbundna med statens "bortdöende" förbundna till ett harmoniskt helt. Så här säger Engels:
"... Att våldet även spelar en annan roll (än att vara ett ondskans redskap) i historien, en revolutionär roll, att det enligt Marx ord fungerar som barnmorska åt varje gammalt samhälle, som går havande med ett nytt,[2*] att det är det verktyg, med vars hjälp den samhälleliga utvecklingen tvingar sig fram och bryter sönder förstenade och utdöda politiska former - om allt detta finner man inte ett ord hos herr Dühring. Endast under suckar och stönanden medger han att våldet möjligen kan bli nödvändigt för att störta den gamla utsugarhushållningen - tyvärr! ty varje användning av våldet demoraliserar den som använder det. Och detta har han mage att säga trots det höga moraliska och kulturella uppsving, som blivit följden av varje segerrik revolution! Han har mage att säga det i Tyskland, där en våldsam sammanstötning, som ju kan komma att påtvingas folket, åtminstone skulle ha den förtjänsten, att den utrotade den servilitet, som från det trettioåriga krigets[1] förnedring har trängt in i det nationella medvetandet. Och denna urvattnade moralistfilosofi utan kraft och must är han anspråksfull nog att vilja truga på det mest revolutionära parti, som historien känner."
Hur kan man i en lära förena denna lovsång över den våldsamma revolutionen, som Engels från 1878 till 1894, d.v.s. ända till sin död, enträget förelade de tyska socialdemokraterna, med teorin om statens "bortdöende"?
Vanligen förenar man båda medelst eklekticism, genom att idélöst eller sofistiskt godtyckligt (eller för att vara de makthavande till behag) lösrycka än den ena än den andra satsen, varvid i 99 fall av 100, om ej oftare, just "bortdöendet" skjutes i förgrunden. Dialektiken utbytes mot eklekticism: detta är den vanligaste och mest utbredda företeelsen i våra dagars officiella socialdemokratiska litteratur när det gäller marxismen. Ett sådant utbyte är naturligtvis ingen nyhet, man kan iaktta det t.o.m. i den klassiska grekiska filosofins historia. Då marxismen förfalskas till opportunism kan man lättast bedra massorna genom att förkläda eklekticismen till dialektik. Det ger en skenbar tillfredställelse, tar skenbart hänsyn till processens alla sidor, utvecklingens alla tendenser, alla motsägande inflytanden o.s.v., men ger i verkligheten ingen som helst hel och revolutionär förståelse av samhällets utvecklingsprocess.
Vi har ovan redan framhållit och skall i vår fortsatta framställning mera utförligt visa, att Marx och Engels lära om oundvikligheten av en våldsam revolution gäller den borgerliga staten. Denna kan inte avlösas av den proletära staten (proletariatets diktatur) genom att "dö bort" utan som allmän regel bara genom en våldsam revolution. Den lovsång, som Engels uppstämmer till den och som fullständigt överensstämmer med Marx många gånger upprepade uttalanden - (vi erinrar om slutet av Filosofins elände och Kommunistiska manifestet med dess stolta öppna förklaring om den våldsamma revolutionens oundviklighet; vi erinrar om kritiken av Gothaprogrammet år 1875, nästan 30 år senare, där Marx hänsynslöst gisslar opportunismen i detta program[2], - denna lovsång är alls inte något "svärmeri", alls ingen deklamation, intet polemiskt tilltag. Nödvändigheten att systematiskt uppfostra massorna i en sådan, ja, just i en sådan syn på den våldsamma revolutionen ligger till grund för Marx och Engels hela lära. De nu förhärskande socialchauvinistiska och kautskyistiska riktningarnas förräderi mot deras lära får ett särskilt tydligt uttryck däri, att både de förra och de senare glömmer att bedriva en sådan propaganda, en sådan agitation.
Den borgerliga statens avlösning av den proletära är omöjlig utan en våldsam revolution. Den proletära statens upphävande, d.v.s. upphävandet av staten överhuvudtaget, är omöjligt på annat sätt än genom "bortdöendet".
Marx och Engels utvecklade utförligt och konkret dessa åsikter då de studerade varje enskild revolutionär situation och analyserade lärdomarna av erfarenheterna från varje enskild revolution. Till denna, den ovillkorligen viktigaste delen av deras lära, skall vi nu övergå.
Den mogna marxismens första verk, Filosofins elände och Kommunistiska manifestet, hänför sig just till tiden omedelbart före 1848 års revolution. På grund av denna omständighet har vi här, jämsides med en framställning av marxismens allmänna grundvalar, i viss mån även en återspegling av den dåvarande konkreta revolutionära situationen, och därför är det måhända mera ändamålsenligt att undersöka, vad författarna till dessa verk säger om staten, omedelbart före deras slutsatser av 1848-1851 års erfarenhet.
"... Arbetarklassen", skriver Marx i Filosofins elände, "kommer under gången av sin utveckling att i stället för det gamla borgerliga samhället sätta en association, som utesluter klasserna och deras motsättning, och det kommer inte längre att finnas någon egentlig politisk makt, därför att just den politiska makten är det officiella uttrycket för klassmotsättningen inom det borgerliga samhället."
Det är lärorikt att med denna allmänna framställning av tanken om statens försvinnande efter klassernas avskaffande jämföra den framställning, som givs i det några månader senare - nämligen i november 1847 - av Marx och Engels skrivna Kommunistiska manifestet:
"... När vi tecknade de allmänna faserna av proletariatets utveckling, följde vi det mer eller mindre dolda inbördeskriget inom det bestående samhället till den punkt, där det bryter ut i en öppen revolution och proletariatet genom att våldsamt störta bourgeoisin grundar sitt herravälde ..."
"... Vi såg redan ovan, att det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, erövra demokratin.
Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt till att så småningom frånta bourgeoisin allt kapital och centralisera alla produktionsinstrument i statens, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatets, händer samt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter."
Här ser vi formuleringen av en av marxismens märkligaste och viktigaste idéer i fråga om staten, nämligen idén om "proletariatets diktatur" (såsom Marx och Engels började uttrycka sig efter Pariskommunen), och vidare en i högsta grad intressant definition av staten, också den tillhörande marxismens "glömda ord": "Staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet."
Denna definition av staten har aldrig någonsin blivit klarlagd i de officiella socialdemokratiska partiernas förhärskande propaganda- och agitationslitteratur. Inte nog med det. Den har blivit bortglömd, just därför att den är absolut oförenlig med reformismen, den är ett slag i ansiktet på de vanliga opportunistiska fördomarna och kälkborgerliga illusionerna om "demokratins fredliga utveckling".
Proletariatet behöver staten - det upprepar alla opportunister, socialchauvinister och kautskyister, samtidigt som de försäkrar, att det är Marx lära, men "glömmer" att tillägga, för det första att enligt Marx proletariatet endast behöver den bortdöende staten, d.v.s. en stat så uppbyggd, att den omedelbart börjar dö bort och inte kan undgå att dö bort. Och för det andra behöver de arbetande "staten", "d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet".
Staten är en speciell maktorganisation, en våldsorganisation för att undertrycka en viss klass. Vilken klass måste då proletariatet undertrycka? Naturligtvis endast den exploaterande klassen, d.v.s. bourgeoisin. De arbetande behöver staten endast för att undertrycka exploatörernas motstånd, och endast proletariatet kan leda detta undertryckande, genomföra det i praktiken, emedan proletariatet är den enda konsekvent revolutionära klassen, den enda klass, som förmår förena alla arbetande och exploaterade i kampen mot bourgeoisin, för dess fullständiga störtande.
De exploaterande klasserna behöver det politiska herraväldet för att upprätthålla exploateringen, d.v.s. för att tillvarata de egoistiska intressena hos en försvinnande liten minoritet mot folkets överväldigande majoritet. De exploaterade klasserna behöver det politiska herraväldet för att fullständigt avskaffa varje exploatering, d.v.s. för att tillvarata den överväldigande folkmajoritetens intressen mot en försvinnande liten minoritet av nutida slavägare, d.v.s. godsägarna och kapitalisterna.
De småborgerliga demokraterna, dessa förmenta socialister, vilka ersatt klasskampen med fantiserande om klassernas försoning, föreställde sig även den socialistiska omgestaltningen fantasifullt, inte så att den exploaterande klassens herravälde störtas, utan så att minoriteten fredligt underkastar sig majoriteten, som blivit medveten om sina uppgifter. Denna småborgerliga utopi, som är oupplösligt förenad med erkännandet av en över klasserna stående stat, har i praktiken lett till förräderi mot de arbetande klassernas intressen, vilket också framgår av exempelvis 1848 och 1871 års franska revolutioners historia, samt av erfarenheterna från det "socialistiska" deltagandet i borgerliga ministärer i England, Frankrike, Italien och andra länder i slutet av 1800- och början av 1900-talet.[3])
Under hela sin livstid bekämpade Marx denna småborgerliga socialism, som nu pånyttfötts i Ryssland av socialistrevolutionärernas och mensjevikernas partier. Marx utvecklade konsekvent läran om klasskampen till att omfatta även läran om den politiska makten, om staten.
Bourgeoisins herravälde kan störtas endast av proletariatet, som en särskild klass, vars ekonomiska existensvillkor förbereder det för ett sådant störtande samt skänker det möjlighet och kraft att genomföra denna uppgift. Medan bourgeoisin sönderstyckar och upplöser bondeklassen och alla småborgerliga skikt, samman sluter, förenar och organiserar den proletariatet. Endast proletariatet kan - på grund av sin ekonomiska roll i storproduktionen - bli ledare för alla arbetande och utsugna massor som exploateras, förtrycks och undertrycks av bourgeoisin, ofta inte mindre utan värre än proletärerna, men som inte är i stånd att föra en självständig kamp för sin befrielse.
Läran om klasskampen, som Marx tillämpade på frågan om staten och om den socialistiska revolutionen, leder oundvikligt till erkännande av proletariatets politiska herravälde, dess diktatur, d.v.s. en makt som inte delas med någon och stödjer sig direkt på massornas väpnade styrka. Bourgeoisins störtande kan förverkligas endast genom att proletariatet höjs till härskande klass, i stånd att undertrycka bourgeoisins oundvikliga, desperata motstånd och organisera alla de arbetande och exploaterade massorna för det nya hushållningssystemet.
Proletariatet behöver statsmakten, en centraliserad maktorganisation, en våldsorganisation, både för att undertrycka exploatörernas motstånd och för att leda befolkningens väldiga massa, bönderna, småbourgeoisin, halvproletärerna vid den socialistiska hushållningens igångsättande.
Genom att fostra arbetarnas parti fostrar marxismen proletariatets förtrupp, som är i stånd att överta makten och leda hela folket till socialismen, att inrikta och organisera det nya systemet, att vara lärare, ledare och anförare för alla arbetande och exploaterade vid ordnandet av deras samhälleliga liv utan bourgeoisin och mot bourgeoisin. Den nu förhärskande opportunismen fostrar däremot de representanter för de bättre betalda arbetarna från arbetarnas parti, som isolerar sig från massorna, "ordnar" det drägligt åt sig under kapitalismen och för en grynvälling säljer sin förstfödslorätt, d.v.s. avstår från rollen att vara folkets revolutionära ledare mot bourgeoisin.
"Staten, d.v.s. det som härskande klass organiserade proletariatet" - denna Marx teori är olösligt förbunden med hela hans lära om proletariatets revolutionära roll i historien. Denna roll fullbordas med den proletära diktaturen, proletariatets politiska herravälde.
Men om proletariatet behöver staten såsom en särskild våldsorganisation mot bourgeoisin, så framställer sig självmant frågan om det är möjligt att skapa en sådan organisation utan att det statsmaskineri, som bourgeoisin skapat åt sig, först tillintetgörs, förstörs. Till denna slutsats leder oss direkt Kommunistiska manifestet, och härom talar Marx, när han sammanfattar erfarenheterna av revolutionen 1848-1851.
Beträffande den fråga, som här intresserar oss, frågan om staten, sammanfattar Marx resultaten av revolutionen 1848-1851 i följande uttalande ur Louis Bonapartes 18:e Brumaire:
"... Men revolutionen är grundlig. Den är ännu på resa genom skärselden. Den gör sin sak metodiskt. Fram till den 2 december 1851" (dagen för Louis Bonapartes statskupp) "hade den genomfört den första hälften av sitt förarbete, nu genomför den den andra. Den fulländade först den parlamentariska makten för att kunna störta den. Nu, då revolutionen uppnått detta, fulländar den den verkställande makten, reducerar den till dess renaste uttryck, isolerar den, reser sig emot den som en enda anklagelse för att koncentrera alla sina krafter på att förinta den" (vår kursiv). "Och när revolutionen har utfört denna andra hälft av sitt förarbete, kommer Europa att springa upp från sin plats och jubla: Bra grävt, gamla mullvad!
Denna verkställande makt med dess oerhörda byråkratiska och militära organisation, med dess vittförgrenade och förkonstlade statsmaskineri, med dess tjänstemannahär på en halv miljon vid sidan av en armé på ytterligare en halv miljon - denna fruktansvärda parasitkropp, vilken täcker den franska samhällskroppen som en hinna och stoppar till alla dess porer, uppkom under den absoluta monarkins tid, under feodalväldets förfall, som den bidrog till att påskynda." Den första franska revolutionen utvecklade centraliseringen "men samtidigt också regeringsmaktens omfång, attribut och hantlangare. Napoleon fulländade detta statsmaskineri"! Den legitima monarkin och julimonarkin "tillfogade ingenting annat nytt än en större arbetsdelning ... Den parlamentariska republiken slutligen såg sig i sin kamp mot revolutionen tvungen att med repressiva åtgärder förstärka regeringsmaktens medel och centralisering. Alla omvälvningar fullkomnade detta maskineri istället för att krossa det" (kursiv av oss). "De partier, som omväxlande kämpade om makten, betraktade erövrandet av denna oerhörda statsbyggnad som segerns viktigaste byte."
I detta utmärkta uttalande gör marxismen ett väldigt steg framåt i jämförelse med Kommunistiska manifestet. Där ställs frågan om staten ännu ytterst abstrakt i de mest allmänna begrepp och ordalag. Här ställs frågan konkret, och slutsatsen formuleras utomordentligt exakt, bestämt, praktiskt påtagligt: alla föregående revolutioner har fullkomnat statsmaskineriet, men det är nödvändigt att krossa, nedbryta det.
Denna slutsats är det viktigaste, det grundläggande i marxismens lära om staten. Och just detta grundläggande är det, som inte bara fullständigt glömts av de härskande, officiella socialdemokratiska partierna utan rent av förvrängts (såsom vi nedan skall se) av Andra internationalens främste teoretiker, K. Kautsky.
I Kommunistiska manifestet ges en allmän historisk resumé, som tvingar oss att betrakta staten såsom ett organ för utövandet av klassvälde och leder till den oundvikliga slutsatsen att proletariatet inte kan störta bourgeoisin utan att först ha erövrat den politiska makten, utan att ha vunnit det politiska herraväldet, utan att ha förvandlat staten till "det som härskande klass organiserade proletariatet", och att denna proletära stat omedelbart efter sin seger börjar dö bort, emedan staten är onödig och omöjlig i ett samhälle utan klassmotsättningar. Här ställs inte frågan, hurudan - ur den historiska utvecklingens synpunkt - denna borgerliga stats avlösning av den proletära måste bli.
Just denna fråga ställer och löser Marx år 1852. Trogen sin filosofi, den dialektiska materialismen, tar Marx den historiska erfarenheten från de stora revolutionsåren 1848-1851 till grundval. Marx lära är också här - liksom överallt - en av djup filosofisk världsåskådning och omfattande historiska kunskaper belyst sammanfattning av erfarenheterna.
Frågan om staten ställs konkret: hur har den borgerliga staten, det för bourgeoisins herravälde nödvändiga statsmaskineriet historiskt uppkommit? Vilka förändringar har det undergått, hurudan är dess evolution under de borgerliga revolutionernas förlopp och inför de förtryckta klassernas självständiga aktioner? Vilka är proletariatets uppgifter i förhållande till detta statsmaskineri?
Den centraliserade statsmakten, som är betecknande för det borgerliga samhället, uppkom under absolutismens nedgångsperiod. Två institutioner är framför allt karakteristiska för detta statsmaskineri: ämbetsmannakåren och den stående armén. Upprepade gånger talas det i Marx och Engels skrifter om hur tusentals trådar förbinder dessa institutioner just med bourgeoisin. Varje arbetares erfarenhet klarlägger detta samband utomordentligt åskådligt och övertygande. Arbetarklassen får på sin rygg erfara detta samband - därför uppfattar den så lätt och tillägnar sig så grundligt vetenskapen om detta sambands oundviklighet, en vetenskap som de småborgerliga demokraterna antingen av okunnighet och lättsinne förnekar eller ännu lättsinnigare erkänner "i allmänhet", varvid de glömmer att dra motsvarande praktiska slutsatser.
Ämbetsmannakåren och den stående armén, det är "parasiten" på det borgerliga samhällets kropp, en parasit som framfötts genom de inre motsägelser, vilka söndrar detta samhälle, men just en parasit, som "täpper till" alla livsporer. Den för närvarande inom den officiella socialdemokratin härskande kautskyistiska opportunismen anser åsikten om staten såsom en parasitorganism för någonting, som speciellt och uteslutande tillhör anarkismen. Naturligtvis är denna förvrängning av marxismen ytterst fördelaktig för de kälkborgare, som så oerhört förnedrat socialismen till att rättfärdiga och skönmåla det imperialistiska kriget genom att tillämpa "fosterlandsförsvarets" begrepp på det - men inte förty är det en obestridlig förvrängning.
Genom alla borgerliga revolutioner, av vilka Europa genomgått en stor mängd sedan feodalismens fall, går denna ämbetsmanna- och militärapparats utveckling, fullkomnande och befästande. Bland annat dras just småbourgeoisin över på storbourgeoisins sida och underordnas denna i betydande grad med denna apparat, som erbjuder böndernas, småhantverkarnas, småhandlarnas och andras övre skikt jämförelsevis bekväma, lugna och ansedda ämbeten, vilka ställer sina innehavare över folket. Beakta det som försiggick i Ryssland under halvåret efter den 27 februari 1917! Ämbetsmannaplatserna, vilka tidigare företrädesvis hade getts åt svarthundramännen, blev ett byte för kadeterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna. Man tänkte i verkligheten inte på några allvarliga reformer utan sökte förhala dem "tills Konstituerande församlingen" inkallades - och Konstituerande församlingens inkallande ville man uppskjuta steg för steg till krigets slut! Men med fördelningen av bytet, med besättandet av minister-, stats-, sekreterar-, generalguvernörsposter o.s.v. dröjde man inte och väntade ej på någon Konstituerande församling! Spelet kring olika kombinationer ifråga om regeringens sammansättning var i verkligheten endast ett uttryck för denna delning och omdelning av "bytet", som försiggick såväl upptill som nertill i hela landet, i hela den centrala och lokala förvaltningen. Slutresultatet, det objektiva slutresultatet av halvåret från den 27 februari till den 27 augusti 1917 står utom allt tvivel: reformerna har uppskjutits, ämbetsmannaposternas fördelning har ägt rum, och de vid fördelningen begångna "misstagen" har rättats genom några omfördelningar.
Men ju fler "omfördelningar" av ämbetsmannaapparaten som äger rum mellan de olika borgerliga och småborgerliga partierna (mellan kadeter, socialistrevolutionärer och mensjeviker, om vi håller oss till det ryska exemplet), dess tydligare blir det för de förtryckta klasserna och proletariatet, som står i spetsen för dem, att de är oförsonliga fiender till hela det borgerliga samhället. Härav nödvändigheten för alla borgerliga partier, t.o.m. för de mest demokratiska och "revolutionärt demokratiska" bland dem, att öka repressalierna mot det revolutionära proletariatet, att befästa förtrycksapparaten, d.v.s. just samma statsmaskineri. Ett sådant händelseförlopp tvingar revolutionen att "koncentrera alla sina krafter på att förinta" statsmakten, tvingar den att som uppgift inte uppställa statsmaskineriets förbättrande, utan dess nedbrytande och tillintetgörande.
Det var inte logiska resonemang som ledde till att uppgiften ställdes på detta sätt utan händelsernas verkliga utveckling, den levande erfarenheten av åren 1848-1851. Hur strängt Marx håller sig till den historiska erfarenhetens faktiska grundval, framgår av att han år 1852 ännu inte konkret uppställer frågan om, varmed detta statsmaskineri, som måste tillintetgöras, skall ersättas. Erfarenheten hade då ännu inte lämnat material till denna fråga, som av historien sattes på dagordningen senare, år 1871. År 1852 kunde man med den naturhistoriska iakttagelsens precision endast konstatera, att den proletära revolutionen hade kommit fram till uppgiften att "koncentrera alla sina krafter på att förinta" statsmakten, till uppgiften att "krossa" statsmaskineriet.
Här kan frågan uppstå, om det är riktigt att generalisera Marx erfarenheter, iakttagelser och slutsatser, att tillämpa dem på en bredare arena än Frankrikes historia under treårsperioden, 1848-1851? För att klarlägga denna fråga vill vi först påminna om en anmärkning av Engels och sedan övergå till de faktiska uppgifterna.
"... Frankrike", skrev Engels i förordet till tredje upplagan av 18:e Brumaire, "är det land, där de historiska klasstriderna mer än någon annanstans varje gång genomkämpats ända till avgörande, där alltså också de växlande politiska former, inom vilka de rör sig och i vilka deras resultat sammanfattas, fått de skarpaste konturerna. Frankrike, som var feodalismens centrum under medeltiden, den enhetliga ståndsmonarkins mönsterland sedan renässansen, krossade i den stora revolutionen feodalismen och grundade bourgeoisins rena herravälde i en klassisk form som inget annat europeiskt land. Och även det uppåtsträvande proletariatets kamp mot den härskande bourgeoisin uppträder här i en eljest obekant, akut form."
Den sista anmärkningen har föråldrats så till vida, att från år 1871 ett avbrott inträtt i det franska proletariatets revolutionära kamp, fastän detta avbrott, hur långvarigt det än må bli, ingalunda upphäver möjligheten, att Frankrike i den kommande proletära revolutionen kommer att visa sig såsom det klassiska landet för klasskampens genomförande till ett avgörande slut.
Men låt oss kasta en allmän blick på de framskridna ländernas historia i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Vi får då se, att samma process försiggått långsammare, i mera växlande former, på en mycket bredare arena: å ena sidan utformades "den parlamentariska makten" såväl i republikanska länder (Frankrike, Amerika, Schweiz) som också i monarkistiska länder (England, i viss mån Tyskland, Italien, de skandinaviska länderna o.s.v.) - å andra sidan kämpade de olika borgerliga och småborgerliga partierna om makten, varvid de uppdelade och omfördelade "bytet" av ämbetsmannaposter utan att rubba det borgerliga systemets grundvalar - och slutligen fullkomnades och befästes "den verkställande makten", dess ämbetsmanna- och militärapparat.
Det är otvivelaktigt, att dessa drag är gemensamma för de kapitalistiska staternas hela senaste evolution överhuvudtaget. Under treårsperioden 1848-1851 uppvisade Frankrike i snabb, skarp och koncentrerad form samma utvecklingsprocess, som är betecknande för hela den kapitalistiska världen.
Särskilt uppvisar dock imperialismen - bankkapitalets epok, de gigantiska kapitalistiska monopolens epok, då den monopolistiska kapitalismen växer över till statsmonopolistisk kapitalism - en ovanlig förstärkning av "statsmaskineriet", en oerhörd tillväxt av dess ämbetsmanna- och militärapparat i samband med en ökning av repressalierna mot proletariatet såväl i de monarkistiska som i de friaste republikanska länderna.
Världshistorien leder nu utan tvivel i ojämförligt större skala än år 1852 fram till en "koncentrering av alla krafter" som den proletära revolutionen förfogar över på statsmaskineriets "krossande".
Vad proletariatet skall ersätta det med - därom har Pariskommunen givit ett högst lärorikt material.
År 1907 publicerade Mehring i tidskriften Neue Zeit[4] (XXV, 2, sid. 164) utdrag ur ett brev av Marx till Weydemeyer, skrivet den 5 mars 1852. I detta brev ingår bl.a. följande anmärkningsvärda uttalande:
"Vad nu mig beträffar, så tillkommer mig icke förtjänsten att ha upptäckt vare sig klassernas förekomst i det moderna samhället eller deras kamp sinsemellan. Borgerliga historieskrivare har långt före mig framställt den historiska utvecklingen av denna kamp mellan klasserna, och borgerliga ekonomer har klargjort klassernas ekonomiska anatomi. Det nya jag gjorde bestod i att påvisa: 1. att klassernas existens endast är förknippad med bestämda, historiska utvecklingsfaser av produktionen (historische Entwicklungsphasen der Produktion), 2. att klasskampen oundvikligt leder till proletariatets diktatur, 3. att denna diktatur själv endast bildar övergången till upphävandet av alla klasser och till ett klasslöst samhälle ..."
I dessa ord har det lyckats Marx att med slående pregnans visa för det första huvud- och grundskillnaden mellan hans lära och bourgeoisins mest framskridna och djupaste tänkares lära, och för det andra kärnan i hans lära om staten.
Det viktigaste i Marx lära är klasskampen. Så brukar man mycket ofta säga och skriva. Men det är inte riktigt. Och ur denna oriktighet framgår mycket ofta en opportunistisk förvanskning av marxismen, en förfalskning av marxismen för att göra den antaglig för bourgeoisin. Ty läran om klasskampen är inte skapad av Marx utan av bourgeoisin före Marx, och den är i stort sett antaglig för bourgeoisin. Den som erkänner endast klasskampen är ännu ingen marxist, det kan visa sig att han ännu inte trätt ut ur det borgerliga tänkesättets och den borgerliga politikens ram. Att inskränka marxismen till läran om klasskampen, innebär att stympa marxismen, att förvanska den, att reducera den till det, som är antagligt för bourgeoisin. Marxist är endast den, som utsträcker erkännandet av klasskampen till erkännandet av proletariatets diktatur. Häri ligger den djupaste skillnaden mellan marxisten och den vanliga små- (och även stor-) borgaren. Med denna prövosten bör man kontrollera, huruvida man verkligen förstår och erkänner marxismen. Och det är inte att förundra sig över att, när Europas historia praktiskt ställde denna fråga för arbetarklassen, inte bara alla opportunister och reformister, utan även alla "kautskyister" (personer, vacklande mellan reformism och marxism) visade sig vara ömkliga kälkborgare och småborgerliga demokrater, som förnekade proletariatets diktatur. Kautskys broschyr "Proletariatets diktatur", som utkom i augusti 1918, d.v.s. långt senare än den första upplagan av denna bok, är ett mönster för en kälkborgerlig förvrängning av marxismen och ett gement förnekande av den i handling, samtidigt som den hycklande erkännes i ord (se min broschyr: "Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky", Petrograd och Moskva 1918).
Den nuvarande opportunismen, företrädd av sin huvudrepresentant f.d. marxisten K. Kautsky, faller helt och hållet under Marx ovan anförda karakteristik av den borgerliga inställningen, ty denna opportunism inskränker området för ett erkännande av klasskampen till de borgerliga förhållandenas område. (Men inom detta område, inom dess gränser vägrar inte en enda bildad liberal att "principiellt" erkänna klasskampen!) Opportunismen utsträcker inte erkännandet av klasskampen till just det allra viktigaste, till övergångsperioden från kapitalismen till kommunismen, till perioden för bourgeoisins störtande och dess fullständiga tillintetgörande. I verkligheten är denna period oundvikligen en period av oerhört förbittrad klasskamp i synnerligen skärpta former, och följaktligen måste också staten under denna period oundvikligen vara på ett nytt sätt demokratisk (för proletärerna och de obesuttna överhuvudtaget) och på ett nytt sätt diktatorisk (mot bourgeoisin).
Vidare. Endast den har tillägnat sig det väsentliga i Marx lära om staten, som förstått att en klass' diktatur är nödvändig inte bara för varje klassamhälle överhuvudtaget, inte bara för proletaritet, som störtat bourgeoisin, utan också för hela den historiska period, som skiljer kapitalismen från det "klasslösa samhället", från kommunismen. De borgerliga staternas former är utomordentligt mångfaldiga, men det väsentliga har de gemensamt: alla dessa stater är på ett eller annat sätt dock i sista hand ovillkorligen en bourgeoisins diktatur. Övergången från kapitalismen till kommunismen kan självfallet inte annat än uppvisa en oerhörd rikedom och mångfald av politiska former, men det väsentliga i dem alla kommer oundvikligen att vara detsamma: proletariatets diktatur.
Det är känt att Marx några månader före Kommunen, på hösten 1870, varnade parisarbetarna genom att påvisa, att ett försök att störta regeringen skulle vara en förtvivlad dårskap.[4*] Men när man i mars 1971 påtvingade arbetarna den avgörande striden och de antog den, när upproret blev ett faktum, hälsade Marx med största hänförelse den proletära revolutionen, oaktat de dåliga förebuden. Marx envisades inte att pedantiskt fördöma den "olägliga" rörelsen, som Plechanov, den sorgligt ryktbare ryske avfällingen från marxismen hade gjort, när han i november 1905 med sina artiklar uppmuntrade arbetarna och bönderna till kamp, men efter december 1905 i stil med liberalerna ropade: "Man borde inte ha gripit till vapen".
Men Marx inte bara hänfördes av de "himlastormande" - såsom han uttryckte sig - kommunardernas heroism. I den revolutionära massrörelsen såg han, trots att den inte nådde målet, ett historiskt försök av oerhörd betydelse, ett visst framsteg i den proletära världsrevolutionen, ett praktiskt steg, viktigare än hundratals program och uttalanden. Att analysera detta försök, att därur hämta taktiska lärdomar, att på dess grundval revidera sin teori - det var den uppgift Marx ställde sig.
Den enda "rättelse", som Marx ansåg nödvändigt att företa i Kommunistiska manifestet, gjorde han på grundval av pariskommunardernas revolutionära erfarenhet.
Det sista förordet till en ny tysk upplaga av Kommunistiska manifestet, som undertecknats av dess båda författare, är daterat den 24 juni 1872. I detta förord säger författarna, Karl Marx och Friedrich Engels, att Kommunistiska manifestets program "är i dag delvis föråldrat".
"... Särskilt", fortsätter de, "har Kommunen bevisat, att 'arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål' ..."[5*]
De inom halva anföringstecken satta orden i detta citat har författarna hämtat ur Marx verk Pariskommunen.
Sålunda ansåg Marx och Engels att en av Pariskommunens huvudsakliga och viktigaste lärdomar ägde en så väsentlig betydelse, att de införde den som en väsentlig rättelse till Kommunistiska manifestet.
Det är utomordentligt karakteristiskt, att just denna väsentliga rättelse förvrängts av opportunisterna, och dess innehåll är säkerligen okänt för nio tiondelar, om ej för nittionio hundradelar, av Kommunistiska manifestets läsare. Denna förvrängning skall vi utförligt behandla senare i det kapitel, som speciellt sysselsätter sig med förvrängningarna. Här är det tillräckligt att anmärka, att den gängse vulgära "uppfattningen" av Marx ovan anförda berömda yttrande består däri, att Marx här påstås ha betonat idén om den långsamma utvecklingen i motsats till erövringen av makten o.s.v.
I själva verket förhåller det sig alldeles tvärtom. Marx tanke är, att arbetarklassen bör krossa, nedbryta "det färdiga statsmaskineriet" och inte inskränka sig till att helt enkelt ta det i besittning.
Den 12 april 1871, d.v.s. just under Kommunens tid, skrev Marx till Kugelmann:
"... Om du ser efter i sista kapitlet av min 18:e Brumaire, så skall du finna, att jag som den franska revolutionens nästa försök anger att ej såsom hittills skett överflytta det byråkratiskt-militära maskineriet från ena handen till den andra, utan att "krossa" (kurs. av Marx: i originalet står det zerbrechen) det, och detta är förutsättningen för varje verklig folkrevolution på kontinenten. Detta försök har också våra hjältemodiga kamrater i Paris gjort" (sid. 709 i Neue Zeit, 20:e bandet, i årg. 1901-02). (Marx brev till Kugelmann har utkommit på ryska i inte mindre än två upplagor, en av dem under min redaktion och med förord av mig.)[6*]
Dessa ord "krossa det byråkratiskt-militära statsmaskineriet" innehåller i kortfattad form marxismens viktigaste lärdom om proletariatets uppgifter i revolutionen beträffande staten. Och just denna lärdom har inte bara fullständigt bortglömts utan direkt förvrängts genom den förhärskande kautskyanska "tolkningen" av marxismen!
Vad beträffar Marx hänvisning till 18:e Brumaire har vi redan ovan fullständigt citerat ifrågavarande ställe.
Det är av intresse att särskilt framhäva två ställen i ovan anförda uttalande av Marx. För det första inskränker han sin slutsats till kontinenten. Detta var förklarligt år 1871, när England ännu var mönstret för ett rent kapitalistiskt land men var utan militarism och i betydande grad utan byråkrati. Därför gjorde Marx ett undantag för England, där en revolution, och t.o.m. en folkrevolution, på den tiden föreföll möjlig, och verkligen var det, utan förutsättningen att man behövde nedbryta "det färdiga statsmaskineriet".
Nu, år 1917, under det första stora imperialistiska krigets epok, bortfaller detta Marx förbehåll. Både England och Amerika, de största och sista representanterna i hela världen för anglosaxisk "frihet" i meningen frånvaro av militarism och byråkrati, har helt och hållet glidit ned i det allmäneuropeiska smutsiga och blodiga träsket av byråkratiskt-militära institutioner, vilka ställer allt under sig och förtrycker allt. Både i England och Amerika utgör nu nedbrytandet, krossandet av "det färdiga statsmaskineriet" (som i dessa länder under åren 1914-1917 utvecklades till "europeisk" allmänimperialistisk fulländning) "förutsättningen för varje verklig folkrevolution".
För det andra bör man särskilt uppmärksamma Marx utomordentligt djuptänkta anmärkning, att nedbrytandet av det byråkratiskt-militära statsmaskineriet är "förutsättningen för varje verklig folk-revolution". I Marx mun låter begreppet "folk"-revolution egendomligt, och de ryska Plechanov-anhängarna och mensjevikerna, dessa Struves efterföljare, vilka vill gälla för marxister, kunde kanske förklara detta Marx uttryck för en "lapsus". De har reducerat marxismen till en så ynkligt liberal vrångbild, att för dem bara antitesen mellan borgerlig och proletär revolution och ingenting annat existerar, och även denna antites tolkar de på ett ytterst livlöst sätt.
Om man som exempel tar 1900-talets revolutioner, så måste man självfallet beteckna både den portugisiska och den turkiska revolutionen såsom borgerliga. Men varken den ena eller den andra är en "folk"-revolution, ty i intetdera fallet uppträder folkets massa, dess övervägande flertal märkbart aktivt, självständigt och med egna ekonomiska och politiska krav. Däremot var den ryska borgerliga revolutionen 1905-1907 fast den ej hade att anteckna så "lysande" framgångar, som tidvis föll den portugisiska och den turkiska revolutionen till del, otvivelaktigt en "verklig folkrevolution", ty folkets massa, dess flertal, de "lägsta" samhällsskikten, dignande under förtryck och utsugning, reste sig självständigt, satte prägeln på hela revolutionens gång genom sina krav, genom sina försök att på sitt sätt bygga upp ett nytt samhälle i stället för det gamla, som förstördes.
På Europas kontinent utgjorde år 1871 proletariatet inte folkmajoriteten i ett enda land. En "folk"-revolution, som verkligen drar in folkmajoriteten i rörelsen, kunde bli en sådan endast genom att omfatta såväl proletariatet som bönderna. Just dessa båda klasser utgjorde då "folket". Båda klasserna är förenade genom att det "byråkratiskt-militära statsmaskineriet" förtrycker, betungar och exploaterar dem. Att slå sönder detta maskineri, att krossa det - det är "folkets", dess majoritets, arbetarnas och bondeflertalets, verkliga intresse, det är "förutsättningen" för ett fritt förbund mellan de fattiga bönderna och proletärerna, och utan ett sådant förbund blir demokratin icke varaktig och den socialistiska omgestaltningen omöjlig.
Just till ett sådant förbund banade sig, som bekant, Pariskommunen väg, utan att dock nå målet på grund av en rad inre och yttre orsaker.
När Marx talade om "en verklig folkrevolution", tog han således, utan att på minsta sätt glömma småbourgeoisins säregenheter (varom han utförligt och ofta brukade tala), den strängaste hänsyn till klassernas faktiska förhållande till varandra i de flesta europeiska kontinentalstater år 1871. Men å andra sidan konstaterade han, att både arbetarnas och böndernas intressen kräver statsmaskineriets "sönderslående", att detta förenar dem och ställer dem inför den gemensamma uppgiften att avlägsna "parasiten" och ersätta den med något nytt.
Men med vad?
På denna fråga gav Marx år 1847 i Kommunistiska manifestet ett svar, som ännu var fullkomligt abstrakt, eller snarare ett svar, som angav uppgifterna men ej sätten att lösa dem. Det skall ersättas med "det som härskande klass organiserade proletariatet", med "erövringen av demokratin" - sådant var Kommunistiska manifestets svar.
Utan att ge sig in på utopier väntade Marx av massrörelsens erfarenheter svar på frågan, vilka konkreta former denna proletariatets organisation som härskande klass kommer att anta, på vilket särskilt sätt denna organisation kommer att förena sig med den mest fullständiga och konsekventa "erövring av demokratin".
Kommunens erfarenhet, så ringa den än var, underkastas av Marx i Pariskommunen den omsorgsfullaste analys. Vi anför här de viktigaste avsnitten ur detta verk:
Under 1800-talet utvecklades den från medeltiden härstammande "centraliserade statsmakten med dess allestädes närvarande organ - stående armé, polis, byråkrati, prästerskap och domarkår". Med utvecklingen av klassantagonismen mellan kapital och arbete "erhöll statsmakten mer och mer karaktären av en offentlig makt för arbetarklassens undertryckande, ett instrument för klassherravälde. Efter varje revolution, som betecknar ett framsteg för klasskampen, framträder statsmaktens rent förtryckande karaktär allt klarare och klarare." Statsmakten blir efter 1848-49 års revolution "kapitalets nationella krigsverktyg mot arbetet". Det andra kejsardömet befäster detta.
"Kejsardömets diametrala motsats var Kommunen". "Kommunen var den bestämda formen" för "en republik, som inte endast skulle undanröja den monarkistiska formen för klassherravälde utan själva klassherraväldet ..."
Vari bestod då denna "bestämda" form för den proletära, socialistiska republiken? Hurdan var den stat, som den började skapa?
"... Kommunens första dekret gick ... ut på att avskaffa den stående hären och ersätta den med det beväpnade folket ... "
Detta krav står nu i programmet för alla partier, som vill kallas socialistiska. Men vad deras program är värda, framgår bäst genom uppträdandet av våra socialistrevolutionärer och mensjeviker, vilka just efter revolutionen den 27 februari i verkligheten avstod från att genomföra detta krav!
"... Kommunen bildades av de genom allmän rösträtt valda kommunalråden i de olika distrikten av Paris. De var ansvariga och kunde avsättas när som helst. Deras flertal bestod självfallet av arbetare eller erkända representanter för arbetarklassen ..."
"... Polisen som dittills varit statsregeringens verktyg, berövades genast alla politiska funktioner och förvandlades till Kommunens ansvariga verktyg, och dess medlemmar kunde när som helst avsättas ... Likaså ämbetsmännen inom alla andra förvaltningsgrenar ... Räknat från Kommunens medlemmar, uppifrån och ner, måste de offentliga tjänsterna uträttas för arbetarlön. De högsta statsdignitärernas förvärvade rättigheter och representationspengar försvann med dessa dignitärer själva ... Sedan den stående hären och polisen, verktygen för den gamla regeringens materiella makt, en gång undanröjts, tog Kommunen genast itu med att bryta det andliga förtryckets verktyg, prästernas makt ... De juridiska ämbetsmännen förlorade sitt skenbara oberoende ... de skulle för framtiden väljas, vara ansvariga och kunna avsättas ... "
Det kan tyckas som om Kommunen "endast" ersatte det krossade statsmaskineriet med en mera fulländad demokrati: den stående armén avskaffades, alla ämbetsmän skulle undantagslöst väljas och kunde avsättas. Men i själva verket innebär detta "endast" ett gigantiskt utbyte av ett slags institutioner mot institutioner av principiellt annat slag. Här kan man iaktta just ett av de fall, då "kvantiteten övergår till kvalitet": demokratin, genomförd så fullständigt och konsekvent som det överhuvudtaget är tänkbart, förvandlas från borgerlig demokrati till proletär, från stat (= en speciell makt för undertryckande av en bestämd klass) till någonting, som inte längre är stat i egentlig bemärkelse.
Att kuva bourgeoisin och dess motstånd är fortfarande nödvändigt. För Kommunen var detta särskilt nödvändigt och en av orsakerna till dess nederlag består däri, att den ej gjorde detta tillräckligt beslutsamt. Men förtrycksorganet utgörs redan här av befolkningens majoritet och inte av dess minoritet, såsom alltid varit fallet såväl under slaveriet som under livegenskapen och löneslaveriet. Och när folkets majoritet själv undertrycker sina förtryckare, behövs inte längre någon "speciell undertryckningsmakt"! I denna mening börjar staten att dö bort. I stället för den privilegierade minoritetens speciella institutioner (det privilegierade ämbetsmannaståndet, den stående arméns ledning) kan majoriteten själv omedelbart utöva deras funktioner, och ju större del av folket, som deltar i själva utövandet av statsmaktens funktioner, dess mindre blir behovet av denna makt.
Särskilt anmärkningsvärd är i detta avseende den av Marx framhållna åtgärden av Kommunen: att dra in alla slags representationsmedel och ämbetsmännens alla penningprivilegier samt reducera alla statstjänstemäns löner till en "arbetarlöns" nivå. Just däri framträder tydligast omslaget - från borgerlig demokrati till proletär demokrati, från förtryckardemokrati till de förtryckta klassernas demokrati, från staten som "en särskild makt" för att undertrycka en bestämd klass till förtryckarnas undertryckande genom folkmajoriteten, arbetarnas och böndernas, allmänna makt. Och just på denna speciellt åskådliga - i fråga om staten kanske allra viktigaste - punkt har man framför allt glömt Marx läror! I de populära kommentarerna - deras antal är legio - talas ej därom. Det är "brukligt" att tiga därmed, liksom man förtiger en "naivitet", som överlevt sig själv, ungefär som de kristna, när deras religion blivit statsreligion, "glömde" den ursprungliga kristendomens "barnsligheter" med dess demokratiskt-revolutionära anda.
Sänkningen av de högre statsämbetsmännens löner förefaller "helt enkelt" att vara ett krav av en naiv, primitiv demokratism. En av den nyaste opportunismens "grundläggare", f.d. socialdemokraten Ed. Bernstein, övade sig ofta med att upprepa de banala borgerliga kvickheterna om den "primitiva" demokratismen. Såsom alla opportunister, liksom även de nuvarande kautskyisterna, begrep han absolut inte följande: för det första, att övergången från kapitalism till socialism är omöjlig utan en viss "återgång" till den "primitiva" demokratismen (ty hur eljest övergå till folkmajoritetens, ja, till hela befolkningens utövande av statsfunktionerna?), och för det andra, att "den primitiva demokratismen" på kapitalismens och den kapitalistiska kulturens grundval inte är detsamma som den primitiva demokratismen under urtiden eller den förkapitalistiska tiden. Den kapitalistiska kulturen har skapat storproduktion, fabriker, järnvägar, post, telefon o.s.v., och på denna grundval har det stora flertalet av den gamla "statsmaktens" funktioner så förenklats och kan reduceras till så ytterligt enkla operationer - registrering, bokföring, kontroll - att alla dessa funktioner lätt kan utövas av alla skriv- och läskunniga personer, att dessa funktioner lätt kan utföras för en vanlig "arbetarlön", att man kan (och bör) beröva dessa funktioner varje skugga av privilegium eller överhet.
Att alla ämbetsmän utan undantag skall väljas och kan avsättas när som helst, att deras löner skall minskas till en vanlig "arbetarlön", dessa enkla och "självklara" demokratiska åtgärder förenar helt och hållet arbetarnas och bondemajoritetens intressen och tjänar samtidigt som en bro från kapitalismen till socialismen. Dessa åtgärder gäller den statliga, rent politiska omdaningen av samhället men de erhåller naturligtvis sin fullständiga mening och betydelse endast i samband med genomförandet eller förberedandet av "expropriatörernas expropriation", d.v.s. i och med att den kapitalistiska privatägande rätten till produktionsmedlen övergår till samhällelig äganderätt.
"Kommunen", skrev Marx, "gjorde alla borgarrevolutioners slagord - billig regering - till verklighet genom att den upphävde de båda största utgiftsposterna, armén och byråkratin." Av bönderna, liksom även av småbourgeoisins övriga skikt, är det endast ett försvinnande fåtal som "når upphöjelse", "blir något" i borgerlig mening, d.v.s. förvandlas antingen till välbärgat folk, till borgare, eller till ämbetsmän i tryggad och privilegierad ställning. Den överväldigande majoriteten bönder i varje kapitalistiskt land, där det överhuvudtaget finns bönder (vilket är fallet i de flesta kapitalistiska länder), förtrycks av regeringen och önskar ivrigt dess störtande, önskar en "billig" regering. Verkställa detta kan endast proletariatet, och i och med verkställandet därav tar det samtidigt ett steg i riktning mot statens socialistiska omdaning.
"Kommunen" skrev Marx, "skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång ..."
"... I stället för att en gång vart tredje eller sjätte år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet skulle företräda och förtrampa (ver- und zertreten) folket, skulle den allmänna rösträtten tjäna det i kommuner organiserade folket på samma sätt som den individuella rösträtten tjänar varje annan arbetsgivare att till sitt företag välja ut arbetare, förmän och bokhållare."
Denna kritik av parlamentarismen, utförd år 1871, tillhör också numera, tack vare socialchauvinismens och opportunismens herravälde, marxismens "glömda ord". Ministrarna och yrkesparlamentarikerna, proletariatets förrädare och de "praktiska" socialisterna i våra dagar har helt och hållet överlämnat kritiken av parlamentarismen åt anarkisterna, och på denna märkvärdigt förnuftiga grundval förklarat all kritik av parlamentarismen för "anarkism"! Det är inte underligt, att proletariatet i de parlamentariska "föregångs"-länderna vämjes vid anblicken av sådana "socialister" som herrar Scheidemann, David, Legien, Sembat, Renaudel, Henderson, Vandervelde, Stauning, Branting, Bissolati & Co. och allt oftare skänkt sina sympatier åt anarkosyndikalismen, ehuru denna var opportunismens köttsliga broder.
Men för Marx var den revolutionära dialektiken aldrig den tomma modefras, det klingklang, vartill Plechanov, Kautsky o.a. gjort den. Marx förstod att hänsynslöst bryta med anarkismen, emedan denna inte förmådde utnyttja ens den borgerliga parlamentarismens "fähus", särskilt då det var uppenbart att ingen revolutionär situation förelåg, men samtidigt förstod han också att ge en verkligt revolutionär proletär kritik av parlamentarismen.
Att en gång under loppet av några år avgöra, vilken medlem av den härskande klassen som i parlamentet skall förtrycka och förtrampa folket - det är den borgerliga parlamentarismens verkliga kärna, inte bara i parlamentariskt-konstitutionella monarkier utan även i de mest demokratiska republikerna.
Men om man framställer frågan om staten och betraktar parlamentarismen som en av statsinstitutionerna, utgående från proletariatets uppgifter på detta område, var är då utvägen ur parlamentarismen? Hur kan man då undvara den?
Man måste ständigt ånyo konstatera: Marx på studium av Kommunen grundade läror har till den grad bortglömts, att den nutida "socialdemokraten" (läs: socialismens nutida förrädare) helt enkelt inte förstår någon annan kritik av parlamentarismen än den anarkistiska eller den reaktionära.
Utvägen ur parlamentarismen består naturligtvis inte i att avskaffa de representativa institutionerna och valprincipen, utan i att förvandla de representativa institutionerna från pratkvarnar till "arbetande" institutioner. "Kommunen skulle inte vara en parlamentarisk utan en arbetande korporation, verkställande och lagstiftande på samma gång."
"Inte en parlamentarisk, utan en arbetande" korporation - detta träffar de nutida parlamentarikerna och socialdemokratins "knähundar" rakt i hjärtat! Betrakta första bästa parlamentariska land, från Amerika till Schweiz, från Frankrike till England, Norge o.a.; det verkliga "statliga" arbetet utföres bakom kulisserna och verkställs av departement, kanslier och staber. I parlamenten bara pratar man i det speciella syftet att bedra "det enkla folket". Detta är så till den grad riktigt som alla dessa parlamentarismens synder kom till uttryck t.o.m. i den ryska republiken, en borgerligt-demokratisk republik, innan den ens hunnit skapa ett verkligt parlament. Sådana den ruttna kälkborgerlighetens hjältar som herrar Skobelev och Tsereteli, Tjernov och Avksentiev har lyckats besudla också sovjeterna med den uslaste borgerliga parlamentarism genom att förvandla dem till tomma pratkvarnar. I sovjeterna lurar herrar "socialistiska" ministrar godtrogna muzjiker [bönder] med frasmakeri och resolutioner. I regeringen försiggår en permanent kadrilj för att å ena sidan i tur och ordning ge så många socialistrevolutionärer och mensjeviker som möjligt plats vid "köttgrytan" med inbringande och hedrande poster samt å andra sidan "fängsla" folkets "uppmärksamhet". Men i kanslierna, i staberna utförs det "statliga" arbetet.
Delo Naroda, de regerande "socialistrevolutionärernas" organ, erkände för kort tid sedan i en redaktionell ledare - med den oförlikneliga öppenhjärtigheten hos folk ur "de bästa kretsarna", där "alla" sysslar med politisk prostitution - att t.o.m. i de ministerier som tillhör "socialisterna" (förlåt ordet!), t.o.m. i dem hela den byråkratiska apparaten egentligen förblir den gamla, fungerar som förr och fullständigt "fritt" saboterar alla revolutionära initiativ! Ja, bevisar kanske inte den faktiska historien om socialistrevolutionärernas och mensjevikernas deltagande i regeringen alldeles detsamma - t.o.m. utan detta medgivande? Karakteristiskt härvidlag är endast det, att herrar Tjernov, Rusanov, Sensinov och övriga redaktörer i Delo Naroda, som sitter i regeringen tillsammans med kadeterna, till den grad förlorat skammen, att de inte blygs för att offentligt och utan att rodna berätta, som om det gällde en bagatell, att allt är som förr i "deras" ministerier! Den revolutionärt-demokratiska frasen för att lura bondjannar, och den byråkratiska kanslislentrianen för att "blidka" kapitalisterna - det är kärnan i den "hederliga" koalitionen.
Kommunen ersätter borgarsamhällets fala och ruttna parlamentarism med institutioner, i vilka tanke- och diskussionsfriheten inte urartar till bedrägeri, ty parlamentsmedlemmarna måste själva arbeta, själva verkställa sina lagar, själva kontrollera de praktiska följderna, själva ansvara inför sina väljare. De representativa institutionerna står kvar, men parlamentarismen som särskilt system, som en uppdelning i lagstiftande och verkställande verksamhet, som en privilegierad ställning för de deputerade, finns inte här. Utan representativa institutioner kan vi inte föreställa oss demokratin, inte ens den proletära demokratin, men utan parlamentarism kan och måste vi det, för så vitt kritiken av borgarsamhället inte är tomma ord för oss, för så vitt strävan att störta bourgeoisins herravälde är allvarligt och uppriktigt menad och inte en "val"-fras för att fånga arbetarnas röster, såsom hos mensjevikerna och socialistrevolutionärerna, hos herrar av typen Scheidemann och Legien, Sembat och Vandervelde.
Det är ytterst lärorikt att Marx, när han talar om funktionerna hos de ämbetsmän, som såväl Kommunen som den proletära demokratin behöver, såsom jämförelse tar tjänstemännen hos "varje annan arbetsgivare", d.v.s. ett vanligt kapitalistiskt företag med "arbetare, förmän och bokhållare".
Man finner hos Marx inte ens ett spår utopism i den meningen, att han skulle uppfinna eller hopfantisera ett "nytt" samhälle. Nej, han studerar det nya samhällets framfödande ur det gamla såsom en naturhistorisk process, studerar övergångsformerna från det sistnämnda till det förstnämnda. Han tar den proletära massrörelsens faktiska erfarenhet och försöker ur denna dra praktiska lärdomar. Han "lär" av Kommunen, liksom alla stora revolutionära tänkare inte fruktat att lära av erfarenheten från den förtryckta klassens stora rörelser, utan att någonsin förhålla sig pedantiskt "moraliserande" gentemot dem (såsom Plechanov i sitt yttrande: "man borde inte ha gripit till vapen" eller Tsereteli: "en klass måste känna sin begränsning").
Det kan inte bli tal om ämbetsmannaväldets avskaffande genast, överallt och fullständigt. Det är en utopi. Men att genast krossa den gamla ämbetsmannaapparaten och genast börja bygga en ny, som gör det möjligt att efterhand omintetgöra allt ämbetsmannavälde, det är inte en utopi, det är Kommunens erfarenhet, det är det revolutionära proletariatets direkta, närmast liggande uppgift.
Kapitalismen förenklar den "statliga" förvaltningens funktioner, gör det möjligt att avlägsna "överheter" och reducera det hela till proletärernas organisation (som härskande klass), vilken i hela samhällets namn anställer "arbetare, förmän och bokhållare".
Vi är inte utopister. Vi "drömmer" inte om att man genast skall kunna undvara varje slags styrelse, varje slags underordnande. Dessa anarkistiska drömmar, som har sin grund i bristande förståelse för den proletära diktaturens uppgifter, är helt och hållet främmande för marxismen och tjänar i själva verket endast till att uppskjuta den socialistiska revolutionen, tills människorna förändrats. Nej, vi vill en socialistisk revolution med sådana människor, som finns nu, vilka inte kommer att reda sig utan ett över- och underordnande, utan kontroll, "förmän och bokhållare".
Men man skall underordna sig alla exploaterades och arbetandes väpnade förtrupp - proletariatet. Statsämbetsmännens specifika "överhet" kan och måste man genast, från i dag till i morgon, börja ersätta med "förmännens och bokhållarnas" enkla funktioner, vilka redan nu fullständigt motsvarar vanliga stadsbors utvecklingsnivå och mycket väl kan utföras för en "arbetarlön".
Vi, arbetarna, skall själva organisera storproduktionen utgående från det, som kapitalismen redan skapat. Vi stödjer oss härvid på vår arbetserfarenhet och skapar den strängaste järndisciplin, som de beväpnade arbetarnas statsmakt understödjer, vi reducerar statstjänstemännen till blotta verkställare av våra uppdrag, till ansvariga, avsättliga, blygsamt avlönade "förmän och bokhållare" (naturligtvis med tekniker av alla slag, arter och grader) - det är vår proletära uppgift, därmed kan och måste vi börja vid genomförandet av den proletära revolutionen. En sådan början, på storproduktionens grundval, leder av sig själv till att allt slags ämbetsmannavälde småningom "dör bort", att en sådan ordning småningom skapas - en ordning utan citationstecken, en ordning olik löneslaveriet - en ordning, under vilken de alltmer förenklade uppsynings- och bokhållerifunktionerna utföres av alla i tur och ordning för att sedan bli en vana och slutligen upphöra att vara ett speciellt folkskikts speciella funktioner.
En snillrik tysk socialdemokrat från 1870-talet betecknade posten som en förebild för en socialistisk hushållning. Detta är mycket riktigt. För närvarande är posten en efter det statskapitalistiska monopolets typ organiserad hushållning. Imperialismen förvandlar så småningom alla truster till organisationer av denna typ. Över de "enkla" arbetande, vilka är överhopade med arbete och svälter, står här en och samma borgerliga byråkrati. Men den samhälleliga förvaltningens mekanism är redan färdig här. Det gäller bara att störta kapitalisterna, att med de väpnade arbetarnas järnhand bryta dessa exploatörers motstånd, att krossa den moderna statens byråkratiska maskineri - och framför oss står då en från "parasiten" befriad, tekniskt högt utrustad mekanism, vilken de enade arbetarna själva utmärkt väl kan sätta igång genom att anställa tekniker, förmän och bokhållare, varvid alla dessas arbete, liksom överhuvudtaget alla "stats"-tjänstemäns arbete betalas med arbetarlön. Detta är en konkret, praktisk, genast genomförbar uppgift beträffande alla truster, en åtgärd som befriar de arbetande från exploatering och tar hänsyn till de erfarenheter, som Kommunen redan började praktisera (särskilt på det statliga uppbyggets område).
Hela folkhushållningen organiserad som posten, och så att tekniker, förmän och bokhållare, liksom alla befattningshavare överhuvudtaget, ej erhåller högre lön än en "arbetarlön", under det beväpnade proletariatets ledning och kontroll - det är vårt närmaste mål. Det är en sådan stat på en sådan ekonomisk grundval, som vi behöver. Detta blir resultatet av att parlamentarismen avskaffas och de representativa institutionerna bibehålles; härigenom undgår de arbetande klasserna att dessa institutioner prostitueras av bourgeoisin.
"... I ett kort utkast till nationell organisation, som Kommunen inte fick tid att utarbeta vidare, heter det uttryckligen, att Kommunen ... skall vara den politiska formen även för den minsta by ..." Kommunerna skulle också välja ombud till "nationaldelegationen" i Paris.
"... De få men viktiga funktioner, som sedan återstod för en centralregering, skulle inte - såsom falskeligen uppgivits - avskaffas utan anförtros åt kommunala, d.v.s. strängt ansvariga ämbetsmän ..."
"... Nationens enhet skulle inte brytas utan tvärtom organiseras genom kommunalförfattningen. Den skulle bli verklighet genom förintandet av den statsmakt, som utgav sig för att förkroppsliga denna enhet men ville vara oberoende av och överlägsen nationen, på vars kropp den ändå blott var en parasitär utväxt ... Medan det gäller att operera bort de enbart förtryckande organen från den gamla regeringsmakten, skulle dess berättigade funktioner fråntas en makt, som gjorde anspråk på att stå över samhället, och återlämnas till samhällets ansvariga tjänare."
I vilken grad den nutida socialdemokratins opportunister ej förstått - kanske det är rättare att säga: ej velat förstå - dessa uttalanden av Marx, framgår bäst av renegaten Bernsteins herostratiskt ryktbara bok: "Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter". Just i anslutning till de anförda orden av Marx skrev Bernstein, att detta program "till sitt politiska innehåll i alla väsentliga drag röjer den största likhet med Proudhons federalism ... Trots alla skiljaktigheter i övrigt mellan Marx och 'småborgaren' Proudhon (Bernstein sätter ordet 'småborgare' inom citationstecken, vilka enligt hans mening skall vara ironiska) är deras tankegång på dessa punkter så besläktad som möjligt". Naturligtvis, fortsätter Bernstein, växer kommunernas betydelse, men "det förefaller mig tvivelaktigt, att demokratins första verk skulle vara en sådan upplösning (Auflösung) av det moderna statsväsendet och den fullständiga omvandling (Umwandlung) av dess organisation, som Marx och Proudhon skildrar (bildandet av en nationalförsamling av ombud från provins- eller distriktsmöten, vilka i sin tur vore sammansatta av ombud från kommunerna) så att alltså den tidigare formen för nationalrepresentationer skulle försvinna" (Bernstein, "Socialismens förutsättningar etc.", sid. 134 o. 136, tyska uppl., 1899).
Detta är rent av oerhört: att sammanblanda Marx åsikter om "avskaffandet av statsmakten, parasiten" med Proudhons federalism! Men det är ingen tillfällighet, ty det kan inte falla en opportunist in att Marx här alls inte talar om federalismen i motsats till centralismen, utan krossandet av det gamla borgerliga statsmaskineri, som existerar i alla borgerliga länder.
Opportunisten får i sitt huvud endast det, som han ser runt omkring sig, mitt bland kälkborgerlig brackighet och "reformistisk" stagnation, nämligen endast "kommunerna"! Proletariatets revolution har opportunisten t.o.m. vant sig av att tänka på.
Det är löjligt. Men anmärkningsvärt nog har man på denna punkt ej bestridit Bernsteins uppfattning. Bernstein har blivit vederlagd av många - särskilt av Plechanov i den ryska litteraturen, av Kautsky i den europeiska, men varken den förre eller den senare har nämnt ett ord om denna Bernsteins förvrängning av Marx.
Opportunisten har till den grad vant sig av med att tänka revolutionärt och reflektera över revolutionen, att han tillskriver Marx "federalism" och blandar ihop honom med anarkismens grundläggare, Proudhon. Och detta förtiger Kautsky och Plechanov, vilka önskar vara ortodoxa marxister och försvara den revolutionära marxismens lära! Här ligger en av rötterna till den ytterligt gående banalisering av uppfattningarna om skillnaden mellan marxismen och anarkismen, som är utmärkande för både kautskyister och opportunister och till vilken vi senare skall återkomma.
Det finns inte ens ett spår av federalism i Marx anförda yttranden om Kommunens erfarenhet. Marx är ense med Proudhon just i det som opportunisten Bernstein inte märker. Marx skiljer sig från Proudhon just i det, vari Bernstein ser deras likhet.
Marx är ense med Proudhon om att det nutida statsmaskineriet skall "krossas". Denna marxismens likhet med anarkismen (både med Proudhon och med Bakunin) vill varken opportunister eller kautskyister se, ty de har övergivit marxismen på denna punkt.
Marx skiljer sig från både Proudhon och Bakunin just i fråga om federalismen (för att inte tala om proletariatets diktatur). Ur anarkismens småborgerliga åskådningar framgår federalismen principiellt. Marx är centralist. Och i hans ovan anförda yttranden finns ingen som helst avvikelse från centralismen. Endast personer, uppfyllda av kälkborgerlig "vidskeplig tro" på staten, kan uppfatta förintandet av det borgerliga statsmaskineriet som ett förintande av centralismen!
Men om proletariatet och de fattiga bönderna tar statsmakten i sina händer, organiserar sig fullständigt fritt i kommuner och förenar alla kommunernas verksamhet för angrepp mot kapitalet, för att krossa kapitalisternas motstånd, för att överlämna privatäganderätten till järnvägar, fabriker, jord o.s.v. åt hela nationen, hela samhället - blir inte det centralism? Blir det kanske inte den mest konsekventa demokratiska centralism? Och till på köpet proletär centralism?
Det kan helt enkelt inte falla Bernstein in, att en frivillig centralism, en kommunernas frivilliga förening till nation, en de proletära kommunernas frivilliga sammansmältning i syfte att krossa det borgerliga herraväldet och det borgerliga statsmaskineriet är möjlig. Bernstein liksom varje annan kälkborgare föreställer sig centralismen såsom något endast ovanifrån kommande, vilket kan påtvingas och bibehållas endast med hjälp av en ämbetsmannakår och militär.
Marx understryker avsiktligt, som om han förutsett möjligheten av att hans åsikter skulle bli förvrängda, att beskyllningarna mot Kommunen för att ha velat tillintetgöra nationens enhet och avskaffa den centrala makten är en medveten förfalskning. Marx använder avsiktligt uttrycket "organisera nationens enhet" för att sätta den medvetna, demokratiska, proletära centralismen som motsats till den borgerliga, militära, byråkratiska.
Men - ingen är så döv som den, som inte vill höra. Och den nutida socialdemokratins opportunister vill framför allt inte höra talas om att förinta statsmakten, att operera bort parasiten.
Vi har redan anfört Marx hithörande ord och måste nu komplettera dem:
"... Det är nya historiska skapelsers vanliga öde", skrev Marx, "att med orätt bli betraktade som motstycken till äldre former av samhällslivet, vilka överlevt sig själva och vilka de förra i någon mån liknar. Sålunda har denna nya Kommun, som bryter sönder (bricht) den moderna statsmakten, ansetts som ett återupplivande av de medeltida kommunerna ... som ett förbund av småstater, sådant som Montesquieu och girondisterna[5] drömde om ... som en överdriven form av den gamla kampen mot ultracentralisation ..."
"... Kommunförfattningen skulle tvärtom ha återskänkt samhällskroppen alla de krafter, som den parasitära utväxten 'staten', vilken lever på samhället och hämmar dess rörelsefrihet, hittills uppslukat. Enbart genom denna handling skulle den ha satt fart på Frankrikes pånyttfödelse ..."
"... Men i verkligheten hade kommunförfattningen ställt landsbygdens producenter under distriktshuvudstädernas andliga ledning och där genom städernas arbetare garanterat dem de naturliga representanterna för sina intressen. Kommunens blotta existens förde med sig det lokala självstyret som någonting självklart, men numera inte som motvikt till den nu överflödiga statsmakten."
"Förintandet av den statsmakt", som var en "parasitär utväxt", dess "bortopererande", dess "krossande"; "den statsmakt som nu gjorts överflödig" - se där, vilka uttryck Marx använde om staten, när han värdesatte och analyserade Kommunens erfarenheter.
Allt detta skrevs för nära ett halvsekel sedan, och nu måste man liksom verkställa utgrävningar för att bringa den oförvrängda marxismen till de breda massornas kännedom. Slutsatserna av de iakttagelser, som gjorts under den sista stora revolution Marx upplevde, glömde man bort, just när tiden var inne för proletariatets nästa stora revolutioner.
"... Den mångfald av tolkningar, som Kommunen utsattes för, och den mångfald av intressen, som fann sitt utryck i den, bevisar, att den var en ytterst utvidgningsmöjlig politisk form, under det att alla föregående regeringsformer varit väsentligen undertryckande. Dess verkliga hemlighet var denna: den var väsentligen en arbetarklassens regering, resultatet av den produktiva klassens kamp mot den exproprierande klassen, den äntligen upptäckta politiska formen, under vilken arbetets ekonomiska befrielse kunde fullbordas ..."
"Utan denna sista betingelse hade kommunförfattningen varit en omöjlighet och ett bedrägeri ..."
Utopisterna sysslade med att "upptäcka" politiska former, under vilka samhällets socialistiska omdaning skulle försiggå. Anarkisterna ville överhuvudtaget inte befatta sig med frågan om de politiska formerna. Den nutida socialdemokratins opportunister betraktade den parlamentariska demokratiska statens borgerliga politiska former som den gräns, varutöver man ej får gå, de har sargat sina pannor i tillbedjan av detta "mönster" och förklarat varje strävan att krossa dessa former för anarkism.
Marx drog den slutsatsen av socialismens och den politiska kampens hela historia, att staten måste försvinna och att övergångsformen för dess försvinnande (övergången från stat till icke-stat) kommer att bli "det som härskande klass organiserade proletariatet". Men att upptäcka de politiska formerna för denna framtid, det åtog sig Marx inte. Han inskränkte sig till att noggrant iaktta den franska historien, till att analysera den och dra den slutsats, var till år 1851 förde: att man står inför ett nedbrytande av det borgerliga statsmaskineriet.
Och när proletariatets revolutionära massrörelse bröt ut, började Marx, ehuru denna rörelse misslyckades, oaktat dess kortvarighet och dess iögonfallande svaghet, att studera, vilka former den upptäckt.
Kommunen är den av den proletära revolutionen "äntligen upptäckta" form, under vilken arbetets ekonomiska befrielse kan försiggå.
Kommunen är den proletära revolutionens första försök att krossa det borgerliga statsmaskineriet och den "äntligen upptäckta" politiska form, med vilken man kan och måste ersätta det krossade.
Vi skall i fortsättningen se, att de ryska revolutionerna 1905 och 1917 i en annan situation och under andra förhållanden fortsätter Kommunens verk och bekräftar Marx geniala historiska analys.
Marx har givit oss det väsentliga i frågan om betydelsen av Kommunens erfarenheter. Engels återkom flera gånger till samma ämne, i det han förklarade Marx analyser och slutsatser och belyste ibland med sådan styrka och skärpa andra sidor av frågan, att det är nödvändigt att särskilt uppehålla sig vid dessa förklaringar.
Redan i sitt verk om bostadsfrågan (1872) beaktar Engels Kommunens erfarenheter och uppehåller sig flera gånger vid revolutionens uppgifter då det gäller staten. Intressant är att se, hur i ett konkret tema åskådligt klarläggs å ena sidan de drag av likhet, som finns mellan den proletära och den nuvarande staten - drag som berättigar till att i båda fallen tala om en stat - och å andra sidan dragen av olikhet dem emellan eller övergången till statens avskaffande.
"Hur skall nu bostadsfrågan lösas? I det nuvarande samhället löses den precis som alla andra sociala frågor: genom den så småningom skeende ekonomiska utjämningen mellan efterfrågan och utbud, en lösning som ständigt på nytt framskapar samma fråga och följaktligen inte är någon lösning. Hur en social revolution skall lösa denna fråga, det beror inte bara på de förhandenvarande omständigheterna utan också av mer vittgående frågor, bland vilka upphävandet av motsatsförhållandet mellan stad och land är en av de väsentligaste. Eftersom det inte är vår uppgift att göra upp något utopiskt system för framtidssamhällets ordnande skulle det vara mer än gagnlöst att gå in på detta. Så mycket är emellertid säkert, att det redan nu finns tillräckligt med bostadshus i storstäderna för att all verklig bostadsnöd omedelbart skall kunna avhjälpas genom ett rationellt utnyttjande. Detta kan naturligtvis endast ske genom att de nuvarande ägarna exproprieras och att hemlösa eller alltför trångbodda arbetare inkvarteras i deras hus. Så snart proletariatet erövrat den politiska makten blir en sådan för den allmänna välfärden nödvändig åtgärd lika lätt att genomföra som andra expropriationer och inkvarteringar för den nuvarande staten."[7*]
Här behandlas inte förändringen av statsmaktens form, utan endast innehållet av dess verksamhet. Bostadsexpropriationer och inkvarteringar äger rum även på föranstaltande av den nuvarande staten. Den proletära staten kommer formellt ävenledes att "föranstalta" om inkvarteringar och expropriering av hus. Men det är klart, att den gamla verkställande apparaten, byråkratin, som är förbunden med bourgeoisin, helt enkelt vore oduglig att genomföra den proletära statens föreskrifter.
"... För övrigt måste det fastslås, att det arbetande folkets "faktiska besittningstagande" av samtliga arbetsinstrument, dess besittningstagande av hela industrin, är raka motsatsen till Proudhons 'inlösen'. I det senare fallet blir den individuelle arbetaren ägare till bostaden, bondgården, arbetsinstrumentet. I det förra fallet blir det 'arbetande folket' den kollektiva ägaren till husen, fabrikerna och arbetsinstrumenten och kommer näppeligen - åtminstone inte under en övergångstid - att utan gottgörelse överlåta nyttjanderätten på individer eller korporationer. På liknande sätt är avskaffandet av jordäganderätten inte detsamma som avskaffande av jordräntan utan betyder att räntan överföres till samhället, om också i modifierad form. Det arbetande folkets faktiska besittningstagande av samtliga arbetsinstrument utesluter alltså ingalunda bibehållandet av hyresformen."
Den i detta uttalande berörda frågan - om de ekonomiska grundvalarna för statens bortdöende - skall vi behandla i följande kapitel. Engels uttrycker sig ytterst försiktigt när han säger, att den proletära staten "näppeligen" utan betalning kommer att upplåta bostäder, "åtminstone inte under en övergångstid". Upplåtandet av bostäder, som tillhör hela folket, åt enskilda familjer för betalning förutsätter också att denna avgift uppbärs, förutsätter en viss kontroll och en eller annan normering vid bostadsfördelningen. Allt detta kräver en viss statsform, men kräver absolut inte någon speciell militär och byråkratisk apparat med speciellt privilegierad ställning för ämbetsmännen. Övergången till sådana förhållanden, då det blir möjligt att utan ersättning upplåta bostäder, är åter förknippad med statens fullständiga "bortdöende".
På tal om blanquisternas övergång efter Kommunen och under intrycket av dess erfarenheter till marxismens principiella position, formulerar Engels i förbigående denna position på följande sätt:
"... Nödvändigheten av proletariatets politiska aktion och proletariatets diktatur som en övergång till avskaffandet av klasserna och därmed även av staten ..."
De som tycker om bokstavskritik och borgerliga "utrotare av marxismen" kommer kanske att se en motsägelse mellan detta erkännande av "statens avskaffande" och förkastandet av denna formel såsom anarkistisk i det tidigare anförda stället ur Anti-Dühring. Det skulle inte vara underligt, om opportunisterna räknade även Engels till "anarkisterna" - nu för tiden blir det ju allt vanligare att socialchauvinisterna beskyller internationalisterna för anarkism.
Att samtidigt med klasserna även staten kommer att avskaffas, det har marxismen alltid lärt. Det allbekanta stället i Anti-Dühring om "statens bortdöende" anklagar inte anarkisterna helt enkelt för att vara anhängare av statens avskaffande, utan för att de predikar, att det är möjligt att avskaffa staten "från idag till imorgon".
På grund av att den nu härskande "socialdemokratiska" doktrinen fullständigt förvränger marxismens förhållande till anarkismen i frågan om statens avskaffande är det särskilt viktigt att erinra om en viss polemik av Marx och Engels mot anarkisterna.
Denna polemik hänför sig till år 1873. Marx och Engels skrev då några artiklar mot proudhonister[6]), "autonomister" eller "antiauktoritära", i en italiensk socialistisk publikation, och först år 1913 publicerades dessa artiklar i tysk översättning i Neue Zeit[7]):
"... Om arbetarklassens politiska kamp", skrev Marx ironiskt om anarkisterna och deras förnekande av politiken, "antar revolutionär form, om arbetarna istället för bourgeoisins diktatur sätter sin revolutionära diktatur, så begår de ett fruktansvärt principbrott, ty för att tillfredsställa sina ömkliga, profana dagsbehov, för att bryta bourgeoisins motstånd ger de staten en revolutionär och övergående form i stället för att nedlägga vapnen och avskaffa staten ..." (Neue Zeit, 1913-14, 32:dra årg., band I, sid 40.)
Det var uteslutande mot ett sådant "avskaffande" av staten, som Marx vände sig då han vederlade anarkisterna! Absolut inte emot att staten kommer att försvinna i och med klassernas försvinnande eller avskaffas i och med deras avskaffande utan mot att arbetarna skulle avstå från vapnens bruk, från organiserat våld, d.v.s. från staten, som måste tjäna syftet att "bryta bourgeoisins motstånd".
Marx understryker avsiktligt - för att man inte skall förvränga den verkliga innebörden av hans kamp mot anarkismen - den för proletariatet nödvändiga statens "revolutionära och övergående form". Proletariatet behöver staten endast för någon tid. Vi skiljer oss alls inte från anarkisterna i frågan om statens avskaffande som mål. Vi påstår, att man för att uppnå detta mål under en viss tid måste utnyttja statsmaktens verktyg, medel och metoder mot exploatörerna, liksom den undertryckta klassens diktatur under en viss tid är nödvändig för klassernas avskaffande. Marx väljer den skarpaste och tydligaste frågeställningen mot anarkisterna: Bör arbetarna, när de kastar av sig kapitalisternas ok, "nedlägga vapnen" eller utnyttja dem mot kapitalisterna för att krossa deras motstånd? Och vad är väl den ena klassens systematiska användande av vapnen mot den andra klassen annat än statens "övergångsform"?
Må varje socialdemokrat fråga sig: har han ställt frågan om staten så i sin polemik mot anarkisterna? Har det överväldigande flertalet officiella socialistiska partier inom Andra internationalen ställt frågan så?
Engels framlägger samma tankar ändå mera detaljerat och populärt. Han hånar framför allt tankeoredan hos proudhonisterna, vilka kallade sig "antiauktoritära", d.v.s. förnekade varje auktoritet, varje underordnande, varje makt. Tag en fabrik, en järnväg, ett skepp på öppna havet - säger Engels - är det inte klart, att ingen enda av dessa tekniskt komplicerade inrättningar, vilka är baserade på användning av maskiner och planmässigt samarbete av många personer, kan fungera utan ett visst underordnande, följaktligen utan en viss auktoritet eller makt?
"... Om jag anför dessa argument", skriver Engels, "mot de mest rabiata av de antiauktoritära, så kan de endast ge mig följande svar: 'Ja, det är sant, men här är det inte fråga om någon auktoritet, som vi ger delegaterna, utan om ett uppdrag'. Dessa personer tror, att de kan förändra en sak, om de ändrar dess namn ..."[8])
Engels påvisar sålunda, att auktoritet och autonomi är relativa begrepp, att deras giltighetssfär växlar under de olika faserna av samhällsutvecklingen, att det är dumt att anse dem som något absolut samt tillägger, att maskinernas och storproduktionens giltighetssfär alltmera utvidgar sig, och övergår därefter från de allmänna betraktelserna om auktoriteten till frågan om staten.
"... Om autonomisterna", skriver han, "hade nöjt sig med att säga, att framtidens sociala organisation kommer att medge auktoritet endast inom de gränser, som oundvikligen uppdrages av produktionsförhållandena, så kunde man ha kommit till samförstånd med dem. Men de är blinda för alla fakta, som gör auktoriteten nödvändig och kämpar lidelsefullt mot detta ord.
Varför inskränker sig de antiauktoritära inte till att skrika mot den politiska auktoriteten, mot staten? Alla socialister är ense om, att staten och med den även den politiska auktoriteten kommer att försvinna som en följd av den kommande sociala revolutionen, d.v.s. att de offentliga funktionerna kommer att förlora sin politiska karaktär och förvandlas till enkla förvaltningsfunktioner, som vakar över de sociala intressena. Men de antiauktoritära kräver, att den politiska staten skall avskaffas på en gång, innan de sociala förhållanden, som frambragt den, ännu avskaffats. De kräver, att den sociala revolutionens första åtgärd skall vara auktoritetens upphävande.
Har dessa herrar någonsin sett en revolution? En revolution är utan tvivel den mest auktoritära sak som finns, en handling, varigenom en del av befolkningen påtvingar den andra sin vilja med gevär, bajonetter och kanoner, allt mycket auktoritära medel, och det parti, som segrat, måste hävda sitt herravälde med tillhjälp av den skräck, som dess vapen inger de reaktionära. Och om inte Pariskommunen begagnat sig av det beväpnade folkets auktoritet gentemot bourgeoisin, hade den då kunnat hålla sig längre än en dag? Kan vi inte i stället klandra den för att den alltför lite gjorde bruk av denna auktoritet? Alltså: antingen - eller: antingen vet de antiauktoritära inte vad de själva säger, och i så fall åstadkommer de endast virrighet, eller också vet de det, och i så fall förråder de proletariatets sak. I båda fallen tjänar de endast reaktionen."
I detta uttalande är de frågor berörda, som man måste betrakta i samband med frågan om förhållandet mellan politik och ekonomi vid statens bortdöende (åt denna fråga ägnas följande kapitel). Till dem hör frågan om samhällsfunktionernas förvandling från politiska till enkla förvaltningsfunktioner och frågan om "den politiska staten". Detta senare uttryck, som särskilt kan leda till missförstånd, hänvisar till processen med statens bortdöende: den bortdöende staten kan på ett visst stadium av sitt bortdöende kallas en opolitisk stat. Märkligast i denna Engels framställning är återigen frågeställningen mot anarkisterna. Socialdemokraterna, som önskar vara Engels lärjungar, har efter år 1873 miljoner gånger polemiserat mot anarkisterna, men dock inte på så sätt som marxister kan och bör göra. Den anarkistiska föreställningen om statens avskaffande är virrig och icke-revolutionär - så ställde Engels frågan. Anarkisterna vill nämligen inte se revolutionen i dess uppkomst och utveckling, i dess specifika uppgifter då det gäller våldet, auktoriteten, makten och staten.
De nutida socialdemokraternas vanliga kritik av anarkismen har reducerats till den renaste kälkborgerliga banalitet: "Vi erkänner staten, men det gör inte anarkisterna!" Det är klart, att en sådan banalitet inte kan annat än verka frånstötande på alla i någon mån tänkande, revolutionära arbetare. Engels säger någonting helt annat: han understryker, att alla socialister erkänner statens försvinnande såsom en följd av den socialistiska revolutionen. Han ställer sedan konkret frågan om revolutionen, just den fråga, som socialdemokraterna på grund av opportunism vanligen kringgår, lämnande åt anarkisterna så att säga ensamrätten att "utveckla" den. Och när Engels ställer denna fråga, griper han tjuren vid hornen: Borde inte Kommunen mera ha begagnat sig av statens, d.v.s. det beväpnade och som härskande klass organiserade proletariatets, revolutionära makt?
Den härskande officiella socialdemokratin har vanligen slingrat sig undan frågan om proletariatets konkreta uppgifter i revolutionen antingen helt enkelt med kälkborgerligt gyckel eller i bästa fall med det undvikande sofistiska svaret: "Man får se." Och anarkisterna fick rätt att mot en sådan socialdemokrati säga, att den sviker sin uppgift att fostra arbetarna i en revolutionär anda. Engels begagnar den senaste proletära revolutionens erfarenheter just till att så konkret som möjligt undersöka, vad proletariatet bör göra såväl då det gäller bankerna som staten och hur det bör göras.
Ett av de märkligaste, om ej det märkligaste uttalandet om staten i Marx och Engels skrifter är följande ställe i ett brev från Engels till Bebel av den 18 (28) mars 1875. Detta brev publicerades - inom parentes sagt - såvitt vi vet för första gången av Bebel i andra bandet av hans memoarer (Ur min levnad), som utkom 1911, d.v.s. 36 år efter brevets avfattande och avsändande.
Engels kritiserade i sitt brev till Bebel samma utkast till Gothaprogrammet, som också Marx kritiserade i sitt berömda brev till Bracke,[8*] och beträffande speciellt frågan om staten sade han följande.
"... Den fria folkstaten har förvandlats till den fria staten. Grammatikaliskt fattat är en fri stat en sådan, som är fri i förhållande till sina medborgare, d.v.s. en stat med despotisk regering. Man borde upphöra med allt detta prat om staten, i synnerhet efter Kommunen, som inte längre var någon stat i egentlig mening. Anarkisterna har ända till leda bombarderat oss med "folkstaten", ehuru redan Marx skrift mot Proudhon[9*] och därefter Kommunistiska manifestet direkt säger, att med den socialistiska samhällsordningens införande staten av sig själv upplöses (sich auflöst) och försvinner. Men då nu staten endast är en tillfällig inrättning, av vilken man använder sig under kampen, under revolutionen, för att med våld kuva sina motståndare, så är det rena vansinnet att tala om den fria folkstaten; så länge proletariatet ännu behöver staten, behöver det den inte i frihetens intresse utan för att kuva sina motståndare, och så snart det kan bli tal om frihet, upphör staten som sådan att finnas till. Vi skulle därför föreslå, att man överallt i stället för stat satte 'samfund' (Gemeinwesen), ett gammalt gott tyskt ord, som mycket väl kan ersätta det franska 'kommun'."
Man bör hålla i minnet, att detta brev syftar på det partiprogram, som Marx kritiserade i ett brev, daterat bara några veckor senare än det här föreliggande (Marx brev av den 5 maj 1875), och att vid denna tid Engels såväl som Marx bodde i London. När Engels därför i sista meningen säger "vi", så är det otvivelaktigt, att det är å sina egna och Marx vägnar som Engels föreslår det tyska arbetarpartiets ledare att ur programmet stryka ordet "stat" och ersätta det med ordet "samfund".
Vilket anskri om "anarkism" skulle inte hövdingarna för den nuvarande, för opportunisternas behov tillrättalagda "marxismen" ha höjt, om man föreslagit dem en sådan rättelse av programmet?
Låt dem skrika. Det får de bourgeoisins beröm för.
Men vi skall sköta vår sak. Vid revideringen av vårt partis program måste man ovillkorligen beakta Engels och Marx råd för att komma sanningen närmare, för att återupprätta marxismen genom att rensa den från förvrängningar och för att säkrare inrikta arbetarklassens kamp för sin befrielse. Bland bolsjevikerna kommer det säkerligen inte att finnas några motståndare till Engels