Originalets titel: "Militarismus und Antimilitarismus"
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
För några veckor sedan berättade "die Grenzboten" om ett samtal mellan Bismarck och professor d:r Otto Kämel i oktober 1892, i vilket "århundradets hjälte" själv med den honom egna cynismen rev konstitutionalismen masken av ansiktet. Bismarck yttrade bland annat:
"I Rom var aqua et igni interdictus den som ställde sig utanför rättsordningen, i medeltiden kallade man det: förklara fredlös. Man måste behandla socialdemokratin på samma sätt, taga från den dess politiska rättighet, valrätten. Den socialdemokratiska frågan är en militärisk fråga. Man behandlar nu socialdemokratin utomordentligt lättsinnigt. Socialdemokratin strävar nu - och med framgång - att vinna underofficerarna. I Hamburg består redan en god del trupper av socialdemokrater, ty folket där har rätt att uteslutande inträda i därvarande bataljoner. Tänk blott, om dessa trupper en gång vägra att, som kejsaren fordrar, skjuta på fäder och bröder? Skola vi då befalla de hannoveranska eller mecklenburgska regementena till Hamburg? Då ha vi där något liknande Pariserkommunen. Kejsaren var uppskakad. Han sade mig att han icke en gång, som farfadern, ville heta 'karteschprinsen' och icke genast i början av sin regering 'vada i blod till anklarna'. Jag sade den gången till honom: 'Ers Majestät kommer ännu djupare, om Ni nu viker tillbaka' ".
"Den socialdemokratiska frågan är en militärisk fråga." Det uttrycker hela problemet; det säger mer och griper vida djupare än det von Massowska nödskriet: "Den enda tröst vi ha äro våra soldaters bajonetter och kanoner". "Den socialdemokratiska frågan är en militärisk fråga." Det är från början grundtonen hos alla antisocialister.
Den som icke förstått detta av de tidigare Bismarcks- och Puttkammersindiskretionerna, av Alexandertalen, Hamburger Nachrichten och av fullblodsjunkrarna från Oldenburg-Januschau, den torde ha fått ögonen upp efter Hohenlohes-Delbrücks avslöjanden, vilka vid årsskiftet funnit bekräftelse av hovrättsrådet Kulemann, och efter Bismarcks kortfattade ord.
Den socialdemokratiska frågan - såvitt den är en politisk fråga - är till slut en militärisk fråga. Detta borde också alltid sväva för socialdemokraternas ögon som ett menetekel och gälla som en taktisk princip av första rang.
Den inre fienden (socialdemokratin) är "farligare än den yttre, emedan den förgiftar vårt folks själ och slår vapnen ur våra händer, redan innan vi lyft dem". Så proklamerade "die Kreuzzeitung" den 21 januari 1907 klassintressets suveränitet över det nationella intresset - i en valkamp som just fördes under nationalismens fladdrande fana! Och denna valkamp stod under tecknet: fortsatt stegrat hat mot val- och koalitionsrätten under den "Bonapartska värjans" tecken, med vilken furst Bülow i sitt Sylvesterbrev fäktade kring de tyska socialdemokraternas huvud för att injaga dem skräck; den stod under tecknet av en till kokpunkten stegrad klasskamp.
Endast den blinde och döve kan förneka att dessa tecken och många andra tyda på storm, ja på orkan.
Därmed har problemet: bekämpande av den "inre militarismen" vunnit den mest aktuella betydelse.
Karnevalsvalen 1907 fördes också för den nationella frasen, den koloniala frasen, för chauvinism och imperialism. Och de ha till det tyska folkets skam visat hur ringa motståndskraft detta trots allt har emot de föraktliga affärspatrioternas pseudopatriotiska råttfångeri. De ha lärt vilken grandios demagogi regeringen, de härskande klasserna och "patriotismens" hela tjutande koppel förmår utveckla, då det gäller deras "heligaste ägodelar". För proletariatet voro dessa val den nyttigaste upplysning, väckelse till självbesinning, lärorika i fråga om det sociala och politiska kraftförhållandet, uppfostrande, befriande från den olycksaliga "segervanan", ett välkommet tvång till fördjupning av den proletäriska rörelsen och förståelsen av massornas psykologi vid nationell aktion. Säkert äro orsakerna till vår slapphet, som icke var någon slapphet och över vilken segrarna voro mera förbluffade än de besegrade, mångfaldiga; men intet tvivel råder därom att just de militaristiskt genomsyrade eller påverkade delarna av proletariatet, vilka bruka vara mest värnlöst utlämnade till regeringsterrorismen, exempelvis statsarbetarna och de lägre tjänstemännen, ha rest en synnerligen fast damm mot socialdemokratins utbredning.
Även detta rycker den antimilitaristiska frågan och frågan om ungdomsrörelsen, ungdomens uppfostran, för den tyska arbetarrörelsen i förgrunden och tillförsäkrar dessa frågor en tilltagande uppmärksamhet.
Följande skrift utgör en bearbetning av ett inledningsföredrag, som författaren höll den 28 november 1906 vid de tyska ungdomsorganisationernas kongress i Mannheim. Den bjuder icke på något väsentligt nytt; den skall endast utgöra en sammanställning av redan bekant allmängiltigt material. Den gör heller icke anspråk på titeln uttömmande, fullständig. Författaren har endast bemödat sig att sammanföra det mestadels i tidningar och tidskrifter ofantligt utströdda och bortplottrade materialet från alla herrans länder; och tack vare framför allt vår belgiske partivän de Mans hjälp har det lyckats att få åtminstone en överblick över den antimilitaristiska ungdomsrörelsen i de viktigaste länderna.
Om här och där feltag skulle förekomma så må de ursäktas med svårigheten att behärska stoffet och mångfaldiga otillförlitligheter hos källorna, vilka icke sällan själva äro motsägande.
På militarismens område flyter just i våra dagar mycket och exempelvis i punkterna om de franska och engelska militärreformerna blir de följande radernas framställning helt säkert förändrad genom händelserna.
Ännu mera gäller detta emellertid om antimilitarismen och den proletäriska ungdomsrörelsen, detta nyaste fenomen i proletariatets frigörelsekamp, vilken överallt befinner sig i en rask utveckling och trots många tillbakaslag i ett glädjande uppsving. Så har det först efter det denna skrift gått i tryck blivit bekant att de finska socialistiska ungdomsklubbarna den 9 och 10 december 1906 hållit sin första kongress i Tammerfors, där Finlands socialdemokratiska ungdomsförbund bildades, vilket kommer att ansluta sig till det finska arbetarpartiet och jämte arbetarungdomens uppfostran till klassmedvetande har till särskild uppgift tagit kampen mot militarismen i alla dess former.
Man skall vara benägen beträffande den teoretiska grundligheten av mitt arbete förebrå den att vara alltför kort och otillfredsställande historisk fördjupning. Däremot må jag få peka på skriftens aktuellt politiska ändamål, att främja de antimilitaristiska åsikterna.
Mången skall återigen vara missnöjd med hopandet av de talrika ofta till synes obetydliga enskildheterna särskilt ur ungdomsrörelsens och antimilitarismens historia. Detta missnöje må vara berättigat. Författaren gick emellertid ut från den åsikten, att först genom enskildheterna, upp- och nedgången i den organisatoriska utvecklingen, de taktiska grundsatsernas uppkomst och tillämpning en levande bild skulle skapas och den eftersträvade nyttan uppnås, särskilt som just vid den antimilitaristiska agitationen och organisationen huvudsvårigheterna ligga i detaljerna.
Berlin den 11 februari 1907.
Karl Liebknecht.
Militarism! Få slagord användas i vår tid så ofta som detta, och knappast något betecknar en så invecklad, månggestaltad och mångsidig, en till sitt ursprung och väsen, sina medel och verkningar så intressant och betydelsefull företeelse, eller en företeelse, så djupt rotad i klassamhällets väsen, och som dock i detta samhälle, allt efter de olika naturliga, politiska, sociala eller ekonomiska förhållandena inom varje stat, kan antaga så utomordentligt många former.
Militarismen är en av de viktigaste och mest energiska livsyttringar hos de flesta samfundsordningar, emedan i den självbevarelsedriften, den mest elementära av alla drifter, hos en nation, en kultur eller en klass tager sig uttryck i sin starkaste, mest koncentrerade och omedelbara form.
Militarismens historia, fattad i djupaste bemärkelse, avslöjar det innersta väsendet av mänsklighetens utvecklingshistoria och dess drivfjädrar överhuvud; en dissektion av den kapitalistiska militarismen betyder ett blottande av kapitalismens mest fördolda och finaste rotfibrer. Militarismens historia är samtidigt historien om de politiska, sociala, ekonomiska och överhuvudtaget de kulturella förhållanden, som bilda spänningen mellan staterna och nationerna, liksom den också är historien om klasstriderna inom de enstaka nationerna.
Naturligtvis kan det här ej bliva tal om att ens våga göra ett försök till en sådan historisk framställning. Emellertid må några få allmänna synpunkter antydas.
Det avgörande stödet för varje samhälleligt maktförhållande är i sista hand överlägsenhet i fysisk kraft[1]. Denna överlägsenhet framstår icke som samhällelig företeelse i form av större kroppsstyrka hos enskilda individer, utan för den gäller tvärtom först och främst, att människa är människa och representerar en kraft, motsvarande det stora genomsnittet, och för den är också därför det i siffror uttryckta majoritetsförhållandet avgörande. Siffrorna motsvara dock icke utan vidare summan av individer i de personkretsar, som ha motsatta intressen. De bestämmas i stället väsentligen av det extensiva och intensiva mått av klassmedvetande, som beror av klassens andliga och moraliska utvecklingsnivå. Varje enskild känner nämligen icke sina egna verkliga intressen, i synnerhet icke sina principiella intressen, och framförallt erkänna icke alla klassens intressen som sina egna individuella intressen.
Denna andliga och moraliska nivå återigen rättar sig efter de särskilda intressegruppernas (klassernas) ekonomiska läge, under det att den sociala och politiska situationen ter sig mera som följd av, visserligen starkt tillbakaverkande, än som uttryck för maktfördelningen.
Även omedelbart medverkar den rent ekonomiska överlägsenheten till att förskjuta och förvirra detta sifferförhållande, då det ekonomiska trycket icke blott har inflytande på den andliga och moraliska nivåns höjd och därmed även på kunskapen om klassintresset, utan tillika fostrar en tendens att handla mot det mer eller mindre rätt uppfattade klassintresset. Att även det politiska maskineriet förlänar den klass, i vars händer det ligger, ytterligare maktmedel att "korrigera" sifferförhållandet till förmån för den härskande klassen, lära vi av fyra välbekanta inrättningar: polisväsendet, rättskipningen, skolan och slutligen kyrkan, som även måste räknas hit, inrättningar, vilka skapas av det politiska maskineriet vid lagstiftningar och begagnas vid lagtillämpningen och förvaltningen. De båda förstnämnda verka huvudsakligen genom att hota, skrämma och öva våld, skolan genom att så grundligt som möjligt igenfylla alla kanaler, genom vilka klassmedvetandet kunde strömma in i hjärta och hjärna, kyrkan så gott den kan genom att anbringa skygglappar, genom att väcka begäret efter den förespeglade himlahonungen och genom skräcken för helvetets pinorum.
Men även det sålunda vunna sifferförhållandet avgör icke utan vidare maktfördelningen. Den beväpnade mångfaldigar sin fysiska kraft genom vapnet. I huru hög grad detta mångfaldigande sker beror på vapenteknikens utveckling, jämte fortifikation och strategi, vilkas fulländning väsentligen beror av den förstnämndas. Den ena klassens intellektuella och ekonomiska överlägsenhet över den andra förvandlas genom beväpning eller bättre beväpning till fysisk överlägsenhet och skapar därmed möjlighet för ett klassmedvetet mindretal att fullständigt behärska ett klassmedvetet flertal.
Även om klasskillnaden bestämmes av det ekonomiska läget, så regleras dock det politiska maktförhållandet klasserna emellan endast i första hand av den enskildes ekonomiska ställning, men i andra hand av talrika andliga, moraliska och fysiska maktmedel. Dessa ha återigen genom klassernas ekonomiska läge spelats den ekonomiskt härskande klassen i händerna. Alla dessa maktmedel förmå ej att påverka klassernas faktiska tillvaro, ty denna framgår ur en av dem oberoende situation, som med naturnödvändighet tvingar vissa klasser, som t.o.m. kunna utgöra majoritet, till ekonomiskt beroende av andra klasser, vilka kunna vara i minoritet, och hålla dem kvar däri, utan att varken klasskampen eller något politiskt maktmedel skulle kunna åstadkomma någon ändring[2]. Klasskampen kan således endast främja klassmedvetandet med inbegrepp av klasskamraternas revolutionära handlingslust och offervillighet, och påskynda erövringen av såväl de maktmedel, som äro av vikt för att fostra eller undertrycka klassmedvetandet, som ock de fysiska och andliga vapen, vilka betyda ett mångfaldigande av den fysiska styrkan.
Av allt detta framgår, vilken viktig roll vapentekniken spelar i de sociala striderna. På denna beror det huruvida en minoritet genom väpnad aktion, den "koncentrerade politiska aktionen", fortfarande förmår att en viss tid framåt härska över en majoritet mot dennas vilja - åtminstone en viss tidsrymd - oavsett huruvida en ekonomisk nödvändighet därför förefinnes eller ej. Frånsett klasskillnaden är utvecklingen av maktförhållandena faktiskt städse intimt förbunden med vapenteknikens utveckling. Så länge på det hela taget alla, även de i ekonomiskt hänseende sämst lottade, hava ungefär samma svårighet att skaffa sig någorlunda lika goda vapen skall majoritetsprincipen, demokratin, vara den regelmässiga politiska formen för samhället. Denna måste vara förhanden t.o.m. vid ekonomisk klasskillnad, såframt blott de nyssnämnda förhållandena förefinnas. Den naturliga gången av utvecklingen är helt säkert, att klassernas skiljande, som ju är en följd av den ekonomiskt-tekniska utvecklingen, förlöper jämsides med utvecklingen av vapentekniken (fortifikationen och strategin), att därigenom vapentillverkningen mer och mer blir en speciell yrkesskicklighet, att vidare, eftersom klassväldet i regel tillika innebär den ena klassens ekonomiska överlägsenhet över den andra och fulländningen av vapentekniken leder till ett fortsatt och stegrat försvårande och fördyrande av vapenfabrikationen[3], denna så småningom blir ett den härskande maktens monopol, varigenom varje fysisk grundval för demokratin försvinner. Men därefter heter det: Tag i besittning, så har du rätt. Även sedan den ekonomiska överlägsenheten gått förlorad kan den klass, som en gång besitter de politiska maktmedlen, åtminstone tidtals hålla sig politiskt härskande.
Att hädanefter icke blott formen och arten av det politiska maktförhållandet, utan även formen och arten av de stundom förekommande klasstriderna stå i beroende av vapentekniken, behöver här icke vidare behandlas. För att tillförsäkra demokratin ett varaktigt välde är det ej hellre längre tillfredsställande att alla medborgare hava lika beväpning och föra sina vapen med sig. Ty ensamt denna lika fördelning av vapnen utesluter icke, såsom exempel från Schweiz visa, att denna fördelning åsidosättes av en majoritet, som är i begrepp att bliva minoritet eller av en bättre, mera slagfärdigt organiserad minoritet. Den likformiga beväpningen av hela befolkningen kan först då bliva varaktig, när vapenfabrikationen förlorat sin karaktär av monopol.
Den demokratiserande roll, vapentekniken kan spela, har Bulwer snillrikt framställt i ett av sina föga kända verk, den märkliga utopin "Det kommande släktet". I detta arbete förutsätter han en sådan fulländning av tekniken, att varje man genom en liten lätthandterlig stav, laddad med en hemlighetsfull, med elektriciteten besläktad kraft, är i stånd att i varje ögonblick framkalla de mest förintande verkningar. I själva verket torde vi kunna räkna på att tekniken, människans herravälde över naturens mäktigaste krafter, skall, låt vara i en avlägsen framtid, nå en höjd, som överhuvud omöjliggör användandet av mordtekniken - emedan detta skulle betyda människosläktets förintelse - och som förvandlar utnyttjandet av de tekniska framstegen från en så att säga plutokratisk till en tvärtom i viss mån demokratisk, allmänt mänsklig förutsättning.
På de lägsta kulturstadierna, vilka ej känna någon klasskillnad, gör vapnet på samma gång tjänst som verktyg. Det är medlet till livsförnödenheternas anskaffande (till jakt och grävandet efter rötter o.s.v.) ävensom skyddsmedel mot vilda djur, försvars- och anfallsmedel mot fientliga stammar. Det är av så primitiv beskaffenhet, att vem som helst när som helst lätt kan skaffa sig det (stenar och käppar, träspjutet med stenspetsen, bågen o.s.v.). Detta gäller även om försvarsvapnen. Då det med undantag av den ursprungligaste av all arbetsfördelning, den mellan man och kvinna, ej råder någon nämnvärd sådan och alla medlemmar i samhället, åtminstone vad varje kön beträffar, ungefär hava samma sociala funktion, och det sålunda ännu ej förefinnes någon ekonomisk eller politisk maktfördelning, kan vapnets förekomst i samhället ej vara stöd för en sådan maktfördelning. Det skulle emellertid ej ens kunna erbjuda ett sådant stöd om maktfördelning förefunnes. Den primitiva vapentekniken medgiver endast demokratisk maktfördelning. Om således på dessa låga kulturstadier vapnet endast kan slita tvister mellan individerna inom samhället, så förändras detta efter klasskillnadens uppkomst och vapenteknikens större fulländning. Den naturliga kommunismen hos de lågt stående åkerbrukande folken med deras matriarkatiska författning känner inga sociala och därför i vanliga fall ej heller några politiska klassintressen. Militarism uppstår i allmänhet icke; yttre förvecklingar tvinga dem visserligen att hålla sig beredda på krig och giva understundom anledning till militärvälde, vilket redan tidigt är en mycket vanlig företeelse hos de boskapsskötande folken på grund av deras mera krigiska karaktär och den vanligen tidigt framträdande klasskillnaden. - Vidare må det grekiska och romerska härväsendet påpekas, vilket företedde en rent militärisk hierarki, som motsvarade klasskillnaden, där den enskilde individen fann sin plats i överensstämmelse med sin samhällsställning efter vilken återigen beväpningens godhet rättade sig, än vidare de feodala riddarhärarna med sitt alltid sämre beväpnade, ofta till fots stridande följe av väpnare, vilka enligt Patrice Laroque mera spelade rollen av de stridandes drängar än som deltagare i striden. Att man på denna tid överhuvud tillät och till och med understödde de lägre klassernas beväpning, förklaras mindre av den ringa allmänna säkerhet, som samhället förmådde erbjuda de enskildas av detsamma erkända intressen, och som därför gjorde en personlig beväpning i viss mån behövlig, som fastmera ur nödvändigheten att göra samhället så försvarsdugligt som möjligt vid anfall och försvar mot yttre fiender. Skillnaden i de olika samhällsklassernas beväpning erbjöd emellertid ständigt möjlighet att utnyttja vapentekniken till att stödja eller framkalla klassvälde. De romerska slavkrigen belysa denna sida av saken på ett anmärkningsvärt sätt.
Även de tyska bonde- och stadskrigen kasta ett förklarande ljus över denna fråga. Bland de omedelbara orsakerna till det ogynnsamma förloppet av det tyska bondekriget står den kyrkligt-feodala adelns överlägsenhet i militärtekniskt hänseende som en av de främsta. Men stadskrigen på 1300-talet mot samma härar gingo lyckligt, icke blott därför att vapentekniken då, i synnerhet vad eldvapnen beträffar, i motsats till under 1525 års bondekrig, var mycket outvecklad, utan framför allt till följd av de stora ekonomiska resurserna hos städerna, vilka såsom lokalt avsöndrade intressekretsar sammanförde invånarna på ett begränsat område utan nämnvärd inblandning av olika element med andra intressen. Vidare hade städerna från början i sitt byggnadssätt en teknisk position (likaledes ett militärtekniskt element, fortifikation) av lika stor betydelse som riddarna, kyrkan och kejsaren i sina borgar och fästningar. Slutligen låg vapenfabrikationen i främsta rummet i händerna på städernas borgare, liksom dessa voro de överlägsna representanterna för de tekniska färdigheter, som fullständigt besegrade riddarhärarna[4].
Vid studiet av just bonde- och stadskrigen bör såsom resultat fasthållas den viktiga roll, som tillkommer de olika samhällsklassernas avskilda liv på olika orter eller förbindelsen mellan de olika småsamhällena. Klassindelningens sammanfallande med den geografiska indelningen betyder en lättnad i klasskampen, icke blott till följd av det därigenom understödda främjandet av klassmedvetandet, utan även rent tekniskt till följd av den därmed förbundna lättheten både att militärt organisera klass-medlemmerna och att framställa och fördela vapnen. Denna gynnsamma klassgruppering har förefunnits vid alla borgerliga revolutioner[5], men vid proletariatets revolter saknas den[6] nära nog.
Även i legohärarna, vilka äga bestånd in i vår tid, försiggår liksom vid beväpningen, en direkt förvandling av ekonomisk makt till fysisk enligt Mefistofeles recept: "Om jag kan betala sex hästar, äro icke då deras krafter mina? Jag far åstad och är en rättskaffens man, som om jag hade tjugufyra ben", och enligt den ännu vidsträcktare regeln: Divide et impera! - Söndra och härska! - Dessa båda regler användas även bland de s.k. elittrupperna. Å andra sidan visa de italienska kondottiererna, liksom redan en gång pretorianerna, på ett slående sätt, vilken politisk makt, besittning av vapen, kännedom om strategi och krigisk övning kunna förläna. Legosoldaten grep djärft efter furstekronorna, kastade boll med dem och blev den naturlige pretendenten till samhällets högsta maktställning. Denna företeelse upprepar sig ända in i våra dagar, då den militära makten i upprörda tider och i krig ligger slagfärdig i en enda mans hand; det ha Napoleon och hans generaler, även Boulanger, visat! Det tyska "befrielsekrigets" historia predikar viktiga läror om det utrikespolitiska lägets inflytande på gestaltningen av härväsendet och militarismen. Då efter de jämmerligt förda koalitionskrigen mot franska revolutionen år 1806 Fredrik den stores feodala ståndhär hade krossats av den franska borgarhären som i en mortel, stodo de hjälplösa tyska regeringarna inför alternativet: antingen för beständigt giva sig på nåd och onåd åt den korsikanske erövraren eller slå honom med hans egna vapen, med en borgerlig armé, grundad på allmän folkbeväpning. Deras självupphållelsedrift och folkets upprepade resningar tvungo dem in på den senare vägen. Då började den stora perioden av Tysklands, i synnerhet Preussens, demokratisering, framkallad genom yttre tryck, vilket mildrade den politiska, sociala och ekonomiska spänningen inom landet. Man behövde penningar och entusiastiska frihetskämpar. Människovärdet växte. Individens sociala egenskap såsom skapare av värden och såsom presumtiv[7] skattdragare och hans naturliga och fysiska egenskap av kroppsstyrkans, intelligensens och entusiasmens bärare fingo en avgörande betydelse och kom kursen att stiga, som alltid i tider av allmän fara, och inflytandet från klassindelningen att sjunka. För att tala med de militära veckobladens jargon: "Det preussiska folket hade under långa års främlingsvälde lärt sig att glömma allt groll". Som så ofta spelade finans- och militärfrågorna en revolterande roll. Många ekonomiska, sociala och politiska spärrhakar undanröjdes. Industri och handel, som i främsta rummet voro finansiellt viktiga, gynnades i så hög grad, som Preussen-Tysklands småaktigt byråkratiska anda tillät. T.o.m. politiska friheter infördes eller utlovades. Folket reste sig, stormen brast lös, den på den allmänna folkbeväpningens grundval av Scharnhorst-Gneisenau organiserade hären jagade i det stora befrielsekriget "arvfienden" tillbaka över Rhen, reste en smälekens gräns för världsomskakaren, som hade undergrävt den stora revolutionens Frankrike, fast den väl ej var den demokratiska inrättning, som Scharnhorst-Gneisenau hade velat skapa. Sedan moren - det tyska folket - hade gjort sin skyldighet, erhöll han sitt vederbörliga "tack från huset Habsburg". Karlsbaderbesluten följde på folkslakten vid Leipzig, och en av de viktigaste handlingarna till den menediga metternichska erans förbannade eftermäle var - sedan trycket utifrån upphört och reaktionens alla djävlar åter lössläppts i det inre - att upphäva frihetskrigens demokratiska härordning. För denna härordning må väl de kulturellt högt stående delarna av Tyskland ha varit mogen, men under blytyngden av det ostelbisk-borussiska barbariet störtade den genast samman tillika med nästan alla den stora folkresningens härligheter.
En ytlig överblick över härväsendets utveckling visar slutligen, i vilken absolut avhängighet formen för arméns sammansättning och dess omfång står icke endast till den sociala indelningen utan även och i vida högre grad till vapentekniken. Den omstörtande verkan exempelvis uppfinningen av eldvapen i denna riktning utövat är ett av krigshistoriens markantaste faktum.
Militarismen är ingen specifikt kapitalistisk företeelse. Den är fastmer egen och väsentlig för alla klassamhällen, av vilka det kapitalistiska är det sista. Visserligen utvecklar kapitalismen liksom varje annan klassamhällsordning sitt särskilda slag av militarism. Ty enligt sitt väsen främjar militarismen ett eller flera ändamål, som efter varje samfundsordning äro av olika karaktär, och allt efter denna olikhet böra nås på olika vägar. Detta träder i dagen icke blott i härväsendet, utan även i militarismens övriga innehåll, vilket framgår vid fullgörandet av dess uppgifter.
Den allmänna värnpliktshären motsvarar bäst den kapitalistiska utvecklingsnivån. Fastän denna här är rekryterad av folket är den dock ej en här för utan mot folket, eller omarbetas att mer och mer bliva det.
Den uppträder än som stående här, än som milis. Den stående hären, som likväl icke blott är en kapitalistisk företeelse[8], synes vara militarismens högst utvecklade, ja dess normala form, vilket nedan skall visas.
I såväl det kapitalistiska som i varje annat samhälle tjänar hären ett dubbelt ändamål.
Den är för det första en nationell inrättning avsedd som skydd mot yttre angrepp eller yttre fara, korteligen avsedd att användas vid internationella förvecklingar eller, för att begagna ett militärt slagord, mot den yttre fienden.
Denna uppgift hos hären är ingalunda trängd i bakgrunden av den nyare utvecklingen. För kapitalismen är kriget i själva verket, för att begagna Moltkes ord "ett led i Guds världsordning"[9].
Likväl förefinnes inom Europa åtminstone tendensen att undanröja vissa krigsorsaker, och trots Elsass-Lothringen, trots bekymret för det franska klöverbladet Clemenceau-Pichon-Picquart, trots den orientaliska frågan, trots panislamismen och trots den i Ryssland pågående omvälvningen, sjunker sannolikheten för ett krigsutbrott i Europa mer och mer. I stället hava nya mycket farliga friktionsytor uppstått till följd av de av de s.k. kulturstaterna fullföljda kommersiella och politiska expansionssträvandena[10], vilka i första hand hava skänkt oss den orientaliska frågan och panislamismen. Sådana friktionsytor hava även uppstått till följd av världspolitiken vilken, såsom Bülow själv öppet erkände i tyska riksdagen den 14 nov. 1906[11], inom sig döljer otaliga möjligheter till konflikter och vilken samtidigt alltmera energiskt tränger i förgrunden två andra former av militarism: flottmilitarism och kolonialmilitarism. - Tyskarna kunna sjunga en visa om denna utveckling!
Sjömilitarismen är tvillingbroder till lantmilitarismen och bär dennes alla frånstötande och stygga drag. Den är i ännu högre grad än lantmilitarismen icke blott följd utan även orsak till internationella förvecklingar, till faran för ett världskrig.
När gott folk och bedragare vilja göra troligt, att t.ex. spänningen mellan Tyskland och England skulle vara att tillskriva dels missförstånd, hetsiga artiklar av sämre illvilliga journalister, dels skrytsamma talesätt av oskickliga diplomater, så veta vi bättre. Vi veta att detta spända förhållande är en nödvändig följd av Englands och Tysklands allt skarpare ekonomiska tävlan på världsmarknaden, alltså en direkt följd av den tygellösa kapitalistiska utvecklingen och den internationella konkurrensen. Det spansk-amerikanska kriget om Kuba, Italiens abessinska krig, boerkriget, kriget mellan Kina och Japan, stormakternas kinesiska äventyr, rysk-japanska kriget, alla hava de gemensamt, trots den än så stora mångfalden av orsaker och förutsättningar som föranlett dem, erövringskrigets grunddrag. Och om vi erinra oss spänningen mellan England och Ryssland i Tibet, Persien och Afghanistan, osämjan mellan Amerika och Japan 1906 och slutligen det fransk-spanska samarbetet i december 1906 under Marockokonflikten[12], glorvördig i åminnelse, så finna vi, att den kapitalistiska expansions- och kolonialpolitiken har lagt många minor under världsfredens hus, vilkas tändtrådar ligga i de mest skilda händer och vilka ganska lätt och oväntat kunna explodera.
Helt säkert stundar en tid, då man kan tänka sig att kolonialstaterna[13] bilda en trust för att slå under sig alla till kolonier tjänliga områden, och så att säga reglera kolonialkonkurrensen staterna emellan, enligt samma plan som i visst mått praktiseras av kapitalisterna i deras truster och ringar. Men det är långt dit, och endast och allenast genom Kinas höjning i nationellt och ekonomiskt hänseende kan denna tankes förverkligande komma att uppskjutas på oöverskådligt lång tid.
Alla föregivna avrustningsplaner förefalla tillsvidare som narrspel, lek med såpbubblor och tölpiga bedrägeriförsök. Tsaren såsom huvudupphovsmannen till komedin i Haag stämplar dem alltigenom som sådana.
Just i våra dagar har den föregivna engelska avrustningens såpbubbla ömkligen brustit; krigsminister Haldane, den föregivne främjaren av dessa planer, har i skarpa ordalag dokumenterat sig som motståndare till minskning av det aktiva försvaret och avslöjat och visat sig som militaristisk pådrivare[14], medan samtidigt den fransk-engelska militärkonventionen visar sig vid horisonten. Och i samma stund, som den andra "fredskonferensen" förberedes, ökar Sverge sin flotta, stegras Japans och Amerikas militärbudget alltjämt, betonar ministären Clémenceau i Frankrike under fordran på en ökning av 200 miljoner[15] nödvändigheten av en stark här och flotta. Vidare skildras av Hamburger Nachrichten tron på den allena saliggörande rustningen, som kvintessensen av stämningen inom de härskande klasserna i Tyskland, och det tyska, folket lyckliggöres av regeringen med fordringar på ökade militäranslag[16], efter vilka liberalerna grepo med utsträckta händer. Med detta kan den naivitet mätas, som franske senatorn d'Estournelles de Constant, medlem av skiljedomstolen i Haag, utvecklar i en av sina senaste artiklar över rustningarnas inskränkande.
Sannerligen, för en sådan politisk fantast är icke blott en enda svala nog för att göra avrustningssommaren, han är nöjd redan med en sparv. I motsats härtill är den ärliga brutalitet vederkvickande, med vilken stormakterna på konferensen avslogo Steads förslag, liksom även deras strävan att blott på dagordningen för den andra konferensen uppföra avrustningsfrågan.
Kapitalismens tredje telning på det militära området, kolonialmilitarismen, förtjänar ännu några ord. Kolonialarmén, d.v.s. den stående kolonialhären, icke kolonialmilisen och ännu mindre den helt olikartade milisen i de nästan självständiga engelska kolonierna, spelar en utomordentligt viktig roll för England, och dess betydelse växer även för de övriga kulturstaterna. Under det att denna här för Englands räkning, utom sin uppgift att undertrycka och hålla i schack den "inre fienden" i kolonierna, nämligen dessas invånare, även fyller uppgiften att vara ett maktmedel mot den yttre kolonifienden, t.ex. Ryssland, så har kolonialarmén ofta under namn av "skyddskår" eller främlingslegion[17], vad de övriga kulturstaterna i synnerhet Tyskland och Amerika beträffar, uteslutande den första uppgiften, att till kapitalismens förmån driva de olyckliga invånarna till slavarbete, samt, då de vilja försvara sitt fosterland mot de främmande erövrarna och bludsugarna, skjuta, nedsabla och uthungra dem. Kolonialarmén, som ofta är sammansatt av de europeiska folkens avskum, är de kapitalistiska staternas mest djuriska och avskyvärda verktyg. Det finnes knappt något brott, som ej kolonialmilitarismen eller det i densamma fostrade "tropikvansinnet" har begått[18]. Tippelskirch, Wörmann, Podbielski, Leist, Wehlan, Peters, Arenberg et konsorter äro vittnen och bevis. Detta är de frukter, av vilka man kan känna kolonialpolitikens väsen, den kolonialpolitik, som, under förevändning att vilja utbreda kristendom och civilisation[19] eller värna den nationella äran, till förmån för de kapitalistiska kolonialintressenterna under fromt himlande med ögonen ockrar och bedrager, mördar och svältföder värnlösa, skövlar och bränner deras egendom, plundrar och bortrövar deras bohag, förhånar och skändar kristendom och civilisation. Inför Indien och Tonkin, Kongostaten, tyska Sydvästafrika och Filippinerna förbleknar till och med en Cortez och Pizarros ära.
Då förut militarismens funktion mot den yttre fienden betecknats som nationell, så är därmed icke sagt, att denna funktion motsvarar de kapitalistiskt styrda och utplundrade folkens intressen, välfärd och vilja. Hela världens proletariat har ingen fördel att vänta av den politik, som nödvändiggör militarism mot yttre fiender. Denna politik tjänar medelbart eller omedelbart de härskande kapitalistiska klassernas utplundringsintressen. Den söker att med större eller mindre skicklighet bereda väg ut i världen för kapitalismens otyglat regellösa produktion och meningslösa, mördande konkurrens, i det att den trampar under fötterna alla kulturella plikter mot mindre utvecklade folk; i själva verket uppnår den ingenting annat än ett blottställande av hela vår kulturs existens genom att frambesvärja förvecklingar, som ställa ett världskrig i sikte. Även proletariatet hälsar med glädje våra dagars kolossala ekonomiska uppsving. Men det vet, att denna ekonomiska utveckling skulle kunna fredligt fortgå utan den pansrade näven, utan land- och sjömilitarism, utan treudden i vår hand, utan vår kolonialförvaltnings skändligheter, för så vitt den tjänades av förnuftigt styrda samhällen under internationellt samförstånd och i överensstämmelse med kulturella plikter och intressen. Proletariatet vet att världspolitiken till stor del går ut på att våldsamt och rått bekämpa och förvirra de inre sociala svårigheter, framför vilka de härskande klasserna se sig ställda, korteligen en politik, förd i bonapartistisk anda med bedrägeri- och vilseledningsförsök. Det vet, att arbetarnas fiender med förkärlek koka sin soppa vid den trångsynta patriotismens eld, och att redan år 1887 deras av Bismarck samvetslöst frambesvurna krigsångest gav ett gott handtag åt den samhällsvådliga reaktionen, och att en helt nyligen avslöjad plan, smidd av framstående personer, gick ut på att i den oklara hurrastämningen efter en segerrik armés hemkomst från del tyska folket bortsnappa dess politiska rösträtt. Proletärerna veta, att vinsten av den ekonomiska utveckling, som denna politik strävar att utnyttja, och i synnerhet all vinst av kolonialpolitiken endast kommer i deras arvfiende kapitalismens fickor. De veta, att krigen, som de härskande klasserna föra, av dem fordra de största offer av penningar och blod, för vilka de efter fullgjort arbete belönas med usla invalidpensioner, veteranallmosor, positiv och sparkar av alla slag. De veta att i varje krig en dyvulkan av barbarisk grymhet och skändlighet utspyr sig över de deltagande folken och för år framåt förråar kulturen. De veta att fosterlandet, för vilket de blöda, icke är deras fosterland och att proletariatet endast har en fiende, kapitalistklassen, som undertrycker och utplundrar det; de veta att det innerligaste intresse intimt förenar proletariatet i alla länder, och att alla nationella intressen träda tillbaka för det internationella proletariatets gemensamma intressen, och att mot utsugningssystemets och knektväldets internationella förbund måste ställas de utsugnas och undertrycktas international; de vela, att proletärerna, om de tvingas ut i ett krig, skola hetsas till kamp mot sina egna bröder och klasskamrater och därmed till kamp mot sina egna intressen. Mot varje internationell uppgift hos armén såväl som mot hela den kapitalistiska utvidgningspolitiken står det målmedvetna proletariatet icke blott med iskyla i hjärtat, utan i allvarlig och målmedveten fiendskap. Dess förnämsta uppgift består i att till det yttersta bekämpa även denna militarismens funktion, och det kommer till alltjämt klarare insikt om denna sin uppgift, - vilket visas av de internationella kongresserna, växlandet av solidaritetsförklaringar vid fransk-tyska krigets utbrott mellan tyska och franska, vid kubanska krigets utbrott mellan spanska och amerikanska och vid ostasiatiska krigets utbrott 1904 mellan japanska och ryska socialister, samt 1905 av de svenska socialdemokraternas beslut om allmän strejk vid ett eventuellt krig mellan Sverge och Norge[20]. Detta har vidare den tyska socialdemokratins parlamentariska ståndpunkt till 1870 års krigskredit och till Marockokonflikten kungjort; detta bevisas även av det klassmedvetna proletariatets hållning gentemot den ryska interventionen.
Militarismen är emellertid icke endast ett vapen och värn mot den yttre fienden; den har en andra uppgift[21], vilken med den skarpare tillspetsningen av klassmotsatserna och med proletariatets växande klassmedvetande oavbrutet rycker längre fram i förgrunden, och vilken allt mer bestämmer militarismens yttre former och dess inre karaktär: uppgiften att skydda den härskande samhällsordningen, att vara ett stöd för kapitalismen och all sköns reaktion gentemot arbetarklassens frigörelsekamp. Här visar den sig som ett rent verktyg i klasskampen, som ett de härskande klassernas verktyg, bestämt att i förening med polis- och rättsväsende, skola och kyrka hämma klassmedvetandets utveckling och därjämte att, kosta vad det vill, tillförsäkra ett mindretal makten i staten och utsugningsfriheten även mot folkmajoritetens upplysta vilja.
Så står den moderna militarismen framför oss och vill vara varken mer eller mindre än cirkeln-kvadraten, vill beväpna folket mot folket självt, vill förmå arbetarna - i det den med alla medel konstlat söker driva in i vår sociala indelning en åtskillnad mellan åldersklasserna - att bliva förtryckare, fiender och mördare av sina egna klasskamrater, sina föräldrar, syskon och barn, sin egen förtid och framtid, vill samtidigt vara demokratisk och despotisk, upplyst och mekanisk, folklig och folkfientlig.
Naturligtvis bör det icke förglömmas att militarismen också riktat sig mot inre nationella, till och med religiösa fiender[22] - i Tyskland exempelvis emot polacker, elsassare och danskar - och kan finna användning även vid konflikter inom de icke-proletariska klasserna, att det är en i hög grad månggestaltig och förvandlingsduglig företeelse och att den preussisk-tyska militarismen genom de särskilda halvabsolutistiska, feodal-byråkratiska förhållandena i Tyskland utvecklats till ett alldeles särskilt blomster. Denna preussisk-tyska militarism bär alla dåliga och farliga egenskaper hos varje form av den kapitalistiska militarismen, så att den bäst passar som exempel vid framställandet av militarismen i dess nuvarande tillstånd, dess former, dess medel och dess verkningar. Liksom man påstår att ännu ingen, för att tala med Bismarck, har gjort oss den preussiske löjtnanten efter, så har heller ingen ännu förmått göra oss den preussisk-tyska militarismen efter, vilken icke endast har blivit en stat i staten utan helt enkelt en stat över staten.
Låt oss till en början undersöka arméförfattningen i några andra länder. Härvid måste utom den egentliga armén även gendarmeriet och polisväsendet, vilka oftast endast har karaktären av en särskild militärorganisation, preparerad för den ständiga tjänsten mot den inre fienden, och genom sin våldsverksamhet och råhet bära den militära ursprungsetiketten, träffas av vår undersökning.
Egendomliga former för arméförfattningen finna vi t.ex. i England, Amerika, Schweiz och Belgien.
Storbrittanien har en besoldad här ("regulär armé") och en milis jämte det beridna Yeomanry; dessutom har det s.k. volontärer (frivilliga), trupper som frivilligt komplettera sig, i det stora hela äro obesoldade och år 1905 räknade 245,000 man. Den stående hären, inberäknat milisen - vid vilken ställföreträdare få användas - räknade år 1905 i runt tal 444,000 man, av vilka emellertid endast 162,000 voro garnisonerade i England självt. För Irland är vidare en militäristiskt organiserad poliskår upprättad (i runt tal 12,000 man). Den stående hären användes huvudsakligen utanför moderlandet, särskilt i Indien - där armén, som består av nära 230,000 man, till två tredjedelar utgöres av infödingar. Kolonierna ha i allmänhet egen milis och frivilliga kårer. Förhållandet mellan moderlandets militarism och kolonialmilitarismen i Storbrittanien märkes på militärbudgeten, vilken t.ex. år 1897 för moderlandet belöpte sig i runt tal till 324 miljoner kronor och för Indien i runt tal till 510 miljoner kronor. Därtill kommer den oerhörda flottan med nära 200,000 mans besättning och marintrupper.
Härväsendet i Amerikas Förenta stater utgör en blandning av stående här och milis. Den genom värvning[23] kompletterade stående hären, vilken enligt författningen skall vara begränsad till ett maximum av 100,000 man, räknar i fredstid efter tvångsbeståndet 1905 ungefär 61,000 man (den 15 oktober 1906 jämte Filippinernas trupper 67,253 man), däribland 3,800 officerare, vilka vanligen komma från militärakademin i Westpoint. Till milisen räknades samma år omkring 110,000 man. Milisen är tämligen demokratiskt organiserad. Den står i fredstid under guvernörens kommando och befinner sig med hänsyn till beväpning och utbildning icke på höjden av sin tid. Därjämte spelar de mångenstädes militäriskt organiserade polistrupperna en betydande roll. - Helt egenartad är en annan institution, vilken formellt icke hör hit men på grund av sin verksamhet icke törs lämnas obeaktad. I alla kapitalistiska länder finnas "svarta band" i tjänst hos arbetsgivarna, låt vara att det endast utgöres av dess beväpnade strejkbrytare (det är i Schweiz och i Frankrike t.ex. icke sällan fallet och för Tysklands del må hänvisas till sista årens varvsarbetarstrejk i Hamburg och på händelserna i Nürnberg år 1906). Till de amerikanska arbetsgivarnas förfogande står emellertid städse ett dylikt svart band av prima kvalitet i de beväpnade Pinkertondetektiverna. Om slutligen de omkring 30,000 man, som utgöra flottans folk, tagas med i beräkning så ser man, att även de Förenta staterna bjuda på en blomsterskörd av den beväpnade statsmaktens viktigaste former.
I Schweiz fanns till för kort tid sedan en verklig folkhär, en allmän folkbeväpning. Varje vapenduglig schweizisk medborgare hade ständigt gevär och ammunition hemma. Det var den demokratins armé, om vilken Gaston Moch talar i sin bekanta bok. Då Schweiz står under en liknande internationell garanti[24] som Belgien, var det naturligt, att "militarismen utåt" kunde antaga och bevara en synnerligen mild karaktär, till vilket resultat även andra talrika orsaker medverkat. Med klassmotsatsernas tillspetsning förändrade sig emellertid "militarismen inåt". Den kapitalistiska bourgeoisins maktlystnad kände mer och mer sin utsugnings- och undertryckningsfrihet försvårad, ja rent av som en hotelse mot sin existens att proletariatet hade vapen och ammunition i händerna. Så började man i september 1899 att avväpna folket, i det man fråntog dem patronerna medan man genast bemödade sig att med de stora militärstaterna som förebilder på ett allt skarpare sätt utbygga de förefintliga militaristiska ansatserna. Man försökte att drilla om den emellanåt aktiva delen av armén till ett fogligt klassinstrument med alla de medel, som brukas i militärstaterna. Så har även i den mycket ryktbara schweiziska milisen oavbrutet utbildats de avskräckande drag, som ha gjort alla stående härar till en kulturskam. Det den 21 december 1906 av nationalrådet till militärorganisationslagen fattade beslutet beträffande soldaternas användning vid strejker förändrar därvidlag ingenting.
Belgiens behov av soldater för den stående hären är i följd av dess neutralitet väsentligt mindre (ungefär hälften) än "förrådet" av soldatmaterial. Så förbindes med den allmänna värnplikten utlottningssystemet och slutligen det i arméns karaktär synnerligen djupt inträngande friköpningssystemet och systemet med ställföreträdare. Enligt sakens natur äro endast de välsituerade i stånd att finna ersättningsmän och lika naturligt är att de göra det vidsträcktaste bruk därav. Om detta förr mycket utbredda system med ersättare till en början icke hade synnerligen stor politisk betydelse, så hade det dock i det starkt proletariserade Belgien med dess mycket stora procentsats arbetare bland de värnpliktige och frilottade medfört ett ytterst betänkligt resultat för den härskande klassen. Den genomproletariserade armén genomsyrades, i den mån den icke redan bestod av klassmedvetna och till allt beslutna proletärer, så hastigt av den antimilitaristiska propagandan, att den sedan flera år knappast kommer i betraktande och icke längre användes som ett den härskande klassens vapen mot den inre fienden. Men man förstod mycket väl att hjälpa sig. Sedan gammalt fanns en institution som kallas borgargarde. Till borgargardet höra de, som vid lottningen dragit ett gott nummer och de, som köpt sig fria; dock endast såvida de själva kunna skaffa sig vapen och uniform, ett villkor (en slags cencus) som nära nog fullständigt uteslöt den fattigaste befolkningen från deras krets. Det var förr ingenting annat än en maskerad, medlemmarna voro oftast liberala och organisationen demokratisk. Borgargardisterna hade sina vapen hemma, valde själva sina officerare o.s.v. Med den tilltagande opålitligheten hos den stående hären började här en förändring. Förvaltningen och ledningen av borgargardena övergick från kommunernas till regeringens händer, de demokratiska inrättningarna upphävdes, vapnen togos från den enskilde och militärförvaltningens förrådshus tillbommades. En tämligen stram militärtjänst infördes och utbildningen av borgargardisterna överlämnades åt de sämsta av de förre officerarna i den stående hären. Alla åldersklasser från 20 till 30 år skall öva icke mindre än 3 gånger i veckan om kvällarna och var fjortonde dag en halv söndag; och om förr i fråga om deltagande i dessa övningar härskade en slentrian, som påminde om "den tyske stadssoldaten i den gamla goda tiden", så blir kontrollen allt skarpare och punktlighet framtvingas genom straff. Anmärkningsvärt är att denna nyorganisation av borgargardena endast genomförts i kommuner om över 20,000 invånare, medan den i de övriga borgargardena förblivit en löjlig skuggbild. Även detta faktum stämplar öppet borgargardenas syftemål, att vara regeringens särskilda skyddstrupper i kampen mot den "inre fienden". Den stående hären räknar enligt uppgifter av år 1905 utom gendarmeriet i runt tal 46,000 man, de aktiva borgargardena 44,000 man, alltså nästan precis lika många!
Så har Belgien en armé mot den yttre och en särskild armé mot den inre fienden, en högst raffinerad inrättning, vilken - det har borgargardenas användning vid de senaste rösträttsstriderna och strejkerna visat - har gjort och i fortsättningen kommer att bevisa den belgiska kapitalistregimen goda tjänster.
Härtill kommer i Belgien även gendarmeriet, vilket helt enkelt användes som militär i såväl krig som vid strejker och oroligheter. Det är mycket talrikt och utbrett över hela landet, har stor rörlighet och kan när som helst koncentreras, förflyttas och mobiliseras; det har i Tervueren vid Brüssel en allmän kasern för sin flygande brigad och sprider sig vid strejker o.d. över landet som en getingsvärm. Det består huvudsakligen av gamla underofficerare, är förträffligt beväpnat och bra betalt, kort sagt elittrupper. Under det borgargardet för sin uppgift i klasskampen helt enkelt är som skapat därigenom att det ingenting annat utgör än en speciell mobilisering av den kapitalistiska bourgeosin själv, vilka äro fullt medvetna om sina intressen, spela de i gendarmeriet organiserade "kapitalets gårdvarar" sin roll för närvarande icke mindre väl efter receptet: "Jag sjunger dens visa, vars bröd jag äter".
Japan, som står ungefär på samma kapitalistiskt-feodala kulturnivå som Tyskland, har - bortsett endast från den kanske något krigsmässigare utbildningen av dess trupper - även i militaristiskt avseende utvecklats till ett sant motstycke till Tyskland, trots sitt insulära läge, som liknar Englands, och till följd av spänningen utåt.
Av allt detta följer, att arméns storlek och speciellt organisatoriska karaktär väsentligen rättar sig efter det internationella läget, efter arméns funktion mot den yttre fienden. Den internationella spänningen kan genom naturliga orsaker, t.ex. Englands insulära läge och Förenta staternas läge i förhållande till de övriga stormakterna, eller genom konstlade orsaker, t.ex. Schweiz' och Nederländernas förklaring i neutralitet, minskas i avsevärd grad. Denna spänning, som i våra dagar även i stater som ännu ej blivit kapitalistiska är mycket stor, på grund av konkurrens med och behovet av skydd mot de kapitalistiska, fordrar användningen av alla medborgare såväl som den vidrigaste härorganisationsform, den stående hären på allmänna värnpliktens grund. Däremot är uppgiften hos "militarismen inåt", mot den inre fienden, som verktyg i klasskampen städse en oundviklig sidoföreteelse till den kapitalistiska utvecklingen, såsom då Gaston Moch betecknar "ordningens återställande" som "en laglig folkhärs uppgift". Och då militarismen i denna sin funktion likväl visar mycket olikartade former, förklaras detta helt enkelt därigenom, att denna uppgift hittills dels är mera nationell och i sitt förverkligande ej så mycket reglerad av den internationella konkurrensen, dels att den kan nås på skilda vägar och därför lätt kan bära mycket mer nationella egendomligheter. I den fastlandseuropeiska militarismens spår drivas för övrigt även England och Amerika, där t.ex. under åren 1896-1906 den stående lanthären ökats från 27,000 till omkring 61,000 man, flottans manskap fördubblats, lantförsvarsdepartementets budget stegrats med två och en halv gång den ursprungliga summan och sjöförsvarsdepartementets tredubblats. Dessutom har av Taft för 1907 åter begärts en ökning av omkring 100 miljoner. Detta har orsakats i första hand genom förändringen av det internationella läget och den chauvinistiska-imperialistiska världspolitikens behov, i andra hand återigen omisskännligen genom förändringen av den inre spänningen, klasskampens stegring. Den engelske krigsministern Haldanes militaristiska påhitt kunna svårligen stå i ett enbart tidsförhållande till de engelska arbetarnas energiska uppträdande på den politiska skådeplatsen. Benägenheten att införa ett allmänt försvar efter schweiziskt mönster, som i England trots den för detta system igångsatta viktiga agitationen är trängt tillbaka för tillfället, men i Förenta staterna har funnit ett betydelsefullt uttryck i president Roosevelts proklamation av 4 dec. 1906, är intet tecken på framåtskridande. Det betyder trots allt en förstärkning av militarismen i jämförelse med det nuvarande tillståndet och det bär lika fullt åstad på den avskyvärda vägen mot den stående hären; just detta påvisar Schweiz.
Med hänsyn till den stora mångfald av kombinationer mellan de faktorer, som bestämma måttet och arten av det särskilda behovet av ett försvar mot yttre och inre fiender, besitter militarismen omisskännligt en avsevärd mängd former och förvandlingsmöjligheter, vilka mest utpräglat visa sig i härväsendet. Denna förvandlings duglighet rör sig städse innanför de gränser, som dragas av den för all militarism obetingat väsentliga uppgiften att vara ett kapitalistiskt försvar. Utvecklingen kan dock här stundom i olika fall vara divergerande. Då t.ex. Frankrike under Picquart allvarligt går att förkorta övningstiden för reserv- och kolonialtrupper, att reformera missförhållanden och fråntaga de militära domstolarna deras privilegier, lämnade hösten 1906 presidenten för tyska rikets militärdomstol, von Massow, sin tjänst, emedan den högsta militära myndigheten (preussiska krigsministeriet) formellt och utan omsvep ingrep i militärjuridikens oavhängighet, som visserligen genom massprickningen av domarna i Bilzeprocessen, hade fått en egenartad kommentering. Förhållandena i Frankrike äro nästan uteslutande att tillskriva antiklerikalismen; denna har ett viktigt stöd i hären, regeringen behöver proletariatets hjälp i "kulturkampen". Denna sammanställning är naturligtvis varken beständig eller framsprungen ur en väsentlig varaktig utvecklingstendens. Den beror på en till sin natur övergående konstellation och går, som sagt, hand i hand med antimilitarismens energiska bekämpande.
Intressant från dessa synpunkter sett är Ryssland, i vilket spänningen i det utrikespolitiska läget har framtvungit den allmänna värnplikten. Dessutom är det en asiatisk-despotisk stat med en spänning utan like i det inre. Tsardömets inre fiende är icke blott proletariatet, utan även den stora massan av bönder och borgare, ja till och med en stor del av adeln höra hit. Nittionio procent av de ryska soldaterna äro till följd av sin klasställning tsardespotismens ärkefiender. Lägre bildning, nationella och religiösa motsatser, olika intressen i ekonomiskt och socialt hänseende, mer eller mindre hårt tryck från den vittförgrenade byråkratiska apparaten, så väl som ogynnsam geografisk fördelning, ett otillfredsställande kommunikationsväsende m.m. hämma i högsta grad utbildningen av klassmedvetandet. Genom ett ytterst slugt system av livgarden (t.ex. poliskåren och framförallt kosackerna), vilka genom god betalning och andra materiella förmåner, genom stora politiska privilegier, genom inrättandet av det halvsocialistiska kosacksamhället har danats till en särskild samhällsklass och på så sätt är fastlåst vid den härskande regimen, söker tsarväldet att emot den jäsning, som har trängt ända ner i arméns grundvalar, värva åt sig ett tillräckligt antal trogna. Till dessa "tsardömets gårdvarar" komma även tscherkesserna och andra i knutpiskans land boende barbarfolk, vilka bland annat under motrevolutionen i Östersjöprovinserna lössläpptes över landet som hopar av vargar, samt alla övriga tsarväldets beväpnade parasiter, vilkas tal är legio, polisen och dess hantlangare såväl som förbrytareligorna, de svarta banden. Men då redan i borgerligt kapitalistiska stater den allmänna värnpliktshären som vapen mot proletariatet i sig själv är en krass och tillika fruktansvärd och bisarr motsägelse, så är den under tsardömets despotiska regeringssystem ett vapen, som nödvändigt allt mer och mer med förkrossande tyngd måste vända sig mot tsardepotismen själv. Härur framgår samtidigt, att erfarenheterna från den antimilitaristiska utvecklingens område i Ryssland blott med största försiktighet böra användas, när del gäller de borgerligt kapitalistiska staterna. Och då i de borgerligt kapitalistiska staterna de härskande kapitalistklassernas ansträngningar, att köpa folket till kamp mot folket just med de från folket för detta ändamål utkrävda skatterna, till sist äro dömda att förintas, så se vi redan tsarväldets förtvivlade och jämmerliga försök att i viss mening muta revolutionen göra ett snabbt och jämmerligt fiasko på grund av Rysslands finansiella misär, och detta till trots alla räddningsförsök av det samvetslösa internationella börskapitalet. Lånefrågan är alldeles givet en viktig fråga, åtminstone för revolutionens tidsutdräkt. Men liksom revolutioner icke kunna göras, lika litet eller ännu mindre kunna de köpas, ej en gång med hela världens storkapitalistiska tillgångar.
Vi övergå nu till ett närmare skärskådande av militarismens medel och verkningar, och hålla oss därvid till den preussisk-tyska byråkratiskt-kapitalistiska militarismen som mönster, denna den kapitalistiska militarismens vidrigaste form, denna stat i staten.
Även om det är riktigt att den nuvarande militarismen ingenting annat är än ett uttryck för vårt kapitalistiska samhälle, så har den dock en fullt självständig karaktär och har nästan blivit till självändamål.
För att fylla sin uppgift måste militarismen göra armén till ett villigt, lätthanterligt och dugligt verktyg. Den måste i militärtekniskt hänseende lyfta hären så högt som möjligt, och å andra sidan, då den ej består av maskiner utan av människor, är ett levande maskineri, ingjuta i dessa människor den rätta "andan". Den första sidan av saken upplöser sig slutligen i en penningfråga. Denna skall framdeles närmare belysas.
Vi skola här först befatta oss med den andra.
Denna senare sida av saken har ett trefaldigt innehåll. Militarismen söker att väcka och fostra den militära andan först och främst i den aktiva hären, vidare i de kretsar, vilka kunna tänkas komma i betraktande som reserv och landstorm i händelse av mobilisering och slutligen i alla övriga lager av befolkningen, vilka äro av betydelse som omgivning och jordmån för de befolkningslager, som skola användas för militarismens och antimilitarismens syften.
Denna rätta "militära anda", även kallad "patriotism" och i Preussen-Tyskland "kungatrohetens anda", betyder korteligen att när som helst vara beredd att slå ned på den yttre och inre fienden efter kommando. Bästa förutsättningen för dess alstrande är i och för sig fullständig slöhet, åtminstone mycket låg intelligens som möjliggör, att massan låter fösa sig som boskap dit "den bestående ordningens" intresse föreskriver. Den preussiske krigsministern v. Einems bekännelse, att en kungatrogen soldat, om han än skjuter dåligt, vore honom kärare än en mindre karaktärsfast, även om denne skjuter aldrig så bra, har säkerligen framsprungit ur innersta hjärtegrunden på denne representant för den tyska militarismen. Men här befinner sig militarismen i en besvärlig klämma. Vapenteknik, strategi och taktik fordra i våra dagar ett ej ringa mått av intelligens[25] hos soldaterna och sätta likhetstecken mellan dugliga och intelligenta soldater. Redan på grund av detta skulle militarismen ingenting kunna uträtta med en enbart slö massa. Kapitalet kan ej begagna en dylik slö hop, redan till följd av den stora massans, i synnerhet proletariatets, ekonomiska uppgift. För att kunna driva sin utsugning och utpressa en så stor profit som möjligt - vilket ju är dess nödvändiga livsuppgift - är kapitalismen genom ett tragiskt öde tvingad, att i stor utsträckning systematiskt fostra hos sina slavar den intelligens, som måste bringa den död och förintelse. Tröstlösa och förgäves äro alla försök att genom skicklig kryssning, genom raffinerad samverkan mellan kyrka och skola, bogsera kapitalismens skuta mellan en Scylla av en alltför besvärlig, utsugningen alltmer försvårande intelligens, som gör proletärerna otjänliga till arbetsdjur, och ett Carybdis av bildning, som reser de utsugnas nackar i revolution, öppnar väg för det överallt framforsande klassmedvetandet, och nödvändigt måste vara fördärvlig för kapitalismen. Endast de allra lägst stående av lantarbetarna, vilka enligt ett välkänt yttrande äro de bästa arbetarna, men i själva verket äro de dummaste, erbjuda i större omfång ett material för militarismen, vilket rent slaviskt låter leda sig på kommando som boskap. Men på grund av deras till och med för militarismen låga grad av intelligens måste de användas i hären med största försiktighet och inom vissa gränser.
De bästa soldaterna äro socialdemokrater, lyder en ofta upprepad sats. Man erkänner därmed svårigheten i den uppgift, som skall bibringa de värnpliktige den rätta militära andan. Då den blotta slaviska trällydnaden icke är tillräcklig, ej heller möjlig, måste militarismen på en omväg göra sin vilja till manskapets och på så sätt skaffa sig "skjutautomater"[26].
Lydnaden måste böjas genom andlig påverkan eller genom våldsmedel, den måste lockas eller tvingas. "Socker och stryk", heter det även här. Den rätta "anda" militarismen behöver, är för det första med hänsyn till den yttre fienden: chauvinistisk dumhet, småsinne och inbilskhet; för det andra med hänsyn till den inre fienden: oförstånd eller rent av hat mot varje framåtskridande, mot varje företag och strävan, som i ringaste mån hotar den härskande klassens makt. I denna riktning har militarismen, såvida den vill locka med sockersmulorna, att leda tankar och känslor hos soldaterna, så att deras klassintresse hålles på avstånd av chauvinismen och låter varje utvecklingssteg framstå som ledande till det nuvarande samhällets omstörtande. Därvid bör icke förbises, att arbetaren i värnpliktsåldern, ehuru vanligen vida överlägsen den lika gamle överklassaren i självständighet och insikt i politiska frågor, dock ej plägar vara alldeles fast i sitt klassmedvetande.
Systemet, att öva fysiskt och psykiskt inflytande på soldaterna genom att i stället för samhällsställningen låta åldern vara bestämmande, att söka skapa en särskild klass av 20-22-åriga proletärer, som känna och tänka rakt motsatt mot proletariatet av annan ålder, är högst djärvt och raffinerat.
För det första gäller det att skilja proletären i den granna rocken från hans klasskamrater och hans familj. Detta uppnås genom bortsändandet från hemorten, vilket system är mycket allmänt i synnerhet i Tyskland och framför allt genom kaserneringen[27]. Denna är ur hygienisk synpunkt mycket betänklig och åstadkommer att t.ex. i Frankrike smitta av så farliga sjukdomar som tuberkulos och syfilis i hög grad sprides bland folket. Om några årtionden, har en varnare sagt, kommer Frankrikes befolkning att vara decimerad, såframt ej kaserneringen avskaffas.
Vidare gäller det, att låta denna avsöndring draga så långt ut på tiden som möjligt, vilken tendens, trots det att nödvändigheten av den långa tjänstetiden militärtekniskt försvunnit, ännu blott överkorsas av den ekonomiska svårigheten, en omständighet, som t.ex. väsentligen föranledde införandet av den tvååriga tjänstetiden i Tyskland 1892.
Slutligen gäller det att utnyttja den sålunda vunna tiden så skickligt som möjligt till själafiske. Härtill tjäna åtskilliga medel.
Liksom kyrkan söker denna militaristiska pedagogik att utnyttja alla mänskliga svagheter och begagna all förmåga i sin tjänst. Äregirighet och högmod eggas, uniformen betecknas som den förnämsta dräkten, soldatäran förhärligas som särskilt utmärkt och knektståndet utbasuneras som det viktigaste och mest ansedda och utrustas faktiskt med många företräden. Man spekulerar i grannlåtsbegär, i det att uniformerna, i strid mot sitt militära ändamål, behängas med brokigt bjävs och göras till maskeradkostymer för att därigenom tillfredsställa den plumpa smaken hos de befolkningslager, ur vilka man försöker fånga rekryterna. Diverse små glittrande gradbeteckningar, äretecken, skyttemärken m.m. ockra på samma låga instinkt, grannlåts- och högfärdssjukan. Hur mycket rekrytlidande har icke lindrats av militärmusiken, som jämte det skimrande uniformskrimskramset och det pompösa militärprålet till största delen är skuld till den okritiska popularitet, som de "stiliga krigarna" kunna berömma sig av att rikligen äga hos barn, narrar, tjänstflickor och trasproletariat. Den som blott en enda gång har sett den beryktade publiken vid vaktparaderna eller folkvimlet, då slottsvakten i Berlin marscherar upp, är fullt på det klara härmed[28]. Att denna i vissa civila kretsar skapade kärlek till knektrocken utgör ett betydande moment till lockelse för de obildade elementen i hären är tillräckligt bekant. Alla dessa medel verka desto bättre, ju lägre den sociala ställningen är. Ty dessa element äro icke blott till följd av sin klena omdömesförmåga lättare att bedraga med griller och bjävs, för dem är också - man föreställer sig en amerikansk neger eller en ostpreussisk dräng, vilka plötsligt få draga den "förnämsta" rocken på - skillnaden mellan deras förra civila och senare militära ställning synnerligen stor och betydande. Så uppstår det tragiska faktum, att dessa medel verka mindre på den intelligente industriarbetaren, vilken de i första hand avse att påverka, än på de element, på vilka ett tryck i denna riktning ännu knappt synes nödvändigt, enär de utan vidare bilda ett mycket medgörligt material för militarismen. Emellertid bidraga dock dessa medel att vidmakthålla den för militarismen passande andan. - Samma ändamål tjäna även regementsfesterna, firandet av kungliga personers födelsedagar o.d. Då allt är klart för att försätta soldaterna i en viss rusig stämning och bedöva deras själsförmögenheter, att uppjaga deras känsla och fantasiliv, gäller det att systematiskt bearbeta deras förnuft. Instruktionstimmarna taga vid - och avse att intrumfa i soldaterna en barnslig, skev och för militarismens ändamål tillrättalagd världsuppfattning. Naturligtvis är denna undervisning, meddelad av obildat folk, som ej besitta någon som helst pedagogisk insikt, utan ringaste inverkan på intelligenta industriarbetare, vilka ofta besitta större bildning än instruktörerna. Det är försök på ett odugligt objekt eller en på skytten tillbakaflygande pil. Detta har beträffande soldaternas antisocialdemokratiska undervisning ådagalagts gentemot general Liebert, och senast i tidningen "Post" av en Max Lorenz, driven av profitkonkurrensens skarpsinne.
Till fostran av viljans nödiga foglighet och lydaktighet tjänar drillen, kaserntukten, heligförklarandet av officerens[29] och underofficerens[30] vapenrock, vilken synes vara legibus solutus och okränkbar, kort sagt disciplinen och kontrollen som insnärjer soldaten vid allt, vad han gör och tänker, i eller utom tjänsten. Därigenom böjes varenda en så hänsynslöst åt alla håll, slites och vrides så att även den starkaste ryggrad är i fara att helt enkelt knäckas, antingen böjas eller brytas[31].
Den ivriga vården av den "kyrkliga" andan, vilken en motion av år 1892 - för övrigt avslagen - från riksdagens budgetsutskott betecknade som en huvuduppgift för den militära uppfostran, har även till ändamål att fullända det militära förtrycket och förslavandets verk.
Instruktion och prästerlig bearbetning är tillika sockerbröd och piska, det senare blott använt ytterst försiktigt och beslöjat.
Sötaste sockerbröd, framgångsrikt använt som lockbete vid bildandet och fyllandet av de viktiga, stående häravdelningarna, är avskedet, som ställer i utsikt förhöjd pension[32] och företräde till civilanställningar[33], ett mycket slugt och farligt system, vilket även, som senare skall visas, förgiftar hela vårt offentliga liv med militarism.
Militarismens vinande piska är dock framför allt disciplinen[34], krigslagarna med sitt rigorösa hot vid den allra ringaste förseelse mot den s.k. militära andan, militärrättvisan med sitt halvt medeltidsaktiga tillvägagångssätt, med sin omänskliga, barbariska bestraffning av den ringaste olydnad och sina lindriga domar, då det gäller överordnades excesser mot underordnade, med sitt nära nog till grundlag blivna förnekande av nödvärnsrätten. Ingenting kan verka mera uppretande och tillika lärorikare mot militarismen än den enkla lektyr, som krigsartiklarna och militärprocesser utgöra.
Hit höra även soldatmisshandlingarna, om vilka det skall talas utförligare längre fram. De äro ett visserligen ej lagligt, men faktiskt kanske det verksammaste av alla de våldsmedel, som stå den militära disciplinen till buds.
Så försöker man att tämja människor liksom man tämjer djur. På sådant sätt narkotiseras, förvirras, smekas, köpas, förtryckas, inspärras, slipas och pryglas rekryterna, så blandas, knådas korn efter korn i morteln till arméns väldiga byggnad, så fogas sten till sten under noggrann beräkning i bålverket mot omstörtningen[35].
Klasskampskaraktären hos alla dessa lockelse-, uppfostrings- och tvångsmedel blir fullt klar genom den i Tyskland använda institutionen med den ettåriga frivilliga värnplikten. Den till reservofficer förut bestämda ettårsvolontären, medelklassaren, är i allmänhet höjd över föraktet för antikapitalistiska och antimilitaristiska, överhuvudtaget omstörtande infall; följaktligen skonas han från att skiljas från hemmet, från kasernering, instruktion, kyrkobesökstvång, och till en stor del även från drillen. Naturligtvis råkar han blott undantagsvis i klorna på disciplinen och krigslagarna, och då mest i harmlösa fall, och soldatplågarna våga sig sällan på honom, trots sitt livliga hat mot alla "bildade" -. Officersutbildningen lämnar ännu ett slående bevis för samma sats.
Av framstående värde för disciplinen är samverkan av människomassor, inom vilka individens självständighet i stor omfattning är upphävd. Den enskilde är i hären liksom galärslaven kedjad till alla de andra och nästan urståndsatt att företaga sig någonting självständigt. Alla de övrigas tusenfaldiga kraft håller med överväldigande makt tillbaka varje självständig rörelse hos honom. Alla lemmar i den väldiga organismen eller bättre i det väldiga maskineriet, äro - utom kommandosuggestionen - därtill underkastade en särskild hypnos, en massuggestion, vilkens inflytande måste studsa maktlös tillbaka från en här som består av upplysta och medvetna motståndare till militarismen.
På soldatuppfostringens område komma tydligtvis icke militarismens båda uppgifter alltid överens, utan råka ofta i håret på varandra. Detta gäller såväl om utbildningen som utrustningen. Den fältmässiga utbildningen kräver alltid befallande, ett allt högre mått av självständighet hos soldaterna. Som "kapitalets gårdvar" behöver soldaten ingen självständighet, ja, han får ej en gång ha den, såframt ej hans självmördaremeriter skola bli värdelösa. Korteligen, kriget mot yttre fiender fordrar män, men kriget mot inre fiender slavar, maskiner. Vad utrustning beträffar, kan man vid uppfostringen ej undvara den till kampen emot den inre fienden erforderliga andan, som ingives av granna uniformer, glänsande knappar och hjälmar, fanor, paradexercis, kavalleriattacker med mera sådant krimskrams, vilket i krig mot en yttre fiende måste bliva tämligen ödesdigert, ja helt enkelt är en omöjlighet[36]. Denna tragiska konflikt, vilkens många sidor här ej kan ingående behandlas, hava alla godsinnade granskare av vår militarism, vilka i sin harmlöshet blott anlägga måttstocken av den krigsmässiga utbildningen, ej förmått fatta. De äro predikanter i öknen.
Och denna kollision mellan intressen inom militarismen, denna självmotsägelse, av vilken den lider, besitter tendens att mer och mer tillspetsa sig. Det beror ibland på förhållandet mellan den yttre-inre-politiska spänningen, vilket av de båda stridiga intressena som vinner överhand. Att häri ligger frö till militarismens självmord, är oförtydbart.
Men i fall ett krig mot den inre fienden i händelse av en revolution militärtekniskt ställer så höga fordringar, att upputsade slavar och maskiner ej längre äro nog till dess bekämpande har väl sista timmen slagit för fåtalets våldsvälde, för den kapitalistiska oligarkin!
Det är viktigt nog att denna militära anda betyder vilseledande och förvirring av det proletäriska klassmedvetandet, att militarismen genom att förgifta hela vårt offentliga liv samtidigt med detta tjänar kapitalet på alla håll - bortsett från det rent militaristiska - t.ex. genom befordrandet av proletariatets foglighet gentemot den ekonomiska, sociala och politiska utsugningen och genom hindrandet av proletariatets befrielsekamp. Vi skola återkomma till detta.
Men militarismen söker att i vidsträcktaste mån så länge och så eftertryckligt som möjligt öva inflytande även på personer, som ännu icke eller ej längre tillhöra armén i aktiv tjänst. Främst genom att antaga så stor maktfullkomlighet som möjligt över dessa personer, t.ex. genom mönstringen, genom omfattande utsträckning av militärdomstolarnas befogenhet, genom förfarandet vid militära hedersdomstolar, vilka till och med användas mot f.d. officerare, mot vilka man även vill göra befälsmyndigheten gällande. Synnerligen betecknande för denna sak är, att manskap, som inkallats till mönstring, ställes under krigslagarna och tages i anspråk hela mönstringsdagen, vilket uppenbart är lagstridigt. Icke det ringaste stöd finnes för ett sådant förfarande, det är helt enkelt en rättskränkning. Hit höra vidare ungdomens organisation i försvarsförbund samt krigarföreningarna[37] med sin officiösa eller halvmilitära ledning, sitt efterapande av militärismens pynt, gyckelspel och prål. På detta militära verksamhetsområde spelar reservofficersofoget, som inför och befäster den militära kastandan i det civila livet, en huvudroll, och vad som är ännu viktigare, den statliga och kommunala förvaltningens, rättskipningens och undervisningsväsendets högre ämbetsmän stå nästan undantagslöst under militärisk disciplin, och äro underkastade den militära andan och den militära livsuppfattningen i hela dess utsträckning och därigenom från början undandragna varje trots allt icke utesluten, obekväm opposition. Sålunda är - i förening med aspirantsystemet, vilket spelar samma roll för de underordnade - den civila styrelsens lydnad säkert förankrad; sålunda har klasslagskipningens och klassundervisningens träd växt i militarismens himmel, men tillika självstyrelsens träd[38] blivit hårt beskuret.
Icke ovanligt är heller det mot officerare, såväl i aktiv tjänst stående som pensionerade, uttalade förbudet att idka skriftställen, tillika med det högst lärorika fallet Gädke, det kraftigaste beviset för militarismens hänsynslösa strävan att pålägga allt, som i någon mån hör till dess område, andligt veto och utöva centraliserad bevakning däröver.
Detta är på samma gång ett beviskraftigt symptom för dess tendens, att med lagliga eller olagliga medel uttänja spåren för sitt inflytande, utan gräns, utan måtta.
En ännu viktigare frukt av den militäriska maktlystnaden än reservofficersofoget är militäraspirantofoget, som utom det rent militära ändamålet lika mycket har till uppgift, att insmuggla ett följe av trogna och entusiastiska anhängare och agitatorer för den militäriska andan på alla stats- och kommunalförvaltningens områden. Därmed skulle på en gång tillförlitlighet och slagfärdighet[39] tillförsäkras den i kapitalismens tjänst stående byråkratiska apparaten, och den "rätta", "samhällsbevarande" andan bäras ut till de breda lagren av folket, vilka i särskilt hög grad "behöva uppfostran". Detta "uppfostringsändamål" hos civilförsörjningsförordningen tillstods öppet vid tyska riksdagens förhandlingar om underofficerspensionen i februari 1901 av rikskanslärn Caprivi och av representanterna för de härskande klasserna i skön sämja. Sålunda har folkuppfostringens samhällsbevarande idealuppgift sedan korpralen nedstigit från katedern på omvägar åter lagts i underofficerens hand.
Denna uppfostringsmetods resultat äro dock rätt måttliga. Man betalar också de arma satarna till aspiranter på underordnade befattningar mycket uselt[40].
Även i detta sammanhang bör påpekas att samma medel, med vilka soldaternas militäriska entusiasm väckes och bibehålles, t.ex. allt prålet och bjävset, samtidigt öva inflytande till militärismens fördel på de icke militära delarna av befolkningen, de kretsar, ur vilka armén rekryteras, som befattar sig med dess dårskaper, bära kostnaderna, och äro utsatta för "faran" att falla i den inre fiendens våld. Vid sitt besök i Preussen hösten 1906 fann engelske krigsministern Haldane detta mycket lärorikt. Han yttrade däröver, att en god följdföreteelse av militarismen är även det, att folket genom den intima beröringen med armén och med förberedelserna till krig uppfostras till besinning och plikttrohet.
Ett medel av helt annan art för att utbreda sin anda besitter militarismen vidare i sin egenskap av konsument och producent samt i inflytanden på stora statliga ekonomigrenar av strategisk betydelse.
På hären lever en hel armé av fabrikanter, hantverkare, köpmän och deras personal, vilka deltaga i tillverkningen och transporten av de nödvändiga föremålen för härens utrustning, kaserner och underhåll och alla andra förbrukningsartiklar, som soldaterna behöva. Dessa arméns spisgäster trycka sin stämpel på det offentliga livet särskilt i små garnisonsstäder; ja, de mäktigaste av dem härska som furstar över stora kommuner och spela med på första fiolen i stat och rike. De kunna för sitt inflytande tacka militarismen - vilken med förundransvärt tålamod låter utsuga sig och ge sig örfilar - och betala den med sitt tack genom att göra sig till ivriga agitatorer för militarismen; därtill sporras de ju redan av sina kapitalistiska intressen. Vem känner icke namnen Krupp, Stumm, Ehrhardt, Löwe, Wörmann, Tippelskirch, Nobel, Pulverring m.fl.? Vem känner icke pansarplatteockraren Krupp, Tippelskirch-profiten med de därtill hörande mutpengarna, de pepprade Wörtmann-frakterna och överliggepengarna, Pulverrings 100 och 150 procents nettovinsterna, som lättat den tyska rikspungen på åtskilliga miljoner? I Österrike ha särskilt proviantleverantörernas svindlerier väckt uppseende. Och varje fälttåg betyder för parasitpacket - icke endast i Ryssland - en gyllne svindelskörd.
Dessa stora herrar belöna, som sagt, militarismen på det kristligaste för det den låter sig eller rättare folket bestjälas. De ingjuta i "sina" arbetare militarismens heliga anda liksom i allt som beror av dem och föra ett hänsynslöst krig mot omstörtningen. Naturligtvis ha varken dessa arbetare eller massan av små arméleverantörer något verkligt materiellt intresse av härens bestånd. I länder utan stående här är välståndet, handelns och industrins blomstring för visso icke mindre än i staterna med stående här, och de för den militäriska produktionen sysselsatta personerna skulle slå ekonomiskt säkrare och icke sämre, om ingen armé existerade. Emellertid se de icke längre än näsan räcker och böja sig endast alltför villigt för det energiska militära inflytandet, så att en motagitation stöter på stora svårigheter. Som arbetsgivare i stora ekonomiska företag (proviantförvaltning, konservfabriker, beklädnadsförvaltning, vapen- och ammunitionsfabriker, varv o.s.v.) utlämnar militarismen icke endast sin arbetspersonal (den 31 okt. 1904 i den tyska armén och flottan sammanlagt 54,723 personer) beredvilligt och uteslutande åt varje reaktionär-patriotisk demagogi, exempelvis riksförbundet mot socialdemokratin, den söker därjämte själv på det hänsynslösaste sätt med titlar, hederstecken, festtillställningar och - omöjliga pensioner som lockmat, genom bannlysning av fackföreningar och sann kaserndisciplin att genomsyra den med patriotisk-militaristisk anda. Militärverkstäderna och framför allt statens verkstäder bilda det svåraste fältet för proletariatets upplysning. Naturligtvis har det arbetarfientliga inflytandet en gräns; och härförvaltningen hänger sig icke åt några som helst illusioner beträffande resultatet av den socialdemokratiska propagandan, särskilt bland de "kejserliga varvsarbetarna". Inga hotelser, icke ens den högst barnsliga att stänga militärverkstäderna, om de socialdemokratiska rösterna tilltaga bland arbetarna, varmed man t.ex. opererat vid valen 1903 i Spandau, förmå hindra klassmedvetandets framsteg, så länge militarismen betalar sina arbetare småsnålt som proletärer och därmed förskriver dem åt socialdemokratin. Man behöver endast erinra sig de upprepade lönerörelserna i de "kungliga" fabrikerna, de talrika konflikterna arbetarna utkämpa med militärförvaltningen och vilka ofta ta livliga former, för att glömma all pessimism.
Järnvägar, post och telegraf äro inrättningar av utslagsgivande strategisk betydelse och för visso icke mindre för kriget mot den inre fienden än för kriget mot den yttre. Dessa oumbärliga strategiska faktorer kunna göras obrukbara för militarismen genom en strejk, vilket skulle föra till fullständig förlamning av den militära organismen. Det är därför förklarligt, att militarismen energiskt strävar att fylla tjänstemäns- och arbetarkorporationerna vid dessa trafikmedel och den därmed samhängande produktionsdriften (järnvägsverkstäder, vagnfabriker o.s.v.) med sin anda. Och hur skrupellöst detta strävande, frånsett då från militäraspirantväsendet, fullföljes, visar den i flera stater fullbordade underkastelsen av denna personal under krigslagarna och en flyktig blick på denna personals politiska läge i de militaristiska staterna, där föreningsrätten antingen på administrativ väg (så i Tyskland och i Frankrike[41]) eller genom särskilda lagar (t.ex. i Italien, Holland, Ryssland) har frånrövats den. Naturligtvis bör här icke förglömmas, att den kapitalistiska staten, frånsett dessa militaristiska intressen, har ett rent allmänt intresse av att förhindra, att personalen vid trafikorganisationerna förfalla till "statsfientliga" strävanden. Även detta bemödande blir i längden med nödvändighet resultatlöst hur många svårigheter det än må bereda arbetarrörelsen. Det störtar på den dåliga betalningen, på det faktiska proletäriska läge, i vilket personalen befinner sig.
Militarismen uppträder först som armé och därefter som ett över armén stående system, som insnärjer hela samhället med ett nät av militära och halvmilitära inrättningar (kontrollväsendet, hedersdomstolar, förbud mot skriftställeri, reservofficers- och civilanställningsinstitutionerna, hela tjänstemannakårens militarisering, som i första hand är en följd av reservofficersofoget och aspirantsystemet, skytteväsen o.d.), senare som ett genompyrande av allt offentligt och privat liv med militaristisk anda. Härtill medverka även kyrka, skola och en viss fal tendenskonst, vidare pressen, ett erbarmligt likaledes för pengar falt litteratörslödder samt den allmänna nimbus som lik en gloria beställsamt svepes om "våra präktiga krigare". Detta samarbete är energiskt och raffinerat: militarismen är jämte den katolska kyrkan världshistoriens mest utpräglade machiavellism, och kapitalismens högst utvecklade machiavellism.
Ett mönster för alla dessa militaristiska uppfostringskonster och deras resultat, av vilka det sublimaste är den av hela det borgerliga samhället faktiskt gjorda förklaringen om uniformens okränkbarhet, bildar Köpenicker-skomakarekaptenens mångomtalade streck. Den sex timmar långa examen, som denne straffånge höll som ett generalprov med den tyska armén, den byråkratiska apparaten och de preussiska undersåtarna, bestodo alla examinanderna så glänsande, att till och med mästaren blev förvånad över pedagogikens förträffliga verkan. Gesslers hatt fann aldrig någonsin en så villig underdånighet och självförödmjukelse som den odödlige Köpenickerkaptenens mössa, Kristi heliga kjortel i Trier har aldrig betygats så mycken ära som hans uniform. Denna klassiska safir, vars jättestora betydelse ligger däri, att den hetsat till döds den militaristiska pedagogikens grundprinciper och måste hetsa militarismen till döds under hela världens helvetes hån, om, ja, om icke militarismen vore lika nödvändig som bröd och luft för detta borgerliga samhälle, som ett ögonblick kände sig spela rollen av trollkarlslärling. Den gamla, tragiska konflikten! Kapitalismen och dess starke dräng militarismen älska inte alls varandra, snarare frukta och hata de varandra, och sannerligen hava de orsak därtill, den andre anses på ömse sidor - ty så långt har drängen frigjort sig - blott som ett nödvändigt ont, och härtill ha de återigen all orsak. Sålunda blir köpenickesläran, som ej kan följas av borgarsamhället, ingenting annat än ett slagfärdigt agitationsmedel för antimilitarismen, för socialdemokratin, vilket så mycket lättare går i folk, ju mer militarismen tillspetsar sig. Vad kaptenen från Köpenick betyder för militarismen på det praktiska kanaljeriets område, betydde i slutet på åttiotalet Gustav Tuch för densamma på den teoretiska sedlighetens område. I sin tjocka lunta "Den utvidgade tyska militärstatens sociala betydelse", utkastade denne planen till en framtidsstat, vilkens allt belysande, värmande, förbindande centralpunkt, vilkens hjärta och själ militarismen är, denna den enda sanna "nationella och civiliserade socialism", där hela samhället är förvandlat till en enda kasern, och kasernerna äro folkskolor, högskolor och fabriker för patriotisk känsla och armén en alltomfattande strejkbrytarorganisation. Denna hänryckta hallucination om militarismens tusenåriga rike var i själva verket endast metodiskt vansinne, men just det, att det var metodiskt vansinne, som lösgjort från alla hindersföreställningar drog ut alla konsekvenser av militarismens både mål och medel, ger den en symptomatisk betydelse.
En dominerande ställning intager dock militarismen och är, som senare kommer att visas, redan nu solen, kring vilken planeterna: klasslagstiftning, byråkratism, polisväsende, klasslagskipning och klerikalism i alla formar kretsa. Militarismen är den yttersta än hemliga, än uppenbara regulatorn för all klasspolitik, icke blott för kapitalistklasserna utan även för proletariatet och det icke mindre i dess fack- än i dess politiska organisation.
Herrar militarister äro ingalunda dumma. Det bevisar deras med yttersta slughet genomförda uppfostringssystem. De spekulera med aktningsvärd skicklighet i masspsykologi. Om den stående hären efter Fredrik den stores mönster, som består av legoknektar och befolkningens avskum, för sina mera mekaniska uppgifter kunde sammanhållas med drill och prygel, går detta icke med vår armé, som sammansättes ur hela befolkningen med dess stegrade intelligens och moral, uppbygges på grundvalen av en allmän medborgarplikt. Vår armé ställer vida högre fordringar på den enskilde. Det ha Scharnhorst och Gneisenau, vars arméreorganisation genomfördes med förkunnandet av pryglets avskaffande, genast avgjort erkänt. Likväl tillhöra, som det visat sig, dålig behandling, rått skymfande, prygel och alla möjliga slag av raffinerat grym behandling även vårt militära uppfostringssystems oundvikliga delar.
Den ställning man på den militaristiska sidan intar till soldatmisshandlingarna beror naturligtvis icke på etik, kultur, mänsklighet, rättfärdighet, kristendom eller liknande vackra ting, utan på rent jesuitiska ändamålsenligtssynpunkter. Dess dolda mullvadsfara för disciplinen och "andan" i armén själv[43] är ännu icke på långt när allmänt känd[44]. De äldres "skaftande"[45] av rekryterna och obekvämt manskap, de råa kasernblommorna och allmänna skymforden av alla slag såväl som en betydande mängd knuffar, stötar, slag o.d. av manskapets högre grader godkännas fortfarande skrupellöst i deras innersta, ja betraktas som nödvändigt av det stora flertalet underofficerare och till och med officerare - vilka äro avlägsnade från och fientliga mot folket och dresserade till de mest bornerade våldspolitici i miniatyr. Kampen mot dessa excesser stöter därför redan på förhand på ett rent oövervinneligt passivt motstånd. Icke öppet men hemligt kan man varje dag höra hur befälet beteckna fordringarna på en människovärdigare behandling av "karlens" som dåraktiga, tanklösa humanitetsgriller. Vapentjänsten är rå. Även om man är förvissad om denna den disciplinära misshandlingens karaktär av en på djupet undergrävande mullvadsfara befinner man sig åter i en av dessa klämmor, i vilka ett våldsystem, som står emot den naturliga utvecklingen, måste råka på sin väg och av vilka vi redan avslöjat några. De åsyftade misshandlingarna äro just - vilket kan visas ännu bättre - oumbärliga hjälpmedel för den yttre drillen, vilka den kapitalistiska militarismen, för vilken den inre fria disciplinen är ouppnåelig, icke, i brist på bättre, kan undvara. De gälla trots alla betänkligheter och allt beklagande, vi återupprepa det, visserligen icke officiellt men officiöst som ett visserligen icke lagligt men dock oumbärligt militaristiskt uppfostringsmedel.
Man har emellertid - bortsett från dessa militära betänkligheter - sedan man ertappats, sjukt samvete, d.v.s. sedan den hänsynslösa socialdemokratiska kritiken överfallit härväsendet och börjat rycka upp till och med vida kretsar av borgerskapet ur den militära moralen. Militarismen måste under tandagnisslan tåla, att den icke endast kommenderades och ordnades av den överste krigsbefälhavaren, utan att den framförallt materiellt beror av den med begabbande ringaktning betraktade folkrepresentationen, av riksdagen, i vilken till och med representanter för "pöbeln" sitta, kort och gott: är beroende av "drumlarna", och att under skyddet av riksdags immuniteten dess nakenhet utan förbarmande åter och åter blottades. Så såg den sig full av dolt raseri nödsakad att hålla borgerskapet, "riksdagskarlarna", den föraktade och bespottade "allmänna meningen" i god stämning. Det gällde att icke ställa borgarens militärfromhet - i och för sig beredd till varje möjlig militär bevillning, men icke sällan, särskilt i tider av finansiellt elände, hågad att spjärna mot udden - på alltför hårda prov och skaffa den den möjligast bekväma ställning inför valmännen, vilka enligt sitt väsen till större delen höra till de antimilitaristiska klasserna och skola tillfalla socialdemokratin, så snart de fått kunskap om sitt läge. Det gällde att undanhålla och beröva den socialdemokratiska agitationen dess verksammaste vapen och så slog man in på taktiken att hemlighålla och försnilla. Militärdomstolarnas förfarande var hemligt, "det trängde icke en stråle i dess hjärtas natt", och om likväl någon trängde dit, så förnekade, bestred och förskönade man av alla livets krafter. Men till och med bakom kasernernas murar och genom militärfängelsernas galler och fästningarna lyste mer och mer socialdemokratins fackla. Militärdebatterna i den tyska riksdagen under åttio- och nittiotalet det förflutna århundradet är en seg och lidelsefull kamp för att få kasernilldåden erkända, icke som en sällan och här och där förekommande företeelse i militarismen utan som vanliga, i viss mån organiska och konstitutionella fenomen. God tjänst i denna kamp gjorde de glänsande obestridliga bevisen, som gåvos genom militärdomstolarnas offentlighet i andra stater, för att militärmisshandlingarna äro en ordinarie egenskap hos militarismen, även hos Frankrikes republikanska militarism, hos den belgiska militarismen och till och med mer och mer hos den schweiziska milismilitarismen. Den socialdemokratiska kritiken segrade väsentligen under intrycket av den i början av 1892 i Vorwärtz publicerade skrivelsen av prins Georg i Sachsen (av den 8 juni 1891)[46], det bajerska krigsministeriets skrivelse (den 13 december 1891) såväl som tredagarsdebatten i riksdagen den 15-17 februari 1892. Efter de vanliga "övervägandena" och trakasserierna kom slutligen 1898 efter sju sorger och åtta bedrövelser reformen av militärstraffprocessordningen, vilken visserligen fortfarande i stort omfång genom uteslutning av offentligheten tillät den kristliga kärlekens mantel att täcka över fruktansvärda hemligheter i kasernerna, men vilken dock snart lät ett sådant hällregn av fasaväckande misshandlingsfall strömma ut över allmänheten, att alla invändningar mot den socialdemokratiska kritiken helt enkelt värnlöst spolades bort och att soldatplågeriet nästan överallt, även om det skedde än så motvilligt, erkändes som en bestående institution i den statsunderhållna militarismen. Man sökte, ärligt och mindre ärligt, att gå denna avskräckande, för den socialdemokratiska upphetsningen alltför gynnsamma institution inpå livet, även om man icke trodde på något större resultat så dock för att väcka det intryck, att man icke var belåten med denna företeelse utan beredd att göra sitt bästa för att avlägsna den. Man började att förfölja soldatplågarna med en viss hänsynslöshet; men viktigare än kampen mot militärmisshandlingarna blir dock självklart för militarismen den militära disciplinens intressen, blir dock att göra folket i vapen fogligt och berett till kamp mot sina egna internationella och nationella intressen. Man kan ju sammanställa domarna över soldatplågerier av den gemenaste art med de domar, vilka ofta nästan dagligen fällas på grund av helt obetydliga eller i upphetsning och i fyllan begångna förseelser av soldater mot befäl. Å ena sidan blodigt, drakoniskt umgällande av varje småsynd mot militarismens heliga anda, å den andra trots allt jämförelsevis milda efterräkningar och förståelse. Så är militärrättvisans kamp mot militärmisshandlingarna, vilka gå hand i hand med en obeveklig förkvävning av varje spår till självständighet eller jämlikhetsmedvetande hos de menige, enligt sin natur nästan resultatlös. Fallet arvprinsen av Sachsen-Meiningen, som hade mod att kalla manskapet självt till understöd i kampen mot misshandlingar, ja t.o.m. göra deras understöd till en plikt och så mera energiskt än vanligt gå till det ondas rot, säger allt. Han måste på grund av sitt djärva steg genast ta avsked ar tjänsten. Detta fall kastar ett bengaliskt ljus över den fullkomliga halt- och hopplösheten i den officiella kampen mot militärmisshandlingarna.
Den lilla boken "Kasernens offer", författad av vår partivän Rudolf Krafft, en f.d. bayersk officer, bearbetar ett värdefullt material med en sakkunskap, som endast kan utvecklas av en initierad. Regelbundna sammanställningar i vår partipress över de under bestämda tidsperioder kända processerna i soldatmisshandlingsmål leverera - även mot marinismen - en fruktansvärd mängd stoff, vilket tyvärr ännu icke underkastats någon sammanfattande bearbetning. Här är en viktig och tacksam uppgift att fylla.
Vi hysa vid vår principiella ståndpunkt till militarismen ingalunda några vanföreställningar. Om den scharnhortska "Förordningen angående militärstraff" säger: "Erfarenheten lär att rekryten utan stryk kan undervisas i exercis. En officer, för vilken detta skulle synas outförbart, fattas antingen den nödvändiga framställningsförmågan eller också det klara begreppet om exercisundervisning ..." så är det naturligtvis teoretiskt riktigt, men praktiskt är det långt före sin tid. Militärmisshandlingarna framspringa ur den kapitalistiska militarismens innersta väsen. Manskapsmaterialet är till en stor del icke andligen vuxet och till en än större del icke fysiskt vuxet de militära kraven, framförallt icke kraven på paraddrillen. I armén inträder allt flera unga människor med en livsåskådning, som är farlig för och fiende till den militära andan. Det gäller att i viss mån slita ur "karlen" hans hittillsvarande själ och proppa i honom en ny patriotiskt kungatrogen själ. Alla dessa uppgifter äro även för de skickligaste pedagoger olösliga och då bör man tala tyst om den sorts pedagoger, som stå militarismen till buds, vilken även på detta område måste spara mer än den älskar[47].
Och dessa militaristiska pedagoger ha ingalunda någon säker existens. De äro helt och hållet beroende av befälets välvilja och godtycke och måste varje ögonblick vara beredda att kastas på gatan om de icke fullgöra sin huvuduppgift att forma soldaterna efter militarismens bild - ett utmärkt medel att göra hela den militära befälsapparaten (officerare och underofficerare) ytterst foglig i högsta kommandots hand. Att dylikt befäl drilla med nervös hänsynslöshet är självklart; att det därvid jämnt heter "och är du icke villig brukar jag våld"; och att slutligen våldet - med den absoluta på död och liv gående makt, befälet har över sina underlydande, villkorslöst överlämnade som dessa äro åt sina överordnade - är en naturlig och mänskligt-nödvändig följd av orsakskedjan, i vilken även den nybakade japanska militarismen fast insnärjt sig. Även i denna klämma sitter militarismen fast.
Visserligen förefinnas orsakerna till en sådan "soldat"-glädje icke överallt likartade. Folkbildningens höjd utövar framförallt ett starkt modifierande inflytande[48]. Och det kan icke väcka förvåning att till och med den franska kolonialmilitarismen här sticker gynnsamt av mot den preussisk-tyska hemmilitarismen.
Oss bjuder emellertid just denna form av disciplinär våldsutövning, på grund av dess i systemet rotade nödvändighet, ett utmärkt medel att bekämpa militarismen principiellt och högst resultatrikt, att piska fram allt bredare folklager mot den, och att tillföra sådana kretsar klassmedvetande, vilka eljest ännu icke eller mycket svårare vore tillgängliga därför. Militärmisshandlingarna i förbindelse med den militära klassrättvisan, en av de mest uppviglade företeelserna hos det kapitalistiska barbariet, äro jämte deras karaktär av mullvadsfara för den militära disciplinen högst verksamma vapen i proletariatets befrielsekamp. Denna kapitalismens synd vänder sig dubbelt mot den själv. Och må syndaren göra aldrig så mycket bot, ärligt i hjälplös förkrossning eller i stil med Reinecke Fuchs, dessa vapen kunna icke berövas oss, ty trots säckväv och aska är denne ångerfulle syndare oförbätterlig.
Den historiska materialismen, läran om den dialektiska utvecklingen, är läran om den immuanenta nödvändigheten av vedergällning. Varje klassamhälle är dömt till självmord. Varje klassamhälle är en kraft, som städse vill det onda och städse skapar det goda, och även om det icke skulle vilja det onda, dock måste göra det onda, som måste tillintetgöras av arvsynden i dess klasskaraktär, vilket, vare sig det vill eller ej, måste frambringa den Oedipus, som en dag slår ihjäl det - och det i motsats till den sagolike Tebanen i fullt medvetande om fadermordet: i varje fall gäller detta för den kapitalistiska samhällsordningen, för proletariatet. Säkerligen skulle även den härskande klassen under kapitalismen mycket gärna vilja tillvarataga sina profitintressen i all gemytlighet. Då emellertid denna gemytlighet varken kommer överens med den kapitalistiska konkurrensen eller i längden motsvarar deras smak, ur vilkas ryggar kapitalismen skär remmar, så upprättar kapitalismen till skydd åt lönslaveriet, profitens allra heligaste, en vapenstyv, grym befästning för våldsherradömet. Och om militarismen är ett livsvillkor för kapitalismen, så är denna icke förtjust i militarismens jättekostnader i och för sig, tvärtom äro de den säkert hjärtligt oangenäma. Men då det nu en gång i våra dagar icke mera är möjligt att enligt den gamla kadmeiska regeln så tänder och låta beväpnade soldater växa ur marken, så är det intet annat att göra än att finna sig i militarismens Molochnatur och fodra dess omättliga glupskhet. Hur pinsam denna militarismens egenskap är för den härskande klassen, lära oss de årliga budgetbehandlingarna i parlamenten. Den vinningslystna kapitalismen kan återigen endast bli rörd vid penningpunkten, dess principiellt svaga sida. Militarismens dyrhet är det enda, som drar någon som helst gräns för den, åtminstone såvida kostnaderna skola bäras av borgerskapet självt. Men det är icke så farligt, profitmoralen söker och finner en lika bekväm som gemen utväg: att vältra den största eller en stor del av de militära bördorna på de folklagers skuldror, vilka icke endast äro de svagaste utan till vars förtryckande och pinande militarismen huvudsakligen är satt i scen. De kapitalistiska klasserna utnyttja, liksom de härskande klasserna under andra samhällsordningar, sitt våldsherravälde, som grundats på utsugning av proletariatet, till att låta de förtryckta och utsugna klasserna icke endast själva smida utan även till att låta dem betala sina kedjor. Icke nog med att man gör folkets egna söner till folkets bödlar, man pressar även solden åt dessa bödlar, så långt krafterna räcka, ur folkets svett och blod. Och även om man här och där inser den uppviglande verkan av detta blodiga bovstreck, så blir kapitalismen trogen sin tro in i döden, tron på den gyllne kalven.
Säkert förminskar denna avvältring av de militära bördorna på de fattigare klasserna utsugningsmöjligheten av dessa klasser, det är icke att rida på ord; och även detta bidrager till att stämma den utsugningskära kapitalismen retsamt mot Moloch.
Militarismen tynger som en blyvikt hela vårt liv; den är emellertid i synnerhet en ekonomisk blyvikt, ett ok under vilket vårt ekonomiska liv suckar, en vampyr, som suger ut det, i det den drager folkets bästa krafter år för år undan det produktiva och det kulturella arbetet, - i Tyskland runt räknat alltjämt 655,000 av de kraftigaste och förvärvsdugligaste männen på 20-22 år - och slutligen på grund av sina vanvettiga direkta kostnader. I Tyskland steg den i språngmarsch växande militär- och marinbudgeten jämte kolonialbudgeten, men utom efterskottsbudgeten, för året 1906-1907 till 1,300,000,000 mark (1 mark = 90 öre) eller i runt tal en och en tredjedels miljard[49]. Andra militärstaters kostnader äro jämförelsevis icke lägre[50] och till och med i de mera välsignade staterna intaga de militära utgifterna en härskande ställning i statshushållningen: t.ex. den amerikanska unionen, England (1904-1905 för armé och flotta: 1,321 miljoner), Belgien och Schweiz. Utvecklingen går överallt i en ändlös stegring; ända till gränsen av vad som är möjligt att åstadkomma.
Mycket vacker är följande sammanställning i Nouveau Manuel du soldat:
"1899 hade Europa en militärbudget på 7 miljarder 184,321,093 francs (1 francs = 72 öre).
Det sysselsatte militäriskt 4 miljoner 169,321 man, vilka, om de arbetade, dagligen skulle producera (efter en beräkning av 3 francs pr dag och man) för 12 miljoner 507,963 francs.
Det använde vidare militäriskt 710,342 hästar, vilka efter 2 francs pr dag och häst dagligen skulle kunna frambringa för 1 miljon 420,684 francs.
Tillsammans gör detta 13 miljoner 928,647 francs.
Dessa siffror multiplicerade med 300 gör i förlorade produktionsvärden med tillägg av budgeten 11 miljarder 362 miljoner 915,913 francs."
Från 1899-1907 har emellertid endast i Tyskland militärbudgeten vuxit från i runt tal 920 miljoner till i runt tal 1,300 miljoner alltså med över 40 procent. Hela summan av militära kostnader torde - oberäknat kostnaderna för det rysk-japanska kriget - nu för Europa belöpa sig till ungefär 13 miljarder mark pr år, d.v.s. i runt tal 13 procent av världens sammanlagda utrikeshandel - sannerligen en äkta bankruttörshushållning.
Liksom i de ryska Östersjöprovinserna den militära undertryckningen av revolutionen överläts till de av revolutionen träffade baronerna, så har Amerika förverkligat den obegränsade möjligheten att i viss mån på entreprenad åt överklassen överlämna upprätthållandet av den kapitalistiska ordningen i fredstider: se Pinkertons, vilken helt enkelt blivit en legal institution för klasskampen. Denna institution har dock, liksom den belgiska formen av borgargarde, den fördelen att mildra[51] de ledsagare av militarismen, vilka överklassen själv finna föga älskvärda (soldatmisshandlingarna, kostnaderna o.s.v.) och därmed undanhålla det kapitalistiska samhällets fiende ett högst verksamt agitationsämne. Men denna för proletariatet ingenting mindre än angenäma utväg som förut påpekats är i regel spärrad för de kapitalistiska staterna och vägen till den ekonomiskt mycket mindre besvärliga milisen är den för överskådlig tid förbjuden av hänsyn till härens inre politiska uppgift, härens klasskampsfunktion, vilket tvingar fram en rent av utpräglad tendens att avskaffa den redan befintliga milisen.
Man jämföre tyska rikets hela budget för 1906-1907 på en höjd av 2,397,324,000 mark med den andel därav, som faller på här och flotta. Alla övriga poster spela gentemot denna enda väldiga endast rollen av små drabanter. Hela skatteväsendet, hela finansförvaltningen grupperar sig omkring militärbudgeten, "liksom stjärnehären ställer upp sig omkring solen".
Så blir militarismen en fruktansvärd hämsko, ofta dödgrävare, till och med för de kulturella framsteg, som i och för sig låge i den bestående samhällsordningens intresse. Skola, konst, vetenskap, allmän hygien, kommunikationsväsende, allt behandlas ytterst styvmoderligt, emedan vi icke få någonting över för kulturuppgifter, för att begagna ett känt ord, på grund av Molochs glupskhet. Ministerordet: kulturuppgifterna lida icke, upptogs på sin höjd med övertygad tillslutning av de ostelbiska junkrarna med deras ringa kulturanspråk, medan det endast förmådde avtvinga representanterna för det kapitalistiska samhället själva ett augurlöje. Siffror bevisa. En sammanställning av de en och en tredjedels miljarderna på den tyska militärbudgeten 1906 med de 171 miljonerna, som Preussen använde för undervisning av alla slag, de 420 miljonerna, som Österrike-Ungern 1900 gav ut för militära ändamål med de 5 ½ miljonerna för folkskoleväsendet, äro tillräckliga. Den nyaste preussiska skolunderhållningslagen, med dess lilla reglering av lärarnas lönefråga, och den beryktade Studtska skrivelsen mot förbättringen i städerna av lärarelönerna, tala mera än tjocka böcker.
Tyskland vore rikt nog att fullgöra alla kulturuppgifter; och ju mera dessa uppgifter fullgjordes desto lättare bleve det att bära kostnaderna därför. Men den militära barriären spärrar vägen.
Det sätt, på vilket de nödvändiga inkomsterna för de militära bördorna uppbringas i Tyskland - och i andra länder t.ex. Frankrike knappast mindre - är alldeles särskilt upprörande. Militarismen är, kan man nästan säga, skaparen och upprätthållaren av det tryckande, orättfärdiga, indirekta skattesystemet. Hela riks-, tull- och skattehushållningen, som går ut på utplundring av den stora massan - d.v.s. den fattiga behövande massan av vår befolkning - och vilken vi också kunna tacka, att t.ex. år 1906 levnadsomkostnaderna för massan i genomsnitt steg med 10 till 15 procent i jämförelse med åren 1900 till 1904, tjänar jämte junkerherrarna, denna parasitklass, vilken återigen till en mycket stor del underhållas så ömt av militaristiska skäl, i första hand militaristiska ändamål. Icke mindre kunna vi tacka denna hushållning, att vårt kommunikationsväsen, vars utbildning och fullkomning för övrigt ligger i kapitalismens högsta intresse, om denna är förståndig och om sina intressen klokt medveten, icke på långt när motsvarar kraven och teknikens utveckling, utan utnyttjas som en mjölkande ko till en särskild indirekt beskattning av folket. Det sista Stengelska riksfinansförslaget kan här öppna ögonen på de blinda. Nästan ända till öret låter det sig beräkna, att detta förslag endast framkallats av nödvändigheten att tillstoppa det 200 miljonershål, som militarismen åter rivit i rikskassan; och skattelagarnas art, som tungt belastar masskonsumtionen av bier, tobak o.s.v., ja t.o.m. kommunikationen, denna kapitalismens livsluft, bildar en för träfflig illustration till det ovan anförda.
Intet tvivel kan alltså råda därom, att militarismen i många avseenden är en svår börda för kapitalismen själv, men denna börda sitter lika fast i dess nacke som den hemlighetsfulla gubben på Sindbads, sjömannens skuldror. Den behöver militarismen liksom man i kriget behöver spioner och i fredstider skarprättare och bödelsknektar. Den må hata men den kan icke undvara den, precis som den kristliga kulturmänniskan avskyr synderna mot evangeliet och likväl icke kan leva utan dem. Militarismen är en kapitalismens arvsynd, vilken visserligen här och där är tillgänglig för bättring men från vilken dock först socialismens skärseld skall rena den.
Vi ha även sett, hur militarismen nära nog blivit den axel, omkring vilken vårt politiska, sociala och ekonomiska liv vrider sig, hur den blivit regissören, som låter den kapitalistiska dockteaterns dockor dansa på nervus rerum's tråd. Vi ha sett vilket ändamål militarismen tjänar, hur den försöker nå detta mål och hur den vid fullföljandet av sitt ändamål själv med naturnödvändighet måste alstra det gift, av vilket den skall dödes dö. Vi ha även behandlat frågan, vilken viktig statsskyddande tyvärr blott föga resultatrika roll den spelar som karaktärsskola för folket i brokig rock och i det civila livet. Därmed nöjer den sig emellertid icke utan utövar redan nu i lugna tider sin statsskyddande verksamhet i olika riktningar, som förberedelser, som övningar för sin stora dag, då den efter en lång lärlings- och gesälltid har att leverera sitt mästerstycke, för den dag, då folket fräckt och egenmäktigt reser sig mot sina herrar, det stora kladderadatsch's dag.
På denna dag, vilken dess livgarde hellre ser gå upp i dag än i morgon, emedan det då så mycket säkrare hoppas kunna göra den till en syndaflod för socialdemokratin, skall det av hjärtans lust med gud för kung och fosterland fusiljera, karteschera och massakrera en gross; den 22 januari 1905 och den blodiga majveckan 1871 skola vara dess ideal och förebilder. Utmärkt vackert prisade i april 1894 Wiens kårkommendant Schönfeldt vid en bankett, där överklassen kalasade: "I kunnen vara försäkrade, att I skolen finna även oss bakom Eder front om samhällets existens och njutandet av den surt förvärvade egendomen är hotad. Om borgaren står i första raden, skyndar soldaten till hjälp!" Alltså den bepansrade näven är städse lyftad, beredd att slå förkrossande ned. Man hycklar "till upprätthållandet av ordningen", "till skydd för arbetets frihet" och man menar "till tryggande av undertryckningen", "till skydd för utsugningen". Höjer sig proletariatet i obekväm livaktighet och makt, söker genast militarismen sabelrasslande skrämma det tillbaka; allestädes närvarande och allsmäktig står den bakom varje arbetarfientlig aktion från statsmyndigheternas sida och förlänar den det sista ännu oövervinneliga eftertrycket; den håller sig emellertid icke endast i bakgrunden i avvaktan på de stora ögonblicken utan står städse målmedvetet beredd att understödja även den alldagliga kampen och att i seg småkamp befästa den kapitalistiska ordningens pelare. Denna mångsysslande mångsidighet kännetecknar i sitt raffinement den kapitalistiska militarismen.
Militarismen är som kapitalismens funktionär mycket väl medveten om att dess högsta och heligaste uppgift är främjandet av kapitalistprofiten. Så håller den sig för väl befogad t.o.m. förpliktad att officiellt eller officiöst ställa soldaterna som arbetsboskap till hjälp åt kapitalisterna, särskilt junkerdömet, mot den av omänsklig utsugning och brutalisering av lantarbetarna framkallade folkbristen.
Soldater som skördepermitterade är en lika ständig som för arbetarnas intressen skadlig och fientlig företeelse, som tillika - liksom kalfaktorsväsendet - avslöjar svindeln i påståendet om den rent militäriska nödvändigheten av den långa tjänstetiden även gentemot monomanerna på noggrann marsch och paraddrill i all dess otrolighet och tölpaktighet och återkallar i minnet det förjenensiska kompanisystemet. De mycket talrika fall under vilka soldater utlagas till hjälp vid stark post- och järnvägstrafik, äro visserligen mera komplicerade, men höra dock även hit.
Omedelbart griper militarismen in i arbetarnas emancipationssträvanden, i det den militäriskt kommenderar soldaterna till strejkbrytartjänst. Vi behöva endast erinra oss det senast uppfriskade fallet med den nuvarande kommendören för riksbakdantareförbundet mot socialdemokratin, generallöjtnanten v. Liebert, som redan år 1896 som simpel överste begrep, att strejk är en offentlig kalamitet liksom eldsvåda och vattenbrist, naturligtvis en kalamitet för arbetsgivaredömet, som vars skyddsande och verkställare han kände sig.
Särskilt beryktad är dessutom i Tyskland den vid Nürnbergsstrejken sommaren 1906 utövade metoden, att med milt tryck skjuta in det till avsked kommande manskapet i strejkbrytarnas led.
Ojämförligt större betydelse kunna tre icke tyska händelser göra anspråk på: det stordragna militära strejkbryteriet under den holländska järnvägsstrejken i januari 1903, vilket kröntes med seger genom att järnvägsmännen frånrövades föreningsrätten; det militära strejkbryteriet under den ungerska järnvägsstrejken 1904, vid vilken militärförvaltningen gick ännu längre och, frånsett kommenderandet av det i aktiv tjänst stående manskapet till strejkbryteri, - detta manskap hölls lagvidrigt under fanorna utöver tjänstetiden - icke skämdes att inkalla reservister och lantvärnsfolk bland järnvägsmännen liksom ock andra reservister och lantvärnsfolk, vars tekniska bildning gjorde dem lämpliga därtill, och att tvinga dem med militärisk fuktel till strejkbrytartjänst; slutligen det militära strejkbryteriet vid den bulgariska järnvägsstrejken den 3 januari 1907. Icke mindre viktig är den i början av december 1906 i Ungern av åkerbruksministern hand i hand med krigsministern inaugurerade kampen mot lantarbetarnas förenings- och strejkrätt, i vilken den omtänksamma utbildningen av soldaterna till skördearbets-strejkbrytarkolonner står i förgrunden.
Även i Frankrike är soldatstrejkbryteriet välbekant.
Att den militäriska uppfostran till arbetsvillighet systematiskt pågår, och att de ur den aktiva armén frigivna arbetarna genom sin beredvillighet att falla klasskamraterna i ryggen kunna bli farliga för det kämpande proletariatet måste jämväl räknas till de internationella militaristiska vinsterna.
Alla militärer äro från begynnelsen övertygade om den kapitalistiska sanningen av den sats, som säger, att bakom varje strejk lurar revolutionens hydra. Därför är armén ständigt på post, för att där polisens knytnävar, sablar och revolvrar icke räcka till gentemot s.k. strejkexsesser med sabelhugg och gevärsskott tvinga de egenmäktiga arbetsgivareslavarna till eftergift. Detta gäller om alla kapitalistiska stater och naturligtvis i vidaste mått även om det ännu icke helt och hållet kapitalistiska Ryssland, som på grund av särskilda politiska och kulturella omständigheter här icke kan betraktas som typiskt. Och om även Italien och Österrike härvidlag marschera i täten, är det dock för den historiska värdesättningen av den republikanska statsformen under kapitalistiskt ekonomisystem av allra största vikt, att ständigt påpeka att, England undantaget, soldatesken aldrig varit så villig att undertrycka strejker i arbetsgivarnas intresse eller hugga så hänsynslöst blodigt som i halvt eller helt republikanska stater, t.ex. Belgien och Frankrike, med vilka världens friaste stater Schweiz och Amerika gott kunna uthärda en jämförelse. Ryssland är som alltid då det gäller grymheter omöjligt att värdesätta. Barbari eller bättre vild djuriskhet är det allmänna kulturtillståndet hos dess härskande klasser och den naturliga driften hos dess militarism, som ända från proletariatets första harmlösa rörelser bokstavligen badat sig i fredliga arbetares blod, arbetare, som i sin gränslösa nöd höjde ett förtvivlans skri efter befrielse. Man kan ej nämna ett enstaka fall, ty det skulle vara att god