Skrivet: I februari - april 1915 (under fängelsetiden)
Publicerat: Ffg i Zürich i februari 1916 och därefter
illegalt spridd i Tyskland. Originalets titel: "Die Krise der Socialdemokratie".
Översättning: Lars Krumlinde
Digitalisering: Martin Fahlgren
HTML: Jonas Holmgren
Denna politiska analys kom till i april 1915. Vissa yttre omständigheter gjorde att publiceringen den gången måste uppskjutas.
Att skriften nu ges ut beror främst på nödvändigheten av att förhindra att arbetarklassen förlorar de socialistiska partisammanhangen ur sikte. Risken för att så kan ske blir allt större ju längre tid världskriget varar.
Pamfletten återges i sin ursprungliga utformning, för att läsaren skall kunna bilda sig en uppfattning om den historiskmaterialistiska analysens förmåga att kartlägga utvecklingen.
Genom att angripa legenden om ett tyskt försvarskrig, och avslöja de imperialistiska strävandena att med hjälp av en aggressiv politik ställa Turkiet under tysk kontroll, förutsade den vad som senare bekräftats under krigets gång och som nu, sedan Orienten blivit av central militär betydelse, uppenbarats för hela världens blickar.
2/1 1916.
Scenen har förändrats totalt. Sex veckors-marschen mot Paris har blivit till ett världsdrama; massdödandet har blivit ett tröttande enformigt rutinarbete, och ändå har man inte på minsta sätt kommit närmare lösningen. De borgerliga härskarna har fastnat i sin egen fälla och kan inte längre betvinga de andar man frambesvurit.
Hänförelsens tid är förbi. Borta är de patriotiska gatudemonstrationerna, klappjakten på bilar av främmande typ, strömmen av falska telegram, de med kolerabakterier förgiftade brunnarna, de på alla Berlins järnvägsbroar bombkastande ryska studenterna, de över Nürnberg flygande fransmännen, gatuuppträdena med spionsökande folkmassor, vågorna av öronbedövande musik och patriotiska sånger i folkträngseln på konditorierna; stämningarna som förvandlade städernas invånare till en skränande pöbel, ivrig att frambringa angivelser, misshandla kvinnor, höja sina leverop och med vilda ryktens hjälp hetsa upp sig till ett vansinnesrus: en fanatisk mordlusta, en Kischineff-atmosfär, där polisen i gathörnet blev ensam som representant för den mänskliga värdigheten.
Skådespelet har mist sin tjuskraft. Reservisterna hör inte längre några höga jubelskrin från unga flickor som springer fram mot deras vagnar, och de står inte längre glatt leende i tågfönstren för att vinka till folket; i stället vandrar de tyst och stilla genom gatorna, där människor med förgrämda ansikten går till sina vardagliga sysslor.
I det bleka dagsljusets tillnyktrade atmosfär kan man höra en annan kör: de hesa tjuten från slagfältets gamar och hyenor. Tiotusen tält, garanterat reglementsenliga! 100 ton fläsk, kakao, kaffesurrogat, levereras direkt mot kontant betalning! Granater, svarvar, patronväskor, äktenskapsbyrå för soldatänkor, läderbälten, agentur för arméleveranser - endast allvarligt menade erbjudanden! Den kanonmat, som i augusti och september med patriotisk hänförelse lastades på tågen, ruttnar nu i Belgien, vid Vogeserna och i Masurien, medan profitmöjligheterna frodas på de dödas gravar. Det gäller att hinna samla så mycket som möjligt i ladorna. Tvärsöver världshavet sträcker sig tusentals giriga händer för att få vara med om att dela skörden.
Affärslivet trivs gott bland ruinerna. Städer blir till högar av grus, byar blir kyrkogårdar, länder blir ödemarker, folken blir tiggarskaror och kyrkorna stall; folkrätt, statsfördrag, statsförbund, de heligaste begreppen och de högsta normerna - allt trasas sönder; varenda härskare av Guds nåde blir för sin kusin på motståndarsidan en dumskalle och en ynklig löftesbrytare, varje diplomat utmålar sina kollegor i fiendelägret som baksluga skurkar, varje regering skildras av sina motståndare som skapare av sitt folks olycksöden, värd att föraktas av alla; och i Venedig, Lissabon, Moskva och Singapore rasar hungerkravallerna, i Ryssland härjar pesten, och överallt råder förtvivlan och elände.
Det borgerliga samhället vadar i blod och står skändat, vanärat och drypande av orenlighet - så ter det sig nu. Inte som när det sedesamt och prydligt försökte framstå som en rättsstat av frid och ordning, kultur, filosofi och etik - avklätt visar det sig nu i sin rätta gestalt: som ett rasande vilddjur, som en orgie av anarki och som en pesthärd för kulturen och mänskligheten.
Och mitt i denna orgie har historien fått bevittna en katastrofal världshändelse: den internationella socialdemokratins kapitulation. Om proletariatet kunde låta sig luras till att ignorera den, skulle det göra sig skyldigt till den mest ödesdigra dåraktighet det kan begå. "... Demokraten" (det vill säga den revolutionäre småborgaren) säger Marx, "bär inte själv skulden för de skamliga nederlag han kan få utstå, och därför går han också igenom dem utan skam men med en förnyad övertygelse om att han måste segra: han och hans parti ska inte få överge sin tidigare inställning; tvärtom måste situationen snart förändras till deras förmån."
Det moderna proletariatet har valt en annan attityd när historien satt det på prov. Dess misstag är lika oerhörda som dess uppgifter. Inget på förhand givet allmängiltigt program visar vilken väg det måste gå; inte heller har det någon ofelbar ledare att lita till. Den historiska erfarenheten är dess enda läromästare, och dess törnbeströdda stig mot befrielsen tvingar det inte endast att genomgå omätliga lidanden utan också att begå oräkneliga misstag. Om proletariatet ska kunna nå sin vandrings mål, frigörelsen, måste det ta lärdom av sina misstag. En hård, hänsynslös självkritik, som analyserar alla förhållanden från grunden, utgör den socialistiska rörelsens ljuskälla och livsluft. Att det socialistiska proletariatet kastats in i det världskrig som nu pågår är en exempellös katastrof för mänskligheten. Men endast om det internationella proletariatet undgår att inse djupet av detta fall och vägrar ta lärdom av det, kan socialismens sak sägas vara förlorad.
Det är de senaste fyrtiofem årens arbete i den moderna arbetarrörelsens historia som nu står på spel. Vad vi upplever är den kritiska summeringen av nästan ett halvsekels strävanden. Likviderandet av Pariskommunen betydde slutet på den första Internationalen och den europeiska arbetarkampens första fas. Därefter började en ny epok. I stället för de spontana revolutionerna, upproren, barrikadstriderna, efter vilka proletariatet alltid återföll till sin tidigare passivitet, kom den dagliga systematiska kampen, utnyttjandet av den borgerliga parlamentarismen, massorganiserandet, samordnandet av den ekonomiska och den politiska kampen; och förenandet av de socialistiska idealen och den ihärdiga striden för de mest aktuella intressena. För första gången lyste en strängt vetenskaplig lära som ledstjärna för proletariatet och dess sak. Förut hade man i varje land på egen hand experimenterat med en mångfald av sekter, skolor och utopiska förkunnelser; nu erhöll man en enhetlig och internationell teoretisk grundval, där länderna samordnades som trådar i en väv. De marxistiska lärdomarna betydde för arbetarklassen i alla världens nationer att man erhöll en kompass, med vars hjälp man kunde orientera sig i samtidens överflöd av händelser, i det att man ståndaktigt och kompromisslöst lätt stridstaktiken förbli inriktad på det slutliga målet.
Det var den tyska socialdemokratin som upprätthöll, hävdade och försvarade denna nya metod. Krigsutbrottet 1870 och Pariskommunens nederlag resulterade i att den europeiska arbetarrörelsens tyngdpunkt flyttades till Tyskland. Liksom Frankrike varit den klassiska skådeplatsen för den första fasen av proletariatets klasskamp, då Paris var den europeiska arbetarklassens bultande och blödande hjärta, blev de tyska arbetarna rörelsens förtrupp under denna kamps andra fas. Med ett lika outtröttligt som uppoffrande arbete har de byggt upp den starkaste och mest föredömliga organisationen, skapat den största pressen, frambringat den effektivaste bildnings- och upplysningsapparaten, samlat det största antalet väljare och uppnått den mäktigaste parlamentsrepresentationen. Den tyska socialdemokratin har ansetts vara det trognaste realiserandet av den marxistiska socialismen. Den har innehaft och befäst en särställning som den andra Internationalens ledare och läromästare. Friedrich Engels skrev 1895 i sitt berömda förord till Marx' "Klasstriderna i Frankrike": "Den tyska socialdemokratin intar en särställning, vad än må inträffa i andra länder, och därför har den åtminstone för närvarande en särskild uppgift. De två millioner väljare som den kan sända till valurnorna utgör tillsammans med sina meningsfränder, de icke röstberättigade unga männen och kvinnorna, den talrikaste och mest kompakta massan, den starkaste och mest inflytelserika gruppen i det internationella proletariatets armé."
I Wiener Arbeiterzeitung kallade man den 5 augusti 1914 den tyska socialdemokratin för "ädelstenen i det klassmedvetna proletariatets organisation". De socialdemokratiska partierna i Frankrike, Italien och Belgien följde med allt större entusiasm i dess fotspår, liksom arbetarorganisationerna i Holland, Skandinavien, Schweiz och Förenta staterna. I slaviska länder som Ryssland och Balkanstaterna ägnade socialisterna sina tyska trosfränder en obegränsad och nära nog helt okritisk beundran. I den andra Internationalen spelade den tyska "kärntruppen" en dominerande roll. På kongresserna och på den internationella socialismens sammankomster blev den tyska socialdemokratins åsikter utslagsgivande. "Detta är oantagbart för oss tyskar" var en replik som vanligen räckte för att bestämma Internationalens hållning i en fråga. Med ett förtroende utan förbehåll följde Internationalen den mäktiga och så högt beundrade tyska socialdemokratin, som alla socialister var stolta över och som fruktades av de härskande klasserna i alla länder.
Och vad fick vi bevittna i Tyskland, när den stora historiska prövotiden kom? Det djupaste fall mot ett ohyggligt sammanbrott. Ingenstans har proletariatets organisation så fullständigt underordnats imperialismens intressen som i Tyskland, och ingenstans accepteras belägringstillståndet så undergivet; i högre grad än i något annat land har man där lyckats tysta pressen, lamslå den allmänna opinionen och tvinga arbetarklassen att avbryta sin politiska och ekonomiska kamp.
Men den tyska socialdemokratin tjänade inte bara som den viktigaste förtruppen; den var också hjärnan bakom Internationalens beslut. Därför måste den besinna och analysera sin egen situation. Det är dess plikt att gå i spetsen i arbetet för att rädda den internationella socialismen, och detta måste ske med hjälp av en skoningslös självkritik. Inget annat parti och ingen annan klass inom det borgerliga samhället kan öppet visa sina egna fel och brister i självkritikens klara spegel, ty spegeln skulle alltför klart visa dessa partiers historiska betingelser och utsikter. Arbetarklassen behöver aldrig frukta sanningen ens när den tvingar till bitter självrannsakan, ty dess svagheter beror endast på tillfälliga misstag, och historiens omutliga lagar ger den dess kraft tillbaka och garanterar dess slutliga seger.
Makten att utöva en skoningslös självkritik är för arbetarklassen inte endast ett privilegium utan också en bjudande plikt. Vad vi kämpat för är mänsklighetens dyrbaraste skatter, som proletariatet fått som sin lott att beskydda! Och medan det borgerliga samhället, vanärat och skändat i krigets blodiga orgier, ilar vidare mot sin undergång, måste det internationella proletariatet resa sig och lyfta upp de gyllene klenoder som man i ett ögonblick av svaghet och förvirring låtit försvinna ner i världskrigets vilt rasande virvelströmmar.
En sak är säker: världskriget utgör en historisk vändpunkt. Det är en dåraktig villfarelse att tro att vi endast behöver vänta på att kriget skall ta slut, precis som haren inkrupen under en skyddande buske väntar på att ett oväder skall rasa färdigt, för att sedan bara glatt återgå till den vardagliga lunken. Kriget har förändrat villkoren för vår kamp, och allra mest har det förändrat oss själva. Den kapitalistiska utvecklingens grundlagar, kriget på liv och död mellan kapital och arbete, har förvisso inte mildrats eller förändrats. Redan nu, när kriget fortfarande rasar som häftigast, faller maskerna av och blottar de välbekanta motbjudande och grinande dragen. Men den imperialistiska vulkanens utbrott har i oerhörd grad ökat utvecklingens tempo: de samhälleliga konflikternas häftighet och de för det socialistiska proletariatet förestående uppgifternas omfattning får arbetarrörelsens tidigare historia att te sig som en skyddad idyll.
Detta krig var historiskt sett vad som erfordrades för att man med kraft och auktoritet skulle kunna tillvarata proletariatets intressen. Hos Marx, som med profetisk blick förutsett så många historiska tilldragelser, kan man i skriften "Klasstriderna i Frankrike" finna följande märkliga rader:
"I Frankrike har småborgarna övertagit den uppgift som normalt tillkommer den industriella bourgeoisien (att kämpa för parlamentarismens principer); och arbetarna svarar för den insats som normalt småborgarna borde stå för (kampen för en demokratisk republik), men vem åtar sig arbetarnas uppgift? Ingen. Arbetarnas problem ger i Frankrike upphov till proklamationer, men man förmår inte lösa dem. De kan ingenstans lösas inom ramen för några nationella gränser. Klasskampen inom det franska samhället kommer att utvecklas till en världsomfattande kamp, där nationerna kommer att ställas emot varandra. Lösningen kan uppnås först när världskriget gett proletariatet ledningen inom den nation som kontrollerar världsmarknaden, nämligen England. Den revolution som här inte når sin fullbordan utan endast sin organisatoriska begynnelse är ingalunda någon kortvarig process. Dagens släkte är som judarna som Moses förde genom öknen. Dess uppgift är att erövra en ny värld, men det måste också offra sig för att bereda plats för generationer som är vuxna alla denna nya världs möjligheter."
Detta skrevs 1850, då England var det enda kapitalistiskt utvecklade landet och det engelska proletariatet hade den bästa politiska organisationen, som genom nationens industriella uppsving tycktes kallad att ta ledningen för den internationella arbetarrörelsen. Om man i stället för "England" läser "Tyskland", blir Marx' ord en spådom, som på ett genialt sätt karakteriserar dagens situation. Kriget har kommit för att tvinga det tyska proletariatet att leda folket mot den "organisatoriska begynnelsen", inledningen till den stora internationella kraftmätningen, där arbete och kapital ska kämpa om den politiska makten.
Och har vi egentligen någonsin tänkt oss någon annan roll för arbetarklassen i världskriget? Låt oss minnas hur vi ännu för en kort tid sedan brukade skildra den väntade utvecklingen.
"Sedan kommer katastrofen. Mellan sexton och arton millioner av de olika europeiska staternas bästa män kommer att kallas ut i fält för att bekämpa varandra med effektiva mordredskap. Men jag är övertygad om att man kommer att marschera mot ett stort sammanbrott. Det kommer att inträffa utan att behöva framkallas av oss. Man kommer att driva situationen mot dess yttersta konsekvenser och framkalla en katastrof. Bourgeoisien kommer att i riklig mån få skörda vad den har sått. Den borgerliga världens Ragnarök är i antågande. Var säkra på att det snart kommer!"
Så talade Bebel, som representerade vår grupp i riksdagens Marockodebatt.
Partiets officiella flygblad "Imperialism eller socialism?", som för några år sedan spreds i hundratusentals exemplar, slutade med dessa ord:
"Kampen mot imperialismen utvecklar sig alltmer till att bli en strid mellan kapital och arbete. Kapitalism, krigsfara och höga priser - eller socialism, fred och välstånd åt alla? Så avtecknar sig frågan. Vi närmar oss en tid av historiskt viktiga avgöranden. Proletariatet måste outtröttligt sträva för sin världshistoriska uppgift: att förstärka sin rörelses makt och sina idéers skärpa. Arbetarklassen kommer att stå beredd när det historiska ögonblicket är inne, och att vara beredd är allt som behövs, vad som än månde hända - vare sig det lyckas oss att bespara mänskligheten ett världskrigs fruktansvärda lidanden eller det visar sig att den kapitalistiska världen måste bringas att försvinna genom våld och blodsutgjutelse, för att på så sätt sluta som den börjat."
I socialdemokratins officiella "Handbok för väljare" från 1911, då de senaste riksdagsvalen ägde rum, kan man på sidan 42 läsa följande om det väntade världskriget:
"Tror våra styresmän och de härskande klasserna att de har rätt att fordra dessa ohyggliga ting av sina folk? Kommer inte folken att med ett skri av vrede och förfäran resa sig för att stoppa mördandet?
Kommer de inte att fråga sig varför allt detta skall ske, och vem det kan vara till gagn för? Kommer de inte att säga sig att endast dårar skulle kunna låta sig behandlas på detta sätt utan att göra motstånd?
Den som objektivt bedömer möjligheterna av ett stort europeiskt krig kan inte undgå att dra denna slutsats.
Nästa krig i Europa kommer att bli ett hasardspel med större insatser än vad som någonsin tidigare förekommit, och allt tyder på att det blir det sista kriget."
Med uttalanden av detta slag säkrade våra nuvarande representanter i riksdagen sina 110 mandat.
När "Panther-språnget" mot Agadir och den tyska imperialismens vapenskramlande hetsaktioner på sommaren 1911 ställt Europa inför möjligheten av ett omedelbart förestående krigsutbrott, antog en internationell församling i London den 4 augusti följande resolution:
"De av tyska, spanska, engelska, holländska och franska arbetarorganisationer utsedda representanterna förklarar sig härmed redo att med alla tillgängliga medel motsatta sig varje krigsförklaring. Alla representerade nationer är förpliktade att i överensstämmelse med sina nationella och internationella kongressers beslut aktivt motsätta sig sina härskande klassers kriminella intriger."
När den långa raden av socialistrepresentanter i november 1912 anlände till domkyrkan i Basel för att delta i den internationella kongressen där, kände de emellertid en föraning av det stora ödesdrama som förestod, och alla de närvarande kände hur de förenades i ett heroiskt beslut.
Den reserverade och skeptiske Victor Adler utropade:
"Kamrater, det viktigaste är att vi här samlats vid kraftkällan för våra strävanden, så att var och en av oss här kan hämta styrka inför kampen i sitt hemland, där han med alla medel och all sin förmåga måste motarbeta verkställandet av en sådan förbrytelse som ett krig skulle innebära. Och om det skulle genomföras, om det verkligen skulle gå att genomföra, då måste vi se till att det får bilda en vändpunkt.
Detta är den tanke som besjälar hela Internationalen.
Och att det civiliserade Europa skall hemsökas av mord, pest och förödelse är en tanke som måste få oss att skälva i ångest, medan vi känner indignationen och vreden växa i våra hjärtan. Vi frågar oss om de arbetande klasserna ännu i dag kan behandlas som kreatur, som utan protester låter sig ledas bort för att slaktas!"
Troelestra talade för "de små nationerna", främst för belgiernas räkning:
"De små nationernas proletariat är redo att offra liv och egendom för att stödja Internationalens beslut om vad som kan göras för att hålla kriget borta. Vi vill än en gång ge uttryck för vår tro att de stora staternas unga proletärer, om deras härskande klasser befaller dem att gripa till vapen för att tillfredsställa sina styresmäns maktbegär och vinningslystnad på de små staternas bekostnad, kommer att ta starka intryck av sina arbetande föräldrars inställning till klasskampen och betänka sig ytterst noga, innan de låter sig inordnas i detta kultur fientliga företag och går till angrepp mot oss, deras vänner och bröder."
Jaurès läste upp Internationalens manifest mot kriget och avslutade sitt tal med följande ord:
"Internationalen representerar alla de moraliskt ansvarsmedvetna krafterna i världen! Och kommer det tragiska ögonblick, då vi måste stå beredda att offra allt, skall kännedomen om dessa krafter ge oss stöd och styrka. Inte bara med lätt vägande ord, nej, ur djupet av vårt inre förklarar vi oss redo till alla offer som krävs".
Det var som en helig ed. Världens blickar riktades mot domkyrkan i Basel, där klockorna med högtidligt allvar ringde in den kommande kraftmätningen mellan arbetets kämpande skaror och kapitalets makthavare.
Den 3 december 1912 yttrade socialdemokraten David följande i den tyska riksdagen:
"Jag erkänner att detta var ett av de största ögonblicken i mitt liv. När domkyrkans klockor ringde samman de socialdemokratiska representanterna för en rad olika länder och de röda fanorna inne i kyrkan grupperade sig kring altaret, medan folkens utskickade sändebud väntade på att orgeln skulle tolka deras hopp om fred, upplevde jag allt detta som någonting oförglömligt ... Ni måste alla fatta vad detta innebär. Folkens breda lager har upphört att vara omedvetna och viljelösa människohopar. Detta är någonting nytt i historien. Förr kunde personer, i vilkas intresse det låg att krig utbröt, förblinda folken och hetsa dem samman för att slakta varandra. Den tiden är förbi. Folken låter sig inte längre utnyttjas som viljelösa verktyg och hantlangare åt krigsspekulanter, vilken ställning dessa än må ha."
Ännu den 26 juli 1914, en vecka före krigsutbrottet, skriver tyska partitidningar så här:
"Vi är inte några marionetter; vi bekämpar med all vår energi det system som gör människorna till resignerade slavar under de blint härskande omständigheternas välde, denna kapitalism, som står i begrepp att förvandla det fredslängtande Europa till ett av blodångor rykande slakthus. Om de destruktiva krafterna segrar, om de tyska arbetarnas och det internationella proletariatets bestämda fredsvilja (som den närmaste tidens demonstrationer kommer att ge vältaliga prov på) inte skulle lyckas förhindra kriget, måste detta krig i alla händelser bli det sista: ett kapitalismens Ragnarök". (Frankfurter Volkstimme)
Så sent som den 30 juli utropade den tyska socialdemokratins viktigaste tidning:
"Det socialistiska proletariatet avsäger sig allt ansvar för resultaten av den härskande klassens intill vanvett förblindade agerande. Vi vet att proletariatet kommer att få se ett nytt liv växa upp ur ruinerna. Men det är dagens härskare som bär ansvaret, och det är deras existens det gäller. Världshistorien skall bli deras domare."
Och sedan kom den exempellösa katastrofen, den 4 augusti 1914.
Var den ofrånkomlig? En händelse av så oerhörd betydelse kan inte bero på tillfälligheter. Den måste ha orsakats av allmänna faktorer med stor och djupgående verkan. Men felet kan också ligga hos socialdemokratin, proletariatets vägvisare, och bero på brister i vår kampvilja, vårt mod och vår trohet gentemot idéerna. Den vetenskapliga socialismen har lärt oss att fatta vilka allmänna lagar som bestämmer den historiska utvecklingen. Människorna skapar inte sin historia godtyckligt. Men de skapar den själva. Proletariatet är i sitt handlande beroende av hur långt den samhälleliga utvecklingen nått, men denna utveckling kan inte ske utan proletariatets medverkan; proletariatet är i detta sammanhang en drivfjäder i lika hög grad som det är en produkt. Dess handlande är en av de faktorer som påverkar historien. Och fast det är lika omöjligt för oss att avskilja oss från den historiska utvecklingen som det är för en människa att springa ifrån sin egen skugga, kan vi förvisso påskynda eller fördröja denna utveckling.
Socialismen är den första folkrörelsen i världshistorien vars mål och historiska uppgift är att låta människans samhälleliga handlande bestämmas av en medveten, genomtänkt planering och därigenom också av hennes egen fria vilja. Friedrich Engels har därför kallat det socialistiska proletariatets slutgiltiga seger för ett människosläktets steg från djurvärlden och in i frihetens rike. Även detta steg har sitt samband med de orubbliga historiska lagar, som bestämt tusentals tidigare stadier av en kvalfylld och långsamt framskridande utveckling. Men denna utveckling kan aldrig nå sin fullbordan, om inte folkets målmedvetna vilja blir gnistan som tänder det bränsle som århundradena har samlat. Socialismens seger kan aldrig komma som en gåva från himlen. Den kan endast uppnås genom en lång serie av hårda kraftmätningar mellan de gamla och de nya makterna i samhället, kraftmätningar där det internationella proletariatet under socialdemokratins ledning lär sig att ta sitt öde i egna händer och övertar ledningen av samhällsverksamheten, så att det i stället för att vara en lekboll för den historiska utvecklingen blir den makt som leder denna utveckling mot det utpekade målet.
Friedrich Engels sade en gång att det borgerliga samhället står inför ett svårt dilemma: antingen övergår man till socialismen eller också faller man tillbaka till barbariets stadium. Vad innebär det att från höjden av vår europeiska civilisation återfalla till barbariet? Alla torde vi tidigare ha läst och upprepat dessa ord utan att ana deras fruktansvärda innebörd. I detta ögonblick behöver vi endast se oss omkring för att bli varse hur det borgerliga samhällets återfall till barbariet ter sig i verkligheten. Detta världskrig har redan gett oss barbariet tillbaka. Imperialismens triumf betyder att kulturen helt bryts ned, periodiskt under den tid ett modernt krig pågår och slutgiltigt om den epok världskriget inlett skulle tillåtas framskrida till sin yttersta konsekvens. Vi står alltså i dag inför just det val som Friedrich Engels för en mansålder sedan siade om: antingen får imperialismen triumfera, vilket innebär att hela kulturen går under liksom i det gamla Rom, med ödeläggelse, avfolkning och degeneration som följder; slutligen blir samhället en enda väldig kyrkogård. Eller också segrar socialismen, vilket betyder att det internationella proletariatet går till målmedveten kamp mot imperialismens redskap: kriget. Detta är ett världshistoriskt dilemma, ett antingen - eller, där de fram och åter gungande vågskålarna väntar på att det klassmedvetna proletariatet skall göra sitt val. Kulturens och mänsklighetens framtid beror på proletariatets förmåga att med manlig beslutsamhet kasta sitt svärd - revolutionen - i den ena vågskålen. I detta krig har imperialismen segrat. Folkmorden, dess blodiga vapen, har med brutal makt pressat ned sin vågskål mot en avgrund av lidande och förödmjukelser. Denna skam och detta elände kan aldrig uppvägas, förrän vi av kriget lärt oss hur proletariatet skall handla för att komma ifrån trälarbetet åt de härskande klasserna och i stället kunna forma sitt eget öde.
Den moderna arbetarklassen får dyrt betala för insikten om proletärernas historiska uppgift. Dess Via Dolorosa mot den slutliga befrielsen är törnbeströdd och kommer att kräva fruktansvärda offer. De som stupade vid junirevolten och i den ryska revolutionen, och vid Pariskommunens fall - de bildar en nära nog ändlös skara av skuggor från blodiga strider. Men de föll alla i en ärofull kamp; de är, som Marx skrev om Pariskommunens hjältar, "för all framtid inneslutna i arbetarklassens stora hjärta". Nu stupar millioner arbetare av olika nationaliteter på förstörelsens och de skändliga brodermordens slagfält och med slaveriets sånger på läpparna. Också detta måste vi få uppleva. Vi liknar verkligen judarna, som Moses förde genom öknen. Vi är dock inte förlorade, och segern kommer att bli vår, om vi inte förlorat förmågan att ta lärdom av utvecklingen. Men om socialdemokratin, som nu är proletariatets ledare, inte längre förmår lära sig att ompröva sin hållning, då kommer den också att gå under, för att bereda plats för dem som är "vuxna den nya världens möjligheter."
"Kriget är nu ett ofrånkomligt faktum. Vi står inför hotet av en fientlig invasions fasor. Vad vi i dag måste fatta beslut om är inte frågan om vi är för eller emot kriget; det gäller i stället vilka åtgärder som krävs för landets försvar ... För vårt folk och dess möjligheter till en framtid i frihet står mycket, kanske allt, på spel om de ryska despoterna, som besudlat sig med blod från de bästa av sina egna landsmän, skulle kunna avgå med segern. Det gäller att avvärja denna fara genom att säkerställa vårt eget lands kultur och oberoende. Då besannas vad vi alltid har velat framhålla: i farans stund lämnar vi inte vårt eget land i sticket. På denna punkt känner vi oss samstämmiga med Internationalen, som alltid erkänt varje folks rätt att försvara sin nationella självständighet, liksom vi är ense med den om att erövringskrig bör fördömas ... Dessa principer bjuder oss att rösta för de önskade krigsanslagens beviljande."
Med detta uttalande formulerade vår riksdagsgrupp den 4 augusti den inställning som på ett helt dominerande sätt skulle bestämma de tyska arbetarnas attityd inför kriget. Fosterlandet i fara, värnande om nationens existens, kamp för folkets kultur och frihet - sådana var de slagord, som socialdemokratins parlamentsrepresentanter hade att ge. Allt annat följde som en naturlig konsekvens därav - partipressens och fackföreningspressens hållning, massornas patriotiska demonstrationer, borgfreden och det plötsliga upplösandet av Internationalen allt detta var logiska följder av den linje, som man från början bestämt sig för i riksdagen.
Om det verkligen vore friheten och nationens existens som stod på spel och dessa endast kunde försvaras med hjälp av krigets mordredskap - om folkets viktigaste intressen krävde denna kamp - då vore det helt självklart att alla krafter måste sättas in. Den som vill uppnå målet får inte frukta medlen. Kriget är ett metodiskt och välorganiserat massmord. Normalt funtade människor är emellertid inte kapabla till systematiserat mördande förrän de hetsats upp till det erforderliga raseriet. Att åstadkomma detta ingår sedan gammalt i de krigförande ledarnas metoder. Det bestialiska handlandet måste förberedas och motsvaras av en bestialitet även i tänkesätt och sinnelag. Därför har tidningen Wahre Jacob med sin den 28 augusti publicerade bild av den tyska "tröskan", liksom partitidningarna bl.a. i Chemnitz, Hamburg, Frankfurt, Kiel och Koburg med sina patriotiskt upphetsande bidrag på vers och prosa bjudit på det erforderliga andliga berusningsmedlet för ett proletariat som sägs kunna rädda sitt liv och sin frihet endast genom att stöta bajonetten i bröstet på sina ryska, franska och engelska bröder. Denna folkupphetsande press uppträder dock mer konsekvent än de tidningar som försöker försona svart med vitt och förena krig med "humanitet", mord med människokärlek och beviljande av krigsanslag med folkförbrödring i socialistisk anda.
Om den programförklaring den tyska riksdagsgruppen gav den 4 augusti vore riktig, skulle den internationella arbetarrörelsen bli helt maktlös inte endast under detta krig utan även för all framtid. För första gången i den moderna arbetarrörelsens historia har det i så fall uppstått en klyfta mellan proletariatets krav på internationell solidaritet och folkens frihetsbegär och nationella livsvilja, och för första gången varseblir vi att proletärerna i olika länder för att frälsa sina nationers frihet och oberoende måste nedkämpa och utrota varandra. Tidigare har vi inbillat oss att arbetarklassens intressen och nationens intressen bildade en harmonisk enhet, att de omöjligen kunde ställas emot varandra, eftersom de var identiska. Det var grundvalen för vårt ställningstagande såväl teoretiskt som praktiskt, och det var grundsatsen i vår agitation bland folket. Begick vi ett gigantiskt misstag beträffande denna kärnpunkt i vår världsåskådning? Här står den internationella socialismen inför en livsviktig fråga.
Världskriget är inte den första tilldragelse som satt våra internationella grundidéer på prov. Det första fick vårt parti genomgå för 45 år sedan. Den 21 juli 1870 gjorde Wilhelm Liebknecht och August Bebel följande historiska uttalande i den nordtyska riksdagen:
"Det nuvarande kriget har igångsatts för att gynna dynastin Bonapartes intressen, liksom 1866 års krig igångsattes för att gagna dynastin Hohenzollern.
De ekonomiska anslag man begärt att riksdagen skall bevilja militärledningen kan vi inte stödja med våra röster, eftersom detta skulle innebära ett förtroendevotum för den preussiska regeringen, som genom sitt agerande 1866 skapade förutsättningarna för det nuvarande kriget.
Lika litet kan vi rösta emot förslaget, eftersom detta kunde uppfattas som ett gillande av Bonapartes samvetslösa och brottsliga politik.
Som socialister och republikaner, och som medlemmar av den internationella arbetarorganisation som utan hänsyn till nationalitet bekämpar alla förtryckare och försöker att förena alla förtryckta i ett stort kamratligt förbund, är vi principiella motståndare till varje dynastiskt krig och kan varken direkt eller indirekt stödja det som nu utkämpas; därför avstår vi från att rösta och uttrycker i stället vår starkt levande förhoppning om att Europas folk skall ta lärdom av dagens skamliga övergrepp och uppbåda alla sina krafter för att tillkämpa sig rätten att själva bestämma sitt öde och befria sig från det beväpnade klassförtryck som i dagens samhällen är roten till allt ont."
Med ovanstående förklaring ställde sig de tyska arbetarnas representanter klart och entydigt solidariska med Internationalens idéer och avvisade direkt bilden av kriget mot Frankrike som ett nationellt krig för frihetens sak. Bebel har som bekant i sina memoarer sagt att han skulle ha röstat emot förslaget, om han redan vid omröstningen känt till de fakta i frågan som först senare kommit till allmänhetens kännedom.
I detta krig, som av alla borgerliga samhällskrafter och folkets överväldigande flertal under Bismarcks inflytande ansågs vara en livsviktig nationell angelägenhet för Tyskland, företrädde socialdemokratins ledare sålunda den uppfattningen att proletariatets vitala intressen inte kan särskiljas från nationens: båda är oförenliga med ett krig. Först i det nuvarande kriget har man varseblivit det fruktansvärda dilemma som riksdagsgruppens uttalande den 4 augusti 1914 vittnar om: antingen kämpar man för den internationella socialismen - eller också för nationens frihet!
Kärnpunkten i riksdagsgruppens förklaring, omläggningen av socialdemokratins viktigaste strävanden, var i alla händelser följden av en mycket hastig omsvängning. Den utgjorde helt enkelt ett eko av den uppfattning som uttrycktes i trontalet och i kanslerns tal den 4 augusti. "Vi drivs inte av erövringsbegär" - hette det i trontalet - ; "den anda som besjälar oss syftar till att bevara det område som Gud anförtrott åt oss, så att vi och våra efterlevande skall kunna bo där. Av de dokument som ni nu fått ta del av skall ni finna hur min regering, med rikskanslern i spetsen, in i det sista bemödat sig om att undvika att gå till ytterligheter. Eftersom vi är tvungna att försvara oss, är det med rena händer och rent samvete som vi nu griper till vapen." Och Bethmann-Hollweg förklarade: "Mina herrar, vi befinner oss nu i ett nödläge, och nöden har igen lag ... Den som befinner sig i ett så hotfullt läge som vi, och som kämpar för sina ädlaste ideal, kan endast inrikta sina tankar på hur han ska kunna slå sig fri ... Vi kämpar för att värna frukterna av vårt fredliga arbete, för att bevara arvet från ett ärorikt förflutet och för att skapa en lycklig framtid." Exakt samma tankegångar återkommer i det socialdemokratiska uttalandet: 1. Vi har gjort allt som stått i vår makt för att bevara freden; kriget har framtvingats av andra. 2. Eftersom kriget nu är ett faktum, måste vi försvara oss. 3. I detta krig står hela det tyska folkets framtid på spel. Vår riksdagsgrupp använder andra formuleringar än regeringen, men detta är den enda skillnaden. Liksom regeringen åberopar sig på Bethmann-Hollwegs diplomatiska fredsansträngningar och kejsarens personliga telegram, åberopar sig socialdemokraterna på sina fredsdemonstrationer före krigets utbrott. Liksom kejsaren i sitt tal svär sig fri från varje form av erövringsbegär, fördömer riksdagsgruppen, åberopande socialismens idéer, alla erövringskrig. Och när kejsaren och rikskanslern ropar: "Vi kämpar för våra ädlaste ideal! Jag känner inga partier, jag känner endast tyskar!" ekar dessa ord i socialdemokraternas deklaration: "För vårt folk står allt på spel, och i farans stund lämnar vi inte vårt eget land i sticket." Endast på en punkt avviker socialdemokraternas uttalande från regeringens linje: de framhåller särskilt den ryska despotismen som en stor fara för Tysklands frihet. I trontalet talades det om Ryssland med ett beklagande tonfall: "Med tungt hjärta har jag sett mig nödsakad att mobilisera min armé mot en grannstat, som varit dess stridskamrat på så många slagfält. Med uppriktig sorg har jag sett hur den av Tyskland aldrig svikna vänskapen ödelagts." Av det smärtsamma slutet på den trogna vänskap Tyskland hyst för tsarväldet har den socialdemokratiska riksdagsgruppen skapat en stridsfanfar gentemot tyrannväldet, och sålunda har den på den enda punkt där den visar någon självständighet gentemot regeringsdeklarationen använt socialismens revolutionära traditioner till att försöka popularisera kriget och framställa det som en demokratiskt verkande aktion.
Hela denna attityd var som sagt någonting som socialdemokratin den 4 augusti helt plötsligt hade kommit fram till. Allt som man sagt tidigare, ända fram till tiden strax före krigsförklaringen, vittnade om en helt motsatt uppfattning. Vorwärts skrev exempelvis den 25 juli, då man offentliggjort det österrikiska ultimatum till Serbien, vilket blev krigets tändande gnista:
"De önskar att kriget skall bryta ut, dessa samvetslösa element som har det avgörande inflytandet vid Österrikes kejserliga hov. De önskar detta - det har det vilda skränet från deras upphetsande vulgärpress vittnat om sedan flera veckor tillbaka. De önskar att kriget skall komma - Österrikes ultimatum till Serbien har klart och tydligt bevisat detta för hela världen ...
Därför att en förvirrad fanatiker sköt mot Franz Ferdinand och hans gemål och lät deras blod flyta, skall tusentals arbetare och bönder också de få gjuta sitt blod, så att en vansinnig förbrytelse får åtföljas av en ännu mycket värre! Österrikes ultimatum till Serbien kan få den konsekvensen att hela Europa sticks i brand!
Detta ultimatum är nämligen så förolämpande till såväl form som innehåll, att den serbiska regeringen, om den ödmjukt viker undan inför detta hotfulla språk, skulle riskera att illa kvickt jagas bort av uppretade folkmassor ...
Det var en grov ansvarslöshet av den chauvinistiska tyska pressen att i krigsivern egga upp våra värderade bundsförvanter till det yttersta, och utan tvivel har också herr von Bethmann-Hollweg lovat herr Berchtold sitt stöd. Men det spel man då spelar i Berlin är precis lika farligt som det som spelas i Wien ..."
Den 24 juli skrev Leipziger Volkszeitung:
"De militaristiska grupperna i Österrike satsar allt på ett kort, ty den nationella och militära chauvinismen har ingenting att förlora i något land ... Den chauvinistiska rörelsen är särdeles bankrutt i Österrike; därför skall de nationella krigstjuten dölja den ekonomiska desperationen och mördandet på slagfälten åter fylla kassorna ..."
Samma dag kunde man läsa följande i Dresdner Volkszeitung:
"Än så länge har krigshetsarna inom det österrikiska utrikesdepartementet inte på något sätt lyckats bevisa vilka fordringar Österrike kan ha rätt att ställa på Serbien.
Så länge den österrikiska regeringen inte är i stånd att göra detta visar den, genom sina förolämpande och utmanande krav på Serbien, inför hela Europa sin orättfärdighet och illvilja, och till och med om Serbiens skuld kunde bevisas och attentatet i Sarajevo verkligen förberetts med den serbiska regeringens gillande, vore ändå de i noten ställda fordringarna att betrakta som orimligt långtgående. Endast de ansvarslösaste militära avsikter kan förklara hur en regering kan ställa sådana krav på en annan stat ..."
Den 25 juli uttryckte Münchener Post sig så här:
"Denna österrikiska not är ett aktstycke som saknar motsvarighet i de två senaste århundradenas historia. Det bygger på en undersökning vars resultat hittills undanhållits offentligheten, och utan att stöda sig på något öppet rättegångsförfarande mot tronföljarparets mördare kräver man av Serbien eftergifter, som det för denna stat vore liktydigt med självmord att gå med på ..."
Schleswig-Holsteinsche Volkszeitung förklarade den 24 juli:
"Österrike provocerar Serbien. Österrike-Ungern vill ha till stånd ett krig och begår därför detta brott, som kan komma att dränka hela Europa i blod ...
Österrike spelar ett högt spel. Serbien har utsatts för en provokation som dess regering säkerligen inte kommer att falla undan för, om den inte anser sig helt chanslös i militärt avseende ...
Varje civiliserad människa måste å det bestämdaste protestera mot detta brottsliga tilltag av de österrikiska makthavarna. Det åligger främst arbetarna, men också alla andra medborgare som har något som helst intresse för fredens och kulturens bevarande, att anstränga sig till det yttersta för att söka förhindra att Wien-regeringens blodtörstiga vanvett smittar av sig på andra stater."
Den 25 juli förklarade Magdeburger Volksstimme:
"Ingen serbisk regering som ens på det minsta sätt gjorde min av att på allvar vilja tillmötesgå dessa fordringar skulle kunna undgå att ögonblickligen störtas av parlamentet och folket i förening.
Vad Österrike företagit sig är så mycket mer förkastligt som Berchtold inför Serbien och hela det övriga Europa sökt urskulda sig med innehållslösa deklarationer.
På detta sätt kan man nuförtiden inte längre framprovocera ett krig som skulle utveckla sig till ett världskrig. Så får man inte bära sig åt, om man inte vill reta upp en hel världsdel. Det är inte rätt metod för den som vill uppnå moraliska segrar eller övertyga utomstående om att han har rätten på sin sida. Det är därför att anta att först pressen och sedan de olika regeringarna i Europa i skarpa och otvetydiga ordalag kommer att uppmana de storhetsvansinniga statsmännen i Wien att återgå till ordningen."
Frankfurter Volksstimme skrev den 24 juli:
"Med stöd från kampanjer inom pressen, där man sörjer Franz Ferdinand som sin bästa vän och vill låta serberna bli offer för ens hämndlystnad, samt från en del rikstyska krigshetsare, vilkas språk för var dag blivit allt tarvligare och allt mera hotfullt, har den österrikiska regeringen låtit förleda sig till att till Serbien rikta ett ultimatum, som inte endast är utomordentligt övermodigt utformat utan också i sina krav är helt oacceptabelt för den serbiska regeringen."
Samma dag skrev Elberfelder Freie Presse:
"Ett telegram från den halvofficiella Wolff-byrån återger formuleringarna i Österrikes not till Serbien. Av dessa framgår klart att makthavarna i Wien med alla medel försöker få en förevändning för ett angrepp, ty vad man kräver i den not som i går kväll överlämnades i Belgrad är ingenting mindre än en form av österrikisk överhöghet över Serbien. Det är utomordentligt viktigt att det tyska utrikesdepartementet låter krigshetsarna i Wien förstå att Tyskland inte kan röra ett finger för att stödja utmanande krav av detta slag och att Österrike bör ta tillbaka sina hotfulla uttalanden."
I samma anda uttalade sig Bergische Arbeiterstimme i Solingen:
"Österrike vill ha till stånd en konflikt med Serbien och använder attentatet i Sarajevo endast som en förevändning, för att kunna ge serberna den moraliska skulden. Denna sak har dock skötts alltför klumpigt för att man skall kunna lyckas i sitt försök att lura den allmänna opinionen i Europa ...
Om krigshetsarna i Wien inbillar sig att deras allierade Tyskland och Italien måste rycka in till deras bistånd i en konflikt som skulle komma att omfatta även Ryssland, har de blivit offer för tomma illusioner. För Italien vore det välkommet med en försvagning av Österrike-Ungerns militära makt, eftersom denna är ett problem för italienarna när det gäller Balkanhalvön och Adriatiska havet, och därför kommer man att akta sig för att bränna fingrarna på ett militärt stöd åt Wien. De makthavande i Tyskland skulle emellertid aldrig våga riskera en enda soldats liv för att stödja Habsburgarnas brottsliga maktpolitik ens om de vore så dåraktiga att de önskade göra det, eftersom de då skulle frambesvärja en folkstorm emot sig."
I denna anda uttalade sig en helt enig socialdemokratisk partipress så sent som en vecka före krigsutbrottet. Då talade man inte om några faror för Tysklands frihet och existens utan om ett avskyvärt vågspel av de militaristiska grupperna i Österrike: det rörde sig då inte om ett nödvändigt nationellt försvarskrig för att värna vår heliga frihet, utan om en lättsinnig provokation och ett oförsynt hot mot ett annat lands, Serbiens, frihet och självständighet.
Vad inträffade den 4 augusti, då denna konsekvent utformade och allmänt utbredda inställning inom socialdemokratin så plötsligt ställdes på huvudet? I realiteten hade endast en ny faktor tillkommit: den denna dag av den tyska regeringen framlagda vitboken. I den kunde man på sidan 4 läsa följande:
"Under dessa omständigheter måste Österrike säga sig att såväl monarkins värdighet som dess självbevarelsedrift krävde att man inte längre overksamt bevittnade det som hände på andra sidan gränsen. Den kejserliga regeringen i Wien meddelade oss sin syn på läget och bad att få höra vår mening. Vi kunde upplysa vår bundsförvant om att vi helhjärtat instämde i dess karakteristik av situationen, och vi försäkrade att en aktion, som Wien-regeringen fann nödvändig för att omintetgöra den fientliga verksamheten i Serbien, av oss skulle betraktas som rimlig. Vi var väl medvetna om att ett eventuellt militärt ingripande från Österrike-Ungerns sida gentemot Serbien kunde dra in Ryssland i konflikten och därigenom, i enlighet med våra plikter som bundsförvanter, inveckla även Tyskland i kriget. Men vetskapen om de vitala intressen som stod på spel för Österrike-Ungern gjorde att vi inte kunde råda denna vår bundsförvant att visa en eftergivenhet som var oförenlig med dess värdighet, och därför kunde vi inte heller neka att ge vårt bistånd i detta svåra läge. Vi kunde minst av allt bortse ifrån att också våra egna intressen i viktiga hänseenden blivit hotade genom den oupphörliga serbiska underminerande verksamheten. Om serberna tillåtits att med hjälp från Ryssland och Frankrike ytterligare undergräva sina grannars säkerhet, skulle följden bli att alla slaver i Europa efter Österrikes sammanbrott tvingades in under ryskt välde, varigenom den germanska rasens ställning i Mellaneuropa skulle bli helt ohållbar. Ett moraliskt försvagat och av den ryska panslavismens framträngande tillbaka pressat Österrike vore för oss inte längre någon bundsförvant att räkna med och förlita oss på, vilket vi måste kunna så länge som våra grannar i öst och väst uppträder så hotfullt mot oss. Därför ger vi Österrike helt fria händer i dess aktion mot Serbien. Vi har inte deltagit i dess förberedelser."
Den 4 augusti fick den socialdemokratiska riksdagsgruppen ta del av dessa ord, ord som utgör de enda raderna av vikt i hela vitboken och innehåller en klar tysk programförklaring som gör alla tidigare gula, orangefärgade, gråa och blåa böcker från krigsförberedelsernas diplomati likgiltiga och betydelselösa. Här hade riksdagsgruppen till sitt förfogande ett yttrande som kunde förklara hela den uppkomna situationen. En vedka tidigare hade hela den socialdemokratiska pressen ropat att Österrikes ultimatum var en brottsligt provocerande handling som kunde utlösa ett världskrig, och uttryckt som sin förhoppning att den tyska regeringen genom sitt lugnande inflytande skulle kunna hejda krigshetsarna i Wien. Det socialdemokratiska partiet levde i likhet med hela den tyska opinionen i den tron att den tyska regeringen, ända sedan Österrike publicerat sitt ultimatum, arbetade i sitt anletes svett för att söka rädda freden i Europa. En enig partipress antog att detta ultimatum för den tyska regeringen kommit som en blixt från en klar himmel, precis som den gjort för den tyska allmänheten. I vitboken förklarades emellertid klart och tydligt följande: 1. Att Österrike, innan det gjorde sitt utspel mot Serbien, bett Tyskland ge sitt samtycke till företaget. 2. Att den tyska regeringen var fullkomligt medveten om att Österrikes uppträdande skulle leda till krig mot Serbien och som en följd därav framkalla en stor europeisk konflikt. 3. Att den tyska regeringen inte rådde Österrike till återhållsamhet utan tvärtom förklarade att ett undfallande, försvagat Österrike inte längre kunde betraktas som en värdig bundsförvant till Tyskland. 4. Att den tyska regeringen före utspelet mot Serbien försäkrat österrikarna att de i alla händelser kunde räkna med tyskt stöd i händelse av krig. 5. Att den tyska regeringen inte förbehållit sig rätten att delta vid bestämmandet av utformningen av det österrikiska ultimatum som kunde utlösa ett världskrig; Österrike hade i stället givits "helt fria händer".
Allt detta meddelades riksdagsgruppen den 4 augusti. Samma dag fick man av regeringen höra ännu en viktig nyhet: att den tyska armén stod beredd att marschera in i Belgien. Av allt detta drog den socialdemokratiska riksdagsgruppen den slutsatsen att det hela rörde sig om ett tyskt försvarskrig mot främmande makters invasionsförsök och om värnandet av fosterlandets kultur, frihet och existens inför risken att dras in under det ryska tyrannväldet.
Kunde den nödtorftigt maskerade krigsbakgrunden i Tyskland ha kommit som en överraskning för den tyska socialdemokratin, så att dess omdöme förvillades av de diplomatiska knepen och dess skarpsinne blev lurat av skriandet om en fientlig omvärld som traktade efter Tysklands liv och sökte försvaga, förnedra och underkuva det? Vårt parti borde vara det sista som kunde drabbas av en sådan blindhet! Det hade redan upplevt två stora tyska krig som det kunnat dra nyttiga lärdomar av.
Alla som har det minsta hum om historien vet numera att kriget mot Österrike 1866 långt i förväg noggrant förberetts av Bismarck, vars politik från första början siktade på en konflikt med Österrike. Kronprins Friedrich, sedermera kejsare, vittnar i sina dagboksanteckningar från den 14 november detta år om kanslerns planer:
"Han (Bismarck) skall redan när han tillträdde sitt ämbete ha haft som sin fasta föresats att framtvinga ett krig mellan Preussen och Österrike, men han har aktat sig väl för att tala med hans majestät om den saken innan det lämpligaste ögonblicket kommit."
"Med denna bekännelse" - säger Auer i sin pamflett "Die Sedanfeier und die Sozialdemokratie" - "kan man jämföra ordalydelsen i den proklamation som kung Wilhelm riktade "till sitt folk":
'Fosterlandet är i fara!
Österrike och en stor del av Tyskland har gripit till vapen mot oss! Det är endast några få år sedan jag, av fri vilja och utan tanke på tidigare oförrätter, räckte den österrikiske kejsaren handen och föreslog att våra länder skulle bli bundsförvanter, eftersom det gällde att befria ett tyskt område från främmande herravälde. Men mina förhoppningar har grusats. Österrike kan inte glömma att dess furstar en gång härskat över hela Tyskland: i det nyare men snabbt framåtskridande preussiska riket kan det inte se en naturlig bundsförvant utan endast en farlig medtävlare. Man menar att alla Preussens strävanden måste motarbetas, eftersom allt som gagnar Preussen är till skada för Österrike. Den olycksaliga gamla avunden har på nytt flammat upp i väldiga lågor: Preussen skall försvagas, förödmjukas och tillintetgöras. Gentemot oss gäller inte längre några fördrag: man nöjer sig inte med att förtala oss utan försöker också narra andra tyska regenter att bryta sina överenskommelser med oss. Åt vilket håll vi än skådar bland våra tyska grannar, finner vi fientliga stater, som valt "Preussens förnedring!" till sitt fältrop.'
För att himlen skulle välsigna detta berättigade krig och göra det segerrikt, lät kung Wihelm utlysa en allmän nationell bönedag. 'Det har inte behagat den Högste', sade han, 'att med framgång kröna mina bemödanden att bevara fredens välsignelser åt mitt folk.' "
Om vår riksdagsgrupp inte helt och hållet glömt sitt partis historia, borde den ha känt igen de officiella kommentarerna till krigsutbrottet den 4 augusti som gamla och utomordentligt välbekanta tongångar.
Men inte nog med detta. År 1870 kom kriget mot Frankrike, och denna konflikts utbrott är i historien oupplösligt förenat med ett dokument, Emsdepeschen, vars namn lever kvar som påminnelse om ett klassiskt exempel på hur man med en kapitalistisk statskonsts hjälp skapar en militär konflikt; den blev också upphov till en intressant episod i vårt partis historia. Det var ju den gamle Liebknecht, och vid hans sida hela den tyska socialdemokratin, som såg som sin uppgift och sin plikt att avslöja inför allt folket "hur man skapar krig."
Att starta ett krig endast och allenast för att kunna värna det hotade fosterlandet var för övrigt inte Bismarcks eget påhitt. Han följde endast med den för honom karakteristiska skrupelfriheten ett gammalt, verkligt internationellt recept, som ofta använts inom den kapitalistiska politiken. Så länge den så kallade allmänna opinionen haft någon betydelse för de styrandes planer har det väl aldrig någonstans förts något krig i vilket inte samtliga parter dragit blankt endast och allenast för att försvara sina länders säkerhet och sina egna legitima intressen mot fiendens lömska anslag? Denna mytbildning är för de krigförande lika nödvändig som krut och kulor. Spelet är gammalt. Det enda nya är att ett socialdemokratiskt parti denna gång kunnat förmås att delta i det.
Det borde ha varit möjligt för vårt parti att genomskåda detta krigs sanna väsen och verkliga syften och inte i något avseende låta överraska sig, om man låtit sin rika erfarenhet visa vägen till en klarare uppfattning av sammanhangen. De händelser och åtgärder som ledde fram till vad som hände den 4 augusti 1914 var inte några hemligheter. Sedan årtionden hade världskriget förberetts steg för steg, med fullständig öppenhet och i fullt dagsljus. Och om en del socialister i dag hotar med att ta hämnd på den "hemliga diplomati" som bakom kulisserna kokat ihop all denna djävulskap, tillskriver de denna trafiks arma hantlangare en mystisk trolldomskraft som dessa näppeligen besitter, precis som när sydamerikanska vildar pryglar sina fetischer för att ett oväder brutit ut. Dessa så kallade statsmän var, denna gång liksom alltid, endast schackpjäser vilkas rörelser bestämdes av avgörande historiska processer inom det borgerliga samhällssystemets ram. Och om någon rörelse någonsin haft förutsättningar att klart kunna urskilja dessa avgörande faktorer, så var det det tyska socialdemokratiska partiet.
Två utvecklingslinjer i de senaste årens historia förde direkt fram mot det krig som rasar i dag. En av dessa kan härledas ända tillbaka till tiden för Bismarcks krig mot Frankrike, då den så kallade nationalstaten, det vill säga den moderna kapitalistiska staten, kom till. Kriget 1870, då annekterandet av Elsass-Lothringen kastade den franska republiken i armarna på Ryssland, delade Europa i två fientliga läger och inledde den vanvettiga kapprustningsepoken, gav det första tändämnet till dagens världsbrand. Medan Bismarcks trupper fortfarande befann sig i Frankrike skrev Marx följande:
"Alla som inte fått sitt omdöme förvillat av det nu pågående skränandet eller har något intresse av att förblinda det tyska folket måste inse att 1870 års krig måste leda fram till ett krig mellan Tyskland och Ryssland; det är en lika naturlig konsekvens som dagens krig är av kriget 1866. Om inte först en revolution utbryter i Ryssland - vilket inte är sannolikt - är denna utveckling oundviklig. Inträffar inte denna synnerligen osannolika revolution, kan vi alltså räkna med kriget mellan Tyskland och Ryssland som ett ofrånkomligt faktum. Om det nu utkämpade kriget skall ha varit till gagn eller till skada beror helt på hur de tyska segerherrarna beter sig. Tar de Elsass-Lothringen, kommer Frankrike att i det kommande kriget kämpa på Rysslands sida. Det är överflödigt att påpeka vilka olycksaliga följder detta skulle få."
Då skrattade man åt denna profetia; man menade att banden mellan Ryssland och Preussen var så starka, att blotta tanken på ett förbund mellan enväldets Ryssland och det republikanska Frankrike var ren galenskap. De som kunde ge uttryck för en sådan uppfattning betraktades helt enkelt som stollar. Och ändå har Marx' spådom besannats in i minsta detalj. "Det är endast socialdemokraterna" - säger Auer i den tidigare nämnda pamfletten - " som i sin politik hållit sig till fakta och tagit avstånd från den urskillningslösa politiska skola som endast följer med strömmen utan att någon enda gång fråga sig vart det bär hän."
Förvisso får man inte uppfatta vad som hänt på så sätt att Frankrike skulle ha ansett sig tvunget att mäta sina krafter med det tyska riket bara för att ta hämnd för den av Bismarck framtvingade landavträdelsen 1870, så att det nuvarande kriget med andra ord innerst inne skulle bero på det mycket omtalade franska "revanschbegäret" för förlusten av Elsass-Lothringen. Detta är en lättsmält nationalistisk myt för de tyska krigshetsarna, som fablat om det lömskt hämndtörstande Frankrike "som inte kunde glömma sitt nederlag", på samma sätt som Bismarcks hejdukar i pressen 1866 talade om den avsatta prinsessan Österrike, som inte kunde glömma sin forna överhöghet över den förvandlade askungen Preussen. Hämnden för Elsass-Lothringen förekom i själva verket aldrig i den franska agitationen annat än som en del av teaterrekvisitan hos några patriotiska pajasfigurer, vilka tagit upp "le Lion de Belfort" som ett gammalt ärorikt begrepp.
Nya prövningar hade sedan länge gjort att förlusten av dessa områden mist sin aktualitet inom den franska politiken, och varken regeringen eller något enda parti av betydelse i Frankrike hade några planer på ett krig med Tyskland för den sakens skull. Om arvet från Bismarck gav upphov till det första steget mot den värdsbrand som nu rasar, berodde detta mer på att det dels förde in både Frankrike och Tyskland, och därmed hela Europa, på den alltmer tilltagande kapprustningens väg, och dels åstadkom alliansen mellan Frankrike och Ryssland, vilken självklart i sin tur ledde till att Tyskland slöt förbund med Österrike. Därigenom kunde det ryska tsarväldet i synnerligen hög grad förstärka sin ställning som en maktfaktor i den europeiska politiken - Tyskland och Frankrike har sedan dess formligen tävlat om Rysslands gunst - och nu började också närmandet mellan det tyska riket och Österrike-Ungern: krönet nåddes med den citerade vitbokens ord om "vapenbrödraskap" i det nu pågående kriget.
Följderna av 1870 års krig har alltså ombildat det yttre politiska mönstret i Europa, där motsättningen mellan Tyskland och Frankrike blivit det centrala, liksom de även lett till att de europeiska folkens öden börjat formas enligt militaristiska idéer. Den historiska utvecklingen har emellertid gett dessa förhållanden en helt ny innebörd. Den andra utvecklingslinjen, som lett fram till världskriget och på ett så utomordentligt klart sätt bekräftat Marx' förutsägelser, gäller ett internationellt skeende som Marx inte hann uppleva: imperialismens utveckling under de senaste 25 åren.
Det kapitalistiska uppsving som följde efter krigsperioden under 60- och 70-talen i det ombildade Europa, särskilt efter den långa depressionstidens slut, när man övervunnit följderna av inflationen och kraschen 1873, nådde som bekant en exceptionell höjdpunkt under 90-talet och orsakade en ny Sturmund-Drang-period för de europeiska staterna: de började inrikta sina expansionsplaner på de icke-industriella länderna och världsdelarna. Redan under åttiotalet kunde man observera en synnerligen häftig åstundan att erövra nya kolonier. England skaffade sig det avgörande inflytandet över Egypten och upprättade ett stort kolonialrike i Sydafrika, Frankrike lade beslag på områden vid Tunis i Nordafrika och Tonkin i Östasien, Italien fick fotfäste i Abessinien, Ryssland säkerställde sina erövringar i Centralasien och trängde in i Manchuriet, Tyskland förvärvade i Afrika och i Söderhavet sina första kolonier, och slutligen blandade även Förenta staterna sig i leken och skaffade sig "östasiatiska intressen" vid Filippinerna. Denna i sjuklig hets genomförda uppdelning av Afrika och Asien, vilken från och med det kinesisk-japanska kriget 1895 kom att innebära en nära nog helt oavbruten rad av blodiga konflikter, kulminerade i det stora kinesiska fälttåget och slutade med kriget 1904 mellan Ryssland och Japan.
Alla dessa på varandra följande annekteringar skapade en mängd nya konfrontationer utanför Europas gränser: mellan Italien och Frankrike i Nordafrika, mellan Frankrike och England i Egypten, mellan England och Ryssland i Centralasien, mellan Ryssland och Japan i Ostasien, mellan Japan och England i Kina och mellan Förenta staterna och Japan i Stilla oceanen - en mycket orolig ocean, häftigt upprörd av på varandra följande skarpa konflikter och kortlivade allianser och av den ständigt aktuella möjligheten att ett begränsat krig mellan de aggressiva europeiska makterna skulle bryta ut. Därför borde alla ha fått klart för sig 1. att den aldrig öppet erkända, i det fördolda förda kraftmätningen mellan alla europeiska stater som slogs om de afrikanska och asiatiska folkens tillgångar, förr eller senare måste leda till en slutlig uppgörelse, så att den vind man sått i Asien och Afrika skulle slå tillbaka mot Europa som en fruktansvärd storm, så mycket mer som denna politik hela tiden eggat de europeiska staterna till nya rustningar; 2. att världskriget skulle bryta ut så snart raden av smärre motsättningar mellan de imperialistiska staterna koncentrerades kring en central fråga, en motsättning som var tillräckligt dominerande för att få dem att gruppera sig i blockbildningar mot varandra. Denna situation kom till stånd i och med att den tyska imperialismen gjorde sitt inträde på scenen.
Tyskland utgör ett oöverträffat exempel på hur imperialismen kan uppstå och utvecklas inom en mycket kort tidrymd. Efter den nya statens grundande frambringade de enastående framstegen inom handeln och industrin under åttitalet två speciella och för oss karakteristiska former av kapitalackumulation: den mest betydelsefulla kartellutvecklingen i Europa och en större tillväxt och koncentration inom bankväsendet än något annat land i världen kunnat uppnå. Den förstnämnda innebar att den tunga industrin, det vill säga den industrigren som är mest beroende av beställningar från staten, blivit en politisk faktor av dominerande betydelse och verkat för militära rustningar och andra maktförstärkande företag, som järnvägsbyggen och gruvexploatering. Den senare har med en utomordentligt livaktig energi pressat samman finanskapitalet till en makt, som enväldigt bestämmer över landets industri, handel och krediter och behärskar såväl det privata som det statliga näringslivet och inte erkänner några gränser för vare sig sina utvecklingsmöjligheter eller sitt profitbegär: dristig, opersonlig och hänsynslös är den till sin natur alltigenom internationell och inriktad på att använda hela världen som skådeplats för sina bedrifter.
Om man till detta fogar en lika stark som politiskt oberäknelig överhet och en svag, till varje form av opposition oduglig parlamentarism, där alla borgerliga element slöt sig samman mot arbetarklassen och stödde regeringen, bör det inte vara svårt att förstå att denna unga, vitala och skrupelfria imperialism mycket snabbt måste bli ett allmänt oroselement och en oberäknelig maktfaktor på en världsscen där nästan alla tillgångar redan delats upp.
Detta förebådades redan under nittiotalet, då den tyska militärpolitiken helt lades om genom de propositioner för flottan som presenterades 1898 och 1899, vilka innebar att sjöstridskrafterna plötsligt fördubblades och att man beträffande marinen framlade ett rustningsprogram som beräknades om fatta i det närmaste två decennier. Detta betydde en väldig omläggning inte endast av landets finans- och handelspolitik - tulltariffen 1902 följde bara som en skugga i marinbudgetens spår - utan på längre sikt också av hela socialpolitiken och förhållandena klasser och partier emellan. Framför allt innebar det en demonstrativ ändring av den utrikespolitiska kurs man följt sedan rikets grundande. Bismarcks politik hade haft som grundsats att landets militära makt främst skulle vara stödd på landstridskrafter, medan flottan på sin höjd skulle tjänstgöra som en betydelselös del av kustförsvaret - statsrådet Hollman förklarade till och med för riksdagens budgetkommitté så sent som i mars 1897 att "till kustförsvaret behövs det inte någon marin; kusterna försvarar sig själva" - men nu presenterade man ett helt nytt program: Tyskland skulle bli den ledande nationen även till sjöss. Därigenom förvandlades Bismarcks kontinentalpolitik till världspolitik och försvarsrustningarna till förberedelser för ett angrepp. I denna sak talade alla åtgärder ett så klart språk att de nödvändiga protesterna lät höra sig till och med i riksdagen. Centerpartiets dåvarande ledare, Lieber, talade redan den 11 mars 1896 apropå kejsarens bekanta tal vid tyska rikets 25-års jubileum, då auditoriet fick en föraning om den nya marinpolitiken, om "marinplaner i det blå", mot vilka man absolut måste vara redo att opponera sig. En annan centerledare, Schädler, utropade den 23 mars 1898, då den första flottbudgeten diskuterades i riksdagen: "Folket anser inte att vi kan vara den starkaste nationen både till lands och till sjöss. När man från olika håll ropar att detta inte heller är meningen, vill jag svara att ni har redan kommit en god bit på väg mot en sådan målsättning, mina herrar." Och när den andra budgeten presenterats förklarade samme Schädler den 8 februari 1900, i ett riksdagsanförande där han hänvisade till alla tidigare påståenden om att man inte tänkte föreslå några anslagshöjningar: "Och nu kommer detta nya förslag, som innebär varken mer eller mindre än att vi för att kunna dominera världspolitiken skall skapa en jätteflotta, dubbelt så stor som våra nuvarande sjöstridskrafter tillsammans, vid vars utveckling vår ekonomi skall vara bunden för minst tjugo år framåt." Regeringen erkände för övrigt öppet den nya satsningens politiska innebörd: den 11 december 1899 uttalade sig dåvarande utrikesministern von Bülow på detta sätt apropå den andra budgeten: "När engelsmännen talar om ett "greater Britain" och fransmännen om ett "noveau France", medan ryssarna lägger under sig allt större delar av Asien, måste också vi ha rätt att skapa ett större Tyskland. Om vi inte skaffar oss en flotta som är tillräckligt stark för att kunna skydda våra kuster och vår handel och säkerställa våra landsmäns uppgifter på främmande mark, äventyrar vi landets viktigaste intressen ... När det nya århundradets öde smids, kommer det tyska folket att vara antingen hammaren eller städet." Om man bortser från de retoriska ordblomstren om handeln och kustförsvaret, har man här i koncentrerad form det nya programmet: Ett utvidgat Tyskland skall vara den hammare som smider världens öden.
Ingen behövde fråga sig mot vilken stat dessa provokationer främst riktade sig: Den nya aggressiva flottupprustningen skulle göra Tyskland kapabelt att konkurrera med England om herraväldet till sjöss. Engelsmännen har också självfallet uppfattat den så. Marinreformen och de programtal som presenterade den väckte i England en utomordentlig oro, som ingalunda avtagit senare. Lord Robert Cecil sade vid en underhusdebatt om flottan i mars 1910 att han vore tacksam om någon kunde ange något annat tänkbart skäl för Tysklands jättelika flottrustningar än att man tänkte gå till angrepp mot England. Det tävlande om herraväldet till sjöss som sedan sysselsatte dessa två nationer i ett och ett halvt decennium, och som kulminerade i den besinningslösa kapplöpning som gällde att bygga alltmer fruktansvärda "dreadnoughts", var redan i sig en form av krig mellan England och Tyskland. Det utvidgningsprogram för flottan som framlades den 11 december 1899 var en tysk krigsförklaring, som England återgäldade den 4 augusti 1914.
Det är väl att märka att denna kamp inte hade det ringaste med den ekonomiska konkurrensen på världsmarknaden att göra. "Den engelska monopolställningen", som påståtts inverka hämmande på Tysklands industriella utveckling och som det talas så mycket om för närvarande, hör till samma slag av krigiskt patriotiska fantasier som den seglivade myten om Frankrikes revanschbegär. Detta "monopol" förvandlades redan på 80-talet till en saga blott, till de engelska kapitalisternas bedrövelse. Frankrikes, Belgiens, Italiens, Rysslands, Indiens, Japans och framför allt Tysklands och Förenta staternas industriella utveckling gjorde slut på den särställning dessa haft under 1800-talets sex första decennier. Under de årtionden som följde dök den ena nationen efter den andra upp vid Englands sida på världsmarknaden, och kapitalismen utvecklade sig med stormsteg till ett världsomspännande ekonomiskt system.
Det engelska herraväldet till havs, som numer berövar till och med åtskilliga socialdemokrater deras goda nattsömn och för dessa herrar börjar te sig som ett hot mot den internationella socialismens utveckling, detta havsherravälde - en följd av det brittiska rikets utsträckning till främmande världsdelar - har tidigare knappast hämmat den tyska kapitalismens utveckling; denna har tvärtom under dess färla med utomordentlig snabbhet hunnit växa upp till en riktigt välartad och välmående telning. Ja, man kan till och med säga att England och dess kolonier utgjort den viktigaste förutsättningen för den tyska storindustrins expansion, liksom Tyskland för det brittiska riket blev en viktig och oumbärlig kund. Den brittiska storkapitalismen har aldrig spärrat vägen för den tyska; i stället har de båda handelssystemen blivit i hög grad beroende av varandra och kunnat samverka i en arbetsfördelning som låg helt i linje med den engelska frihandelspolitiken. Flottupprustningen och den nya utrikespolitiken hade alltså ingenting alls att göra med den tyska handelns intressen på världsmarknaden.
Lika litet kunde de kolonier Tyskland hittills erhållit bli orsak till att vi drogs in i någon farlig konflikt med den engelska flottan. Dessa kolonier behövde inte skyddas av någon jätteflotta, eftersom de var av sådant slag att knappast någon stat, allra minst England, skulle kunna avundas oss dem. Att de nu erövrats av engelsmännen och japanerna, så att andra lagt beslag på det byte vi roffat åt oss, är endast en följd av kriget, precis som de tyska imperialisternas nyväckta lust att lägga under sig Belgien - en avsikt som ingen människa före kriget skulle ha kunnat uttrycka utan att bli ansedd som förryckt. Tsingtau, Wilhelmslandet och de tyska intressena i södra Afrika skulle aldrig ha kunnat förorsaka något krig mellan England och Tyskland; vid tiden för krigsutbrottet hade dessa stater ju faktiskt hunnit komma överens om hur de i bästa samförstånd skulle dela upp de portugisiska kolonierna i Afrika emellan sig.
När man på tyskt håll avslöjade sina planer på en flotta av världspolitisk betydelse, blev det alltså uppenbart att den tyska imperialismen närde nya och stora erövringsplaner. Den förstklassiga och stridsberedda flottan skapade tillsammans med den ökade satsningen inom andra försvarsgrenar ett effektivt instrument för en framtida politik vars mål och inriktning öppnade en rad nya möjligheter. Vapentillverkningen och framställandet av nya slagskepp blev en lysande affär för den tyska storindustrin och gav nya, storslagna tillfällen för storkapitalisterna att operera på internationell basis. En följd blev att samtliga borgerliga partier lade om kurs och följde imperialismens fana. Nationalliberalerna, som var starkast engagerade i den tunga industrin, lockade med sig Centerpartiet, som genom att sluta upp kring den flottbudget det tidigare så ivrigt motarbetat lyckades erövra regeringsmakten. När nästa yttring av den nya politiken - svälttulltariffen - blev aktuell, följde de frisinnade i Centerpartiets spår, och junker-gruppen, som utgjort den hemska flottans envisaste motståndare, liksom den också motsatt sig kanalbyggandet, försökte nu parasitera på den allmänna hänförelsen genom att med utomordentlig entusiasm stödja havsmilitarismen, kolonialrofferiet och de av dem nödvändiggjorda tullarna, som man tidigare så högljutt protesterat emot. Riksdagsvalet 1907, det så kallade hottentottvalet, visade hur hela det borgerliga Tyskland råkat in i ett extatiskt stadium av imperialistisk hänförelse och samlat sig under den nya politikens fana för att i enlighet med Bülows ord låta vårt land bli världens smideshammare. Detta val var också - med sin allmänna atmosfär, som förebådade stämningarna kring krigsutbrottet den 4 augusti - en utmaning inte blott mot den tyska arbetarklassen, utan också mot de övriga kapitalistiska staterna: en knuten näve som, utan att riktas åt något bestämt håll, höjdes hotfullt mot omvärlden.
Turkiet blev det viktigaste verksamhetsområdet för den tyska imperialismen, och här spelades huvudrollen av de väldiga tyska bankintressena i Asien, vilka kom i centrum för hela vår orientpolitik. På 50-och 60-talet dominerade de engelska finansintressena i Turkiets asiatiska områden, där exempelvis järnvägen från Smyrna och den första delen av den anatoliska järnvägen byggdes med engelskt kapital. 1888 kom tyska intressenter in i bilden och fick av Abdul Hamid tillstånd att överta de av engelsmännen byggda banorna och bygga vidare på den anatoliska järnvägslinjen, som fick en rad nya förgreningar. 1899 fick man tillåtelse att bygga och använda en hamn vid Haidar Pascha, och dessutom fick man ensam bestämmanderätt över handeln och tullsystemet i denna hamn. 1901 erhöll man av den turkiska regeringen i uppdrag att fullborda den stora Bagdad-banan mot Persiska viken, och 1907 fick man ensamrätten för omfattande torrläggnings- och bevattningsföretag.
En nackdel med detta storartade "fredliga uppbyggnadsarbete" var att bondbefolkningen i Mindre Asien i lika "storartat fredliga" former blev ekonomiskt utarmad. Kostnaderna för dessa väldiga företag blev självfallet genom ett sinnrikt system en del av den turkiska statsskulden, så att den turkiska regeringen för evig tid framåt skulle anses som låntagare till herrar Siemens, Gwinner, Helferich m.fl., på samma sätt som den tidigare stod i skuld till engelska, franska och österrikiska intressen. Den måste inte endast betala ut jättelika belopp av statliga medel för att klara räntorna på dessa lån, utan blev också tvungen att ställa sig som garant för att de på detta sätt byggda järnvägarna inte gick med förlust. På så sätt prackades de modernaste kommunikationer på ett utomordentligt gammalmodigt samhälle, där en stor del av befolkningen ännu livnärde sig med hjälp av de primitivaste jordbruksformer. De magra jordbruksområdena, som knappt ens förmått livnära sina fattiga, under ett orientaliskt tyrannväldes utsugarskatter dignande odlare, kunde naturligtvis inte utvecklas till någon grogrund för sådana vinster som järnvägsbyggarna fordrade. Handeln och trafiken är i nivå med landets allmänna ekonomiska och kulturella tillstånd odh utvecklas mycket långsamt. De intäkter som fattas för att järnvägsbolagen skall ge en tillfredsställande profit tillskjuts varje år av den turkiska staten i form av den så kallade "kilometergarantin". Detta system användes när man med österrikiska och franska medel byggde järnvägar i den europeiska delen av Turkiet, och turkarna gick med på att praktisera det även för de tyska investeringarna i Asien. Som säkerhet för att dessa förpliktelser skall bli fullgjorda har den turkiska regeringen åt de europeiska intressenternas representanter, "statsskuldens förvaltningsråd", överlåtit en högst betydande del av landets nationalinkomst: tiondet från en rad provinser. Från 1893 till 1910 har Turkiet sålunda enbart för järnvägen till Ankara och banan mellan Eskisjehir och Konia utbetalat ett "bidrag" på ungefär 90 millioner francs. De "tionden", som den turkiska staten gång på gång måste pantsätta hos sina kreditorer, erläggs på det urgamla bondesamhällets vis i form av varor: säd, boskap, siden etc. De uppbärs genom bemyndigade ombud, figurer som för tankarna till de omskrivna skatteindrivarna i Frankrike före revolutionstiden och som erhåller sina fullmakter genom ett rent auktionsförfarande, där indrivningsrätten för varje provins går till den som bjuder mest i kontant betalning. Den som sålunda köpt sig rätten att uppbära provinsens tionde, säljer sedan de erlagda varorna från varje distrikt till andra spekulanter, som i sin tur avyttrar dem till ett stort antal småhandlare. Eftersom alla vill ha tillbaka de pengar de lagt ut och dessutom önskar så stor vinst som möjligt, måste böndernas utlägg bli så mycket större. Om indrivarens beräkningar inte stämt på ett tillfredsställande sätt, försöker han ta igen sina förluster på bondens bekostnad. Denne är nästan alltid skuldsatt och väntar otåligt på det ögonblick då han kan sälja sin säd; men när han bärgat sin skörd måste han ofta vänta i flera veckor på att skatteindrivaren skall behaga ta ut sitt tionde. Indrivaren, som vanligen också är spannmålshandlare, vet att bonden då riskerar att få se sin säd ruttna och utnyttjar sig av denna situation för att pressa ner priset så lågt som möjligt; han vet hur han skall kunna göra detta utan någon obehaglig inblandning från myndigheternas sida: särskilt den lokala styresmannen har han lätt att komma överens med. Kan man inte få någon att tjänstgöra som skatteindrivare, får regeringen själv ta hand om de varor bönderna lämnar som tionde; de magasineras då för att senare överlämnas som en del av den överenskomna "ersättningen" till de utländska kapitalisterna. Sådana ter sig följderna av de europeiska intressenternas kulturgärning, "Turkiets industriella uppbyggnad", för turkarna själva.
På så sätt har man alltså uppnått två olika resultat. Jordbruksområdena i Mindre Asien blir föremål för en organiserad utsugning till gagn för europeiska, i detta fall främst tyska, industri- och bankintressen. Därigenom förstärks den tyska intressesfären i Turkiet och grundläggs förutsättningarna för att Tyskland skall kunna ta detta land under "politiskt beskydd". Samtidigt förvandlas den turkiska regeringen, vars medverkan är nödvändig för att utsugningsverksamheten skall fungera, till den tyska utrikespolitikens vasall och lydiga redskap. Redan långt tidigare stod hela den turkiska statsbudgeten, med skatter, tullavgifter och allmänna utgifter, under europeisk kontroll. Det tyska inflytandet har främst gjort sig gällande inom militärorganisationen.
Av det som ovan påpekats framgår klart att det ligger i den tyska imperialismens intresse att den turkiska statsmakten förstärks tillräckligt för att åtminstone kunna förhindra landets totala sönderfall. Om Turkiet gick under som stat, skulle följden bli att dess landområden delades upp mellan England, Ryssland, Italien, Grekland och kanske ytterligare några stater, och de tyska intressenterna skulle därigenom mista sina möjligheter att dominera det ekonomiska fältet. Dessutom skulle Ryssland, England och medelhavsländerna i hög grad kunna stärka sina maktpolitiska positioner. De tyska imperialisterna måste alltså bevara "den suveräna odh självständiga turkiska staten", deras trogna redskap, till dess att landet, urholkat inifrån av tyskt kapital, faller som en mogen frukt i Tysklands händer, på samma sätt som tidigare Egypten kommit i engelsmännens våld och på sistone Marocco i fransmännens. Exempelvis Paul Rohrbach, den kände förespråkaren för en tysk imperialistisk linje, har öppet odh ärligt utvecklat denna tankegång:
"Det ligger i problemställningens natur att turkarna, som på alla håll är omgivna av rovlystna grannar, måste försöka få hjälp av ett land som helst bör sakna territoriella intressen i Orienten. Tyskland är den bundsförvant de behöver. För oss vore det å andra sidan en svår motgång om Turkiet gick under. Om de turkiska områdena delades upp mellan andra stater, skulle de största bitarna tillfalla Ryssland och England, vilket för dessa länder otvivelaktigt skulle innebära en betydande maktförstärkning. Men även om Tyskland vid en delning skulle erhålla ett område av verkligt värde, skulle vi få att göra med en ändlös rad av nya svårigheter, eftersom Ryssland, England och på sätt och vis även Frankrike och Italien för närvarande är grannar till Turkiet och därigenom skulle kunna besätta och försvara sina andelar med lätt utförda truppförflyttningar, medan vi däremot helt saknar direkta förbindelser med Orienten ... Ett tyskt Mesopotamien eller ett av oss dominerat Mindre Asien kan aldrig bli verklighet förrän Ryssland och Frankrike tvingas att överge sina nuvarande syften och ideal, det vill säga inte förrän krigsläget i världen klart ändras till förmån för Tyskland." ("Der Krieg und die deutsche Politik", sid. 36)
Den 8 november 1898 svor tyskarna i Damaskus vid den store sultanen Saladins minne att försvara och bevara den mohammedanska världen och profetens gröna fana, och i ett helt årtionde var man också ivrigt sysselsatt med att förstärka sultan Abbul Hamids bloddrypande välde; efter en kort period av övergående dissonanser fortsatte man sedan detta verk under ungturkarnas regim. Frånsett de inbringande bankaffärerna gällde verksamheten främst en omorganisering och uppryckning av den turkiska krigsmakten, som erhöll förmånen att instrueras av ett stort antal tyska experter med von der Goltz i spetsen. Upprustningen av militärväsendet innebar självfallet ökade skattebördor för de turkiska bönderna, men den gav möjlighet till nya fina vinster för Krupp och bankmännen. Dessutom innebar den att den turkiska krigsmakten blev beroende av den preussiska militärledningen, som härigenom kunde stärka den tyska politikens ställning i medelhavsländerna och Mindre Asien.
Att Tysklands "återuppbyggnad" av Turkiet endast är ett rent konstlat försök att bevara ett lik bevisas bäst av den turkiska revolutionens öde. I denna revolutions första stadium, då det ideologiska inslaget i ungturkarnas attityd ännu spelade en avgörande roll och man hade kvar sina vackra men orealistiska drömmar om en löftesrik vår med en genomgripande förnyelse av landets förhållanden, riktade man avgjort sina politiska sympatier mot England, som uppfattades som ett ideal för den moderna statstypen, medan Tyskland, som så länge öppet agerat som en stöttepelare för den gamle sultanens regim, av de nya härskarna betraktades som en motståndare. Revolutionen 1908 verkade vara den slutliga bekräftelsen på att Tysklands orientpolitik misslyckats; Abdul Hamids avsättning uppfattades också allmänt som en frigörelse från det tyska inflytandet. Men allt eftersom ungturkarna, sedan de kommit till makten, avslöjade sin fullständiga oförmåga att åstadkomma någon enda verkligt genomgripande ekonomisk, social eller politisk reform och alltmer visade sina kontrarevolutionära tendenser, kom utvecklingen automatiskt att svänga tillbaka mot Abdul Hamids gamla beprövade regeringsmetoder, där statsmakten stödde sig på den orientaliskt gränslösa utsugningen av bondebefolkningen och de med jämna mellanrum organiserade blodbaden på förtryckta samhällsgrupper, som hetsats att flyga i strupen på varandra. Att med alla medel upprätthålla denna våldsregim blev alltså även ungturkarnas viktigaste mål, och följden blev att de snart också inom utrikespolitiken gick tillbaka till den gamla linjen. Detta innebar en ny allians med Tyskland.
För alla klarsynta iakttagare, och särskilt för de tyska socialdemokraterna, hade det sedan länge varit uppenbart att en verklig återuppbyggnad av det turkiska samhället var ett helt utsiktslöst företag och att det endast vittnade om en fåfängt reaktionär inställning att försöka hålla samman denna ruttnande samhällsbyggnad; detta framgick klart av de sönderslitande motsättningarna mellan detta lands många olika befolkningsgrupper: armenier, kurder, syrier, araber och greker (för inte så länge sedan även albaner och macedonier) liksom av de många ekonomiska och sociala problemen i rikets skilda delar och av de vitala kapitalistiska framstegen i grannländer som de unga balkanstaterna - allra främst dock av den internationella kapitalismens ödeläggande verksamhet och stormakternas diplomatiska spel. Redan 1896, när det stora upproret på Kreta bröt ut, ägnades orientfrågan en grundlig analys i den tyska socialdemokratiska pressen; resultatet blev att man frångick den ståndpunkt Marx intagit vid tiden för Krim-kriget och karakteriserade "Turkiets integritet" som ett arv från den europeiska reaktionen. Och ingenstans genomskådades ungturkarnas regim så snabbt och grundligt, i sin sociala ofruktbarhet och sina kontrarevolutionära tendenser, som i de tyska socialdemokratiska tidningarna. Det var också en sant preussisk idé att man skulle förse den murknande turkiska statskonstruktionen med militär rådgivning och moderna järnvägar, ägnade att underlätta en snabb mobilisering.[1]
På sommaren 1912 var det redan dags för ungturkarna att lämna plats för kontrarevolutionen. "Återuppbyggnadspolitikens" första åtgärd vid detta tillfälle var karakteristiskt nog en statskupp där författningen sattes ur spel; också i detta hänseende återgick man med andra ord till Abdul Hamids metoder.
Redan i det första Balkankriget led den av tyskarna organiserade turkiska krigsmakten ett snöpligt nederlag. Och det nuvarande kriget, i vars fruktansvärda virvlar Turkiet kastats för sin "beskyddare" Tysklands skull, kommer obönhörigt att resultera i det turkiska rikets ytterligare förfall, kanske till och med i dess definitiva undergång.
Den tyska imperialismens bedrifter - samt de tyska bankintressena, som här är av avgörande betydelse - har gjort att vi i Orienten fått alla andra stater emot oss. Främst gäller detta England. Vad engelsmännen förlorade till sina tyska konkurrenter i Anatolien och Mesopotamien var inte bara en marknad med feta vinster - den förlusten accepterade man så småningom. Upprättandet av strategiskt användbara järnvägslinjer och förstärkandet av den av tyskarna inspirerade turkiska krigsmakten var emellertid världspolitiskt betydelsefulla företag, som träffade England på en utomordentligt öm punkt, på gränsen mellan Centralasien, Persien och Indien å den ena sidan och Egypten å den andra. "England" - har Rohrbach påpekat i en skrift om Bagdad-banan - "kan endast på ett ställe bli föremål för något verkligt ödesdigert angrepp med landstridskrafter, nämligen i Egypten. Förlorade engelsmännen Egypten, miste de inte enbart sin förbindelseled med Indien och Asien, Suez-kanalen, utan troligen också sina besittningar i Ost- och Centralafrika. Skedde detta på grund av en muhammedansk stat som Turkiet, kunde det dessutom få oerhörda återverkningar bland Englands 60 millioner muhammedanska undersåtar i Indien, liksom bland deras trosfränder i Persien och Afganistan. Som förutsättningar för att Turkiet skall kunna tänka sig en sådan aktion krävs emellertid att man förfogar över ett utbyggt j ärnvägssystem i Syrien och Mindre Asien, att en utbyggnad av den anatoliska järnvägen gör det möjligt att försvara Mesopotamien mot ett engelskt angrepp, att krigsmakten förstärks såväl kvantitativt som kvalitativt och att framsteg inom industrin förbättrar det allmänna ekonomiska läget."
Och i boken "Der Krieg und die deutsche Politik", som publicerades strax efter världskrigets utbrott, skriver han så här:
"Syftet med Bagdad-banan var ursprungligen att Konstantinopel och det turkiska rikets militära kraftcentrum i Mindre Asien skulle erhålla en direkt förbindelse med Syrien och områdena kring Eufrat och Tigris ... Självfallet kunde man förutse att denna järnväg tillsammans med de banor som planerats och i vissa fall redan helt eller delvis fullbordats i Arabien och Syrien skulle skapa nya möjligheter att från Turkiet angripa Egypten ... Ingen kan förneka att Bagdad-banan kan bli något av en politisk livförsäkring för Tyskland, om man lyckas skapa de nödvändiga förutsättningarna, av vilka den viktigaste är en allians mellan Tyskland och Turkiet."
Så öppet uttalade sig denne halvt officielle talesman för den tyska imperialismen när det gällde planerna för vår politik i Orienten. Här fick den tyska utrikespolitiken helt nya konturer och visade tydliga anti-engelska tendenser, som i hög grad hotade det världspolitiska jämviktsläget. Tysklands hållning i Orienten blev på så sätt en praktisk tillämpning av det nya program som förebådats i flottpropositionen 1899.
Tysklands värnande om Turkiets integritet förde oss också i konflikt med balkanstaterna, vilkas utveckling möjliggjorts av Turkiets sönderfall. Dessutom ledde det till en konflikt även med Italien, som främst riktade sina imperialistiska förhoppningar mot turkiska besittningar. Redan vid Marocko-konferensen 1905 stod Italien på Englands och Frankrikes sida. Sex år senare inspirerade Österrikes annekterande av Bosnien italienarna att anfalla Tripolis - ett angrepp som i sin tur innebar upptakten till Balkankriget samt förebådade trippelalliansens definitiva fiasko och Tysklands politiska isolering även på detta håll.
I Marocko-affären visade det sig att de tyska expansionssträvandena också riktade sig västerut. Ingenstans märktes det tydligare än där att man frångått Bismarcks politiska linje. Som bekant understödde Bismarck med vett och vilja fransmännens kolonialpolitik för att deras uppmärksamhet skulle dras bort från Elsass-Lothringen. De nya ledarna däremot önskade på alla sätt förhindra att Frankrike utvidgade sitt kolonialvälde. I Marocko var läget ett helt annat än i Turkiet. Tyskland hade knappast några berättigade ekonomiska intressen i Marocko. Visserligen försökte de tyska imperialisterna förvandla Mannesmann-företagens anspråk på gruvkoncessioner, i utbyte mot det lån man gett den marockanske sultanen, till en viktig nationell angelägenhet. Men ingen som ville bli tagen på allvar kunde här tala om en tysk intressesfär, eftersom det var ett allmänt bekant faktum att såväl Mannesmann-firman som Krupp-Schneider-bolagen, den andra av de båda konkurrerande kapitalistiska intressegrupperna i Marocko, utgjorde en synnerligen internationell blandning av tyska, franska och spanska spekulanter. Så mycket mer karakteristiska för den nya inställningen blev därför det eftertryck och den målmedvetna utformning som det tyska riket gav sina anspråk på att få medinflytande över Marockopolitiken, de anspråk som man 1905 så plötsligt framförde för att protestera mot den franska dominansen där. På så sätt åstadkom man den första världspolitiska sammanstötningen med Frankrike. 1895 hade Tyskland tillsammans med Frankrike och Ryssland sökt hindra det triumferande Japan från att använda sig av sina militära framgångar i kriget mot Kina. Fem år senare drog det, sida vid sida med Frankrike, ut på ett stort plundringståg mot Kina. På grund av Marocko-frågan måste det tyska riket nu ge sin politik gentemot Frankrike en helt ny inriktning. I Marocko-krisen, som under de sju år den varade vid två tillfällen var nära att leda till krig mellan Tyskland och Frankrike, gällde det inte längre någon revanschfråga, som anknöt till någon tidigare europeisk konflikt. Vad som inträffat var i stället att en helt ny motsättning skapats genom att den tyska imperialismen börjat konkurrera med den franska. I slutuppgörelsen lät Tyskland nöja sig med de franska delarna av Kongo, vilket innebar att man erkände att man inte hade några nationella intressen av vikt att bevaka i Marocko. Just därigenom blev det tyska agerandet i Marocko-affären en företeelse av vittgående politisk betydelse. Bristen på mer preciserade krav och syften avslöjade Tysklands omättliga aptit och utgjorde en allmän imperialistisk krigsförklaring, riktad mot Frankrike. Olikheten emellan de båda staterna kom här i en utomordentligt skarp belysning. På den ena sidan hade man en stat med befolkningsstagnation och långsam industriell utveckling, en stat som var i hög grad beroende av sina ekonomiska investeringar i utlandet och som dignade under ett kolonialsystem som den endast med mödosamma ansträngningar lyckats hålla samman; och på den andra sidan hade man en ung och stark kapitalism, som såg sig omkring i världen för att kunna rycka till sig kolonier. Att man skulle kunna lägga under sig engelska kolonier fick betraktas som helt omöjligt. Därför måste de tyska imperialisternas aptit främst rikta sig mot Frankrikes besittningar samt mot de asiatiska delarna av Turkiet. De franska besittningarna kunde också 'komma väl till pass för att eventuellt ersätta Italien för de österrikiska expansionssträvandena på Balkanhalvön och skapa en affärsgemenskap som höll det kvar inom trippelalliansen. Att de tyska anspråken på Marocko måste ha gjort de franska imperialisterna utomordentligt oroliga är självklart, eftersom tyskarna, så snart de fått någon form av fotfäste där, när som helst skulle kunna få till stånd ett uppror inom hela det franska koloniområdet i Nordafrika; det skulle bara behövas att man levererade vapen till den infödda befolkningen, som alltid står redo att slåss mot de franska erövrarna. Genom att Tyskland gått med på att uppge dessa anspråk och accepterat den kompensation som erbjudits hade den omedelbara faran avlägsnats, men den franska oron och den nu en gång skapade världspolitiska konfliktmöjligheten stod kvar.[2]
Marocko-politiken förde Tyskland till en konflikt inte endast med Frankrike utan även med England. Marockos närhet till Gibraltar, den andra av de båda viktigaste centralpunkterna för samfärdseln inom det världsomspännande brittiska riket, kom de tyska imperialisternas aggressivt framställda krav att te sig som en delvis mot England riktad demonstration. Den första formella protesten från Tysklands sida riktades dessutom direkt mot 1904 års uppgörelse mellan England och Frankrike rörande Egypten och Marocko, och man krävde i otvetydiga ordalag att England inte skulle försöka ingripa i Marocko-affären. Ingen kunde sväva i tvivelsmål om vilken inverkan en sådan begäran måste få på relationerna mellan Tyskland och England. Den 8 november 1911 skildrade Frankfurter Zeitungs londonkorrespondent i klara ordalag den situation som uppstått:
"Resultatet har blivit detta: en million negrer i Kongo, ett fruktansvärt skriande och en häftig förbittring gentemot 'det svekfulla England'. Skränandet är en sak som kommer att gå över så småningom. Men förhållandet mellan oss och England har blivit helt ohållbart: med största sannolikhet kommer det att leda till krig, om man inte å det snaraste kan åstadkomma en väsentlig förbättring ... Panther-affären var, som Frankfurter Zeitungs berlinkorrespondent nyligen träffande uttryckte det, ett sätt att ge det franska folket en stöt för bröstet, en påminnelse om att Tyskland alltjämt var en faktor att räkna med ... Vilken följd denna framstöt skulle få här, kan man i Berlin knappast ha behövt grubbla över; ingen journalist i London har betvivlat att England omedelbart skulle ge fransmännen sitt kraftfulla stöd. Hur kan Nord-deutschen Allgemeinen Zeitung alltjämt lika hårdnackat hävda att Tyskland inte behöver underhandla med andra nationer än Frankrike? De europeiska ländernas politiska intressen har under de senaste århundradena kommit att bli allt mer beroende av varandra. Det hör till politikens naturlagar att en nations olycka fyller en del av dess grannar med sorg och andra med förtjusning. När österrikarna för två år sedan råkade in i en skarp tvist med Ryssland, dök Tyskland i full stridsutrustning upp på scenen - trots att man i Wien, enligt vad som senare blivit känt, skulle ha föredragit att klara av saken på egen hand ... Det är svårt att fatta hur man i Berlin kunde tro att engelsmännen, som nätt och jämt kommit igenom en period av häftigt antityska stämningar, plötsligt skulle kunna låta sig övertygas om att våra underhandlingar med Frankrike inte angick dem det ringaste. Innerst inne var det en fråga om makt, ty hur lekfull en stöt för bröstet än kan te sig, skapar den ändå lätt hos den angripne en fruktan för nya och hårdare törnar ... Situationen har hunnit bli mindre kritisk sedan dess. Vid det tillfälle då Lloyd George tog till orda förelåg akut fara för ett krig mellan Tyskland och England ... Är det realistiskt att tro att Sir Edward Grey och hans anhängare kommer att vilja ändra sin tidigare politik - om den är berättigad eller inte kan vi lämna därhän - i Marockofrågan? Det förefaller oss som om den tyska politiken avslöjat sig som helt ohållbar, om man i Berlin verkligen inbillar sig något sådant."
På detta sätt har vår imperialistiska politik skapat farliga konflikter i Mindre Asien och Marocko, mellan England och Tyskland och mellan Tyskland och Frankrike. Men hur har relationerna varit mellan Tyskland och Ryssland? Vad är det som från början orsakat motsättningarna på denna punkt? I den upphetsade stämning som bemäktigade sig alla officiella organ under krigets första veckor var tyskarna beredda att tro vad som helst. Man trodde att kvinnorna i Belgien stack ut ögonen på tyska fångar, att kosackerna åt stearinljus och slet småbarn i stycken; och att ryssarnas politik gick ut på att annektera det tyska riket, förinta den tyska kulturen och förslava hela det tyska folket under ett skoningslöst tyrannvälde.
Den 2 augusti stod följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Chemnitzer Volksstimme:
"I detta ögonblick framstår det som vår främsta plikt att gemensamt kämpa mot det ryska barbariet. Tysklands kvinnor och barn får inte bli offer för den ryska bestialiteten, och deras fosterland får inte bli kosackernas rov. Ty om våra motståndare segrar, blir det inte England eller Frankrike utan Ryssland som kommer att härska över det tyska riket. Därför är det i detta ögonblick vår uppgift att värna allt som den tyska kulturen och den tyska friheten skänkt oss mot en barbarisk och skoningslös fiende."
Samma dag utropade Fränkische Tagespost:
"Vi vill inte att kosackerna, som redan besatt alla samhällen i gränsområdet, ska komma störtande in i vårt land och rasera våra städer. Vi vill inte att den ryske tsaren, vars fredskärlek socialdemokratin vägrade tro på redan när hans fredsmanifest offentliggjordes, ska få härska över någon människa av tyskt ursprung."
Och Königsberger Volkszeitung skrev den 3 augusti:
"Ingen av oss, vare sig han är duglig till krigstjänst eller inte, får ens för ett ögonblick betvivla att vi måste göra allt vi förmår för att hålla detta fördärvbringande väldes inflytande borta från våra gränser; ty om det segrade, skulle tusentals av våra kamrater dömas att försmäkta i de fasansfulla ryska fängelserna. Under rysk spira kan folket inte erhålla någon som helst självbestämmanderätt. Varken socialdemokratiska tidningar eller socialdemokratiska partigrupper är tillåtna i Ryssland. Därför kan det inte för någon av oss nu te sig rimligt att acceptera möjligheten av en rysk seger - samtidigt som vi håller fast vid vårt motstånd mot krigets idé, måste vi alla samarbeta för att freda oss mot de banditer som härskar i Ryssland."
Vi ska vänta med att gå närmare in på förhållandet mellan tsarismen och den tyska kulturen. Relationerna 'mellan dessa båda begrepp har skapat ett helt kapitel för sig i berättelsen om de tyska socialdemokraternas inställning till kriget. Vad beträffar tsarens önskan att erövra Tyskland, kunde man lika gärna hävda att ryssarna ville införliva hela Europa - varför inte också med månen på köpet - med sitt välde. I verkligheten är det endast två stater vilkas nationella 'existens hotas av det nu pågående kriget: Belgien och Serbien. Mot båda dessa länder har tyskarna riktat sina kanoner, samtidigt som våra ledare skriat om att Tysklands existens är i fara. Det går naturligtvis inte att diskutera med folk som tror på allt som den vildaste propagandan påstår. Men människor, som inte låter sig påverkas av pöbelinstinkter av det slag som den nationalistiska hetspressens appeller vädjar till utan i stället bedömer läget efter de realpolitiska faktorerna, måste inse att det för tsarväldet inte är lättare att erövra Tyskland än att lägga under sig hela världen. De ledande i Ryssland är kvalificerade skurkar men inte några galningar, och den politik de för har, trots sin egenart i mångt och mycket, en viktig egenskap gemensam med de flesta andra staters: den rör sig inte i det blå utan i de reella möjligheternas värld, där man måste ta hänsyn till en mängd olika faktorer. När våra partiredaktörer fruktar att tyska socialdemokrater ska få tillbringa sina återstående dagar i Sibirien, och att vårt land ska bli förslavat under det ryska oket - då bedömer de den politiska verkligheten sämre än det blodbesudlade tsarväldets ledare, trots de senares moraliska underlägsenhet. De ryska statsmännen vet mycket väl att man inte efter behag kan införa ett nytt styrelseskick i vilket samhälle som helst; varje statsskick vilar på en bestämd social och ekonomisk grundval, och de ryska härskarna har bittert fått erfara att denna grundval inte ens i deras eget land riktigt svarar mot den styrelseform de försöker praktisera. De vet också att den reaktionära överklassen måste basera sin makt på sitt lands inre förhållanden, och i vårt land är det den Hohenzollern-styrda polisstaten och det preussiska valsystemet som svarar mot deras egen typ av diktatur. Ett fördomsfritt studium av vår situation visar på så sätt klart och tydligt att vi inte behöver frukta att ryssarna, om de mot all sannolikhet skulle segra i kriget, på allvar skulle försöka rubba dessa hörnstenar i det tyska samhället.
De reella motsättningarna mellan Tyskland och Ryssland gällde helt andra ting. De hade ingenting att göra med inrikespolitiken, där det tvärtom mellan de båda staterna finns stora likheter, grundade på en sekelgammal ömsesidig sympati, utan återfanns i stället på det utrikespolitiska området, de stora internationella jaktmarkerna.
Imperialismen utgör i Ryssland, precis som i västländerna, en sammansättning av en rad vitt skilda faktorer. Dess viktigaste beståndsdel är emellertid inte, som i Tyskland och England, de kapitalistiska strävandena för ekonomisk expansion, utan i stället landets rent politiska självhävdelsebegär. Den ryska industrin har förvisso sedan länge kunnat visa upp en omfattande export till Orienten, Kina, Persien och Centralasien; på det för den kapitalistiska produktionen utmärkande sättet har detta skett utan att man lyckats utveckla hemmamarknaden nämnvärt, och de styrande har sökt uppmuntra denna utrikeshandel, eftersom den på ett välbehövligt sätt stöder dem i deras egen "intressesfär". Men det är de politiska intressena som här spelar den pådrivande rollen. Tsarväldets erövringslystnad återspeglar dels expansionsbehovet inom ett rike som idag omfattar 170 millioner invånare och som av såväl strategiska som handelstekniska skäl vill nå ut till det öppna havet, till Stilla havet i öster och Medelhavet i söder. Den påverkas också av tyranniets existensvillkor, av nödvändigheten av att på den världspolitiska scenen spela en tillräckligt aktad roll för att kunna få behålla den för tsarväldet absolut nödvändiga ekonomiska krediten hos rikare länder. Det dynastiska självhävdelsebegäret får inte heller glömmas bort; här liksom i alla andra monarkier har det en viss betydelse. En härskargrupp som kommit i en allvarlig konflikt med sitt folk försöker gärna förstärka sin internationella prestige för att dölja de inre svårigheterna.
De moderna kapitalistiska intressena håller emellertid på att få ökad betydelse för tsardömets imperialism. Den ännu outvecklade ryska kapitalismen har självfallet svårt att göra verkligt betydelsefulla framsteg så länge det politiska enväldet är totalt - i det stora hela har den fått finna sig i att stå kvar på ett tämligen primitivt stadium - men väldiga framtidsmöjligheter skulle öppna sig för den, om man kunde börja utnyttja detta jättelika rikes naturtillgångar. Det råder inte något tvivel om att Ryssland, om det erhåller en modernare styrelseform, snabbt kommer att utvecklas till den främsta kapitalistiska nationen - förutsatt att inte klasskampen grusar dess möjligheter, innan utvecklingen hunnit få tillräckligt lång tid på sig. Det är denna framtidsbild som redan nu gett den ryska bourgeoisien dess expansionsbegär, dess starkt imperialistiska ambitioner och dess vilja att med sådan kraft hävda sina anspråk vid fördelningen av världens tillgångar. Denna allmänna hållning får ytterligare stöd tack vare en del mycket påtagliga intressen av stor aktualitet. Främst spelar här rustningsindustrins och dess leverantörers intressen in; även i Ryssland är den tunga industrin ju utomordentligt viktig. Därnäst kommer konfrontationen med det "inre fienden", det revolutionära proletariatet, som fått de ryska borgarna att i högre grad än tidigare tro på militarismens och världspolitikens frestelser och som kommit dem att sluta upp bakom den kontrarevolutionära regimen. Inför revolutionshotet har imperialismen fått ett allt starkare stöd inom Rysslands borgerliga grupper, särskilt bland liberalerna, och denna tendens har gett en mer modern prägel åt tsardömets gamla utrikespolitiska program. Dardanellerna, som Bismarck i en berömd karakteristik kallat "nyckeln till de ryska besittningarna kring Svarta havet", har nu blivit det viktigaste föremålet för såväl den ryska bourgeoisiens nyväckta erövringsbegär som tsardömets redan tidigare välbekanta rovlystnad. Sedan 1700-talet har Ryssland för dess skull utkämpat en lång rad blodiga krig mot Turkiet; det har sökt uppträda i rollen som Balkans befriare, och med denna målsättning för ögonen har det låtit en oerhörd mängd människor offras vid Ismail, Navarin och Sinope, vid Silistra och Sevastopol, vid Plevna och Shipka. Nödvändigheten av att försvara de av ett fasansfullt turkiskt förtryck hotade ras- och trosfränderna blev hos det ryska folket en lika allmänt accepterad föreställning som tvånget att skydda vår frihet och kultur mot det ryska hotet blivit inom den tyska socialdemokratin.
Den ryska bourgeoisien kände dock betydligt mer entusiasm inför de framstötar man planerade vid Medelhavet än inför den kulturmission tsarväldet ansåg sig företräda i Mandsjuriet och Mongoliet. Kriget mot Japan kritiserades skarpt av liberalerna, därför att de ansåg det ansvarslöst att splittra de krafter som borde sättas in mot den ryska utrikespolitikens viktigaste mål: Balkanhalvön. Men detta olyckliga militära företag kom ändå, låt vara indirekt, också det att koncentrera den ryska ledningens intresse mot detta område. De engelska imperialisterna kunde inte undgå att känna en stark oro över den ryska maktpolitikens utbredning i Ost- och Centralasien. Fruktan för att det väldiga indiska väldets säkerhet skulle kunna hotas måste hos engelsmännen skapa en tilltagande misstro gentemot tsardömets avsikter i Asien. På så sätt blev spänningen mellan England och Ryssland i Asien vid seklets början den världspolitiska scenens farligaste konfliktmöjlighet, och det kommer den med största sannolikhet åter att bli när det nu rasande världskriget en gång nått sitt slut. Situationen förändrades tack vare tsardömets stora nederlag 1904 och den revolution som senare bröt ut i Ryssland. Efter denna märkbara försvagning av tsarväldet kom dock en viss avspänning i relationerna med England, och 1907 slöt de båda staterna till och med ett fördrag om en gemensamt utformad kontroll av Persien. På det hela taget lyckades man vid denna tid uppnå vänskapligare kontakter i frågor som rörde läget i Centralasien. Därigenom låstes Rysslands möjligheter att inlåta sig på några större företag österut, och genast koncentrerade man med så mycket större iver sina förhoppningar till det tidigare favoritmålet - Balkan-politiken. Det var nu som tsarväldet - för första gången efter ett helt århundrade av fast och troget upprätthållen vänskap med vårt lands kultur - kom i konflikt med det tyska riket. Ryssarnas väg mot Dardanellerna måste gå över Turkiets döda kropp, som Tyskland sedan något decennium ansåg sig förpliktat att försöka blåsa liv i. Visserligen har ryssarna åtskilliga gånger ändrat de yttre dragen i sin Balkan-politik och själva talat för bevarandet av Turkiets "integritet" - med det tysta förbehållet att man får återkomma till detta lands uppdelning vid ett lägligare tillfälle. Här har en viss bitterhet spelat in; man har varit besviken över hållningen hos de befriade Balkan-folken, som försökt undvika att bindas vid det ryska riket som ett slags vasaller. Men nu var likviderandet av Turkiet någonting som passade såväl Rysslands som Englands planer - engelsmännen önskar förstärka sin ställning i Indien och Egypten genom att förena de däremellan belägna turkiska områdena - Arabien och Mesopotamien - till ett stort muhammedanskt lydland under brittiskt styre. Den ryska imperialismen kom alltså, i likhet med den engelska, att i Orienten kollidera med de tyska imperialisternas intressen. Tyskarna, som haft den största nyttan av Turkiet i det skick det redan befann sig, hade ställt sig som dess skyddande vaktposter vid Bosporen.[3]
Med Österrike kom den ryska Balkan-politiken emellertid i en ännu skarpare konflikt än med Tyskland. Och den tyska imperialismen hänger oupplösligt fast vid den österrikiska som vid en siamesisk tvillingbror.
Den tyska utrikespolitiken har gjort landet så isolerat att Österrike blivit dess enda bundsförvant. Förbundet mellan de båda länderna är gammalt - det bildades på Bismarcks initiativ redan 1879 - men det har helt förändrats till sin innebörd under årens lopp. I likhet med fiendskapen gentemot Frankrike har samhörigheten med Österrike under de senaste årtiondena fått en alltigenom ny betydelse. Bismarcks syfte var främst att försvara de besittningar man vunnit i sextiotalets krig. Den trippelallians han skapade var ägnad att bevara status quo; den innebar att Österrike erkände det av Bismarck skapade tyska statsförbundet och Preussens militära hegemoni. Österrikes erövringsplaner gentemot Balkan-området var för Bismarck lika oacceptabla som den koloni Tyskland ryckt till sig i Sydafrika. I skriften Gedanken und Erinnerungen säger han så här:
"Det är naturligt att Donau-bäckenets innevånare har behov och anspråk som sträcker sig ut över deras lands nuvarande gränser, och det tyska rikets författning visar vilken väg Österrike kan följa för att förena de politiska och materiella intressena hos folkgrupperna mellan Kotorviken och den östra rumänska gränsen. Men Tyskland är inte förpliktat att offra sina innevånares blod och tillgångar för att dess grannar ska kunna utvidga sitt territorium."
Ett mer drastiskt uttryck för samma tanke finner man i hans berömda uttalande att Bosnien inte var någonting som han ville riskera så mycket som en enda pommersk soldats ben för. Att Bismarck aldrig haft några planer på att låta trippelalliansen aktivt tjäna Österrikes expansionssträvanden framgår också klart av det fördrag han 1884 slöt med Ryssland: där förklarades att Tyskland skulle ställa sig neutralt i händelse av ett krig mellan Ryssland och Österrike.
I och med att de imperialistiska tendenserna tagit överhanden i den tyska politiken har emellertid inställningen till Österrike blivit en annan. Genom att vara beläget mellan Tyskland och Balkanhalvön har Österrike-Ungern kommit att ligga nära den tyska orientpolitikens brännpunkt. På grund av sin självförvållade politiska isolering har Tyskland inte haft råd att få Österrike som sin fiende - det hade varit liktydigt med att se alla storvulna planer falla till marken. Men också om Österrike-Ungern försvagades och föll sönder, så att Turkiet gick under och England, Ryssland och Balkan-staterna fick sin ställning kraftigt förstärkt, skulle visserligen Tyskland enas och stärkas nationellt men tvingas begrava hela sitt imperialistiska program.[4] Följden blev att den tyska imperialismen i sitt eget intresse måste försöka säkra den habsburgska monarkins ställning, på samma sätt som den måste verka för Turkiets bevarande.
Österrikes hållning innebär emellertid ett ständigt krigshot inom Balkan-området. I och med att Turkiets sönderfall skapade och förstärkte de nya staterna på Balkanhalvön skapades också Österrikes irritation över att ha dessa unga grannländer tätt inpå sina egna gränser. Det är uppenbart att den habsburgska monarkins fall måste påskyndas genom tillkomsten av dessa livskraftiga och oberoende nationer, bildade av samma folkgrupper som det habsburgska väldet självt till stor del är hopfogat av och som det förmår hålla samman endast med hjälp av hårda diktaturlagar.[5] Österrikes inre försvagning framgår tydligt av dess attityd mot alla Balkan-länderna men allra mest av dess politik mot Serbien. Trots sin imperialistiska aptit, som än riktades mot Saloniki och än mot Durazzo, var Österrike inte i stånd att erövra Serbien, inte ens innan detta rike vuxit och förstärkts genom de båda Balkankrigen. Om man annekterat Serbien hade man nämligen på ett alltför farligt sätt utökat den motspänstiga sydslaviska folkgrupp som man redan tidigare haft svårt att tygla under Wiens brutala och klumpigt reaktionära regim. Men österrikarna har inte heller kunnat bära att Serbien utvecklas till en vanlig självständig stat, med vilket deras land skulle kunna underhålla normala handelsförbindelser. Den habsburgska monarkin utgör nämligen inte någon vanlig kapitalistisk statsledning utan består av några löst sammanfogade grupper av samhällsparasiter, som vill använda statens maktmedel till att roffa åt sig så stora egna vinster som möjligt, innan furstendömet faller samman. För att uppmuntra de ungerska jordbrukarna och för att trissa upp livsmedelspriserna har Österrike förbjudit import av frukt och boskap från Serbien, och denna lantbrukarnation 'har sålunda blivit avstängd från den viktigaste marknaden för landets produkter. För att uppmuntra Österrikes tunga industri tvingade man serberna att köpa dennas produkter till de högsta priser man kunde genomdriva. För att beröva serberna deras möjligheter att bli handelsmässigt (Ah politiskt oberoende stoppade man också deras försök att genom ett förbund med Bulgarien i öster nå fram till Svarta havet, liksom man i väster hindrade dem från att förvärva en albansk hamn som skulle ha gett dem en kontakt med Medelhavets fraktleder. Den österrikiska Balkan-politikens mål var med andra ord helt enkelt att kväva Serbien. Men den utgjorde samtidigt en lika stor fara för de övriga Balkan-staterna, eftersom den hela tiden gick ut på att sabotera deras inre utveckling och inbördes grannsämja. Ständigt hotades dessa länders existens och utvecklingsmöjligheter av den österrikiska imperialismen, vars anspråk än gällde Bosnien, än Novibazar och Saloniki och än den albanska Medelhavskusten. För att tillfredsställa dessa österrikiska tendenser och på samma gång konkurrera med Italien presenterade man sedan "det fria Albanien" (styrt av en tysk furste), en löjeväckande statskonstruktion, som från första början blev en lekboll i händerna på de rivaliserande imperialistiska intrigörerna.
Österrikes imperialistiska politik blev på så sätt en hämsko på hela det senaste årtiondets utveckling på Balkan-halvön. Frågan var om den habsburgska monarkins intressen eller den kapitalistiska utvecklingen inom Balkan-länderna skulle tillåtas avgå med segern. Balkan hade knappt hunnit befrias från det turkiska väldet förrän det andra problemet, hur man skulle undanröja de österrikiska hindren, uppenbarade sig. Historiskt sett är Österrike-Ungerns slutliga fall endast ett led i en viktig internationell utvecklingsprocess; det utgör en logisk följd av Turkiets tendenser att falla sönder.
Österrikes desperata politik kunde inte leda till något annat än krig, ett världskrig. Bakom Serbien stod nämligen Ryssland, som måste hålla fast vid denna beskyddarroll för att inte mista sitt inflytande på Balkanhalvön och tvingas överge hela sitt imperialistiska orientprogram. Rysslands syften gick stick i stäv mot Österrikes; man önskade i Moskva att Balkan-staterna skulle stabiliseras och enas under ryskt beskydd. Balkan-förbundet, som i det segerrika kriget 1912 nästan helt lyckades driva ut turkarna ur Europa, var Rysslands verk och hade i första hand skapats för att torpedera den österrikiska politiken. Visserligen förstördes detta förbund, trots alla ryska ansträngningar, i och med att det andra Balkan-kriget bröt ut, men när serberna gått segrande ur detta krig blev de ändå tvungna att söka Rysslands stöd, eftersom Österrike blivit deras dödsfiende. Tyskland, som ansåg sig så beroende av den habsburgska monarkins tryggade existens, såg sig i sin tur tvunget att på varje punkt stöda Österrikes ultrareaktionära Balkan-politik och kom på så sätt att stöta sig ännu mer med ryssarna.
Österrikarnas agerande ledde dessutom till en konflikt även med Italien, som gärna skulle se habsburgarnas välde falla sönder på samma sätt som den turkiske sultanens. Den italienska imperialismen använder indignationen över Österrikes italienska besittningar som en passande täckmantel för sitt eget expansionsbegär, som i det nuvarande läget främst riktar sig mot Albaniens kust på andra sidan om Adriatiska havet. Trippelalliansen fick en hård törn redan genom Tripolis-kriget och miste all betydelse i det krisläge som uppstod efter de båda Balkan-krigen, då de båda centralmakterna fick hela omvärlden emot sig. Den tyska imperialismen, politiskt fastkedjad vid de ruttnande liken av vad som en gång varit två viktiga bundsförvanter, styrde nu med 'halsstarrig konsekvens direkt mot ett väldskrig.
Det insåg man mycket väl, när man slog in på denna kurs. Österrike påskyndade utvecklingen genom att redan för flera år sedan överge alla betänkligheter och störta sig mot fördärvet. Dess ledande militära «å klerikala grupper, med ärkehertig Franz Ferdinand och hans tjänstvillige hejduk baron von Chlumezki i spetsen, väntade otåligt på en förevändning för att kunna slå till. För att ingjuta den verkligt effektiva sortens krigshysteri hos de tysktalande folken lät man år 1909 publicera professor Friedmanns ryktbara dokument, som vittnade om serbernas djävulska ränker mot den habsburgska monarkin och som endast hade det lilla felet att vara förfalskade från början till slut. Några år senare basunerade man ut rapporterna om den österrikiske konsuln Prohaskas ohyggliga martyrium, i hopp om att de skulle bli gnistorna som tände den stora krutladdningen - under tiden traskade den välmående Prohaska glatt visslande omkring på sina vanliga promenadstråk i den stad där han var stationerad. Till sist kom emellertid attentatet i Sarajevo, ett upprörande brott, som gav militaristerna deras efterlängtade chans. "Om någonsin ett blodsoffer har haft en befriande, förlösande verkan, måste det ha varit denna gång", jublade den tyska imperialismens språkrör. I Wien var man om möjligt ännu mer entusiastisk och beslöt sig för att utnyttja de högvälborna liken innan de hunnit kallna.[6] Efter hastiga överläggningar med Berlin gjorde man upp anfallsplanerna och sände iväg sitt ultimatum, facklan som skulle sätta hela Europa i brand.
Det var helt uppenbart att dådet i Sarajevo endast utgjort en förevändning. När det gällde verkliga konfliktorsaker hade tiden sedan länge varit mogen, och de politiska grupperingar som låg bakom utbrottet hade existerat sedan ett årtionde tillbaka. För varje år hade urladdningen kommit allt närmare, och utvecklingen påskyndades av den senaste tidens händelser: revolutionen i Turkiet, annekterandet av Bosnien, Marocko-krisen, Tripolis-expeditionen och de båda Balkan-krigen. Alla militäranslag under de senaste åren har bestämts av myndigheter som haft detta krig i tankarna; man har medvetet förberett sig för den oundvikliga kraftmätningen. Inte mindre än fem gånger under loppet av några få år var det nära att krigsutbrottet kommit. Första gången var på sommaren 1905, när Tyskland på allvar började framföra sina krav i Marockofrågan. Andra gången var tre år senare, då England, Ryssland och Frankrike efter regentmötet i Reval ville ställa Turkiet inför ett ultimatum, medan Tyskland stod berett att militärt ställa sig på turkarnas sida; endast tack vare den turkiska revolutionens plöstliga utbrott lyckades man uppskjuta denna sammandrabbning.[7] Tredje gången var i början av 1909, då annekterandet av Bosnien fick Ryssland att börja mobilisera; vid detta tillfälle förklarade Tyskland i otvetydiga ordalag att det var berett att omedelbart ställa sig på Österrikes sida i händelse av krig. Sommaren 1911, då "Panther" sändes mot Agadir, hade det utan minsta tvivel blivit krig om inte Tyskland genom prisgivandet av Kongo förmåtts att avstå från sina anspråk på Marocko. Det femte utomordentligt farliga tillfället kom vid början av 1913, när ryssarna planerade att marschera in i Armgenien, vilket fick Tyskland att än en gång förklara sig berett att gå i krig.
Under dessa åtta år låg världskrigshotet hela tiden i luften. Varje gång man lyckades uppskjuta krigsutbrottet, berodde den vunna fristen endast på att någon av stormakterna inte ännu ansåg sig tillräckligt förberedd. I synnerhet vid tiden för "Panther"-äventyret hade världskriget mycket väl kunnat komma, utan att det behövts någon mördad ärkehertig, några franska flygare över Nürnberg eller någon rysk invasion i Ostpreussen. Tyskland föredrog dock att invänta ett lägligare tillfälle. Detta framgår klart av öppenhjärtliga tyska imperialisters deklarationer, exempelvis den här: "Den tyska regeringen har anklagats för svaghet i sitt uppträdande under Marocko-krisen 1911. Denna felaktiga uppfattning beror på att man förbisett följande: när vi sände "Panther" mot Agadir, pågick alltjämt arbetet på Nord-Östersjökanalens ombyggnad, befästandet av Helgoland var långt ifrån färdigt, och vår flotta var i alla avseenden betydligt mindre beredd att mäta sina krafter med den engelska än vad den hunnit bli tre år senare. Dessa tre faktorer gjorde att vår militära slagkraft den gången var avsevärt mindre än den var år 1914. Det vore ju helt enkelt dåraktigt att vilja provocera fram en avgörande kraftmätning i ett läge som är vida mer ofördelaktigt än det man kan uppnå genom att vänta en tid."[8] Först måste man rusta upp den tyska flottan och få riksdagen att godkänna de väldiga militäranslagen. På sommaren 1914 kände sig Tyskland färdigrustat för kriget, medan Frankrike alltjämt laborerade med sin treåriga värnplikt och Ryssland ännu inte avslutat sitt nya program för härens och flottans organisation. Nu gällde det att handla med kraft och snabbhet för att utnyttja situatio