Originalets titel: "Sovjet Marxism - A Critical Analysis"
Översättning: Nils Tengdahl
Digitalisering: Jonas Holmgren
Denna studie är ett försök att utvärdera några av sovjetmarxismens viktigaste utvecklingslinjer i termer av en "immanentkritik". Det innebär att den börjar med att undersöka sovjetmarxismens teoretiska förutsättningar, därefter utvecklar den deras ideologiska och sociologiska konsekvenser och undersöker - återigen - förutsättningarna, men nu i ljuset av dessa konsekvenser. Kritiken använder sålunda sitt objekts, d.v.s. marxismens, begreppsmässiga instrument för att klargöra marxismens faktiska funktion i det sovjetiska samhället och dess historiska riktning. Detta sätt att gripa sig an problemet bygger på ett tvåfaldigt antagande:
(1) Att sovjetmarxismen (d.v.s. leninismen, stalinismen och post-stalinistiska trender) inte blott är en ideologi som utfärdats av Kreml för att förklara och rättfärdiga sin politik, utan att den också i olika former uttrycker realiteter i den sovjetiska utvecklingen. Om så är fallet, då skulle inte den sovjetiska teorins extrema bristfällighet, och t.o.m. falskhet, minska den sovjetiska teorins fundamentala betydelse. Den skulle istället själv ge antydan om de faktorer som skapat de påtagliga teoretiska bristerna.
(2) Att det i historien finns identifierbara objektiva trender och tendenser som bildar den historiska processens inneboende rationalitet. Eftersom detta antagande ofta oriktigt framställs som godtagande av den hegelska metafysiken, må några få ord sägas till försvar och förklaring.
Tilltron till objektiva historiska "lagar" hör till den hegelska filosofins kärnpunkt. För Hegel är dessa lagar Förnuftets manifestation - en subjektiv och objektiv kraft som verkar i människans historiska handlingar och i den materiella och intellektuella kulturen. Historien är sålunda samtidigt både en logisk och en teleologisk process, nämligen framsteg (trots en del återfall och bakslag) vad det gäller medvetenhet om och förverkligande av Friheten. Förloppet av civilisationens viktigaste stadier är på så sätt en stigande rörelse till allt högre former av mänsklighet - en både kvantitativ och kvalitativ tillväxt. Marx höll fast vid denna grundläggande föreställning, men modifierade den i en avgörande mening: historien går framåt genom produktivkrafternas utveckling, vilket inte betyder framsteg vad gäller Frihetens förverkligande, men vad det gäller att skapa förutsättningar för Friheten. I klass-samhällets intresse förblir de endast förutsättningar. För Marx är alltså förvisso historien inte Förnuftets manifestation, utan precis tvärtom. Förnuftet hör bara till det klasslösa samhällets framtid, till en social organisationsform som skall möjliggöra för människan att fritt utveckla sina behov och möjligheter. Det som är historia för Hegel, är fortfarande förhistoria för Marx.
Antagandet av historiska lagar behöver inte innebära ett teleologiskt synsätt. Det innebär att utvecklingen av ett specifikt socialt system - och de förändringar som medför att ett socialt system övergår i ett annat - bestäms av den struktur som vuxit fram ur respektive samhälle. Denna utveckling bestäms således av den grundläggande fördelningen och organiseringen av det samhälleliga arbetet och av att de politiska och kulturella institutionerna har sitt upphov i och svarar mot denna grundläggande fördelning och organisation. Samhällslivets mångfaldiga dimensioner och aspekter är inte endast en summa av fakta och krafter, utan utgör en klart identifierbar enhet. Varje långsiktig utveckling måste därför ses i relation till "basen". På grund av en sådan strukturell enhet är det möjligt att skilja mellan samhällssystem som följer på varandra. De kommer då att kunna ses som väsensskilda samhällsformer med en utvecklingslinje som klart och tydligt är "förutbestämd" av ett tidigare mönster. Att det är omöjligt att fastställa ett exakt datum (t.o.m. inom ett århundrade eller mer) när ett socialt system upphör och ett annat inleds (t.ex. feodalism och kapitalism) är ett tecken på den underliggande utvecklingen som omvandlar ett system till ett annat. Det nya samhället uppstår inom det gamla samhällets ramar, genom definierbara förändringar i dess struktur - förändringar som är kumulativa tills den verkligt annorlunda strukturen är ett faktum. Egentligen finns det inga "yttre" orsaker i denna kedja, ty alla skenbart utifrån kommande faktorer och händelser (upptäckter, uppfinningar och inverkan från fjärran krafter) kommer att påverka den sociala strukturen endast om grunden är förberedd för dem. Det kan t.ex. ske genom att de "möter" motsvarande utveckling inom respektive samhälle eller genom att de svarar till sociala önskningar och behov (som det barbariska inflytandet i det försvagade Romerska Imperiet eller som den internationella handelns och kommersens och upptäckternas inflytande på de feodala samhällenas inre förändringar (från 1200-talet till 1500-talet).
Den samhälleliga reproduktionens grundläggande form bestämmer, när den en gång institutionaliserats, utvecklingens riktning, inte bara inom respektive samhälle, utan också bortom det. I denna mening är den historiska processen rationell och irreversibel. Ett exempel på utvecklingen inom samhället: det västerländska industrisamhällets nuvarande stadium, med dess ökande grad av både privat och statlig reglering av ekonomin (med andra ord, med dess allt mer politiska ekonomi och kultur) verkar vara den "logiska", d.v.s. inneboende, följden av den fria företagssamheten och den fria konkurrensen i det föregående stadiet. Det behövs inga marxistiska kategorier för att reda ut förbindelsen mellan koncentrationen av ekonomisk makt och de motsvarande politiska och kulturella förändringarna å ena sidan, och det kapitalistiska utnyttjandet av den ökande arbetsproduktiviteten och de teknologiska framstegen å den andra. Som exempel på utvecklingen bortom samhället: det feodala systemet växte fram ur den agrikulturella ekonomins grundläggande institutioner under det sena Romerska Imperiet, under inverkan av den barbariska stam-militära organisationsformen. Detta är kanske det tydligaste exemplet på den inneboende rationaliteten och irreversibiliteten i den historiska processen. Det är därför rimligt att antaga, att oavsett vilket industricivilisationens nästa stadium än blir, kommer de fundamentala institutionerna i dagens storskaligt mekaniserade industrisamhälle och den häftiga ökningen av arbetets produktivitet som krävs av dem, att frambringa politiska och kulturella institutioner som är oåterkalleligt skilda från den liberala periodens institutioner - en historisk tendens som sannolikt kommer att visa sig vara starkare än en rad av de mest framträdande skillnaderna mellan det västerländska och det sovjetiska systemet.
Denna korta framställning av föreställningen om de objektiva historiska lagarna, kan tjäna till att påvisa hypotesens ateleologiska karaktär. Den har inget syfte, inget "mål", mot vilket historien rör sig. Den innebär heller inte att det finns ett metafysiskt eller ett andligt förnuft som skulle ligga bakom processen - bara att den är institutionellt determinerad. Det rör sig dessutom om en historisk bestämning, vilket innebär att den inte på något sätt är "automatisk". Inom de institutionella ramar, som människorna gett sig själva i interaktion med de rådande naturliga och historiska villkoren, framskrider utvecklingen genom människornas handlingar - det är människorna som är de historiska subjekten, och till dem hör alternativen och besluten.
När vi tillämpar denna hypotes på tolkningen av sovjetmarxismen, infinner sig en inskränkning redan från början. Det förefaller som den avgörande trenden inte kan definieras utifrån sovjetsamhällets struktur, utan den måste dessutom definieras utifrån interaktionen mellan det sovjetiska och det västerländska samhället. Även den ytligaste undersökning av sovjetmarxismen konfronteras med det faktum att nästan varje svängning i sovjetteorins (och även i den sovjetiska politikens) utveckling, är en reaktion på en motsvarande svängning i den västerländska utvecklingen och vice versa. Detta kan verka självklart och knappt ens värt att nämna, om det inte vore för det faktum att det vanligtvis tillmäts ringa betydelse, det nämns endast när det rör sig om diplomati och propaganda eller när det uppfattas som nödåtgärder, tillfällig anpassning o.s.v. Interaktionen tycks emellertid gå mycket längre, den uttrycker en essentiell koppling mellan de två stridande systemen och påverkar därigenom sovjetsamhällets själva struktur. Det tydligaste uttrycket för denna förbindelse är den teknologisk-ekonomiska bas de båda systemen vilar på, d.v.s. mekaniserad industri (med en ökande automatiseringsgrad) som den sociala organisationens drivkraft i alla livets sfärer. Gentemot den gemensamma teknologisk-ekonomiska basen står den helt annorlunda institutionella strukturen - privat företagsamhet här, nationaliserad företagsamhet där. Kommer den gemensamma teknologisk-ekonomiska basen slutligen att hävda sig själv gentemot de skilda sociala institutionerna eller kommer dessa även fortsättningsvis att vidga skillnaden i utnyttjandet av produktivkrafterna i de två systemen? (Enligt den marxska teorin är den teknologisk-ekonomiska basen i sig "neutral" och kan utnyttjas både kapitalistiskt och socialistiskt. Vilket det blir beror på utgången av klasskampen - en föreställning som på ett bra sätt illustrerar den marxska "determinismens" begränsning.) För en bedömning av den internationella dynamiken och av den globala "statskapitalismens" eller socialismens framtid, har denna fråga en avgörande betydelse. Denna diskussion ligger emellertid utanför ramen för denna studie, men kan ändå ge lite bakgrundsmaterial.
Interaktionen mellan den västerländska och den sovjetiska utvecklingen är inte en yttre faktor. Den hör till den avgörande historiska utvecklingen - både till de historiska "lagar" som styr sovjetmarxismen och till den verklighet som återspeglas i sovjetmarxismen. Från början formas sovjetmarxismen av den specifika internationella dynamiken, som frigjorts i och med att den "klassiska" kapitalismen övergått i organiserad kapitalism (monopolkapitalism, med marxistiska termer). Detta kommer till uttryck i Lenins doktrin om avantgardet, i föreställningen om "socialismen i ett land", i stalinismens seger över trotskismen och de gamla bolsjevikerna, i att den tunga industrin även fortsättningsvis ges prioritet och i att den repressiva totalitära centralismen fortsätter. Dessa fenomen är i strikt mening svar på det västerländska industrisamhällets ("anomala", med marxistiska termer) tillväxt och anpassning, och på att den västerländska världens revolutionära potential reducerats, vilket är ett resultat av denna anpassning. Den funktion begreppet "samexistens" fått, kan belysa i vilken grad denna utveckling har format sovjetmarxismen. Samexistens-begreppet har tolkats på flera, mycket olika sätt i sovjetmarxismen - från ett kortsiktigt taktiskt behov, till ett långsiktigt politiskt mål. Just distinktionen mellan "kortsiktig" och "långsiktig" är emellertid meningslös utan klara mätnormer, vilka i sin tur förutsätter att det finns en klar teoretisk bedömning av den sovjetiska utvecklingens riktning. I sovjetmarxistiskt språkbruk är allt kortsiktigt i jämförelse med världskommunismens slutliga seger. Utanför detta språkområde är det meningslöst att kalla politik "kortsiktig" som kan vara i decennier och som växt fram ur den internationella situationens struktur och inte ur någon kortsiktig politisk svängning. Sett i detta sammanhang är samexistensen kanske den samtida erans mest utmärkande drag, nämligen en konfrontation mellan två motstridiga former av industriell civilisation, som utmanar varandra på samma internationella arena, utan att någon av dem är tillräckligt stark för att ersätta den andre. Denna relativa svaghet i bägge systemen är karaktäristisk för deras respektive struktur och därför en faktor av beständig karaktär; upphör det ena systemets effektivitet att verka, upphör också systemet. I det västerländska industrisamhället har svagheten sin upprinnelse i den konstanta faran för överproduktion i en krympande världsmarknad och i allvarliga sociala och ekonomiska störningar. Denna fara gör det ständigt nödvändigt att vidtaga politiska motåtgärder, som i sin tur begränsar systemets ekonomiska och kulturella tillväxt. Å sin sida lider det sovjetiska systemet fortfarande av underproduktion, vilket fått en varaktig karaktär p.g.a. dess militära och politiska engagemang mot den avancerade västvärlden. Verkningarna av denna dynamik kommer att beskrivas i de följande kapitlen.
De viktigaste stadierna och dragen i utvecklingen från leninism till stalinism och den fortsatta utvecklingen, kommer att diskuteras som ett resultat av den "anomala" konstellationen i vilken ett socialistiskt samhälle måste byggas i samexistens, snarare än som arvtagare till ett kapitalistiskt samhälle, som en konkurrent till kapitalismen, snarare än som arvtagare till den. Detta betyder inte att den politik (t.ex. den statliga industrialiseringen) som styrde det sovjetiska samhällets grundläggande utveckling, var obönhörligt nödvändig. Det fanns alternativ, men de var i utpräglad grad historiska alternativ - "valmöjligheter" för de klasser som utkämpat mellankrigstidens stora sociala strider, snarare än alternativ för den sovjetiska ledningen. Utfallet avgjordes i dessa strider, i Europa kom avgörandet ungefär 1923. Och det var inte det sovjetiska ledarskapet som tog detta beslut, även om de bidrog (men troligtvis i mindre grad den gången, än vad som vanligtvis antas).
Om dessa påståenden kan styrkas, är frågan om det sovjetiska ledarskapet vägleds av marxistiska principer eller inte, utan relevans. När marxismen en gång inlemmats i det nya samhällets grundläggande institutioner och syften, blir den föremål för en historisk dynamik som är långt starkare än ledarskapets intentioner och för vilken manipulatorerna själva kommer till korta. En immanent sovjetmarxistisk diskussion kan bidraga till att klargöra denna historiska dynamik, som även ledarskapet är underkastad - oavsett hur självständigt och totalitärt det är. När vi undersöker sovjetmarxismen och den (teoretiska) situation i vilken den har sitt ursprung, intresserar vi oss inte i första hand för den abstrakt-dogmatiska giltigheten, utan för konkreta politiska och ekonomiska trender, vilka också kan ge oss en nyckel till en sannolik framtida utveckling.
Några få ord måste sägas för att rättfärdiga ett sådant sätt att gripa sig an problemet. Marxistisk teori ger sig ut för att vara en essentiellt ny filosofi, väsensskild från den västerländska filosofins huvudtradition. Marxismen hävdar att den fullföljer denna tradition genom att gå från ideologi till verklighet, från filosofisk tolkning till politisk handling. För detta syfte redefinierar marxismen inte bara de viktigaste tankekategorierna och tankemetoderna, utan ger även deras verifikationer en ny dimension; dessas giltighet skall avgöras av den historiska situationen och av proletariatets handlande. Det är en teoretisk kontinuitet från den tidiga marxistiska föreställningen om Proletariatet som det kapitalistiska samhällets objektifierade sanning, till det sovjetmarxistiska begreppet partinost (partivälde). Under dessa omständigheter når inte en kritik som blott tillämpar de traditionella kriterierna för filosofisk sanning på sovjetmarxismen sitt mål. En sådan kritik, oavsett hur stark och välgrundad den är, kan med lätthet bemötas med argumentet att dess begreppsliga grundval underminerats av den marxistiska övergången till ett nytt plan av historisk och teoretisk sanning. Själva den marxistiska dimensionen verkar kunna hållas intakt p.g.a. att den ligger utanför resonemanget. Men om kritiken tränger in i just den dimensionen genom att använda de marxistiska kategoriernas utveckling och användning på dess egna premisser, då skulle den kunna penetrera ideologins verkliga innehåll.
En kritik av Sovjetmarxismen "utifrån" måste antingen avvisa dess teoretiska ansatser som "propaganda", eller ta dem för vad de är, nämligen filosofi eller sociologi i traditionell mening. Det första alternativet tycks ställa frågan vad det är i sovjetmarxismen som har en seriös innebörd och på vilka grunder distinktionen görs. Det andra alternativet inlåter sig i filosofiska och sociologiska kontroverser utanför det sammanhang i vilket de sovjetmarxistiska teorierna presenteras och som är avgörande för förståelsen av dem. Tolkade på detta sätt, som led i filosofihistorien eller i det sociologiska tänkandet, är t.ex. artiklarna i Concise Philosophical Dictionary, eller den logiska diskussionen 1950-51 totalt irrelevanta - deras filosofiska brister är uppenbara för varje forskare. Deras funktion är inte att vara en formulering av allmänt giltiga kategorier eller tankemetoder, utan en definition av deras relation till den politiska verkligheten. I motsats skulle en immanentkritik, utan att stanna vid dessa teoriers ytliga värde, kunna avslöja den politiska intention som är dess verkliga innehåll. Det här föreslagna angreppssättet lägger inte så mycket vikt vid de spektakulära offentliga kontroverserna, såsom t.ex. Aleksandrovdebatten eller de logiska och lingvistiska striderna, utan fokuserar istället uppmärksamheten på sovjetmarxismens grundläggande utveckling. I den utsträckning man kommer in på de stora offentliga stridsfrågorna, är det bara för att illustrera dessa tendenser.
Immanentkritiken tar utgångspunkt i antagandet att den marxistiska teorin spelar en avgörande roll i utformandet och verkställandet av den sovjetiska politiken, och att man utifrån det sovjetiska sättet att använda den marxistiska teorin kan dra slutsatser om den sovjetiska statens nationella och internationella utveckling. Faktum är att bolsjevik-partiet och bolsjevik-revolutionen, i mycket hög grad, utvecklades i enlighet med marxistiska principer, och att den stalinistiska rekonstruktionen av det sovjetiska samhället baseras på leninismen, som var en specifik tolkning av marxistisk teori och praktik. Ideologin blir på så sätt en central del av verkligheten, även om den bara används som ett medel för dominans och propaganda. Av den anledningen kommer en återkommande jämförelse mellan sovjetmarxismen och den pre-sovjetiska marxistiska teorin att bli nödvändig. Problemet med de sovjetiska "revisionerna" av den marxistiska teorin kommer inte att behandlas som ett dogmatiskt marxistiskt problem. Relationen mellan marxismens olika former och stadier kommer snarare att användas som en illustration av det sätt på vilket det sovjetiska ledarskapet tolkar och värderar den skiftande historiska situationen och lägger detta till grund för sina politiska beslut.
Sovjetmarxismen har antagit karaktären av en "beteendevetenskap". De flesta av dess teoretiska uttalanden har en pragmatisk och instrumentell intention. De tjänar till att förklara, rättfärdiga, befrämja och styra vissa handlingar och attityder som är faktiska "data" för dessa uttalanden. Dessa handlingar och attityder (t.ex. jordbrukets accelererade kollektivisering, stachanovismen, en fullständigt anti-västerländsk ideologi, ständig betoning av de ekonomiska lagarnas objektiva determinism under socialismen) är rationaliserade och rättfärdigade av det "marxist-leninistiska" arv det sovjetiska ledarskapet tillämpar på den skiftande historiska situationen. Men det är just sovjetmarxismens pragmatiska, behavioristiska karaktär som gör den till ett oumbärligt redskap till förståelsen av den sovjetiska utvecklingen. Sovjetmarxismens teoretiska uttalanden, i dess pragmatiska funktion, definierar den sovjetiska utvecklingens trender.
Därför måste det göras en distinktion mellan de sovjetmarxistiska uttalandenas offentliga utformning och dess faktiska betydelse. Skillnaden bibringas inte av den praktiska termen "esopiskt språk", som snarare döljer än pekar ut den verkliga skillnaden. I det sovjetiska språkbruket har ord som "demokrati", "fred", "frihet" etc. en mycket annorlunda betydelse än de har i den västerländska världen - och det är likadant med ord som "revolution" och "proletariatets diktatur". Sovjetiskt språkbruk ger också specifikt marxistiska begrepp en ny innebörd. Dessa begrepp omvandlas i den grad sovjetmarxismen gör sig gällande att vara marxism i och för en ny situation; de är marxistiska svar på fundamentala ekonomiska och politiska förändringarna under århundradets första hälft.
Från denna synpunkt framstår sovjetmarxismen som ett försök att förena den nedärvda kärnan av marxistisk teori med en historisk situation som verkar förvränga själva den centrala uppfattningen av denna teori, nämligen den marxska föreställningen om övergången från kapitalism till socialism. Innan vi tränger in i diskussionen om sovjetmarxismen måste vi som förberedelse definiera både den historiska och teoretiska situation ur vilken sovjetmarxismen härrör. Vi måste försöka fastställa den punkt vid vilken den historiska utvecklingen verkat spränga den marxska analysen. Detta är den avgörande punkten för förståelsen av sovjetmarxismen.
Del 1 av denna studie syftar till att analysera de grundläggande begreppen som ger sovjetmarxismen dess intryck av att vara en enhetlig teori om den samtida historien och det samtida samhället. Vi tar dessa begrepp i deras dogmatiska formulering bara för att utveckla dem i samband med de sociala och politiska processer som de tolkar och som gör dem meningsfulla. Genomgående betonas de tendenser som sovjetmarxismen tycks återspegla och föregripa. Medan Del 1 på så sätt är fokuserad på de objektiva faktorerna som ligger bakom sovjetmarxismen, behandlar Del 2 den subjektiva faktorn, d.v.s. det "mänskliga materialet" som förväntas gå i bräschen och nå de mål som satts upp av sovjetmarxismen. Materialet till denna del är hämtat från sovjetisk etisk filosofi.
Den marxistiska teorins dialektisk-historiska struktur innebär att dess begrepp ändras när de grundläggande klassförhållandena, på vilka de syftar, förändras. Detta sker, emellertid, på ett sådant sätt att det nya innehållet erhålles genom att de ursprungliga begreppens inneboende element utvecklas. På det sättet bevaras såväl det teoretiska sammanhanget som begreppens identitet. Detta gäller också den föreställningen i vilken den marxistiska teorin om övergången till socialism kulminerar - föreställningen om att civilisationens framsteg och industriproletariatets revolutionära handlande sammanfaller objektivt och historiskt. I marxistisk teori är proletariatet den enda sociala kraft som kan fullborda övergången till ett högre civilisationsstadium. Marx härleder detta sammanfallande från den kapitalistiska utvecklingens inre lagar och ger det på det sättet en bestämd plats i den historiska processen, d.v.s. själva sammanfallandet är "övergående". Enligt Marx kan det bara vara övergående på ett sätt: den proletära revolutionen avskaffar i och med klassernas avveckling proletariatet som klass och bildar en ny agent i framstegsprocessen - en sammanslutning av fria människor som organiserar sitt samhälle på ett sådant sätt att alla dess medlemmar ges möjlighet till mänsklig existens. Men kapitalismens faktiska utveckling tyder på att det historiska sammanfallandet också hade kunnat ske på ett annat sätt, nämligen genom en fundamental förändring i förhållandet mellan de två stridande klasserna varigenom proletariatet misslyckas med att agera som den revolutionära klassen. Uppkomsten av detta alternativ är kanske den mest avgörande faktorn i sovjetmarxismens utveckling.
Att proletariatet skulle kunna misslyckas med att agera som den revolutionära klassen och att den proletära revolutionen skulle kunna omintetgöras har förutsatts i den marxistiska teorin; dessa faktorer utgör inte per se händelser som vederlägger teorin. De förklaras vanligtvis i marxistisk teori som objektiv och subjektiv "omogenhet" och betraktas som en temporär återgång, varefter den revolutionära utvecklingen kommer att återupptas och följas av det organiserade proletariatets ökade klassmedvetenhet. Men situationen är helt annorlunda om - med eller utan en omintetgjord revolution - den avancerade kapitalismens utveckling, på lång sikt, visar en trend mot klassamarbete i stället för klasskamp, mot nationell och internationell söndring snarare än solidaritet mellan de avancerade industriländernas proletariat. I marxistisk teori bestämmer kapital och (löne-)arbete varandra, eller närmare bestämt, det revolutionära proletariatets tillväxt bestämmer i det långa loppet den kapitalistiska utvecklingens irreversibla riktning. Om proletariatets utveckling går i den motsatta riktningen når, följaktligen, den kapitalistiska utvecklingen ett nytt stadium till vilket inte längre marxismens traditionella kategorier är tillämpliga. En ny historisk period börjar som karaktäriseras av en förändring i de grundläggande klassförhållandena. Marxismen ställs då inför uppgiften att omdefiniera uppfattningen om övergången till socialism och att bestämma en ny strategi för denna period.
Hur uppfattade den marxistiska dialektiken relationen mellan två, kvalitativt sett, olika stadier i den historiska processen - i detta fall mellan kapitalism och socialism? Enligt Marx är den historiska processens nya stadium det föregående stadiets "bestämda negation", d.v.s. det nya stadiet är bestämt av den sociala struktur som var rådande i det tidigare stadiet. T.ex. förutbestäms övergången från kapitalism till socialism av följande drag av det kapitalistiska samhället:
(1) Avancerat teknologisk och högindustriell produktivitet vars kapacitet inte utnyttjas till att skapa ett mänskligt liv för alla eftersom en sådan användning skulle komma i konflikt med privata vinstintressen.
(2) En produktivitetstillväxt bortom gränsen för privat kontroll, som tar sig uttryck i vissa förändringar i kapitalismens sociala institutioner (koncentration av ekonomisk makt förenad med politisk makt, minskning av den fria konkurrensen och den enskilde företagarens ledande funktion) och en därav följande utveckling mot offentlig kontroll och tillägnelse.
(3) Framväxten av arbetarklassens politiska organisation vars verksamhet som en klassmedveten styrka strävar efter arbetarklassens "verkliga intresse", inte inom, utan mot det kapitalistiska systemet.
Dessa kvantitativa förändringar ökar i omfattning tills de i den proletära revolutionen spränger den rådande strukturen och ersätter den med en kvalitativt annorlunda. Det nya historiska stadiet uppnås alltså inte i endast ett steg; övergången består snarare av flera olika faser och det kan bara fullborda sig självt i och med dessa faser. Steget fullföljs i det uppnådda stadiets högsta fas, men fortfarande har det nya stadiet kvar märken av sitt ursprung i det föregående stadiet. I Kritik av Gotha-programmet (1875), skiljer Marx mellan två "faser" av socialism. Detta är ingen tillfällighet, det följer ur själva den dialektiska metodens princip. I den historiska kontinuiteten är kapitalism och socialism förenade med betydligt starkare band än de som under en "anpassnings"-period är nödvändiga. Under socialismens första fas förblir den socialistiska principen om fri utveckling och tillfredsställelse av individuella behov underordnad produktivkrafternas nya utveckling, i synnerhet under arbetsproduktiviteten. Det samhälliga välståndet (både det materiella och det intellektuella) måste bli tillräckligt allmänt för att möjliggöra en fördelning av det samhälleliga produktionsresultatet i överensstämmelse med individuella behov, utan avseende på vars och ens bidrag till det samhälleligt nödvändiga arbetet. Med ekonomisk-teknologisk terminologi betyder detta "rationalisering". För arbetaren betyder det fortsatt slit och släp och att det även fortsättningsvis dröjer med att individuella behov fritt kan tillfredsställas. Ännu under socialismens första fas är arbetaren bunden till sin specialiserade funktion, och fortfarande bibehålles "individens förslavade och underordnade ställning under arbetsdelningen"[1] och därmed motsättningen mellan rationalitet och frihet; det rationella sättet att utveckla samhället kommer i motsättning till individens självförverkligande. Helhetens intresse kräver fortfarande att friheten offras och rättvisa för alla medför fortsatt orättvisa. Denna motsättning upplöses i och med upprättandet av en verklig res publica endast till den grad som den församhälleligade produktionen bildar de materiella och intellektuella förutsättningarna för fri och allmän behovstillfredsställelse.
Det faktum att det gjorts framsteg inom klassamhällets ramar innan den socialistiska revolutionen och att materiell och intellektuell produktivitet hämmats av det privata näringslivets intresse, förorsakar i alla fall en tidsförskjutning mellan frihetens medel och mål. Ju högre materiell och intellektuell produktionsnivå som uppnåtts under det försocialistiska stadiet, desto kortare tidsförskjutning och första fas. Marx och Engels spekulerade aldrig i hur länge denna fas skulle vara. Det var aldrig aktuellt för dem eftersom deras uppfattning om socialism innebär att den kvalitativa förändringen, "negationens negation", sker i början av den första fasen och att det sker som en förändring från herravälde till självbestämmande. Oavsett hur länge den första fasen varar och oavsett hur mycket förtryck den för med sig kommer de "omedelbara producenterna" själva att ha ålagt sig detta förtryck - av proletariatet organiserat som stat. Hur arbetstiden samhälleligt skall fördelas på de olika produktsgrenarna - och därmed även tillfredsställelsen av individuella behov och möjligheter - skall kollektivt bestämmas av de som producerar det samhälleliga välståndet. Allt tvång som måste brukas, kommer också att brukas av de som själva blir utsatta för tvånget. Det kommer inte att finnas några statliga tvångsorgan skilda från eller ovan huvudena på de förenade arbetarna eftersom det är de som är den socialistiska staten. Överallt där Marx och Engels ställer den socialistiska staten i motsats till sina föregående former gör de det utifrån de faktiska subjekten som konstituerar staten, inte utifrån speciella institutioner. Den socialistiska staten är inget annat än "proletariatets revolutionära diktatur"[2]; det socialistiska samhället är en "sammanslutning av fria människor"[3]; produktivkrafterna "disponeras av producenterna som arbetar i association"[4]; produktionen är organiserad med "en fri och jämställd sammanslutning av producenter"[5] som grund.
Den kvalitativa förändringen, som i den marxistiska uppfattningen karakteriserar hela den första fasen, förutsätter det klassmedvetna proletariatets aktivitet. Proletariatet som skall konstituera sig själv som den socialistiska staten har ända fram till revolutionen varit objekt för kapitalistiskt herravälde och som sådant del av det kapitalistiska systemet. Om detta system gått in i den "slutliga krisens" period, om förödelse och fattigdom råder, då kommer proletariatet, enligt marxistiska beräkningar, att organisera sig som den revolutionära klassen och inom det kapitalistiska samhället endast fullfölja sin objektiva historiska uppgift att "gräva kapitalismens grav". Men om kapitalismen fortsätter att fungera som ett väl inarbetat system, och t.o.m. ökar arbetarklassens levnadsstandard, kan den bli del av det kapitalistiska systemet i en helt annan, positiv mening. Redan 1858 noterade Engels det engelska proletariatets Verbürgerlichung[6], och 1884 formulerade han följande slutsats: så länge proletariatet inte ännu är moget att stå för sin egen frigörelse, kommer majoriteten av proletariatet att se den etablerade ordningen som den enda möjliga, och politiskt kommer det att vara "kapitalistklassens svans, dess extrema vänsterfalang"[7]. Endast en verkligt konstant kris kan hålla klasskampen vid liv och hålla proletariatet klassmedvetet gentemot det kapitalistiska systemet, som dess "absoluta negation". Under sådana förhållanden kommer proletariatet att fullfölja sin "historiska uppgift", d.v.s. att avskaffa det kapitalistiska systemet. Men under stabila och blomstrande perioder, kommer det nödvändigtvis att bli påverkat av "kapitalistiska idéer" och dess omedelbara (ekonomiska) intresse kommer att undantränga dess verkliga (historiska) intresse. Detta förhållande kan bara ändras i klasskampen som sådan, om alltså proletariatet återigen blir en politisk kraft och som sådan verkar som katalysator i den kapitalistiska ekonomin.
Den marxistiska distinktionen mellan verkligt och omedelbart intresse är av största vikt för förståelsen av förhållandet mellan teori och praktik, mellan strategi och taktik i marxismen. Distinktionen innebär att det är en historisk konflikt mellan teori och praktik som har både sitt ursprung och sin lösning i kapitalismens utveckling. Konflikten framträder därmed som en objektiv faktor. Om de samhälleliga förhållandena bestämmer medvetandet, bestämmer de även proletariatets medvetande. Och om de samhälleliga förhållandena är klassförhållanden, införes i och med dem diskrepansen mellan verklighetens form, såsom den framträder för människorna, och verklighetens "väsen". Diskrepansen mellan väsen och sken är en hörnsten i den marxistiska metoden. Men de metafysiska kategorierna har blivit sociologiska kategorier. I analysen av kapitalismen beskriver Marx denna diskrepans med uttrycket "varuproduktionens slöja" (reifikation). Han härleder den från åtskillnaden mellan manuellt och intellektuellt arbete och från "verktygens förslavande inverkan på människan". Trots att proletariatet "i verkligheten" är negationen av det kapitalistiska systemet, kommer denna objektiva verklighet inte att omedelbart framträda för dess medvetande - "klassen-i-sig" är inte nödvändigtvis "klassen-för-sig". Eftersom Marx ser proletariatets "väsen" som en historisk kraft, vilken den teoretiska analysen bara definierar och demonstrerar, är proletariatets intresse, som det definieras i denna analys, inte en abstrakt och godtycklig konstruktion, utan ett teoretiskt uttryck för vad proletariatet självt är - trots att det kanske inte, eller ännu inte, är medvetet om vad det verkligen är.
När Marx skrev denna analys var faktiskt inte hans idéer helt överensstämmande med proletariatets idéer, och skillnaderna var antagligen större då än vad de skulle varit idag. Marxistisk teori och dess politiska syften var främmande för det samtida proletariatets existens och intresse, åtminstone för dess majoritet. Marx och Engels var fullt medvetna om klyftan mellan väsen och fenomen och den motsvarande klyftan mellan teori och praktik. De såg detta som ett uttryck för proletariatets historiska "omogenhet" och trodde att den skulle övervinnas i och med arbetarklassens slutliga radikalisering - även detta en följd av kapitalismens tilltagande motsättningar. Det tycktes verkligen finnas en påvisbar koppling mellan proletariatets verkliga och dess omedelbara intresse trots den uppenbara diskrepansen, nämligen dehumaniseringen och utsugningen av arbetaren. Detta framträdde som en barriär mot "inflytandet av kapitalistiska idéer" - mot den revolutionära klassens upplösning.
För Marx och Engels framträdde de specifika politiska formerna för övergången från kapitalism till socialism som variabler, vilka varken kunde fastställas eller uppställas teoretiskt, just p.g.a. att övergången helt och hållet var proletariatets historiska funktion som revolutionär klass. När en gång proletariatet hade konstituerat sig självt som revolutionär klass, medveten om sin uppgift och redo att verkställa den, skulle metoderna och medlen bestämmas på grundval av den rådande ekonomiska och politiska situationen. Våld var åtminstone inte ett måste för proletariatets handlande. Klassmedvetandet var inte nödvändigtvis beroende av eller tvunget att ta sig uttryck i öppet inbördeskrig; våld hörde vare sig till revolutionens objektiva eller subjektiva villkor (fast Marx och Engels var övertygade om att de härskande klasserna vare sig kunde eller ville låta bli att ta till våld). Det var alltså mer än "politik" när Marx och Engels drog uppmärksamheten till möjligheten av en laglig och demokratisk övergång till socialism[8] - särskilt i en tid då arbetarklassen fortsatte att växa, såväl i antal som i politisk betydelse och då arbetarpartierna med kraft gav uttryck åt sina revolutionära syften.
Men medan övergångens konkreta former var skiftande, var dess klassbas densamma. Revolutionen måste ske som en direkt organiserad aktion av proletariatet som klass om den överhuvud skulle komma till stånd. Marx och Engels erkände inte någon annan kraft som skulle verkställa revolutionen. De ansåg inte heller att det fanns ett "substitut" för proletariatet eftersom en sådan ersättning skulle vara ett uttryck för att klassen som sådan var omogen.[9] "Den starkaste drivkraften är den revolutionära klassen själv".[10] "Erövringen av den politiska makten" kan bli ett resultat av arbetarklassens politiska rörelse endast om den som klass går mot de härskande klasserna.[11] Klassen organiserar sig själv i ett "parti", men detta parti utvecklas naturwüchsig ur "själva det moderna samhällets jordmån;[12] det är proletariatets självorganisering.
För marxismen är sålunda den historiska revolutionära kraften densamma både före och efter revolutionen, och klasskampens politiska instrument, särskilt det proletära partiet, förblir uttryck för denna oföränderliga identitet. Den marxistiska uppfattningen erkänner möjligheten till förändringar inom proletariatet i graden av klassmedvetenhet, i "arbetararistokratins" storlek och betydelse etc. Men dessa förändringar tillintetgör inte klassens identitet som revolutionens enda bärare. Om denna klass inte existerar, d.v.s. om den inte handlar som klass, då existerar inte heller den socialistiska revolutionen.
Marx härledde de tidigare nämnda slutsatserna från en "teoretisk modell" av kapitalism, en modell som utelämnar alla de drag som inte tillhör den grundläggande ekonomiska process som konstituerar det kapitalistiska samhället (det kan t.ex. vara fråga om utrikeshandel, regeringsingripanden eller "tredje man"). Alltsom analysen framskrider i Kapitalets andra och tredje band återinföres dessa utelämnade drag, och teorin banar sig väg från kapitalismens väsen till dess konkreta historiska verklighet; den teoretiska modellen är omvänd i sin relation till den historiska verkligheten. Enligt Marx utvecklar kapitalismen i sin historiska verklighet "motdrag" till sina inneboende motsättningar. Exempel på sådana "motdrag" är export (både ekonomiskt och politiskt), monopol och regeringsingripanden. Dessutom visade sig en sektor av det kapitalistiska samhället, som tidigare fått ringa uppmärksamhet i Marx' teoretiska analys, i verkligheten vara av avgörande betydelse, nämligen den stora bondeklassen. Motdragen och "den försummade sektorn" blev de faktorer på vilka den post-marxistiska teoretiska utvecklingen fokuserades.
Diskussionen om "motdragen" intar en plats i den marxistiska teorins centrum i och med doktrinerna om "finanskapital" och "imperialism". Dessa doktriner, som innefattar en rad tolkningar från den "revisionistiska" till den "ortodoxa" leninistiska versionen, försökte att anpassa den marxistiska teorin till det etablerade samhällets obrutna livskraft och särskilt till arbetarklassens stigande levnadsstandard i de avancerade industriländerna - förhållanden som på ett påfallande sätt tycktes motsäga den marxistiska föreställningen om kapitalismens nära förestående slutliga kris och föreställningen om proletariatets utarmande. De olika imperialismdoktrinerna var, trots stora skillnader i tolkning, ense om att kapitalismen vid sekelskiftet gått in i ett nytt stadium. Som det nya stadiets viktigaste drag nämnde man den fria konkurrensens förvandling till en reglerad konkurrens som dominerades av nationella och internationella karteller, truster och monopol, sammanslutningen av bank- och industrikapital, regeringar och näringsliv och det expansionistiskt ekonomiska förhållningssättet gentemot såväl "icke-kapitalistiska" som svagare kapitalistiska områden (t.ex. intensifierad exploatering av kolonier och underordnade länder). Men de olika imperialismteorierna var oförenligt åtskilda i två läger i sin syn på denna utveckling: det "reformistiska" och det "ortodoxa". Den reformistiska teorin, som växte fram i Eduard Bernsteins skrifter från 1900-1901[13] och kulminerade i doktrinen om ekonomisk demokrati (Wirtschaftsdemokratie), vidhöll att proletariatet, inom ramen för "organiserad kapitalism"[14], kunde fortsätta att förbättra sin ekonomiska och politiska ställning och att det slutligen skulle kunna upprätta socialism med lagliga och demokratiska medel genom en ökning av den organiserade arbetarrörelsens ekonomiska och politiska inflytande. I skarp kontrast till detta såg den ortodoxa tolkningen, vars ytterlighet representerades av Lenin, en svag, och temporär stabilisering i kapitalismens tillväxt som, förr eller senare, måste utbrista i en väpnad konflikt mellan imperialistländerna och i skärpta ekonomiska kriser. Lenin förklarade de reformistiska tendenserna bland proletariatet med att det uppkommit en liten "arbetararistokrati" som "korrumperats" med höga löner från monopolkapitalistiska överskottsprofiter och som har ett personligt intresse i det etablerade systemet. Här är vi bara intresserade av den leninistiska tolkningen. Två huvudfaktorer är orsaken till leninismens framväxt som en ny form av marxism: (1) försöket att inbegripa bönderna i den marxistiska teorin och dess strategi, och (2) försöket att omdefiniera kapitalismens och den revolutionära utvecklingens framtidsutsikter i den imperialistiska eran. Det leninistiska tänkandets två huvudströmningar är intimt förbundna med varandra; den avancerade kapitalismens ihållande livskraft (oväntad från traditionell marxistisk synpunkt) och, följaktligen, reformismens bestående starka ställning bland proletariatet i de avancerade kapitalistiska länderna, gjorde en förskjutning nästan oundviklig av marxismens tyngdpunkt till de outvecklade länderna. Dessa var i första hand agrara och den kapitalistiska sektorns svaghet gjorde att en revolution tycktes ha bättre möjligheter att lyckas där. Det är sant att förställningen om att den kapitalistiska kedjan måste brytas vid sin svagaste länk - en tanke som efter revolutionen betonas av Stalin - ursprungligen var Trotskys snarare än Lenins, men hela det leninistiska tänkandets tendens gick från början i denna riktning. När senare "arbetarnas och böndernas revolution", snarare än arbetarnas revolution, blev kärnpunkten i sovjetmarxismen är det inte bara därför att revolutionen i Ryssland råkade lyckas, utan p.g.a. att den revolutionära potentialen i industriländernas arbetarklass tycktes gå tillbaka i hela den kapitalistiska delen av världen. Det var detta faktum som i det långa loppet blev avgörande för sovjetmarxismens utveckling. Därför tar vi som utgångspunkt Lenins analys av proletariatet i det imperialistiska stadiet.
Betecknande för denna tolkning är undervärderingen av kapitalismens ekonomiska och politiska möjligheter och av proletariatets förändrade ställning. Vägran att dra de teoretiska konsekvenserna av den nya situationen präglar hela leninismens utveckling och är en av de viktigaste orsakerna till klyftan mellan teori och praktik i sovjetmarxismen. Ty medan Lenin redan från början av sin verksamhet omorganiserade sitt partis revolutionära strategi och anpassade det till den nya situationen, gjorde han inte motsvarande justeringar i sin teoretiska uppfattning. Lenins fasthållande av den klassiska idén om det revolutionära proletariatet, som vidmakthölls med hjälp av teorin om arbetararistokratin och avantgardet, avslöjade sin bristfällighet redan från början. Redan innan första världskriget blev det uppenbart att den "kollaborationistiska" delen av proletariatet både kvalitativt och kvantitativt var något helt annat än ett litet övre skikt som hade blivit korrumperat av monopolkapitalet. Det stod klart att det socialdemokratiska partiet och fackföreningsbyråkratin var mer än "förrädare" - deras förhållningssätt reflekterade snarare ganska väl de ekonomiska och politiska villkoren för majoriteten av den organiserade arbetarklassen i de avancerade industriländerna och Lenins strategi med det revolutionära avantgardet tyder förvisso på en uppfattning om proletariatet som gick långt utöver en ren omformulering av den klassiska marxismens begrepp. Hans kamp mot "ekonomism" och doktrinen om den spontana massaktionen och hans uttalande att klassmedvetandet måste tillföras proletariatet "utifrån", föregick den senare faktiska förvandlingen av proletariatet som subjekt till objekt för den revolutionära processen. Det är sant att Lenins Vad bör göras?[15] där dessa idéer fann sin klassiska utformning, skrevs för de ryska marxisternas kamp för att leda ett efterblivet proletariat, men idéernas innebörd går långt utöver detta sammanhang. Vem dessa idéer ytterst riktar sig mot är angivet i början av Lenins pamflett: det växande "internationella socialdemokratiska" reformistlägret. För Lenin representerades detta läger av Bernstein och Millerand. De krävde en "resolut förändring från revolutionär socialdemokrati, till borgerlig reformism". Frasen "klassmedvetande utifrån" härstammade dessutom inte från den ryska situationen, utan myntades av Karl Kautsky i hans polemik mot utkastet till ett nytt program för Österrikes Socialdemokratiska Parti.[16] Lenin syftade på något mer än de specifikt ryska situationens svårigheter, på en allmän internationell marxistisk utveckling, som i sin tur visade tecken på en tendens mot "klassamarbete" bland stora delar av den organiserade arbetarrörelsen. I takt med att denna trend utvecklades hotade den allt mer att omintetgöra föreställningen om proletariatet som det revolutionära subjekt på vilket hela den marxistiska strategin vilade. Lenins formuleringar försökte att rädda marxistisk ortodoxi från den reformistiska anstormningen, men de blev snart del av en uppfattning som inte längre godtog det historiska sammanfallandet mellan proletariatet och framåtskridande, vilket fortfarande inbegreps i föreställningen om "arbetararistokratin". Därmed var grunden lagd för utvecklandet av ett leninistiskt parti i vilket en grupp som inte representerade proletariatets majoritet förvaltade proletariatets verkliga intresse och medvetande. Denna centralistiska organisation, som till en början rättfärdigades av och anpassades till "omogenheten" i de efterblivna förhållandena, skulle komma att bli den internationella strategins princip.
Klyftan mellan den nya strategin och den gamla teoretiska uppfattningen kunde inte överbryggas av att man gjorde det leninistiska partiet (eller snarare partiledarskapet) till proletariatets verkliga representant. Lenins avantgarde-strategi erkände i verkligheten vad den förnekade i teorin, nämligen att det hade skett en fundamental förändring i revolutionens objektiva och subjektiva villkor.
Rudolf Hilferding tolkar i Finanskapitalet[17], som utkom 1910, denna förändring i termer av marxistisk teori. Han framhöll att den nationella ekonomin, under finanskapitalets ledning, skulle mobiliseras för expansion och att denna expansion skulle leda till internationell integration i stor skala, ekonomiskt såväl som politiskt, genom hemliga överenskommelser mellan enorma monopolitiska och halv-monopolistiska företag. På denna nya interkontinentala marknad skulle med en kartell, produktion och distribution, i mycket hög grad kontrolleras och regleras av de mäktigaste kapitalintressen. I en sådan "generalkartells" ofantliga maktvälde skulle det kapitalistiska systemets motsättningar till stor del kunna kontrolleras, profiten för de styrande grupperna kunna säkras och en hög lönenivå för arbetarna inom detta maktvälde skulle kunna vidmakthållas - på bekostnad av marknader och människor utanför maktväldet. Hilferding föreställde sig att en sådan kapitalistisk planering skulle kräva att den demokratiska liberalismen avskaffades såväl i ekonomin som i den politiska och ideologiska sfären; individualism och humanism skulle bli ersatta av en aggressiv-militärisk nationalism och av ett auktoritärt styrelseskick. Liknande tankar utvecklades senare (1941) av Karl Kautsky med begreppet "ultra-imperalism".[18]
Dessa utvecklingslinjer presenterades bara som tendenser. Både Hilferding och Kautsky tvivlade på att de skulle komma att förverkligas inom en överskådlig tid. De båda författarna drog heller inte fullständiga slutsatser av proletariatets förändrade klassituation. Men man hade fått en framställning av huvuddragen i de ekonomiska och politiska villkor under vilka den kapitalistiska världen kunde bli stabiliserad och hierarkiskt integrerad - villkor som i den marxistiska teorin framträder som utopiska om inte de verkliga krafterna som skulle undantränga motsättningarna och konflikterna mellan imperialistmakterna utvecklades. När de en gång väl förverkligats kunde det uppstå en ekonomisk bas för integration. Den uppstod gradvis och med flera bakslag och avbrott under inverkan av de två världskrigen, atomproduktionen och kommunismens ökande makt. Dessa händelser ändrade kapitalismens struktur så som den hade blivit definierad av Marx och bildade basen för en ny ekonomisk och politisk organisation av västvärlden.[19] Denna bas utnyttjades först efter det andra världskriget. Från och med då blev de motstridande konkurrenspräglade intressena bland västvärldens nationer gradvis integrerade och undanträngda av den fundamentala öst-väst-konflikten och en ny interkontinental ekonomisk politik tog form - i omfång mycket mindre än den tidigare världsmarknaden, men möjlig att planera med en reglering av den blinda "anarki", vilken marxismen betraktade som roten till kapitalismens motsättningar. Samtidigt var arbetarklasserna splittrade i (för att använda Toynbee's termer) ett internalt och ett externalt proletariat. Det senare utgjordes av proletära och halvproletära klasser i staden och på landet, både utom och inom den verkliga rekonstruktionens område, men som inte kunde dra nytta av den med högre löner, bättre levnadsstandard eller större politiskt inflytande.
Det externala proletariatet (vilket inbegrep bönderna som sin största grupp), som efter det andra världskriget kom att utgöra det sovjetiska ledarskapets massbas för kampen mot kapitalism, uppkom skenbart (från marxistisk synpunkt) som ett historisk "subjekt" p.g.a. en yttre händelse, nämligen p.g.a. det faktum att revolutionen lyckades i det gammalmodiga Ryssland, men misslyckades i de avancerade industriländerna och senare spreds från Ryssland till ännu ej industrialiserade länder, medan de avancerade industriländerna fortsatte att vara immuna. Men dessa händelser var inte riktigt så exogena som det kan verka. Den gradvisa "immuniseringen" av helt avgörande områden av det västerländska samhället hade redan före första världskriget börjat visa sin effektivitet; de socialdemokratiska partiernas nationalistiska hållning 1914 - och socialdemokraterna var den tidens obestridda arbetarorganisation - var bara dess mest iögonfallande yttring. Immuniseringen visade sedan sin styrka i de centraleuropeiska revolutionerna från 1918 till 1923 där de organiserade arbetarnas majoritet, och i allians med borgerskapet och armén slog ner de kommunistiska angreppen. I England rubbades aldrig det reformistiska Labour Party's dominerande ställning allvarligt. I Frankrike och Italien blev kommunisterna aldrig, på långt när, så starka som socialdemokraterna. Och i Tyskland, det enda land där det blev ett kraftigt uppsving efter nederlaget, dukade såväl socialdemokrater som kommunister under för fascistregimen. Den revolutionära potentialens ihållande svaghet i de avancerade industriländerna begränsade revolutionen till de områden där proletariatet inte påverkats i så hög grad, som hade eftersatt ekonomi och en regim som visat tecken på politisk upplösning.
Marxistisk teori förklarade den stigande levnadsstandarden, som var den ekonomiska bakgrunden till immuniseringsprocessen, med arbetets produktivitetsökning, med industriarbetarnas effektiva organisation som motverkade trycket på lönenivån och med de monopolistiska överskottsprofiterna i de mest utvecklade kapitalistiska områdena. Enligt marxismen kunde ingen av dessa faktorer, för någon längre tid, neutralisera det kapitalistiska produktionssättets inneboende motsättningar. Man räknade med att krig och kriser - periodvis - skulle ödelägga det arbetarklassen uppnått, eftersom det inte fanns någon bas för en bestående internationell kapitalistisk konsolidering. Denna tolkning bortsåg från möjligheten av att en sådan internationell bas skulle kunna förverkligas (något som snart blev ett faktum). På den möjligheten byggde det västerländska industrisamhället sina nya ekonomiska och politiska institutioner. Det katastrofala våldet, den makalösa fysiska och kulturella förstörelse och även den oerhörda tekniska produktivitetsökningen som karaktäriserade perioden efter 1918 svarade mot uppgiftens omfattning. Det var själva strukturen i den etablerade civilisationen som var utmanad och som ånyo måste hävdas gentemot en konkurrerande civilisation. Den teknologiska och politiska potential som utvecklades i denna kamp klargjorde snart att det inte skulle räcka med små justeringar för att möta utmaningen. Behovet av en total mobilisering av alla materiella och andliga krafter gjorde det nödvändigt att avskaffa låt-gå-politiken i det ekonomiska och kulturella livet, och att införa en metodisk kontroll av den politiska processen. Det nödvändiggjorde också en nationell omgruppering under den rådande makthierarkin - på bekostnad av den omhuldade traditionella oavhängigheten. Det västerländska samhällets allt överskuggande gemensamma intresse modifierade national- och klassintressena: de nationella partierna allierade sig med de internationella och politiska krafterna. Arbetarrörelsen var inget undantag, och till slut blev socialdemokratin en del av den västliga sfären och kommunismen en del av den östliga. Enligt marxismen hade den kapitalistiska världen aldrig varit så nära den fruktade "generalkartellen" som skulle ersätta den kapitalistiska produktions- och distributionsanarkin med ultra-imperialistisk planering. Och det var just sovjetsystemets framsteg som hade befrämjat förverkligandet av denna fruktade möjlighet.
En jämförelse mellan sovjetmarxismens historiska förutsättningar - som analyserats ovan - och officiella sovjetiska uttalanden,[20] visar att sovjetmarxismen reservationslöst accepterar dessa förutsättningar. Leninistiska såväl som stalinistisk teori har kontinuerligt och med eftertryck avvisat möjligheten av en bestående internationell integration i västvärlden. Den post-stalinistiska periodens nya hållning omfattar fortfarande föreställningen att "de kapitalistiska motsättningarna intensifieras" i den pågående perioden, medan "teorin om kapitalismens absoluta stagnation" och Stalins teser om det kapitalistiska systemets krympning uttryckligen förkastas. Sovjetmarxismen har med samma kraft förnekat arbetarklassens strukturella förändringar i de västliga länderna; den klassiskt marxistiska föreställningen om det revolutionära proletariatet är en hörnsten i den sovjetmarxistiska teorin. De avgörande politiska åtgärder som vidtagits för att upprätta socialism i den sovjetiska sfären, är emellertid baserade på de strukturella förändringar som karaktäriserar den samtida perioden och på det revolutionära proletariatets tillbakagång i västvärlden. Denna dikotomi gör den objektiva uppriktigheten i de sovjetmarxistiska teoretiska uttalandena till ett problem - ja, till en del av det mer omfattande problemet med förhållandet mellan sovjetisk teori och praktik.
Vi har redan nämnt att det systematiskt används ett "esopiskt språk" inom det sovjetmarxistiska lägret och i meddelanden marxister emellan. Sovjetmarxismen fortsätter att använda "ortodoxa" marxistiska begrepp för att beteckna situationer och politik som uppenbart motsäger dessa begrepp. Under dessa omständigheter skulle det kunna tyckas vara på sin plats att avfärda sovjetmarxismen som ren "propaganda". Det är en bedräglig lösning eftersom distinktionen mellan "propaganda" och "sanning" förutsätter en påvisbar "sanning", mot vilken propaganda kan ställas i kontrast. Om man hävdar att sanningen bara tar sig uttryck i praktiken och inte i den sovjetmarxistiska teorin, att teorin endast är ett ideologiskt verktyg att manipulera massorna med, då måste detta påstående styrkas. Detta är inte alls självklart, trots de svårigheter som regimen åsamkar sig genom att ständigt lära ut och publicera marxistiska idéer, som bara kan förenas med verkligheten med mycket stora fysiska och intellektuella svårigheter. Faktum är att regimen fortsätter att lägga mycket stor vikt vid framställningen av den marxistiska teorin oavsett vilken "nivå" det är fråga om, och spänningen mellan teori och praktik består.
Men om det verkar orätt att avfärda hela teorin som propaganda, så förefaller det lika orätt att behålla vissa delar av den som sanning och klassificera andra som "vilseledande". Det finns inga kriterier för ett sådant urval - såvida vi inte kan upptäcka vissa marxistiska tankar som förblir konstanta genom de olika förändringsfaserna av sovjetisk teori och praktik. Då kan det bli möjligt att lyckas identifiera de "grundläggande elementen", och att härleda de "reviderade" och "förkastade" elementen från dessa och på så sätt erhålla en stomme av teoretiska principer relaterade till praktiken. Detta synsätt ligger till grund för den följande diskussionen.
Sovjetmarxismens teoretiska utformning fortskrider med Lenins marxismtolkning som bas, utan att gå tillbaka till den ursprungliga marxistiska teorin. En kort sammanfattning av de viktigaste kopplingarna mellan leninism och den efterföljande sovjetmarxismen kommer att räcka för att klargöra utgångspunkterna.
Vi var tidigare inne på att den framväxande leninismens karaktäristiska drag - att det centraliserade partiet i egenskap av proletariatets avantgarde övertog det klassmedvetna proletariatets roll som den revolutionära agenten och betoning av böndernas roll som proletariatets bundsförvant - utvecklades som följd av att kapitalismens styrka bestod i det "imperialistiska stadiet". Den idé som till en början avsågs gälla det ryska proletariatets "omogenhet", blev så småningom en princip för internationell strategi gentemot det "mogna" proletariatets reformistiska hållning i de avancerade industriländerna. För att motverka att en stor del av den organiserade arbetskraften skulle integreras i det kapitalistiska systemet, är den revolutionära strategins "subjektiva faktor" monopoliserad av partiet, vilket får karaktären av en professionell revolutionär organisation med uppgift att leda proletariatet.
Den leninistiska uppfattningen kan ses som en utveckling av den marxska distinktionen mellan proletariatets "omedelbara" och "verkliga" intresse (och medvetande). De viktigaste stadierna i denna utveckling är följande: a) de samhälleliga varat bestämmer medvetandet; den enskilde proletära individen som lever under kapitalistiska produktionsförhållanden vill omedelbart och framgent förbättra sina individuella villkor i det kapitalistiska systemet. b) Fackföreningarnas "ekonomistiska" politik, som går ut på att uppnå sådana förbättringar, bidrar till att bevara proletariatet som exploaterad klass och bevarar därmed det kapitalistiska samhället; men samtidigt modifierar det den sociala strukturen i så motto som det skapar en bas för "klassfred". c) Denna förändring i den sociala strukturen "avleder" proletariatet från sin objektiva historiska position som den revolutionära klass som bara kan befria sig genom att upphäva det kapitalistiska systemet. d) Den objektiva historiska positionen kan "räddas" endast genom att det omedelbara, subjektiva intresset underordnas klassens verkliga intresse, och genom att den ekonomiska kampen förvandlas till en politisk kamp. Denna uppgift är det leninistiska partiets funktion. Eftersom den ekonomiska kampen, enligt Marx, i sig själv aldrig kan leda till mer än en förbättring på kort sikt, kommer den kapitalistiska processen, genom återkommande depressioner och kriser, att återställa balansen och leda till att proletariatet radikaliseras. På så sätt kommer sammanfallandet mellan proletariatets omedelbara och verkliga intresse att återupprättas.
Men vad händer när processen c) påverkar huvuddelen av de avancerat kapitalistiska ländernas proletariat? Har inte marxistisk teori därmed förlorat den massbas som krävs för dess förverkligande? Är inte också förbindelsen mellan teori och praktik bruten, om inte teorin omdefinierar sig själv genom att omdefiniera praktiken? Det verkar som dessa frågor drivit leninistisk teori mot en omvärdering av den samtida kapitalistiska utvecklingen, en omvärdering som blivit dem teoretiska grunden i doktrinen om "socialism i ett land".
Denna doktrin, som är äldre än bolsjevikrevolutionen, visar sig redan från början vara definierad och bestämd av det industriella samhällets nya stadium. Lenins "Lagen om kapitalismens ojämna utveckling" var först bara ett uttryck för ett faktiskt tillstånd, men de slutsatser som dragits från den formade sovjetmarxismens själva kärna. Lenin anmärkte att "ojämn ekonomisk och politisk utveckling är en absolut kapitalistisk lag", och tillade genast att därför "är socialismens seger till en början möjlig i ett fåtal kapitalistiska länder" eller t.o.m. i ett enskilt kapitalistiskt land[21]. Denna slutsats innebär uppenbart att socialism kan segra först i få eller t.o.m. i ett enskilt avancerat kapitalistiskt land, medan mer efterblivna länder kommer att hamna på efterkälken. Ett år senare skrev Lenin att socialismen först kommer att segra i ett eller några länder, medan andra, för en tid, kommer att fortsätta att vara borgerliga eller "för-borgerliga".[22]
Lenin höll fast vid den marxistiska slutsatsen av den socialistiska revolutionen kommer att vara ett resultat av häftiga motsättningar i ett fullt utvecklat kapitalistiskt land - inte ens bolsjevikrevolutionens seger fick honom att överge den övertygelsen. Hans tveksamhet att erkänna revolutionens socialistiska karaktär är väl känd. Han tvekade trots sina teser att den "demokratisk-borgerliga revolutionen" måste följas och överskridas av en arbetar- och bonderevolution, som skulle ersätta den parlamentariska republiken med en sovjetrepublik. Så sent som i mars 1919 sa han att oktoberrevolutionen var en "borgerlig revolution, så till vida att klasskampen på landsbygden ännu ej utvecklats".[23] Och han tillade, att den verkligt proletära revolutionen på landsbygden började först sommaren 1918. Han höll fast vid åsikten att den ryska revolutionen måste få draghjälp av den tyska revolutionen.
Men det är just Lenins tilltro till den ryska revolutionens trevande och preliminära karaktär, som leder honom till formuleringar som klart förebådar den stalinistiska politiken. Socialism förutsätter kapitalism - eller åtminstone det kapitalismen förverkligat, nämligen hög industrialiseringsgrad, hög arbetsproduktivitet och en högt utvecklad, yrkesskicklig och disciplinerad arbetskraft. Vissa stadier i detta utvecklingsförlopp kan möjligtvis "hoppas över" (Lenin var tveksam även i fråga om detta[24]), men utan en fullständigt industrialiserad och rationaliserad ekonomis uppnådda resultat kan det inte bli någon socialism. Det kan alltså inte bli någon fördelning av det samhälleliga produktionsresultatet i enlighet med individuella behov och möjligheter. I ett efterblivet land har industrialiseringen prioritet framför socialiseringen, d.v.s. framför produktion och distribution i enlighet med individuella behov. Vid ett möte i allryska centrala exekutivkommittén i april 1918 förklarade Lenin i sin polemik mot "vänsterkommunisterna", vilka förutsåg "vägen till statskapitalism":
"Statskapitalism skulle i själva verket vara ett steg framåt för oss. Om vi på kort tid kunde klara av att uppnå statskapitalism i Ryssland skulle det vara en seger ... Jag sa att statskapitalism skulle vara vår räddning. Om vi hade statskapitalism i Ryssland skulle övergången till socialism vara enkel och säker. Ty statskapitalism är ett system med centralisering, integration, kontroll och socialisering. Och det är precis detta som vi saknar."[25]
En månad senare anförde han ett uttalande från september 1917, som går ut på att "statsmonopolistisk kapitalism är den fullständiga, materiella förberedelsen för socialism", socialismens "väntrum", det historiska stadiet omedelbart före socialism. Och han tillade: "Är det inte helt klart att vi i materiell och ekonomisk mening, produktionsmässigt sett, ännu inte är i socialismens 'väntrum'? Och att vi inte kan nå socialismens port utan att passera detta 'väntrum'?"[26]
Innerbörden av dessa påståenden förblir oklar p.g.a. det faktum att 1918 års tyska revolution tycktes utlösa den kedja av revolutioner i utvecklade länder som skulle återinföra det "ortodoxa" mönstret för en internationell revolution. Sovjetstaten skulle inte bli "skyddad" av det proletära förhållandet i ett högt utvecklat industriland, utan skulle också dela dess tekniska och materiella välstånd. Övergången till socialism skulle på det sättet säkras och skyndas på. Den nästan desperata orienteringen mot Tyskland framgår av mötesprotokollen från Komintern och dess exekutivkommitté, och av Lenins tal under de första revolutionsåren. Men från och med ungefär 1921 drogs i sovjetpolitiken konsekvenserna av den tyska revolutionens nederlag. Med hänsyn till den centrala roll som förhållandet mellan utvecklad kapitalism och övergången till socialism spelar i marxistisk teori, förefaller den tyska revolutionens misslyckade - i förening med Förenta Staternas ökade betydelse för återuppbyggnadsarbetet av västvärlden - att nödvändiggöra en omvärdering av den internationella utvecklingen. Om den kapitalistiska potentialen, för en lång tid framöver, skulle visat sig vara starkare än den revolutionära potentialen, då skulle den historiska revolutionskraften ha ändrats, inte bara geografiskt, utan också i social mening, även om inte första världskriget och dess effekt på ekonomin hade kunnat bryta reformismens grepp över det "utvecklade proletariatet". Om det skedde en verklig "kapitalistisk stabilisering", då skulle sovjetstaten inte bara "samexistera" med den betydligt mäktigare kapitalistiska världen, för en lång tid framåt, utan den skulle också vara tvungen att se de revolutionära rörelserna som utvecklade sig i de koloniala och halv-koloniala länderna som mer än blott en "reserv" för den revolutionära armén. Det skulle bli nödvändigt att omdefiniera, inte bara den internationella strategin, utan även socialismens uppbyggnad i sovjetsamhället.
Lenins Pravda-artikel "Hellre färre, men bättre" (mars, 1923) sammanfattar den traditionella och den nya bedömningen av den internationella utvecklingen, i några få koncentrerade meningar. De handlar om påståendet att Västeuropa inte fullföljer sina strävande att uppnå socialism "på det sättet som vi tidigare förväntade oss".[27] Lenin fortsatte: "De fullföljer dem inte genom att fullborda socialismens jämna mognad, utan genom att några länder exploaterar andra ... kombinerat med en exploatering av hela Öst". Hur förändrar den imperialistiska exploateringen av kuvade länder (i Lenins sammanhang särskilt Tysklands) socialismens förväntade fullbordan? Lenins text ger flera svar: a) genom att förskjuta kapitalismens centrum från Centraleuropa till Väst och slutligen till USA.[28] b) Genom att dra "Öst, Indien, Kina etc." in i det kapitalistiska världssystemet, c) Genom att samtidigt driva på nationalistiska och revolutionära rörelser i Öst (och i de besegrade kapitalistiska länderna?). Lenins påstående innebär å ena sidan kapitalistisk tillväxt (genom den "nya exploateringen av de besegrade länderna och av Öst") och å andra sidan den revolutionära potentialens tillväxt "i Öst" ("vi har fördelen av att hela världen nu dras in i en rörelse som måste framkalla en världssocialistisk revolution").
De problem som presenteras i dessa formuleringar blir ännu större i och med Lenins påstående att "vi arbetar i det ofördelaktiga läget att imperialiststaterna har lyckats splittra världen i två läger".[29] Denna "nackdel" kan bara förklaras med den nya styrka som tillkommer kapitalismen genom exploateringen av besegrade länder "kombinerat" med exploateringen av hela Öst, med medverkan av arbetarklasserna i de imperialistiska segerländerna. Lenin betonade det faktum att "en rad av de äldsta länderna i Väst är i den positionen att de kan använda sin seger för att göra vissa obetydliga eftergifter till sina förtryckta klasser som, oaktat att de är obetydliga, hämmar den revolutionära rörelsen i dessa länder och bildar något som liknar klassfred".[30]
Detta tangerar Hilferdings föreställning om uppkomsten av ett effektivt nationalintresse som förenar arbete och kapital i de avancerade imperialistiska länderna. Men, i motsats till Hilferdings uppfattning, kom Lenins analys att bli ett "rättesnöre" för sovjetisk politik, som baserades på en förväntan på imperialistiska konflikter. Den har blivit "obligatorisk" för sovjetmarxismen. Här är återigen tvetydigheten i Lenins påstående slående. Han ställde frågan om hur "vi ska rädda oss själva från den hotande konflikten med dessa imperialiststater", och markerade därmed den typiskt stalinistiska metoden att ställa den sovjetiska och det imperialistiska lägret mot varandra. Men han svarade genast med att säga: "förhoppningen är att de interna motsättningarna och konflikterna mellan de blomstrande imperialistiska länderna i Väst och de blomstrande imperialistiska länderna i Öst skall ge oss ytterligare respit",[31] utan att diskutera den uppenbara möjligheten av att de tidigare konflikterna (mellan imperialistländerna och Sovjetunionen) kan "neutralisera", eller tills vidare "upphäva", konflikten inom imperialistlägret. "Slutresultatet" av kampen mellan socialism och imperialism - socialismens seger - är, deklarerade han, i alla fall "absolut säkrad" av det faktum att befolkningen i "Ryssland, Indien, Kina, etc.", som utgör den överväldigande majoriteten av jordens befolkning, snabbt "dragits in i kampen för sin befrielse". Det som intresserade Lenin var inte slutresultatet, utan vilken politik Sovjet skulle välja för att "förhindra att de kontrarevolutionära staterna i Västeuropa krossar oss". Och han ansåg att den sovjetiska politiken för att "säkerställa vår existens", tills denna konflikt bröt ut, måste syfta till att göra Östeuropa "mer civiliserat". Detta gjorde det i sin tur nödvändigt att "utveckla elektrifieringen och gödselproduktionen, och att bygga Volkhovstroy etc". "I detta, och endast i detta, ligger vårt hopp."[32]
Lenins analys innehåller, utan att han förenar dem, situationens både gamla och nya element. "Imperialistlägrets interna motsättningar och konflikter" finns sida vid sida med den "hotande konflikten" mellan imperialistlägret och sovjetstaten. De politiska slutsatser som Lenin härledde från denna analys, tar i lika hög grad hänsyn till båda dessa uppsättningar av motsägelser.
De imperialistiska motsättningarna. Sovjetstatens överlevnad beror ytterst på dem. Sovjetstaten måste uppnå och bevara en lång "respit" genom att dra nytta av konflikterna mellan de imperialistiska staterna. Lenin hade sålunda redan vid den åttonde allryska sovjetkongressen i december 1920 formulerat innehållet i den sovjetiska utrikespolitiken: "Vår existens hänger, först och främst på, att det är en fundamental splittring imperialistmakterna emellan."[33]
Motsättningarna mellan den kapitalistiska världen och sovjetstaten. Temporär stabilisering och "klassfred" i de segrande kapitalistiska länderna leder till att den revolutionära potentialen överflyttas från dessa länder till "det revolutionära och nationalistiska Öst". Förflyttningen är mer än en geografisk förändring - den betyder att det vuxit fram en ny agent i den historiska processen. Lenin benämner denna nya agent befolkningen i "Ryssland, Indien, Kina etc". Vagheten i detta uttryckssätt är karaktäristisk: Lenin undvek att introducera ett nytt teoretiskt begrepp som skulle ha förändrat den marxistiska doktrinens struktur. Han utvecklade inte heller sin föreställning om klasskampens nya internationella karaktär. Men hans politiska rättesnöre är tydligt: de interimperialistiska motsättningarna har den avgörande betydelsen; de måste utnyttjas för att genomföra huvuduppgiften - sovjets industrialisering.
Sovjetmarxismen har följt Lenins dubbla rättesnöre: dess viktigaste teoretiska ansträngning har varit att korrelera de två uppsättningarna av motsägelser med varandra, som en politisk grund, och att bestämma deras relativa betydelse. Vi kan inte här diskutera alla svängningar och varianter i sovjetmarxismens analys av den internationella situationen från Kominterns femte kongress 1924, till den tjugonde partikongressen 1956, men vi ska försöka visa att den grundläggande sovjetiska uppfattningen av den kapitalistiska utvecklingen inte fundamentalt förändrats under loppet av denna period. Detta sicksackande i höger- och vänstersvängar har, givetvis, varit ett inslag i den kommunistiska taktiken, men åtminstone sedan den sjätte världskongressen framstår de som kortlivade taktiska försök i motsättning till - och ofta i konflikt med - den grundläggande uppfattningen och strategin. För att klargöra skillnaden mellan taktiska knep och den grundläggande uppfattningen skall vi börja med att försöka identifiera de sovjetmarxistiska kategorier som förblir konstanta genom de olika svängningarna under stalinperioden.
Sovjetmarxismen betraktar hela den kapitalistiska utvecklingen från det första världskriget som en period: underavdelningarna i denna period ger ett intryck av att bara representera stadier i utvecklingen av en och samma grundläggande trend. Dess grunddrag[34] är enligt sovjetmarxismen följande:
1. Monopolkapitalismens triumf över den "fria" kapitalismens kvarlevande element.
2. Organiseringen av kapitalismen i internationell skala på grundval av en permanent (potentiell eller aktuell) krigsekonomi, med tilltagande "statskapitalistiska tendenser".
3. De starkare kapitalistiska makternas förtryck av de svagare och den starkare kapitalistiska maktens (USA:s) förtryck av de starkare kapitalistiska makterna: därmed uppbyggandet av stora interkontinentala "exploaterings"-områden.
4. Total mobilisering av alla mänskliga, materiella och tekniska resurser för kampen mot kommunismen.
5. Inskränkning eller fullständigt avskaffande av den demokratiska processen, av medborgerliga och politiska fri- och rättigheter och av liberala och humanistiska ideologier.
6. Åtgärder, med våld eller korruption, för att förhindra att den revolutionära potentialen utvecklas inom det kapitalistiska systemet.
7. Sociopolitisk uppdelning av hela världen i ett "imperialistiskt" och ett "socialistiskt " läger.
Innan denna tolkning förklaras måste tre spörsmål klargöras: (1) Hur kan sovjetmarxismen försvara sin uppfattning att hela perioden efter första världskriget endast består av en grundläggande trend, i beaktande av de uppenbara svårigheterna att låta ett och samma begrepp omfatta så vitt skilda företeelser som fascism och väst-demokratier, "den stora alliansen" och "det kalla kriget"? (2) Hur är uppfattningen om det framgångsrika begränsandet av de revolutionära krafterna inom det kapitalistiska systemet förenlig med den kommunistiska strategins återkommande "vänstersvängar" och aggressiva äventyrligheter och (3) med de franska och italienska kommunistpartiernas uppseendeväckande tillväxt efter det andra världskriget?
Beträffande den första frågan ser sovjetmarxismen fascismen som en speciell fas i den nationella och internationella klasskampen, nämligen som en öppen och terroristisk "diktatur av finanskapitalets mest reaktionära, mest chauvinistiska och mest imperialistisk element".[35] Denna diktatur är ett försök att "lösa" de kapitalistiska kriserna genom att intensifiera exploateringen av arbetarklassen och kolonierna, genom att "försvara de svaga nationerna" och genom att förbereda eller faktiskt föra krig mot Sovjetunionen. Denna formulering innehåller alla de viktigaste drag som senare tillämpades på "anglo-amerikansk eller amerikansk imperialism". Sådan överföring är förutsatt i punkt 3 i den sovjetmarxistiska analysen: den hierarkiska internationella organiseringen av den samtida kapitalismen, under överhöghet av den starkaste ekonomiska makten, nödvändiggör att traditionella suveräniteter och demokratiska fri- och rättigheter måste offras. Den ekonomiska basen för tysk fascistisk överhöghet var för knapp. Denna "anomali" blev tillrättad genom det andra världskriget, som återställde den internationella balansen och återupprättade inflytandesfärerna i enlighet med det aktuella ekonomiska styrkeförhållandet, d.v.s. med USA:s framväxt som den starkaste kapitalistiska makten. Fascismen och segern över fascismen framstår på så sätt som "logiska" steg i den internationella omorganiseringen av monopolkapitalismen. Men om kampen mot Sovjetunionen är ett väsentligt element i denna omorganisering (punkt 4), hur kan man då förklara alliansen mellan det kapitalistiska Väst och SSSR under det andra världskriget? Sovjetmarxismen har två svar: a) västmakterna behövde SSSR:s hjälp för att tillintetgöra den tyska fascismen och b) att Västs kamp mot SSSR fortsatte t.o.m. under alliansen (som exempel åberopas dröjsmålet att öppna den andra fronten, Churchills Balkan-strategi och västmakternas påstådda ansträngningar att uppnå en separat fred med Tyskland).
Beträffande den andra och tredje frågan finindelade sovjetmarxismen, före det andra världskriget, den samtida kapitalistiska utvecklingen i tre perioder. Den intensivt revolutionära situationen efter första världskriget ("den första perioden") följdes av en period av "relativ stabilisering" ("den andra perioden"). Stalin analyserar i sin första politiska rapport till centralkommittén, avlämnad vid den fjortonde partikongressen 1925, den internationella situationen i termer av en "stabilisering av kapitalismen". Han kallade den en temporär och "partiell" stabilisering,[36] och tre år senare, vid Kominterns sjätte världskongress, aviserades den stundande "tredje perioden". Kommunistpartierna inriktades på vänsteristisk radikalism. Massdemonstrationer trots hårt väpnat motstånd, den katastrofala kampen mot "socialfascistiska" arbetarpartier och fackföreningar, allianser med den extrema högern, proklamationen av en ny "revolutionär strömning" i Kina - detta var de uttryck vänstersvängningen tog sig, och den tycktes finna sitt ekonomiska berättigande i den stora depressionen 1929. 1932 aviserade återigen Kominterns exekutivkommittés tolvte plenum "slutet på kapitalismens stabilisering" och början på en ny krigs- och revolutionärsperiod. Det sades att den tredje perioden skulle karaktäriseras av en "ökning av den revolutionära aktiviteten" och av en "skärpning" av den "ekonomiska krisen".[37] Detta är kanske den mest extrema "vänstersväng" som Komintern gjort efter den centraleuropeiska revolutionens misslyckande, och Kuusinen framställde i sin rapport om den internationella situationen till plenarmötet, att varje ansträngning skall göras för att "förbereda proletariatet och resten av det arbetande folket på kampen i den nya perioden".[38] Men de strategiska riktlinjerna tycks förutsätta en helt annan värdering av den kapitalistiska situationen. Avhandlingen om Kuusinens rapport, som antogs av det tolvte plenarmötet, har, i motsats till rapporten själv, en övervägande defensiv ton. Trots att avhandlingen har kvar uttrycket "den tilltagande revolutionära vågen", uppmanar den till kamp mot "den kapitalistiska offensiven"[39] snarare än till att ta makten, till att föra klasskampen med "den underifrån förenade fronten som grund",[40] till en politisk masstrejk när "de riktiga betingelserna för det finns",[41] och den slutar med den vanliga förmaningen till kommunistpartierna att leda rörelsen "i den världssocialistiska Revolutionens fåra".
Sålunda motsäger inte ens det mest "vänsteristiska" Kominternprogram vårt antagande att den stalinistiska strategin innebar ett effektivt hejdande av den revolutionära potentialen i västvärlden efter de centraleuropeiska revolutionernas misslyckanden. Strategin med "en gemensam front mot fascismen", som kom 1935, gick ett steg längre i erkännandet av tillbakagången av den revolutionära potentialen i Väst, genom att binda upp kommunistpartierna till ett "minimum-program" inom ramen för en "borgerlig-demokratisk" stat.
Situationen vid andra världskrigets slut kan tjäna som ännu en illustration till vilken grad den stalinistiska politiska verksamheten - trots påståenden om motsatsen - förutsatte en "kapitalistisk stabilisering". I Frankrike och Italien var vid denna tid Kommunistpartiernas folkliga styrka större än någonsin tidigare, och för första gången tycktes dess väpnade styrka vara tillräcklig för ett försök att gripa makten. Men efter några få spridda och okoordinerade lokala uppror inriktade sig kommunisterna på en samarbetspolitik. De gav upp sina militära enheter och anslöt sig till ett "minimum-program" som inte ens under den följande perioden av politiska strejker hade revolution som sitt omedelbara mål. Denna strategi kan förklaras av svagheten i dess "massbas". De internationella kommunistpartierna stod inför en situation som trotsade de traditionella marxistiska begreppen om revolutionär strategi; det blev snart uppenbart att de förde en helt annan sorts kamp. De allierade arméer, som tillsammans med legitima nationella trupper ställdes mot kommunisterna i Frankrike, Italien och Västtyskland, symboliserade på ett omisskänneligt sätt den nya situationen som fortsatte att råda även efter tillbakadragandet: "klassfienden" kunde inte längre tillintetgöras "på barrikaderna" i Paris, Lyon eller Toulose, i Milano, Turino eller Bologna. Dess centrala positioner var nu i Washington och New York, i de allierades huvudkontor och kommissioner. Inbördeskriget hade blivit en internationell och interkontinental politisk fråga, i en långt mer objektiv mening än den om SSSR:s diktatur över utländska kommunistpartier. I den internationella konstellationen vid krigsslutet var alla odds för de västallierade, särskilt för USA. Efter den snabba demobiliseringen i Väst kunde förvisso sovjetarméerna ha invaderat kontinenten. Men om marxismen överhuvudtaget spelade någon roll i sovjetiska politiska beslut, påverkade den Stalin i så motto att han inte kunde föreställa sig att den kapitalistiska världen skulle besegras genom ett blixtkrig i Europa, utfört av ett utblottat och till stora delar förstört Sovjet, mot världens ekonomiskt mäktigaste nations praktiskt taget oförsvagade styrkor. Och Stalin, som i sin teori fortfarande höll fast vid den traditionella föreställningen om de ökande interimperialistiska motsättningarna, kan mycket väl ha blivit överraskad av den snabbhet med vilken den "förenade kapitalistiska fronten" återhämtade sig efter kriget (Churchills tal vid Fulton, Missouri, 1946; "Truman-doktrinen" och Marshallplanen, 1947; de anglo-amerikanska Ruhr-förhandlingarna, 1947).
Det stalinistiska svaret var doktrinen om "de två lägren" och 1947-1948 års aggressiva strategi, vanligtvis förknippad med Zjdanov. Doktrinen är i det närmaste ett öppet erkännande av den internationella kapitalismens sammanslutning,[42] och därmed förkastas i det närmaste den traditionella föreställningen om imperialismens inre motsättningar - trots att den i själva verket inte gör någotdera. Ty i "två-lägers"-doktrinen är västländernas proletariat en del av det "anti-imperialistiska lägret", och denna upprepar gång på gång idén om både det interna och det externa krigets oundviklighet. Vid ungefär samma tid förnekas häftigt Vargas försiktiga erkännande av den kapitalistiska statens stabiliserande och "produktiva" funktion vid detta stadium. Den stalinistiska utrikespolitiken följde den bärande tankegången i "två-lägers"-doktrinen, som gick ut på att motsättningarna mellan det imperialistiska och det kommunistiska lägret, för en tid, skjutit motsättningarna mellan imperialistmakterna i bakgrunden: det kommunistiska styret åtstramades och utökades; kryphål stängdes igen (upprättandet av Kominform, 1947; kupp i Tjeckoslovakien, Sovjets demonstrativa frånvaro från de allierade kontrollråd i Tyskland, berlinblockaden och brytningen med Tito 1948). Men så tidigt som 1948-1949 ebbade den oförsonliga kommuniststrategin i Väst ut (misslyckandet med och uppgivandet av de politiska strejkerna i Frankrike och Italien) och ersattes med en ny "enhetsfronts"-politik, som alltsedan dess behållits och trappats upp. I Öst var förloppet annorlunda: det indiska partiet höll fast vid en extrem vänsterstrategi fram till 1950; de militära operationerna i Indo-Kina intensifierades; och kriget i Korea började i en tid när de västerländska partierna var på defensiven. Den västerländska och österländska politiken var inte effektivt samordnad någon gång under den stalinistiska perioden; från den tiden som utmärktes av de dystra följderna av den stalinistiska "vägledningen" i den kinesiska revolutionens första faser, tycktes stalinismen följa snarare än att styra den "koloniala revolutionens" styrka. Där tycktes den nya historiska revolutionära kraften mogna "naturligt" och bondemassorna, som Lenin hade inkorporerat i den revolutionära strategin, tycktes fullfölja sin funktion. Väst, den kapitalistiska världen, förblev det avgörande problemet för sovjetmarxismen.
Den sovjetmarxistiska tolkningen bygger på föreställningen om det kapitalistiska systemets "allmänna kris". Själva krisen ses som ett uttryck för den kapitalistiska utvecklingens monopolistiska stadium - ett stadium i vilket den grundläggande konflikten mellan produktivkrafternas sociala styrka och det privatkapitalistiska utnyttjandet av dem nått sin höjdpunkt, det sista stadiet före vändpunkten till socialism. Västnationernas utrikespolitik, och de inre ekonomiska och politiska förändringarna inom dessa länder, förklaras utifrån denna konflikt.[43] "Den allmänna krisen", som omfattar en hel historisk period, är indelad i två huvudfaser.[44] Den andra fasen, som började med det andra världskriget, är krisens tillspetsning. Själva krisen utlöstes av sovjetstatens uppkomst och intensifierades av dess senare tillväxt. Krisens speciella drag är att den kapitalistiska världsmarknaden krymper drastiskt och att två parallella världsmarknader upprättas, som står i motsatsställning till varandra: den kapitalistiska och den "socialistiska". Medan den förra minskar, växer den senare stadigt, utan depressioner och andra störningar. Många av de koloniala och halv-koloniala marknaderna, och nästan hela den östereuropeiska, har "brutits ifrån" den kapitalistiska sfären. Kapitalismen har inte bara skurits av från en stor del av sina tidigare försäljningsmarknader, utan dessutom från en del av den tillgång på råmaterial och billig arbetskraft som den tidigare haft. Följden av detta är att den kapitalistiska produktionen fortgår med en bas som hela tiden blir mindre och mindre. Svårigheterna ökar i samband med extraktionen och överskottsvärdets realisering och därmed av profiten (svårigheterna är redan mycket större p.g.a. "kapitalets högre organiska sammansättning", d.v.s. den ökande proportionen av konstant kapital och lönernas minskade andel av totalkapitalet), och de tvingar in de mäktigaste kapitalistiska grupperna i en brutal kamp om sin del av den starkt reducerade marknaden. Detta förvärrar i sin tur de konkurrenspräglade konflikterna mellan de kapitalistiska staterna. Kampen om marknader i det sen-imperialistiska stadiet tar sig uttryck i de starkare kapitalistmakternas förtryck av de svagare. Det kulminerar i den amerikanska imperialismens supremati. Enligt sovjetmarxismen har den trend, som Lenin påvisade 1915, nått sin höjdpunkt. Ekonomins militärisering och imperialismens "klassiska" drag blir "normala" förhållanden. Medan krigsekonomin ger monopolistiska överskottsprofiter till toppkapitalisterna, sänker den konsumtionsnivån även i de rikaste kapitalistiska länderna och kanaliserar huvuddelen av de kapitalistiska investeringarna in i de direkta eller indirekta krigsindustrierna och ökar på så sätt disproportionaliteten mellan den kapitalistiska produktionens båda huvudsektorer. Krisen inverkar på systemets själva reproduktion.
Enligt denna tolkning har sovjetstatens uppkomst utlöst en kedjereaktion som förvärrat konflikterna mellan kapitalistmakterna genom att intensifiera kapitalismens inneboende motsättningar.[45] Detta var den teoretiska slutsatsen vid tiden för den sextonde partikongressen (1930) och sedan även vid tiden för den tjugonde kongressen (1956). Motsättningarna, som enligt den marxistiska uppfattningen är inneboende i den kapitalistiska produktionsstrukturen, visar sig vara avgörande - vilket går stick i stäv mot det första intrycket. Sovjetmarxismen förnekar konsekvent att den internationella integrationen av kapitalismen, som på så sätt blir en enhet som står i motsatsställning till den gemensamma fienden, kan "neutralisera" dessa motsättningar. Doktrinerna om "ultra-imperialismen" och "den organiserade kapitalismen" är återigen helt och hållet avvisade[46] - liksom de var för fyrtio år sedan. De amerikanska monopolens ansträngningar att återupprätta en amerikansk "världstrust" har misslyckats. De konkurrenspräglade konflikterna inom den kapitalistiska sfären skärps trots all integration; de underkuvade nationerna stretar och strävar för att återerövra sin tidigare position på världsmarknaden; Västtyskland och Japan framträder ånyo som de farligaste konkurrenterna.[47] De grundläggande ekonomiska lagarnas verkan, som i den marxistiska teorin bestämmer händelseförloppet, leder på så sätt till att de imperialistiska motsättningarna ökar och bryter ut, till militära konflikter inom det imperialistiska systemets allmänna kris, som därmed närmar sig sitt definitiva sammanbrott".[48]
Där finns de sedvanliga varningarna för att tolka situationen i termer av en nära förestående kollaps i det kapitalistiska systemet. Trakhtenberg slår sålunda fast att de ökande svårigheterna med att finna en "väg ut" ur den ekonomiska krisen, inte betyder att det är en "absolut omöjlighet" att finna en sådan väg ut ur krisen eller att krisen förlängs. Han pekar på krigsekonomins inflationsartade boom, den boom som nu råder i den kapitalistiska sfären, men sammanfattar med att upprepa att under ytan på en kapitalistisk "förnyelse" fortsätter de upplösande krafterna att växa.[49]
Det är svårt att förstå hur tesen om den kapitalistiska krisens tillspetsning kan ha en så avgörande betydelse på centrala sovjetmarxistiska föreställningar. Efter att upprepats i mer än trettio år, i uppenbar motsättning till fakta, förefaller den så paradoxal att den helt enkelt skulle kunna avfärdas som propaganda. I verkligheten är det dock fråga om ett viktigt politiskt begrepp.
I marxistisk terminologi är kapitalismens "allmänna kris" (till skillnad från cykliska "depressioner") karaktäriserad av det faktum att kapitalismen inte längre har förmåga att fungera på sitt "klassiska" och "normala" sätt. Det kapitalistiska samhällets reproduktion kan inte längre överlåtas på det (relativt) fria näringslivet och på den (relativt) fria konkurrensen, med ekonomiska lagar som verkar okontrollerat, d.v.s. på ett blint och anarkistiskt sätt. "Imperialismens" uppkomst avslutar kapitalismens "klassiska" period och initierar dess allmänna kris; systemet kan bara fortsätta att fungera med en ökad statlig kontroll av den monopolistiska organisationen och makten, med krig eller krigsförberedelser och med "intensifierad exploatering". "Den allmänna krisen" betyder inte att en kollaps eller att en revolutionär situation skulle vara nära förestående. Den är snarare en indikation på ett nytt historiskt utvecklingsstadium. Den innebär på så sätt samtidigt det kapitalistiska systemets fortsatta existens. Och istället för att den utesluter "stabiliseringar", räknas dessa till systemets själva väsen. För sovjetmarxismen är den avgörande faktorn i världssituationen att socialismens utveckling samexisterar med och går parallellt med kapitalismens allmänna kris (istället för att följa den, så som Marx tänkt sig).
Teserna angående Kominterns och Sovjetunionens kommunistiska partis (CPSU:s) uppgifter, som antogs av CPSU:s fjortonde konferens, talar om "två stabiliseringar": "sida vid sida med den partiella stabiliseringen av kapitalismen i det borgerliga Europa, sker en tydlig tillväxt av statlig industri och en uppenbar förstärkning av de socialistiska elementen i SSSR:s nationella ekonomi".[50] "Den partiella stabiliseringen av kapitalismen", som dessa teser refererar till, har, enligt sovjetisk teori, efteråt överträffats av andra former (som varat längre) av partiell stabilisering (permanent krigsekonomi och bildandet av ett "imperialistiskt läger"), men det parallella förhållandet har bestått och därmed det "anomala" i utvecklingen mot socialism. Så länge det består, är det sannolikt att detta blir den grundläggande faktorn i sovjetpolitikens inriktning. Även i detta hänseende är "samexistensen" något mer än ett konstaterande av fakta - det har även en teoretisk dimension. Det var med denna innebörd det framträdde i Lenins sista politiska vägledning, i den fjortonde partikongressens resolution.[51] Och det har inte senare förkastats.
Redan vid Kominforms bildande och i samband med den därmed motsvarande oförsonliga och "hårda" utrikespolitiken, deklarerade Zjdanov att "sovjetisk utrikespolitik härrör från det faktum att samexistensen mellan de två systemen - mellan kapitalismen och socialismen - varat under en lång tid. Härav följer att samarbetet mellan SSSR och länder med andra system är möjligt, förutsatt att principen om ömsesidighet iakttages och att åtagna förpliktelser infrias."[52] Samexistensen gör undvikandet av en militär konflikt med de största "imperialistiska makterna" (med sovjetiskt språkbruk: fredspolitik) till ett mål som måste stå i centrum för regeringens hela utrikespolitik och som måste få "bestämma alla dess viktigaste steg"[53] - inte för att de sovjetiska ledarna skulle vara speciellt fredliga till sin natur, utan för att en sådan konflikt, tills vidare, skulle upphäva de kapitalistiska motsättningarna och bryta den "respit" som Lenin förklarade vara en förutsättning för sovjetstatens överlevnad. På samma sätt som kapitalismens "allmänna kris" präglar en hel historisk utvecklingsperiod, gör även "respiten" det: den omfattar inte mindre än den tid som krävs för att föra upp civilisationen i det efterblivna Öst i nivå med de avancerade industriländerna. Om och när detta mål förverkligas kommer en ny punkt att ha nåtts i både sovjetsamhällets och det kapitalistiska samhällets utveckling: början av socialismens "andra fas" skulle också medföra att den revolutionära potentialen i västvärlden åter stimulerades.
Inom ramen för denna analys (som är ytterst grov och ytlig jämfört med Hilferdings, Rosa Luxemburgs, Lenins och Bucharins teoretiska arbeten) har det sedan CPSU:s nittonde kongress introducerats modifikationer och korrektioner. De framstår först bara som bagatellartade förändringar i betoningen och som alltför obetydliga för att ändra den underliggande uppfattningen. De får emellertid större betydelse när de sätts i samband med Sovjets utveckling under den sista perioden av Stalins liv och efter hans död, då de föregriper möjligheten av en långsiktig förändring av sovjetpolitiken. I kapitlet "Övergången från socialism till kommunism" kommer de att diskuteras mot denna bakgrund; här skall bara ges en preliminär framställning.
Den första av dessa modifikationer rör motsättningarna, dels mellan de imperialistiska makterna, dels mellan västvärlden och sovjetlägret. Den stalinistiska politiken byggde, i sina huvuddrag, på öst-väst-konflikten, som faktiskt överskuggade de interimperialistiska motsättningarna. Vid tiden för den nittonde partikongressen blev en förändring märkbar. Den tillkännagavs först genom ett yttrande av Stalin, angående en teoretisk kontrovers: han anbefallde partiet och dess talesmän att de interimperialistiska motsättningarna måste anses vara de avgörande.[54] "Teoretiskt" är konflikten mellan kapitalist- och socialistlägret större än den interimperialistiska konflikten - "i verkligheten" tränger emellertid den senare undan den förra. Denna blamerande konflikt mellan teori och verklighet tjänade här som en förmaning att bringa dem i linje med varandra. Stalins uttalande följdes verkligen av en ny undersökning av den internationella situationen och av en förändring av inrikes- och utrikespolitiken, som ådragit sig allt större uppmärksamhet efter hans död. Uttalandet antydde en ökad tilltro till den "normala" internationella politiska ekonomins verkningar och till de inneboende svårigheterna i det kapitalistiska systemet, snarare än till ett angrepp utifrån på dess position.[55]
Den andra modifikationen gäller synen på den samtida monopolkapitalismen, närmare bestämt statens alltmer ökande politiska och ekonomiska betydelse i vår tid. Frågan huruvida sovjetmarxismen kunde acceptera uppkomsten av "statskapitalismen" eller inte, har spelat en avsevärd roll i efterkrigsdiskussionen. Vargas bok, som publicerades 1946, har förkastats p.g.a. den vikt den lade på statskapitalismen, särskilt så som den kommer till uttryck i USA. Hans föreställning om den kapitalistiska statens integrerade och organiserade roll, tycktes förvränga den marxska tesen om statens klasskaraktär och omöjligheten av att stävja kapitalismens "anarkistiska" karaktär genom centraliserad planering. För sovjetmarxismen var detta inte bara en ideologisk försyndelse; det hotade att underminera den teoretiska grunden för en revolutionär strategi som förnekade att den kapitalistiska stabiliseringens effektivitet, på sikt, skulle kunna bestå. Som försvar för sina teser angående den kapitalistiska statens växande styrka och dess förändrade roll i den kapitalistiska "krigsekonomin", hade Vargas citerat Lenins framställning av "monopolkapitalismens omvandling till statsmonopolistisk kapitalism",[56] där ankomsten av ett nytt stadium i den imperialistiska utvecklingen antyddes, som inte längre kan tolkas med det föregående stadiets sakrosankta begrepp. Trots det faktum att en sådan omvandling i den efterföljande diskussionen om Vargas bok erkändes,[57] förkastades emellertid ändå hans ställningstagande. Endast "statskapitalistiska tendenser" erkändes, men inte något nytt stadium som skulle karaktäriseras som "statskapitalism".[58] Senare artiklar[59] talar emellertid utan reservation om "statsmonopolitisk kapitalism" och lägger stor vikt vid den kapitalistiska statens positiva ekonomiska funktion - i hög grad överensstämmande med innehållet i Vargas tidigare utdömda bok. Återigen verkar skillnaden i betoning vara betydelselös, speciellt eftersom samma artiklar, i traditionellt marxistiska ordalag, betonar monopolkapitalismens framåtskridande upplösning och de ökande spänningarna i dess ekonomi, nationellt såväl som internationellt. Möjligheten av en "ultra-imperialistisk" integration av den kapitalistiska världen är förlöjligad i lika hög grad som tidigare, och den kapitalistiska enheten framställs som genomsyrad av intensiva, konkurrenspräglade konflikter på en begränsad världsmarknad. Dessa välkända klichéer från de stalinistiska doktrinerna framträder nu emellertid inom en programmatisk omvärdering av kapitalismen. Det blanka förnekandet av en av de mest publicerade teserna i Stalins sista artikel (nämligen minskningen av produktionen i USA, England och Frankrike),[60] varningen för att ha en "förenklad syn på Lenins teser om imperialismens förfall",[61] erkännandet av att "världssituationen sedan Lenins tid förändrats fundamentalt"[62] - allt detta i samband med diskussionen om den internationella situationen - pekar mot en omformulering av några av den stalinistiska epokens heligförklarade grundsatser. Den tidigare vägran att erkänna ett "nytt stadium" i den kapitalistiska utvecklingen är, åtminstone implicit, ogiltigförklarad när det erkännes att arbetarnas förbättrade villkor och "produktionsökningen i kapitalistländerna" (trots att detta inte sker "på en sund ekonomisk grund") beror på "grundläggande faktorer". Dessa säges, i korthet, vara följande:[63] (1) "militäriseringen av ekonomin" och dess inverkan på den allmänna avkastningsnivån; (2) den kapitalistiska marknadens expansion som möjliggjordes av Tysklands och Japans nederlag och av införandet av Marshallplanen; (3) den sedan länge emotsedda förnyelsen av det fasta kapitalet och moderniseringen av utrustningen; (4) intensifierad "exploatering av arbetarklassen", huvudsakligen genom rationalisering och den därav följande förhöjda arbetsproduktiviteten. Dessa faktorer gör sig naturligtvis gällande huvudsakligen i USA, och det faktum att de nu är så starkt betonade i de mest auktoritativa sovjetmarxistiska uttalandet betyder att det är en omvärdering på gång av den amerikanska kapitalismens styrka. Det amerikanska kommunistpartiets resolutionsutkast tillfogar ännu en viktig faktor: "den härskande klassen var inte så hårt pressad att den var ur stånd att fortsätta med sin etablerade metod med regeringsstyre".[64] I marxistisk teori är dessa ekonomiska och politiska faktorer sannerligen tillräckligt "grundläggande" för att "den återkommande bedömningen att en kris skulle vara nära förestående" skall framstå som "skadlig" och orealistisk".[65] Det är emellertid viktigt att återigen notera de "positiva" aspekterna för sovjetstaten av denna omvärdering. Bortsett från det stabiliserade kapitalistiska systemets "osunda grundval", kommer detta system att leva upp till Engels[66] och Lenins[67] föreställning om kapitalismens "sista stadium". Fullt utvecklad "statsmonopolitisk kapitalism"[68] skulle bättre än bara statskapitalistiska "tendenser" kvalificera sig för den historiska nivå vid vilken kapitalismen når sina oövervinnliga "gränser".
I vilken utsträckning det sovjetmarxistiska resonemanget tillämpar de traditionella marxistiska kategorierna i analysen av väst-samhället blir speciellt tydligt i dess syn på västvärldens proletariat. Under den stalinistiska perioden förnekade sovjetmarxismen att det fanns en bas för bestående stabilisering av kapitalismen; i och med de post-stalinistiska modifikationerna erkändes nästan en sådan bas (fastän den anses vara "osund"). I båda fallen förnekar emellertid sovjetmarxismen i teorin varje fundamental förändring i klass-situationen. De fortsätter att se väst-proletariatet som en revolutionär klass (men som inte är i en "revolutionär situation") och, därför, som den allmänna krisens sista, sprängande kraft. Den fjortonde partikongressens resolution, som proklamerade att kärnan i Sovjets utrikespolitik var en "fredlig samexistenspolitik", krävde att "unionen mellan proletariatet i SSSR, som världsrevolutionens bas, och det västereuropeiska proletariatet och andra underkuvade folk" skulle stärkas med alla medel.[69] I sina avslutande kommentarer till den nittonde partikongressen återvände Stalin till denna union genom att erinra om det sovjetiska proletariatets roll som "stormbrigad" för "världsrevolutionen och arbetarrörelsen".[70] Den tjugonde kongressen upprepade teserna om att de arbetande massorna i kapitalistländerna var den starkaste kraften i kampen mot imperialistisk aggression. Det faktum att stora delar av arbetarklassen förenats med det kapitalistiska systemet och att dess levnadsstandard ökat, betecknas som "relativ utsugning". Lenins föreställning om "den korrumperade arbetararistokratin" är bibehållen med små modifikationer: sovjetsocialismens utmaning, världskommunismens framväxt och den organiserade arbetarklassens makt tvingar monopolkapitalister att "göra en rad sociala eftergifter, vars omfång och varaktighet beror på arbetarklassens kamp i kapitalistländerna".[71]
Men medan sovjetteorin fortsätter att intressera sig för klasskampens skärpning i kapitalistländerna, har sovjetpolitiken anpassat sig till den faktiska situationen och lagt västproletariatet "på is" till dess att den vändpunkt nåtts där det förverkligas som revolutionär kraft. Att proletariatet sätts i samband med andra "fredsälskande" sociala grupper, tyder på ett erkännande av underliggande historiska tendenser. Den "revolutionära klassen" får drag av demokratisk reformism. Sovjetmarxismen använder ett välkänt teoretiskt begrepp för att förklara och rättfärdiga denna tendens.
Enligt sovjetmarxismen förde de centraleuropeiska revolutionernas misslyckanden och underkuvandet av tidigare oberoende kapitalistländer under amerikansk hegemoni, den revolutionära utvecklingen tillbaka till ett stadium som är före "den borgerligt-demokratiska revolutionen". Monopolkapitalistisk dominans underminerar nationell suveränitet, demokratiska rättigheter och liberala ideologier; den framväxande bourgeoisiens viktiga progressiva landvinningar har svikits av den monopolistiska bourgeoisien. Under dessa omständigheter blir det proletariatets och de underkuvade ländernas kommunistpartiers uppgift att höja och bära "de borgerligt-demokratiska friheternas banér" och kämpa för "nationellt oberoende och nationell suveränitet",[72] med andra ord att överta, eller snarare återta, på ett högre stadium, den historiska rollen av en progressiv kraft mot den reaktionära borgerligheten. De västkommunistiska partiernas "minimum-program" anpassas sålunda till den sovjetiska bedömningen av den internationella konstellationen, och det måste betraktas som ett varaktigt drag, snarare än en kortsiktig nödlösning. Det är med denna innebörd som "minimum-programmet" är införlivat med sovjetmarxismens rituella formuleringar: "försvaret av nationell suveränitet och kampen mot hotet av främmande förtryck, har i den nuvarande perioden blivit livsnödvändigt för arbetarklassen och alla länders arbetande folk".[73] Det är inte "proletär solidaritet", utan stödet från det "borgerligt-demokratiska" programmet som utgör den svaga länken mellan sovjetstaten och massorna som följer de nationella kommunistpartierna (ett tydligt tecken på en förändring av det historiska "subjektet"), och detta program används som medel för att aktivera de interimperialistiska motsättningarna.
"Enhetsfronts"-politiken[74] hör till samma föreställning. Den är dikterad av den "organiserade kapitalismens" objektiva villkor, som har gjort att stora delar av arbetarklassen har kommit att dra nytta av det nya välståndet, och på det sättet verkar den, sent om sider, ha rättfärdigat reformistiska och anti-revolutionära attityder. Om det är så att revolutionens utgång är beroende av att majoriteten, inte bara proletariatets utan hela folkets majoritet, vinns för den - vilket marxismen alltid hävdat - då måste den kommunistiska strategin anpassas till de förhållanden under vilka majoriteten inte är revolutionär. Såvitt de icke-revolutionära förhållandena gäller ett helt stadium av den kapitalistiska utvecklingen, är enhetsfrontspolitiken en strategi som inte kan avfärdas efter behag av ledarskapet. Enhetsfronten har faktiskt varit ett mål för sovjetpolitiken, åtminstone sedan 1934, även om betoning och omfattning av strävandena har ändrats flera gånger. Det avgörande för bedömningen är inte om enhetsfronten syftar på gemene man eller inte, eller att även ledarskapet inom socialistpartiet och fackföreningarna inbegrips, inte heller att den eventuellt syftar utöver dessa grupper till några eller alla "borgerliga partier", utan om det är troligt att denna politik ändrar kommunistpartiernas själva karaktär. Frågan om politiken skall lyckas eller ej, är också den av mindre betydelse. Eftersom gensvaret från de tilltänkta icke-kommunistiska allierade är bestämt av i vilken utsträckning västsamhället fungerar, är enhetsfronten dömd att förbli ofullgången och "inskränkt" så länge detta samhälle fungerar. Vore detta inte längre fallet, skulle enhetsfrontspolitiken i det närmaste bli överflödig. Men just ansträngningen att få en enhetsfront till stånd kan, om den hålls vid liv, i viktiga hänseenden, göra kommunistpartierna till de socialdemokratiska partiernas politiska arvtagare.[75] Allteftersom de socialdemokratiska partierna tenderar att förlora sin arbetarklasskaraktär, och i allt högre grad få medelklasskaraktär, kan ett vakuum uppstå i vilket kommunistpartierna kan framstå som de enda representanterna för arbetarklassens intressen - intressen som i sin tur skulle kräva icke-revolutionär representation. En utveckling i denna riktning är märkbar i Frankrike och Italien, och deklarationerna vid CPSU:s tjugonde kongress angående möjligheten av en parlamentarisk väg till socialismen,[76] påminner i allt väsentligt om Engels förord till Marx' Klasstriderna i Frankrike, som länge var ett rättesnöre för socialdemokratisk strategi. Vi kan våga oss på att antaga att denna tendens hade varit mycket starkare om det inte varit för att de nationella kommunistpartiernas intressen likställts med SSSR:s intressen, och om det inte varit för de politiska motåtgärderna mot kommunistpartierna.
P.g.a. den beständighet som präglar sovjetmarxismens viktigaste element, måste frågan ställas, om det är ett "brott" mellan leninismen och stalinismen. Olikheterna mellan förhållandena under bolsjevikrevolutionens första år och i den fullt utvecklade stalinistiska staten är uppenbara; de är tydliga tecken på en stadigt ökande totalitarism och auktoritär centralorganisation - en växande diktatur, inte av, utan över proletariatet och bönderna. Men om den dialektiska lagen om kvantitetens övergång i kvalitet någonsin är tillämpbar, var det i övergången från leninismen (efter oktoberrevolutionen) till stalinism. Den västliga revolutionens "dröjsmål" och kapitalismens stabilisering ledde till kvalitativa förändringar av sovjetsamhällets struktur. Lenin försökte motverka att revolutionen blev isolerad i ett efterblivet land genom att prioritera industrialiseringen framför socialistisk frigörelse (sammanfattat i Lenins definition av socialism som elektrifiering plus Sovjetmakt) - sovjetstatens prioritet framför de sovjetiska arbetarna.[77] Lenin dog innan fascismen vuxit fram i Tyskland; från och med då och framåt tedde det sig som om den "respit" han strävat efter skulle bli kortare och kortare. Därför påskyndade Stalin det "civiliserings"-program som Lenin hade gjort till en förutsättning för sovjetsystemets fortsatta existens. Den stalinistiska terrorns kulmen sammanfaller med hitlerregimens konsolidering. Vid andra världskrigets utbrott hade sovjetcivilisationen nått tillräckligt långt för att kunna stå emot ett avancerat industrilands mäktiga krigsapparat. Återuppbyggnadsarbetet efter kriget gick förvånansvärt snabbt trots den makalösa förstörelsen - men det gjorde återuppbyggnadsarbetet även i det andra lägret. Sovjetpolitiken vid slutet av kriget, med dess serier av ockupationer och "revolutioner ovanifrån", utan hänsyn till de inhemska sociala krafternas sammansättning i de olika länderna, tyder på att Stalin inte trodde att ett revolutionärt system var under mognande i Europa, eller att sovjetstaten, på sikt, kunde låta sig vara beroende av de koloniala revolutionerna för sin framtida existens. Lenins förordningar var fortfarande giltiga och bestämde det övergripande målet för sovjetstaten under socialismens "första fas". Det ritualiserades i formuleringen "att överträffa de ledande kapitalistländernas ekonomiska nivå".[78] Sovjetsamhället fortsatte att växa; den socialistiska produktionsutvecklingen fortsatte att öka den materiella och tekniska potentialen, medan den mänskliga potentialen undertrycktes. Men det är just den stalinistiska civilisationens framgång som leder in i en återvändsgränd som finns klart definierad i den marxist-leninistiska teorin om imperialism. Enligt denna teori erbjuder krigsekonomin ett utlopp för de tilltagande motsättningarna som är inneboende i kapitalismen, ehuru den kapitalistiska konsolideringen - som är skapad på det sättet - är osäker och kortlivad, och förr eller senare oundvikligen kommer att resultera i ett krig mellan de konkurrerande imperialistiska länderna. Om och när det finns en "gemensam fiende" utanför den kapitalistiska världen, vars ökande makt och expansion fordrar en "permanent" krigs- eller krigsförberedande ekonomi i vilken de imperialistiska makternas förenas, och samtidigt de teknologiska framstegen under samma tid gör det möjligt för kapitalismen att upprätthålla denna ekonomi utan att märkbart reducera levnadsstandarden (kanske t.o.m. att höja den!), då är emellertid en situation för handen, där just en tillväxt i den sovjetiska sfären tycks vidmakthålla enheten och stabiliseringen i den "imperialistiska" sfären. Imperialistmakterna kan inte bryta detta dödläge, utan att fundamentalt ändra sin politik - och detta är i sin tur avhängigt ett motsvarande framsteg i sovjetsamhället. En sådan politisk förändring - som åsyftar en upplösning av den "krigsekonomi" på vilken den kapitalistiska stabiliteten anses vila - förutsätter att sovjetstaten håller en konkurrensmässig styrkeposition som möjliggör för den att "koppla av" sin benhårda och aggressiva strategi. Bara en sådan, för en lång tid systematiskt vidmakthållen avkoppling, skulle möjligtvis kunna rucka på den internationella kapitalistiska stabiliseringen och återställa det kapitalistiska systemet till det "normala" tillstånd, då de interna motsättningarna förväntas mogna och slutligen explodera. De ideologiska och politiska förändringarna som började vid den nittonde kongressen, och som fick verklig betydelse 1955-1956, indikerade en nära förestående förändring av politiken.
Valet av dess tidpunkt var inte ett resultat av att de sovjetiska ledarna var förutseende, inte heller var Stalins död den avgörande faktorn. Den utlösande faktorn måste snarare anses vara att de fundamentala förutsättningarna för att återställa den "normala" kapitalist-socialistiska dynamiken förverkligats, d.v.s. att sovjetsamhället uppnådde en nivå av högt utvecklad industriell civilisation. Om, som vi ser det, de senaste politiska förändringarna tyder på att sovjetmarxismen nu menar att denna förutsättning upprättats, då skulle dessa förändringar bebåda ett nytt stadium i den internationella kommunistiska utvecklingen.
I de följande kapitlen skall vi undersöka sovjetmarxismens huvuddrag under den stalinistiska perioden och försöka att förbinda dem med den underliggande trenden i det sovjetiska samhällets konstruktion.
Inledningsvis skall vi försöka att preliminärt definiera den teoretiska grunden för den civilisation som bygger på principen om "socialism-i-ett-land", d.v.s. de grundsatser som gäller dess uppbyggnad och inre dynamik. Som teoretiskt hjälpmedel accepterar vi varken termen "socialism" eller dess enkla negation, ej heller "totalitarism" eller dess synonymer. "Socialism" accepterar vi inte eftersom dess validitet är beroende av att full enighet om dess definition nås, vilket bara skulle kunna bli ett resultat av undersökningen; inte "totalitarism" eftersom det begreppet är tillämpbart på ett flertal sociala system med olika och motverkande strukturer. Vi skall istället försöka klargöra dessa principer genom att sammanställa de drag av sovjetsamhällets konstruktion som i stort sett förblivit konstanta genom alla stadier, bakslag och modifikationer. De kan i korthet sammanfattas på följande sätt:
1. Industrialisering helt och hållet på basis av nationaliserad produktion, med prioritet för "huvudavdelning I" (produktion av produktionsmedel).
2. Progressiv kollektivisering av jordbruket, med syfte att slutgiltigt omforma det kollektiva till statlig egendom.
3. Allmän mekanisering av arbetet och utveckling av den "polytekniska" utbildningen, som leder till "jämställdhet" mellan urban och rural sysselsättning.
4. Gradvis ökning av levnadsstandarden, under förutsättning att målen som bestäms i punkt 1-3 vidhålles.
5. Uppbyggnad av en universell arbetsmoral, konkurrensmässig effektivitet, samt eliminering av alla transcendenta psykologiska och ideologiska element ("Sovjetrealism").
6. Bevarande och förstärkning av staten, militären, administrationen och partiapparaten såsom förmedlare av dessa processer (1-5).
7. Övergång till fördelning av det samhälleliga produktionsresultatet i enlighet med individuella behov, när de mål uppnåtts som bestämts i punkt 1 -5.
För att målen skall kunna förverkligas, måste en produktionsnivå som är jämförbar med de avancerat industriella länderna uppnås; detta är de nu aktuella trendernas slutmål. Bortom detta mål är nya och kvalitativt annorlunda utvecklingslinjer stipulerade. Dessa kommer att antydas i kapitel 8, i ett försök till utvärdering av framtidsutsikterna för "övergången till kommunism".
Följande punkter häntyder på sovjetmarxismens tolkning av denna övergång:
1. Utvecklingen av sovjetsamhället från socialism till kommunism sker som en dialektisk process, i vilken de interna och externa motsättningarna fritt får verka.
2. De interna motsättningarna kan lösas rationellt, utan "explosion", på basis av socialistisk ekonomi, under sovjetstatens kontroll och ledning.
3. Den grundläggande interna motsättningen, som utgör drivkraften i övergången till kommunism, är den mellan de stadigt ökande produktivkrafterna och de eftersläpande produktionsförhållandena. Dess rationella och kontrollerade utveckling skapar förutsättningar för en gradvis och styrd övergång till kommunism.
4. Den stegvisa övergången till kommunism sker under de betingelser en kapitalistisk omgivning skapar. De externa motsättningar som denna situation medför, kan slutgiltigt bara bli lösta på internationell nivå - genom en socialistisk revolution i några av de avancerat kapitalistiska länderna.
5. Denna lösning är i sig en långsiktig process som täcker en hel period av kapitalistisk och socialistisk utveckling. Den revolutionära potentialens svaghet i den kapitalistiska världen och de ännu rådande ålderdomliga förhållandena i den sovjetiska sfären, nödvändiggör en ny och längre "respit" och fortsatt "samexistens" mellan de två systemen.
6. Sovjetunionen måste upprätthålla denna respit genom att utnyttja konflikter mellan de imperialistiska makterna,[79] undvika krig med dem och genom att motverka revolutionära experiment ("maktövertaganden") i de avancerat kapitalistiska länderna.
7. De externa konflikternas lösningar kommer att bringas till mognad av: a) de inneboende kapitalistiska och de interkapitalistiska motsättningarna, som återigen kommer att göra proletariatet till revolutionens historiska agent; b) SSSR:s ökande ekonomiska, politiska och strategiska makt.
8. Dessa revolutionära baskrafter skall först och främst få stöd av de halvproletära och småbrukande massorna i de utvecklade länderna, samt av koloniernas och de icke-självständiga ländernas frihetsrörelser.
Den sociala process som styrs av dessa principer omfattar mer än industrialiseringen - på basis av nationaliseringar och under totalitär administration - av efterblivna områden i Öst. Det som sker sträcker sig ut över den kommunistiska sfärens gränser. Den kommunistiska industrialiseringsprocessen avancerar genom att hela historiska perioder "hoppas över" eller förkortas. Samtidigt som det är en fundamental skillnad mellan samhället i Väst och Sovjet, visar en tydlig trend hän mot assimilation. Båda systemen uppvisar samma drag av sen-industriell civilisation - individuella initiativ och självständighet får ge vika för centralisering och reglering; konkurr