Skrivet: Sommaren 1864.
Publicerat: Första gången 1933 av A. Leontjev i "Archiv Marksa-Engelsa".
Källa: En tysk faksimilutgåva från Verlag Neue Kritik,
Frankfurt 1969.
Översättning: ?
Digitalisering: Jonas Holmgren
Följande text är ett avsnitt ur ett manuskript som utelämnats i den slutliga bearbetningen av "Kapitalet". Ehuru denna text i och för sig inte innehåller några sensationella nyheter, jämfört med vad vi fått del av i "Kapitalet" är den ändock värdefull i det att den i synnerlig grad och i en ovanligt konkret form utvecklar kapitalets produktionsprocess i trängre bemärkelse, i dess säregenheter och allmänheter, och på så sätt ger läsaren ett mycket gott grepp om det kapitalistiska produktionssättets särart och väsen. Framför allt ägnar Marx uppmärksamhet åt frågan om det särskiljande i det kapitalistiska produktionssättet, mer än på något annat ställe, och framhäver därmed vad som annars i hans mera utarbetade verk förutsättes såsom givet. Den kapitalistiska produktionsprocessen såsom produktion av mervärde, såsom "värdeökningsprocess" belyses ingående, och vi får också en inblick i den teoretiska innebörden i kapitalets uppspaltning på konstant och variabelt i och för utvecklandet av en konsekvent arbetsvärdelära. Vad vi i "Kapitalet" finner såsom resultat finner vi således i "Resultatet" ännu i vardande, och i detta avseende är texten väl ägnad att fördjupa vår kunskap om den kapitalistiska ekonomin.
I detta kapitel har vi att betrakta tre ting:
1) Varor som produkt av kapitalet, av den kapitalistiska produktionen.
2) Den kapitalistiska produktionen är produktion av mervärde.
3) Slutligen är den produktion och reproduktion av hela det förhållande varigenom denna omedelbara produktionsprocess karakteriseras som specifikt kapitalistisk.
Av dessa tre rubriker bör nr 1 vid den sista bearbetningen för trycket ställas icke först, utan sist, eftersom den utgör övergången till andra boken - Kapitalets cirkulationsprocess. Av bekvämlighetsskäl börjar vi med den här.[1]
I den mån kapitalet ännu framträder i sina elementarformer, vara eller penningar, uppträder kapitalisten i den redan kända rollen som varuägare eller penningägare. Fördenskull är emellertid de senare i och för sig lika litet kapitalister, som vara och penning i och för sig är kapital. Liksom dessa blott under bestämda förutsättningar förvandlas till kapital, förvandlas varu- och penningägare blott under samma förutsättningar till kapitalister.
Ursprungligen uppträdde kapitalet som penningar, som skall förvandlas till kapital, eller som ännu blott Δυναμει, potentiellt, är kapital.
På samma sätt som ekonomerna gör misstaget att identifiera dessa kapitalets elementarformer - vara och penning - såsom sådana med kapitalet, så gör man å andra sidan misstaget att förklara kapitalets existensform som bruksvärde - arbetsmedlen - såsom sådana för kapital.
I sin första (så att säga) provisoriska form som penningar (såsom utgångspunkt för kapitalbildningen) existerar kapitalet ännu blott som penningar, alltså som en summa bytesvärden i bytesvärdets självständiga form, dess penninguttryck. Men dessa penningar skall förökas <sich verwerten>. Bytesvärdet skall därtill möjliggöra skapandet av mera bytesvärde. Värdestorleken skall växa, d.v.s. förhandenvarande värde skall inte bara bevaras, utan därtill avsätta ett inkrement, Δ-värde, ett mervärde, så att det givna värdet - den givna penningsumman framträder som fluent och inkrementet som fluxion. Vi återkommer till detta kapitalets självständiga penninguttryck vid betraktandet av kapitalets cirkulationsprocess. Här, när vi blott har att göra med penningen som utgångspunkt för den omedelbara produktionsprocessen, räcker det med en enda anmärkning: Kapitalet existerar här ännu blott som en given värdesumma = P (Pengar), vari allt bruksvärde utplånats, och som därför befinner sig i penningform. Storleken av denna värdesumma begränsas genom höjden eller kvantiteten av den penningsumma som skall förvandla sig till kapital. Denna värdesumma blir alltså till kapital därigenom att dess storlek växer, att den förvandlas till en föränderlig storhet, att den blir ett fluent som skall avsätta en fluxion. I sig, d.v.s. till sin bestämning, är denna penningsumma först kapital då den skall användas, utgivas på ett sätt som till sitt syfte har dess förstorande, då den ges ut i avsikt att förstoras. Om detta med avseende på den förhandenvarande värde- eller penningsumman ter sig som dess bestämning, dess inre drift, tendens, så yppar det sig med avseende på den kapitalist, d.v.s. den ägare till penningsumman, i vilkens händer den skall fylla denna funktion, som avsikt, syfte. I detta ursprungligen enkla värde- eller penninguttryck för kapitalet (det kapital som skall skapas), vari man abstraherat från alla relationer till bruksvärdet, där dessa helt fallit bort, bortfaller emellertid också all störande, och senare förvirrande, intervention från och alla indicienspunkter hos den verkliga produktionsprocessen (varuproduktion etc.) och den karakteristiska, specifika naturen hos den kapitalistiska produktionsprocessen visar sig just så abstrakt enkel. Om det ursprungliga kapitalet sättes lika med en värdesumma = x, så är syftet och blir detta x kapital därigenom att det förvandlas till x + Δx, till en penning- eller värdesumma = den ursprungliga värdesumman + ett överskott utöver den ursprungliga värdesumman, till den givna penningstorheten + ett tillskott av penningar, till det givna värdet + mervärde. Produktionen av mervärde, som innefattar bevarandet av det ursprungligen tillskjutna värdet, framträder så som bestämmande syfte, drivande intresse och som det slutliga resultatet i den kapitalistiska produktionsprocessen, såsom det varigenom det ursprungliga värdet förvandlas till kapital. Hur detta går till, d.v.s. den verkliga proceduren för denna förvandling av x till x + Δx, ändrar ingenting i processens syfte och resultat. Också utan en kapitalistisk produktionsprocess kan självfallet x förvandlas till x + Δx, men inte under den givna betingelsen och förutsättningen, att de konkurrerande samhällsmedlemmarna konfronteras som personer som blott i egenskap av varuägare träder i konfrontation eller kontakt med varandra (detta utesluter slaveriet etc.), och heller inte under den andra betingelsen, att den samhälleliga produkten produceras i form av vara. (Detta utesluter alla former, där bruksvärdet för de omedelbara producenterna är huvudsyftet och där på sin höjd ett produktöverskott etc. förvandlas till vara.)
Detta processens syfte, att x skall förvandlas till x + Δx, visar vidare vilken väg undersökningen måste följa. Uttrycket måste vara funktionen av en variabel storhet eller måste förvandlas till en sådan under processens gång. Ursprungligen är x, såsom en given penningsumma, en konstant storhet, vars inkrement alltså är = 0. Det måste alltså under processen förvandlas till en annan storhet, som innehåller ett variabelt element. Och det gäller att leta upp denna beståndsdel och samtidigt påvisa, genom vilka förmedlingar det av den ursprungligen konstanta storheten blivit en variabel. Som vi senare, vid betraktandet av den verkliga produktionsprocessen, skall se, förvandlas en del av x åter tillbaka till en konstant storhet - nämligen till arbetsmedel. Då överhuvudtaget ingenting förändras i denna del, i den mån den är bytesvärde - om en del av x antar formen av bestämda bruksvärden i stället för deras penningform, ändrar ju detta ingenting i värdestorhetens konstanta natur - framträder x i processen som c (konstant storhet) + v (variabel storhet) = c + v. Nu är emellertid differensen Δ (c + v) = c + (v + Δv) och (då differensen på c = 0) = (v + Δv). Vad som ursprungligen ter sig som Δx, är alltså i verkligheten Δv. Och förhållandet mellan detta inkrement av den ursprungliga storheten x till den del av x vars inkrement det egentligen är, måste vara Δv = Δx (då Δx = Δv), Δx / v = Δv / v, vilket i själva verket är formeln för mervärdekvoten.
Då totalkapitalet C = c + v, varav c konstant och v variabelt, kan C betraktas som funktion av v. Växer v med Δv, blir C = C'.
Man får alltså:
1) c = c + v
2) C' = c + (v + Δv)
Drar man ekvation 1) från ekvation 2), erhåller man differensen C' - C, inkrementet på C = ΔC.
3) C' - C = c + v + Δv - c - v = Δv
4) ΔC = Δv
Man får alltså 3) och därmed 4) ΔC = Δv. Men C' - C = den storhet varmed C förändrats (= ΔC), = inkrementet på C eller ΔC, alltså 4). Eller: inkrementet på totalkapitalet = inkrementet på kapitalets variabla del, varför Δc, eller förändringen i kapitalets konstanta del = 0. Det konstanta kapitalet sättes alltså i denna undersökning av ΔC eller Δv = 0, måste alltså lämnas utan avseende.
Den proportion, vari v tillvuxit = Δv / v (mervärdekvoten). Den proportion vari C tillvuxit = Δv / C = Δv / (c + v) (profitkvoten).
Kapitalets egentliga, specifika funktion som kapital är alltså produktionen av mervärde, vilket, som det senare skall visas, ingenting annat är än produktion av merarbete, tillägnelsen av obetalt arbete i den verkliga produktionsprocessen, som framträder, objektiveras som mervärde.
Det har vidare visat sig, att det för x-ets förvandling till kapital, till x + Δx, är nödvändigt att värdet eller penningsumman x förvandlas till produktionsprocessens faktorer, till den verkliga arbetsprocessens faktorer. Inom vissa industrigrenar är det möjligt att en del av produktionsmedlen - arbetsföremålet - inget värde har, inte är någon vara, trots att den är bruksvärde. I detta fall förvandlas en del av x blott till produktionsmedel, och arbetsföremålet inskränker sig här, vad gäller x-ets förvandling, d.v.s. inköpet av varor medelst x, som skall ingå i arbetsprocessen, till inköp av produktionsmedel. En faktor i arbetsprocessen, arbetsföremålet, är här = 0, i den mån man ser till värdet. Men vi betraktar saken i dess fullständiga form, där arbetsföremålet ännu är vara. I det fall det inte är så, skall denna faktor vad gäller värde sättas lika med 0, för att korrigera räkningen.
Liksom varan är en omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde, är produktionsprocessen, varans produktionsprocess, en omedelbar enhet av arbets- och värdeökningsprocess. Liksom varor, d.v.s. omedelbara enheter av bruks- och bytesvärde, utträder ur processen som resultat, som produkt, så inträder de däri såsom konstituerande element. Överhuvudtaget kan det aldrig komma någonting ur en produktionsprocess, som inte inträtt däri i form av produktionsbetingelser.
Förvandlingen av den tillskjutna penningsumman, den penningsumma som skall förräntas och omvandlas till kapital, till produktionsprocessens faktorer, är en akt av varucirkulationen, av utbytesprocessen, och upplöses i en hel rad av köp. Denna akt faller alltså ännu utanför den omedelbara produktionsprocessen. Den inleder den blott, men är dock dess nödvändiga förutsättning, och om vi i stället för den omedelbara produktionsprocessen betraktar den kapitalistiska produktionen i dess helhet och kontinuitet, bildar denna omvandling av penningen till produktionsprocessens faktorer, inköpet av produktionsmedel och arbetsförmåga, självt ett immanent moment i totalprocessen.
Om vi nu betraktar kapitalets gestalt inom den omedelbara produktionsprocessen, så har det, liksom den enskilda varan, dubbelgestalten av bruksvärde och bytesvärde. Men i båda former inträder vidare bestämningar, vidareutvecklade karakteristika som skiljer sig från den enkla, isolerat betraktade varans.
Vad nu beträffar bruksvärdet, så var dess säregna innehåll, dess närmare bestämdhet, fullständigt ointressant för varans begreppsbestämning. Den artikel som skulle vara vara, och därmed bärare av bytesvärdet, måste tillfredsställa något samhälleligt behov och därför besitta något slag av användbara egenskaper. Voilà tout <Det är allt>. Annorlunda förhåller det sig med bruksvärdet hos de varor som fungerar i produktionsprocessen. Genom arbetsprocessens natur uppdelas genast produktionsmedlen i arbetsföremål och arbetsmedel, eller närmare bestämt råmaterial på den ena sidan, redskap, hjälpsubstanser o.s.v. på den andra. Detta är bruksvärdets formbestämningar, som framspringer ur själva arbetsprocessens natur, och sålunda har - med avseende på produktionsmedlen - bruksvärdet närmare formbestämts. Bruksvärdets formbestämning blir här i sig själv väsentlig för utvecklandet av det ekonomiska förhållandet, den ekonomiska kategorin.
Vidare skiljer sig emellertid de bruksvärden som ingår i arbetsprocessen i två begreppsmässigt strängt åtskilda moment och motsatser (precis som, vilket just framhållits, de objektiva produktionsmedlen gör det) - på ena sidan de objektiva, föremålsliga produktionsmedlen, de objektiva produktionsbetingelserna, på den andra den aktiva arbetsförmågan, den arbetskraft som kommer till uttryck på ett ändamålsenligt sätt, den subjektiva produktionsbetingelsen. Detta är en ytterligare formbestämdhet hos kapitalet, i den mån det uppträder sub specie <ur synvinkel> av bruksvärdet, inom den omedelbara produktionsprocessen. I den enkla varan har ändamålsenligt arbete, spinnande, vävande o.s.v. förkroppsligats, objektiverats i garn, vävnad. Produktens ändamålsenliga form är det enda spår som det ändamålsenliga arbetet lämnat efter sig, och också detta spår kan utplånas, om produkten har formen av naturprodukt, som boskap, vete o.s.v. I varan framträder bruksvärdet såsom närvarande, såsom det förhandenvarande som i arbetsprocessen blott framträder som produkt. Den enskilda varan är i själva verket en färdig produkt, med sin tillkomstprocess bakom sig, vari den process där ett speciellt nyttobringande arbete förkroppsligades, objektiverades, i själva verket har upphävts. I produktionsprocessen är varan i vardande. Den utstötes ständigt ur processen såsom produkt, så att själva produkten blott ter sig som ett moment i processen. En del av det bruksvärde, vari kapitalet framträder inom produktionsprocessen, är själva den levande arbetsförmågan, men en arbetsförmåga som har en specificitet som motsvarar produktionsmedlens särskilda bruksvärde, och en arbetsförmåga, som är verksam, en arbetskraft som yttrar sig ändamålsenligt, som gör produktionsmedlen till objektiva moment i sin verksamhet och därför omvandlar dem från deras ursprungliga bruksvärdesform till den nya produktformen. Bruksvärdena genomgår därför själva inom arbetsprocessen en verklig omvandlingsprocess, som kan vara av mekanisk, kemisk eller av fysikalisk natur. Under det att bruksvärdet i varan är ett givet ting med bestämda egenskaper, är det nu en förvandling av de ting som fungerar som råmaterial och arbetsmedel, bruksvärden, genom det i och medelst dem verksamma levande arbetet, som just är själva arbetsförmågan actu <faktiskt>, till ett bruksvärde av förändrad gestalt - produkten. Sålunda sönderfaller alltså den gestalt, som kapitalet såsom bruksvärde antar i arbetsprocessen, för det första i de begreppsmässigt uppsplittrade och inbördes relaterade produktionsmedlen, för det andra i en begreppsmässig distinktion, som stammar ur arbetsprocessens natur, mellan de objektiva arbetsbetingelserna (produktionsmedlen) och de subjektiva arbetsbetingelserna, den ändamålsenligt verksamma arbetsförmågan, d.v.s. själva arbetet. För det tredje framträder emellertid, om man betraktar processen i dess helhet, kapitalets bruksvärde här såsom en bruksvärdeproducerande process, vari produktionsmedlen enligt denna specifika bestämdhet fungerar som produktionsmedel för den ändamålsenligt verksamma specifika arbetsförmåga som motsvarar deras bestämda natur. Eller: den totala arbetsprocessen såsom sådan framträder i den levande växelverkan mellan sina objektiva och subjektiva moment såsom en bruksvärdets totalgestalt, d.v.s. som kapitalets reala gestalt i produktionsprocessen.
Kapitalets produktionsprocess är framför allt, betraktad utifrån sin reala sida - eller betraktad såsom en process som genom nyttigt arbete med hjälp av bruksvärden bildar nya bruksvärden - en verklig arbetsprocess. Såsom sådan betraktad är dess moment, dess begreppsmässigt bestämda beståndsdelar = arbetsprocessens överhuvud, samma som i varje arbetsprocess, på vilket stadium i den ekonomiska utvecklingen och på basis av vilket produktionssätt denna än må försiggå. Då alltså kapitalets reala gestalt, eller gestalten av de objektiva bruksvärden varav kapitalet består, dess materiella substrat, med nödvändighet antar formen av produktionsmedel - arbetsmedel och arbetsföremål - som skall tjäna produktionen av nya produkter; då vidare dessa bruksvärden redan (på marknaden) föreligger i cirkulationsprocessen i form av varor, alltså i ägo hos kapitalisten såsom varuägare, innan de i enlighet med sitt speciella ändamål fungerar i arbetsprocessen - eftersom alltså kapitalet - i den mån det framträder i form av objektiva arbetsbetingelser - till sitt bruksvärde består av produktionsmedel, råmaterial, hjälpsubstanser och arbetsmedel, verktyg, byggnader, maskiner etc., kan man därav dra slutsatsen, att alla produktionsmedel Δυναμει, och i den mån de fungerar som produktionsmedel, actu är kapital, att därför kapitalet är ett nödvändigt moment i den mänskliga arbetsprocessen överhuvud, bortsett från dess historiska form, och därför är något evigt och betingat genom naturen hos det mänskliga arbetet. Man har också slutit att arbetsprocessen såsom sådan, arbetsprocessen i alla samhälleliga former med nödvändighet är en kapitalets arbetsprocess, eftersom kapitalets produktionsprocess ju är en arbetsprocess överhuvud. Kapitalet betraktas sålunda som ett ting, som i produktionsprocessen spelar en viss tinglig roll, en roll som tillkommer det som ting. Det är samma logik som den, med vars hjälp man sluter, att guld i och för sig är penningar, eftersom penningar är guld, att allt arbete med nödvändighet är lönarbete, eftersom allt lönarbete är arbete. Man påvisar identiteten därigenom att alla produktionsprocesser, med uteslutande av sina specifika skillnader, fasthålles såsom identiska. Identiteten bevisas genom att man abstraherar från skillnaden. Vi skall under loppet av detta avsnitt utförligare återkomma till denna punkt, som är av avgörande vikt. På förhand skall vi här bara säga:
För det första: De varor kapitalisten har köpt, för att konsumera dem som produktionsmedel i produktions- resp. arbetsprocessen, är hans egendom. De är i själva verket bara hans penningar som förvandlats till varor, och lika mycket en existensform för hans kapital som dessa penningar var det. Ja, på ett ännu mera intensivt sätt, i den mån de föreligger i den gestalt, vari de verkligen skall fungera som kapital, d.v.s. som medel för värdeskapande, för ökning av värdet, d.v.s. för dess förmerande. Dessa produktionsmedel är alltså kapital. Å andra sidan har kapitalisten med den andra delen av den tillskjutna penningsumman köpt arbetsförmåga, arbetare eller, som det ter sig då det utvecklats i kap. IV, levande arbete. Detta tillhör honom lika mycket som arbetsprocessens objektiva betingelser. Men ändå gör sig här följande specifika distinktion gällande: det verkliga arbetet är det som arbetaren verkligen ger kapitalisten som ekvivalent för den del av kapitalet som förvandlats till arbetslön, för arbetets inköpspris. Det är utgivandet av hans livskraft, förverkligandet av hans produktiva förmågor, hans aktivitet, inte kapitalistens. Betraktat som personlig funktion, d.v.s. till sin reella innebörd, är arbetet arbetarens, icke kapitalistens funktion. Betraktat ur utbytets synpunkt är han just det som kapitalisten får ut av honom i arbetsprocessen, inte det såsom vilket han konfronterar kapitalisten i arbetsprocessen. Detta utgör alltså en motsats till de objektiva arbetsbetingelserna, vilka såsom kapital, och därmed såsom existensform för kapitalisten, inom själva arbetsprocessen konfronterar den subjektiva arbetsbetingelsen, själva arbetet, eller snarare den arbetande arbetaren. Så kommer det sig att produktionsmedlet såsom existensform för kapitalet, såväl från kapitalistens som från arbetarens ståndpunkt, såsom kapital i eminent bemärkelse konfronterar arbetet, det andra element som det tillskjutna kapitalet omvandlas till och därför också utanför produktionsprocessen Δυναμει framträder som en specifik existensform för kapitalet. Detta utvecklas, som vi skall se vidare, dels ur den kapitalistiska värdebildningsprocessens allmänna form (den roll produktionsmedlen däri spelar som uppsugare av levande arbete), dels ur utvecklingen av det specifikt-kapitalistiska produktionssättet (vari maskineri etc. blir till verkliga härskare över det levande arbetet). Härav uppkommer på den kapitalistiska produktionsprocessens grundval detta oskiljbara sammansmältande av de bruksvärden vari kapitalet existerar i form av produktionsmedel, och bestämningen av dessa produktionsmedel, dessa ting, såsom kapital, som ju är ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande, precis som, för dem som är fångna däri, inom detta produktionssätt produkten i och för sig gäller som vara. Detta utgör basen för de politiska ekonomernas fetischism.
För det andra: Produktionsmedlen går såsom bestämda varor, t.ex. som bomull, kol, spindlar o.s.v. ur cirkulationen in i arbetsprocessen. De går in i form av det bruksvärde de hade så länge de ännu cirkulerade som varor. När de väl inträtt i processen fungerar de med de egenskaper som motsvarar deras bruksvärden och som tillkommer dem såsom ting: bomullen såsom bomull etc. Annorlunda förhåller det sig emellertid med den del av kapitalet, som vi kallar variabel, som emellertid först genom att utbytas mot arbetsförmåga verkligen förvandlas till den variabla delen av kapitalet. Betraktad utifrån sin reala gestalt utgör penningen - denna kapitaldel som kapitalisten givit ut på att köpa arbetsförmåga - ingenting annat än de livsförnödenheter som befinner sig på marknaden (eller som förts dit på vissa villkor) och som ingår i arbetarens individuella konsumtion. Penningen är blott en förvandlad form av dessa livsförnödenheter vilken arbetaren återförvandlar till livsförnödenheter så snart han emottagit den. Såväl denna omvandling som den åtföljande konsumtionen av dessa varor såsom bruksvärden är en process, som omedelbart inte har något att göra med den omedelbara produktionsprocessen eller rättare sagt arbetsprocessen, utan som snarast faller utanför denna. Den ena delen av kapitalet, och därmed av totalkapitalet, förvandlas ju just till en variabel storhet genom att det byter till sig ett element, i stället för penningen (en konstant värdestorhet) eller livsförnödenheterna (som penningen kan framträda i form av), nämligen den levande arbetsförmågan, som är värdeskapande. Som värdeskapande element kan denna vara större eller mindre, kan uppträda som variabel storhet och överhuvudtaget under alla omständigheter blott inträda som faktor i produktionsprocessen såsom en storhet i vardande, icke såsom en vorden, utan såsom en flytande, vardande - och därför inom varierande gränser innesluten - storhet. Nu kan visserligen i verkligheten arbetarnas konsumtion av livsförnödenheter inneslutas, inbegripas i arbetsprocessen på samma sätt som maskinernas konsumtion av matières instrumentales inneslutes däri, så att arbetaren blott ter sig som ett redskap som köpts av kapitalet, och som för att fungera kräver konsumtionen, tillsatsen av en viss mängd livsförnödenheter såsom sina matières instrumentales. Detta äger ju också rum i större eller mindre utsträckning, alltefter omfånget av, och brutaliteten i exploateringen av arbetarna. Dock rymmes det begreppsmässigt inte på detta snäva sätt (vi skall se mera därom ad 3 [här under avsnitt II][1] vid reproduktionen av hela förhållandet) i kapitalförhållandet. I regel förtär arbetaren sina livsförnödenheter under avbrytande av den omedelbara arbetsprocessen, medan maskinerna förtär sina medan de fungerar (djur?). Vidare, om man betraktar hela arbetarklassen, förtäres en del av dessa livsförnödenheter av familjemedlemmar som ännu icke, eller icke mera, arbetar. Vad gäller matières instrumentales och deras konsumtion, kan man i själva verket och i praktiken reducera skillnaden mellan arbetare och maskin till den mellan djur och maskin. Detta är dock inte nödvändigt och tillhör inte kapitalets begreppsbestämning. I varje fall ter sig formellt den del av kapitalet som lagts ut som arbetslön som en del, som inte längre tillhör kapitalisten utan arbetaren, så snart den antagit sin reala gestalt, d.v.s. de livsförnödenheter som ingår i arbetarens konsumtion. Den gestalt bruksvärdet alltså har före sitt inträde i produktionsprocessen - såsom livsmedel - är alltså helt och hållet skild från den gestalt det antar inom denna process, och som är den sig aktivt yttrande arbetskraftens, själva det levande arbetets gestalt. Detta skiljer alltså på ett specifikt sätt denna del av kapitalet från den som föreligger i form av produktionsmedel, och detta är åter en orsak till att produktionsmedlen i eminent bemärkelse till skillnad från och i motsats till livsförnödenheterna, ter sig som kapital i och för sig inom det kapitalistiska produktionssättet. Detta sken upplöses - man måste här bortse från vad som senare skall utvecklas - enkelt därigenom att den bruksvärdesform kapitalet existerar i vid produktionsprocessens slut är produktens form varvid denna produkt existerar såväl i form av produktions- som livsmedel, båda alltså i samma mån föreligger som kapital och därför också står i motsats till den levande arbetsförmågan.
Vi kommer nu till värdebildningsprocessen.
Vad gäller bytesvärdet visar sig åter skillnaden mellan varan och det kapital som befinner sig i värdebildningsprocessen.
Bytesvärdet av det kapital som inträder i produktionsprocessen är mindre än bytesvärdet av det kapital som förts ut på marknaden eller tillskjutits - ty det är blott värdet på de varor som inträder i processen såsom produktionsmedel - d.v.s. värdet av den konstanta kapitaldelen som inträder som värde i produktionsprocessen. I stället för värdet av den variabla kapitaldelen har vi nu värdeökningen som process, det arbete som är inbegripet i värdebildningens akt, som ständigt realiseras som värde men som också fortgår till ett skapande av värde genom att flyta utöver de givna värdena.
Vad nu närmast gäller bevarandet av det gamla värdet, den konstanta delens värdeandel, så beror detta av att värdet av de produktionsmedel som inträder i processen inte är större än nödvändigt, att alltså de varor de består av blott innehåller den för produktionens ändamål samhälleligt nödvändiga arbetstiden i objektiverad form, t.ex. som byggnader, maskineri etc., och det är kapitalistens sak att vid inköpet av dessa produktionsmedel se till att de såsom bruksvärden har en nyttighetsgrad som är genomsnittlig vad gäller framställandet av produkten, vare sig det nu gäller såsom råmaterial, maskiner etc. Att de alltså kan fungera på ett genomsnittligt sätt och inte erbjuder arbetet, den levande faktorn, några extraordinära hinder, t.ex. råmaterialets kvalitet, vartill också hör att det använda maskineriet etc. inte skall avge en mer än genomsnittlig déchet <förslitning> till varorna etc. Allt detta är kapitalistens sak. Men vidare beror bevarandet av det konstanta kapitalets värde av huruvida det konsumeras så produktivt som möjligt, att det inte förslösas, då därvid en större del objektiverat arbete skulle ingå i produkten än vad som är samhälleligt nödvändigt. Delvis beror detta på arbetarna själva, och här börjar kapitalistens övervakning. (Genom task work, löneavdrag, vet han att försäkra sig om detta). Vidare att arbetet utföres på ett ordentligt, ändamålsenligt sätt, att produktionsmedlens förvandling till produkt försiggår på ett fackmässigt sätt och att det bruksvärde vilket såsom ändamål föresvävat honom verkligen resulterar i en lyckad form. Här inträder ånyo kapitalistens övervakning och disciplin. Slutligen att produktionsprocessen icke störes, icke avbrytes, och verkligen fortskrider till produkten inom en frist (tidsrymd) som bestämmes genom arbetsprocessens natur och dess objektiva betingelser. Detta beror dels på arbetets kontinuitet, som inträder i och med den kapitalistiska produktionen. Dels beror det på yttre, okontrollerbara tillfälligheter. I så måtto inträder med varje produktionsprocess en risk för de värden som ingår däri, en risk som de 1) emellertid är utsatta för också utanför produktionsprocessen och som 2) vidlåder varje produktionsprocess, alltså inte bara kapitalets. (Kapitalet skyddar sig mot den genom associering. Den omedelbara producent som arbetar med sina egna produktionsmedel är utsatt för samma risk. Detta är inte något som är unikt för den kapitalistiska produktionsprocessen. Om risken inom den kapitalistiska produktionen faller på kapitalisten så sker detta blott emedan han usurperat egendomen till produktionsmedlen.)
Men vad nu gäller värdebildningsprocessens levande faktor, så skall 1) värdet av det variabla kapitalet bevaras genom att ersättas, reproduceras, d.v.s. att det till produktionsmedlen sättes ett så pass stort kvantum arbete att det motsvarar värdet av det variabla kapitalet eller arbetslönen; 2) det skapas ett inkrement på dess värde, ett mervärde, genom att ett överskott av arbetskvantum utöver vad som rymmes i arbetslönen, ett ytterligare arbetskvantum objektiveras i produkten.
Skillnaden mellan bruksvärdet av det tillskjutna kapitalet eller de varor det existerar i och kapitalets bruksvärdesgestalt i arbetsprocessen motsvarar skillnaden mellan bytesvärdet av det tillskjutna kapitalet och det bytesvärde av kapitalet som uppträder i värdeökningsprocessen. Ty på det ena stället inträder produktionsmedlen, det konstanta kapitalet, i processen i samma bruksvärdesform som de varor förut hade av vilka det består, under det att i stället för de färdiga bruksvärden varav det variabla kapitalet bestod träder den levande faktorn, den arbetskraft som förräntar sig i nya bruksvärden, det reala arbetet. På det andra stället inträder värdet på produktionsmedlen, det konstanta kapitalet, såsom sådant i värdeökningsprocessen, under det att värdet av det variabla kapitalet alls inte inträder däri utan ersättes genom den värdeskapande verksamheten hos den levande faktorn, som existerar såsom värdebildningsprocess.
För att arbetarens arbetstid skall kunna avsätta värde i förhållande till sin varaktighet, måste den vara samhälleligt nödvändig arbetstid. Arbetaren måste alltså inom en given tidsrymd uträtta det normala samhälleliga kvantum ändamålsenligt arbete och kapitalisten tvingar honom därför att tillse, att hans arbete åtminstone besitter den samhälleliga genomsnittsgraden av intensitet. Han kommer att i största möjliga grad försöka stegra det utöver detta minimum och under varje given tidsrymd försöka pressa ut så mycket arbete ur honom som möjligt, ty varje intensitet hos arbetet som överstiger genomsnittsgraden ger honom mervärde. Vidare kommer han att så långt möjligt försöka förlänga arbetsprocessen utöver vad som krävs för att ersätta värdet av det variabla kapitalet, arbetslönen. Vid en given intensitet hos arbetsprocessen kommer han att söka öka dess varaktighet, vid en given varaktighet dess intensitet så mycket som möjligt. Kapitalisten tvingar arbetaren att ge sitt arbete en normal grad av intensitet, om möjligt en högre grad, och han tvingar honom att i största möjliga mån förlänga sin arbetsprocess utöver den tidsrymd som kräves för att ersätta arbetslönen. Genom denna egendomliga karaktär hos den kapitalistiska värdebildningsprocessen erhåller också kapitalets reala gestalt i produktionsprocessen, dess bruksvärdesgestalt, en vidare modifikation. För det första måste produktionsmedlen föreligga i en massa som är tillräcklig, inte bara för absorptionen av det nödvändiga arbetet, utan också av merarbetet. För det andra förändras intensiteten i, och omfattningen av den reala arbetsprocessen.
De produktionsmedel arbetaren använder i den verkliga arbetsprocessen är visserligen kapitalistens egendom och konfronterar hans arbete, hans egen livsyttring, såsom kapital, vilket tidigare utvecklats. Å andra sidan är det han, som använder dem i sitt arbete. I den verkliga arbetsprocessen nyttjar han dem såsom ledare i sitt arbete och han nyttjar arbetsföremålet som den materia vari hans arbete tar sig form. Just härigenom förvandlar han produktionsmedlen till produktens ändamålsenliga form. Annorlunda ter sig saken sett utifrån värdebildningsprocessens ståndpunkt. Det är inte arbetaren som använder produktionsmedlen utan produktionsmedlen som använder arbetaren. Det är inte det levande arbetet som förverkligar sig i det objektiva arbetet såsom sitt objektiva organ; det är det objektiva arbetet som vidmakthålles och förmeras genom att uppsuga det levande, och därvid blir till sig förökande värde, till kapital, och fungerar som sådant. Produktionsmedlen ter sig här blott som uppsugare av ett så stort kvantum levande arbete som möjligt. Det levande arbetet ter sig blott som ett medel för förmerandet av förhandenvarande värden, och därmed för deras kapitalisering. Och, bortsett från vad som tidigare sagts, ter sig just härigenom åter produktionsmedlen i synnerlig grad gentemot det levande arbetet som existensform för kapitalet, och detta nu såsom det förgångna, döda arbetets herravälde över det levande. Just såsom värdebildande införlivas fortlöpande det levande arbetet med det objektiverade arbetets värdebildningsprocess. Såsom ansträngning, såsom ett utgivande av livsenergi är arbetet arbetarens personliga aktivitet. Men såsom värdebildande, såsom inbegripet i sin objektiveringsprocess, är arbetarens arbete, så snart han inträtt i produktionsprocessen, självt en existensform för kapitalvärdet, införlivat därmed. Denna kraft, som bevarar och skapar nya värden, är därför kapitalets kraft, och denna process ter sig som dess självförökningsprocess och fastmer som en process där arbetaren utarmas, vilken skapar värden som tillika är honom främmande.
På den kapitalistiska produktionens grundval ter sig denna förmåga hos det objektiverade arbetet, att förvandlas till kapital, d.v.s. att förvandla produktionsmedlen till medel för kommandot över och exploaterandet av levande arbete, såsom en egenskap som tillkommer dem i och för sig (eftersom den ju Δυναμει på denna grundval också är förbunden därmed), som är oskiljbar från dem och som tillkommer dem som ting, som bruksvärden, som produktionsmedel. Dessa [produktionsmedel] ter sig därför såsom kapital i och för sig. Kapitalet, som uttrycker ett bestämt produktionsförhållande, ett bestämt samhälleligt förhållande, som produktionsbetingelsernas ägare inom produktionen inträder i gentemot den levande arbetsförmågan, ter sig därför som ett ting, precis som värdet tedde sig som en egenskap hos ett ting, och tingets ekonomiska bestämning såsom vara tedde sig som dess tingliga kvalitet, precis som den samhälleliga form arbetet erhöll i penningen framträdde som egenskaper hos ett ting. 2) I själva verket är kapitalisternas herravälde över arbetarna blott herraväldet hos de självständiggjorda, de gentemot arbetaren självständiggjorda arbetsbetingelserna (till vilka, förutom produktionsprocessens objektiva betingelser - produktionsmedlen - också hör de objektiva betingelserna för arbetskraftens underhåll och verksamhet, alltså livsförnödenheterna) över själva arbetaren, ehuru detta förhållande först förverkligas i den verkliga produktionsprocessen, vilken, som vi sett, väsentligen är en produktionsprocess av mervärde - detta inbegriper bevarandet av det gamla värdet -, det tillskjutna kapitalets självförräntningsprocess. I cirkulationen konfronteras kapitalist och arbetare blott som varusäljare, men genom den specifikt polariserade naturen hos det slag av varor de säljer till varandra inträder arbetaren med nödvändighet i produktionsprocessen som en beståndsdel av kapitalets bruksvärde, av dess reala och värdemässiga existensform, ehuru detta förhållande först förverkligas inom produktionsprocessen, och den kapitalist, som såsom arbetsköpare blott Δυναμει existerat, blir till verklig kapitalist då den arbetare, som genom försäljningen av sin arbetsförmåga möjligen förvandlas till lönarbetare, i denna process först verkligen träder under kapitalets kommando. De funktioner som kapitalisten utövar är blott själva kapitalets med vett och vilja utövade funktioner - funktionerna av det värde som förökas genom att uppsuga det levande arbetet. Kapitalisten fungerar blott såsom personifierat kapital, kapitalet såsom person, liksom arbetaren blott fungerar såsom personifierat arbete, som tillhör honom såsom lidande, som ansträngning, men som tillhör kapitalisten såsom rikedom skapande och förmerande substans, d.v.s. som det i själva verket visar sig såsom ett med kapitalet i produktionsprocessen införlivat element, dess levande, variabla faktor. Kapitalistens herravälde över arbetaren är därför tingets makt över människan, det döda arbetets herravälde över det levande, produktens över producenten, då ju i själva verket de varor, som blir till maktmedel (men blott till medel för själva kapitalets herravälde) över arbetarna, blott är resultat av produktionsprocessen, är dess produkter. Detta är inom den materiella produktionen, i den verkliga samhälleliga livsprocessen - ty detta är produktionsprocessen - precis samma förhållande som på det ideologiska området uppträder i religionen, subjektets förvandling till objekt och tvärtom. Historiskt sett ter sig denna omkastning som ett nödvändigt övergångsstadium för skapandet av rikedomen såsom sådan, d.v.s. för att på majoritetens bekostnad framtvinga de ohämmade produktionskrafter hos det samhälleliga arbetet som ensamma kan bilda en materiell grundval för det fria mänskliga samhället. Denna antagonistiska form måste genomgås på samma sätt som människan först måste religiöst gestalta sina andliga krafter såsom utanförliggande, oavhängiga makter. Detta är hans eget arbetes alienationsprocess. I så måtto står här arbetaren ursprungligen högre än kapitalisten, eftersom den senare rotat sig fast i denna alienationsprocess och i den finner sin absoluta tillfredsställelse, medan arbetaren som dess offer redan från början står i ett rebelliskt förhållande till den och upplever den som en förslavningsprocess. I den mån produktionsprocessen samtidigt är en verklig arbetsprocess och kapitalisten såsom övervakare och ledare av densamma har att förrätta en funktion i den verkliga produktionen, får hans verksamhet i själva verket ett specifikt, mångfacetterat innehåll. Men arbetsprocessen själv ter sig blott såsom ett medel för värdebildningsprocessen, precis som själva bruksvärdet hos produkten blott ter sig som bärare av dess bytesvärde. Kapitalets självförökning - skapandet av mervärde - är alltså kapitalistens bestämmande, förhärskande och övergripande mål, den absoluta drivkraften och innehållet i hans göranden. I själva verket är detta blott skattsamlarens rationaliserade drivkraft och mål - ett bottenlöst torftigt och abstrakt innehåll, som utifrån en annan synpunkt får kapitalisten att lika mycket te sig som en slav under kapitalförhållandet som arbetaren, men sett från den andra sidan, vid den motsatta polen.
Det ursprungliga förhållande, vari kapitalisten in spe <i klingande mynt> köper arbete (enligt kap. IV kan vi säga så i stället för arbetsförmåga) från arbetaren för att kapitalisera ett penningvärde, och arbetaren säljer förfogandet över sin arbetsförmåga, sitt arbete, för att upprätthålla livet, är en nödvändig inledning och betingelse för - innehåller i och för sig - det förhållande som nu i den verkliga produktionsprocessen utvecklas, vari varuägaren blir till kapitalist, till personifierat kapital, och arbetaren blir till blotta personifikationen av arbetet för kapitalet. Liksom detta första förhållande där de båda skenbart konfronterades såsom varuägare, är en förutsättning, är det också, som vi skall se, resultatet och produkten av den kapitalistiska produktionsprocessen. Men därpå måste de båda akterna hållas isär. Den första tillhör cirkulationen, den andra utvecklas på basis av den första först i den verkliga produktionsprocessen.
Produktionsprocessen är en omedelbar enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess liksom dess omedelbara resultat, varan, är en omedelbar enhet av bruksvärde och bytesvärde. Men arbetsprocessen är blott medel för värdebildningsprocessen, och denna är såsom sådan väsentligen produktion av mervärde, d.v.s. en objektiveringsprocess av obetalt arbete. Härigenom har produktionsprocessens totala karaktär specificerats.
Om vi betraktar produktionsprocessen utifrån två skilda synpunkter 1) som arbetsprocess, 2) som värdebildningsprocess, så ligger det redan häri att den blott är en enda och odelbar arbetsprocess. Man arbetar inte dubbelt, den ena gången för att skapa en ändamålsenlig produkt, ett bruksvärde, för att förvandla produktionsmedlen till produkter, och den andra för at skapa värde och mervärde, för att föröka värdet. Arbetet tillsättes blott i sin bestämda, konkreta, specifika form, metod och existensform, vari det är den målmedvetna verksamhet som förvandlar produktionsmedlen till en bestämd produkt, t.ex. spindel och bomull till garn. Det är ex-vis blott spinneriarbete som tillsättes och som kan producera mera garn genom att fortlöpande tillsättas. Detta reala arbete är värdesättande, i den mån det besitter en normal, bestämd intensitetsgrad (eller det räknas blott om det besitter den), och såvitt detta reala arbete av given intensitet i bestämda, med tiden mätta kvantiteter materialiseras i en produkt. Om arbetsprocessen skulle upphöra vid den punkt, där det kvantum arbete som tillsatts i form av spinnande etc. = det kvantum arbete som rymmes i arbetslönen, så skulle inget mervärde produceras. Mervärdet framträder därför också i en merprodukt, här som ett kvantum garn utöver det kvantum vars värde är = arbetslönens värde. Arbetsprocessen ter sig därför som värdeökningsprocess genom att det konkreta arbete som tillsatts däri är ett kvantum samhälleligt nödvändigt arbete (genom sin intensitet), är = ett visst kvantum samhälleligt genomsnittsarbete, och genom att detta arbete, förutom det kvantum som representerar arbetslönen, innehåller ett överskjutande kvantum. Det är det kvantitativa beräknandet av det speciella, konkreta arbetet såsom nödvändigt samhälleligt genomsnittsarbete, en beräkning, som emellertid motsvaras av reala moment, i första hand arbetets normala intensitet (att man för framställningen av ett givet kvantum av produkten blott använder den därtill samhälleligt nödvändiga arbetstiden) och förlängningen av arbetsprocessen utöver den varaktighet som kräves för ersättandet av värdet av det variabla kapitalet.
Av vad som tidigare sagts följer, att uttrycket "objektiverat arbete" och motsatsen mellan kapital, såsom objektiverat arbete, och det levande arbetet grovt kan misstolkas.
Jag har redan tidigare[2] sagt att varans upplösning i "arbete" är tvetydig och ofullständig hos alla tidigare ekonomer. Det räcker inte att reducera den till "arbete", utan till arbete i den dubbelform, vari det å ena sidan uppträder som konkret arbete i varornas bruksvärde, å andra sidan beräknas såsom samhälleligt nödvändigt arbete i bytesvärdet. Ur den första synpunkten beror allt på dess speciella bruksvärde, dess specifika karaktär, som just påstämplar det bruksvärde det skapar sin specifika prägel och gör det till ett konkret bruksvärde till skillnad från andra, till denna speciella artikel. Däremot abstraherar man helt och hållet från arbetets speciella nyttighet, dess bestämda natur och art, i den mån man betraktar det som värdebildande element och varan som dess objektivering. Såsom sådant är det ett homogent, samhälleligt nödvändigt, allmänt arbete, helt och hållet likgiltigt mot sitt särskilda innehåll, varför det också i sitt självständiga uttryck, penningen, i varan som pris, erhåller ett för alla varor gemensamt och blott till kvantiteten åtskiljbart uttryck. Från den första synpunkten uttryckes saken i varans bestämda bruksvärde, dess bestämda tingliga existens, från den andra i penningar, vare sig nu dessa existerar som pengar, eller som blotta räknepengar i varans pris. Från den första synpunkten rör det sig uteslutande om arbetets kvalitet, från den andra blott om dess kvantitet. Enligt den första aspekten uttryckes skillnaderna hos det konkreta arbetet i arbetsdelningen, enligt den andra i arbetets homogena penninguttryck. Inom produktionsprocessen möter oss nu denna skillnad på ett aktivt sätt. Det är inte längre vi som gör den utan den görs i själva produktionsprocessen.
Åtskillnaden mellan objektiverat och levande arbete framträder i den reala arbetsprocessen. Produktionsmedlen, t.ex. bomull och spindlar etc. är produkter, bruksvärden, vari bestämda, nyttiga, konkreta arbeten, maskinbyggeri, bomullsodling o.s.v. är förkroppsligade, medan spinneriarbetet i processen ter sig som ett arbete som icke blott på ett specifikt sätt skiljer sig från de arbeten som inrymmes i produktionsmedlen, utan som ter sig såsom ett levande arbete, som först förverkligas och som så ständigt avstöter sin produkt i motsats till de arbeten som redan objektiverats i sina särskilda produkter. Också ur denna synpunkt uppträder en motsats mellan den ena sidan såsom kapitalets föreliggande existensform, och det levande arbetet som i första hand är arbetarens utgivande av livsenergi. Vidare uppträder i arbetsprocessen det objektiverade arbetet såsom det föremålsliga momentet, elementet för det levande arbetets förverkligande.
Helt annorlunda ter sig saken så snart värdebildningsprocessen, bildandet och skapandet av nyvärde tas i betraktande.
Det arbete som här ingår i produktionsmedlen är ett bestämt kvantum allmänt samhälleligt arbete och framträder därför i en viss värdestorhet eller penningsumma, in fact i priset på dessa produktionsmedel. Det arbete som tillsättes är ett ytterligare, bestämt kvantum allmänt, samhälleligt arbete, och framträder i form av en ytterligare värdestorhet eller penningsumma. Det arbete som redan inrymmes i produktionsmedlen är detsamma som det som nytillsatts. De skiljer sig blott därigenom att det ena är objektiverat i bruksvärden, och det andra inbegripet i denna objektiveringsprocess, det ena förgånget, det andra samtida, det ena dött, det andra levande, det ena objektiverat i perfektum, det andra sig objektiverande i presens. I den utsträckning det förgångna arbetet ersätter det levande blir det självt en process, förökar det sig, blir det en fluent, som skapar en fluxion. Detta dess uppsugande av ytterligare levande arbete är dess självförräntningsprocess, dess verkliga förvandling till kapital, till sig själv förökande värde, dess förvandling från en konstant värdestorhet till en variabel och processerande värdestorhet. Dock kan detta ytterligare arbete blott tillsättas i form av konkret arbete och därför blott tillkomma produktionsmedlen i deras specifika gestalt som särskilda bruksvärden. Det värde som inrymmes i dessa produktionsmedel kan också bevaras blott genom deras konsumtion som arbetsmedel, medelst det konkreta arbetet. Detta utesluter dock inte att det förhandenvarande värdet, det objektiverade arbete som finns i produktionsmedlen ensamt och allena förmeras, icke blott utöver sitt eget kvantum utan också utöver det arbetskvantum som är objektiverat i det variabla kapitalet; förmerar sig i samma grad som det uppsuger levande arbete, varvid detta objektiveras som penningar, som allmänt, samhälleligt arbete. Det är därför eminently i denna bemärkelse - d.v.s. med avseende på värdeökningsprocessen, det egentliga syftet med den kapitalistiska produktionen - som kapitalet såsom objektiverat arbete (accumulated labour, preexistent labour and so forth) konfronterar det levande arbetet (immediate labour etc.) och av ekonomerna ställes i motsats därtill. Här faller de dock ständigt i motsägelser och tvetalan - t.o.m. Ricardo - eftersom de inte klart utarbetat upplösandet av varan till arbete i dubbelform.
Genom den ursprungliga utbytesprocessen mellan kapitalist och arbetare - som varuägare - inträder bara den levande faktorn, arbetsförmågan, som ett moment hos kapitalets reala gestalt i produktionsprocessen. Men först i själva produktionsprocessen förvandlas det objektiverade arbetet, genom att uppsuga det levande arbetet, till kapital och förvandlas därför arbetet till kapital.
Den kapitalistiska produktionsprocessen är enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess. För att förvandla penningar till kapital förvandlas de till varor, som bildar faktorer i arbetsprocessen. Med penningarna måste man för det första köpa arbetsförmåga och för det andra saker, förutan vilka arbetsförmågan inte kan förbrukas, d.v.s. inte arbeta. Inom arbetsprocessen har dessa saker inget annat syfte än att tjäna som livsförnödenheter åt arbetet, bruksvärden åt arbetet - för det levande arbetet självt som dess material och medel, för arbetsprodukten som dess produktionsmedel, och med hänsyn tagen till att dessa produktionsmedel själva redan är produkter: produkter som produktionsmedel för en ny produkt. Nu spelar dessa saker inte denna roll i arbetsprocessen för att kapitalisten köper dem, för att de är den förvandlade formen av hans penningar, utan han köper dem tvärtom för att de spelar denna roll i arbetsprocessen. För spinneriprocessen såsom sådan är det ex-vis likgiltigt, att bomull och spindel representerar kapitalistens penningar, alltså kapital, att de utgivna penningarna till sin bestämmelse är kapital. Arbetsmedel och arbetsmaterial blir de först i den arbetande spinnarens händer, och de blir det genom att han spinner, inte genom att han spinner bomull, som tillhör en annan person, med hjälp av en spindel, som tillhör samma andra person, till garn åt samma person. Varorna blir inte kapital genom att i arbetsprocessen förbrukas eller produktivt konsumeras utan de blir till element i arbetsprocessen. I den mån dessa objektiva element i arbetsprocessen är köpta av kapitalisten utgör de hans kapital. Men detta gäller också om arbetet. Det utgör också hans kapital, ty arbetet tillhör arbetsförmågans köpare, likaväl som de objektiva betingelser för arbetet han köpt. Och hela arbetsprocessen tillhör honom, icke blott de enskilda elementen däri. Det kapital som tidigare haft formen av penning existerar nu i arbetsprocessens form. Ehuru kapitalet bemäktigat sig arbetsprocessen och arbetaren därför arbetar åt kapitalisten i stället för åt sig själv, förändras fördenskull icke arbetsprocessen till sin allmänna natur. Ehuru penningen vid sin förvandling till kapital förvandlas till faktorerna i arbetsprocessen och alltså med nödvändighet antar formen av arbetsmaterial och arbetsmedel, blir arbetsmaterial och arbetsmedel icke till sin natur kapital, lika litet som guld och silver till sin natur blir penningar emedan penningar bl.a. uppträder i form av guld och silver. Samma moderna ekonomer som skrattar åt monetärsystemets enfald när det på frågan: Vad är penningar? svarar: Guld och silver är penningar!, drar sig dock inte för att på frågan: Vad är kapital? svara: Kapital är bomull! De säger ingenting annat när de förklarar att arbetsmedel och arbetsmaterial, produktionsmedel eller produkter som användes till nyproduktion, kort sagt arbetets objektiva betingelser av naturen är kapital, i den mån och eftersom de tjänar som bruksvärden i produktionsprocessen genom sina stoffliga egenskaper. Det är helt i sin ordning när andra tillfogar: Kapital är kött och bröd, ty ehuru kapitalisten köper arbetsförmågan med penningar, representerar dessa penningar i själva verket blott bröd, kött, kort sagt arbetarens livsförnödenheter[3]. En stol med fyra ben och sammetöverdrag representerar under vissa omständigheter en tron, men för den skull är denna stol ett ting, som tjänar till att sitta på, genom naturen av sitt bruksvärde ingen tron. Arbetaren är själv den väsentligaste faktorn i arbetsprocessen och i den antika arbetsprocessen är denna arbetare slav. Därav följer lika litet att arbetaren av naturen är slav, ehuru denna åsikt inte är Aristoteles helt främmande, som att spindel och bomull, emedan de idag förbrukas av lönarbetaren i arbetsprocessen, av naturen är kapital. Denna galenskap, som tar ett bestämt samhälleligt produktionsförhållande, som framträder i tingen, för en tinglig naturegenskap hos själva dessa saker, slår emot oss så fort vi öppnar första bästa handbok i ekonomi, och redan på första sidan läser att produktionsprocessens element, reducerade till sin mest allmänna form, är jord, kapital och arbete[4]. Man kunde lika gärna säga att de vore jordegendom, knivar, saxar, spindlar, bomull, spannmål, kort sagt arbetsmaterial, arbetsmedel och - lönarbete. På den ena sidan nämner vi elementen i arbetsprocessen sammansmultna med den specifikt samhälleliga karaktär de äger på ett bestämt historiskt utvecklingsstadium, och på den andra sidan tillfogar vi ett element som tillkommer arbetsprocessen oberoende av alla bestämda samhälleliga former, såsom en evig process mellan människa och natur överhuvudtaget. (Vi skall längre fram se, hur denna ekonomernas illusion, som förväxlar kapitalets tillägnelse av arbetsprocessen med själva arbetsprocessen överhuvudtaget och därför förvandlar arbetsprocessens objektiva element till kapital, eftersom kapitalet bl.a. också förvandlas till föremålsliga element i arbetsprocessen - hur denna illusion, som hos de klassiska ekonomerna blott varar så länge, som de betraktar den kapitalistiska produktionsprocessen uteslutande utifrån arbetsprocessens synpunkt och därför kan korrigera den genom sin vidare utveckling, framspringer ur själva den kapitalistiska produktionsprocessens natur. Det visar sig emellertid genast att detta är en mycket bekväm metod att påvisa det kapitalistiska produktionssättets evighet eller kapitalet som ett oförgängligt naturelement i den mänskliga produktionen överhuvud. Arbetet är den eviga naturbetingelsen för den mänskliga existensen. Arbetsprocessen är ingenting annat än arbetet självt, betraktat i ögonblicket av skapande aktivitet. Arbetsprocessens allmänna moment är därför oberoende av varje bestämd samhällelig utveckling. Arbetsmedel och arbetsmaterial, varav en del redan är produkter av tidigare arbete, spelar en roll i varje arbetsprocess, vid alla tider och under alla omständigheter. Om jag därför hänger på dem namnet "kapital" i förhoppning om att "semper aliquid haeret" så har jag bevisat att kapitalets existens är en evig naturlag i den mänskliga produktionen och att den kirgis, som med hjälp av en kniv som han stulit från ryssarna skär av säv som han flätar till en båt, är lika mycket kapitalist som herr von Rothschild. Lika lätt kunde jag bevisa att greker och romare intog nattvarden, då de ju drack vin och åt bröd, och att turkarna dagligen bestänker sig med katolskt vigvatten, då de ju dagligen tvättar sig. Det är sådant impertinent ytligt svammel som man ser utprånglat med självgod viktighet, inte bara av en herr F. Bastiat eller i de små ekonomiska trakterna från Society for the advancement of usefull knowledge eller i mother Martineaus småbarnsskrifter, utan till och med av verkliga fackmän och skriftställare. I stället för att, som åsyftat, på detta sätt påvisa kapitalets eviga naturnödvändighet lyckas man snarare förneka dess nödvändighet till och med för ett visst historiskt utvecklingsstadium i den samhälleliga produktionsprocessen, ty påståendet att kapital inte är något annat än arbetsmaterial och arbetsmedel eller att arbetsprocessens objektiva element av naturen är kapital, kan man med rätta bemöta med svaret, att man således behöver kapital, men inga kapitalister, eller att kapital blott är ett namn som man uppfunnit för att lura massorna.[5]
Oförmågan att begripa arbetsprocessen såsom självständig och samtidigt som en sida av den kapitalistiska produktionsprocessen visar sig ännu mera slående, då herr F Wayland berättar för oss att råmaterial vore kapital och att det genom att bearbetas blir produkt. Sålunda är läder garvarnas produkt, men skomakarens kapital. Råmaterial och produkt är båda bestämningar som tillkommer ett ting i relation till arbetsprocessen och ingetdera har i och för sig något att göra med dess bestämning att vara kapital, ehuru båda, råmaterial och produkt, representerar kapital så snart kapitalisten tillägnat sig arbetsprocessen[6]. Detta har herr Proudhon utnyttjat med sitt vanliga "djupsinne". "Varigenom förvandlas plötsligt begreppet produkt till begreppet kapital? Genom värdets idé. Det vill säga, produkten måste, för att bli kapital, ha genomgått en autentisk värdeskattning, ha köpts eller sålts, dess pris måste ha debatterats och fixerats genom något slags legal konvention. Denna hud är, som den kommer från slakteriet, slaktarens produkt. Köpes denna hud av garvaren? Då tar denne huden eller dess värde till sin exploatationsfond. Genom garvarens arbete blir detta kapital åter produkt."
Herr Proudhon utmärker sig genom den apparat av falsk metafysik med vars
hjälp han först drar in de allra vanligaste elementärföreställningarna som
kapital i sin "exploatationsfond" och sedan säljer dem som en högtravande
"produkt" till publikum. Frågan, hur produkt förvandlas till kapital
är i och för sig meningslös, men svaret är i klass med frågan. I själva verket
förtäljer oss herr Proudhon blott två tämligen välkända fakta, nämligen
1) att produkter understundom bearbetas som råmaterial, och
2) att produkter samtidigt är varor, d.v.s. besitter ett värde,
som före sitt realiserande måste bestå eldprovet av en debatt mellan köpare och
säljare.
Samme "filosof" anmärker: "La différence pour la societé, entre capital et produit n'existe pas. Cette différence est toute subjective aux individus". Den abstrakt samhälleliga formen kallar han "subjektiv" och sin subjektiva abstraktion kallar han "samhälle".
Om ekonomen förklarar kapitalet blott för ett ting, så länge han enbart betraktar den kapitalistiska produktionsprocessen utifrån arbetsprocessens synpunkt, råmaterial, redskap o.s.v., så slår det honom så åter, att produktionsprocessen dock samtidigt är en värdebildningsprocess, och att dessa ting vad gäller värdebildningsprocessen blott kommer i betraktande såsom värden. "Samma kapital existerar än i form av en penningsumma, än i form av råmaterial, redskap, färdig vara. Dessa ting är egentligen inte kapitalet, det finns i det värde de har."[7] I den mån detta värde "bevaras, inte mera går under, mångfaldigas, sliter sig loss från den vara som skapat det, alltid som en metafysisk och osubstantiell kvalitet förblir i samma producenters (d.v.s. kapitalisters) ägo",[8] förklaras vad som just hållits för ett ting nu för en "kommersiell idé".[9]
Den kapitalistiska produktionsprocessens produkt är varken blott och bar en produkt (bruksvärde) eller en dito vara, d.v.s. en produkt som har ett bytesvärde, utan dess specifika produkt är mervärdet. Dess produkt är varor som äger mera bytesvärde, d.v.s. representerar mera arbete, än vad som tillskjutits för deras produktion i form av penningar eller varor. I den kapitalistiska produktionsprocessen ter sig arbetsprocessen blott som medel, värdebildningsprocessen eller produktionen av mervärde som mål. Så snart ekonomen besinnat sig förklaras kapitalet som rikedom som användes i produktionen för att göra "profit".[10]
Vi har sett att penningens förvandling till kapital sönderfaller i två självständiga processer, som tillhör helt skilda sfärer och som existerar åtskilda från varandra. Den första processen tillhör varucirkulationens sfär och försiggår därför på varumarknaden. Det är köpet och försäljningen av arbetsförmågan. Den andra processen är konsumtionen av den köpta arbetsförmågan eller själva produktionsprocessen. I den första processen konfronteras kapitalist och arbetare blott såsom penningägare och varuägare och deras transaktion är, som alla mellan köpare och säljare, ett utbyte av ekvivalenter. I den andra processen ter sig arbetaren pro tempore såsom levande beståndsdel av själva kapitalet, och utbytets kategori är här helt utesluten, då kapitalisten tillägnat sig alla faktorer i produktionsprocessen, sakliga såväl som personliga, genom köp redan innan denna process tar sin början. Ehuru de båda processerna existerar självständiga sida vid sida betingar de dock ömsesidigt varandra. Den första inleder den andra och den andra fullbordar den första.
Den första processen, köpet och försäljningen av arbetsförmågan, visar oss kapitalist och arbetare blott som köpare och säljare av vara. Vad som skiljer arbetaren från andra varusäljare är blott den specifika naturen, det specifika bruksvärdet hos den vara han säljer. Men varornas specifika bruksvärden ändrar alls intet i transaktionens ekonomiska formbestämdhet, och inget ändras däri att köparen representerar pengar och säljaren vara. För att alltså bevisa att förhållandet mellan kapitalist och arbetare alls inte är något annat än ett förhållande mellan varuägare, som till ömsesidig fördel och genom ett fritt avtal byter penning och vara med varandra, räcker det att isolera den första processen och hålla fast vid dess formella karaktär. Detta enkla knep är ingen häxkonst, men det utgör vulgärekonomins hela visdomsförråd.
Vi har sett att kapitalisten måste förvandla sina penningar, inte bara till arbetsförmåga utan till arbetsprocessens objektiva faktorer, produktionsmedlen. Om vi emellertid å ena sidan betraktar totalkapitalet, således samtliga köpare av arbetsförmåga, och å den andra totaliteten av alla säljare av arbetsförmåga, av alla arbetare, så är arbetaren just tvungen att i stället för en vara sälja sin egen arbetskraft som vara, eftersom mot honom på den andra sidan står arbetets samtliga objektiva betingelser, liksom samtliga livsförnödenheter, penningar, produktionsmedel såsom främmande egendom, eftersom alltså all objektiv rikedom konfronterar arbetaren såsom egendom hos varuägarna. Det förutsättes att han såsom icke-ägare arbetar och att betingelserna för hans arbete konfronterar honom såsom främmande egendom. Att kapitalist nr I är penningägare och från kapitalist nr II, som äger produktionsmedel, köper dessa produktionsmedel under det att arbetaren med de penningar han erhållit från kapitalist nr I köper livsförnödenheter från kapitalist nr III, ändrar alls ingenting i det förhållandet att kapitalisterna I, II och III tillsammans är de exklusiva ägarna av penningar, produktions- och livsmedel. Människan kan blott leva i den mån hon producerar sina livsförnödenheter, och kan bara producera livsförnödenheter i den mån hon är i besittning av produktionsmedel, av arbetets objektiva betingelser. Man kan alltså på förhand inse att arbetaren, som är blottad på produktionsmedel, är blottad på livsförnödenheter, liksom omvänt en människa som är blottad på livsförnödenheter inte kan skapa några produktionsmedel. Vad som alltså redan i den första processen, innan penningar och vara verkligen förvandlats till kapital, från början ger dem kapitalets karaktär, är varken deras natur såsom penningar eller deras natur såsom vara och inte heller det stoffliga bruksvärdet hos dessa varor, att de tjänar som livsmedel och produktionsmedel, utan omständigheten att dessa penningar och denna vara, dessa produktions- och livsmedel konfronterar den på all objektiv rikedom utblottade arbetsförmågan som självständiga makter, personifierade i sina ägare. Att alltså de sakliga betingelser som är nödvändiga för arbetets förverkligande är alienerade från själva arbetaren och snarast ter sig som fetischer, begåvade med egen vilja och egen själ, att varor figurerar såsom köpare av personer. Arbetsförmågans köpare är blott en personifikation av objektiverat arbete, som utger en del av sig självt i form av livsförnödenheter till arbetaren för att införliva den levande arbetsförmågan med sin andra del och genom detta införlivande till fullo bevaras och växa utöver sitt ursprungliga mått. Det är inte arbetaren som köper livsmedel och produktionsmedel, utan livsförnödenheterna köper arbetaren för att införliva honom med produktionsmedlen.
Livsmedel är en särskild stofflig existensform, vari kapitalet konfronterar arbetaren innan han tillägnar sig dem genom försäljning av sin arbetsförmåga. Men så snart produktionsprocessen börjar är arbetsförmågan redan såld och livsmedlen således, åtminstone de jure, övergångna till arbetarens konsumtionsfond. Dessa livsmedel bildar inget element i arbetsprocessen som själv, förutom den verksamma arbetsförmågan, intet förutsätter förutom arbetsmaterial och arbetsmedel.
I praktiken måste arbetaren bibehålla sin arbetsförmåga med hjälp av livsförnödenheter, men denna hans privatkonsumtion faller utanför varans produktionsprocess. Det är i den kapitalistiska produktionen möjligt att praktiskt taget hela den tid som disponeras av arbetaren absorberas av kapitalet, att alltså förbrukandet av livsförnödenheterna blott ter sig som en incident i själva arbetsprocessen liksom förtärandet av kol i ångmaskinen, olja till hjulet eller hö av hästen, liksom hela privatkonsumtionen hos de arbetande slavarna. I denna bemärkelse räknar Ricardo ex-vis (se ovan fotnot 3) "näring och kläder" till de ting som, förutom råmaterial, verktyg etc., ger "effect to labour" och därmed tjänar som "kapital" i arbetsprocessen. Hur nu än detta praktiskt må gestalta sig är de livsförnödenheter som den frie arbetaren förbrukar varor som han köpt. Så snart de övergår i hans händer, d.v.s. desto mera så snart han förtärt dem, har de upphört att vara kapital. De utgör alltså intet av de stoffliga element vari kapitalet framträder i den omedelbara produktionsprocessen, ehuru de utgör den stoffliga existensformen för det variabla kapital som uppträder på marknaden, inom cirkulationssfären, såsom köpare av arbetsförmåga.[11]
Då en kapitalist av 500 taler förvandlar 400 till produktionsmedel och lägger ut 100 på köp av arbetsförmåga, bildar dessa 100 taler hans variabla kapital. Med dessa 100 taler köper arbetarna livsförnödenheter, om det sen sker från samma kapitalist eller från andra. De 100 talerna är blott penningformen för dessa livsförnödenheter, som alltså faktiskt bildar det variabla kapitalets stoffliga grundval. Inom den omedelbara produktionsprocessen existerar inte längre det variabla kapitalet i penningform eller i varuform, utan i form av levande arbete som det tillägnat sig genom köp av arbetsförmågan. Och blott genom denna förvandling av det variabla kapitalet till arbete förvandlas överhuvud den värdesumma som tillskjutits i penningar eller varor till kapital. Ehuru således arbetsförmågans köp och försäljning, varigenom förvandlingen av en del av kapitalet till variabelt kapital betingas, är en från den omedelbara produktionsprocessen åtskild och självständig, tidigare process, bildar den en absolut grundval för den kapitalistiska produktionsprocessen och utgör ett moment i själva denna produktionsprocess, om vi betraktar denna i dess helhet, icke blott i den omedelbara varuproduktionens ögonblick. Blott emedan arbetaren för att leva säljer sin arbetsförmåga förvandlas den objektiva rikedomen till kapital. Blott i förhållande till lönarbetet blir de saker som utgör arbetets objektiva betingelser, alltså produktionsmedlen, och de saker som utgör objektiva betingelser för underhållet av själva arbetaren, alltså livsförnödenheterna, kapital. Kapital är inget ting, lika litet som penningar är det. I kapitalet, liksom i penningen, framträder bestämda samhälleliga produktionsförhållanden mellan personerna som förhållanden mellan ting och personer eller ter sig vissa samhälleliga relationer såsom samhälleliga naturegenskaper hos tingen. Utan lönarbete ingen produktion av mervärde så snart individerna konfronterar varandra som fria personer, och utan mervärdeproduktion ingen kapitalistisk produktion, alltså inget kapital och ingen kapitalist! Kapital och lönarbete (så kallar vi arbetet hos den arbetare som säljer sin egen arbetsförmåga) uttrycker blott två faktorer inom samma förhållande. Penningen kan inte bli kapital utan att utbytas mot arbetsförmåga, den vara som arbetaren själv sålt. Å andra sidan kan arbetet blott bli lönarbete, om dess egna objektiva betingelser konfronterar det som självska makter, främmande egendom, för sig varande och vid sig fasthållande värde, kort sagt: som kapital. Om kapitalet alltså till sin stoffliga sida - eller vad gäller de bruksvärden det existerar i, blott kan bestå av själva arbetets objektiva betingelser, måste dessa objektiva betingelser till sin form konfrontera arbetet såsom främmande, självständiga makter, såsom värde - objektiverat arbete - som förhåller sig till det levande arbetet blott som till ett medel för sitt eget bevarande och förmerande. Lönarbetet eller salariatet är alltså för den kapitalistiska produktionen en nödvändig samhällelig form av arbete, liksom kapitalet, det potentierade värdet, är en nödvändig samhällelig form, som arbetets objektiva betingelser måste anta för att arbetet skall bli lönarbete. Lönarbetet är alltså en nödvändig betingelse för kapitalbildning och förblir ständigt den nödvändiga förutsättningen för kapitalistisk produktion. Om den första processen, utbytet av penningar mot arbetsförmåga, eller försäljningen av arbetsförmågan, därför såsom sådan inte ingår i den omedelbara produktionsprocessen, så ingår den dock i produktionen av hela förhållandet.[12]
Låt oss nu lämna den första processen, köpet och försäljningen av arbetsförmågan, som förutsätter att produktions- och livsmedel blivit självständiga gentemot den verklige arbetaren, att dessa sålunda personifierats och såsom köpare sluter ett avtal med försäljarna - arbetarna. Låt oss övergå från denna process, som faller inom cirkulationssfären och försiggår på varumarknaden, till själva den omedelbara produktionsprocessen, som i första hand är arbetsprocess. I arbetsprocessen inträder arbetaren, såsom arbetare, i ett normalt, genom själva arbetets mål och natur bestämt, aktivt förhållande till produktionsmedlen. Han råder över och behandlar dem som blotta medel och material för sitt arbete. Den självständiga existensen hos dessa produktionsmedel som har sitt eget huvud och håller fast i sig, deras åtskillnad från arbetet, upphäves nu faktiskt. Arbetets objektiva betingelser inträder nu i sin normala enhet med arbetet, såsom blotta organ och materia för dess skapande verksamhet. Den hud som arbetaren garvar behandlar han blott såsom ett föremål för sin egen produktiva verksamhet, inte som kapital. Han garvar inte skinnet åt kapitalisten.[13] I den mån produktionsprocessen blott är arbetsprocess förtär arbetaren däri produktionsmedlen i deras enda egenskap av livsmedel för arbetet. I den mån emellertid som produktionsprocessen samtidigt är värdebildningsprocess förtär kapitalisten däri arbetarens arbetsförmåga eller tillägnar sig det levande arbetet som en livssaft åt kapitalet. Råmaterialet, och överhuvudtaget arbetsobjektet, tjänar blott till att uppsuga främmande arbete och arbetsinstrumentet tjänar blott som konduktor, ledare för denna uppsugningsprocess. Genom att den levande arbetsförmågan införlivas med kapitalets objektiva beståndsdelar blir detta något levande vidunder och börjar verka "som kärlek krupit i kroppen". Då arbetet skapar värde blott i en bestämd nyttig form, och då varje särskilt slag av nyttigt arbete kräver material och medel med specifikt bruksvärde, spindel och bomull o.s.v. för spinneriarbete, städ, hammare och järn för smidesarbete o.s.v., kan arbetet blott absorberas i den mån kapitalet antar gestalten av de specifika produktionsmedel som kräves för de olika arbetsprocesserna, och blott i denna gestalt kan det absorbera levande arbete. Här ser man alltså varför arbetsprocessens stoffliga element för kapitalisten, arbetaren och den politiske ekonom som blott kan tänka sig arbetsprocessen såsom en kapitalistiskt tillägnad arbetsprocess, på grund av sina stoffliga egenskaper får gälla som kapital, och varför man är oförmögen att lösgöra deras stoffliga existens såsom blotta faktorer i arbetsprocessen från den samhälleliga egenskap som sammansmält därmed och som gör dem till kapital. Man kan det inte, eftersom faktiskt samma, identiska arbetsprocess, för vilken produktionsmedlen genom sina stoffliga egenskaper tjänar som blotta livsmedel för arbetet, förvandlar samma produktionsmedel till blotta medel för absorption av arbetet. I arbetsprocessen, betraktad för sig, använder arbetaren produktionsmedlen. I den arbetsprocess som samtidigt är en kapitalistisk produktionsprocess använder produktionsmedlen arbetaren, så att arbetet ter sig blott som ett medel varigenom en bestämd värdestorhet, alltså en bestämd massa objektiverat arbete, uppsuger levande arbete för att låta sig bevaras och förmeras. Arbetsprocessen ter sig således som det objektiverade arbetets självförökningsprocess med tillhjälp av det levande arbetet.[14] Kapitalet använder arbetaren, inte arbetaren kapitalet och blott ting, som använder sig av arbetaren och som därmed genom kapitalisten äger jagkänsla, eget medvetande och egen vilja, är kapital.[15] I den mån arbetsprocessen blott är medlet och den reala formen för värdeökningsprocessen, i den mån den alltså är en process som består i att, förutom arbete som objektiverats i arbetslönen, objektivera ett överskott av obetalt arbete, mervärde i form av varor, alltså producera mervärde, är den springande punkten i hela denna process utbytet av objektiverat arbete mot levande arbete, utbytet av mindre objektiverat arbete mot mera levande arbete. I själva utbytesprocessen bytes ett kvantum arbete, som objektiverats i penning som vara, mot ett lika stort kvantum arbete som objektiverats i levande arbetsförmåga. I enlighet med värdelagen för varuutbytet utbytes ekvivalenter, lika kvanta av objektiverat arbete, ehuru det ena kvantum objektiverats i en sak, det andra i en levande person. Men detta utbyte inleder blott den produktionsprocess genom vilken faktiskt mera arbete i levande form bytes in än vad som utgives i objektiverad form. Det är därför den klassiska ekonomins stora förtjänst att ha framställt hela produktionsprocessen som en sådan process mellan objektiverat och levande arbete, och därvid ha framställt kapitalet, i motsats till det levande arbetet, blott såsom objektiverat arbete, d.v.s. som värde som förökar sig självt med hjälp av det levande arbetet. Deras brist bestod härvidlag blott däri att de för det första var oförmögna att påvisa hur detta utbyte av mera levande arbete mot mindre objektiverat arbete svarar mot lagen för varuutbytet, bestämmandet av varuvärdena genom arbetstiden och att de därför för det andra omedelbart sammanblandar utbytet av ett bestämt kvantum objektiverat arbete mot arbetsförmåga i cirkulationsprocessen med den absorption av det levande arbetet som försiggår i produktionsprocessen genom det där existerande objektiverade arbetet som föreligger i form av produktionsmedel. Utbytesprocessen mellan variabelt kapital och arbetsförmåga sammanblandar de med det konstanta kapitalets uppsugande av det levande arbetet. Också denna brist framspringer ur deras "kapitalistiska" fördomsfullhet, ty för kapitalisten själv, som betalar arbetet först då det realiserats, ter sig utbytet av ett litet kvantum objektiverat arbete mot ett stort kvantum levande arbete som en enda omedelbar process. Då alltså den moderna ekonomen ställer upp kapitalet såsom objektiverat arbete mot det levande arbetet, så menar han med objektiverat arbete inte arbetsprodukterna, i den mån de har ett bruksvärde och utgör ett förkroppsligande av bestämda nyttiga arbeten, utan i den mån de utgör materialiseringen av ett bestämt kvantum allmänt samhälleligt arbete, d.v.s. utgör värde, penningar, som förökar sig själva genom den process där de tillägnar sig främmande levande arbete. Denna tillägnelse förmedlas genom det utbyte mellan variabelt kapital och arbetsförmåga som försiggår på varumarknaden, men genomföres först i den verkliga produktionsprocessen.[16]
Arbetsprocessens underordnande under kapitalet ändrar till en början ingenting i det verkliga produktionssättet, och visar sig praktiskt blott i det följande: arbetaren inträder under kapitalistens kommando, ledning och överinseende, naturligtvis blott vad gäller sitt arbete, som tillhör kapitalet. Kapitalisten ser till, att han inte slösar bort någon tid och t.ex. varje timma levererar produkten av en arbetstimma, blott använder den arbetstid som genomsnittligt är nödvändig för att framställa produkten. Såvida kapitalförhållandet är ett förhållande som behärskar produktionen, och arbetaren alltså ständigt uppträder som säljare, kapitalisten som köpare på marknaden, är arbetsprocessen själv på det hela taget kontinuerlig och avbrytes icke, som sker då arbetaren såsom enskild varuproducent är beroende av försäljningen av sina varor till enskilda kunder, eftersom minimikapitalet måste vara tillräckligt stort för att fortlöpande sysselsätta arbetaren och invänta varornas försäljning.[17] Slutligen tvingar kapitalisten arbetarna att i möjligaste mån förlänga arbetsprocessen utöver gränserna för den arbetstid som är nödvändig för reproduktionen av arbetslönen, eftersom just detta överskott av arbete ger honom mervärdet.[18]
Liksom varornas bruksvärden blott intresserar varuägaren såsom bärare av bytesvärde, så intresserar arbetsprocessen kapitalisten blott såsom bärare av och medel för värdebildningsprocessen. Också inom produktionsprocessen - i den mån den är värdebildningsprocess - fortfar produktionsmedlen att vara blotta penningvärden, likgiltiga gentemot den speciella stoffliga gestalt, det särskilda bruksvärde, vari detta bytesvärde framträder, precis som arbetet självt däri inte räknas som produktiv verksamhet av bestämd nyttig karaktär utan såsom värdeskapande substans, såsom samhälleligt arbete överhuvud, som objektiveras och vars enda intressanta moment är dess kvantitet. Varje särskild produktionssfär gäller för kapitalet därför blott som en särskild sfär där man placerar penningar för att av dem göra mera penningar, för att bevara förhandenvarande värde och förmera det eller för att tillägna sig merarbete. I varje enskild produktionssfär är arbetsprocessen och därmed arbetsprocessens faktorer olika. Man kan inte göra några stövlar med hjälp av spindlar, bomull och spinnare. Placeringen av kapital i den ena eller andra produktionssfären, de relativa mängder vari samhällets totalkapital fördelar sig på de olika produktionssfärerna, slutligen det förhållande vari det vandrar från den ena sfären till den andra, allt detta bestämmes genom det varierande förhållande vari samhället behöver produkterna från dessa olika produktionssfärer, d.v.s. de varors bruksvärden som skapats i dem. Ty ehuru man blott betalar för en varas bytesvärde, köper man den blott på grund av dess bruksvärde. (Då produktionsprocessens omedelbara produkt är vara, kan kapitalisten blott realisera det kapital som i form av vara existerar vid slutet av processen, alltså även det mervärde som rymmes däri, i den mån han finner köpare för sina varor.)
Men kapitalet är i och för sig likgiltigt gentemot säregenheterna hos de olika produktionssfärerna, och kommer blott på grundval av den större eller mindre svårigheten att sälja varorna från den ena eller andra produktionssfären att bestämma sig för var det skall placeras, hur det skall placeras och i vilket omfång det skall övergå från den ena produktionssfären till den andra eller förändra sin fördelning mellan de olika produktionssfärerna. I praktiken stöter denna rörlighet hos kapitalet på friktioner, som vi här inte skall ta i betraktande. Men å ena sidan skaffar det sig, som vi senare skall se, medel att övervinna dessa friktioner i den mån de blott emanerar ur själva produktionsförhållandets natur, å andra sidan undanröjer det i och med utvecklingen av det produktionssätt som är dess eget alla legala och utomekonomiska hinder för sin fria rörelse mellan de olika produktionssfärerna. Framför allt undanröjer det alla legala eller traditionella hinder, som hindrar det från att efter eget skön köpa det ena eller andra slaget av arbetsförmåga eller godtyckligt tillägna sig det ena eller andra slaget av arbete. Ehuru vidare arbetsförmågan inom varje särskild produktionssfär äger en säregen gestalt, som spinnförmåga, skomakeriförmåga, smidesförmåga o.s.v., och det därför för varje särskild produktionssfär kräves en arbetsförmåga som utvecklats i en speciell riktning, en särartad arbetsförmåga, så förutsätter denna likformiga rörlighet hos kapitalet och dess likgiltighet gentemot den särskilda karaktären hos den arbetsprocess det tillägnar sig, samma rörlighet eller variabilitet i arbetet, alltså i arbetarens möjlighet att utnyttja sin arbetsförmåga. Vi skall se, att det kapitalistiska produktionssättet självt skapar dessa hinder som går emot dess egen tendens, men det undanröjer alla lagliga och utomekonomiska hinder för denna variabilitet.[19] Lika likgiltigt som det är för kapitalet, såsom sig förökande värde, vilken speciell stofflig gestalt det tar sig i arbetsprocessen, som ångmaskin, dynghög eller siden, lika likgiltigt är det för arbetaren vilket särskilt innehåll hans arbete har. Hans arbete tillhör kapitalet, det är blott bruksvärdet hos den vara han sålt. Han har sålt den blott för att skaffa sig pengar och för pengarna livsförnödenheter. Förändringarna i arbetets art intresserar honom blott emedan varje särskilt slags arbete kräver en annan utveckling av arbetsförmågan. Om hans likgiltighet inför arbetets speciella innehåll också inte ger honom förmågan att på kommando variera sin arbetsförmåga, visar han denna likgiltighet genom att allt efter marknadens bud kasta sina ersättare, den efterföljande generationen, från den ena arbetsgrenen till den andra. Ju mera utvecklad den kapitalistiska produktionen är i ett land, desto större är kravet på variabilitet hos arbetsförmågan, desto likgiltigare är arbetaren mot det speciella innehållet i sitt arbete och desto mera flytande är kapitalets rörelse från den ena produktionssfären till den andra. Den klassiska ekonomin förutsätter såsom axiom arbetsförmågans variabilitet och kapitalets rörlighet, och detta såtillvida med rätta som denna tendens hos det kapitalistiska produktionssättet, trots alla de hinder som detta stundom självt skapar, hänsynslöst gör sig gällande. För att i ren form framställa den politiska ekonomins lagar abstraherar man från friktionerna, precis som man i den rena mekaniken abstraherar från de särskilda friktioner som i varje särskilt fall av dess tillämpning måste övervinnas.[20]
Ehuru kapitalisten och arbetaren konfronterar varandra på marknaden blott som köpare, penning, och som säljare, vara, så får detta förhållande redan från början sin speciella färg genom det egendomliga innehållet i deras handel, desto mera emedan man i det kapitalistiska produktionssättet förutsätter att uppträdandet av dessa båda sidor på marknaden i samma antagonistiska bestämning ständigt upprepas eller ständigt består. Betraktar vi varuägarnas förhållande överhuvud på marknaden så uppträder samme varuägare omväxlande som köpare och säljare av vara. Att två varuägare skiljer sig från varandra som köpare och säljare är blott en skillnad som ständigt utplånas genom att alla omväxlande spelar samma roller gentemot varandra inom cirkulationssfären. Nu blir visserligen också arbetaren köpare sedan han sålt sin arbetsförmåga och förvandlat den till penningar, och kapitalisterna konfronterar honom nu blott som varuförsäljare. Men penningen är i hans händer blott cirkulationsmedel. På den egentliga varumarknaden skiljer sig arbetaren i själva verket, liksom varje annan penningägare, blott såsom köpare från varuägaren som säljare. Men på arbetsmarknaden konfronterar honom penningen ständigt som penningform för kapitalet och därmed penningägaren såsom personifierat kapital, såsom kapitalist, liksom han å sin sida konfronterar penningägaren såsom arbetsförmågans blotta personifikation, som personifikation av arbetet, som arbetare.[21] Det är inte bara en köpare och bara en säljare som står emot varandra, utan det är kapitalist och arbetare som konfronterar varandra i cirkulationssfären, på marknaden som köpare och säljare. Deras förhållande som kapitalist och arbetare är förutsättningen för deras förhållande som köpare och säljare. Detta är inte, som hos andra varusäljare, ett förhållande som helt enkelt framspringer ur varans egen natur, att nämligen ingen omedelbart producerar produkterna för sitt eget livsbehov, utan den ene producerar här en bestämd produkt som vara, genom vars försäljning han tillägnar sig den andres produkter. Det är inte samma samhälleliga arbetsfördelning och inte samma självständiggörande av de olika arbetsgrenarna gentemot varandra som gör skomakaren till säljare av stövlar och till köpare av läder och bröd. Det är i stället en delning av de sammanhörande elementen i själva produktionsprocessen och deras successiva självständiggörande gentemot varandra som fortskrider till ömsesidig personifikation, varigenom penningen såsom en allmän form för det objektiverade arbetet blir till köpare av arbetsförmåga, den levande källan för bytesvärdet och därmed för rikedomen. Den verkliga rikedomen, betraktad utifrån sitt bytesvärde: penningen, och utifrån sitt bruksvärde: livs- och produktionsmedel - konfronterar såsom person rikedomens möjlighet, d.v.s. arbetsförmågan, som en annan person.
Genom att mervärdet är produktionsprocessens specifika produkt är dess produkt inte bara vara, utan kapital. Inom produktionsprocessen förvandlas arbetet till kapital. Arbetsförmågans aktivitet, d.v.s. arbetet, objektiveras i produktionsprocessen, blir sålunda värde, men då arbetet redan innan det begynner har upphört att tillhöra arbetaren själv, är det som objektiveras för honom en objektivering av främmande arbete och därmed ett värde som självständigt konfronterar arbetsförmågan, kapital. Produkten tillhör kapitalisten och representerar för arbetaren i lika hög grad kapital som produktionselementen gör det. Å andra sidan blir det värde som är för handen - eller penningen - först verkligen kapital genom att för det första uppträda som sig självt förökande värde, såsom processerande värde, och såsom sådant framträder det genom att arbetsförmågans aktivitet, arbetet, i produktionsprocessen verkar som en med det införlivad och det självt tillhörig energi, och för det andra genom att det som mervärde skiljer sig från sitt ursprungligen satta värde, vilket åter är ett resultat av objektiveringen av merarbetet.
I produktionsprocessen blir arbetet objektiverat arbete i motsats till den levande arbetsförmågan, d.v.s. det blir kapital, och för det andra blir det förutsatta värdet genom samma absorption och tillägnelse av arbetet i produktionsprocessen ett processerande värde och därmed ett värde som skapar ett mervärde åtskilt från sig självt. Blott därigenom att arbetet under produktionsprocessen förvandlas till kapital, förverkligas den förutsatta värdesumman, som blott Δυναμει varit kapital, såsom verkligt kapital.[22]
... d.v.s. ur produktionen återvinna ett högre värde än den värdesumma som kapitalisten tillskjuter i och för den (produktionsprocessen). Själva produktionen av varor ter sig blott som ett medel för detta mål, liksom överhuvudtaget arbetsprocessen blott ter sig som ett medel för värdeökningsprocessen. Värdeökningsprocess måste här tas, icke i den tidigare meningen som värdebildningsprocess, utan som en process för bildande av mervärde.
Detta resultat kan emellertid åstadkommas om det levande arbete som arbetaren har att prestera och som därför också objektiveras i produkten av hans arbete, är större än det som det variabla kapitalet innehåller eller än det arbete som lagts ut på arbetslön eller, vilket är detsamma, än det arbete som krävs för arbetsförmågans reproduktion. I den mån det tillskjutna värdet blir kapital blott genom produktion av mervärde, beror själva kapitalets uppkomst, liksom den kapitalistiska produktionsprocessen, i första hand på två moment:
För det första köp och försäljning av arbetsförmågan, en akt som faller inom cirkulationssfären men som, om man betraktar den kapitalistiska produktionsprocessen i dess helhet, inte blott är ett moment eller en förutsättning, utan också utgör dess bestående resultat. Detta köp och denna försäljning av arbetsförmågan förutsätter åtskiljandet av de objektiva arbetsbetingelserna - alltså produktions- och livsmedel - från själva den levande arbetsförmågan, så att denna blir den enda egendom arbetaren har att förfoga över och den enda vara som han har att sälja. Åtskiljandet går så långt att dessa arbetsbetingelser konfronterar arbetaren såsom självständiga personer, ty kapitalisten såsom deras ägare är blott deras personifikation i motsats till arbetaren som blott är arbetsförmågans ägare. Detta åtskiljande och självständiggörande är förutsatt, om köp och försäljning av arbetsförmågan skall kunna försiggå, och alltså överhuvudtaget det levande arbetet skall kunna införlivas med det döda arbetet som medel för dess självbevarande och självförmerande, d.v.s. dess självförräntning. Utan det variabla kapitalets utbyte mot arbetsförmåga skulle ingen självförökning av totalkapitalet äga rum och därför ingen kapitalbildning eller ingen förvandling av produktionsmedel och livsförnödenheter till kapital. Det andra momentet är nu den verkliga produktionsprocessen, d.v.s. således den verkliga konsumtionsprocessen av den arbetsförmåga som inköpts av penning- eller varuägaren.
I den verkliga produktionsprocessen tjänar arbetets objektiva betingelser - arbetets material och medel - inte blott till att objektivera det levande arbetet, utan till att mera arbete objektiveras än vad det variabla kapitalet innehöll. De tjänar alltså som absorptionsmedel och utpressningsmedel av merarbetet, som framträder i form av mervärde (och surplusproduce). Om man alltså betraktar båda momenten, först utbytet av arbetsförmågan mot det variabla kapitalet och därpå den verkliga produktionsprocessen (vari det levande arbetet såsom agens införlivats med kapitalet) så ter sig hela processen som en process där 1) mindre objektiverat arbete bytes mot mera levande arbete, såtillvida som det som kapitalisten realiter erhåller för arbetslönen är levande arbete; och 2) de objektiva former i vilka kapitalet omedelbart framträder i arbetsprocessen, produktionsmedlen (alltså återigen objektiverat arbete) ter sig som medel för utpressande och absorption av detta levande arbete - det hela som en process som försiggår mellan levande och objektiverat arbete, en process som inte bara förvandlar levande arbete till objektiverat utan samtidigt det objektiverade arbetet till kapital, alltså förvandlar också det levande arbetet till kapital. Det är därför en process vari icke blott vara utan mervärde produceras och därmed kapital.
Produktionsmedlen framträder här inte bara som medel för arbetets förverkligande utan lika mycket som medel för exploatering av främmande arbete.
Vad gäller värdet eller penningen som objektivering av allmänt samhälleligt genomsnittsarbete bör det tilläggas: Spinnarbete kan exempelvis i och för sig stå över eller under nivån för det samhälleliga genomsnittsarbetet. D.v.s. ett visst kvantum spinnarbete kan vara = > < än samma kvantum samhälleligt genomsnittsarbete, t.ex. än den arbetstid av samma storlek som objektiverats i ett visst kvantum guld. Om emellertid spinnarbetet förrättas med den grad av intensitet som inom dess sfär är den normala, om t.ex. arbetet som använts på det garn som produceras på en timme är = det normalkvantum garn som en timmes spinnarbete under givna samhälleliga betingelser genomsnittligt levererar, så är det arbete som objektiverats i garnet samhälleligt nödvändigt arbete. Såsom sådant har det ett kvantitativt bestämt förhållande till det samhälleliga genomsnittsarbetet överhuvud, som gäller som mått, så att det utgör samma/större/mindre kvantum av detta. Det uttrycker alltså självt ett bestämt kvantum av det samhälleliga genomsnittsarbetet.
Arbetsprocessen blir till ett medel för värdebildningsprocessen, kapitalets självförmering - för fabrikationen av mervärde.
Arbetsprocessen underordnas kapitalet (det är dess egen process) och kapitalisten inträder i processen som dirigent, ledare. För honom är det samtidigt omedelbart en process för exploatering av främmande arbete. Detta kallar jag arbetets formella underordnande under kapitalet. Det är den allmänna formen för varje kapitalistisk produktionsprocess; det är emellertid samtidigt en säregen form vid sidan av det utvecklade specifikt-kapitalistiska produktionssättet, eftersom det senare involverar den förra, medan den förra på intet sätt med nödvändighet för med sig det senare.
Produktionsprocessen har blivit själva kapitalets process. Det är en process som försiggår med arbetsprocessens faktorer och vari kapitalistens penningar förvandlas, som försiggår under hans ledning och i syfte att av penningar göra mera penningar.
Om den tidigare oberoende och åt sig själv producerande bonden blir daglönare som arbetar för en arrendator, om den hierarkiska organisation som råder inom skråproduktionen försvinner till förmån för den enkla motsatsen, en kapitalist som låter hantverkaren arbeta åt sig som lönarbetare, om den tidigare slavägaren sysselsätter sina tidigare slavar som lönarbetare o.s.v., så har produktionsprocesser av annorlunda samhällelig bestämning förvandlats till en kapitalistisk produktionsprocess. De ändringar som tidigare utvecklats inträder därmed. Den tidigare oberoende bonden blir såsom faktor i produktionsprocessen beroende av kapitalisten. Denne leder arbetet, och bondens sysselsättning beror själv på ett avtal, som han som varuägare (ägare av arbetskraft) på förhand slutit med kapitalisten såsom penningägare. Slaven upphör att vara ett produktionsredskap som tillhör sin användare. Förhållandet mellan mästare och gesäll försvinner. Mästaren stod såsom hantverkets mästare i förhållande till gesällen. Nu konfronterar han honom blott som kapitalägare, liksom den andre konfronterar honom blott som arbetssäljare. Före produktionsprocessen konfronterar de alla varandra som varuägare och har blott ett penningförhållande till varandra, inom produktionsprocessen som personifierade funktionärer för faktorerna i denna process, kapitalisten som "kapital", den omedelbare producenten som "arbete" och deras förhållande bestämmes genom arbetet såsom blott en faktor hos det kapital som förräntar sig självt.
Vidare sörjer kapitalisten för att arbetet äger en normal grad av nyttighet och intensitet och förlänger så långt möjligt arbetsprocessen, för att det mervärde skall växa som produceras däri. Arbetets kontinuitet växer, då producenterna som tidigare var beroende av enstaka kunder nu inte längre har någon vara att sälja och i kapitalisten har en ständig räknemästare.
Den mystifikation som ligger immanent i kapitalförhållandet inträder också. Arbetets värdebevarande kraft ter sig som kapitalets självbevarelsekraft, arbetets värdeskapande kraft såsom kapitalets självförökande kraft och på det hela taget rent begreppsmässigt det objektiverade arbetet som användare av det levande.
Trots allt detta har det inte primärt med denna change alls inträtt någon väsentlig förändring i arbetsprocessens reala gång, i den verkliga produktionsprocessen. Tvärtom ligger det i sakens natur, att då arbetsprocessens underordnande under kapitalet inträder - på grundval av en förhandenvarande arbetsprocess som ägde bestånd före detta sitt underordnande under kapitalet och som har gestaltats på grundval av tidigare olika produktionsprocesser och andra produktionsbetingelser - kapitalet underordnar en given, förhandenvarande arbetsprocess, alltså ex-vis hantverksarbete, arbetet hos den jordbruksform som motsvarar de små självständiga bondejordbruken. Om ändringar inträder i dessa kvarlevande och under kapitalets kommando bringade arbetsprocesser, så kan dessa modifikationer blott vara successiva följder av det underordnande av förutvarande arbetsprocesser under kapitalet som redan skett. Att arbetet blir intensivare eller att arbetsprocessen förlänges, att arbetet blir mera kontinuerligt och ordnat under den intresserade kapitalistens överinseende o.s.v., förändrar i och för sig inte själva den reala arbetsprocessens, det reala arbetssättets karaktär. Detta bildar alltså en väldig kontrast till det specifikt kapitalistiska produktionssättet (arbete i stor skala etc.) som utvecklar sig under den kapitalistiska produktionens fortsatta gång och som samtidigt med de olika produktionsagenternas förhållanden revolutionerar arten av detta arbete och det reala sättet i hela arbetsprocessen. Det är i motsats till detta senare som vi kallar det hittills betraktade underordnandet av arbetsprocessen under kapitalet (av ett redan före kapitalförhållandets uppträdande utvecklat arbetssätt under detsamma) för arbetets formella underordnande under kapitalet. Kapitalförhållandet som tvångsförhållande, för att framtvinga merarbete genom att förlänga arbetstiden - ett tvångsförhållande som inte beror på några personliga makt- eller beroendeförhållanden utan helt enkelt framspringer ur olika ekonomiska funktioner - är gemensamt för båda sätten, men det specifikt kapitalistiska produktionssättet känner ytterligare sätt att framtvinga mervärdet. Däremot kan på grundval av ett förhandenvarande arbetssätt, alltså av en given utveckling av arbetets produktivkraft och av ett arbetssätt som motsvarar denna produktivkraft, mervärde blott skapas genom förlängning av arbetstiden, alltså i form av absolut mervärde. Denna motsvarar därför såsom enda form av mervärdeproduktion arbetets formella underordnande under kapitalet.
Arbetsprocessens allmänna moment, som de framställts i kap II, alltså t.ex. sönderfallet av arbetets objektiva betingelser i material och medel gentemot själva arbetarnas levande aktivitet o.s.v., är bestämningar som är oberoende av varje historisk och specifikt samhällelig karaktär hos produktionsprocessen och lika sanna för alla möjliga utvecklingsformer av den, ja, i själva verket oföränderliga naturbetingelser för det mänskliga arbetet. Detta visar sig på ett slående sätt också därigenom att de gäller för de oavhängigt arbetande människor, som inte producerar i utbyte med samhället utan med naturen, t.ex. Robinson o.s.v. Det är alltså i själva verket absoluta bestämningar för det mänskliga arbetet överhuvud, så snart detta arbetat sig ut ur sin rent djuriska karaktär.
Det varigenom den blott formellt under kapitalet underordnade arbetsprocessen genast utmärker sig, och varigenom den mer och mer utmärker sig till och med på grundval av det gamla kvarlevande arbetssättet, - är den skala den försiggår i, alltså å ena sidan omfattningen av de tillskjutna produktionsmedlen, å andra sidan antalet arbetare som kommenderas av samma arbetsgivare. Vad som ex-vis förefaller att vara maximum på basis av det skråmässiga produktionssättet (t.ex. med avseende på gesällantalet) utgör knappt ett minimum för kapitalförhållandet. Ty faktiskt kan detta endast inträda rent nominellt där kapitalisten inte åtminstone sysselsätter så många arbetare att det mervärde som produceras räcker till reveny för hans privatkonsumtion och till ackumulationsfond, så att han själv är befriad från omedelbart arbete och blott arbetar som kapitalist, som uppsyningsman och ledare av processen, så att säga fullgör den med vilja och medvetande begåvade funktionen hos kapitalet i dess värdeökningsprocess. Denna utvidgning av skalan bildar då också den reala grundval, på vilken det specifikt kapitalistiska produktionssättet under eljest fördelaktiga historiska förhållanden, som ex-vis de på 1500-talet, kan resa sig, om än sporadiskt, som ett förhållande som inte behärskar samhället, på enskilda punkter inom ramen för äldre samhällsformer.
Tydligast ser man den åtskiljande karaktären hos arbetets formella underordnande under kapitalet genom att jämföra den med tillstånd där kapitalet existerar som omedelbar köpare av arbete och såsom omedelbar tillägnare av produktionsprocessen, och detta redan sker i bestämda underordnade funktioner, men inte ännu såsom härskande funktion, såsom bestämmande för den allmänna samhällsformen. Ockrarkapitalet t.ex., såvitt det som i Indien ex-vis, förser de omedelbara producenterna med råmaterial, arbetsredskap eller båda i form av penningar. De oerhörda räntor det lyfter, de räntor som det överhuvudtaget, bortsett från deras storlek, pressar ur de omedelbara producenterna på ett sådant sätt, är blott ett annat namn för mervärde. Det förvandlar faktiskt sina penningar till kapital genom att pressa obetalt arbete ur de omedelbara producenterna, surplusarbete. Men det blandar sig inte i själva produktionsprocessen, vilken liksom förut försiggår på traditionellt sätt, vid sidan av det. Det växer fram, dels ur det gamla produktionssättets förfall, dels är det ett medel att påskynda detta förfall och att få det att vegetera vidare under de mest ogynnsamma förhållanden. Här har ännu icke arbetets formella underordnande under kapitalet ägt rum. Ett annat exempel är köpmannakapitalet; såtillvida som det ger ett antal omedelbara producenter uppdrag, därefter samlar upp deras produkter och säljer dem, varvid det måhända också kan skjuta till råmaterial etc., eller förskottera penningar o.s.v. Det är denna form, ur vilken delvis det moderna kapitalförhållandet har utvecklats, och som fortfarande här och var utgör en övergång till det egentliga kapitalförhållandet. Inte heller här har det ännu skett något formellt underordnande av arbetet under kapitalet. Den omedelbara producenten förblir alltfort samtidigt varusäljare och är den som använder det egna arbetet. Dock är övergången här, snarare än vid ockrarkapitalet, förhanden. Båda formerna, till vilka vi vid lämpligt tillfälle skall återkomma senare, reproduceras som bi- och övergångsformer inom ramen för det kapitalistiska produktionssättet.
Vi har i kap III utförligt skildrat hur med produktionen av det relativa mervärdet - (för den enskilda kapitalisten som, om han griper initiativet, eggas därigenom att värdet är = den samhälleligt nödvändiga arbetstid som finns objektiverad i produkten; att alltså mervärde kreeras åt honom så snart det individuella värdet på hans produkt ligger under dess samhälleliga värde, och därför kan säljas över sitt individuella värde) - produktionssättets hela värdet - (för den enskilda kapitalisten som, om han griper initiativet, eggas reala gestalt förändras och ett specifikt kapitalistiskt produktionssätt springer fram (också teknologiskt), på vars grundval -, och samtidigt med vilket - först de produktionsförhållanden mellan de olika agenterna i produktionen, och i synnerhet mellan kapitalist och lönarbetare, utvecklas, som motsvarar den kapitalistiska produktionsprocessen.
Arbetets samhälleliga produktivkrafter, eller produktivkrafterna hos direkt samhälleligt, församhälleligat (gemensamt) arbete, genom kooperationen, genom arbetsdelningen inom fabrikslokalen, användandet av maskineri och överhuvudtaget produktionsprocessens förvandling till ett medvetet utnyttjande av naturvetenskapen, mekaniken, kemin etc. för bestämda syften, teknologi etc., liksom det arbete i stor skala som motsvarar allt detta o.s.v. (det är blott detta församhälleligade arbete som är i stånd att tillämpa den mänskliga utvecklingens allmänna produkter, såsom matematik etc., på den omedelbara produktionsprocessen, liksom å andra sidan utvecklingen hos dessa vetenskaper förutsätter en viss nivå hos den materiella produktionsprocessen), denna utveckling av produktivkraften hos det församhälleligade arbetet i motsats till de enskildas mer eller mindre isolerade arbete o.s.v., och därmed utnyttjandet av vetenskapen, denna allmänna produkt av den samhälleliga utvecklingen, på den omedelbara produktionsprocessen, allt detta framträder som kapitalets produktivkraft, inte som arbetets produktivkraft, eller såsom produktivkraft hos arbetet blott i den mån detta är identiskt med kapitalet, och under alla förhållanden varken som produktivkraft hos den enskilda arbetaren, eller hos de arbetare som träder samman i produktionsprocessen. Den mystifikation som överhuvudtaget ligger i kapitalförhållandet utvecklas nu mycket längre än vad fallet var, eller kunde vara, under arbetets blott formella underordnande under kapitalet. Å andra sidan framträder här för första gången på ett slående (specifikt) sätt den kapitalistiska produktionens historiska betydelse, just genom omvandlingen av själva den omedelbara produktionsprocessen och genom utvecklingen av arbetets samhälleliga produktivkrafter.
Det har påvisats (kap III) hur det "samhälleliga" etc. hos arbetet icke blott "i föreställningen" utan "faktiskt" konfronterar arbetaren, icke blott såsom något främmande, utan såsom något fientligt och antagonistiskt, objektiverat och personifierat i kapitalet.
Liksom produktionen av det absoluta mervärdet kan betraktas som ett materiellt uttryck för arbetets formella underordnande under kapitalet, så kan produktionen av det relativa mervärdet betraktas som arbetets reella underordnande under kapitalet.
I varje fall motsvarar de båda formerna av mervärde - det absoluta och det relativa - om de båda betraktas åtskilda och var och en för sig - och det absoluta mervärdet föregår alltid det relativa - två skilda former av arbetets underordnande under kapitalet eller två skilda former för den kapitalistiska produktionen, varvid den första alltid utgör en förelöpare till den andra, ehuru den vidareutvecklade formen, den andra, åter kan utgöra en grundval för införandet av den första i nya produktionsgrenar.
Innan vi fortsätter med en vidare betraktelse över arbetets reella underordnande under kapitalet, låt oss notera följande post scriptum ur mina häften:
Den form som beror av det absoluta mervärdet kallar jag arbetets formella underordnande under kapitalet, eftersom den blott formellt skiljer sig från tidigare produktionssätt, på vilkas grundval det omedelbart framspringer (införes), om det nu sker genom att producern är selfemploying däri eller att de omedelbara producenterna måste leverera surplusarbete åt andra. Tvånget som utövas är av annan art, id est den metod varigenom surplusarbetet framtvingas. Det väsentliga vid det formella underordnandet är:
1) det rena penningförhållandet mellan den som tillägnar sig surplusarbetet och den som levererar det; i den mån ett underordnande sker framspringer detta ur försäljningens bestämda innehåll, inte ur ett underordnande som föregår den och varigenom producenten vore ställd i något annat förhållande än ett penningförhållande (förhållande mellan varuägare och varuägare) gentemot den som exploaterar hans arbete - t.ex. till följd av politiska förhållanden etc. Det är blott såsom ägare av arbetsbetingelserna som här köparen bringar säljaren in i ett ekonomiskt beroende; inget politiskt eller socialt fixerat förhållande av över- och underordnande;
2) vad som ligger inneslutet i det första förhållandet - ty annars hade inte arbetaren sin arbetsförmåga till salu - att hans objektiva arbetsbetingelser (produktionsmedlen) och subjektiva arbetsbetingelser (livsförnödenheterna) konfronterar honom såsom kapital, monopoliserade av köparen av hans arbetsförmåga. Ju fullständigare dessa arbetsbetingelser konfronterar honom som främmande egendom, desto fullständigare inträder formellt förhållandet mellan kapital och lönarbete, alltså det formella underordnandet av arbetet under kapitalet, betingelsen och förutsättningen för det reella underordnandet.
I själva produktionssättet äger här ännu inte rum någon förändring. Arbetsprocessen försiggår, teknologiskt sett, likadant som förut men nu blott som en kapitalet underordnad arbetsprocess. I själva produktionsprocessen utvecklas dock, som vi tidigare skildrat, 1) ett ekonomiskt förhållande av över- och underordning i det att konsumtionen av arbetsförmågan sker genom att kapitalisten övervakar och dirigerar den; 2) en väldig intensitet och kontinuitet utvecklas i arbetet, och en större ekonomi vid utnyttjandet av arbetsbetingelserna genom att allt uppbjudes för att produkten blott skall utgöras av samhälleligt nödvändig arbetstid (eller helst ännu mindre) och detta såväl med avseende på det levande arbete som användes i produktionen, som med avseende på det objektiverade arbete som värdebildande ingår i produkten, såsom värdet av de produktionsmedel som använts.
Vid arbetets formella underordnande under kapitalet erhåller tvånget till surplusarbete - därmed å ena sidan till bildandet av behov och av medel för tillfredsställande av dessa behov, å andra sidan av en produktionsmassa som går utöver massan av arbetarens traditionella behov - och skapandet av fritid för utveckling, oberoende av den materiella produktionen, blott en annan form än i tidigare produktionssätt, men en form, som stegrar arbetets kontinuitet och intensitet, förmerar produktionen, är förmånligare för utvecklandet av en flexibilitet i arbetsförmågan och därmed för en differentiering av arbets- och förvärvssätten, en form som slutligen upplöser förhållandet mellan arbetsbetingelsernas ägare och själva arbetaren i ett rent köp- och försäljningsförhållande eller penningförhållande och avskiljer utsugningsförhållandet från alla patriarkaliska, politiska eller till och med religiösa inslag. Emellertid skapar själva produktionsförhållandet ett nytt förhållande av över- och underordning (det producerar också sin egna politiska etc. uttryck). Ju mindre den kapitalistiska produktionen lyckas utveckla sig bort från det formella förhållandet, desto mindre har också detta förhållande utvecklats, då det förutsätter blott smärre kapitalister som i bildnings- och sysselsättningshänseende blott obetydligt skiljer sig från arbetarna.
Skillnaden i arten av förhållandet av över- och underordning visar sig, utan att beröra själva produktionssättet, mest där agrara och husliga bisysslor, som tidigare blott bedrivits för familjens behov, förvandlas till självständiga kapitalistiska arbetsgrenar.
Skillnaden mellan det arbete, som formellt underordnats av kapitalet, och tidigare former för utnyttjande av arbetet framträder i samma mått, som storleken tilltar på det kapital som den enskilde kapitalisten utnyttjar, alltså det antal arbetare som samtidigt utnyttjas av honom. Först med ett visst minimum av kapital upphör kapitalisten att själv vara arbetare och börjar förbehålla sig blott ledningen av arbetsprocessen och handeln med de varor som producerats. Arbetets reella underordnande under kapitalet, det egentliga kapitalistiska produktionssättet, inträder också först där kapital av viss storlek omedelbart har bemäktigat sig produktionen, om det nu skett genom att köpmannen blivit industrikapitalist eller att större industrikapitalister uppstått på basis av det formella underordnandet.
Om förhållandet av över- och underordning inträder i stället för slaveri, livegenskap, vasallskap, patriarkaliska o.s.v. former av underordning, så äger det blott rum en förvandling av dess form. Formen blir friare, eftersom den nu blott är av saklig natur, formellt frivillig, rent ekonomisk.
Eller träder förhållandet av över- och underordning i stället för en tidigare självständighet i produktionsprocessen, som ex-vis hos alla selfsustaining peasants, farmers, som endast måste betala en produktränta, om det nu skedde till staten eller till en godsägare, hos den agrara hemindustrin eller det självständiga hantverket. Här föreligger alltså en förlust av den tidigare självständigheten i produktionsprocessen, och förhållandet av över- och underordning är självt produkten av införandet av det kapitalistiska produktionssättet.
Slutligen kan förhållandet mellan kapitalist och arbetare ersätta skråmästaren, hans gesäller och lärlingar, en övergång, som stadsmanufakturen delvis genomgår vid sin uppkomst. Det medeltida skråförhållandet som i mindre utsträckning i analog form utvecklats i Aten och Rom, och som hade en sådan avgörande vikt i Europa för, å ena sidan, bildandet av kapitalister, å den andra för bildandet av ett fritt arbetarstånd, är en inskränkt, ännu icke adekvat form av kapital- och lönarbetsförhållandet. Här råder å ena sidan förhållandet mellan köpare och säljare. Det utbetalas lön, och mästare, gesäll och lärling konfronteras som fria personer. Den teknologiska basen för detta förhållande är det hantverksmässiga företaget, där det mer eller mindre konstförfarna handhavandet av arbetsinstrumenten är den avgörande faktorn i produktionen. Det självständiga, personliga arbetet och därmed dess professionella utveckling som kräver en längre eller kortare lärotid bestämmer här arbetets resultat. Mästaren befinner sig visserligen i besittning av produktionsbetingelserna, hantverksredskap, arbetsmaterial (ehuru hantverksredskapen också kan tillhöra gesällen) och produkten tillhör honom. I så måtto är han kapitalist. Men såsom kapitalist är han inte mästare. Han är i första hand själv hantverkare och antages vara mästare i sitt hantverk. Inom produktionsprocessen figurerar han lika mycket som hantverkare som sina gesäller och han skall först inviga sina lärlingar i hantverkets hemligheter. Han står till sina lärlingar i precis samma förhållande som en professor till sina studenter. Hans förhållande till lärlingar och gesäller är därför inte kapitalistens såsom sådan, utan hantverksmästarens, som såsom sådan inom ramen för kooperationen intar en hierarkisk ställning gentemot dem, som antas baserad hans eget mästarskap i hantverket. Hans kapital är därför, såväl till sin stoffliga gestalt som till sitt värdeomfång, ett bundet kapital som på intet sätt ännu erhållit kapitalets fria gestalt. Det är icke ett bestämt kvantum objektiverat arbete, värde överhuvud, som kan anta den ena eller andra formen av arbetsbetingelser och som också efter skön antar dem, allteftersom det för att tillägna sig surplusarbete godtyckligt utbytes mot den ena eller andra formen av levande arbete. Först sedan han genomgått de föreskrivna stadierna som lärling, gesäll etc. och själv levererat ett mästarprov kan han inom denna bestämda arbetsgren, hans eget hantverk, omsätta penningar, dels i hantverkets objektiva betingelser, dels därmed köpa gesäller och hålla lärlingar. Blott inom sitt eget hantverk kan han förvandla sina penningar till kapital, d.v.s. använda dem inte bara såsom ett medel i det egna arbetet utan också som medel för exploatering av främmande arbete. Hans kapital är bundet till en bestämd form av bruksvärdet och konfronterar därför ej heller hans arbetare som kapital. De arbetsmetoder han använder är inte bara erfarenhetsmässiga, utan också skråmässigt föreskrivna - gäller såsom nödvändiga, och sålunda ter sig också ur denna synpunkt icke arbetets bytesvärde utan dess bruksvärde såsom dess yttersta slutmål. Det tillkommer inte honom att leverera arbete av den ena eller andra kvaliteten, utan hela skrådriften är inställd på att en bestämd kvalitet skall levereras. Lika litet som hans arbetsmetoder är priset på arbetet något han råder över. Den inskränkta form som hindrar hans förmögenhet från att fungera som kapital, visar sig vidare däri att ett maximalt värdeomfång faktiskt finns föreskrivet för hans kapital. Han får inte hålla gesäller utöver ett visst antal, då samtliga mästare genom skrået skall tillförsäkras en proportionellt lika andel av förtjänsten inom sitt hantverk. Slutligen mästarens förhållande till andra mästare inom skrået; såsom sådan tillhörde han en korporation, som [ägde] vissa kollektiva produktionsbetingelser (skråband o.s.v.), politiska rättigheter, andel i stadens förvaltning o.s.v. Han arbetade på beställning - med undantag för de arbeten han utförde åt köpmän - för det omedelbara bruksvärdet, och i enlighet härmed reglerades också mästarnas antal. Han konfronterar inte sina arbetare som enbart köpman. Ännu mindre kan köpmannen förvandla sina pengar till produktivt kapital; han kan blott "förlägga" varorna, inte själv producera dem. En ståndsmässig existens - inte bytesvärdet såsom sådant, inte berikande såsom sådant ter sig här som syfte och resultat vid exploateringen av främmande arbete. Det avgörande är här instrumentet. Råmaterialet levereras här inom många arbetsgrenar (t.ex. i skrädderiet) av kunderna till mästaren själv. Produktionens gränser inom ramen för den förefintliga konsumtionen i dess helhet är här lag. De regleras alltså på intet sätt genom kapitalets egna skrankor. I det kapitalistiska förhållandet försvinner skrankorna med de politiskt-sociala band som kapitalet här ännu rör sig med, och som gör att det ännu inte framträder som kapital.
Den blott formella förvandlingen av det hantverksmässiga företaget till ett kapitalistiskt, där alltså den teknologiska processen först förblir densamma, består i ett bortfallande av alla dessa skrankor - varigenom också förhållandet av över- och underordning förändras. Mästaren är numera inte såsom mästare kapitalist, utan såsom kapitalist mästare. Skrankan för hans produktion betingas inte mera genom skrankan för hans kapital. Kapitalet (penningen) kan godtyckligt utbytas mot varje slags arbete och därmed arbetsbetingelser. Han kan upphöra att själv vara hantverkare. Med den plötsliga expansionen av handeln och därmed av efterfrågan på varor från köpmannaståndet måste det skråmässiga företaget av sig självt överskrida sina gränser, formellt omvandlas till ett kapitalistiskt företag.
Gentemot den självständige hantverkaren, som arbetade åt strange customers, ökar naturligtvis kontinuiteten hos den arbetare som arbetar för kapitalisten och vars arbete inte begränsas av de enskilda kundernas tillfälliga behov utan blott av exploateringsbehovet hos det kapital som sysselsätter honom. Jämfört med slavens blir detta arbete mera produktivt, emedan det är intensivare, ty slaven arbetar blott under trycket från yttre fruktan men inte för sin existens som inte tillhör honom och för övrigt är garanterad. Den frie arbetaren drives däremot av sina behov. Medvetandet (eller snarare föreställningen) om det fria självbestämmandet, friheten, gör den ene till en mycket bättre arbetare än den andre, och den därmed förbundna känslan av ansvar, då han, liksom varje varusäljare är ansvarig för den vara han levererar och som han måste leverera i en viss kvalitet för att inte slås ur brädet av andra varusäljare av samma species. Kontinuiteten i förhållandet mellan slav och slavägare är ett förhållande där slaven hålles kvar genom direkt tvång. Den frie arbetaren måste däremot upprätthålla det själv, ty existensen för honom och hans familj beror av att han ständigt måste förnya försäljningen av sin arbetsförmåga till kapitalisten.
Hos slaven ter sig