Källa: Marx Engels Werke bd XXIII, s. 11-802; "Das
Kapital. Band I. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Arbete är förbrukning av arbetskraft. Köparen av arbetskraft konsumerar den, i det han låter dess säljare arbeta. Den sistnämnde blir härigenom faktiskt verkande arbetskraft, vilket han förut endast var potentiellt. För att de produkter, som hans arbete frambringar, skall bli varor, är första villkoret, att de är bruksvärden, ting som kan tillfredsställa behov av ett eller annat slag. Det är alltså ett speciellt bruksvärde, en bestämd vara, som kapitalisten låter arbetaren förfärdiga. Produktionen av bruksvärden eller nyttigheter förändras inte till sin allmänna natur genom att produktionen försiggår för kapitalistens räkning och under hans kontroll. Arbetsprocessen kan därför till en början betraktas oberoende av varje bestämd samhällsform.
Arbetet är först och främst ett samspel mellan människan och naturen, en process vari människan genom sin egen verksamhet förmedlar, reglerar och kontrollerar sitt förhållande till naturen. Människan uppträder själv som en naturmakt gentemot naturmaterialet. Hon sätter de naturkrafter i rörelse, som hennes kropp är utrustad med, armar och ben, hand och hjärna, för att tillägna sig naturmaterialet i en för henne själv användbar form. Genom denna rörelse påverkar hon den yttre naturen och förändrar densamma men förändrar samtidigt sin egen natur. Hon utvecklar sina slumrande möjligheter och tvingar sina krafters spel under sitt eget herravälde. Vi har här ingenting att göra med arbetets tidigaste, primitiva och instinktiva former. Det ligger oändliga tidsrymder mellan det samhälle, där arbetaren uppträder på varumarknaden som säljare av sin egen arbetskraft, och den forntid, då det mänskliga arbetet ännu inte hade kastat av sig sin första instinktiva form. Vi förutsätter arbetet i en form, som är uteslutande mänsklig. En spindel utför arbetsmoment som liknar vävarens, och ett bi bygger vaxceller med en skicklighet som gör mången mänsklig byggmästare skamsen. Men det som i grunden skiljer den sämste byggmästare från det duktigaste bi, är att han har byggt cellen i huvudet, innan han bygger den i vax. Vid arbetsprocessens slut framkommer ett resultat, som redan från början fanns i arbetarens medvetande, alltså redan existerade ideellt. Han åstadkommer inte bara en formförändring i naturen, utan samtidigt förverkligar han i naturen ett ändamål som han känner, och arten av hans verksamhet bestämmes lagbundet av detta ändamål, som han måste underordna sin vilja. Och detta underordnande är ingen enstaka handling. Förutom ansträngningen av de organ som arbetar, kräves under hela arbetets gång en målmedveten vilja som yttrar sig i uppmärksamhet, desto mera nödvändig, ju mindre arbetet genom sitt eget innehåll och sättet för utförandet förmår stimulera arbetaren, ju mindre han alltså kan använda arbetet som utlösning för sina egna andliga och lekamliga krafter.
Arbetsprocessens enkla beståndsdelar är: 1) den ändamålsenliga verksamheten eller själva arbetet, 2) det föremål som den påverkar och 3) det medel varmed den verkar.[173*]
Jorden (som i ekonomiskt avseende även innefattar vattnet) har från begynnelsen försett människan med proviant, d.v.s. färdiga livsmedel,[173a*] och den är alltjämt utan människans åtgörande tillgänglig som det allmänna föremålet för mänskligt arbete. Alla de ting, som arbetet endast rycker loss ur deras omedelbara sammanhang med jorden, finns redan i naturen som arbetsobjekt. Så är det med fisken, som skiljes från sitt livselement vattnet genom att fångas, så med timret, som fälles i urskogen, och med malmen, som brytes lös ur sin åder. Om själva arbetsföremålet däremot redan har förändrats genom tidigare arbete, kallar vi det råmaterial. Så t.ex. den redan brutna malmen, som nu skall förädlas. Allt råmaterial är arbetsföremål, men varje arbetsföremål är inte råmaterial. Råmaterial blir arbetsföremålet, endast när det förändrats genom arbete.
Arbetsmedlet är ett ting eller en samling av ting, som arbetaren placerar mellan sig själv och arbetsföremålet, och som skall överföra hans verksamhet på detta föremål. Han utnyttjar tingens mekaniska, fysikaliska och kemiska egenskaper och låter dem verka som maktmedel på andra ting i enlighet med hans syften.[174*] Om man bortser från de livsmedel, som finns färdiga i naturen, som t.ex. frukter, och för vilkas åtkomst han endast behöver använda sina egna händer som arbetsmedel, är det föremål, som arbetaren direkt kommer i beröring med och behärskar, inte arbetsföremålet utan arbetsmedlet. Därvid blir tingen omkring honom själva organ för hans verksamhet, organ som fogas till hans egna kroppsliga organ, så att hans naturliga gestalt blir förlängd - trots bibelns ord.[LIII*] Liksom naturen är hans ursprungliga proviantmagasin, så är den också hans ursprungliga förråd av arbetsmedel. Den ger honom t.ex. stenen, som han använder till vapen, och som han hugger och skär och slår eld med. Jorden själv är ett arbetsmedel, men dess användning i jordbruket förutsätter å andra sidan en hel rad andra arbetsmedel och en redan relativt högt utvecklad arbetskraft.[175*] Så snart arbetsprocessen överhuvud har börjat utvecklas, kräver den arbetsmedel, som redan i förväg är bearbetade. I de äldsta grottboningarna finner vi verktyg och vapen av sten. Vid sidan av bearbetade material, sten, trä, ben och musselskal, spelar i människans tidigare historia det tama djuret, alltså det genom arbete redan förvandlade, uppfödda djuret, huvudrollen som arbetsmedel.[176*] Framställning och bruk av arbetsmedel karakteriserar den mänskliga arbetsprocessen, även om ansatser till en dylik utveckling kan spåras hos vissa djurarter, och Franklin definierar därför människan som "a toolmaking animal", ett verktygsfabricerande djur. Lika viktig som undersökningen av skelettrester är för kännedomen om utdöda djurarter, är det att studera resterna av arbetsmedel för att få kännedom om förgångna ekonomiska samhällsformer. Det som skiljer de ekonomiska epokerna, är inte vad som tillverkas, utan hur, med vilka arbetsmedel.[177*] Arbetsmedlen är inte bara måttstock för den mänskliga arbetskraftens utvecklingsgrad utan karakteriserar också de samhällsförhållanden, under vilka arbetet utföres. Bland arbetsmedlen själva ger de mekaniska arbetsmedlen, som sammanfattningsvis kan kallas produktionens skelett och muskelsystem, ett betydligt säkrare underlag för värderingen av en samhällelig produktionsepok än sådana arbetsmedel, som endast tjänar som behållare för arbetsföremålen och som tillsammans kan betraktas som produktionens kärlsystem, t.ex. rör, fat, korgar, krukor o.s.v. Endast i den kemiska industrin spelar dessa någon väsentlig roll.[177a*]
I vidare mening omfattar arbetsmedlen, förutom de ting som förmedlar arbetets verkan på dess föremål och därför på något sätt tjänar som medel för själva verksamheten, även de yttre betingelser som bildar förutsättningen för att arbetet skall kunna utföras. De ingår inte direkt i arbetsprocessen, men utan dem kan den inte alls eller endast ofullständigt äga rum. Jorden själv är det allmänna arbetsmedlet av denna art, ty den ger arbetaren hans locus standi[LIV*] och hans arbetsprocess dess verksamhetsfält (field of employment). Arbetsmedel av detta slag, framställda genom tidigare arbete, är fabriksbyggnader, kanaler, gator o.s.v.
Människor uppnår genom arbetet och med hjälp av arbetsmedlen en i förväg planerad förändring av arbetsföremålen. Produkten utgör processens avslutning. Denna produkt är ett bruksvärde, ett naturmaterial, som genom formförändring anpassats efter mänskliga behov. Arbetet har knutits till sitt föremål. Det har materialiserats, och föremålen har bearbetats. Det som på arbetarens sida uppträdde i form av rörelse, uppträder nu i produkten som en egenskap i vila. Arbetaren har spunnit, och produkten är garn.
Om hela processen betraktas från resultatets, produktens ståndpunkt, så framträder både arbetsmedel och arbetsföremål som produktionsmedel[178*] och arbetet självt som produktivt arbete.[179*]
När ett bruksvärde lämnar arbetsprocessen som produkt, träder andra bruksvärden in i den som produktionsmedel, och dessa bruksvärden är i sin tur produkter av tidigare arbetsprocesser. Samma bruksvärde, som är produkt av det ena arbetet, blir produktionsmedel för det andra arbetet. Produkter är därför inte endast resultat av utan samtidigt betingelser för arbetsprocessen.
Med undantag för den extraktiva industrin, som har sina arbetsföremål färdiga i naturen, t.ex. bergsbruk, jakt, fiske o.s.v. (åkerbruket endast när orörd mark bearbetas första gången), arbetar alla industrigrenar med råmaterial, d.v.s. arbetsföremål som redan tidigare har bearbetats, som själva redan är arbetsprodukter. Så t.ex. utsädet i jordbruket. Djur och växter, som man brukar betrakta som naturprodukter, behöver inte vara produkter endast av förra årets arbete utan kan i sina nuvarande former vara resultat av en förvandling, som under mänsklig kontroll och med hjälp av mänskligt arbete har pågått under generationer. Vad speciellt arbetsmedlen beträffar, så företer de flesta av dem även vid ett ytligt betraktande spår av tidigare arbete.
Råmaterialet kan utgöra huvudbeståndsdelen i en produkt eller endast ingå som ett biämne vid framställningen. Biämnet förbrukas av arbetsmedlet, t.ex. kolet av ångmaskinen, oljan av hjulaxeln, höet av dragdjuret. Eller också kan det tillföras råmaterialet för att åstadkomma en ämnesförändring, som när oblekt linneväv behandlas med klor, eller när kol tillsättes järnet, eller när ullen färgas. Eller också kan biämnet understödja arbetsprocessen, vilket t.ex. gäller de ämnen som nyttjas för arbetslokalens upplysning och uppvärmning. I den kemiska industrin försvinner skillnaden mellan egentliga råvaror och biämnen, emedan inget råmaterial där framträder på nytt som arbetsproduktens materiella substans.[180*]
Då varje ting har många olika egenskaper och därför nyttjas på många olika sätt, kan samma produkt vara råmaterial i helt olika arbetsprocesser. Korn är t.ex. råmaterial för mjölnaren, stärkelsefabrikanten, destillatören, boskapsuppfödaren o.s.v. På samma sätt går kolet ut ur gruvindustrin som produkt och vänder tillbaka dit som produktionsmedel.
Samma produkt kan i samma arbetsprocess tjäna både som arbetsmedel och råmaterial. Vid boskapsuppfödning t.ex. är slaktdjuret det bearbetade råmaterialet och samtidigt ett arbetsmedel i gödselproduktionen.
En produkt, som är färdig för konsumtion, kan på nytt bli råmaterial för en annan produkt, som när t.ex. druvan blir råmaterial för vinet. Eller också kan arbetet avlämna produkten i en form, där den endast kan tjäna som råvara. Dessa slags råmaterial kallas halvfabrikat men borde hellre betraktas som stadier i produktionsprocessen, som t.ex. bomull, tråd, garn o.s.v. Ehuru det ursprungliga råmaterialet självt redan är en arbetsprodukt, kan det genomlöpa en hel rad olika processer, där det hela tiden i ständigt förändrat skick tjänar som råmaterial, tills det lämnar den sista arbetsprocessen som färdigt livsmedel eller färdigt arbetsmedel.
Vi ser alltså: Om ett bruksvärde uppträder som råmaterial, arbetsmedel eller arbetsprodukt, beror helt och hållet på vilken funktion det har eller vilken ställning det intar i arbetsprocessen. Om denna ställning förändras, så förändras även dess bestämmelse i processen.
När produkterna ingår i nya arbetsprocesser som produktionsmedel, förlorar de därför karaktären av arbetsprodukter. De fungerar endast som materiella faktorer för det levande arbetet. Den som spinner behandlar spinnrocken endast som ett medel, varmed han spinner, linet endast som det föremål som skall spinnas till garn. Emellertid kan man inte spinna utan material och spinnrock. Dessa produkter måste därför finnas till hands, för att arbetet skall kunna påbörjas. Men i själva denna process är det lika likgiltigt, att linet och spinnrocken är resultat av tidigare arbete, som det är för matsmältningsprocessen, att brödet är resultatet av bondens, mjölnarens och bagarens arbete. Om under arbetets gång produktionsmedlen uppmärksammas som produkter av tidigare arbete, så beror det tvärtom på deras eventuella brister. En kniv som inte biter, garn som ständigt går av, påminner livligt om den knivsmed och den garnfabrikant, som bär ansvaret för felen. I en lyckad produkt är varje spår försvunnet av det arbete, som har framställt dess bruksegenskaper.
En maskin, som inte gör tjänst i arbetsprocessen, är onyttig. Den utsättes dessutom för den naturliga ämnesomsättningens förstörande krafter. Järnet rostar, träet ruttnar. Garn, som inte väves eller stickas, är värdelös bomull. Det levande arbetet måste gripa dessa ting, väcka liv i dem och förvandla dem från ämnen med endast möjlighet att bli bruksvärden till verkliga och verksamma bruksvärden. De blir värmda av arbetets eld, de blir ett med arbetet, besjälas av dess anda att fylla sina funktioner i processen, och så blir de visserligen förbrukade men för att tjäna ett ändamål. De blir medel att skapa nya bruksvärden, nya arbetsprodukter, lämpliga att tjäna som existensmedel i den personliga förbrukningen eller ingå som produktionsmedel i en ny arbetsprocess.
Medan dessa produkter inte endast är resultat av arbetsprocessen utan också betingelser för att den kan ske, så kan å andra sidan dessa produkter av tidigare arbete endast bli bruksvärden, om de kommer in i arbetsprocessen och träder i kontakt med levande arbete.
Arbetet förbrukar de ämnen, som det bearbetar, arbetsföremålen och arbetsmedlen, förtär dem, och arbetet är alltså en konsumtionsprocess. Denna produktiva konsumtion förtär arbetsprodukterna som existensmedel för själva arbetet och skiljer sig därigenom från den personliga konsumtionen, som använder arbetsprodukterna som existensmedel för människorna. Resultatet av den individuella konsumtionen är konsumenten själv, medan resultatet av den produktiva konsumtionen är en från konsumenten fristående produkt.
Försåvitt arbetsmedlet och arbetsföremålet redan är arbetsprodukter, förtär arbetet produkter för att skapa nya, eller det använder arbetsprodukter som produktionsmedel för att frambringa nya produkter. Men alldeles som arbetsprocessen ursprungligen endast försiggick som en växelverkan mellan människan och jorden, just som den var, utan människans åtgörande, tjänar jorden alltjämt som produktionsmedel i samtliga fall, där produktionsmedlet finns i naturen och inte är framställt genom mänskligt arbete.
Arbetsprocessen, sådan vi har framställt den i dess enkla och allmänna beståndsdelar, är en ändamålsenlig verksamhet, som syftar till att frambringa bruksvärden, att omdana naturrikedomarna för att göra dem lämpade att tillfredsställa mänskliga behov. Arbetsprocessen förmedlar ämnesomsättningen mellan människan och naturen, den är livsprocessens eviga förutsättning och därför oberoende av det mänskliga livets utformning, den är snarast gemensam för alla mänskliga samhällsformer. Det var därför inte nödvändigt att studera arbetaren i hans relation till andra arbetare. Det var tillräckligt att behandla människan och hennes arbete å ena sidan, naturen och dess råämnen å den andra. Man kan inte på smaken av vetet sluta sig till vem som odlat det, och lika litet kan man se på arbetsprocessen, under vilka betingelser den försiggår, om den sker under slavfogdens brutala piska eller inför kapitalistens bekymrade blickar, om det är Cincinnatus som odlar sina få jugera, eller om det är vilden som nedlägger sitt villebråd med en sten.[181*]
Vi återvänder till vår kapitalist in spe. Vi lämnade honom, sedan han på varumarknaden hade köpt alla de ting, som är nödvändiga för arbetsprocessen, de materiella faktorerna eller produktionsmedlen och den personliga faktorn eller arbetskraften. Med slug beräkning har han utvalt de produktionsmedel och den arbetskraft, som passar för hans speciella geschäft, spinneri, skotillverkning o.s.v. Vår kapitalist skrider alltså till verket att konsumera den köpta varan arbetskraft, d.v.s. han låter arbetskraftens innehavare, arbetaren, konsumera produktionsmedlen genom sitt arbete. Arbetsprocessens allmänna natur förändras naturligtvis inte därav, att arbetaren arbetar åt kapitalisten i stället för åt sig själv. Men inte heller den bestämda metod, som användes när man gör skor eller spinner garn, behöver till att börja med förändras genom kapitalistens mellankomst. Han måste ta arbetskraften, sådan han finner den på marknaden, alltså även arbetet, såsom det har utvecklats under en period, då det ännu inte fanns några kapitalister. Först på ett senare utvecklingsstadium förvandlas produktionssättet, på grund av att arbetet underordnas kapitalet, och denna förvandling blir alltså först senare föremål för vår undersökning.
När arbetskraften förbrukas av kapitalisten, uppvisar arbetsprocessen två säregna fenomen.
Arbetaren arbetar under kontroll av den kapitalist, som äger hans arbetskraft. Kapitalisten övervakar, att arbetet utföres på rätt sätt, och att produktionsmedlen blir ändamålsenligt utnyttjade, alltså på ett sådant sätt att inget råmaterial går tillspillo, samt att arbetsverktygen skonas eller med andra ord endast förbrukas i den utsträckning arbetet kräver.
För det andra: produkten är kapitalistens egendom, inte den omedelbara producentens, arbetarens. Kapitalisten betalar t.ex. arbetskraftens dagsvärde. Bruket av arbetskraften tillhör honom alltså för en dag, på samma sätt som bruket av varje annan vara, t.ex. en häst, som han hyrt för en dag. Bruket av varan tillhör varans köpare, och arbetskraftens innehavare ger i själva verket bara ut det bruksvärde han har sålt, när han utför sitt arbete. Från det ögonblick, då han inträdde i kapitalistens verkstad, blev kapitalisten ägare av hans arbetskrafts bruksvärde, alltså ägare av rätten till att använda den, av själva arbetet. Kapitalisten har genom köpet av arbetskraft tillsatt arbete som ett levande jäsämne i produktens döda beståndsdelar, vilka också tillhör honom. Från hans ståndpunkt är arbetsprocessen endast en förbrukning av den vara han har köpt, arbetskraften, som han emellertid endast kan använda genom att förse den med produktionsmedel. Arbetsprocessen är en process mellan ting, som kapitalisten har köpt, mellan ting som tillhör honom. Produkten av denna process tillhör honom därför fullt ut lika mycket som produkten av jäsningsprocessen i hans vinkällare.[182*]
Produkten - som är kapitalistens egendom - är ett bruksvärde, garn, skor o.s.v. Men även om skor på sätt och vis kan sägas bidra till sociala framsteg, och även om vår kapitalist avgjort är en framstegsman, så tillverkar han inte skor för skornas egen skull. I varuproduktionen är bruksvärdet överhuvud inte något "qu'on aime pour lui-même".[LVI*] Bruksvärden produceras endast försåvitt och i den utsträckning de utgör underlaget för eller innehåller bytesvärde. Och vår kapitalist har två syften. För det första vill han producera ett bruksvärde som har bytesvärde, en artikel som är avsedd för försäljning, en vara. För det andra vill han producera en vara, vars värde är större än det sammanlagda värdet av de varor som förbrukas under produktionen, mera värd än produktionsmedlen och arbetskraften, för vilka han har förskotterat sina goda pengar på varumarknaden. Han vill inte bara producera ett bruksvärde, utan en vara; inte bara bruksvärde, utan också värde; inte bara värde, utan också mervärde.
Då det här är fråga om varuproduktion, har vi hittills i själva verket endast betraktat en sida av processen. Liksom varan själv är en enhet av bruksvärde och värde, måste dess produktionsprocess vara en enhet av arbetsprocess och värdeskapande process.
Vi skall nu studera produktionsprocessen även såsom värdeskapande process.
Vi vet, att värdet av varje vara bestämmes av den mängd arbete, som är nedlagt i dess bruksvärde, alltså av den arbetstid som är samhälleligt nödvändig för dess produktion. Detta gäller då också för den produkt, som vår kapitalist erhöll som resultat av arbetsprocessen. Därför måste vi först beräkna det arbete, som är nedlagt i denna produkt. Vi antar, att det är fråga om garn.
För att framställa garn behövs först och främst råmaterial, t.ex. 10 pund bomull. Vi behöver inte först undersöka bomullens värde, ty kapitalisten har redan köpt den på marknaden till dess värde, låt oss säga 10 shilling. I bomullens pris framträder redan den arbetstid, som är nödvändig för att framställa den, såsom allmänt samhälleligt arbete. Vi antar vidare, att slitaget på det maskineri, som användes vid bomullens bearbetning, och som vi låter representera alla andra utnyttjade arbetsmedel, har ett värde av 2 shilling. Om det behövs i genomsnitt 24 arbetstimmar eller 2 arbetsdagar för att framställa en guldmängd på 12 shilling, så följer därav, att garnet närmast representerar 2 dagars arbete.
Man bör inte låta sig vilseledas av den omständigheten, att bomullen har förändrat form, och att de förslitna maskindelarna har försvunnit. Om värdet av 40 pund garn är lika med värdet av 40 pund bomull plus värdet av en hel spindel,[LVII*] d.v.s. om samma arbetstid åtgår för att framställa dessa bägge här likställda värden, så är, till följd av den allmänna värdelagen, värdet av 10 pund garn lika med värdet av 10 pund bomull plus värdet av 1/4 spindel.
I detta fall har samma arbetstid nedlagts i bruksvärdet garn som i bruksvärdena bomull och spindel. Värdet blir därför detsamma, vare sig det visar sig i garn eller i spindel och bomull. Att spindeln och bomullen, i stället för att ligga overksamma bredvid varandra samarbetar i spinnprocessen, vilken förändrar deras bruksformer och förvandlar dem till garn, det har lika liten betydelse för deras värde, som om de genom vanligt varubyte hade utbytts mot garn av samma värde.
Den arbetstid, som behövs för att producera bomullen, är en del av den arbetstid, som är nödvändig för att producera garnet, vars råmaterial bomullen är. På samma sätt förhåller det sig med den arbetstid, som har använts för produktionen av spindelmassan, utan vars förslitning eller konsumtion bomullen inte kan spinnas till garn.[183*]
De respektive i tid och rum åtskilda arbetsprocesser, som producerade bomullen och den förbrukade spindelmassan, och som slutligen framställde garn av bomull och spindel, kan betraktas som olika, på varandra följande avsnitt av en och samma arbetsprocess, försåvitt det som skall undersökas är garnets värde eller den arbetstid, som behövs för att framställa det. Allt arbete, som garnet innehåller, tillhör den förflutna tiden. Det är en helt ovidkommande sak, att det arbete som behövdes för att producera arbetsmedlen, ligger längre tillbaka i tiden, under det att det arbete som användes omedelbart under spinningen, ligger närmare i tiden. Om en bestämd mängd arbete, t.ex. 30 dagar, behövs för att bygga ett hus, så är det utan betydelse för mängden av den arbetstid som är nedlagt i huset, att den 30:e arbetsdagen användes 29 dagar senare än den första arbetsdagen. På samma sätt kan den arbetstid, som råmaterial och arbetsmedel innehåller, betraktas alldeles som om denna arbetstid hade använts på ett tidigare stadium av spinnprocessen, innan det sista arbetet tillfördes garnet under själva spinningen.
Värdena av produktionsmedlen, bomullen och spindeln, uttryckta i ett pris på 12 shilling, utgör alltså beståndsdelar i garnets eller produktens värde.
Två betingelser måste emellertid vara uppfyllda. För det första måste bomullen och spindeln ha tjänat till att producera ett bruksvärde. I vårt exempel måste det ha blivit garn av dem. Värdet måste frambringas av ett bruksvärde, men det saknar betydelse vilket bruksvärde som spelar denna roll. Den andra förutsättningen är, att endast så mycken arbetstid utnyttjades, som var nödvändig under de givna samhälleliga produktionsbetingelserna. Om det alltså endast behövs 1 pund bomull för att spinna 1 pund garn, så får endast 1 pund bomull åtgå för framställningen av 1 pund garn. På samma sätt förhåller det sig med spindeln. Om kapitalisten får i sitt huvud att använda spindlar av guld i stället för järnspindlar, så räknas i garnvärdet endast det samhälleligt nödvändiga arbetet, d.v.s. den arbetstid som behövs för att tillverka järnspindlar.
Vi känner nu den del av garnets värde, som utgöres av produktionsmedlen, av bomullen och spindeln. Den är lika med 12 shilling eller två använda arbetsdagar. Det återstår nu att undersöka den del av värdet, som spinnarens eget arbete tillför bomullen.
Vi måste nu betrakta detta arbete från en helt annan synpunkt än under arbetsprocessen. Den gången rörde det sig om den ändamålsenliga verksamheten att förvandla bomull till garn. Ju ändamålsenligare arbete, desto bättre garn, förutsatt att alla andra omständigheter förblir oförändrade. Spinnarens arbete var specifikt olika andra produktiva arbeten, och denna skillnad visade sig både subjektivt och objektivt i spinnarens speciella syfte, i hans speciella arbetssätt, i hans produktionsmedels speciella art och i produktens speciella bruksvärde. Bomull och spindel tjänar som material för spinneriarbetet, men man kan inte göra kanoner av detta material. Om vi däremot betraktar spinnarens arbete som värdeskapande eller som värdekälla, visar det sig att det inte alls är olika kanonborrarens arbete eller, för att ta något mera näraliggande, det arbete som bomullsodlaren och spindelmakaren har utfört, och som är förverkligat i garnets produktionsmedel. Endast på grund av denna likhet kan bomullsodlingen, spindelfabrikationen och spinneriarbetet utgöra beståndsdelar av samma totalvärde, garnets värde. Här är det inte längre fråga om arbetets kvalitet, dess beskaffenhet och innehåll, utan endast om dess kvantitet. Och den är en enkel sak att beräkna. Vi antar, att spinneriarbete är enkelt arbete, samhälleligt genomsnittsarbete, och längre fram skall vi konstatera, att det motsatta antagandet ingenting ändrar i saken.
Under arbetsprocessen förvandlas arbetet oupphörligt från verksamhet till färdigt resultat. Efter en timmes förlopp har spinneriarbetet förvandlats till en viss mängd garn; en bestämd mängd arbete, en arbetstimme, har nedlagts i bomullen. Vi använder termen arbetstimme, förbrukning av spinnarens arbetskraft under en timme, emedan vi här endast betraktar spinneriarbetet som förbrukning av arbetskraft, utan hänsyn till arbetets speciella egenskaper som spinneriarbete.
Det är av avgörande betydelse, att under processens förlopp, under bomullens förvandling till garn, endast den samhälleligt nödvändiga arbetstiden förbrukas. Om a pund bomull förvandlas till b pund garn på en arbetstimme under normala, d.v.s. genomsnittliga samhälleliga betingelser, så gäller som en 12 timmars arbetsdag endast en sådan arbetsdag, då 12 × a pund bomull förvandlas till 12 × b pund garn. Ty endast den samhälleligt nödvändiga arbetstiden räknas som värdeskapande.
Liksom själva arbetet framträder här även råmaterialet och produkten i ett helt annat ljus än i den egentliga arbetsprocessen. Råmaterialet gör sig här gällande endast som mottagare av en bestämd mängd arbete. Medan råmaterialet tar emot arbetet, förvandlas det till garn, därför att arbetet förbrukas och tillföres i form av spinneriarbete. Men produkten, garnet, är nu endast måttstocken på det arbete, som nedlagts i bomullen. Om 12/3 pund bomull spinnes eller förvandlas till 12/3 pund garn under loppet av en timme, så har 6 arbetstimmar nedlagts i 10 pund garn. Bestämda och erfarenhetsmässigt fastställda mängder av produkten representerar nu ingenting annat än bestämda mängder arbete, bestämda mängder kristalliserad arbetstid. Produkten är nu t.ex. 1 timmes, 2 timmars, en dags materialiserat samhälleligt arbete.
Att arbetet just är spinneriarbete, materialet bomull och produkten garn, är i detta sammanhang lika ovidkommande, som att själva arbetsföremålet redan är en produkt, alltså råmaterial. Om arbetaren vore sysselsatt i en kolgruva i stället för i ett spinneri, så skulle arbetsföremålet, kolet, tillhandahållas av naturen. Likafullt skulle en bestämd mängd lösbrutna kol, t.ex. en centner, representera en bestämd mängd förbrukat arbete.
Då arbetskraften såldes, förutsatte vi att dess dagsvärde var lika med 3 shilling, och att dessa 3 shilling representerade 6 arbetstimmar, alltså att denna arbetsmängd behövs för att framställa den genomsnittliga mängden av arbetarens dagliga livsförnödenheter. Om nu vår spinnare på 1 arbetstimme förvandlar 12/3 pund bomull till 12/3 pund garn,[184*] så förvandlar han på 6 timmar 10 pund bomull till 10 pund garn. Under spinnprocessen absorberar alltså bomullen 6 arbetstimmar. Samma arbetstid är nedlagd i en guldmängd på 3 shilling. Genom spinneriarbetet tar alltså bomullen själv emot ett värde på 3 shilling.
Låt oss nu se på totalvärdet av produkten, de 10 punden garn. I detta garn är 2½ arbetsdagar nedlagda, varav 2 dagar i bomull och spindelmassa och 1/2 dag i spinningen. Samma arbetsmängd är nedlagd i en guldmängd på 15 shilling. Det pris, som motsvarar värdet av de 10 punden garn, belöper sig alltså till 15 shilling, och priset på 1 pund garn blir 1 shilling 6 pence.
Vår kapitalist häpnar. Produktens värde är lika med värdet av det satsade kapitalet. Det tillskjutna värdet har inte förstorats, inte frambragt något mervärde, och pengarna har alltså inte förvandlats till kapital. Priset på 10 pund garn är 15 shilling, och 15 shilling betalades på varumarknaden för produktens beståndsdelar eller - vilket är samma sak - för arbetsprocessens faktorer: 10 shilling för bomullen, 2 shilling för förbrukad spindelmassa och 3 shilling för arbetskraften. Det hjälper inte, att garnets värde nu har ökats, ty dess värde är endast summan av de värden, som förut fördelade sig på bomullen, spindeln och arbetskraften. Och ur en sådan ren addition av befintliga värden kan aldrig i evighet något mervärde uppkomma.[185*] Dessa värden är nu samlade i ett föremål, men det var de även förut, nämligen i penningsumman 15 shilling, innan denna uppdelades genom tre varuköp.
I och för sig är detta resultat inte förvånande. Värdet av 1 pund garn är 1 shilling 6 pence, och för 10 pund garn måste vår kapitalist alltså betala 15 shilling på varumarknaden. Han kan köpa ett hus färdigt på marknaden, eller han kan låta bygga det för egen räkning, men vilket sätt han än väljer, så förökas inte den penningsumma, som han betalar för huset.
Kapitalisten, som vet besked i vulgärekonomin, säger kanske att han har lagt ut sina pengar i den avsikten att göra mera pengar av dem. Men vägen till helvetet är ju också stenlagd med goda föresatser, och han kunde lika gärna haft för avsikt att göra pengar utan att producera.[186*] Han svär, att man inte skall ertappa honom en gång till. För framtiden skall han köpa varan färdig på marknaden i stället för att fabricera den själv. Men om alla hans bröder kapitalisterna gör på samma sätt, hur skall han då finna någon vara på marknaden? Och pengar kan han inte äta. Han blir sentimental. Man bör betänka hans avhållsamhet. Han kunde ju ha festat upp sina 15 shilling. I stället har han förbrukat dem produktivt och tillverkat garn av dem. Men i gengäld är han ju nu i besittning av garn i stället för kopparslagare. Han får till varje pris inte återfalla i skattsamlarens roll, som visade oss, vad askesen kan leda till. Och dessutom: där ingenting finns att ta, har t.o.m. kejsaren förlorat sin rätt. Vilka meriter han än kan skaffa sig genom sin försakelse, så finns det ingenting att betala dem extra med, eftersom värdet av den framställda produkten endast är lika med summan av de varuvärden, som har förbrukats. Han borde alltså lugna sig med att dygden är sin egen belöning. Men i stället blir han påträngande. Garnet är honom till ingen nytta. Han har tillverkat det för försäljning. Så får han väl sälja det men för framtiden se till att bara tillverka ting för sitt eget behov - ett recept som redan hans husläkare MacCulloch ordinerat honom som ett beprövat medel mot överproduktionens epidemi. Han ilsknar till. Skulle arbetaren med egna händer kunna skapa arbetsresultat, producera varor ur tomma luften? Gav han inte arbetaren det material, som behövdes för att utföra ett nyttigt arbete? Då nu samhället till största delen består av sådana fattiglappar, har han kanske inte gjort samhället en ovärderlig tjänst genom sina produktionsmedel, sin bomull och sin spinnmaskin? Och arbetaren själv, som han till på köpet har försett med livsmedel? Skall han inte få tillgodoräkna sig något för den tjänsten? Men har inte arbetaren i gengäld gjort honom den tjänsten att förvandla bomull och spindel till garn? För övrigt är det här inte fråga om tjänster.[187*] En tjänst är ingenting annat än den nyttiga verkan av ett bruksvärde, det må gälla en vara eller ett arbete.[188*] Men här är det fråga om bytesvärdet. Han betalade arbetaren ett värde på 3 shilling. Arbetaren gav honom exakt lika mycket tillbaka genom det värde på 3 shilling, som han tillförde bomullen. Vår vän, som nyss var så högmodig just på grund av sitt kapital, ikläder sig plötsligt sin egen arbetares anspråkslösa gestalt. Har han inte själv arbetat? Har han inte skött övervakningen, kontrollen av arbetet? Skapar inte detta hans arbete också värde? Hans egna förmän och hans direktör[LVIII*] rycker på axlarna. Men han har redan med ett förnöjt leende återtagit sitt gamla ansiktsuttryck. Han drog oss vid näsan med sin jämmerlåt. Själv ger han inte en vitten för den. Han överlåter dessa och liknande billiga undanflykter och ihåliga fraser till professorerna i politisk ekonomi, som han själv avlönar för detta ändamål. Han är själv en praktisk man, som visserligen inte alltid tänker över, vad han säger utanför företaget, men som alltid vet vad han gör inom företaget.
Låt oss närmare undersöka saken. Arbetskraftens dagsvärde utgjorde 3 shilling, ty en halv arbetsdag var nedlagd däri, d.v.s. de livsmedel som arbetaren dagligen behöver kostar en halv arbetsdag. Men det tidigare arbete, som döljes i arbetskraften, och det levande arbete, som den kan prestera, de dagliga omkostnaderna för dess vidmakthållande, är två helt olika storheter. Det första bestämmer arbetskraftens bytesvärde, det andra utgör dess bruksvärde. Att en halv dags arbete behövs för att hålla arbetaren vid liv i 24 timmar, hindrar honom inte alls från att arbeta en hel dag. Arbetskraftens värde och det värde den skapar under arbetsprocessen, är alltså två skilda saker. Det var denna värdedifferens kapitalisten hade i sikte, när han köpte arbetskraften. Dess nyttiga egenskap, att tillverka garn eller skor, var endast en conditio sine qua non,[LIX*] eftersom arbetet måste utföras på ett nyttigt sätt för att kunna skapa värde. Men det avgörande var denna varas, arbetskraftens, säregna bruksvärde, att vara en källa till nytt värde och mera värde än den själv innehåller. Detta är den specifika tjänst, som kapitalisten väntar sig av den. Och den handlar därvid i överensstämmelse med varubytets eviga lagar. Strängt taget förverkligar säljaren av arbetskraften dess bytesvärde, alldeles som säljaren av varje annan vara, och avyttrar dess bruksvärde. Han kan inte få det ena utan att lämna ifrån sig det andra. Arbetskraftens bruksvärde, arbetet självt, tillhör lika litet dess försäljare, som den sålda oljans bruksvärde tillhör oljehandlaren. Penningägaren har betalat arbetskraftens dagsvärde, och därför äger han dess förbrukning under en dag, en hel dags arbete. Den omständigheten, att arbetskraftens dagliga underhåll endast kostar en halv arbetsdag, fast arbetskraften kan verka, arbeta en hel dag, alltså det förhållandet, att det värde den skapar, när den användes en hel dag, är dubbelt så stort som dess eget dagsvärde, är en speciell fördel för köparen men alls ingen orätt mot säljaren.
Vår kapitalist har förutsett det kasus, som kommer honom att le [58]. Arbetaren finner därför i verkstaden de nödvändiga produktionsmedlen, inte bara för en 6 timmars arbetsdag utan för en 12 timmars. Om 10 pund bomull förbrukade 6 arbetstimmar och förvandlades till 10 pund garn, så bör 20 pund bomull förbruka 12 arbetstimmar och förvandlas till 20 pund garn. Låt oss betrakta produkten av denna förlängda arbetsprocess. I de 20 punden garn är nu 5 arbetsdagar nedlagda, 4 i den förbrukade bomullen och spindelmassan och 1 arbetsdag i själva spinningen. Men värdet av 5 arbetsdagar, uttryckt i pengar, är 30 shilling eller 1 p.st. 10 sh. Detta är alltså priset för de 20 punden garn. Ett pund garn kostar liksom förut 1 shilling 6 pence. Men de varor, som användes i processen, hade ett sammanlagt värde av 27 shilling. Garnets värde utgör 30 shilling. Värdet av produkten har ökats med 1/9 utöver värdet av de förbrukade varorna. 27 shilling har alltså förvandlats till 30 shilling. De har alstrat ett mervärde på 3 shilling. Konststycket har äntligen lyckats. Pengar har förvandlats till kapital.
Alla problemets betingelser är uppfyllda och varubytets lagar inte på något sätt kränkta. Lika värden har bytts mot varandra. Kapitalisten betalade som köpare varje vara till dess värde, bomull, spindelmassa, arbetskraft. Därpå gjorde han, vad alla varuköpare gör: han förbrukade varans bruksvärde. Arbetskraftens konsumtion, som samtidigt var varans produktion, gav till resultat 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Kapitalisten återvänder nu till marknaden och säljer varor, sedan han förut har köpt varor. Han säljer varje pund garn för 1 shilling 6 pence, varken över eller under dess värde. Och dock får han ut 3 shilling mer ur cirkulationen, än han hade satsat. Hela denna utveckling, hans pengars förvandling till kapital, sker innanför cirkulationen och sker inte innanför den. Den sker genom cirkulationens förmedling, emedan den som en förutsättning har inköp av arbetskraft på varumarknaden. Och den sker utanför cirkulationen, eftersom denna endast inleder den värdeskapande process, som äger rum under produktionen. Och sålunda är "tout pour le mieux dans le meilleur des mondes possibles"[LX*][59].
När kapitalisten förvandlar pengar till varor, som tjänar som material för en ny produkt eller som faktorer i arbetsprocessen, när han förbinder levande arbetskraft med detta döda stoff, förvandlar han värde, förgånget dött arbete, till kapital, till självförökande värde, ett besjälat monstrum som börjar "arbeta", als hätt' es Lieb' im Leibe[LXI*][60].
Om vi nu jämför värdebildningsprocessen med den värdeökande processen, så finner vi, att den senare inte är något annat än en värdebildningsprocess som fortgår utöver en viss punkt. Om värdebildningsprocessen varar endast till den punkt, då det värde som kapitalet betalade för arbetskraften är ersatt, så är den en enkel värdebildningsprocess. Men om den fortgår utöver denna punkt, blir den värdeökande.
Om vi vidare jämför värdebildningsprocessen med arbetsprocessen, finner vi, att den sistnämnda består i det nyttiga arbete som producerar bruksvärden. Rörelsen bedömes här efter sin kvalitet, efter sin speciella metod, efter ändamål och innehåll. I värdebildningsprocessen bedömes samma arbetsprocess endast efter den värdemängd den skapar. Det handlar nu bara om den tid, som arbetet använder, eller om den tidsrymd då arbetskraften får nyttig användning. Här värdesättes inte heller de varor, som ingår i arbetsprocessen, efter deras praktiska nytta eller som materiellt underlag för den ändamålsenligt använda arbetskraften. De medräknas nu endast som bestämda mängder materialiserat arbete. Antingen arbetet tidigare är nedlagt i produktionsmedlen eller har tillkommit genom arbetskraften, räknas det nu endast efter sitt tidsmått. Det belöper sig till så och så många timmar, dagar o.s.v.
Arbetet medräknas emellertid, endast om den för bruksvärdets produktion nödvändiga arbetstiden är samhälleligt nödvändig. Detta är beroende av åtskilliga saker. Arbetskraften måste användas under normala förhållanden. Om spinnmaskinen är det dominerande arbetsmedlet i spinneriet, så får man inte ge arbetaren en spinnrock att arbeta med. Han skall arbeta med bomull av normal kvalitet, inte med skräp som varje ögonblick går sönder. I bägge fallen skulle han komma att använda mer än den samhälleligt nödvändiga arbetstiden för att producera ett pund garn, men denna överskjutande arbetstid skulle inte skapa vare sig värde eller pengar. De materiella faktorernas normala beskaffenhet beror emellertid inte på arbetaren utan på kapitalisten. En annan betingelse är, att arbetskraften har normal arbetsförmåga. Den måste ha en duglighet, färdighet och snabbhet som motsvarar det vanliga genomsnittet i det fack, där den användes. Men vår kapitalist köpte arbetskraft av normal kvalitet på marknaden. Denna arbetskraft måste användas med det vanliga genomsnittsmåttet av ansträngning och intensitet. Kapitalisten övervakar detta lika ängsligt, som han kontrollerar att ingen arbetstid i onödan går tillspillo. Han har köpt arbetskraften för en bestämd tidsperiod, och han håller på det som är hans. Han vill inte bli bestulen. Slutligen - och härvidlag tillämpar vår kapitalist sin egen code pénal[LXII*] - får varken råmaterial eller arbetsmedel förbrukas till ingen nytta, ty bortslösade råmaterial eller arbetsmedel representerar arbete, som är använt utan nytta och som därför inte ingår i det nya värde, som produceras.[189*]
Vi ser nu, att den skillnad, som den tidigare analysen påvisade, mellan arbetet när det skapar bruksvärde och samma arbete när det skapar värde, nu framstår som olika sidor av produktionsprocessen.
Som enhet av arbetsprocess och värdebildningsprocess är produktionen varuproduktion. Som enhet av arbetsprocess och värdeökande process är den kapitalistisk produktion, den kapitalistiska formen av varuproduktion.
Vi har tidigare nämnt, att det för värdeökningsprocessen är alldeles likgiltigt, huruvida det arbete, som kapitalisten har tillägnat sig, är enkelt samhälleligt genomsnittsarbete eller mera komplicerat arbete, kvalitetsarbete. Det arbete, som betraktas som högre, mera komplicerat arbete i motsats till samhälleligt genomsnittsarbete, är användningen av arbetskraft, vars utbildning har kostat mer än genomsnittet, vars produktion kräver mer arbetstid och som därför har högre värde än den enkla arbetskraften. Då värdet av denna arbetskraft är högre, visar sig detta också i mera värdefullt arbete och omsättes därför under samma tidsperiod i förhållandevis högre värden. Hur stor gradskillnaden än må vara mellan spinneriarbete och guldsmedsarbete, så är dock den del av guldsmedens arbete, som åtgår för att ersätta värdet av hans egen arbetskraft, inte på något sätt kvalitativt åtskild från det tilläggsarbete varmed han skapar mervärde. I det ena som i det andra fallet uppkommer mervärdet endast som följd av ett tillskott av arbetstid, genom förlängd arbetsprocess, i det ena fallet produktionen av garn, i det andra fallet produktionen av guldsmedsartiklar.[190*]
Å andra sidan måste i varje värdebildningsprocess det komplicerade arbetet alltid reduceras till samhälleligt genomsnittsarbete, t.ex. en dags komplicerat arbete = x dagar enkelt arbete.[191*] Man besparar sig en onödig räkneoperation och förenklar analysen genom att anta, att den arbetare som kapitalet använder utför enkelt samhälleligt genomsnittsarbete.
Arbetsprocessens olika faktorer har olika andel i produktens värdebildning.
Arbetaren tillför arbetsföremålet nytt värde genom att tillsätta en bestämd mängd arbete. I detta sammanhang är hans arbetes bestämda innehåll, ändamål och tekniska karaktär utan betydelse. Å andra sidan återfinner vi värdet av de förbrukade produktionsmedlen som beståndsdelar av produktens värde. Vi återfinner värdet av bomullen och spindelmassan i garnets värde. Produktionsmedlens värde bevaras alltså genom att överföras till produkten. Detta överförande sker under produktionsmedlens förvandling till en produkt, under arbetsprocessen, och överföringen förmedlas genom arbete. Men på vad sätt?
Arbetaren utför inte ett dubbelt arbete. Han arbetar inte först för att tillföra bomullen nytt värde och sedan för att bevara dess gamla värde eller, vilket är samma sak, för att överföra värdet av den bomull han bearbetar och den spindelmassa han arbetar med, till produkten, garnet. Endast genom att tillsätta nytt värde bevarar han det gamla värdet. Men arbetaren frambringar samtidigt två helt olika resultat, trots att han endast arbetar på ett sätt under loppet av samma tid: han tillför arbetsföremålet nytt värde, samtidigt som han bevarar det gamla värdet. Detta dubbelsidiga resultat kan endast förklaras med att hans arbete har två olika egenskaper. Hans arbete måste samtidigt ha egenskapen att skapa värde och en annan egenskap att bevara och överföra värde.
Hur tillsätter varje arbetare arbetstid och därmed värde till arbetsföremålet? Det sker alltid endast genom hans egenartade produktiva arbetssätt. Spinnaren tillsätter arbetstid, endast när han spinner, vävaren när han väver, smeden när han smider. Produktionsmedlen, bomull och spindel, garn och vävstol, järn och städ, blir beståndsdelar av en produkt, av ett nytt bruksvärde, på grund av det ändamålsenliga sätt varpå arbetet överhuvud verkar, tillsätter värde och därvid också skapar nytt värde.[192*] Bruksvärdets gamla form försvinner, men endast för att uppgå i ett nytt bruksvärde. Vid undersökningen av värdebildningen visade det sig emellertid, att när ett bruksvärde användes på ett ändamålsenligt sätt för att framställa ett nytt bruksvärde, så är den arbetstid som behövs för att framställa det förbrukade bruksvärdet en del av den arbetstid som är nödvändig för att framställa det nya bruksvärdet. Den arbetstid, som behövs för att framställa produktionsmedlet, överförs från detta till produkten. Arbetaren bevarar alltså de förbrukade produktionsmedlens värden eller överför dem som värdebeståndsdelar till produkten, inte genom att överhuvud tillsätta arbete utan genom dettas speciella nyttiga karaktär, genom detta arbetes specifikt produktiva form. Som ändamålsenlig produktiv verksamhet, genom att spinna, väva, smida, väcker arbetet liv i produktionsmedlen, engagerar dem som faktorer i arbetsprocessen och kombineras med dem till produkter.
Om arbetarens specifika, produktiva arbete inte vore spinneri, så skulle han inte förvandla bomull till garn, alltså inte heller överföra bomullens och spindelmassans värde till garnet. Om däremot samme arbetare byter yrke och blir snickare, så kommer han att fortsätta att som förr sätta värde till sitt råmaterial. Genom sitt arbete tillför han alltså produkten värde, inte i form av spinneri- eller snickeriarbete, utan såsom abstrakt samhälleligt arbete överhuvud, och han tillför produkten en bestämd värdemängd, inte emedan hans arbete har ett speciellt, nyttigt innehåll, utan emedan det varar en viss tid. Det är alltså som uttryck för allmän mänsklig arbetskraft eller i egenskap av abstrakt mänskligt arbete, som spinnarens arbete sätter nytt värde till bomullens och spindelmassans värde. Samma arbete överför produktionsmedlens värde till produkten, emedan det är ett konkret, speciellt, nyttigt arbete, spinneriarbete. Det är därför, som arbetsresultatet har ett dubbelt innehåll.
Genom att bestämda kvantiteter arbete tillsättes arbetsföremålen, skapas nytt värde, och genom det tillsatta arbetets kvalitet bevaras produktionsmedlens gamla värden i produkten. Dessa två olikartade verkningar av samma arbete på grund av dess dubbelsidiga karaktär framträder på ett påtagligt sätt i åtskilliga företeelser.
Vi antar, att en eller annan uppfinning gör det möjligt för spinnaren att på 6 timmar spinna lika mycket bomull som förut på 36 timmar. Såsom ändamålsenligt nyttig, produktiv verksamhet har hans arbetskraft sexdubblats. Produkten är sexdubblad, 36 i stället för 6 pund garn. Men de 36 punden bomull absorberar nu bara så mycken arbetstid som tidigare 6 pund. Varje pund bomull tillföres nu endast sjättedelen så mycket arbete som med den gamla metoden, därför också endast sjättedelen av det gamla värdet. Å andra sidan finns nu bomull till det sexdubbla värdet i produkten, de 36 punden garn. Under de sex spinntimmarna bevaras och överföres råmaterial av sex gånger större värde till produkten, trots att varje pund råmaterial endast tillföres sjättedelen så mycket värde som förut. Detta visar, att den egenskap hos arbetet, som bevarar värde, är väsentligt olika den egenskap hos arbetet, som skapar värde under loppet av samma odelbara process. Ju mera nödvändig arbetstid som ingår i samma mängd garn under spinningen, desto större är det nya värde som tillföres bomullen, men ju flera pund bomull som spinnes under samma arbetstid, desto större är det gamla värde som överföres till produkten.
Omvänt antar vi, att spinneriarbetets produktivitet förblir oförändrad. Spinnaren behöver alltså samma tid som förut för att förvandla ett pund bomull till garn. Vidare, att bomullens eget bytesvärde växlar, ökar till det sexdubbla eller minskar till sjättedelen. I bägge fallen fortsätter spinnaren att tillsätta samma mängd arbetstid, alltså samma värde, till samma mängd bomull, och i bägge fallen producerar han på samma tid lika mycket garn. Ändå är det värde, som han överför från bomullen till garnet, i ena fallet sex gånger större än förut, i andra fallet bara sjättedelen så stort som förut. På samma sätt förhåller det sig, när arbetsmedlen blir dyrare eller billigare men fortsätter att göra samma tjänst som tidigare i arbetsprocessen.
Om spinnprocessens tekniska betingelser förblir oförändrade, och om inte heller produktionsmedlens värde förändras, så använder spinnaren alltjämt samma arbetstid på lika stora mängder råmaterial och maskiner av oförändrade värden. Det värde, som han bevarar i produkten, står då i direkt proportion till det nyvärde, som han tillför produkten. På två veckor tillsätter han dubbelt så mycket arbete som på en vecka, alltså dubbelt så mycket värde, och samtidigt använder han dubbelt så mycket material av dubbelt så stort värde och sliter dubbelt så mycket maskineri av dubbelt så stort värde. Han bevarar alltså i produkten av två veckors arbete dubbelt så mycket värde som i produkten av en veckas arbete. Under givna oförändrade produktionsbetingelser bevarar arbetaren mer värde, ju mer värde han tillför produkten, men storleken av det bevarade värdet ökar inte, därför att han skapar nytt värde, utan därför att han tillsätter det under konstanta och av hans eget arbete oberoende betingelser.
I relativ bemärkelse kan det visserligen sägas, att arbetaren alltid bevarar gamla värden i samma proportion som han tillsätter nya. Om bomullen stiger från 1 till 2 shilling eller faller till 6 pence, så bevarar han alltid under dessa skiftande förhållanden under en timme endast hälften så stort bomullsvärde som under två timmar, oavsett hur bomullens värde växlar. Om för det andra hans eget arbetes produktivitet växlar, om den ökar eller minskar, så kommer han att t.ex. under en arbetstimme bearbeta mer eller mindre bomull än förut och följaktligen bevara mer eller mindre bomullsvärde i en arbetstimmes produkt. Under alla förhållanden kommer han att bevara mer värde på två arbetstimmar än på en.
Bortsett från dess rent symboliska uppträdande i värdetecken, existerar värde endast i ett bruksvärde, ett ting. (Människan själv, betraktad endast som konkret arbetskraft, är ett naturföremål, ett ting, och arbetet självt är en materiell yttring av denna kraft.) Går alltså bruksvärdet förlorat, så går även värdet förlorat. Produktionsmedlets värde däremot går inte förlorat, samtidigt som dess bruksvärde försvinner, emedan det i själva verket endast är bruksvärdets yttre form som upplöses under den bearbetning som omformar det till ett nytt bruksvärde. Värdet kan endast existera i ett bruksvärde, men det är totalt likgiltigt i vilket bruksvärde det existerar, såsom framgår av varornas förvandling. Härav följer, att i arbetsprocessen produktionsmedlens värde övergår till produkten, endast i den mån produktionsmedlen förlorar sitt bytesvärde, i och med att dess självständiga bruksvärde förbrukas. Produktionsmedlet ger produkten endast det värde, som det förlorar som produktionsmedel. Arbetsprocessens materiella faktorer förhåller sig emellertid i detta hänseende olika.
Kolet, som man eldar maskinen med, försvinner spårlöst, likaså oljan, som man smörjer hjulaxeln med, o.s.v. Färger och andra biämnen försvinner också men kommer tillbaka i form av egenskaper hos produkterna. Råmaterialet bildar produktens substans men har ändrat form. Råmaterialet och biämnena förlorar alltså den självständiga gestalt, som de hade då de inträdde i arbetsprocessen som bruksvärden. Annorlunda är det med de egentliga arbetsmedlen. Ett instrument, en maskin, en fabriksbyggnad, ett kärl o.s.v. tjänstgör i arbetsprocessen, endast så länge de bevarar sin ursprungliga gestalt och imorgon åter kan fortsätta i arbetsprocessen i precis samma form som igår. Liksom de under sitt livslopp, arbetsprocessen, bevarar sin självständiga gestalt gentemot produkten, så bevarar de den också, sedan de tjänat ut. Kvarlevorna av maskiner, verktyg, fabriksbyggnader o.s.v. existerar alltjämt åtskilda från de produkter, som de bidrog till att framställa. Under hela den tid, då arbetsmedlet gjorde tjänst i produktionen, från den dag det trädde in i verkstaden till den dag det kastades på skräphögen, har dess bruksvärde helt och hållet förtärts av arbetet, och dess bytesvärde har därmed helt överförts till produkten. Om en spinnmaskin är utsliten efter 10 år, så har också hela dess värde överförts till de produkter, som den bidrog till att framställa under dessa 10 år. Ett arbetsmedels livslängd omfattar alltså ett större eller mindre antal arbetsprocesser, som ständigt upprepas. Och på samma sätt går det med människan. Varje människa kommer dagligen döden 24 timmar närmare, men man kan inte se på varje människa, hur långt hon har kvar. Detta hindrar dock inte livförsäkringsbolagen från att dra mycket säkra och, vad mer är, mycket profitgivande slutsatser om människornas medellivslängd. På samma sätt med arbetsmedlen. Man vet av erfarenhet, hur länge ett arbetsmedel, t.ex. ett visst slags maskin, i genomsnitt varar. Om vi antar, att dess bruksvärde i arbetsprocessen varar endast 6 dagar, så förlorar den varje dag i genomsnitt 1/6 av sitt bruksvärde och avger alltså 1/6 av sitt värde till den dagliga produkten. På detta sätt beräknas alla arbetsmedels förslitning, alltså t.ex. deras dagliga förlust av bruksvärde och motsvarande dagliga överförande av värde till produkterna.
Här visar det sig på ett påtagligt sätt, att ett produktionsmedel aldrig avger mer värde till produkten, än det förlorar i arbetsprocessen genom att dess eget bruksvärde förintas. Om det inte hade något värde att förlora, d.v.s. om det inte vore en produkt av mänskligt arbete, så skulle det inte avge något värde till produkten. Det skulle då bidra till att framställa bruksvärden utan att medverka till att bilda bytesvärden. Detta är fallet med alla produktionsmedel, som utan mänskligt åtgörande finns i naturen, såsom jord, vind, vatten, järnet i malmådern, timret i urskogen o.s.v.
Ett annat intressant fenomen möter oss här. En maskin är t.ex. värd 1.000 p.st. och blir utsliten på 1.000 dagar. I detta fall överföres dagligen 1/1000 av maskinens värde till dess dagliga produkt. Samtidigt, om också med avtagande frekvens, fortsätter maskinen i sin helhet att delta i arbetsprocessen. Det visar sig alltså, att en faktor i arbetsprocessen, ett produktionsmedel, helt och hållet ingår i arbetsprocessen men endast till en del i värdebildningsprocessen. Arbetsmedlen avspeglar skillnaden mellan arbetsprocessen och den värdeskapande processen, genom att samma arbetsmedel i sin helhet ingår i arbetsprocessen, medan det endast delvis ingår i värdebildningen.[193*]
Omvänt kan ett produktionsmedel helt och hållet ingå i värdebildningsprocessen, även om det endast delvis ingår i arbetsprocessen. Låt oss anta, att 15 pund bomull dagligen går tillspillo under spinningen av 115 pund och förvandlas, inte till garn utan till vad engelsmännen kallar devil's dust.[LXVII*] Om normalt 15% går tillspillo som ett oundvikligt svinn i bomullens genomsnittliga bearbetning, så ingår värdet av dessa 15 pund bomull, vilka inte har uppgått i garnet, ändå i garnets värde i likhet med de 100 pund, varav det materiellt består. Bruksvärdet av dessa 15 pund bomull måste gå tillspillo vid tillverkningen av 100 pund garn, och förstöringen av denna bomull är därför en produktionsbetingelse för garnet. Just därför avger den sitt värde till garnet. Detta gäller om arbetsprocessens alla exkrementer,[LXVIII*] åtminstone i den mån de inte på nytt bildar nya produktionsmedel och därmed nya självständiga bruksvärden. Så ser man i de stora maskinfabrikerna i Manchester, hur hela berg av järnavfall, avhyvlat som hyvelspån genom jättelika maskiner, på kvällen fraktas på stora vagnar från fabriken till smältverket för att nästa dag fraktas tillbaka som massivt järn.
Produktionsmedlen överför värde till den nya produkten, endast i samma utsträckning som de förlorar värde i sin roll som produktionsmedel. Det värde som de hade, då de inträdde i arbetsprocessen, eller den arbetstid som krävs för att framställa dem, bildar uppenbarligen gränsen för det värde, som de kan förlora under arbetsprocessen. Produktionsmedlen kan därför aldrig tillföra produkten mer värde än de äger, oberoende av vilken arbetsprocess de tjänar. Hur nyttigt ett arbetsmaterial, ett maskineri, ett produktionsmedel än är: om det kostar 150 p.st., motsvarande låt oss säga 500 arbetsdagar, kan det inte tillföra summan av de arbetsprodukter, vilkas framställning det tjänar, mera värde än 150 p.st. Dess värde bestämmes inte av den arbetsprocess, vari det ingår såsom produktionsmedel, utan av den arbetsprocess, som det utgår från såsom produkt. I arbetsprocessen tjänstgör det endast som bruksvärde, som ett ting med nyttiga egenskaper, och skulle därför inte kunna avge något värde till produkten, om det inte självt hade värde, då det inträdde i arbetsprocessen.[194*]
Då det produktiva arbetet förvandlar produktionsmedlen till beståndsdelar av en ny produkt, kommer dess värde in i ett slags själavandring. Det övergår från den förtärda kroppen till den nygestaltade. Men denna själavandring försiggår liksom bakom ryggen på det verkliga arbetet. Arbetaren kan inte tillsätta nytt arbete, alltså inte skapa nytt värde, utan att bevara gamla värden, ty han måste alltid utföra sitt arbete i en bestämd, nyttig form, och han kan inte utföra det i en bestämd, nyttig form utan att samtidigt använda de gamla produkterna som produktionsmedel för nya produkter och därigenom överföra deras värde till den nya produkten. Det är alltså en naturtillgång hos den verksamma arbetskraften, det levande arbetet, att det bevarar värde, medan det skapar värde, en naturtillgång som inte kostar arbetaren något, men som inbringar kapitalisten mycket, nämligen bevarandet av det kapitalvärde som redan finns.[194a*] Så länge företaget går bra, är kapitalisten så strängt upptagen av sin profitjakt, att han inte ser denna gratistillgång som arbetet ger. Det våldsamma avbrottet i arbetsprocessen, krisen, gör honom på ett hårdhänt sätt uppmärksam på den.[195*]
Det är produktionsmedlens bruksvärde som förtäres, när arbetet genom att förbruka dem framställer nya produkter. Deras värde blir i själva verket inte konsumerat[196*] och kan alltså inte heller reproduceras. Det bevaras, men inte därför att något sker med själva värdet i arbetsprocessen, utan därför att bruksvärdet, vari det ursprungligen ingick, visserligen försvinner men endast för att uppgå i ett annat bruksvärde. Produktionsmedlens värde framträder därför på nytt men blir inte i egentlig mening reproducerat. Det som produceras är det nya bruksvärdet, vari det gamla bytesvärdet åter framträder.[197*]
Helt annorlunda är det med arbetsprocessens subjektiva faktor, den verksamma arbetskraften. Medan arbetet genom sin ändamålsenliga form bevarar och till produkten överför produktionsmedlens värde, bildar varje moment i dess rörelse tillskottsvärde, nytt värde. Vi antar, att produktionsprocessen avbrytes vid den tidpunkt, då arbetaren har framställt ett värde, som motsvarar värdet av hans egen arbetskraft, t.ex. när han efter 6 timmars förlopp har framställt ett värde på 3 shilling. Detta värde utgör produktvärdets överskott utöver värdet av de förbrukade produktionsmedlen. Det är det enda originalvärde, som uppstått inom denna process, den enda del av produktens värde, som har uppkommit under själva processen. Visserligen ersätter det endast de pengar, som kapitalisten har betalat för arbetskraften, eller de pengar som arbetaren har betalat för sina existensmedel. I förhållande till de 3 shilling, som redan är utbetalda, framträder det nya värdet på 3 shilling endast som reproduktion. Men detta värde är verkligen reproducerat, inte endast skenbart som produktionsmedlens värde. Det ena värdets ersättning genom det andra förmedlas här genom ett nyskapande av värde.
Vi vet dock redan, att arbetsprocessen fortsätter utöver den tidpunkt, då ett värde, som motsvarar arbetskraftens värde, har blivit reproducerat och tillförts arbetsföremålet. I stället för de 6 timmar, som vore tillräckliga för detta ändamål, varar arbetsprocessen t.ex. 12 timmar. Genom arbetskraftens verksamhet reproduceras alltså inte endast dess eget värde, utan det produceras också ett överskottsvärde. Detta mervärde motsvarar överskottet av produkternas värde utöver värdet av de beståndsdelar, som har ingått i dem, alltså värdet av produktionsmedlen och arbetskraften.
I det vi visade, vilken roll varje enskild faktor i arbetsprocessen spelade, när produktens värde bildades, karakteriserade vi i själva verket de funktioner, som kapitalets olika beståndsdelar utövar under sin egen värdeökning. Överskottet av produkternas totalvärde, jämfört med värdet av de förbrukade tingen, är det värdeökade kapitalets överskott utöver det kapital som ursprungligen satsades. Produktionsmedel å ena sidan, arbetskraft å den andra, det är endast de olika former som det ursprungliga kapitalvärdet antog, då det kastade av sin penningform och förvandlades till olika faktorer i arbetsprocessen.
Värdestorleken i den del av kapitalet, som omsättes i produktionsmedel, d.v.s. i råmaterial, biämnen och arbetsmedel, förändras alltså inte i produktionsprocessen. Jag kallar den därför konstant kapitaldel, eller kortare: konstant kapital.
Värdet av den del av kapitalet, som omsatts i arbetskraft, förändras däremot i produktionsprocessen. Dess eget värde reproduceras, och dessutom produceras ett överskott utöver dess eget värde, ett mervärde, som varierar, kan vara större eller mindre. Denna del av kapitalet förvandlas oavbrutet från en konstant storhet till en variabel. Jag kallar den därför variabel kapitaldel, eller kortare: variabelt kapital. Samma beståndsdelar av kapitalet, som från arbetsprocessens synpunkt kan särskiljas som objektiva och subjektiva faktorer, som produktionsmedel och arbetskraft, kan från värdeökningens synpunkt särskiljas som konstant kapital och variabelt kapital.
Det konstanta kapitalets begrepp utesluter inte alls en värderevolution hos beståndsdelarna. Vi antar, att ett pund bomull idag kostar 1 shilling och imorgon stiger till 2 shilling på grund av felslagen bomullsskörd. Den gamla bomullen, som fortfarande bearbetas, är köpt till ett värde av 1 shilling men tillför nu produkten ett värde av 2 shilling. Och den bomull som redan är spunnen, som kanske redan cirkulerar på marknaden som garn, tillför också produkten det dubbla av sitt ursprungliga värde. Men det är uppenbart, att dylika värdesvängningar är oberoende av bomullens värdeökning under spinningen. Om den gamla bomullen ännu inte hade gått in i arbetsprocessen, kunde den nu åter säljas för 2 shilling pr pund i stället för 1 shilling. Ju färre arbetsprocesser bomullen har genomgått, desto säkrare är detta resultat. Vid sådana värderevolutioner är det därför en regel för all spekulation, att man skall spekulera i råmaterialet i dess minst förarbetade form, alltså hellre i garn än i tyg, hellre i själva bomullen än i garnet. Värdeförändringen uppkommer här i den process som producerar bomull, inte i den process där bomullen tjänar som produktionsmedel och därför fungerar som konstant kapital. En varas värde är visserligen bestämt av den arbetsmängd den innehåller, men denna arbetsmängd är själv samhälleligt bestämd. Om den arbetstid, som är samhälleligt nödvändig för dess produktion, förändras - och samma bomullsmängd t.ex. representerar ett större kvantum arbete vid ogynnsam skörd - så sker en återverkan på den gamla varan, vilken ju alltid gäller som genomsnittsexemplar av sin art.[198*] Dess värde mätes alltid med hänsyn till det samhälleligt nödvändiga arbetet under de aktuella samhällsförhållandena.
Liksom råmaterialets värde kan växla, kan värdet växla även på de arbetsmedel, som tjänstgör i produktionsprocessen, maskineri o.s.v., alltså även den del av värdet som de avger till produkten. Om t.ex. som följd av en ny uppfinning ett visst slags maskineri kan framställas med mindre arbete än tidigare, så minskar värdet av det gamla maskineriet mer eller mindre och överför därför förhållandevis mindre värde till produkten. Men även här sker värdeförändringen utanför den produktionsprocess, där maskinen fungerar som produktionsmedel. I denna process avger den aldrig mer värde, än den själv äger.
En förändring av förhållandet mellan konstant och variabelt kapital ändrar ingenting i olikheten mellan de funktioner, som dessa två beståndsdelar av kapitalet utför, lika litet som en förändring av produktionsmedlens värde ändrar deras karaktär av konstant kapital, trots att den återverkar på produktionsmedlens värde, sedan de inträtt i arbetsprocessen. Arbetsprocessens tekniska betingelser kan t.ex. förändras på så sätt, att där tidigare 10 arbetare förarbetade en relativt liten mängd råmateriel med 10 verktyg av ringa värde, där förarbetar nu 1 arbetare med en dyrbar maskin 100 gånger så mycket råmaterial. I detta fall har det konstanta kapitalet, d.v.s. produktionsmedlens värde, ökat kraftigt, medan den variabla delen av kapitalet, den del som är nedlagd i arbetskraft, kraftigt minskat. Dylika växlingar förändrar dock endast storleksförhållandet mellan konstant och variabelt kapital eller den proportion, vari hela kapitalet delas i konstanta och variabla beståndsdelar, men berör däremot inte funktionsskillnaden mellan konstant och variabelt kapital.
Det mervärde, som det satsade kapitalet - här kallat C - har frambragt under produktionen, eller värdeökningen av det satsade kapitalvärdet C, framstår närmast som ett överskott, enär produktens värde är större än summan av de värden, som har förbrukats under dess produktion.
Kapitalet C består av två delar: en penningsumma c, som utbetalas för produktionsmedel, och en annan penningsumma v, som utbetalas för arbetskraft; c betecknar den värdedel, som förvandlats till konstant kapital, v den till variabelt kapital förvandlade delen. Ursprungligen är alltså C = c + v. Det satsade kapitalet är t.ex. 500 p.st., varav 410 p.st. utgör konstant kapital (c) och 90 p.st., variabelt kapital (v). Som slutresultat av produktionsprocessen framkommer en vara, vars värde är (c + v) + m, där m betecknar mervärdet; t.ex. 410 p.st. (c) + 90 p.st. (v) + 90 p.st. (m). Det ursprungliga kapitalet C har förvandlats till C', från 500 p.st. till 590 p.st. Skillnaden mellan dem är = m, ett mervärde på 90. Då summan av de värden, som förbrukats, är lika med värdet av det satsade kapitalet, är det i själva verket en tavtologi, att skillnaden mellan produktens värde och summan av de värden, som förbrukats under produktionen, är lika med ökningen av det satsade kapitalets värde eller lika med det skapande mervärdet.
Emellertid kan det vara skäl att undersöka denna tavtologi lite närmare. Det som jämföres med produktvärdet, är värdet av de ting, som förbrukades vid produktens framställning. Men vi har sett, att den del av det konstanta kapitalet, som består av arbetsmedel, endast avger en del av sitt värde till produkten, medan återstoden fortfarande är kvar i sin gamla existensform. Då den senare inte spelar någon roll vid värdebildningen, kan vi här helt bortse från den. Att ta med den i räkningen skulle inte ändra resultatet. Anta, att c = 410 p.st. består av råmaterial för 312 p.st., biämnen för 44 p.st. och maskinslitage i processen för 54 p.st., men att värdet av det verkligen använda maskineriet är 1.054 p.st. Vi tar bara med de 54 p.st., som maskineriet förlorar i värde under arbetet och därmed avger till produkten. Om vi tar med de 1.000 p.st., som alltjämt finns kvar i sin gamla form som ångmaskin o.s.v., så måste vi ta med samma belopp både som en del av det tillskjutna värdet och som en del av produktens värde[198a*] och skulle då få 1.500 respektive 1.590 p.st. Skillnaden eller mervärdet skulle liksom förut vara 90 p.st. Med konstant kapital, satsat i värdeproduktionen, avser vi därför alltid endast värdet av de produktionsmedel, som förbrukas under produktionen, där inte motsatsen klart framgår av sammanhanget.
Med denna förutsättning återvänder vi till formeln C = c + v, som förvandlas till C' = (c + v) + m och just därigenom förvandlas från C till C'. Vi vet, att värdet av det konstanta kapitalet endast återuppstår i produkten. Det verkliga nya värde, som alstras under arbetsprocessen, är alltså något helt annat än värdet av den framställda produkten. Det är därför inte, som det vid ett hastigt påseende ser ut, (c + v) + m eller 410c + 90v + 90m utan v + m eller 90 v + 90 m. Den nyskapade värdeprodukten är alltså inte 590 p.st. utan 180 p.st. Om c, det konstanta kapitalet, vore = 0, om det med andra ord funnes industrigrenar, där kapitalisten endast behövde använda material, som finns färdigt i naturen, samt arbetskraft, men inga producerade produktionsmedel, varken råmaterial, biämnen eller verktyg, så funnes ingen konstant värdedel att överföra till produkten. Denna beståndsdel av produktvärdet, i vårt exempel 410 p.st., skulle falla bort, men värdeprodukten av 180 p.st., som innehåller 90 p.st. mervärde, skulle förbli lika stor, vilken värdesumma c än föreställde. Vi finge då C = 0 + v = v och C', det förökade kapitalet, = 0 + v + m. Alltså vore C' - C nu liksom förut = m. Om tvärtom m vore = 0, om med andra ord arbetskraften, vars värde satsas i det variabla kapitalet, endast producerade sin egen ekvivalent, så bleve C = c + v och C' (produktvärdet) = (c + v) + 0, alltså C = C'. Det satsade kapitalet hade inte förökats.
Vi vet i själva verket redan, att mervärdet endast är en följd av den värdeförändring, som försiggår med v, den kapitaldel, som omsatts i arbetskraft, att alltså v + m = v + Δv (v + ett inkrement av v). Men värdets verkliga och relativa förändring fördunklas därigenom, att det variabla kapitalets tillväxt även medför en ökning av totalkapitalet. Det var från början 500 och har växt till 590. Den rena analysen av processen kräver alltså, att man fullständigt bortser från den del av produktens värde, som endast är det konstanta kapitalet i ny gestalt. Man sätter alltså det konstanta kapitalet = 0 i överensstämmelse med en lag inom matematiken, som användes när man opererar med konstanta och variabla storheter och den konstanta storheten endast är förbunden med den variabla genom addition eller subtraktion.
En annan svårighet uppkommer ur det variabla kapitalets ursprungliga form. Så är i föregående exempel C' = 410 p.st. konstant kapital+ 90 p.st. variabelt kapital + 90 p.st. mervärde. Men 90 p.st. är en given, alltså konstant storhet, och det verkar därför orimligt att behandla den som en variabel storhet. Men v, eller 90 p.st. variabelt kapital, är här i själva verket endast symbol för den process, som detta värde genomlöper. Det kapital, som satsas vid inköpet av arbetskraft, är en bestämd mängd materialiserat arbete, alltså en konstant värdestorhet liksom värdet av den inköpta arbetskraften. Men i själva produktionsprocessen inträder verksam arbetskraft i stället för de tillskjutna 90 p.st., dött arbete avlöses av levande arbete, en stillastående storhet av en storhet i rörelse, en konstant storhet av en variabel. Resultatet är en reproduktion av v plus ett inkrement av v. Från den kapitalistiska produktionens ståndpunkt är hela detta förlopp ingenting annat än en vidare utveckling av det ursprungligen konstanta värde, som omsattes i arbetskraft. Detta värde tillgodoräknas både själva processen och dess resultat. Om uttrycket 90 p.st. variabelt kapital eller självförökande värde förefaller innehålla motsägelser, så är dessa endast uttryck för en i den kapitalistiska produktionen inneboende motsägelse.
Att sätta det konstanta kapitalet = 0 förefaller vid första ögonkastet egendomligt. I praktiken gör man det emellertid jämt och ständigt. Skall man t.ex. beräkna Englands vinst på bomullsindustrin, så bortser man helt från värdet av den bomull, som importerats från Förenta Staterna, Indien, Egypten o.s.v.; d.v.s. det kapitalvärde, som återuppstår i produkten, sättes = 0.
Visserligen är det så, att inte endast mervärdets förhållande till den del av kapitalet, ur vilken det direkt uppkommer och vars värdeförändring det återspeglar, utan också dess förhållande till det satsade totalkapitalet har stor ekonomisk betydelse. Vi kommer därför att utförligt behandla detta förhållande i tredje boken. För att det skall bli möjligt att föröka en del av kapitalet genom att omsätta det i arbetskraft, måste en annan del av kapitalet förvandlas till produktionsmedel. För att det variabla kapitalet skall fungera, måste man tillskjuta konstant kapital i en proportion, som är beroende av arbetsprocessens tekniska karaktär. Men den omständigheten, att man i en kemisk process använder retorter och andra utensilier, hindrar inte att man vid analysen bortser från själva retorten. Om värdeskapande och värdeförändring betraktas i renodlad form, ser man, att produktionsmedlen, det konstanta kapitalets materiella gestalter, endast levererar det material, i vilket det aktiva, värdeskapande arbetet skall kristalliseras. Det är därför likgiltigt, av vilket slag detta material är, om det är bomull eller järn. Det är också likgiltigt, vilket värde detta material har. Det behövs bara, att det finns i tillräcklig mängd för att kunna absorbera den arbetsmängd, som förbrukas under produktionsprocessen. Om denna mängd finns, så kan dess värde stiga eller falla, eller den kan vara värdelös som jord och hav, utan att värdeskapandets och värdeförändringens process beröres därav.[199*]
Vi sätter alltså närmast den konstanta kapitaldelen lika med noll. Det satsade kapitalet reduceras därför från c + v till v och produktvärdet (c + v) + m till värdeprodukten v + m. Om värdeprodukten, resultatet av det arbete som förbrukas under hela produktionsprocessen, är 180 p.st., så måste vi dra ifrån värdet av det variabla kapitalet, 90 p.st., för att få mervärdet, som är = 90 p.st. Dessa 90 p.st. är här uttrycket för det producerade mervärdets absoluta storlek. Men mervärdets relativa storlek, det förhållande vari det variabla kapitalet har ökats, bestämmes uppenbarligen av förhållandet mellan mervärde och variabelt kapital eller kan uttryckas i kvoten m/v, i vårt exempel alltså 90/90 = 100%. Detta förhållande mellan mervärdets storlek och det variabla kapitalets storlek eller den relativa ökningen av det variabla kapitalet kallar jag mervärdekvot.[200*]
Vi har sett, att arbetaren under en del av arbetsprocessen endast producerar värdet av sin egen arbetskraft, d.v.s. värdet av sina nödvändiga existensmedel. Då han producerar under förhållanden, som baseras på samhällelig arbetsdelning, producerar han inte själv sina existensmedel direkt, utan han tillför i stället en bestämd vara, t.ex. garn, ett värde som motsvarar värdet av hans existensmedel eller de pengar varmed han köper dem. Den del av arbetsdagen, som går åt härtill, är större eller mindre, allteftersom värdet av de existensmedel, som han i genomsnitt behöver pr dag, är större eller mindre, alltså i överensstämmelse med den genomsnittliga dagliga arbetstid, som är nödvändig för att producera dem. Om värdet av hans dagliga existensmedel i genomsnitt motsvarar 6 använda arbetstimmar, så måste arbetaren dagligen arbeta i genomsnitt 6 timmar för att producera ett motsvarande värde. Om han inte arbetade för kapitalisten utan oberoende, för egen räkning, så måste han i alla fall, under i övrigt lika förhållanden, arbeta lika stor del av dagen för att reproducera värdet av sin arbetskraft eller för att skaffa sig de existensmedel, som är nödvändiga för att hålla honom vid liv och oavbrutet förnya hans kropps funktioner. Under den del av arbetsdagen, som han använder för att producera arbetskraftens dagsvärde, låt oss säga 3 shilling, frambringar han emellertid endast ersättning för det värde som kapitalisten redan har betalat.[200a*] Genom det nya värde som skapas ersätter han endast det satsade variabla kapitalvärdet, och denna produktion av värde framträder därför som ren reproduktion. Den del av arbetsdagen, under vilken denna reproduktion försiggår, kallar jag nödvändig arbetstid och det därvid utförda arbetet nödvändigt arbete.[201*] Det är nödvändigt för arbetaren, emedan det är oberoende av hans arbetes samhälleliga form. Det är nödvändigt för kapitalet och dess värld, emedan dess grundval är arbetarens oavbrutna existens.
Arbetsprocessens andra period, då arbetaren knogar utöver det nödvändiga arbetets gränser, kostar honom visserligen arbete, förbrukning av arbetskraft, men skapar inget värde åt honom själv. Den skapar mervärde, vilket för kapitalisten har samma tjusning som en skapelse ur tomma intet. Denna del av arbetsdagen kallar jag surplus-arbetstid och det därvid förbrukade arbetet merarbete (surplus labour). Likaväl som insikten, att värdet är kristalliserad arbetstid, materialiserat arbete, utgör grundvillkoret för undersökning av värdet överhuvud, kan man inte heller få något grepp om mervärdet, förrän man gjort klart för sig, att det är kristalliserad merarbetstid, materialiserat merarbete. Det enda som skiljer de ekonomiska samhällssystemen från varandra, t.ex. slaveriets samhälle från lönarbetets, är de former under vilka detta merarbete avpressas den omedelbare producenten, arbetaren.[202*]
Då värdet av det variabla kapitalet är lika med värdet av den inköpta arbetskraften, och då värdet av denna arbetskraft bestämmer arbetsdagens nödvändiga del, medan mervärdet å sin sida bestämmes av arbetsdagens överskjutande del, så följer härav: Mervärdet förhåller sig till det variabla kapitalet som merarbetet till det nödvändiga arbetet, eller mervärdekvoten
| m | merarbete | ||
| = | . | ||
| v | nödvändigt arbete |
Bägge proportionerna uttrycker samma förhållande i olika form, den ena i materialiserat arbete, den andra i levande, aktivt arbete.
Mervärdekvoten är därför det exakta uttrycket för graden av kapitalets exploatering av arbetskraften eller kapitalistens exploatering av arbetaren.[202a*]
I vårt exempel var produktens värde = 410 p.st. c + 90 p.st. v + 90 p.st. m, det satsade kapitalet = 500 p.st. Då mervärdet är = 90 och det satsade kapitalet = 500, skulle man med den vanliga beräkningsmetoden få ut, att mervärdekvoten (som man förväxlar med profitkvoten) är = 18%, ett så lågt relationstal, att det borde djupt röra Carey och andra herrar, som söker inbilla oss, att arbetarnas och kapitalisternas intressen sammanfaller. Men i själva verket är mervärdekvoten inte m/c eller m/(c + v) utan m/v, alltså inte 90/500 utan 90/90 = 100%, mer än fem gånger den skenbara exploateringsgraden. Ehuru vi i det använda exemplet inte känner arbetsdagens absoluta längd, inte heller arbetsprocessens period (dag, vecka o.s.v.) och slutligen inte antalet arbetare, som det variabla kapitalet på 90 p.st. samtidigt sätter i verksamhet, visar dock mervärdekvoten m/v, som kan utbytas mot mervärde/nödvändigt arbete det exakta förhållandet mellan arbetsdagens två beståndsdelar. Det är 100%. Arbetaren har alltså arbetat åt sig själv den ena hälften av dagen och åt kapitalisten den andra hälften.
Metoden för beräkning av mervärdekvoten är alltså i korthet denna: Vi tar produkternas totalvärde och sätter de konstanta kapitalvärden, som återuppträder i produkten, = 0. Det värde som återstår är det enda värde, som verkligen har uppkommit under produktionen av varan. Om mervärdet är givet, så drar vi det från värdeprodukten för att få fram det variabla kapitalet. Förfarandet blir det omvända, om vi känner det variabla kapitalet och söker mervärdet. Om bägge är givna, behöver vi endast utföra slutoperationen, beräkna mervärdets förhållande till det variabla kapitalet, m/v.
Hur enkel metoden än är, anser vi dock lämpligt att genom några exempel träna upp läsaren i det grundläggande men för honom ovana åskådningssättet.
Vi tar som första exempel ett spinneri med 10.000 spindlar, som spinner garn nr 32 av amerikansk bomull och i medeltal producerar 1 pund garn pr spindel och vecka. Avfallet är 6%. Alltså omvandlas varje vecka 10.600 pund bomull till 10.000 pund garn och 600 pund avfall. I april 1871 kostar denna bomull 7% pence[LXXIII*] pr pund, alltså för 10.600 pund i runt tal 342 p.st. De 10.000 spindlarna kostar, inklusive spinnmaskineri och ångmaskin, 1 p.st. pr spindel, alltså 10.000 p.st. Slitaget utgör 10 % = 1.000 p.st. eller pr vecka 20 p.st. Hyran för fabrikslokalerna är 300 p.st. eller 6 p.st. pr vecka. Kol (4 pund pr timme och hästkraft, för 100 indikerade hästkrafter och 60 timmar pr vecka, inklusive lokalernas uppvärmning): 11 ton pr vecka till 8 shilling 6 pence pr ton, alltså i runt tal 4½ p.st. pr vecka; gas 1 p.st. pr vecka, olja 4½ p.st. pr vecka; alltså för samtliga biämnen summa 10 p.st. pr vecka. Således är den konstanta värdedelen 378 p.st. pr vecka. Arbetslönen utgör 52 p.st. pr vecka. Konstant och variabelt kapital blir alltså tillsammans 378 + 52 = 430 p.st. pr vecka.
Garnpriset är 121/4 pence pr pund, för 10.000 pund alltså 510 p.st. För att finna mervärdet måste vi minska totalproduktens värde, 510 p.st., med det förbrukade konstanta och variabla kapitalet, 430 p.st., alltså 510 - 430 = 80 p.st. i mervärde. Vi sätter den konstanta värdedelen, 378 p.st., = 0, då den inte spelar någon roll i värdebildningen för veckan. Då återstår en värdeprodukt för veckan av 132 = 52 v + 80 m. Mervärdekvoten är alltså 80/52 = 15311/13%. Om arbetsdagen är i genomsnitt 10 timmar, får vi resultatet: nödvändigt arbete 311/33 timmar, merarbete 62/33 timmar.[203*]
Jacob ger ett annat exempel från år 1815, som visserligen är mycket bristfälligt, enär flera uppgifter saknas, men som dock är användbart för vårt ändamål. Han antar ett vetepris på 80 shilling pr quarter och en genomsnittsavkastning av 22 bushels pr acre, så att varje acre inbringar 11 p.st. [64]
| Värdeproduktion pr acre | ||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Utsäde (vete) | 1 | p.st. | 9 | sh. | Tionden o. skatter | 1 | p.st. | 1 | sh. | |||
| Gödning | 2 | ,, | 10 | ,, | Jordränta | 1 | ,, | 8 | ,, | |||
| Arbetslön | 3 | ,, | 10 | ,, | Arrendatorns profit och ränta |
1 | ,, | 2 | ,, | |||
| Summa | 7 | p.st. | 9 | sh. | Summa | 3 | p.st. | 11 | sh. | |||
Under förutsättning att produktens pris är = dess värde, fördelas här mervärdet på de olika rubrikerna profit, ränta, tionden o.s.v. Själva rubrikerna intresserar oss inte. Vi lägger ihop posterna och får ett mervärde på 3 p.st. 11 shilling. De 3 p.st. 19 shilling för utsäde och gödningsmedel sätter vi som konstant kapital = 0. Då återstår det satsade variabla kapitalet, 3 p.st. 10 shilling, och i dess ställe har ett nyvärde på 3 p.st. 10 sh. + 3 p.st. 11 sh.
producerats. Alltså utgör m/v = (3 p.st. 11 sh.)/(3 p.st. 10 sh.) mer än 100 %. Arbetaren använder mer än hälften av sin arbetsdag för att producera ett mervärde, som olika personer under diverse förevändningar delar sinsemellan.[203a*]
Vi återvänder nu till det exempel, som visade hur kapitalisten förvandlar pengar till kapital. Hans spinneriarbetares nödvändiga arbete utgjorde 6 timmar, merarbetet var lika stort, och arbetskraftens exploateringsgrad var alltså 100%.
Produkten av en 12 timmars arbetsdag är 20 pund garn till ett värde av 30 shilling. Inte mindre än 8/10 av detta garnvärde (24 shilling) motsvarar värdet av de förbrukade produktionsmedlen (20 pund bomull för 20 shilling, spindel o.s.v. för 4 shilling) eller består av konstant kapital. De övriga 2/10 av garnets värde är det nya värde på 6 shilling, som har uppstått under spinningen, varav hälften ersätter arbetskraftens värde eller det variabla kapitalet och den andra hälften skapar ett mervärde på 3 shilling. Totalvärdet av dessa 20 pund garn är alltså sammansatt på följande sätt: garnvärde 30 shilling = 24 c + 3 v + 3 m.
Då detta totalvärde är nedlagt i en produkt på 20 pund garn, måste de olika delarna av detta totalvärde kunna betraktas som proportionella delar av produkten.
När ett värde på 30 shilling är nedlagt i 20 pund garn, så är 8/10 av detta värde eller det konstanta kapitalet på 24 shilling nedlagt i 8/10 av produkten eller i 16 pund garn. Därav motsvarar 131/3 pund värdet av råmaterialet eller den förbrukade bomullen, vars värde är 20 shilling, 22/3 pund motsvarar värdet av de förbrukade biämnena och arbetsmedlen, spindlar o.s.v., vilkas värde är 4 shilling.
131/3 pund garn motsvarar alltså den bomull, som har förbrukats vid framställningen av 20 pund garn, råmaterialet för hela produkten, men inte heller mer. Visserligen innehåller dessa 131/3 pund garn endast 131/3 pund bomull till ett värde av 131/3 shilling, men det nya värdet på 62/3 shilling bildar en ersättning för den bomull, som har förbrukats under framställningen av de övriga 62/3 pund garn. Resultatet är detsamma, som om bomull hade tagits från de 62/3 pund garn och stoppats in i de 131/3 pund garn. Dessa innehåller nu å andra sidan inte det minsta grand av de förbrukade biämnenas och arbetsmedlens värde eller av det nyvärde, som bildats under spinnprocessen.
På samma sätt föreställer återstående 22/3 pund garn, vari resten av det konstanta kapitalet (= 4 shilling) ligger, ingenting annat än värdet av de biämnen och arbetsmedel, som förbrukats i totalprodukten, de 20 pund garn.
Dessa 8/10 av produkten eller 16 pund garn innehåller därför i detta sammanhang inget spinnarbete och har inte absorberat något arbete under spinnprocessen, trots att de som bruksvärde betraktade, som garn, är producerade av spinnarbetet i lika hög grad som de övriga delarna av produkten. Det är som om de hade förvandlats till garn utan att spinnas, som om deras garngestalt endast vore lögn och bedrägeri. När kapitalisten säljer dem för 24 shilling, som han använder för att köpa tillbaka sina produktionsmedel, visar det sig i själva verket, att 16 pund garn endast är bomull, spindel, kol o.s.v. - i förklädnad.
Omvänt föreställer de övriga 2/10 av produkten, 4 pund garn, nu ingenting annat än det nya värde på 6 shilling, som har skapats under 12 timmars spinnprocess. Det som fanns i dem av de förbrukade råmaterialens och arbetsmedlens värde, har redan uttagits och överflyttats till de första 16 pund garn. Det spinnarbete, som är materialiserat i 20 pund garn, har nu koncentrerats i 2/10 av produkten. Det är, som om spinnaren hade framställt 4 pund garn ur tomma luften eller med hjälp av bomull och spindlar, som fanns i naturen utan människors åtgörande, och som därför inte tillförde produkten något värde.
Av de 4 pund garn, vari alltså hela värdeprodukten av den dagliga spinnprocessen existerar, representerar den ena hälften endast ersättningsvärdet för den förbrukade arbetskraften, alltså det variabla kapitalet 3 shilling, de andra 2 punden garn endast mervärdet 3 shilling.
Då spinnarens 12 arbetstimmar frambringar ett värde på 6 shilling, motsvarar ett garnvärde på 30 shilling 60 arbetstimmar. Detta värde är nedlagt i 20 pund garn, varav 8/10 eller 16 pund är resultatet av 48 arbetstimmar, som förbrukades före spinnprocessen och som frambragte garnets produktionsmedel; 2/10 eller 4 pund är däremot resultatet av de 12 arbetstimmar, som förbrukades under spinnprocessen.
Tidigare har vi sett, att garnets värde är lika med summan av det nya värde, som skapades under dess produktion, plus det värde som redan i förväg förelåg i produktionsmedlen. Nu har det visat sig, hur de funktions- eller begreppsmässigt olika beståndsdelarna i produktvärdet kan uttryckas i proportionella delar av själva produkten.
Att resultatet av arbetsprocessen, produkten, på detta sätt uppdelas i olika mängder, varav den ena endast representerar det konstanta kapitalet eller det arbete, som är nedlagt i produktionsmedlen, den andra endast det variabla kapitalet eller det nödvändiga arbete, som är nedlagt under produktionsprocessen, medan en tredje del endast representerar merarbetet eller mervärdet - allt detta är lika enkelt som betydelsefullt, vilket kommer att visa sig under dess senare tillämpning på invecklade och ännu olösta problem.
Vi har just betraktat totalprodukten som det färdiga resultatet av arbetsdagens 12 timmar. Men vi kan också följa den under uppkomstprocessen och ändå framställa produktens enskilda delar som representanter för funktionellt olika delar av produktionsprocessen.
Spinnaren producerar på 12 timmar 20 pund garn, alltså på 1 timme 12/3 pund och på 8 timmar 131/3 pund, således en produkt av samma värde som den bomull, som förbrukades under hela arbetsdagen. På samma sätt producerar han under nästa timme + 36 minuter 22/3 pund garn, vilket motsvarar värdet av de arbetsmedel som förbrukades under de 12 arbetstimmarna. Under följande timme +12 minuter producerar han 2 pund garn = 3 shilling, ett produktvärde som är lika med hela den värdeprodukt, som han skapar under 6 timmars nödvändigt arbete. Slutligen producerar han under den sista 11/5 timmen 2 pund garn, vars värde är lika med det mervärde som hans arbete frambringar på 6 timmar. Detta slags beräkning utnyttjas dagligen av den engelske industriidkaren, då han t.ex. säger, att han under de första 8 timmarna eller 2/3 av arbetsdagen tjänar in sitt utlägg för bomullen o.s.v. Som man ser, är formeln riktig. I själva verket är det endast den första formeln, överförd från rummet, där produktens delar ligger färdiga bredvid varandra, till tiden, där de följer efter varandra. Formeln kan emellertid också åtföljas av ytterst barbariska idéer, i synnerhet i hjärnorna hos dem som har lika stort praktiskt intresse av själva värdeökningen som intresse av att teoretiskt misstolka den. Man kan t.ex. inbilla sig, att vår spinnare under de första 8 timmarna producerar eller ersätter värdet av bomullen, under den följande timmen + 36 minuter värdet av de förbrukade arbetsmedlen, under följande timme +12 minuter värdet av arbetslönen, medan endast den berömda "sista timmen" ägnas fabrikanten och användes till att producera mervärde. Så påstår man, att spinnaren klarar av det dubbla underverket att producera bomull, spindel, ångmaskin, kol, olja o.s.v., samtidigt som han spinner med dem, och att göra om en arbetsdag med given arbetsintensitet till fem sådana dagar. I vårt exempel kräver nämligen produktionen av råmaterial och arbetsmedel 24/6 arbetsdagar eller 4 arbetsdagar à 12 timmar, medan förvandlingen till garn kräver ytterligare en 12 timmars arbetsdag. Vi skall nu med hjälp av ett berömt historiskt exempel visa, att rovgirigheten tror på dylika underverk, och att den aldrig behöver sakna de doktrinära sykofanter, som åtar sig att bevisa att undret sker.
En vacker morgon år 1836 blev den både för sin ekonomiska vetenskap och sin eleganta penna ryktbare Nassau W. Senior - som man kunde kalla skönanden bland de engelska ekonomerna - kallad till Manchester för att där lära sig politisk ekonomi i stället för att lära ut den i Oxford. Fabrikanterna hade utsett honom till ledare i kampen mot den nyligen utfärdade Factory act [65] och den mera långtgående agitationen för tiotimmarsdagen. Med sitt vanliga praktiska skarpsinne hade de insett, att herr professorn "wanted a good deal of finishing".[LXXIV*] De införskrev honom därför till Manchester. Herr professorn å sin sida har stilistiskt utformat den lektion, som fabrikanterna i Manchester gav honom, i pamfletten "Letters on the Factory Act, as it affects the cotton manufacture", London 1837. Här kan man bl.a. finna följande uppbyggliga läsning:
"Under den nuvarande lagen kan ingen fabrik, som sysselsätter personer under 18 år, arbeta mer än 11½ timme pr dag, d.v.s. 12 timmar under de första 5 veckodagarna och 9 timmar på lördagen. Den följande analysen (!) visar nu, att i en sådan fabrik hela nettovinsten uppkommer under den sista arbetstimmen. En fabrikant satsar 100.000 p.st. - 80.000 p.st. i fabriksbyggnader och maskiner, 20.000 i råmaterial och arbetslön. Förutsatt att kapitalet omsättes en gång årligen och att bruttovinsten utgör 15%, måste fabriken årligen omsätta varor till ett värde av 115.000 p.st. ... Av dessa 115.000 p.st. producerar var och en av de 23 halva arbetstimmarna dagligen 5/115 eller 1/23. Av de 23/23, som frambringar hela beloppet 115.000 p.st. (constituting the whole 115.000 p.st.), ersätter 20/23, d.v.s. 100.000 av de 115.000, endast kapitalet; 1/23 eller 5.000 p.st. av de 15.000 i bruttovinst (!) ersätter slitaget på byggnader och maskiner. De återstående 2/23, d.v.s. varje dags båda sista halvtimmar, frambringar nettovinsten på 10%. Om därför fabriken med oförändrade priser finge arbeta 13 timmar pr dag i stället för 11½, så skulle nettovinsten mer än fördubblas, ifall det cirkulerande kapitalet ökades med ungefär 2.600 p.st. Om å andra sidan arbetsdagen förkortades med en timme, skulle nettovinsten försvinna, med 1½ timmes förkortning även bruttovinsten."[204*]
Och detta kallar herr professorn en "analys!" Om han trodde på fabrikanternas jämmer, att arbetaren slösar bort dagens bästa tid med att producera eller ersätta värdet av byggnader, bomull, kol o.s.v., så vore varje analys överflödig. Han skulle då helt enkelt svara:
Mina herrar! Om ni låter arbetet fortgå i 10 timmar i stället för 11½, så kommer under för övrigt oförändrade förhållanden den dagliga förbrukningen av bomull, maskineri o.s.v. att minska med 1½ timme. Ni vinner alltså precis lika mycket som ni förlorar. Era arbetare kommer i framtiden att slösa bort 1½ timme mindre för reproduktion eller ersättning av det satsade kapitalvärdet. Om han däremot inte trodde dem på deras ord utan som sakkunnig ansåge en analys vara behövlig, så måste han, när det gäller en fråga, som uteslutande angår nettovinstens förhållande till arbetsdagens längd, framförallt hemställa till herrar fabrikanter att inte blanda ihop maskiner, fabriksbyggnader, råmaterial och arbete huller om buller utan godhetsfullt hålla isär från varandra å ena sidan det konstanta kapital, som ligger i fabriksbyggnader, maskineri, råmaterial o.s.v., och å andra sidan det kapital, som har utbetalats i arbetslön. Visar det sig då, att arbetaren, enligt fabrikantens sätt att räkna, på 2 halva eller 1 arbetstimme reproducerar eller ersätter arbetslönen, så borde analytikern fortsätta sålunda:
Enligt er uppgift producerar arbetaren under näst sista timmen sin arbetslön och under den sista timmen ert mervärde eller nettovinsten. Då han under samma tidslängd producerar lika stora värden, har produkten av näst sista timmen samma värde som den sista timmens produkt. Vidare producerar han värde, endast när han presterar arbete, och arbetsmängden mätes genom arbetstiden. Denna utgör enligt er uppgift 11½ timmar pr dag. En del av denna tid använder han till produktion eller ersättning av sin arbetslön, resten till produktion av er nettovinst. Något annat gör han inte under arbetsdagen. Men då, enligt uppgift, hans lön och det mervärde han åstadkommer är lika stora värden, så producerar han tydligen sin arbetslön på 53/4 timmar och er nettovinst under de övriga 53/4 timmarna. Då vidare värdet av det garn, som är resultatet av 2 timmars arbete, är lika med värdet av hans arbetslön plus er nettovinst, så måste detta garnvärde motsvara 11½ arbetstimmar. Värdet av det garn, som framställes under den näst sista timmen, motsvarar 53/4 arbetstimmar och värdet av det garn, som produceras under den sista timmen, lika mycket.
Vi kommer nu till en ömtålig punkt. Alltså, pass på! Den näst sista arbetstimmen är en vanlig arbetstimme liksom den första. Varken mer eller mindre. Hur kan då en spinnare på en timme producera ett garnvärde, som motsvarar 53/4 arbetstimmar? Han utför i verkligheten inget sådant underverk. Vad han producerar i bruksvärde på en timme, är en bestämd mängd garn. Värdet av detta garn motsvarar 53/4 arbetstimmar, varav 43/4 utan hans åtgörande redan finns i de produktionsmedel, som förbrukas under en timme, i bomull, maskineri o.s.v., medan 4/4 eller 1 timme framställes av honom själv. Då alltså hans arbetslön produceras på 53/4 timmar och det garn som produceras på 1 timme också innehåller 53/4 arbetstimmar, är det alls inte något trolleri, att det värde, som han frambringar under 53/4 arbetstimmar, är lika med värdet av den produkt som han åstadkommer under 1 arbetstimme. Ni är emellertid alldeles på villospår, om ni tror att arbetaren använder en enda sekund av sin arbetsdag för att reproducera eller "ersätta" värdet av bomullen, maskineriet o.s.v. Genom att han tillverkar garn av bomull och spindel, att han spinner, går värdet av bomull och spindel av sig självt över till garnet. Detta beror på hans arbetes egenart, inte på dess mängd. Visserligen överför han större värden från bomullen till garnet på 1 timme än på Vi timme, men endast av den orsaken att han bearbetar mera bomull på 1 timme än på Vi timme. Nu förstår ni alltså: Ert resonemang, att arbetaren producerar värdet av sin arbetslön under näst sista timmen och nettovinsten under den sista, det betyder ingenting annat än att i värdet av det garn, som arbetaren framställer på 2 timmar, antingen det sker i början eller i slutet av arbetsdagen, är 11½ arbetstimmar nedlagda, precis så många som hela hans arbetsdag innehåller. Och ert uttryck, att han under de första 53/4 timmarna producerar sin arbetslön och under de 53/4 sista timmarna er nettovinst, innebär endast, att ni betalar honom för de första 53/4 timmarna men inte för de sista 53/4 timmarna. För att använda er egen jargong talar jag om betalning för arbete, inte om betalning för arbetskraft.
Om ni, mina herrar, nu jämför den arbetstid, som ni betalar, med den arbetstid, som ni inte betalar, så finner ni att bägge är 1/2 dag, att relationen mellan dem alltså är 100 %, vilket faktiskt är en rätt vacker procentsats. Det råder inte heller minsta tvivel om att om ni låter arbetarna träla i 13 timmar i stället för 11½, så skall det förefalla er som en självklar sak att utnyttja den överskjutande 1½ timmen uteslutande som merarbete, och detta skulle alltså öka från 53/4 timmar till 71/4 timmar, medan mervärdekvoten skulle öka från 100 till 1262/23 %. Däremot är ni alltför blåögda optimister, om ni tror att tillskottet på 1½ timme skulle höja kvoten från 100 till 200 % eller t.o.m. mera, d.v.s. "mer än fördubbla" den. Å andra sidan - människans hjärta är ett underligt ting, i synnerhet om man bär det i penningpungen - är ni alldeles förryckta pessimister, om ni fruktar att hela er nettovinst skulle gå i stöpet, om arbetsdagen reducerades från 11½ till 10 timmar. Absolut inte. Om alla andra faktorer är oförändrade, skulle merarbetet minska från 53/4 till 43/4 timmar, vilket alltjämt ger en ganska betydande mervärdekvot, nämligen 8214/23 %.
Men den ödesdigra "sista timmen", som ni fablat mer om än kiliasterna [66] om världens undergång, den är "all bosh".[LXXV*] Förlusten av den skall inte kosta er hela er nettovinst, och inte heller skall de barn av bägge könen, som ni nu exploaterar, förlora "sin själs renhet" av den orsaken.[204a*]
Men när en gång er "sista timme" verkligen slår, tänk då på professorn från Oxford. Och nu: i en bättre värld skulle jag önska mig mer av ert värderade umgänge. Addio![205*] ... Signalen om "den sista timmen", som Senior upptäckt 1836, blåstes på nytt den 15 april 1848 i "London Economist", i en polemisk artikel mot 10-timmarslagen, skriven av James Wilson, en av de ekonomiska övermandarinerna.
Den del av produkten (1/10 av 20 pund garn eller 2 pund garn i exemplet under punkt 2 ovan, som representerar mervärdet, kallar vi merprodukt (surplus produce, produit net). Liksom mervärdekvoten uttrycker mervärdets förhållande till det variabla kapitalet och inte till kapitalets totalsumma, bestämmes också merproduktens relativa storlek genom dess förhållande till den del av produkten, som motsvarar det nödvändiga arbetet, inte genom förhållandet till totalprodukten. Eftersom produktionen av mervärde är den kapitalistiska produktionens avgörande syfte, mätes inte rikedomens utvecklingsgrad i produktens absoluta storlek utan i merproduktens relativa storlek.[206*]
Summan av det nödvändiga arbetet och merarbetet, summan av den tid, då arbetaren producerar ett värde som ersätter värdet av hans arbetskraft, och den tid, då han producerar mervärde, utgör hans arbetstids absoluta längd - arbetsdagen (working day).
Vi utgick ifrån att arbetskraften köpes och säljes till sitt värde. Detta värde bestämmes liksom varje annan varas värde av den arbetstid som är nödvändig för dess produktion. Om alltså produktionen av arbetarens dagliga existensmedel i genomsnitt kräver 6 timmar, så måste han arbeta i medeltal 6 timmar pr dag för att producera sin arbetskraft eller för att ersätta det värde, som han tar emot vid dess försäljning. Den nödvändiga delen av hans arbetsdag utgör då 6 timmar och är därför under i övrigt oförändrade förhållanden en given storhet. Men därmed är inte själva arbetsdagens storlek given.
| Låt oss anta, att linjen | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | föreställer längden av |
| | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | |
den nödvändiga arbetstiden, låt oss säga 6 timmar. Allteftersom arbetet förlänges utöver ab med 1, 3 eller 6 timmar o.s.v., får vi dessa tre olika linjer:
| arbetsdag I | arbetsdag II | arbetsdag III | ||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
| a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | c | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | __ | __ | c | a | __ | __ | __ | __ | __ | __ | b | __ | __ | __ | __ | __ | __ | c | ||
| | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | | | | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | 8 | 9 | | | | | 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | | | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | | | ||
som föreställer tre olika arbetsdagar på 7, 9 och 12 timmar. Förlängningslinjen bc betecknar merarbetets längd. Då arbetsdagen är = ab + bc eller ac, varierar den med den variabla storheten bc. Eftersom ab är given, kan förhållandet mellan bc och ab alltid mätas. Det utgör i arbetsdag I 1/6, i arbetsdag II 3/6 och i arbetsdag III 6/6 av ab. Då vidare proportionen merarbetstid/nödvändig arbetstid bestämmer mervärdekvoten, är denna given genom detta förhållande. Mervärdekvoten utgör för de tre olika arbetsdagarna resp. 162/3 %, 50 % och 100 %. Men arbetsdagens längd framgår inte omvänt av mervärdekvoten. Om kvoten vore t.ex. 100 %, så kunde arbetsdagen vara 8, 10, 12 timmar o.s.v. Kvoten skulle endast ange, att arbetsdagens två beståndsdelar, nödvändigt arbete och merarbete, är lika stora, men inte delarnas storlek.
Arbetsdagen är alltså inte en konstant utan en variabel storhet. En av dess delar bestämmes visserligen av den arbetstid, som är nödvändig för den ständiga reproduktionen av själva arbetskraften, men dess totala längd varierar med merarbetets längd. Arbetsdagen kan därför bestämmas men är i och för sig obestämd.[207*]
Ehuru arbetsdagen alltså inte är en fast utan en rörlig storhet, kan den å andra sidan endast variera inom vissa gränser. Det kan synas, som om gränsen nedåt bestämmes av den arbetstid, som är nödvändig för arbetarens eget underhåll, men om arbetsdagen förkortades till denna gräns, skulle merarbetet helt försvinna, och detta är oförenligt med den kapitalistiska produktionsordningen. Däremot har arbetsdagen en maximigräns, som inte kan överskridas. Denna maximigräns bestämmes av två olika förhållanden. För det första har vi arbetskraftens fysiska begränsning. En människa kan endast prestera en viss mängd livskraft under ett tjugufyratimmarsdygn. Inte ens en häst kan dag ut och dag in arbeta mer än 8 timmar. Under en del av dygnet måste arbetskraften vila, sova, och under en annan del av dygnet måste människan tillfredsställa andra fysiska behov, äta, tvätta sig, klä sig o.s.v. Förutom dessa rent fysiska gränser stöter förlängningen av arbetsdagen även på moraliska skrankor. Arbetaren behöver tid för att tillgodose andliga och sociala behov, vilkas omfattning och antal bestämmes av det allmänna kulturtillståndet. Arbetsdagens längd växlar därför inom fysiska och sociala gränser. Men bägge dessa gränser är mycket elastiska och medger det största spelrum. Därför finner vi arbetsdagar på, 8[LXXVI*], 10, 12, 14, 16, 18 timmar, alltså av den mest varierande längd.
Kapitalisten har köpt arbetskraften till dess dagsvärde. Han äger därför dess bruksvärde under en arbetsdag, och han har alltså erhållit rätten att låta arbetaren arbeta för honom under en dag. Men vad är en arbetsdag?[208*] I varje fall mindre än ett dygn. Hur mycket mindre? Kapitalisten har sin egen åsikt om denna yttersta gräns[LXXVII*] för arbetsdagen. Som kapitalist är han endast personifierat kapital. Hans själ är kapitalsjälen. Men kapitalet har bara en enda livsdrift, driften att förökas, att skapa mervärde, att absorbera mesta möjliga merarbete med hjälp av sin konstanta del, produktionsmedlen.[209*] Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger. Den tid arbetaren arbetar, är också den tid då kapitalisten förbrukar den arbetskraft han har köpt.[210*] Om arbetaren förbrukar sin disponibla tid för egen räkning, så bestjäl han kapitalisten.[211*]
Kapitalisten åberopar sig alltså på varubytets lag. Liksom varje annan köpare söker han få ut största möjliga nytta ur sin varas bruksvärde. Men plötsligt höjer arbetaren sin stämma, som förut var förstummad i produktionsprocessens larm:[LXXVIII*]
Den vara, som jag har sålt till dig, skiljer sig från den övriga varumassan på så sätt, att dess förbrukning skapar värde och större värde än den själv har kostat. Detta var orsaken till att du köpte den. Det som från din synpunkt är kapitalökning, är från min synpunkt en överskjutande mängd arbetskraft. Du och jag känner bara till en lag om marknaden, varubytets lag. Och förbrukningen av varan tillkommer inte säljaren, som avyttrar den, utan köparen, som förvärvar den. Användningen av min dagliga arbetskraft tillhör därför dig. Men med hjälp av dess dagliga försäljningspris måste jag dagligen reproducera den för att kunna sälja den på nytt. Bortsett från den naturliga slitningen genom ålder o.s.v. måste jag vara i stånd att imorgon arbeta med samma normala krafter och hälsa som idag. Du predikar ständigt för mig "sparsamhetens och avhållsamhetens" evangelium. Nåväl, jag vill som en förnuftig, sparsam ekonom hushålla med min enda förmögenhet, arbetskraften, och avhålla mig från allt dåraktigt slöseri med den. Jag vill dagligen endast sätta så mycket av den i rörelse, i arbete, som dess normala varaktighet och sunda utveckling kan stå ut med. Genom hänsynslös förlängning av arbetsdagen kan du på en dag ta ut en större mängd av min arbetskraft, än jag kan ersätta på tre dagar. Vad du på så sätt vinner i arbete, det förlorar jag i arbetssubstans. Att använda min arbetskraft och att utplundra den är två skilda saker. Om den genomsnittliga tid, som en genomsnittsarbetare med förnuftig arbetsbörda kan leva, är 30 år, så är värdet av den arbetskraft, som du dagligen betalar mig = 1/(365 × 30) eller 1/10.950 av dess totalvärde. Men om du förbrukar den på 10 år, så betalar du mig dagligen 110.950 i stället för 1/3.650 av dess totalvärde, alltså endast 1/3 av dess dagsvärde, och bestjäl mig således dagligen på 2/3 av min varas värde. Du betalar mig för en dags arbetskraft, då du förbrukar tre dagars. Detta strider mot vårt avtal och mot varubytets lag. Jag fordrar alltså en arbetsdag av normal längd, och jag kräver den utan att vädja till ditt hjärta, ty när det gäller penningsaker, får inte känslan råda. Du kan vara en mönstermedborgare, kanske medlem i föreningen för djurplågeriets avskaffande, du tillhör kanske t.o.m. de frälsta, men det som du representerar gentemot mig, har inget hjärta i bröstet. Vad man tycker sig höra där, är mitt eget hjärtas slag. Jag kräver normalarbetsdagen, emedan jag liksom varje annan försäljare fordrar att få ut värdet av min vara.[212*]
Om man bortser från rent elastiska begränsningar, så visar det sig alltså, att själva varubytets natur inte sätter någon gräns för arbetsdagen, alltså ingen gräns för merarbetet. Kapitalisten tillvaratar sin rätt som köpare, då han söker göra arbetsdagen så lång som möjligt och försöker få ut två arbetsdagar av en. Å andra sidan sätter den försålda varans säregna natur en gräns för köparens användning av den, och arbetaren hävdar sin rätt som säljare, när han vill begränsa arbetsdagen till en viss normallängd. Här föreligger alltså två motsatta principer, rätt mot rätt, bägge i lika hög grad stödda på varubytets lag. Men mellan lika rätt avgör makten. Därför uppkommer i den kapitalistiska produktionens historia en kamp om normalarbetsdagen, om arbetsdagens gränser - en kamp mellan kapitalet eller kapitalistklassen och arbetaren eller arbetarklassen.
Kapitalet har inte uppfunnit merarbetet. Överallt, där en del av samhället äger monopol på produktionsmedlen, måste arbetaren, fri eller ofri, utöver den för hans eget uppehälle nödvändiga arbetstiden sätta till ett överskott av arbetstid för att producera existensmedel åt produktionsmedlens ägare,[213*] antingen denne ägare är en atensk aristokrat, en etruskisk teokrat, en civis romanus,[LXXIX*] en normandisk baron, en amerikansk slavägare, en valakisk bojar, en modern storgodsägare eller en kapitalist.[214*] Emellertid är det klart, att när produkterna under givna samhällsförhållanden inte produceras som bytesvärden utan direkt som bruksvärden, så begränsar den trängre eller vidare kretsen av behov kravet på merarbete. Ett obegränsat behov av merarbete uppkommer inte ur själva produktionen.
Redan under forntiden finner vi överarbete i förfärande former, då det gällde att utvinna bytesvärde i dess mest specifika form, i produktionen av guld och silver. Tvångsarbete till döds är här den officiella formen av överarbete. Man behöver bara läsa Diodorus Siculus.[215*] Detta är dock undantag i Gamla världen. Men så snart nationer, vilkas produktion ännu befinner sig på ett lågt utvecklingsstadium som slavarbete, tvångsarbete o.s.v., dras in i en världsmarknad, som behärskas av det kapitalistiska produktionssättet, vilket medför, att produkternas försäljning till utlandet får avgörande betydelse, så utökas slaveriets och livegenskapens elände med det civiliserade överarbetets elände. Därför bevarade negerarbetet i de amerikanska sydstaterna en moderat och patriarkalisk karaktär, så länge produktionen huvudsakligen hade till ändamål att täcka egna behov. Men i och med att bomullsexporten blev ett livsintresse för sydstaterna, blev utplundringen av negrernas arbetskraft - som i vissa fall ledde till full utslitning efter sju år - en faktor i ett beräknat och beräknande system. Det gällde inte längre att plåga ur negern en viss mängt nyttiga produkter. Det gällde nu produktion av själva mervärdet. På liknande sätt blev det med dagsverksarbetet t.ex. i Donaufurstendömena.
Det är av speciellt intresse att jämföra begäret efter merarbete i Donaufurstendömena med samma företeelse i de engelska fabrikerna, emedan merarbetet på herrgårdarna får en självständig form, som omedelbart kan iakttas.
Låt oss anta, att arbetsdagen består av 6 timmars nödvändigt arbete och 6 timmars merarbete. Då levererar den frie arbetaren varje vecka 6 × 6 eller 36 timmars merarbete till kapitalisten. Det är detsamma, som om han arbetade 3 dagar i veckan för egen räkning och 3 dagar i veckan gratis för kapitalisten. Men detta märks inte, ty merarbete och nödvändigt arbete flyter ihop med varandra. Jag kan därför lika gärna säga, att arbetaren varje minut arbetar 30 sekunder åt sig själv och 30 sekunder åt kapitalisten. Helt annorlunda är det med herrgårdsarbetet. Det nödvändiga arbete, som t.ex. den valakiske bonden utför för sitt eget underhåll, är nämligen åtskilt från hans merarbete för bojaren. Det ena arbetet utför han på sin egen åker, det andra på herregodset. Arbetstidens bägge delar existerar alltså självständigt vid sidan av varandra. I herrgårdsarbetets form är merarbetet noga avskilt från det nödvändiga arbetet. Denna annorlunda organisationsform ändrar tydligen ingenting i det kvantitativa förhållandet mellan merarbete och nödvändigt arbete. Tre dagars merarbete i veckan är och förblir tre dagars arbete, som inte ger ersättning åt arbetaren, det må sedan kallas dagsverksarbete eller lönarbete. Men begäret efter merarbete avspeglas hos kapitalisten som ett krav på omåttlig förlängning av arbetsdagen, hos bojaren däremot rätt och slätt som en direkt jakt efter dagsverken.[216*]
Herrgårdsarbetet var i Donaufurstendömena förknippat med naturaräntor och andra tillbehör till livegenskapen men