Skrivet: Från omkring juni 1872 till februari 1873.
Publicerat: Första gången i "Der Volksstaat", Leipzig
1872, nr 51-53, 103 och 104, samt 1873, nr 2, 3, 12, 13, 15 och 16.
Källa: Marx Engels Werke bd XVIII, s. 209-287; "Zur Wohnungsfrage".
Digitalisering: Jonas Holmgren
Efterföljande skrift är ett nytryck av tre artiklar, som jag publicerade 1872 i leipzigtidningen "Volksstaat". Vid den tidpunkten strömmade just den franska miljardvälsignelsen över Tyskland[1]: Statsskulden betalades, fästningar och kaserner byggdes, förråden av vapen och militärpersedlar förnyades. Det disponibla kapitalet såväl som den cirkulerande penningmängden ökades plötsligt kolossalt. Och allt detta skedde just då Tyskland uppträdde på världsscenen inte bara som "enat rike" utan också som stort industriland. Miljarderna åstadkom ett kraftigt uppsving för den unga storindustrin. Det var framför allt de som skapade den korta, illusionsrika blomstringsperioden efter kriget och strax efteråt 1873-1874, den stora krisen under vilken Tyskland bestod provet som industriland i världsmarknadsklass.
Den tid, då ett gammalt kulturland upplever en sådan övergång från manufaktur och smådrift till storindustri - till på köpet påskyndad av så gynnsamma omständigheter - är också till övervägande del "bostadsnödens" tid. Å ena sidan dras massor av lantarbetare plötsligt till storstäderna, som utvecklas till industricentra. Å andra sidan svarar dessa äldre städers planläggning inte längre mot de krav som ställs av den nya storindustrin och av den därav betingade trafiken. Gator breddas och gamla kvarter genombrytes, järnvägar dras fram tvärs genom staden. I samma ögonblick som arbetare strömmar till i massor rivs mängder av arbetarbostäder. Därifrån härleder sig den plötsliga bostadsnöden bland arbetarna och bland de småhandlande och hantverkare som är hänvisade till en kundkrets av arbetare. I städer som från första början uppstått som industricentra är denna bostadsnöd så gott som okänd. Så förhåller det sig med Manchester, Leeds, Bradford, Barmen-Elberfeld. I London, Paris, Berlin, Wien däremot antog bostadsnöden på sin tid akuta former och fortlever mestadels kroniskt.
Denna akuta bostadsnöd, detta symtom på den industriella revolution som försiggick i Tyskland, kom pressen att fyllas med avhandlingar i "bostadsfrågan" och gav anledning till allehanda socialt kvacksalveri. En serie sådana artiklar förirrade sig också in i "Volksstaat". Den anonyme författaren, som senare gav sig tillkänna som med. doktor A. Mülberger i Württemberg, fann tillfället gynnsamt att i denna fråga upplysa de tyska arbetarna om de underbara verkningarna av Proudhons sociala universalmedicin. Då jag för redaktionen uttryckte min förvåning över att dessa besynnerliga artiklar införts, uppmanade man mig att bemöta dem, vilket jag också gjorde. (Se första avdelningen: Hur Proudhon löser bostadsfrågan.) Till denna artikelserie anknöts strax därpå en annan, där jag prövade den filantropiskt-borgerliga uppfattningen i frågan, representerad genom en skrift av doktor Emil Sax. (Andra avdelningen: Hur bourgeoisin löser bostadsfrågan.) Efter ett längre uppehåll hedrade mig sedan doktor Mülberger med ett svar på mina artiklar, som tvingade mig till ett bemötande. (Tredje avdelningen: Tillägg till Proudhon och bostadsfrågan.) Därmed sattes punkt för såväl polemiken som min speciella sysselsättning med denna fråga. Detta är tillkomsthistorien för föreliggande tre artikelserier, vilka även utkommit som särtryck i broschyrform. Då ett nytryck nu blir erforderligt, så sker detta utan tvivel återigen tack vare den välvilliga omsorgen hos den tyska riksregeringen, vilken som vanligt kraftigt befordrat avsättningen genom ett förbud och till vilken jag härmed uttalar mitt vördsamma tack.
För nytrycket har jag reviderat texten, infogat enstaka tillägg och anmärkningar samt korrigerat ett litet nationalekonomiskt misstag i första avdelningen, eftersom min motståndare doktor Mülberger tyvärr inte upptäckt det.
Vid denna genomsyn blir jag först riktigt medveten om vilka jättelika framsteg den internationella arbetarrörelsen gjort under de sista fjorton åren. Då för tiden var det ännu ett faktum, att "de romanska ländernas arbetare i tjugo års tid inte haft någon annan andlig näring än Proudhons verk" och i varje fall att proudhonismen utvecklats i allt mer ensidig riktning genom "anarkismens" fader, Bakunin, som i Proudhon såg "allas vår mästare", notre maître ā nous tous. Även om proudhonisterna i Frankrike bara utgjorde en liten sekt bland arbetarna, så var de dock de enda som hade ett bestämt formulerat program och som under Kommunen kunde överta ledningen på det ekonomiska området. I Belgien härskade proudhonismen utan någon medtävlare bland de vallonska arbetarna, och i Spanien och Italien var med mycket få undantag allt inom arbetarrörelsen, som inte var anarkistiskt, avgjort proudhonistiskt. Och i våra dagar? I Frankrike är Proudhon fullständigt avskaffad bland arbetarna och har numera anhängare endast bland den radikala bourgeoisin och bland småborgarna, som i sin egenskap av proudhonister också kallar sig "socialister" men på det häftigaste bekämpas av de socialistiska arbetarna. I Belgien har flamländarna trängt undan vallonerna från rörelsens ledning, förkastat proudhonismen och kraftigt befrämjat socialismen. I Spanien liksom i Italien har sjuttiotalets anarkistiska flodvåg ebbat ut och sopat med sig resterna av proudhonismen. Om i Italien det nya partiet alltjämt håller på att utkristalliseras och skapas, så har i Spanien den lilla kärna, som under namnet Nueva Federacion Madrilena troget höll sig till Internationalens generalråd, utvecklats till ett kraftigt parti vilket - det framgår även av den republikanska pressen - på ett vida mer verksamt sätt tillintetgör de borgerliga republikanernas inflytande på arbetarna än dess larmande anarkistiska föregångare någonsin förmått. För de flesta romanska arbetare har Proudhons bortglömda arbeten ersatts med Kapitalet, Kommunistiska manifestet och en rad andra skrifter av den marxska skolan, och Marx' huvudkrav: att proletariatet, sedan det tillkämpat sig ensamt politiskt herravälde, i samhällets namn tar samtliga produktionsmedel i besittning, är i dag hela den revolutionära arbetarklassens krav även i de romanska länderna.
Om emellertid proudhonismen på detta sätt slutgiltigt utträngts även hos de romanska ländernas arbetare och numera - i överensstämmelse med sin egentliga mission - endast tjänar som uttryck för de borgerliga och småborgerliga drifterna hos borgerliga franska, spanska, italienska och belgiska radikaler, vad finns det väl för skäl att här återkomma till den? Varför skall man på nytt bekämpa en död motståndare genom att nytrycka dessa artiklar?
För det första därför att dessa artiklar inte inskränker sig till enbart polemik mot Proudhon och hans tyska anhängare. Till följd av den arbetsfördelning som ägde rum mellan Marx och mig kom det på min lott att uppträda som representant för våra åsikter i den periodiska pressen, d.v.s. speciellt i kampen mot motståndarnas åsikter, för att Marx skulle få tid för utarbetandet av sitt stora huvudverk. Jag kom därigenom i det läget att jag för det mesta fick framlägga våra uppfattningar i polemisk form, som motsats till andra uppfattningar. Så var det också i detta fall. Första och tredje avdelningarna innehåller inte bara en kritik av den proudhonska åsikten i frågan utan också en framställning av vår egen åsikt.
För det andra har emellertid Proudhon spelat en alltför betydande roll i den europeiska arbetarrörelsens historia för att han så utan vidare skulle kunna falla i glömska. Avlivad vad teorin angår, åsidosatt när det gäller praktiken, har han dock alltjämt ett historiskt intresse. Den som någorlunda ingående sysslar med den moderna socialismen måste också lära känna rörelsens "övervunna ståndpunkter". Marx' bok "Filosofins elände" utkom flera år innan Proudhon framställde sina praktiska förslag till samhällsreform. Marx kunde här endast upptäcka och kritisera Proudhons bytesbank i dess embryonala form. Hans skrift kompletteras därför i detta avseende av den nu föreliggande, fast tyvärr åtskilligt är ofullständigt. Marx skulle ha ombesörjt allt detta mycket bättre och mer slående.
Slutligen är emellertid den borgerliga och småborgerliga socialismen starkt representerad i Tyskland ännu denna dag. Å ena sidan har vi katedersocialister och filantroper av alla slag, för vilka önskan att förvandla arbetarna till ägare av sina bostäder alltjämt spelar en stor roll och gentemot vilka mitt arbete således alltjämt har sitt berättigande. Å andra sidan finner en viss småborgerlig socialism förespråkare inom själva det socialdemokratiska partiet, ända in i riksdagsgruppen. Närmare bestämt yttrar sig denna så, att man visserligen erkänner berättigandet av den moderna socialismens grundläggande åsikter och kravet på att alla produktionsmedel förvandlas till samhällelig egendom, men förklarar förverkligandet därav vara möjligt först i en avlägsen, praktiskt taget oöverskådlig framtid. I och med detta är man för närvarande hänvisad till blott och bart socialt lappverk och kan alltefter omständigheterna sympatisera med t.o.m. de mest reaktionära strävanden att som det heter "höja de arbetande klasserna". Förekomsten av en sådan riktning är alldeles oundviklig i Tyskland, kälkborgarnas land par excellens, särskilt vid en tidpunkt då den industriella utvecklingen med våld och i stor skala hugger av den gamla inrotade kälkborgerlighetens rötter. Den är också alldeles ofarlig för rörelsen med hänsyn till våra arbetares förunderligt sunda instinkter, som så glänsande bestått provet under de senaste åtta årens kamp mot socialistlag, polis och domstolar. Men det är nödvändigt att man gör klart för sig att en sådan riktning existerar. Och när denna riktning - vilket är nödvändigt och till och med önskvärt - en gång i framtiden tar fastare form och får skarpare konturer, då blir den tvungen att gå tillbaka till sina föregångare för att formulera sitt program och då kommer Proudhon näppeligen att bli förbigången.
Kärnan i såväl den storborgerliga som den småborgerliga lösningen av "bostadsfrågan" är arbetarens ägande av sin bostad. Detta är emellertid en punkt som fått en alldeles säregen belysning genom Tysklands industriella utveckling under de senaste tjugo åren. I inget annat land finns det så många lönarbetare, som äger inte bara sin bostad utan också en trädgård eller en åkerlapp. Dessutom finns det ännu fler som i egenskap av arrendatorer faktiskt är i tämligen säker besittning av hus och trädgård eller åker. Landsbygdens hemindustri, som drives i förening med trädgårdsodling eller åkerbruk i liten skala, utgör den breda grundvalen för Tysklands unga storindustri; i landets västra delar är arbetarna övervägande ägare, i de östra övervägande arrendatorer av sina hem. Denna förening av hemindustri med trädgårds- och åkerbruk och därigenom med tryggade bostäder finner vi inte endast överallt där det hantverksmässiga väveriet ännu kämpar mot den mekaniska vävstolen, vid nedre Rhen och i Westfalen, i Erzgebirge i Sachsen och i Schlesien. Vi finner den även där hemindustri av något slag har trängt in som näringsfång på landet, t.ex. i Thuringerwald och Rhön. Vid förhandlingarna om tobaksmonopolet visade det sig i vilken omfattning även cigarrfabrikationen drives som hemindustri på landsbygden. Och så snart något nödläge inträder för småbönderna - som för några år sedan i Eifel - höjer den borgerliga pressen genast rop om införandet av en lämplig hemindustri som det enda botemedlet. Såväl den växande nöden bland de tyska småbönderna som den tyska industrins allmänna läge pressar faktiskt till en allt större utbredning av landsbygdens hemindustri. Detta är en företeelse som är säregen för Tyskland. Något liknande finner vi endast undantagsvis i Frankrike, t.ex. i silkesodlingsdistrikten. I England där det inte finns några småbönder grundar sig landsbygdens hemindustri på statarhustrurnas och statarbarnens arbete. Endast i Irland bedrives klädeskonfektionen som hemindustri i av riktiga bondfamiljer ungefär som i Tyskland. Ryssland och andra länder som inte är representerade på den industriella världsmarknaden talar vi naturligtvis inte om i detta sammanhang.
I stora delar av Tyskland råder följaktligen i våra dagar industriella förhållanden som vid första påseendet liknar det tillstånd som härskade före maskinteknikens införande. Men också bara vid första påseendet. Gångna tiders med trädgårds- och åkerbruk förknippade hemindustri utgjorde, åtminstone i de länder som utvecklades industriellt, grundvalen för den arbetande klassens materiellt drägliga och på sina håll angenäma läge, men också för dess andliga och politiska betydelselöshet. Hantverksprodukten och kostnaden för densamma var bestämmande för marknadspriset, och med arbetets i jämförelse med nuvarande förhållanden försvinnande ringa produktivitet växte avsättningsmarknaderna som regel snabbare än tillgången. Så var vid mitten av förra århundradet [1700-talet] fallet med England och delvis med Frankrike, speciellt vad textilindustrin angår. I Tyskland, som först vid denna tid och under de mest ogynnsamma betingelser arbetade sig upp ur det trettioåriga krigets förödelse, såg det däremot helt annorlunda ut. Den enda hemindustri, som här arbetade för världsmarknaden - linnevävningen - pressades så hårt av skatter och feodala pålagor att den inte kunde höja de vävande bönderna över det övriga bondfolkets låga nivå. Men trots detta hade landsbygdens industriarbetare då för tiden en i viss mån tryggad existens.
Med införandet av maskinerna ändrades allt detta. Priset bestämdes nu av maskinprodukten, och hemindustriarbetarens lön sjönk i samma takt som detta pris. Men arbetaren måste acceptera sin lön eller också söka annat arbete, och det kunde han inte utan att bli proletär, d.v.s. avstå från sin - ägda eller arrenderade - stuga, trädgård och åkerlapp. Och det ville han endast i sällsynta undantagsfall. Så blev de gamla landsbygdsvävarnas trädgårds- och åkerbruk orsaken till att kampen mellan handvävstolen och den mekaniska vävstolen överallt blev så långvarig och alltjämt inte är avslutad i Tyskland. Under denna kamp visade det sig för första gången, framför allt i England, att samma omständighet som tidigare hade legat till grund för ett relativt välstånd bland arbetarna - arbetarens ägande av sina produktionsmedel - nu blivit till ett hinder och en olycka för dem. Inom industrin slog den mekaniska vävstolen arbetarens handvävstol ur brädet, inom åkerbruket tvingade storbruket (det enligt vetenskapliga principer och med tekniskt fulländade redskap bedrivna åkerbruket) hans småbruk att rymma fältet. Men medan det kollektiva arbetet och användandet av maskiner och vetenskap blev det vanliga inom båda produktionsgrenarna, så fjättrades arbetaren genom sin stuga, sin trädgårdstäppa och åkerlapp och sin vävstol vid de föråldrade metoderna med individuell produktion och manuellt arbete. Ägandet av hus och trädgård var nu långt mindre värt än möjligheten att lätt kunna flytta. Ingen fabriksarbetare skulle ha velat byta med handvävaren på landet, som långsamt men säkert höll på att svälta ihjäl.
Tyskland uppträdde sent på världsmarknaden: vår storindustri daterar sig från 1840-talet, fick sin första uppsvingsperiod genom revolutionen år 1848 och kunde fullt utvecklas först sedan revolutionerna år 1866 och 1870 undanröjt åtminstone de värsta politiska hindren. Men den tyska industrin fann världsmarknaden till stor del upptagen. Massartiklarna levererades av England, de smakfulla lyxartiklarna av Frankrike. De förra kunde Tyskland inte slå ut ifråga om pris, de senare inte ifråga om kvalitet. Så återstod ingenting annat än att till en början i anslutning till den dåvarande tyska produktionens nivå tränga in på världsmarknaden med artiklar som var för futtiga för engelsmännen och för tarvliga för fransmännen. Den omhuldade tyska skojarmetoden att först sända fina prover och sedan dåliga varor straffade sig förvisso snart nog hårt på världsmarknaden och avskaffades nästan fullständigt. Å andra sidan drev överproduktionens konkurrens så småningom ut t.o.m. de solida engelsmännen på kvalitetsförsämringens sluttande plan och gav sålunda tyskarna, som på detta område är ouppnåeliga, ett handtag. Och så har vi då slutligen kommit därhän att vi har en storindustri och spelar en roll på världsmarknaden. Men vår stora industri arbetar nästan uteslutande för hemmamarknaden (med undantag för järnindustrin som producerar mycket mer än för landets behov), och vår rikliga export består av en oerhörd mängd småartiklar, som storindustrin på sin höjd levererar halvfabrikaten till men de färdiga artiklarna levereras till största delen av landsbygdens hemindustri.
Och här framträder "välsignelsen" med hus- och jordägande för nutidens arbetare i all sin glans - man betalar ingenstans, knappast ens med undantag för den irländska hemindustrin, så skamligt låga löner som inom den tyska hemindustrin. Det som familjen arbetar sig till på sin egen trädgård och åkerlapp, det tillåter konkurrensen kapitalisten att dra av på arbetskraftens pris. Arbetarna måste ta den lön de blir erbjudna, eftersom de annars inte får någonting alls och inte kan leva bara på produkterna från sina lantbruk, och eftersom å andra sidan just dessa lantbruk och jordegendomar binder dem vid platsen och hindrar dem från att se sig om efter annan sysselsättning. Detta är anledningen till att Tyskland kan uppträda konkurrenskraftigt på världsmarknaden med en hel serie småartiklar. Man utvinner hela kapitalprofiten ur en minskning av den normala arbetslönen och kan skänka köparen hela mervärdet. Det är hemligheten med att de flesta tyska exportartiklarna är så förvånansvärt billiga.
Det är denna omständighet som mer än någon annan håller de tyska arbetarnas löner och levnadsstandard även inom andra industrigrenar under de västeuropeiska ländernas nivå. Sådana arbetspriser, som av hävd ligger långt under arbetskraftens värde, pressar likt en blyvikt ner lönerna även för städernas och t.o.m. storstädernas arbetare under arbetskraftens värde, och detta så mycket mer som den dåligt avlönade hemindustrin också i städerna har trätt i stället för det gamla hantverket och tryckt ner den allmänna lönenivån.
Här ser vi tydligt att det som i ett tidigare historiskt skede utgjorde grundvalen för ett relativt välstånd bland arbetarna - förbindelsen mellan åkerbruk och industri, ägandet av hus, trädgård och åker, tryggandet av bostaden - det blir i dag under storindustrins herravälde inte bara den tyngsta boja för arbetaren utan också den största olycka för arbetarklassen i dess helhet - blir grundvalen för ett exempellöst nedpressande av arbetslönen under den normala nivån, inte endast för enstaka industrigrenar och distrikt utan för hela nationen. Inte att undra på att stor- och småborgarna, som lever och blir rika på denna abnorma minskning av arbetslönen, svärmar för landsbygdsindustrin och för husägande arbetare och i införandet av nya hemindustrier ser det enda botemedlet för all nöd på landsbygden.
Det är sakens ena sida; men den har även en annan aspekt. Hemindustrin har blivit den breda grundvalen för den tyska exporthandeln och därmed för hela storindustrin. Den finns utbredd över stora delar av Tyskland och utvidgar sig allt mer för varje dag. Småböndernas undergång, som blivit oundviklig alltifrån den tid, då bondens hemindustriarbete för eget behov fördärvades genom den billiga konfektions- och maskinprodukten och hans kreatursuppsättning och därmed hans tillgång till gödsel förstördes genom upplösningen av byalagen och allmänningarna - denna undergång driver med våld de åt ockrare hemfallna småbönderna till den moderna hemindustrin. De tyska inteckningsockrarnas räntor kan - lika väl som de irländska markägarnas jordränta - inte täckas med jordens avkastning utan endast med industribondens arbetslön. Med hemindustrins utbredning dras emellertid det ena bondedistriktet efter det andra in i nutidens industriella rörelse. Det är denna hemindustrins revolutionering av lantdistrikten som har utbrett den industriella revolutionen över ett långt större område i Tyskland än vad som är fallet i England och Frankrike; det är vår industris relativt låga nivå som så mycket mer nödvändiggör dess expansion på bredden. Detta förklarar varför den revolutionära arbetarrörelsen i Tyskland i motsats till i England och Frankrike nått en så väldig utbredning över den största delen av landet i stället för att vara bunden uteslutande till städerna. Och detta förklarar i sin tur rörelsens lugna, säkra, oavbrutna framåtskridande. I Tyskland är det självklart att ett segerrikt uppror är möjligt i huvudstaden och de andra storstäderna först då även majoriteten av småstäderna och en stor del av lantdistrikten blivit mogna för omvälvningen. Vid en något så när normal utveckling kommer vi aldrig att kunna vinna sådana arbetarsegrar som parisarna år 1848 och 1871, men just därför kommer inte heller den revolutionära huvudstaden att lida sådana nederlag på grund av den reaktionära landsbygden som Paris gjorde i bägge fallen. I Frankrike har rörelsen alltid utgått från huvudstaden, i Tyskland från områdena för storindustri, manufaktur och hemindustri - huvudstaden erövrades först senare. Därför kommer måhända också i framtiden initiativet att förbehållas fransmännen; men den avgörande striden kan utkämpas endast i Tyskland.
Nu är emellertid denna landsbygdens hemindustri och manufaktur, som genom sin utbredning blivit Tysklands avgörande produktionsgren och som i och med detta gör de tyska bönderna mer och mer revolutionära, endast ett förstadium till en vidare omvälvning. Som redan Marx påvisat (Kapitalet, första bandet, tredje upplagan, s. 484-495, svenska editionen s. 464) randas, på grund av maskinteknik och fabriksdrift, på ett visst stadium av utvecklingen undergångens timma också för denna hemindustri. Och denna timma tycks vara nära förestående. Men förintelsen av landsbygdens hemindustri och manufaktur genom maskinteknik och fabriksdrift, betyder i Tyskland förintelse av existensen för miljoner landsbygdsproducenter, expropriering av inemot hälften av de tyska småbönderna, förvandling inte endast av hemindustrin till fabriksdrift utan också av bondehushållningen till storkapitalistiskt jordbruk och av småbruken till storgods - betyder industriell och agrikulturell revolution till förmån för kapitalet och storbruket på böndernas bekostnad. Om det skulle bli Tyskland beskärt att gå igenom också denna omvandling under samma samhälleliga betingelser som tidigare, så blir detta obetingat vändpunkten. Om inte arbetarklassen i något annat land dessförinnan tagit initiativet så kommer Tyskland ovillkorligen att börja, och den "oförlikneliga arméns" bondsöner hjälper tappert till.
Och därmed antar den borgerliga och småborgerliga utopin, som vill ge varje arbetare äganderätten till en stuga och därigenom på ett till hälften feodalt sätt fjättra honom vid hans kapitalist, en helt annan gestalt. Den får sitt förverkligande genom att alla små husägare på landet förvandlas till hemindustriarbetare, den gamla isoleringen upphäves och därmed småböndernas politiska betydelselöshet, och de rycks med i den "sociala virveln", den industriella revolutionen sprides över den rena landsbygden varvid befolkningens mest stabila och konservativa klass omvandlas till en revolutionär plantskola, och som avslutning på det hela exproprieras de hemindustriella bönderna genom maskinerna som med våld driver dem till uppror.
Vi kan gott unna de borgerligt-socialistiska filantroperna att privat njuta av sina ideal så länge de i sin offentliga funktion som kapitalister fortsätter med att förverkliga dem på detta bakvända sätt, till glädje och fromma för den sociala revolutionen.
London den 10 januari 1887.
Friedrich Engels.
I nummer 10 och följande av "Volksstaat" återfinnes en serie av sex artiklar om bostadsfrågan, som förtjänar att uppmärksammas enbart av den anledningen att de - bortsett från några för längesedan bortglömda vittra alster från 40-talet - utgör det första försöket att omplantera den proudhonska skolan i Tyskland. Detta innebär en sådan enorm tillbakagång i hela den tyska socialismens utveckling, som redan för 25 år sedan gav dödsstöten just åt de proudhonska föreställningarna[1*], att det är mödan värt att genast bemöta detta försök.
Den så kallade bostadsnöden, som nu för tiden spelar en så stor roll i pressen, består inte i att arbetarklassen överhuvud taget lever i dåliga, överbefolkade, osunda bostäder. Denna bostadsnöd är inte något speciellt utmärkande för vår tid. Den är inte ens ett av de lidanden som är utmärkande för det moderna proletariatet i motsats till alla tidigare undertryckta klasser. Den har tvärtom i tämligen lika mån drabbat alla undertryckta klasser under alla tider. För att göra slut på denna bostadsnöd finns det bara ett medel: att överhuvud taget undanröja den härskande klassens utsugning och undertryckande av den arbetande klassen. - Det som man i dag avser med bostadsnöd, det är den karakteristiska skärpning av arbetarnas dåliga bostadsförhållanden som föranletts av befolkningens plötsliga anhopning i storstäderna: en kolossal hyresstegring, en alltmer ökad sammanträngning av invånarna i de enskilda husen, för somliga omöjligheten att överhuvud finna tak över huvudet. Och denna bostadsnöd låter så mycket mer tala om sig därför att den inte begränsar sig till arbetarklassen utan också har drabbat småborgarna.
Bostadsnöden bland arbetarna och en del av småborgarna i våra moderna storstäder är ett av de otaliga smärre, sekundära missförhållanden, som framgår ur den kapitalistiska produktionsformen av i dag. Den är ingalunda en direkt följd av kapitalisternas utsugning av arbetarna i deras egenskap av arbetare. Denna utsugning är det fundamentala fel, som den sociala revolutionen vill avskaffa genom att avskaffa den kapitalistiska produktionsformen. Men hörnstenen i den kapitalistiska produktionsformen är det faktum, att vår nuvarande samhällsordning sätter kapitalisten i stånd att köpa arbetarens arbetskraft till dess värde men ur den utvinna mycket mer än dess värde genom att låta arbetaren arbeta längre än som är nödvändigt för att ersätta det för arbetskraften betalda priset. Det på så sätt alstrade mervärdet fördelas inom hela klassen av kapitalister och jordägare jämte deras avlönade tjänare, från påven och kejsaren och ner till nattvakten och ännu längre. Hur denna fördelning tillgår skall inte utredas i detta sammanhang; så mycket är säkert, att alla som inte arbetar kan existera endast tack vare delar av detta mervärde, som på ett eller annat sätt tillfaller dem. (Jämför Marx' Kapitalet, där detta för första gången utredes.)
Fördelningen bland de icke arbetande klasserna av det mervärde, som produceras av arbetarklassen och berövas densamma utan betalning, försiggår under högst uppbyggliga tvister och ömsesidiga bedrägerier. I den mån som fördelningen sker genom köp och försäljning utgör den detaljen att köparen uppskörtas av säljaren en av dess huvudsakliga hävstänger, och denna uppskörtning har nu inom detaljhandeln, särskilt i storstäderna, blivit till ett fullkomligt livsvillkor för säljaren. Men när arbetaren blir lurad i fråga om varans pris eller kvalitet av sin specerihandlare eller bagare, så utsättes han inte för detta i sin specifika egenskap av arbetare. Så snart som en genomsnittlig grad av uppskörtning blivit till samhällelig regel i en ort måste denna tvärtom i längden utjämnas genom en motsvarande löneförhöjning. Arbetaren uppträder som köpare gentemot handlanden, d.v.s. som innehavare av pengar eller kredit, och följaktligen ingalunda i sin egenskap av arbetare, d.v.s. som säljare av arbetskraft. Uppskörtningen må drabba honom och den fattigare klassen överhuvud hårdare än de rikare samhällsklasserna, men den är inte ett lidande som drabbar uteslutande honom, som är typiskt för hans klass.
Precis likadant är det med bostadsnöden. De moderna storstädernas tillväxt frambringar en konstlad, ofta kolossalt stor markvärdesstegring inom vissa distrikt, framför allt de centralt belägna. De där uppförda byggnaderna ökar inte detta värde utan pressar tvärtom ner det, eftersom de inte längre svarar mot de förändrade förhållandena; de rives och ersättes med andra. Detta sker framför allt med centralt belägna arbetarbostäder, där hyran även vid den största överbefolkning aldrig, eller i varje fall endast ytterst långsamt, kan överskrida ett visst maximum. Man river dem och bygger butiker, lagerlokaler, offentliga byggnader i deras ställe. Bonapartismen har i Paris genom sin Hausmann[2] utnyttjat denna tendens för kolossala svindlerier och ökning av privatförmögenheterna. Men Haussmanns ande har skridit också genom London, Manchester och Liverpool, och i Berlin och Wien tycks den känna sig lika hemmastadd. Resultatet är att arbetarna trängs undan från centrum av städerna till periferin, att arbetarbostäderna och överhuvud taget småbostäderna blir få och dyra och ofta inte alls står att uppdriva. Ty under dessa förhållanden kommer byggnadsindustrin, som har ett mycket bättre spekulationsfält i de dyrare bostäderna, endast i undantagsfall att bygga arbetarbostäder.
Denna hyresnöd drabbar sålunda säkerligen arbetaren hårdare än alla de mer välbärgade klasserna, men den är lika litet som uppskörtningen genom småhandlarna ett missförhållande som uteslutande riktar sig mot arbetarklassen, och i den mån som den drabbar arbetarklassen måste den också vid ett visst stadium och en viss varaktighet finna en ekonomisk utjämning.
Det är företrädesvis dessa för arbetarklassen och de andra klasserna, framför allt borgarklassen, gemensamma lidandena som den småborgerliga socialismen, till vilken också Proudhon hör, med förkärlek sysslar med. Och därför är det ingalunda någon tillfällighet att vår tyske proudhonist framför allt kastar sig över bostadsfrågan, vilken som vi sett alls inte är någon renodlad arbetarfråga men som han inte desto mindre förklarar vara en verklig, renodlad arbetarfråga.
"Vad lönarbetaren är i förhållande till kapitalisten, det är hyresgästen i förhållande till husägaren."
Detta är alldeles felaktigt.
I bostadsfrågan har vi två parter som står mot varandra, hyresgästen och hyresvärden eller husägaren. Den förre vill av den senare köpa en tids nyttjanderätt till en bostad. Han har pengar eller kredit - även om han måste köpa denna kredit av husägaren för ockerpris, för en ökad hyra. Det är en enkel varutransaktion. Det är inte en affär mellan proletär och bourgeois, mellan arbetare och kapitalist. Hyresgästen uppträder, även om han är arbetare, som en person med pengar, han måste redan ha sålt sin egen karaktäristiska vara, arbetskraften, för att med försäljningssumman kunna uppträda som köpare av nyttjanderätten till en bostad, eller också måste han kunna lämna garanti för den förestående försäljningen av denna arbetskraft. De säregna resultaten av arbetskraftens försäljning till kapitalisten saknas här totalt. Kapitalisten låter den köpta arbetskraften för det första reproducera sitt värde men för det andra alstra ett mervärde, som tills vidare stannar i hans händer för att fördelas inom kapitalistklassen. Här alstras således ett överskottsvärde, totalsumman av de förhandenvarande värdena ökas. Helt annorlunda förhåller det sig med hyrestransaktionen. Hur mycket hyresvärden än skor sig på hyresgästens bekostnad så gäller det i alla fall endast ett överförande av redan existerande, tidigare producerade värden, och totalsumman av de värden, som hyresgästen och hyresvärden tillsammans äger, är alltjämt densamma som före affären. Arbetet må av kapitalisten betalas under, över eller till sitt rätta värde, arbetaren blir ändå alltid lurad på en del av sin arbetsprodukt. Hyresgästen blir lurad endast om han måste betala överpris för bostaden. Att vilja jämställa förhållandet mellan hyresgäst och hyresvärd å ena sidan och förhållandet mellan arbetare och kapitalist å den andra är således alldeles bakvänt. Vi har tvärtom att göra med en helt vanlig varuaffär mellan två medborgare, och denna affär avvecklas enligt de ekonomiska lagar som reglerar varuförsäljningen överhuvud och speciellt försäljningen av varan jordegendom. Byggnads- och underhållskostnaderna för huset eller den ifrågavarande delen av huset tas först med i beräkningen; därnäst det av husets mer eller mindre gynnsamma läge betingade markvärdet; slutgiltigt avgörande är det för ögonblicket rådande förhållandet mellan efterfrågan och tillgång. Detta enkla ekonomiska förhållande uttryckes i vår proudhonists hjärna på följande sätt:
"Det en gång uppförda huset fungerar som evigt rättsanspråk på en viss bråkdel av det samhälleliga arbetet, även om husets verkliga värde och mer än så för länge sedan återbetalats till ägaren i form av hyra. Så kommer det sig att hyresavkastningen för ett hus, som byggdes för t.ex. 50 år sedan, under denna tidrymd täcker den ursprungliga kostnaden två, tre, fem, tio gånger om."
Här har vi genast Proudhon i ett nötskal. För det första glömmer man, att hyran inte bara skall förränta byggnadskostnaderna utan också täcka reparationskostnaderna, det genomsnittliga beloppet av osäkra fordringar och obetalda hyror såväl som förlusten genom att bostaden ibland kan stå outhyrd, och slutligen amortera det i ett förgängligt, med tiden obeboeligt och värdelöst hus placerade byggnadskapitalet. För det andra glömmer man, att hyran också skall förränta tomtvärdestegringen, att en del av den följaktligen består av jordränta. Vår proudhonist förklarar visserligen genast att denna värdestegring, som ju åstadkommes utan markägarens åtgörande, rätteligen tillhör samhället och inte markägaren. Men han förbiser att han därmed i själva verket kräver avskaffandet av jordäganderätten, en punkt som det skulle föra oss för långt att här gå närmare in på. Slutligen förbiser han att det i hela transaktionen ingalunda är fråga om att köpa huset av ägaren utan endast nyttjanderätten på viss tid. Proudhon, som aldrig bekymrade sig om de verkliga, faktiska förutsättningarna för någon som helst ekonomisk företeelse, kan naturligtvis inte heller förklara hur den ursprungliga kostnaden för ett hus kan betalas tio gånger om under 50 år i form av hyresintäkter. I stället för att göra denna alls inte svåra fråga till föremål för en ekonomisk undersökning och fastställa om den verkligen strider mot de ekonomiska lagarna och i så fall på vad sätt, hjälper han sig ur ekonomin genom ett djärvt språng över till juridiken: "det en gång uppförda huset fungerar som evigt rättsanspråk" på en viss årlig betalning. Hur detta kommer till stånd, hur huset blir till ett rättsanspråk, det tiger Proudhon med. Och ändå är det just detta han hade måst utreda. Om han hade undersökt det, så skulle han ha funnit att alla rättsanspråk i världen, de må vara aldrig så eviga, inte förlänar makt åt ett hus att under 50 år hösta in byggnadskostnaden tio gånger om i form av hyror, utan att detta kan åstadkommas endast genom ekonomiska förhållanden (som bör vara samhälleligt erkända i form av rättsanspråk). Och därmed hade han varit tillbaka vid utgångspunkten igen.
Hela Proudhons lära bygger på detta räddande språng från den ekonomiska verkligheten till den juridiska frasen. Så snart vår tappre Proudhon tappar bort det ekonomiska sammanhanget - och det händer honom vid varje allvarligt problem - så flyr han in i rättens område och vädjar till den eviga rättvisan. "Proudhon hämtar sitt ideal av evig rättvisa närmast ur de rättsförhållanden, som svarar mot varuproduktionen, varigenom han i förbigående sagt också tillhandahåller det för alla kälkborgare så trösterika beviset för att varuproduktionens form är lika nödvändig som rättvisan. Omvänt vill han sedan omforma den verkliga varuproduktionen och den däremot svarande verkliga rätten efter detta ideal. Vad skulle man tänka om en kemist som, i stället för att studera ämnesomsättningens verkliga lagar och på grundval därav lösa bestämda uppgifter, ville omforma ämnesomsättningen efter 'naturens och den kemiska frändskapens' 'eviga idéer'? Vet man kanske mer om ockret, om man säger att det strider mot den 'eviga rättvisan' och den 'eviga billigheten' och den 'eviga ömsesidigheten' och andra 'eviga sanningar', än vad kyrkofäderna visste när de sade att ockret strider mot den 'eviga nåden', den 'eviga tron' och 'guds eviga vilja'?" (Marx Kapitalet, första bandet, Volksausgabe s. 48, svenska editionen s. 65.)
Vår proudhonist klarar sig inte bättre än sin herre och mästare:
"Hyreskontraktet är en av de tusentals omsättningar som är lika nödvändiga för det moderna samhällslivet som blodcirkulationen är för djurens liv. Det vore naturligtvis i detta samhälles intresse om alla dessa omsättningar vore genomsyrade av en rättsidé, d.v.s. alltid genomfördes i enlighet med rättvisans stränga fordringar. Kort sagt, samhällets ekonomiska liv måste, som Proudhon säger, svinga sig upp till en ekonomisk rättvisas nivå. I verkligheten äger som bekant raka motsatsen rum."
Kan man tro att det är möjligt att sådana virrigheter kan tryckas på tyska språket fem år efter det Marx så kort och träffande karaktäriserat proudhonismen just ifråga om denna avgörande sida? Vad betyder då denna gallimatias? Ingenting annat än att de praktiska verkningarna av de ekonomiska lagar, som reglerar det nutida samhället, slår författarens rättskänsla i ansiktet, och att han hyser den fromma önskan att det skall gå att ordna saken så att detta avhjälpes. - Javisst, om paddorna hade svansar så vore de nämligen inga paddor längre! Och är då inte det kapitalistiska produktionssättet "genomsyrat av en rättsidé", nämligen av idén om dess egen rätt till utsugning av arbetarna? Och har vi kommit ett enda steg längre därför att författaren säger att detta inte är hans rättsidé?
Men låt oss återgå till bostadsfrågan. Vår proudhonist lämnar nu sin "rättsidé" lösa tyglar och undfägnar oss med denna rörande tirad:
"Vi drar oss inte för att påstå, att det inte existerar något mer fruktansvärt hån mot vårt berömda århundrades hela kultur än det faktum, att 90 procent och mer av storstädernas befolkning inte har någon plats som de kan kalla sin egen. Det sedliga livets och familjelivets egentliga knutpunkt, hem och härd, rycks bort av den sociala virveln ... Vi står i detta avseende långt under vildarna. Grottmänniskan har sin håla, australiern sin lerhydda, indianen sin egen härd - den moderna proletären hänger faktiskt i luften" o.s.v.
I denna jeremiad har vi proudhonismen i hela dess reaktionära gestalt. För skapandet av den moderna revolutionära proletärklassen var det absolut nödvändigt att avklippa den navelsträng som ännu förband svunna tiders arbetare med jorden. Handvävaren som ägde sin stuga, sin trädgård och åkerlapp, var trots allt elände och trots allt politiskt förtryck en lugn, förnöjd man "i gudsfruktan och redbarhet". Han strök av mössan för de rika, för prästerna och statsämbetsmännen och var invärtes helt igenom en slav. Det är just den moderna storindustrin som av den vid jorden fjättrade arbetaren gjort en fågelfri proletär, utan någon som helst egendom och befriad från alla tidigare bojor, det är just denna ekonomiska revolution som skapat de enda betingelser under vilka utsugningen av arbetarklassen i dess sista form, i den kapitalistiska produktionen, kan omintetgöras. Och nu kommer denne tårdrypande proudhonist och jämrar sig som över en stor tillbakagång, över att arbetarna drivits bort från hem och härd, vilket just var den förnämsta betingelsen för deras andliga frigörelse.
För 27 år sedan skildrade jag huvuddragen av just denna process, arbetarnas fördrivande från hem och härd, sådan den försiggick i England under 1700-talet (i "De arbetande klassernas läge i England"). De skändligheter som jordägarna och fabrikanterna då gjorde sig skyldiga till och de materiellt och moraliskt skadliga verkningar, som denna fördrivning till en början måste ha på de drabbade arbetarna, är där likaså framställda så som de förtjänar. Men kunde det falla mig in att se en tillbakagång "långt under vildarna" i denna under föreliggande omständigheter alltigenom nödvändiga historiska utvecklingsprocess? Omöjligen. Den engelske proletären av år 1872 står oändligt mycket högre än vävaren på landet med "hem och härd" av år 1772. Och kommer grottmänniskan med sin håla, australiern med sin lerhydda, indianen med sin egna härd någonsin att åstadkomma ett juniuppror eller en Pariskommun? Att arbetarnas läge samtidigt på det hela taget blivit sämre i materiellt avseende efter genomförandet i stor skala av den kapitalistiska produktionen, det betvivlar endast en bourgeois.
Men skall vi fördenskull längtansfullt blicka tillbaka på Egyptens (också mycket magra) köttgrytor, på landsbygdens småindustri som endast fostrade slavsjälar, eller på "vildarna"? Tvärtom. Först det av den moderna storindustrin skapade proletariatet, som är befriat från alla nedärvda fjättrar - också från dem som kedjade det vid jorden - och som drivits samman i storstäderna, är i stånd att genomföra den stora sociala omvälvning som skall göra slut på all klassutsugning och allt klassherravälde. De gamla handvävarna på landet med hem och härd skulle aldrig varit i stånd till detta, de skulle aldrig kunnat fatta en sådan tanke och ännu mindre kunnat förverkliga den.
För Proudhon däremot är de senaste hundra årens industriella revolution, ångkraften, stordriften som ersätter handarbetet med maskiner och gör arbetets produktionskraft tusenfalt större, en högst motbjudande tilldragelse som egentligen inte borde ha ägt rum. Småborgaren Proudhon fordrar en värld, där var och en förfärdigar en särskild, självständig produkt som genast kan användas och utbytas på marknaden. Om sedan var och en bara får tillbaka det fulla värdet av sitt arbete i en annan produkt, så är den "eviga rättvisans" krav tillfredsställda och den bästa av alla världar förverkligad. Men denna Proudhons bästa av alla världar har trampats ner redan i sin knoppning av den fortskridande industriella utvecklingen, som för länge sedan förintat det enskilda arbetet i alla stora industrigrenar och dagligen ytterligare förintar det i de mindre och minsta grenarna; som i stället för handarbetet har det samhälleliga arbetet, understött av maskiner och tyglade naturkrafter, vars färdiga produkt - omedelbart möjlig att utbyta eller använda - är det gemensamma verket av många individer, genom vilkas händer den måst passera. Och just genom denna industriella revolution har det mänskliga arbetets produktionskraft nått en så hög nivå att det för första gången under människans existens är möjligt att vid förnuftig fördelning av arbetet mellan alla inte bara producera tillräckligt mycket för alla samhällsmedlemmars rikliga konsumtion och för uppläggandet av en rikhaltig reservfond utan också skänka varje individ tillräcklig fritid för att han skall kunna upprätthålla det som verkligen är något värt av den historiska bildningstraditionen - vetenskap, konst, umgängesformer o.s.v. - och inte bara upprätthålla denna tradition utan förvandla den från den härskande klassens monopol till hela samhällets gemensamma egendom och vidareutveckla den. Och här har vi den avgörande punkten. Så snart det mänskliga arbetets produktionskraft har utvecklat sig till denna nivå, försvinner varje förevändning för existensen av en härskande klass. Det sista skäl som klasskillnaden försvarats med har ju alltid varit detta, det måste finnas en klass, som inte behöver trötta ut sig med att producera sitt dagliga bröd, utan har tid att ombesörja samhällets andliga arbete. Denna fras, som tidigare haft sitt stora historiska berättigande, har de senaste hundra årens industriella revolution en gång för alla ryckt upp med rötterna. Tillvaron av en härskande klass blir för varje dag ett allt större hinder för utvecklingen av den industriella produktivkraften och i lika hög grad för utvecklingen av vetenskapen, konsten och i synnerhet de bildade umgängesformerna. Större tölpar än våra moderna bourgeois har aldrig funnits.
Allt detta angår emellertid inte vännen Proudhon. Han vill den "eviga rättvisan" och ingenting annat. Var och en skall i utbyte för sin produkt erhålla den fulla avkastningen, det fulla värdet av sitt arbete. Men att räkna ut detta för en modern industriprodukt är en invecklad historia. Den moderna industrin döljer nämligen individens speciella andel i totalproduktionen, som i det gamla hantverket direkt representerades av den tillverkade produkten. Den moderna industrin undanröjer vidare i allt större utsträckning det individuella utbytet, som Proudhons hela system bygger på, nämligen det direkta utbytet mellan två producenter som ömsesidigt utbyter sina produkter i konsumtionssyfte. Därför genomlöpes hela proudhonismen av ett reaktionärt drag, en motvilja mot den industriella revolutionen och en än öppet, än i beslöjad form, uttalad önskan att kasta hela den moderna industrin, ångmaskinerna, spinnmaskinerna och hela surven på porten och återvända till det gamla solida hantverket. Att vi då skulle förlora niohundranittionio tusendelar av produktionskraften, att hela mänskligheten skulle dömas till det hårdaste slaveri, att hungersnöd skulle bli allmän regel - vad spelar det för roll bara vi kan inrätta utbytet så att var och en får den "fulla avkastningen" och den "eviga rättvisan" genomföres? Fiat justitia, pereat mundus!
Rättvisan skall bestå -
världen må åt pepparn gå!
Och världen skulle verkligen gå åt pepparn vid denna proudhonska kontrarevolution, om den överhuvud taget vore möjlig att genomföra.
Det är för övrigt självklart att den "fulla arbetsavkastningen", så långt denna fras har någon mening, kan tryggas åt alla även vid den av den moderna storindustrin betingade samhälleliga produktionen. Någon mening har denna fras emellertid endast om den utvidgas därhän, att varje individuell arbetare visserligen inte blir ägare till denna "fulla arbetsavkastning", men att hela det av idel arbetare bestående samhället blir ägare till hela arbetsprodukten, som dels fördelas bland samhällsmedlemmarna för konsumtion, dels användes till ersättande och utökande av produktionsmedlen samt dels lagras som reservfond för produktion och konsumtion.
*
I enlighet med ovanstående vet vi redan på förhand hur vår proudhonist skall lösa den stora bostadsfrågan. Å ena sidan har vi kravet att varje arbetare måste ha sin egen, honom tillhöriga bostad för att vi inte skall stå lägre än vildarna. Å andra sidan har vi påståendet att det två-, tre-, fem- eller tiofaldiga erläggandet av den ursprungliga kostnaden för ett hus, vilket faktiskt äger rum vid inbetalningen av hyra, grundar sig på ett rättsanspråk, och att detta rättsanspråk strider mot den "eviga rättvisan". Lösningen är enkel. Vi avskaffar rättsanspråket och förklarar i kraft av den eviga rättvisan den erlagda hyran vara en avbetalning på priset för själva bostaden. När man har inrättat sina premisser så att de redan innehåller slutsatsen, så fordras det inte större färdighet än vad vilken som helst taskspelare besitter för att trolla fram det i förväg iordningställda resultatet fixt och färdigt ur hatten och stoltsera med den oomkullrunkeliga logik som det är produkten av.
Så går det också. Avskaffandet av hyresbostaden proklameras som en nödvändighet, närmare bestämt i form av kravet att varje hyresgäst förvandlas till ägare av sin bostad. Hur skall det gå till? Det är mycket enkelt:
"Hyresbostaden inlöses ... Den förre husägaren får betalt för sitt hus ända till sista kopparöret. I stället för att som hittills hyran representerar den tribut, som hyresgästen betalar åt kapitalets eviga privilegium, förvandlas från och med den dag, då inlösandet av hyresbostäderna proklameras, den av hyresgästen erlagda, noggrant fastställda summan till en årlig avbetalning på bostaden, som övergått i hans ägo ... Samhället ... omvandlas på detta sätt till en kår av oavhängiga fria bostadsägare."
Proudhonisten finner en förbrytelse mot den eviga rättvisan i att husägaren utan arbete kan utvinna jordränta och kapitalränta ur sitt i huset placerade kapital. Han dekreterar att detta måste upphöra: att det i byggnader placerade kapitalet inte längre skall ge någon ränta och, försåvitt det representerar ägda tomter, inte heller någon jordränta. Vi har nyss sett att den kapitalistiska produktionsformen, grundvalen för det nuvarande samhället, alls inte beröres av detta. Det centrum som utsugningen av arbetaren kretsar omkring är arbetskraftens försäljning till kapitalisten och det bruk som kapitalisten gör av denna affär då han tvingar arbetaren att producera långt mer än arbetskraftens betalda värde. Det är denna affär mellan kapitalist och arbetare som alstrar allt det mervärde, som sedan i form av jordränta, handelsprofit, kapitalränta, skatter o.s.v. fördelas på olika grupper av kapitalister och deras tjänare. Och nu kommer vår proudhonist och tror att man skulle vinna något genom att förbjuda en enda kategori av kapitalisterna - nämligen de kapitalister som alls inte köper någon arbetskraft och således inte heller låter producera något mervärde - att inhösta profit eller ränta! Mängden av det obetalda arbete som berövas arbetarklassen skulle förbli exakt densamma, även om husägarna i morgon dag skulle frånhändas möjligheten att ta in jordränta och kapitalränta. Det hindrar inte vår proudhonist från att förklara:
"Avskaffandet av hyresbostaden är följaktligen ett av de mest fruktbara och storartade strävanden, som framspringer ur den revolutionära idéns sköte, och måste bli ett första rangens krav från den sociala demokratins sida."
Precis samma humbug som hos mäster Proudhon själv, hos vilken kacklandet likaledes alltid står i omvänd proportion till storleken av det värpta ägget.
Men tänk er nu vilket härligt tillstånd vi skulle få om varenda arbetare, småborgare och bourgeois blir tvungen att genom årliga avbetalningar bli ägare till först en del av sin bostad och sedan hela bostaden! I Englands industriområden, där det finns storindustri men små hus för arbetarna och där varenda gift arbetare bebor en stuga för sig själv, skulle det möjligen vara någon mening med det hela. Men småindustrin i Paris såväl som i kontinentens flesta storstäder kompletteras av stora hus där tio, tjugo, trettio familjer bor tillsammans. Vid tiden för det världsbefriande dekretet som proklamerar hyresbostadens inlösande arbetar Peter i en mekanisk verkstad i Berlin. Ett år senare äger han låt oss säga femtondelen av sin bostad, som består av ett rum fem trappor upp någonstans i närheten av Hamburger Tor. Han mister sitt arbete och befinner sig strax efteråt i en liknande bostad, med storartad utsikt över gården, tre trappor upp i Pothof i Hannover, där han efter fem månaders vistelse just har förvärvat en trettiosjättedel av denna egendom när en strejk förpassar honom till München och tvingar honom att genom elva månaders uppehåll belasta sig med precis elva etthundraåttiondelar av äganderätten till en tämligen mörk lägenhet på nedre botten bakom Ober-Angergasse. Ytterligare flyttningar, som är så vanliga bland arbetarna av i dag, ger honom ett ytterligare påhäng av sju trehundrasextiondelar av en inte mindre förträfflig bostad i St. Gallen, tjugotre etthundraåttiondelar av en annan i Leeds och trehundrafyrtiosju femtiosextusentvåhundratjugotredjedelar - noga räknat så att den "eviga rättvisan" inte skall ha något att beklaga sig över - av en tredje bostad i Seraing. Vad har nu vår Peter för glädje av alla dessa bostadsandelar? Vem betalar honom det rätta värdet för dem? Var skall han få tag på ägaren eller ägarna till de övriga andelarna i hans olika f.d. bostäder? Och hur står det då till med egendomsförhållandena i vilket stort hus som helst med t.ex. tjugo bostäder i varje våning som, sedan inlösningsfristen har utlupit och hyresbostaden är avskaffad, tillhör kanske trehundra delägare som är spridda i alla väderstreck? Vår proudhonist kommer att svara, att vi då kommer att ha den proudhonska bytesbanken, som när som helst till vem som helst betalar den fulla arbetsavkastningen av alla arbetsprodukter, således också det fulla värdet av en bostadsandel. Men för det första angår oss den proudhonska bytesbanken inte ett dugg i detta sammanhang, eftersom den ingenstans nämns i artiklarna om bostadsfrågan; för det andra grundar den sig på den besynnerliga villfarelsen att det alltid måste finnas en köpare som vill betala fulla värdet så snart någon vill sälja en vara; och för det tredje har den redan innan Proudhon uppfann den mer än en gång gjort bankrutt i England under namnet Labour exchange bazar[3].
Hela föreställningen att arbetaren skall köpa sin bostad grundar sig på den redan påpekade reaktionära grundåskådningen hos Proudhon, att de genom den moderna storindustrin skapade förhållandena är sjukliga utväxter och att samhället med våld - d.v.s. mot de strömningar som det följt i hundra år - måste drivas mot ett tillstånd, där det gamla stabila individuella handarbetet är regel, och vilket överhuvud inte är något annat än ett idealiserat återupplivande av småhantverket som gått under och som alltjämt går under. Har arbetarna en gång tvingats tillbaka i dessa stabila förhållanden, har den "sociala virveln" lyckligt och väl likviderats, då kan arbetaren naturligtvis också ha användning för äganderätten till "hem och härd" och då förefaller den ovannämnda inlösningsteorin mindre osmaklig. Felet är bara att Proudhon glömmer att han för att åstadkomma detta först måste vrida världshistoriens klocka hundra år tillbaka och att han därmed skulle göra de nutida arbetarna till precis samma inskränkta, krypande, inställsamma slavsjälar som deras farfarsfäder var.
I den mån den proudhonska lösningen av bostadsfrågan har ett rationellt, praktiskt användbart innehåll håller den emellertid redan på att genomföras. Närmare bestämt härstammar detta genomförande inte från "den revolutionära idéns sköte", utan från - storbourgeoisin själv. Vi citerar en förträfflig spansk tidning, "La Emancipacion" i Madrid för den 16 mars 1872:
"Det finns ännu en metod att lösa bostadsfrågan, som föreslagits av Proudhon och som vid första ögonkastet verkar bestickande men vid närmare prövning avslöjar sin totala vanmakt. Proudhon föreslog att hyresgästerna skulle förvandlas till avbetalningsköpare, så att den erlagda hyran skulle räknas som avbetalning på bostadens värde och hyresgästen efter en viss tids förlopp bli ägare till bostaden ifråga. Denna metod, som Proudhon ansåg vara mycket revolutionär, genomföres numera i alla länder av spekulativa företag, som genom att höja hyran tar betalt för det dubbla eller tredubbla värdet av husen. Herr Dollfus och andra storfabrikanter i nordöstra Frankrike har förverkligat detta system, inte bara för att förtjäna pengar utan dessutom med en politisk baktanke.
Den härskande klassens slugaste ledare har alltid inriktat sina ansträngningar på att öka antalet småsparare för att skapa en armé mot proletariatet. De borgerliga revolutionerna under förra århundradet styckade adelns och kyrkans stora gods och förvandlade dem till småbruk, på samma sätt som de spanska republikanerna i våra dagar vill göra med de ännu existerande storgodsen, och skapade så en klass av små jordägare, som alltsedan dess varit samhällets allra mest reaktionära element och utgjort det ständiga hindret för stadsproletariatets revolutionära rörelse. Napoleon III avsåg att genom införandet av lägre valörer för statsobligationerna skapa en liknande klass i städerna, och herr Dollfus och hans kolleger sökte, genom att åt sina arbetare köpa små bostäder som skulle amorteras genom årliga avbetalningar kväva all revolutionär anda hos arbetarna och samtidigt genom fastighetsägandet fjättra dem vid den fabrik där de börjat arbeta. Inte nog med att Proudhons plan inte åstadkom någon lättnad för arbetarklassen - den vände sig till och med direkt mot den."[2*]
Hur skall nu bostadsfrågan lösas? I det nuvarande samhället precis som alla andra sociala frågor: genom den så småningom skeende ekonomiska utjämningen mellan efterfrågan och utbud, en lösning som ständigt på nytt framskapar samma fråga och följaktligen inte är någon lösning. Hur en social revolution skall lösa denna fråga, det beror inte bara på de förhandenvarande omständigheterna utan också av mer vittgående frågor, bland vilka upphävandet av motsättningen mellan stad och land är en av de väsentligaste. Eftersom det inte är vår uppgift att göra upp något utopiskt system för framtidssamhällets ordnande skulle det vara mer än gagnlöst att gå in på detta. Så mycket är emellertid säkert, att det redan nu finns tillräckligt med bostadshus i storstäderna för att all verklig "bostadsnöd" omedelbart skall kunna avhjälpas genom ett rationellt utnyttjande. Detta kan naturligtvis endast ske genom expropriation av de nuvarande ägarna och inkvartering av hemlösa eller alltför trångbodda arbetare i deras hus. Så snart proletariatet erövrat den politiska makten blir en sådan för den allmänna välfärden nödvändig åtgärd lika lätt att genomföra som andra expropriationer och inkvarteringar för den nuvarande staten.
*
Vår proudhonist låter sig emellertid inte nöja med sina hittillsvarande prestationer i bostadsfrågan. Han måste upphöja den från den grå vardagen till den högre socialismens rike, så att den också här hävdar sig som en väsentlig "beståndsdel av den sociala frågan":
"Vi antar nu att kapitalets produktivitet verkligen blir föremål för en kraftåtgärd - något som förr eller senare måste ske - t.ex. genom en övergångslag som fastställer räntan på allt kapital till en procent, väl att märka i avsikt att jämka även denna procentsats allt närmare nollpunkten, så att slutligen endast det för omsättning av kapitalet nödvändiga arbetet betalas. Liksom allt annat faller naturligtvis också hus och bostäder inom ramen för denna lag ... Ägaren kommer själv att vara den förste som erbjuder sig att sälja, eftersom hans hus annars skulle bli outnyttjat och det däri placerade kapitalet helt enkelt onyttigt."
Denna tes utgör en av den proudhonska katekesens viktigaste trosartiklar och ger ett slående exempel på den där rådande förvirringen.
"Kapitalets produktivitet" är ett oting som Proudhon obesett övertar från de borgerliga ekonomerna. De borgerliga ekonomerna börjar visserligen också med tesen att arbetet är källan till all rikedom och värdemätaren för alla varor. Men de måste också förklara hur det kommer sig att kapitalisten, som satsar kapital i ett industri- eller hantverksföretag, vid affärstransaktionens slut får tillbaka inte bara det satsade kapitalet utan dessutom en profit. De måste fördenskull inveckla sig i allehanda motsägelser och även tillskriva kapitalet en viss produktivitet. I vilken grad Proudhon alltjämt är fången i det borgerliga tänkesättet framgår bäst av att han tillägnat sig detta talesätt om kapitalets produktivitet. Vi har redan från början sett att kapitalets så kallade produktivitet (under nuvarande samhälleliga förhållanden, utan vilka det nämligen inte skulle vara något kapital) inte är något annat än dess inneboende egenskap att kunna tillägna sig lönearbetarnas obetalda arbete.
Men Proudhon skiljer sig från de borgerliga ekonomerna därigenom att han inte gillar denna "kapitalets produktivitet" utan tvärtom i den upptäcker en kränkning av den "eviga rättvisan". Det är den som förhindrar att arbetaren får den fulla avkastningen av sitt arbete. Den måste alltså avskaffas. Men hur? Genom att med hjälp av tvångslagar sänka räntefoten och till sist reducera den till noll. Då upphör enligt vår proudhonist kapitalet att vara produktivt.
Räntan på utlånat penningkapital är endast en del av profiten. Profiten, den må härstamma från industri- eller handelskapitalet, är endast en del av det mervärde som i form av obetalt arbete berövas arbetarklassen av kapitalistklassen. De ekonomiska lagar som reglerar räntefoten är så oberoende av de lagar som reglerar mervärdekvoten som två lagar inom en och samma samhällsform kan vara. Vad angår fördelningen av detta mervärde bland de olika kapitalisterna är det emellertid klart, att profitkvoten för industrimän och köpmän, i vilkas företag andra kapitalister satsat stora kapital, måste stiga i samma mån som räntefoten - vid i övrigt oförändrade omständigheter - faller. Räntefotens sänkning och slutliga avskaffande skulle alltså ingalunda bli en verklig "kraftåtgärd" mot kapitalets så kallade produktivitet. Det skulle bara förändra reglerna för fördelningen av det från arbetarklassen tagna, obetalda mervärdet bland de olika kapitalisterna och ge industrikapitalisten en fördel gentemot rentieren i stället för att ge arbetaren en fördel gentemot industrikapitalisten.
Utifrån sin juridiska ståndpunkt förklarar Proudhon räntefoten - liksom alla ekonomiska fakta - inte ur betingelserna för den samhälleliga produktionen, utan ur de statliga lagar som är ett allmänt uttryck för dessa betingelser. Utifrån denna ståndpunkt, som är renons på varje aning om de statliga lagarnas sammanhang med samhällets produktionsbetingelser, framträder dessa lagar med nödvändighet som rent godtyckliga påbud, som när som helst lika väl kan ersättas med sin direkta motsats. Ingenting är således enklare för Proudhon än att - så snart han kommit till makten - utfärda ett dekret varigenom räntefoten nedsättes till en procent. Och om alla andra samhälleliga omständigheter förblir oförändrade, så kommer detta proudhonska dekret att existera endast på papperet. Räntefoten kommer alltjämt att regleras av samma ekonomiska lagar som den nu är underkastad, trots alla dekret. Folk som har kredit kommer att alltefter omständigheterna låna pengar till två, tre, fyra procent eller mer, precis som förut. Den enda skillnaden blir att rentiererna noga ser upp och lånar ut pengar endast till sådana människor, från vilka de inte har åtal att vänta. Dessutom är denna storartade plan att beröva kapitalet dess "produktivitet" urgammal, lika gammal som - ockerlagarna som inte har något annat syfte än att begränsa räntefoten och som nu överallt avskaffats eftersom de i praktiken alltid nonchalerats eller kringgåtts och staten måst erkänna sin vanmakt gentemot lagarna för den samhälleliga produktionen. Skulle återinförandet av dessa medeltida, ogenomförbara lagar vara "en kraftåtgärd mot kapitalets produktivitet"? Som vi ser visar sig proudhonismen vara allt reaktionärare ju närmare man kommer den inpå livet.
Och sedan räntefoten på detta sätt pressats ned till noll och kapitalräntan alltså är avskaffad, då "betalas endast det för omsättning av kapitalet nödvändiga arbetet". Det skall betyda att avskaffandet av räntefoten är detsamma som avskaffandet av profiten och t.o.m. mervärdet. Men vad skulle bli resultatet om det vore möjligt att verkligen avskaffa räntan genom dekret? Jo, att rentierklassen inte längre hade anledning att låna ut sitt kapital i form av lån utan i stället som egna företagare eller genom aktiebolag skulle placera det i industrin. Mängden av det mervärde, som berövas arbetarklassen av kapitalistklassen, skulle förbli densamma, endast fördelningen skulle förändras och inte heller den avsevärt.
I själva verket förbiser vår proudhonist att även nu i genomsnitt endast "det för omsättning av kapitalet (läs: för produktion av respektive vara) nödvändiga arbetet" betalas vid det borgerliga samhällets varuköp. Arbetet är måttstocken för värdet av alla varor, och det är i det nuvarande samhället - bortsett från konjunktursvängningarna - fullständigt omöjligt att den totalgenomsnittliga betalningen för varorna överstiger det för deras framställning nödvändiga arbetet. Nej, nej, min gode proudhonist, felet ligger på helt annat håll, nämligen däri att "det för omsättning av kapitalet (för att nu använda ert virriga uttryckssätt) nödvändiga arbetet" inte betalas fullt! Hur det går till kan ni läsa hos Marx (Kapitalet).
Inte nog med det. När kapitalavkastningen avskaffas, så avskaffas därmed också hyresavkastningen. Ty "liksom allt annat faller naturligtvis också hus och bostäder inom ramen för denna lag". Detta är helt och hållet i stil med den gamle majoren, som skickar efter sin studentbeväring: - Säg, ni lär ju vara doktor - då kan ni gärna titta hem till mig ibland. När man har hustru och sju barn så finns det alltid något att lappa ihop.
Studentbeväringen: - Förlåt herr major, men jag är filosofie doktor.
Majoren: - Det är mig totalt likgiltigt, doktor som doktor.
Så går det också för vår proudhonist: hyresavkastning eller kapitalavkastning, det är totalt likgiltigt, ränta som ränta, doktor som doktor. - Vi har i det föregående sett att hyran består av: a) en del jordränta; b) en del ränta på byggnadskapitalet, byggmästarprofiten inräknad; c) en del för reparations- och försäkringskostnader; d) en del för amortering av byggnadskapitalet plus profiten alltefter husets gradvisa förslitning.
Och nu måste det stå klart även för den blindaste att "ägaren kommer själv att vara den förste som erbjuder sig att sälja, eftersom hans hus annars skulle bli outnyttjat och det däri placerade kapitalet helt enkelt onyttigt". Naturligtvis. Om man avskaffar räntan på det satsade kapitalet så kan ingen husägare längre få ett öre i hyra för sitt hus, bara för att man i stället för hyra också kan säga hyresavkastning och för att hyresavkastningen inbegriper en del som är verklig kapitalränta. Doktor som doktor. Om ockerlagarna vad den vanliga kapitalräntan angår kunde sättas ur spel endast genom att kringgås, så har de aldrig ens avlägset berört hyresnivån. Det blev Proudhon förbehållet att som den förste inbilla sig att hans nya ockerlag utan vidare skulle kunna reglera och småningom avskaffa inte bara den enkla kapitalräntan utan också den komplicerade hyresavkastningen. Varför man då för dyra pengar skulle köpa det "onyttiga" huset av ägaren, och varför denne under sådana omständigheter inte dessutom skulle betala för att bli kvitt det "onyttiga" huset så att han slipper undan reparationskostnaderna, det får vi sväva i okunnighet om.
Efter denna triumferande prestation på den högre socialismens område (supersocialism kallade mäster Proudhon den för) anser sig vår proudhonist berättigad att flyga ännu litet högre. "Nu gäller det endast att dra ytterligare några slutsatser för att klart och allsidigt belysa vårt så betydande ämne". Och vilka är dessa slutsatser? Det är saker som lika litet följer ur det föregående som bostadshusens värdelöshet följer ur räntefotens avskaffande och som, sedan de befriats från vår författares pompösa och salvelsefulla fraser, inte betyder något annat än det som är önskvärt för en smärtfriare avveckling av hyreshusavskaffningsaffären: a) en noggrann statistik över objektet, b) god hälsovårdsinspektion och c) kooperativa byggnadsarbetarlag som kan överta nybyggnadsverksamheten - alltihop saker och ting som utan tvivel är mycket vackra och bra men som trots höljet av storordiga fraser ingalunda "klart belyser" den proudhonska tankeförvirringens dunkel.
Den som presterat något så storartat har nu också rätt att rikta sin allvarliga maning till de tyska arbetarna:
"Dessa och liknande frågor är, synes det oss, väl värda den sociala demokratins uppmärksamhet ... Måtte den, på samma sätt som här med bostadsfrågan, söka komma på det klara med andra lika viktiga frågor som kredit, statsskulder, personliga skulder, skatter o.s.v."
Här ställer vår proudhonist således i utsikt en hel serie artiklar i "liknande frågor", och om han behandlar alla lika utförligt som det nu aktuella "så betydande ämnet" så har "Volksstaat" tillräckligt med manuskript för ett år. Så mycket kan vi emellertid antecipera - alltihop följer ur vad som redan sagts: kapitalräntan avskaffas, därmed bortfaller räntan för statsskulder och personliga skulder, krediten blir kostnadsfri o.s.v. Samma trollformel tillämpas på vilket objekt som helst och i varje särskilt fall vinnes med obönhörlig logik samma förvånande resultat: när kapitalräntan är avskaffad behöver man inte längre betala ränta för lånade pengar.
För övrigt är det just snygga frågor som vår proudhonist hotar oss med: kredit! Vad behöver arbetaren för kredit annat än från den ena veckan till den andra eller pantlånarens kredit? Vad gör det för skillnad för honom om denna lämnas gratis eller mot ränta, t.o.m. pantlånarens ockerränta? Och om han i det stora hela skulle ha någon fördel av detta och produktionskostnaderna för arbetskraften alltså skulle bli billigare, skulle inte då arbetskraftens pris sjunka? - Men för bourgeoisin och särskilt för småborgerligheten är krediten en viktig fråga, och framför allt för småborgaren vore det en skön sak att alltid kunna få kredit, och till på köpet utan ränta. - "Statsskulder"! Arbetarklassen vet att den inte har ådragit sig dessa skulder, och när den kommer till makten kommer den att överlåta betalningsskyldigheten till dem som har upptagit lånen. - "Personliga skulder"! - se kredit. - "Skatter"! Det är saker som bourgeoisin är i hög grad intresserad av men arbetarna endast obetydligt. Det som arbetaren betalar i skatt, det ingår i längden i produktionskostnaderna för arbetskraften och måste följaktligen ersättas av kapitalisten. Alla dessa punkter, som här framhålles som högviktiga frågor för arbetarklassen, är i verkligheten av väsentligt intresse endast för bourgeoisin och ännu mer för småborgerligheten, och vi påstår, Proudhon till trots, att arbetarklassen inte har till uppgift att bevaka dessa klassers intressen.
Om den stora frågan som verkligen angår arbetarna - frågan om förhållandet mellan kapitalist och lönarbetare, frågan hur det kommer sig att kapitalisten kan berika sig på sina arbetares arbete - om den har vår proudhonist inte ett ord att säga. Hans herre och mästare har visserligen sysslat med saken men har ingalunda bragt någon klarhet i den och har inte heller i sina senaste skrifter kommit väsentligt längre än i "Eländets filosofi", som Marx redan år 1847 på ett så slående sätt avslöjade i hela dess intighet.
Det är illa nog att de romanska ländernas arbetare i tjugofem år knappast haft någon annan andlig socialistisk näring än denne "det andra kejsardömets socialists" skrifter. Det vore en dubbel olycka om den proudhonistiska teorin nu skulle översvämma även Tyskland. Det är emellertid ingen fara för det. De tyska arbetarnas teoretiska ståndpunkt är femtio år före den proudhonistiska, och man behöver bara statuera ett exempel med denna enda fråga - bostadsfrågan - för att kunna bespara sig vidare bemödanden i detta avseende.
I avsnittet över den proudhonistiska lösningen av bostadsfrågan visades i hur hög grad småborgerligheten är direkt intresserad av denna fråga. Men även storborgerligheten har ett mycket betydande, om också indirekt intresse av den. Den moderna naturvetenskapen har bevisat att de så kallade "slumkvarteren", där arbetarna är sammanträngda, utgör alstringshärdar för alla de farsoter som tid efter annan hemsöker våra städer. Kolera, nervfeber och paratyfus, smittkoppor och andra förhärjande sjukdomar har spritt sina bakterier i dessa arbetarkvarters förpestade luft och förgiftade vatten. Där dör de nästan aldrig ut, de utvecklar sig så snart omständigheterna tillåter det till epidemier och sprider sig då också från smittohärdarna till de luftigare och sundare, av herrar kapitalister bebodda stadsdelarna. Kapitalistherrskapet kan inte ostraffat tillåta sig nöjet att alstra epidemiska sjukdomar bland arbetarna; följderna återfaller på dem själva, och mordängeln härjar lika hänsynslöst bland kapitalisterna som bland arbetarna.
Så snart detta en gång blivit vetenskapligt fastställt, startade den människovänliga bourgeoisin en ädel tävlan för sina arbetares hälsa. Man bildade föreningar, skrev böcker, uppgjorde förslag, diskuterade och dekreterade lagar för att kapsla in smittohärdarna för de ständigt återkommande farsoterna. Man undersökte arbetarnas bostadsbetingelser och försökte avhjälpa de mest skriande missförhållandena. Framför allt i England, där de flesta storstäderna fanns och storborgarna följaktligen blivit mest brända, utvecklades en livlig verksamhet. Statliga kommittéer tillsattes för att undersöka de arbetande klassernas hälsotillstånd. Deras rapporter, som i noggrannhet, fullständighet och opartiskhet på ett berömvärt sätt utmärkte sig framför all kontinental litteratur i ämnet, lades till grund för nya, mer eller mindre kraftigt ingripande lagar. Hur ofullkomliga dessa lagar än är, så överträffar de dock oändligt allt som hittills gjorts i samma riktning på kontinenten. Och trots detta framskapar den kapitalistiska samhällsordningen ständigt på nytt de missförhållanden, som det gäller att råda bot på, med en sådan naturnödvändighet att kuren knappast avancerat ett enda steg ens i England.
Tyskland behöver som vanligt mycket längre tid innan de även här kroniskt existerande sjukdomshärdarna utvecklats till den akuta grad som var nödvändig för att ruska upp den sömniga storborgerligheten. Den som går långsamt går emellertid säkert, och så uppstod slutligen också hos oss en borgerlig litteratur rörande den allmänna hälsovården och bostadsfrågan, ett urvattnat sammandrag av de utländska, speciellt engelska föregångsmännen vilket man med hjälp av salvelsefulla brösttoner falskeligen förlänade ett sken av att representera en högre uppfattning. Till denna litteratur hör doktor Emil Sax: "De arbetande klassernas bostadsförhållanden och sättet att reformera dem", Wien 1869.
För en redogörelse om den borgerliga behandlingen av bostadsfrågan väljer jag denna bok endast därför att den utgör ett försök att i möjligaste mån sammanfatta den borgerliga litteraturen i ämnet. Och det är en snygg litteratur som vår författare använder som "källa"! Av de engelska parlamentsrapporterna, de verkliga huvudkällorna, nämns endast rubrikerna på tre av de allra äldsta. Hela boken är ett bevis för att författaren aldrig tittat på ens en enda av dem. Däremot presenteras en hel rad av banala borgerliga, välmenande kälkborgerliga och hycklande filantropiska skrifter: Ducpéptiaux, Roberts, Hole, Huber, den engelska socialvetenskapliga (eller rättare kol-) kongressens förhandlingar, den preussiska föreningens för de arbetande klassernas väl tidskrift, den österrikiska officiella rapporten från världsutställningen i Paris, de officiella bonapartistiska rapporterna från samma utställning, "Illustrierte Londoner Zeitung", "Ueber Land und Meer" och slutligen en "erkänd auktoritet", en man med "skarpsinnig, praktisk uppfattning", med "övertygande patos i framställningen", nämligen - Julius Faucher[4]! I denna förteckning över källskrifter saknas faktiskt bara "Gartenlaube", "Kladderadatsch" och fysiljären Kutschke[5].
För att det inte skall uppstå något missförstånd beträffande herr Sax' ståndpunkt förklarar han på sidan 22:
"Med socialekonomi avser vi läran om nationalekonomin tillämpad på de sociala frågorna, närmare bestämt kontentan av de medel och vägar som denna vetenskap erbjuder att på grundval av dess orubbliga lagar inom ramen av den för närvarande härskande samhällsordningen höja de så kallade (!) egendomslösa klasserna till de besittande klassernas nivå."
Vi skall inte ingå på den förvirrade föreställningen att nationalekonomin eller den politiska ekonomin överhuvud taget sysslar med andra än "sociala" frågor. Vi tar omedelbart itu med den centrala punkten. Doktor Sax kräver att den borgerliga ekonomins "orubbliga lagar", "ramen av den för närvarande härskande samhällsordningen", med andra ord, den kapitalistiska produktionsformen skall bli bestående oförändrad men ändå skall de "så kallade egendomslösa klasserna" höjas till "de besittande klassernas nivå". Nu är det emellertid en oundgänglig förutsättning för den kapitalistiska produktionsformen att det existerar en inte bara så kallad utan faktiskt egendomslös klass, som inte har något annat att sälja än sin arbetskraft och som därför också är tvungen att sälja sin arbetskraft till industrikapitalismen. Uppgiften för den av herr Sax uppfunna nya socialekonomiska vetenskapen består alltså i att finna medel och vägar för att inom ett samhällssystem, som grundar sig på motsättningen mellan å ena sidan kapitalister, som äger alla råvaror, produktionsmedel och livsmedel, och å den andra sidan egendomslösa lönarbetare, som inte har något att kalla för sitt än sin arbetskraft, att inom detta samhälle förvandla alla lönarbetare till kapitalister utan att de upphör att vara lönarbetare. Herr Sax anser sig ha löst denna fråga. Han kanske vill vara vänlig och visa oss hur man skall förvandla alla soldater inom den franska armén, vilka samtliga ju sedan gamle Napoleons tid bär en marskalkstav i ränseln, till fältmarskalkar utan att de upphör att vara vanliga soldater. Eller hur man skall kunna göra det tyska rikets alla fyrtio miljoner undersåtar till tyska kejsare.
Det ligger i den borgerliga socialismens väsen att vilja vidmakthålla grundvalarna för det nutida samhällets alla brister och samtidigt avskaffa samma brister. De borgerliga socialisterna vill, som redan Kommunistiska manifestet säger, "avhjälpa de sociala missförhållandena för att säkra det borgerliga samhällets bestånd", de vill ha "bourgeoisin utan proletariatet". Vi har sett att herr Sax ställer frågan precis likadant. Lösningen finner han i lösningen av bostadsfrågan. Han är av den åsikten att "man genom att förbättra de arbetande klassernas bostäder med framgång skulle kunna avhjälpa det skildrade fysiska och psykiska eländet och därigenom - genom en omfattande förbättring enbart av bostadsförhållandena - höja största delen av dessa klasser ur deras ofta knappast människovärdiga tillvaros träsk till det materiella och andliga välbefinnandets rena höjder". (Sidan 14.) Inom parentes sagt ligger det i bourgeoisins intresse att dölja att det existerar ett proletariat, som skapats av de borgerliga produktionsförhållandena och utgör betingelsen för deras fortbestånd. Därför berättar herr Sax (sidan 21) att man med de arbetande klasserna vid sidan av de egentliga arbetarna förstår alla "obemedlade samhällsklasser", "småfolk överhuvud taget, såsom hantverkare, änkor, pensionärer (!), lägre tjänstemän o.s.v.". Bourgeois-socialism räcker handen åt den småborgerliga socialismen.
Varifrån kommer nu bostadsnöden? Hur uppstod den? Herr Sax får som god bourgeois inte känna till att den är en ofrånkomlig produkt av den borgerliga samhällsformen, att det samhälle inte kan bestå utan bostadsnöd, där den stora arbetande massan uteslutande är hänvisad till sin arbetslön, alltså till den för deras existens och fortplantning nödvändiga mängden av livsförnödenheter - där nya förbättringar i maskintekniken o.s.v. oupphörligt gör mängder av arbetare arbetslösa - där häftiga, regelbundet återkommande industriella konjunktursvängningar å ena sidan förutsätter existensen av en talrik reservarmé av sysslolösa arbetare och å den andra periodvis gör den stora massan av arbetare arbetslösa och kastar ut dem på gatan - där arbetare massvis trängs ihop i storstäderna och till på köpet i snabbare takt än det under nuvarande förhållanden uppföres bostäder åt dem och det följaktligen alltid måste finnas hyresgäster till de mest skandalösa kyffen - där slutligen husvärden i sin egenskap av kapitalist inte endast har rätt utan till följd av konkurrensen också i viss mening skyldighet att hänsynslöst pressa ut så höga hyror som möjligt. I ett sådant samhälle är bostadsnöden ingen tillfällighet, den är en nödvändig institution, den kan tillika med sina återverkningar på hälsotillståndet o.s.v. undanröjas endast om hela den samhällsordning, ur vilken den framsprungit, omvälves från grunden. Men det får bourgeois-socialismen inte känna till. Den får inte förklara bostadsnöden ur förhållandena. Den har alltså ingen annan utväg än att med hjälp av moraliska fraser förklara den med människornas gemenhet, så att säga med arvsynden.
"Och då kan man inte ta miste på - och följaktligen inte förneka (djärv slutsats!) - att skulden ... dels ligger hos arbetarna själva, hos de bostadssökande, men dels, och förvisso till största delen, hos dem som åtar sig att tillfredsställa bostadsbehovet eller som, trots att de förfogar över de erforderliga medlen, inte åtar sig detta - hos de besittande, högre samhällsklasserna. De senares skuld ... ligger i att de inte låter sig angeläget vara att sörja för tillräcklig tillgång på goda bostäder."
Liksom Proudhon förflyttar oss från ekonomin till juristeriet, förflyttar oss här vår bourgeois-socialist från ekonomin till moralen. Och ingenting är mer naturligt. Den som förklarar den kapitalistiska produktionsformen, det nutida borgerliga samhällets "orubbliga lagar" för oantastliga och ändå vill avskaffa deras misshagliga men ofrånkomliga följder, den återstår ingenting annat än att hålla moralpredikningar för kapitalisterna, moralpredikningar vilkas gripande verkan genast avdunstar på grund av privatintresset och i värsta fall genom konkurrensen. Dessa moralpredikningar liknar på ett hår hönans förmaningar till de av henne själv kläckta ankungarna, när dessa muntert simmar omkring i dammen. Ankungarna ger sig ner i vattnet fast det inte är att lita på, och kapitalisterna kastar sig över profiten fast den inte har något hjärta. "I penningsäckar finns det ingen plats för hjärtlighet", sade redan gamle Hansemann[3*], som kände till detta bättre än herr Sax.
"De goda bostäderna betingar så höga priser att det är totalt omöjligt för den stora massan av arbetare att begagna sig av dem. Storkapitalet ... håller sig skyggt tillbaka från bostadsbyggande för de arbetande klasserna ... därför faller dessa klasser med sina bostadsbehov till största delen offer för spekulationen."
Avskyvärda spekulation - storkapitalet spekulerar naturligtvis aldrig! Men det är inte den onda viljan utan bara okunnigheten som hindrar storkapitalet från att spekulera i arbetarbostäder:
"Husägarna vet alls inte vilken stor och viktig roll ett normalt tillfredsställande av bostadsbehovet ... spelar, de vet inte vad de gör människorna när de, som i regel sker, erbjuder folk så oförsvarligt dåliga, skadliga bostäder, och de vet slutligen inte hur de därmed skadar sig själva." (Sidan 27.)
Kapitalisternas okunnighet behöver emellertid arbetarnas okunnighet för att tillsammans med denna alstra bostadsnöden. Sedan herr Sax medgivit, att de "allra lägsta skikten" bland arbetarna "för att inte vara alldeles utan tak över huvudet föranlåtes (!) att söka nattläger var och hur som helst och i detta avseende är fullständigt värn- och hjälplösa", berättar han:
"Ty det är ett allbekant faktum att många arbetare av lättsinne, men till övervägande delen av okunnighet, på ett man frestas att säga virtuost sätt undandrar sina kroppar villkoren för en naturenlig utveckling och sund tillvaro, därför att de inte har det ringaste begrepp om en rationell hälsovård och framför allt inte om vilken enorm betydelse som därvid tillkommer bostaden." (Sidan 27.)
Nu sticker emellertid den borgerliga bockfoten fram. Medan för kapitalisterna "skulden" förflyktigas i okunnighet, så är för arbetarna okunnigheten endast en anledning till skuld. Hör bara:
"Den (nämligen okunnigheten) är anledningen till att de bara för att spara in lite på hyran flyttar till mörka, fuktiga, alltför små bostäder som kort sagt utgör ett hån mot alla hygieniska krav ... att flera familjer ofta hyr en enda lägenhet, ja ett enda rum tillsammans - allt för att ge ut så litet som möjligt för bostaden på samma gång som de på ett i sanning syndigt sätt förslösar sin inkomst på dryckenskap och allsköns tomma nöjen."
De pengar som arbetarna "slösar bort på brännvin och tobak" (sidan 28), det "krogliv med alla dess beklagliga följder, vilket som en blytyngd ständigt på nytt drar ner arbetarklassen i dyn", de ligger faktiskt som en blytyngd i magen på herr Sax. Att vid de givna förhållandena dryckenskapen bland arbetarna är en lika ofrånkomlig produkt av deras levnadsbetingelser som tyfus, brottslighet, ohyra, exekutionsbetjänter och andra samhälleliga sjukdomar, så ofrånkomlig att man på förhand kan beräkna medeltalet av dem som hemfaller åt dryckenskap, det får herr Sax inte heller känna till. Förresten sade redan min gamle lärare: "Gemene man går på krogen och fint folk går på klubben", och eftersom jag har varit på båda ställena kan jag intyga riktigheten av detta påstående.
Hela svamlet om båda parternas "okunnighet" framspringer ur de gamla fraserna om harmonin mellan kapitalets och arbetets intressen. Om kapitalisterna kände sitt sanna intresse så skulle de ge goda bostäder åt arbetarna och överhuvud ordna det bättre för dem, och om arbetarna förstod sitt sanna intresse så skulle de inte strejka, inte syssla med socialdemokrati och inte politisera, utan snällt lyda sina överordnade, kapitalisterna. Tyvärr finner båda parterna sina intressen på helt andra ställen än i herr Sax' och hans otaliga föregångares predikningar. Evangeliet om harmonin mellan kapital och arbete har nu predikats i nära femtio år, den borgerliga filantropin har givit ut mycket pengar på att med hjälp av mönsterinrättningar bevisa denna harmoni, och som vi längre fram skall se står vi i dag på precis samma fläck som för femtio år sedan.
Vår författare går nu till problemets lösning i praktiken. Hur föga revolutionärt Proudhons förslag att göra arbetarna till ägare av sina bostäder var, det framgår redan av att den borgerliga socialismen redan före honom försökt och alltjämt försöker att i praktiken genomföra detta förslag. Även herr Sax förklarar att bostadsfrågan helt kan lösas enbart genom att äganderätten till bostaden överföres på arbetarna. (Sidorna 58 och 59.) Än mer, han faller i poetisk hänryckning vid denna tanke och finner utlopp i följande entusiastiska tirad:
"Det är något märkligt med människans inneboende längtan efter fastighetsbesittande, en drift som inte ens nutidens febrilt pulserande varuutbyte förmått försvaga. Det är den omedvetna känslan för betydelsen av de ekonomiska landvinningar som fastighetsbesittandet representerar. I denna drift får människan en säker grund, hon slår så att säga rot i jorden, och varje hushåll (!) har i densamma sin starkaste grundval. Men fastighetsbesittandets välsignelsebringande kraft når vida utöver dessa materiella fördelar. Den som är lycklig nog att vara fastighetsägare har uppnått det högsta tänkbara stadiet av ekonomiskt oberoende. Han har ett område där han kan styra och ställa enväldigt, han är sin egen herre, han har en viss makt och ett säkert hägn i nödtider. Hans självkänsla växer och med den hans moraliska styrka. Det är anledningen till besittandets djupa betydelse för den föreliggande frågan ... Arbetaren, i dag ett hjälplöst offer för konjunkturväxlingarna och ständigt beroende av arbetsgivaren, skulle därigenom i viss utsträckning undandragas detta prekära läge, han skulle bli kapitalist och säkerställas mot arbetslöshetens eller arbetsoförmågans faror tack vare den realkredit som skulle stå öppen för honom. Han skulle därigenom höjas från den egendomslösa till den besittande klassen." (Sidan 63.)
Herr Sax tycks förutsätta att människan till sitt väsen är bonde, annars skulle han inte pådikta våra storstäders arbetare en längtan efter fastighetsbesittande som ingen annan har upptäckt hos dem. För våra storstadsarbetare är rörelsefriheten den första livsbetingelsen, och fastighetsbesittande kan endast bli en boja för dem. Skaffa dem egna hus, fjättra dem åter vid torvan, och ni bryter deras motståndskraft mot fabrikanternas lönesänkningar. Enstaka arbetare kan kanske under vissa omständigheter köpa sig en stuga; men vid en allvarlig strejk eller en allmän industrikris skulle samtliga hus som tillhör de berörda arbetarna utbjudas till försäljning på marknaden och således inte finna köpare eller slumpas bort långt under inköpspriset. Och om alla fann köpare så skulle ju hela herr Sax' stora bostadsfråga åter ha upplösts i det tomma intet, och han måste börja om från början. Diktarna lever emellertid i fantasins värld, och det gör också herr Sax som inbillar sig att fastighetsägaren har "uppnått det högsta stadiet av ekonomiskt oberoende", att han har "ett säkert hägn: att han blir kapitalist och säkerställes mot arbetslöshetens och arbetsoförmågans faror tack vare den realkredit som skulle stå öppen för honom" o.s.v. Herr Sax bör se på de franska och rhenländska småbönderna. Deras byggnader och åkrar är intecknade upp till skorstenarna, deras gröda tillhör fordringsägarna innan den ens bärgats, och inte de själva utan ockraren, advokaten och exekutionsbetjänten styr och ställer enväldigt på deras "område". Det är otvivelaktigt det högsta tänkbara stadiet av ekonomiskt oberoende - för ockraren! Och för att arbetarna så snabbt som möjligt skall få sina stugor under detta ockrarens envälde hänvisar den välvilliga herr Sax dem omtänksamt till den realkredit som står öppen för dem och som de kan begagna sig av vid arbetslöshet och arbetsoförmåga i stället för att falla fattigvården till last.
I varje fall har herr Sax nu löst det först ställda problemet: arbetaren "blir kapitalist" genom förvärvet av en egen stuga.
Kapital är bestämmanderätten över andras obetalda arbete. Arbetarens stuga blir således till kapital så snart han hyr ut den till en tredje part och i form av hyra tillägnar sig en del av denna tredje parts arbetsprodukt. Genom att han själv bor i huset förhindras att detta blir till kapital, precis som rocken upphör att vara kapital i samma ögonblick som jag köper den av skräddaren och tar på mig den. En arbetare som äger en stuga värd tusen taler[6] är visserligen inte längre proletär, men det tarvas en herr Sax för att kalla honom kapitalist.
Det kapitalistiska hos våra arbetare har emellertid även en annan sida. Låt oss anta att det i ett visst industridistrikt blivit regel att varje arbetare äger sin egen stuga. I så fall bor detta distrikts arbetarklass gratis; omkostnaderna för bostad ingår inte längre i deras arbetskrafts värde. Varje minskning av arbetskraftens reproduktionskostnader, d.v.s. varje varaktig prissänkning för arbetarens livsförnödenheter är emellertid "på grund av nationalekonomins orubbliga lagar" ekvivalent med en sänkning av arbetskraftens värde och resulterar därför till sist i en motsvarande sänkning av arbetslönen. Arbetslönen skulle följaktligen sänkas med i genomsnitt samma belopp som den inbesparade medelhyran, d.v.s. arbetaren skulle betala hyra för sitt egna hem, men inte som tidigare med pengar till husägaren utan med obetalt arbete till den fabrikant han arbetar åt. På så sätt skulle arbetarens i stugan placerade besparingar visserligen i viss mening bli till kapital, men inte hans kapital utan kapitalisten-arbetsgivarens.
Herr Sax kan alltså inte ens på papperet förvandla sin arbetare till kapitalist.
Inom parentes sagt gäller ovanstående om alla så kallade sociala reformer som går ut på sparande eller förbilligande av arbetarens livsförnödenheter. Antingen blir de allmänna, och då åtföljs de av en motsvarande lönenedsättning, eller också blir de bara enstaka experiment, och då bevisar redan deras blotta existens som enstaka undantag att deras genomförande i stort är oförenligt med den bestående kapitalistiska produktionsformen. Låt oss anta att det i en trakt skulle lyckas att genom allmänt införande av konsumtionsföreningar göra arbetarnas livsmedel 20 procent billigare, då skulle arbetslönen i längden sänkas med närapå 20 procent, d.v.s. i samma proportion som de ifrågavarande livsmedlen ingår i arbetarens uppehälle. Om arbetaren t.ex. förbrukar tre fjärdedelar av sin veckolön på dessa livsmedel, så sjunker arbetslönen till sist med tre fjärdedelar av 20, vilket gör 15 proc. Kort sagt: så snart en dylik sparreform blivit allmän får arbetaren en lön som är lika mycket lägre som hans besparingar tillåter honom att leva billigare. Ge varje arbetare en inbesparad stabil inkomst på 52 taler om året, och hans veckolön måste till sist sjunka med en taler. Alltså: ju mer han spar in desto mindre lön får han. Han spar följaktligen inte i sitt eget intresse utan i kapitalistens. Vad behöves det mer för att hos honom "på det kraftigaste sporra den förnämsta ekonomiska dygden, sparandet"? (Sidan 64.)
För övrigt säger herr Sax också strax efteråt att arbetarna bör bli husägare inte bara i sitt eget och i kapitalisternas intresse:
"Men inte bara arbetarklassen utan också samhället som helhet har det största intresse av att se så många av sina medlemmar som möjligt förknippade (!) med jorden (jag skulle vilja se herr Sax i denna ställning) ... Alla de hemliga krafter som flammar upp från den vulkan - även kallad den sociala frågan - som glöder under våra fötter, den proletära förbittringen, hatet ... de farliga begreppsförvirringarna ... de måste upplösas som dimman för morgonsolen, när ... arbetarna själva på detta sätt inträder i de besittandes klass." (Sidan 65.)
Med andra ord: herr Sax hoppas att arbetarna genom en sådan förskjutning av sin proletära ställning, som husförvärvet borde medföra, också skulle förlora sin proletära karaktär och åter bli lydiga lakejsjälar liksom sina ävenledes husägande förfäder. Det bör ge proudhonisterna något att tänka på.
Härmed tror sig herr Sax ha löst den sociala frågan.
"Den rättvisare egendomsfördelningen, den sfinxgåta som så många förgäves sökt lösa, ligger den inte framför oss som ett gripbart faktum, har den inte därmed ryckts från idealens värld och trätt in i verklighetens rike? Och då den realiserats, har vi inte därmed uppnått ett av de högsta mål som t.o.m. de mest extrema socialisterna ställer som sina teoriers klimax?" (Sidan 66.)
Det är verkligen tur att vi har arbetat oss fram till denna punkt. Detta jubelrop utgör nämligen den saxska bokens klimax, och från och med nu bär det åter sakta neråt igen, från "idealens värld" till den triviala verkligheten, och när vi kommit ner skall vi finna att ingenting, absolut ingenting förändrats under vår frånvaro.
Det första steget neråt låter oss vår ledare ta när han upplyser om att det finns två system för arbetarbostäder: egnahemssystemet (cottagesystemet) där varje arbetarfamilj har sin egen stuga och om möjligt en liten trädgård, som i England, och kasernsystemet med stora byggnader som inrymmer många arbetarbostäder, som i Paris, Wien o.s.v. Ett mellanting utgör det i norra Tyskland vanliga systemet. Nu är visserligen egnahemssystemet det enda riktiga, och det enda där arbetaren kan förvärva äganderätten till sitt hus, och vidare har kasernsystemet också mycket stora olägenheter för hälsa, moral och husfrid - men tyvärr, tyvärr är egnahemssystemet på grund av de höga tomtpriserna omöjligt att genomföra just i bostadsnödens centra, storstäderna, och man finge vara glad om man där kunde bygga hus med fyra till sex lägenheter i stället för stora kaserner eller avhjälpa kasernsystemets värsta brister genom allehanda byggnadstekniska konstgrepp. (Sidorna 71-92.)
Vi har redan glidit ett gott stycke nedåt, inte sant? Arbetarnas förvandling till kapitalister, den sociala frågans lösning, varje arbetares äganderätt till sitt hus - allt detta har stannat kvar där uppe i "idealens värld", och allt vi har kvar att syssla med är att införa egnahemssystemet på landet och inrätta arbetarkasernerna i städerna så drägligt som möjligt.
Därmed är alltså erkänt att den borgerliga lösningen av bostadsfrågan har strandat - strandat på motsättningen mellan stad och land. Och här har vi kommit till pudelns kärna. Bostadsfrågan kan lösas först när samhället har omvälvts tillräckligt mycket för att gripa sig an med upphävandet av den mellan stad och land rådande motsättningen, som ställts på sin spets av det nuvarande kapitalistiska samhället. Det kapitalistiska samhället, långt ifrån att kunna upphäva denna motsättning, måste tvärtom dagligen skärpa den ytterligare. Däremot har redan de första moderna utopiska socialisterna Owen och Fourier mycket riktigt insett detta. I deras mönsterkolonier existerar inte längre motsättningen mellan stad och land. Det förhåller sig alltså tvärt emot vad herr Sax påstår: bostadsfrågans lösning löser inte samtidigt den sociala frågan utan först genom lösningen av den sociala frågan, d.v.s. genom avskaffandet av den kapitalistiska produktionsformen, möjliggöres samtidigt bostadsfrågans lösning. Att vilja lösa bostadsfrågan och bibehålla de moderna storstäderna är absurt. De moderna storstäderna undanröjes emellertid först genom avskaffandet av den kapitalistiska produktionsformen, och när denna process väl kommit i gång kommer vi att få annat att tänka på än att skaffa varje arbetare ett eget hem.
Alla sociala revolutioner måste emellertid i början ta tingen som de finner dem och avhjälpa de mest skriande missförhållandena med förhandenvarande medel. Och då har vi redan sett att bostadsnöden omedelbart kan avhjälpas genom att man exproprierar en del av de besittande klassernas lyxvåningar och utnyttjar den andra delen för inkvartering.
När nu herr Sax i fortsättningen återigen lämnar storstäderna och talar vitt och brett om arbetarkolonier som skall anläggas utanför städerna, när han skildrar skönheten i dessa kolonier med deras centrala anordningar för "vattenförsörjning, gasbelysning, varmluft- eller varmvattenuppvärmning, tvättstugor, torkrum, badrum etc", med "barnkrubba, skola, bönsal (!), läsrum, bibliotek ... vin- och ölrestaurang, dans- och musiklokal i all ära", med ånga som ledes in i alla hus och på så sätt "i viss utsträckning kan flytta produktionen från fabriken och åter till verkstaden i hemmet" - så ändrar det ingenting i sak. Den koloni som han skildrar har herr Huber direkt lånat från socialisterna Owen och Fourier och totalt förborgerligat genom att ta bort allt socialistiskt. Men därigenom blir den först riktigt utopisk. Ingen kapitalist har intresse av att anlägga sådana kolonier. Ingen sådan koloni har heller någonstädes kommit till utförande med undantag för Guise i Frankrike, och den är byggd av en fourierist, inte som en räntabel spekulation utan som ett socialistiskt experiment[4*]. Herr Sax hade likaväl kunnat anföra den i början av fyrtiotalet av Owen grundade och för längesedan upplösta kommunistiska kolonin "Harmony hall" i Hampshire som argument för sitt borgerliga projektmakeri.
Allt detta prat om kolonier är emellertid endast ett lamt försök att åter höja sig till "idealens värld", varvid även detta genast får falla igen. Nu bär det återigen av neråt. Den enklaste lösningen är nu "att arbetsgivarna, fabriksägarna, hjälper arbetarna till lämpliga bostäder, antingen genom att själva låta bygga dem eller genom att uppmuntra arbetarna till egen byggnadsverksamhet och understödja densamma med att ställa mark till förfogande, förskottera byggnadskapital o.s.v.". (Sidan 106.) - Därmed har vi åter lämnat storstäderna, där det inte kan bli tal om någonting dylikt, och hamnat på landet igen. Herr Sax bevisar nu att det ligger i fabrikanternas eget intresse att hjälpa sina arbetare till drägliga bostäder, å ena sidan som god kapitalplacering, å andra sidan därför att den ofelbart "följande höjningen av arbetarna ... måste medföra en stegring av deras kroppsliga och andliga arbetskraft, något som naturligtvis ... inte minst ... kommer arbetsgivaren till godo. Men därmed är också den rätta synpunkten på de senares intresse av bostadsfrågan given. Det framträder som uttryck för den latenta samhörigheten, arbetsgivarnas oftast med humanitära strävanden maskerade omsorg om sina arbetares kroppsliga och ekonomiska, andliga och sedliga väl, vilken automatiskt får sin pekuniära belöning genom resultaten, uppfostrandet och säkerställandet av en duktig, kompetent, villig, nöjd och tillgiven arbetarstam". (Sidan 108.)
Frasen om den "latenta samhörigheten" med vilken Huber söker ge det borgerligt-filantropiska svamlet ett sken av "högre mening", ändrar ingenting i sak. Även utan denna fras har landsbygdens storfabrikanter, framför allt i England, för länge sedan insett att byggandet av arbetarbostäder inte bara är en nödvändig del av själva fabriksanläggningen utan att det också är mycket räntabelt. I England har hela byar uppstått på detta sätt, och många av dem har senare utvecklats till städer. Men i stället för att vara tacksamma mot de människovänliga kapitalisterna har arbetarna i alla tider haft tungt vägande invändningar mot detta "cottagesystem". Inte nog med att de måste betala monopolpris för husen eftersom fabrikanten inte har några konkurrenter; de blir också omedelbart hemlösa vid varje strejk, då fabrikanten utan vidare vräker dem och därmed försvårar varje motstånd.
Detta kan närmare studeras i min bok "De arbetande klassernas läge i England", sidorna 224 och 228. Men herr Sax anser att sådant "förtjänar knappast ens att vederläggas". (Sidan 111.) Och vill han kanske inte skaffa arbetaren äganderätten till sin stuga? Visserligen, men eftersom "arbetsgivarna måste vara i tillfälle att alltid förfoga över bostaden för att ha utrymme åt en ersättare om de avskedar en arbetare", så - nåja, så måste "återkallandet av äganderätten genom överenskommelse förutses för sådana fall"! (Sidan 113.)[5*]
Denna gång rutschade vi ner oväntat snabbt. Först hette det: arbetarens äganderätt till sin stuga. Så får vi veta att det är omöjligt i städerna och kan genomföras endast på landet. Nu förklarar man att denna äganderätt på landet skall "genom överenskommelse kunna återkallas"! Med denna av herr Sax nyupptäckta sort av äganderätt för arbetarna, med denna deras förvandling till kapitalister som "genom överenskommelse kan återkallas", har vi lyckligt och väl hamnat på jorden igen och har nu att undersöka vad kapitalisterna och andra filantroper verkligen har gjort för att lösa bostadsfrågan.
Om vi får tro vår doktor Sax, så har från herrar kapitalisters sida betydande ting redan uträttats för avhjälpande av bostadsnöden och bevis lämnats för att bostadsfrågan kan lösas på den kapitalistiska produktionsformens grund.
Först av allt för oss herr Sax till - det bonapartistiska Frankrike! Louis Bonaparte tillsatte som bekant vid tiden för världsutställningen i Paris en kommitté, skenbart för att avge utlåtande om de arbetande klassernas läge i Frankrike, men i själva verket för att till kejsardömets ära och berömmelse skildra detta läge som ett sannskyldigt paradis. Och på utlåtandet från denna av bonapartismens mest korrupta verktyg sammansatta kommitté åberopar sig herr Sax, och i synnerhet därför att arbetsresultaten "enligt den därmed betrodda kommitténs egen utsago för Frankrikes vidkommande är tämligen fullständiga"! Och vad är det för resultat? Av 89 storindustrier och aktiebolag, som lämnat uppgifter, har 31 inte byggt några arbetarbostäder. De uppförda bostäderna rymmer enligt herr Sax' egen uppskattning högst 50.000 till 60.000 personer, och bostäderna består nästan uteslutande av endast två rum för varje familj.
Det är självklart att varje kapitalist, som av betingelserna för sin industrigren - vattenkraft, läge för kolgruvor, järnmalmslager och andra bergverk o.s.v. - är bunden till en bestämd plats på landet, måste bygga bostäder åt sina arbetare om det inte finns sådana. För att däri se ett bevis för existensen av den "latenta samhörigheten", "ett talande vittnesbörd om den tilltagande förståelsen för saken och dess stora betydelse", en "mycket lovande ansats" (sidan 115) fordras en starkt utvecklad vana att lura sig själv. För övrigt skiljer sig även här olika länders industrimän från varandra allt efter respektive nationalkaraktärer. Herr Sax berättar t.ex. (sidan 117):
"I England kan man först på senaste tiden iaktta en stegrad verksamhet från arbetsgivarna i detta avseende. Framför allt gäller det de avsides belägna samhällena på landet ... Det är främst den omständigheten, att arbetarna i annat fall ofta måste tillryggalägga långa sträckor från närmaste ort till fabriken, anländer dit uttröttade och presterar otillfredsställande arbete, som utgör arbetsgivarnas bevekelsegrund för att bygga bostäder åt arbetskraften. Emellertid växer också antalet personer som, i djupare uppfattning av förhållandena, även mer eller mindre förbinder den latenta samhörighetens alla övriga element med bostadsreformen, och det är dessa personer som de blomstrande kolonierna har att tacka för sin tillkomst ... Namnen Ashton i Hyde, Ashworth i Tuxton, Grant i Bury, Greg i Bollington, Marshall i Leeds, Strutt i Belper, Salt i Saltaire, Ackroid i Copley m.fl. är välkända härför i det förenade konungariket."
Heliga enfald och ännu heligare okunnighet! Först på "senaste tiden" har de engelska landsbygdsfabrikanterna byggt arbetarbostäder! Nej, käre herr Sax, de engelska kapitalisterna är verkliga storindustriella, inte bara vad penningpungen utan också vad huvudet angår. Långt innan man i Tyskland ägde en verklig storindustri hade de insett att utgiften för arbetarbostäder vid fabrikation på landsbygden är en nödvändig, direkt och indirekt högst räntabel del av det totala anläggningskapitalet. Långt innan kampen mellan Bismarck och den tyska bourgeoisin givit de tyska arbetarna koalitionsfrihet hade de engelska fabrikanterna, gruvägarna och brukspatronerna vunnit praktisk erfarenhet av vilken press de kan utöva på strejkande arbetare om de samtidigt är dessa arbetares hyresvärdar. En Gregs, en Ashtons, en Ashworths "blomstrande kolonier" tillhör i så hög grad den "senaste tiden" att de redan för 40 år sedan av bourgeoisin utbasunerades som mönsteranläggningar, vilket jag själv för 28 sedan har beskrivit ("De arbetande klassernas läge", sidorna 228-230). Ungefär lika gamla är Marshalls och Akroyds (så stavar karlen sitt namn) kolonier, och ännu äldre är Strutts, vars ursprung sträcker sig tillbaka till förra århundradet. Och då den genomsnittliga livslängden för en arbetarbostad i England anses vara 40 år kan herr Sax själv räkna ut på fingrarna hur förfallna dessa "blomstrande kolonier" nu är. Därtill ligger flertalet av dessa kolonier inte längre på landet. Genom industrins kolossala expansion har de flesta av dem omgivits med så många fabriker och byggnader att de ligger mitt i smutsiga och nedrökta städer med 20.000 till 30.000 invånare eller mer. Vilket inte hindrar den av herr Sax representerade tyska bourgeoisivetenskapen att än i dag troget återge de gamla engelska lovsångerna från 1840-talet vilka inte alls är tillämpliga längre. Och så till på köpet gamle Akroyd! Denne hedersman var förvisso en filantrop av renaste vatten. Han älskade sina arbetare och särskilt sina arbeterskor så mycket att hans mindre människovänliga konkurrenter i Yorkshire brukade säga om honom att han drev sin fabrik uteslutande med sina egna barn! Visserligen påstår herr Sax att "oäkta barn blir alltmer sällsynta" i dessa blomstrande kolonier. (Sidan 118.) Javisst, oäkta barn utom äktenskapet; de söta flickorna i de engelska fabriksdistrikten gifter sig nämligen mycket unga.
I England har uppförandet av arbetarbostäder tätt invid alla stora landsbygdsfabriker - och samtidigt med fabriken - varit regel i mer än 60 år. Som redan nämnts har många sådana fabriksbyar blivit den kärna som senare en hel fabriksstad vuxit upp omkring med alla de olägenheter som en fabriksstad drar med sig. Dessa kolonier har således inte löst bostadsfrågan, de har i sin välmening tvärtom skapat den. Däremot förhåller det sig annorlunda i de länder, som endast traskat efter England på storindustrins område och egentligen först efter 1848 lärt känna vad storindustri är, i Frankrike och framför allt i Tyskland. Här är det endast kolossala järnverk och fabriker som efter lång tvekan beslutat bygga några arbetarbostäder - som Schneiderverken i Creusot och Kruppverken i Essen. Det stora flertalet av landsbygdens industrimän låter sina arbetare trava miltals till fabriken på morgonen och hem igen på kvällen, i hetta, snö eller regn. Så är fallet framför allt i bergstrakter, i franska och elsassiska Vogeserna såväl som vid Wupper, Sieg, Agger, Lenne och andra rhen-westfaliska floder. I Erzgebirge förhåller det sig inte stort bättre. Det är samma småaktiga knussel hos tyskarna som hos fransmännen.
Herr Sax vet mycket väl att både den lovande ansatsen och de blomstrande kolonierna betyder mindre än intet. Han försöker således nu bevisa för kapitalisterna vilka präktiga räntor de kan dra ur placeringar i arbetarbostäder. Han försöker med andra ord visa dem ett nytt sätt att skörta upp arbetarna.
Först framhåller han som exempel en rad av byggnadsföretag i London av dels filantropisk, dels spekulativ karaktär, som ernått en nettovinst av fyra till sex och fler procent. Att kapital som placeras i arbetarbostäder förräntar sig bra behöver herr Sax inte bevisa. Anledningen till att inte mer kapital placeras i sådana är att dyrare bostäder lönar sig ändå bättre för ägaren. Herr Sax' maning till kapitalisterna mynnar alltså återigen ut i rena moralpredikningar.
Vad nu angår dessa byggnadsföretag i London, vilkas glänsande framgång herr Sax så högt förkunnar, så har de enligt hans egen uppräkning - och där har vilket spekulationsbygge som helst tagits med - åstadkommit tak över huvudet för sammanlagt 2.132 familjer och 706 ungkarlar, alltså för mindre än 15.000 personer! Och sådana barnsligheter vågar man i Tyskland på allvar framställa som stora landvinningar, medan enbart i östra London en halv miljon arbetare lever i de eländigaste bostadsförhållanden? Samtliga dessa filantropiska strävanden är faktiskt så erbarmligt betydelselösa att de aldrig ens nämns i de engelska parlamentsrapporter som befattar sig med arbetarnas läge.
Vi skall här inte tala om den löjliga okunnighet om London som gör sig bred i hela detta avsnitt. Bara ett påpekande. Herr Sax menar att ungkarlshotellet i Soho gick omkull därför att man i denna trakt "inte kunde räkna med en talrik kundkrets". Herr Sax föreställer sig nämligen hela Londons Westend som en enda lyxstad och vet inte att de smutsigaste arbetarkvarteren, däribland Soho, ligger tätt bakom de flottaste gatufasaderna. Mönsterhotellet i Soho, som han talar om och som jag kände till redan för 23 år sedan, anlitades först mycket men gick omkull därför att ingen människa kunde stå ut där. Och då var det ändå ett av de bättre.
Men arbetarstaden i Mülhausen i Elsass - den är väl ändå ett framsteg?
Arbetarstaden i Mülhausen är den kontinentala bourgeoisins stora paradnummer, precis som Ashtons, Ashworths, Gregs et consortes före detta blomstrande kolonier är engelsmännens. Tyvärr är den ingen produkt av den "latenta samhörigheten" utan av den öppna samhörigheten mellan det andra franska kejsardömet och kapitalisterna i Elsass. Den var ett av Louis Bonapartes socialistiska experiment där staten förskotterade en tredjedel av kapitalet. Den omfattar efter fjorton år (till 1857) 800 småstugor enligt ett bristfälligt system - som anses omöjligt i England där man bättre förstår saken - vilka mot månatliga inbetalningar av ett förhöjt hyresbelopp efter 13 till 15 år överlåtes till arbetarna med äganderätt. Detta slags egendomsförvärv, vilket som vi skall se för länge sedan införts i de engelska kooperativa byggnadsföreningarna, behövde de elsassiska bonapartisterna inte uppfinna. Hyreshöjningen för husköpet är tämligen stor i förhållande till den engelska. Arbetaren får t.ex., sedan han i 15 år successivt erlagt 4.500 francs, ett hus som 15 år tidigare var värt 3.300 francs. Om arbetaren vill flytta eller blir efter med bara en enda månads inbetalning (i vilket fall han kan vräkas), beräknas årshyran efter 62/3 procent av husets ursprungliga värde (t.ex. 17 francs i månaden vid ett husvärde av 3.000 francs). Resten återbetalas, men utan ett öres ränta. Att bolaget då bortsett från den "statliga hjälpen" kan tjäna pengar är lätt att förstå. Lika lättförståeligt är att de under dessa omständigheter tillhandahållna bostäderna redan därför att de anlagts utanför staden, nästan på landet, är bättre än de gamla kasernlägenheterna i själva staden.
Om de få erbarmliga experimenten i Tyskland, vilkas ömklighet t.o.m. herr Sax erkänner, på sidan 157, skall vi inte säga ett ord.
Vad bevisar nu alla dessa exempel? Helt enkelt att uppförandet av arbetarbostäder förräntar sig även om inte alla hälsovårdens lagar trampas under fötterna. Men det har ingen bestritt, det har vi alla vetat länge. Alla kapitalplaceringar som tillfredsställer ett behov förräntar sig vid rationell drift. Frågan är just varför bostadsnöden trots detta alltjämt existerar, varför kapitalisterna trots detta inte sörjer för tillräckligt många sunda bostäder åt arbetarna. Och då har herr Sax återigen endast förmaningar att rikta till kapitalet och blir oss svaret skyldig. Det verkliga svaret på denna fråga har vi redan ovan givit.
Kapitalet - det är nu slutgiltigt fastställt - vill inte avskaffa bostadsnöden även om det kunde. Återstår endast två andra hjälpmedel: arbetarnas självhjälp och den statliga hjälpen.
Herr Sax, en hänförd beundrare av självhjälpen, har också på bostadsfrågans område underbara ting att berätta om densamma. Tyvärr måste han redan från början medge att den kan uträtta något endast där egnahemssystemet antingen finns eller åtminstone går att genomföra, alltså återigen bara på landet. I storstäderna, även i England, hjälper den endast i mycket begränsad utsträckning. Då, suckar herr Sax, "kan reformen genom självhjälp endast verkställas på en omväg och därför städse endast ofullständigt, nämligen endast såtillvida som äganderättens princip har en på bostadens kvalitet återverkande kraft". Även detta kan betvivlas; i varje fall har "äganderättens princip" ingalunda verkat reformerande på "kvaliteten" av vår författares stil. Trots allt har självhjälpen i England åstadkommit sådana underverk "att allt som där i andra riktningar uträttats för bostadsfrågans lösning vida överträffats". Det gäller de engelska "building societies", som herr Sax behandlar utförligare även därför att "man i allmänhet hyser mycket vaga eller felaktiga föreställningar om deras karaktär och verksamhet".
De engelska building societies är ingalunda byggnadsbolag eller kooperativa byggnadsföreningar, de kan snarare betecknas som 'föreningar för husförvärv'. De är föreningar med syfte att genom medlemmarnas periodiska bidrag bilda en fond och, alltefter tillgång på medel, bevilja medlemmarna lån ur denna för inköp av egna hem ... Building societies är följaktligen sparkassor för en del av medlemmarna och lånekassor för de andra. De är för arbetarens behov avsedda inteckningskreditanstalter, som huvudsakligen dirigerar arbetarnas besparingar till insättarnas ståndsbröder för inköp eller byggande av egna hem. Som man kan förutsätta lämnas dessa lån mot inteckning i förhandenvarande realvärden på så sätt att amorteringen är kortfristig och verkställes genom inbetalningar som inkluderar både ränta och amortering. Räntan utbetalas inte till insättarna utan lägges alltid till kapitalet. Återbetalning av insatsen jämte räntorna på densamma sker efter en månads uppsägning". (Sidorna 170 till 172.) "Det finns i England mer än 2.000 sådana föreningar - det i dem samlade kapitalet belöper sig till ungefär 15.000.000 pund sterling, och 100.000 arbetarfamiljer har på detta sätt redan kommit i besittning av egen härd, en social landvinning som det säkerligen inte är lätt att finna en motsvarighet till." (Sidan 174.)
Tyvärr kommer ett "men" även här traskande omedelbart efter:
"En fullständig lösning av frågan har emellertid därmed ännu långt ifrån uppnåtts, redan av den anledningen att fastighetsförvärvet står öppet endast för de bättre situerade arbetarna. Särskilt de sanitära hänsynen har ofta inte tillräckligt beaktats." (Sidan 176.)
På kontinenten finner "sådana föreningar endast föga utrymme för sin utveckling". De förutsätter egnahemssystemet, som här existerar endast på landet; men på landet är arbetarna ännu inte tillräckligt avancerade för självhjälp. I städerna å andra sidan, där egentliga byggnadsföreningar skulle kunna bildas, står "mycket avsevärda och allvarliga svårigheter av mångfaldiga slag i vägen". (Sidan 179.) De skulle bara kunna bygga egnahem och det går inte i storstäderna. Kort sagt, "denna form av kooperativ självhjälp" kan väl inte "under nuvarande förhållanden - och knappast heller inom en nära framtid - spela huvudrollen för lösningen av den föreliggande frågan". Dessa byggnadsföreningar befinner sig nämligen ännu "i de första, outvecklade ansatsernas stadium". "Detta gäller även för England." (Sidan 181.)
Alltså: kapitalisterna vill inte och arbetarna kan inte. Och därmed kunde vi avsluta denna avdelning om det inte varit obetingat nödvändigt att lämna några upplysningar om de engelska building societies, som bourgeoisin av typen Schultze-Delitzsch[7] städse framhåller som mönster för våra arbetare.
Dessa building societies är inte arbetarföreningar och deras huvudändamål är inte heller att skaffa egnahem åt arbetare. Vi skall tvärtom se att detta förekommer endast i få undantagsfall. Building societies är till sin natur väsentligen spekulationsföretag, de små - som är de ursprungliga - lika väl som deras stora efterföljare. På ett värdshus sammansluter sig - vanligen på föranstaltande av värden, hos vilken sammanträdena sedan hålles en gång i månaden - ett antal stamgäster och deras vänner, krämare, bokhållare, handelsresande, hantverksmästare och andra småborgare, här och var också en maskinarbetare eller annan arbetare som tillhör aristokratin inom sin klass, till en byggnadsförening. Den närmaste anledningen är vanligen att värden har spårat upp ett relativt billigt tomtområde i grannskapet eller någon annanstans. De flesta av medlemmarna är inte av sin sysselsättning bundna till ett visst distrikt, och även många av krämarna och hantverkarna har bara sin affärslokal i staden men ingen bostad - den som på något vis kan bor hellre utanför än inom den rökiga staden. Tomtområdet inköpes, och ett lämpligt antal egnahem uppföres på det. De mer välsituerade medlemmarnas kredit möjliggör inköpet, de inbetalade veckobidragen täcker jämte några små lån utgifterna för bygget vecka för vecka. De medlemmar som reflekterar på ett eget hus tilldelas genom lottning de färdiga egnahemmen och köpesumman amorteras genom motsvarande hyresförhöjning. De resterande stugorna uthyres eller försäljes. Men byggnadsföreningen samlar, om den gör goda affärer, en större eller mindre förmögenhet, som tillhör medlemmarna så länge de betalar sina bidrag och som fördelas mellan dem tid efter annan eller då föreningen upplöses. Detta är levnadshistorien för nio engelska byggnadsföreningar av tio. De övriga är större, ibland under politiska eller filantropiska förevändningar bildade föreningar, men deras slutliga huvudsyfte är alltid att placera småborgerlighetens besparingar i förmånligare inteckningar med god förräntning och med utsikt till utdelningar tack vare tomtspekulation.
Vilket slags kunder dessa föreningar inriktar sig på framgår av prospektet från en av de största av dem, kanske rentav den allra största. Birckbeck Building Society, 29 and 30, Southampton Buildings, Chancery Lane, London, som under den tid den existerat inkasserat över 10,5 miljoner pund sterling, placerat över 416.000 pund i banker och statsobligationer och för närvarande räknar 21.441 medlemmar och insättare, presenterar sig för allmänheten på följande sätt:
"De flesta människor känner till pianofabrikanternas så kallade treårssystem, enligt vilket var och en som hyr ett piano på tre år blir ägare till detsamma efter denna tids förlopp. Innan detta system infördes var det nästan lika svårt för folk med begränsade inkomster att skaffa sig ett bra piano som ett eget hus. Man betalade hyra för pianot år ut och år in och gav ut två eller tre gånger så mycket pengar som pianot var värt. Det som är möjligt när det gäller ett piano är också möjligt när det gäller ett hus. Då ett hus emellertid kostar mer än ett piano, behövs det längre tid för att avbetala köpesumman i form av hyra. Av denna anledning har styrelsen träffat avtal med husägare i olika delar av London och dess förstäder, varigenom den satts i stånd att erbjuda medlemmarna av Birckbeck Building Society och andra ett stort urval av hus i olika stadsdelar. Det system som styrelsen avser att tillämpa är att hyra ut husen på tolv och ett halvt år, efter vilken tid huset, om hyran erlägges regelbundet, utan ytterligare avgifter av något slag blir hyresgästens absoluta egendom. Hyresgästen kan också sluta avtal om kortare amorteringstid med högre hyra eller längre amorteringstid med lägre hyra. Folk med begränsade inkomster, handels- och butiksbiträden m.fl. kan omedelbart göra sig oberoende av alla hyresvärdar genom att bli medlemmar av Birckbeck Building Society."
Det är rent språk. Arbetarna är det inte tal om, men väl om folk med begränsade inkomster, butiks- och handelsbiträden o.s.v.; och därtill förutsättes ytterligare att reflektanterna som regel redan har piano. I själva verket rör det sig här ingalunda om arbetare utan om småborgare och folk som vill och kan bli småborgare; folk vars inkomster småningom ökas, även om detta sker inom vissa gränser, t.ex. handelsanställda och liknande yrken, under det att arbetarens inkomst, som till beloppet i bästa fall förblir konstant, i verkligheten sjunker i förhållande till familjens tillväxt och växande behov. Arbetarna kan faktiskt endast i undantagsfall deltaga i sådana föreningar. Deras inkomster är å ena sidan för små och å andra sidan av alltför osäker natur för att de skall kunna ikläda sig förpliktelser för tolv och ett halvt år framåt. De få undantag som detta inte gäller för, är antingen förmän eller högt betalda arbetare.[6*]
För övrigt ser var och en att bonapartisterna i arbetarstaden Mülhausen inte är något annat än eländiga efterapare av dessa småborgerliga engelska byggnadsföreningar. Bara med den skillnaden att de förra trots den beviljade statssubventionen lurar sina kunder mycket mer än byggnadsföreningarna. Deras villkor är i det stora hela mindre generösa än vad genomsnittligt är fallet i England, och medan man i England alltid på varje inbetalning beräknar ränta och ränta på ränta och även återbetalar dessa efter en månads uppsägning, stoppar Mülhausenfabrikanterna båda delarna i sin ficka och återbetalar bara det i klingande mynt inbetalda beloppet. Och ingen kommer att visa större förvåning över denna skillnad än herr Sax, som har alltihop tryckt i sin bok utan att veta om det.
Arbetarnas självhjälp är det således heller ingenting bevänt med. Återstår den statliga hjälpen. Vad kan herr Sax erbjuda oss i detta avseende? Tre ting:
"För det första: staten bör vara uppmärksam på att i sin lagstiftning och förvaltningen utplåna eller behörigen rätta till allt som på något sätt förökar de arbetande klassernas bostadsnöd." (Sidan 187.)
Alltså: revision av byggnadslagstiftningen och fria tyglar åt byggnadsindustrin, så att det kan byggas billigare. Men i England är byggnadslagstiftningen inskränkt till ett minimum, byggnadsindustrin är fri som fågeln i skyn, och ändå råder det bostadsnöd. Under dessa förhållanden bygges nu så billigt i England att husen skakar när en kärra kör förbi och husras inträffar dagligen. Så sent som i går, den 25 oktober 1872, störtade sex hus in på en gång i Manchester och skadade svårt sex arbetare. Det hjälper således inte.
"För det andra: statsmakten bör förhindra att den enskilde i sin trånga individualism utbreder missförhållandena eller framkallar dem på nytt."
Alltså: besiktning av arbetarbostäderna genom hälsovårds- och byggnadsinspektion, befogenhet åt myndigheterna att förbjuda hälsovådliga och förfallna bostäder på sätt som varit fallet i England sedan år 1857. Men hur gick det till där? Den första lagen (Nuisances removal act) förblev, som herr Sax själv medger, "en död bokstav", likaså den andra (Local governement act). (Sidan 197.) Däremot tror herr Sax att den tredje, Artisans' dwelling act, som endast gäller för städer med över 10.000 invånare, "säkerligen utgör ett gynnsamt vittnesbörd om det brittiska parlamentets djupa insikt i sociala ting" (sidan 199), medan detta påstående återigen inte utgör något annat än "ett gynnsamt vittnesbörd om herr Sax' totala okunnighet om engelska ting". Att