Källa: Marx Engels Werke bd XXIV, s. 7-518; "Das
Kapital. Band II. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ivan/Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Kapitalets omedelbara produktionsprocess är dess arbetsprocess och värdeskapande process, vars resultat är varuprodukten och vars bestämmande motiv är produktionen av mervärde.
Kapitalets reproduktionsprocess omfattar både denna omedelbara produktionsprocess och de bägge faserna av den egentliga cirkulationen, d.v.s. det totala kretsloppet - en periodisk process, som ständigt upprepas under bestämda tidsperioder och bildar kapitalets omslag.
Vare sig vi betraktar kretsloppet i formen G ... G' eller i formen P ... P, så ser vi, att den omedelbara produktionsprocessen P alltid endast utgör ett led i detta kretslopp. I den ena formen framträder den som förmedlare av cirkulationsprocessen, i den andra framträder tvärtom cirkulationsprocessen som dess förmedlare. Produktionsprocessens oupphörliga förnyelse, kapitalets beständiga återfödelse som produktivt kapital betingas i bägge fallen av dess förvandlingar i cirkulationsprocessen. Å andra sidan är den ständigt upprepade produktionsprocessen en förutsättning för de förvandlingar, som kapitalet oupphörligt genomgår under cirkulationen, då det omväxlande antar formen av penningkapital och varukapital.
Liksom varje enskild kapitalist endast är ett individuellt element av kapitalistklassen, så utgör varje enskilt kapital endast ett självständigt, så att säga med individuellt liv begåvat element av det samhälleliga totalkapitalet. Det samhälleliga kapitalets rörelse består av summan av de rörelser, som de enskilda elementen genomlöper, av de individuella kapitalens omslag. Liksom de formförändringar, som den enskilda varan genomgår, endast är faser i varuvärldens totala kretslopp - varucirkulationen - så är också de formförändringar, som de enskilda kapitalen genomgår, endast faser i det samhälleliga kapitalets kretslopp.
Hela denna process omfattar i lika hög grad den produktiva konsumtionen (den omedelbara produktionsprocessen) tillsammans med de materiella formförvandlingar, som förmedlar den, som den individuella konsumtionen med de formförvandlingar eller de varubyten, varmed den förmedlas. Den omfattar å ena sidan omsättningen av variabelt kapital till arbetskraft och därmed också arbetskraftens införlivande med den kapitalistiska produktionsprocessen. Här uppträder arbetaren som säljare av sin vara, arbetskraften, och kapitalisten som köpare av denna vara. Men å andra sidan ingår också i varornas försäljning arbetarklassens varuköp, alltså dess individuella konsumtion. Här uppträder arbetarklassen som köpare och kapitalisterna som försäljare av varor till arbetarna.
Varukapitalets cirkulation omfattar även mervärdets cirkulation, alltså även de köp och försäljningar, som förmedlar kapitalisternas individuella konsumtion och därmed förbrukningen av mervärdet.
De individuella kapitalens kretslopp, sammanfattade ur det samhälleliga kapitalets synpunkt, alltså betraktade som en enhet, omfattar därför inte endast kapitalets cirkulation utan också den allmänna varucirkulationen. I sin enklaste form består denna varucirkulation av endast två led: 1) kapitalets eget kretslopp och 2) de varors kretslopp, vilka ingår i den individuella konsumtionen, alltså de varor, som arbetaren köper med sin lön och kapitalisten med sitt mervärde (eller en del därav). Visserligen omfattar kapitalets kretslopp även mervärdets cirkulation - för så vitt det utgör en del av varukapitalet - liksom också omvandlingen av det variabla kapitalet till arbetskraft, d.v.s. utbetalningen av arbetslönen. Men användningen av detta mervärde och denna arbetslön till varuköp bildar inget led i själva kapitalets kretslopp, trots att i varje fall konsumtionen av arbetslönen är en betingelse för att cirkulationen skall kunna försiggå.
I första boken analyserades den kapitalistiska produktionsprocessen både som ett enstaka förlopp och som reproduktionsprocess: mervärdeproduktionen och produktionen av själva kapitalet. Den formförvandling och ämnesomsättning, som kapitalet genomgår under cirkulationen, förutsatte vi utan att närmare gå in därpå. Vi förutsatte alltså, att kapitalisten säljer sin produkt till dess värde, och att de produktionsmedel han behöver, för att produktionen skall kunna fortgå utan avbrott, finns att tillgå på marknaden. Den enda detalj i cirkulationen, som blev föremål för en närmare undersökning, var inköp och försäljning av arbetskraft som den grundläggande betingelsen för all kapitalistisk produktion.
I första avdelningen av denna andra bok analyserades de olika former, vari kapitalet uppträder i sitt kretslopp, och de olika formerna för detta kretslopp. I bok I studerades arbetstiden; här tillkommer nu också cirkulationstiden.
I denna boks andra avdelning betraktades kretsloppet som periodiskt, d.v.s. som omslag. Det påvisades å ena sidan, hur kapitalets olika delar (det fasta och det rörliga kapitalet) fullbordar formernas kretslopp på olika tidrymder och på olika sätt. Å andra sidan undersöktes de förhållanden, som betingar arbetsperiodens och cirkulationsperiodens olika längd. Det påvisades, vilket inflytande kretsloppets tidrymd och de olika proportionerna mellan dess beståndsdelar har både på produktionsprocessens omfång och på mervärdets årskvot. I första avdelningen undersöktes huvudsakligen de växlande och på varandra följande former, som kapitalet ständigt antar och avlägger under sitt kretslopp; i andra avdelningen däremot, hur ett kapital av given storlek under denna utveckling, och medan det oupphörligen ändrar form, samtidigt också i ständigt växlande omfattning delas mellan dessa olika former - som produktivt kapital, som penningkapital och som varukapital - så att dessa former inte endast följer på varandra utan ständigt bildar olika delar av det totala kapitalvärdet och ständigt är tillgängliga och fungerar vid sidan av varandra. I synnerhet penningkapitalet uppvisar här en säregenhet, som inte kom fram i bok I. Vi upptäckte bestämda lagar, som gör det nödvändigt, att en viss beståndsdel av totalkapitalet alltefter omslagets betingelser måste anta formen av penningkapital, ständigt satsas och förnyas i denna form, för att det produktiva kapitalet oavbrutet skall kunna fortsätta sin verksamhet.
Men i första liksom i andra avdelningen gällde det alltid endast ett individuellt kapital, rörelsen hos en självständig del av det samhälleliga kapitalet.
De individuella kapitalens kretslopp hopflätas emellertid med varandra, förutsätter och betingar varandra, och just på detta sätt uppkommer det samhälleliga totalkapitalets rörelse. Liksom vid den enkla varucirkulationen en varas totala formförändring framträdde som ett led i varuvärldens formförändringsserie, så framträder här det individuella kapitalets formförändring som ett led i det samhälleliga kapitalets formförändringsserie. Men medan enkel varucirkulation inte nödvändigtvis förutsätter kapitalets kretslopp - eftersom den även kan äga rum under icke-kapitalistiska produktionsförhållanden - så omfattar däremot, som vi redan har påpekat, det samhälleliga totalkapitalets kretslopp även omsättningen av de varor, som inte deltar i det enskilda kapitalets kretslopp, d.v.s. omsättning av varor, som inte bildar kapital.
Vi skall nu undersöka cirkulationsprocessen (vilken i sin helhet är en form av reproduktionsprocessen) för de individuella kapitalen såsom beståndsdelar av det samhälleliga totalkapitalet, alltså av detta samhälleliga totalkapitals cirkulationsprocess.
(Trots att det följande egentligen tillhör den senare delen av denna avdelning, vill vi genast analysera det, nämligen: penningkapitalet, betraktat som en beståndsdel av det samhälleliga totalkapitalet.)
När man studerar det individuella kapitalets omslag, visar sig penningkapitalet från två sidor.
För det första är penningkapitalet den form, vari varje enskilt kapital först uppträder på scenen och börjar sin tillvaro som kapital. Det framträder därför som den egentliga drivkraften och sätter igång hela processen.
För det andra: Alltefter omslagsperiodens olika längd och de olika proportionerna mellan dess bägge beståndsdelar - arbetsperiod och cirkulationsperiod - är den beståndsdel av det satsade kapitalet, som ständigt måste tillskjutas och förnyas i penningform, olika i förhållande till det produktiva kapital, som den sätter i rörelse, d.v.s. i proportion till den kontinuerliga produktionsskalan. Men oavsett förhållandet mellan produktivt kapital och penningkapital så är den del av det verksamma kapitalvärdet, som ständigt kan fungera som produktivt kapital, alltid begränsad genom den del av det satsade kapitalvärdet, som oupphörligt måste vara tillgänglig i penningform vid sidan av det produktiva kapitalet. Det är här endast fråga om det normala omslaget, om ett tänkt genomsnitt, och vi har bortsett från penningkapital, som tillskjutits för utjämning av cirkulationsstörningar.
Till den första punkten. Varuproduktionen förutsätter varucirkulation, och varucirkulationen förutsätter i sin tur, att varuvärdet mätes i pengar, därmed också penningcirkulation. Varans dubbla gestalt, som vara och som pengar, är en nödvändig följd av att produkten själv framträder som vara. Den kapitalistiska varuproduktionen - den må betraktas samhälleligt eller individuellt - förutsätter, att kapital i penningform, penningkapital, framträder som den drivande kraften både vid starten av ett företag och i dess verksamhet. Speciellt det rörliga kapitalet förutsätter, att penningkapitalet ständigt på nytt med korta tidsintervaller uppträder som drivkraft. Hela det satsade kapitalvärdet, d.v.s. alla beståndsdelar av kapitalet, som består av varor, arbetskraft, arbetsmedel och råvaror, måste ständigt på nytt köpas med pengar. Det som här gäller för det individuella kapitalet, gäller även för det samhälleliga kapitalet, som ju endast utgör en kombination av många individuella kapital. Men som vi redan påvisade i bok I, så följer därav inte alls, att kapitalets verksamhetsområde och produktionens omfång ens på kapitalistisk grundval skulle vara absolut begränsade genom det verksamma penningkapitalets storlek.
Kapitalet innehåller produktionselement, vilkas expansionsmöjligheter inom vissa gränser är oberoende av det investerade penningkapitalets storlek. Med samma arbetslöner kan arbetskraften utnyttjas mer eller mindre intensivt. Även om den ökade exploateringen av arbetskraften leder till att även arbetslönen stiger, så kommer dock denna löneökning alltid att vara mindre än den ökade produktiviteten.
De naturatillgångar, som användes i produktionen och som inte utgör någon del av kapitalvärdet - såsom jord, vatten, malmer, skogar o.s.v. - kan med hårdare utnyttjande av samma antal arbetskrafter exploateras i högre grad utan ökat tillskott av penningkapital. Det produktiva kapitalets materiella beståndsdelar ökas sålunda, utan att det blir nödvändigt att tillskjuta penningkapital. Om en sådan utvidgning av produktionen medför, att det behövs mera hjälpämnen, så måste också det satsade penningkapitalet ökas, dock inte i samma proportion som det produktiva kapitalets verksamhet ökar.
Samma arbetsmedel, alltså samma fasta kapital, kan utnyttjas mera effektivt både genom förlängning av den dagliga arbetstiden och genom ökad intensitet, utan ökat penningtillskott för fast kapital. Resultatet blir kortare omslagstid för det fasta kapitalet, samtidigt som dess beståndsdelar förnyas på kortare tid.
Vi sidan av naturmaterial kan också naturkrafter, som ingenting kostar, i större eller mindre utsträckning utnyttjas i produktionsprocessen. I vilken utsträckning detta är möjligt, beror på vetenskapliga framsteg och tekniska metoder, som i och för sig inte kostar kapitalisten något.
Detsamma gäller den samhälleliga organisationen av arbetskraften i produktionsprocessen och summan av de enskilda arbetarnas yrkesskicklighet. Carey har räknat ut, att jordägaren aldrig får tillräckligt betalt, emedan han inte får någon ersättning för allt kapital och arbete, som sedan urminnes tider nedlagts i jorden för att ge den dess nuvarande produktionsförmåga. (Den fruktbarhet, som man har sugit ur jorden, nämnes naturligtvis inte.) Enligt samma beräkningsgrunder borde varje enskild arbetare betalas på grundvalen av det arbete, som det har kostat hela mänskligheten att utveckla en primitiv naturmänniska till en modern mekaniker. Det är mera troligt, att det obetalda arbete, som är nedlagt i jorden, och som jordägare och kapitalister har förvandlat till pengar, är tillräckligt för att många gånger om med ockerränta återbetala hela det kapital, som är nedlagt i jorden, och att samhället sålunda flerfaldiga gånger har återköpt jordegendomarna.
När arbetets produktivitet ökar, utan att detta medför ökade kapitalutlägg, ökas visserligen i första hand endast produktmängden, däremot inte dess värde, utom i den mån det blir möjligt att reproducera och bevara värdet av en ökad mängd konstant kapital med samma arbetskraft. Men samtidigt bildas material för nytt kapital, och därmed lägges också grundvalen för ökad kapitalackumulation.
Redan i bok I påvisade vi, att när organisationen av själva det samhälleliga arbetet och därmed också Ökningen av arbetets samhälleliga produktivitet kräver produktion i större skala än tidigare och därmed större tillskott av penningkapital från de enskilda kapitalisternas sida, sker detta delvis genom att kapitalet samlas på ett färre antal händer, utan att det totala kapitalvärdet eller det totalt satsade penningkapitalet därför behöver öka. De enskilda kapitalens storlek kan öka, genom att kapitalet samlas på ett färre antal händer, utan att deras samhälleliga summa ökar. Det rör sig endast om en ändrad fördelning av de enskilda kapitalen.
Slutligen påvisade vi i förra avdelningen, att en förkortning av omslagsperioden gör det möjligt att antingen hålla samma produktiva kapital i verksamhet med mindre penningkapital än tidigare eller att öka det produktiva kapitalet utan en motsvarande ökning av penningkapitalet.
Allt detta har emellertid uppenbarligen ingenting att göra med de problem, som berör penningkapitalet. Det visar endast, att det satsade kapitalet - en given värdesumma, som i sin fria form, i sin rena värdeform består av en viss penningsumma - efter sin förvandling till produktivt kapital innesluter produktiva krafter, som inte utan vidare begränsas av dess eget värde utan inom en viss ram kan verka med olika intensitet. Om priserna på både arbetskraften och de övriga produktionsmedlen är givna, så är därmed också storleken given av det penningkapital, som erfordras för inköp av en bestämd mängd av de varor, som skall ingå i produktionen. Kapital av en viss storlek måste därför satsas, men detta kapitals möjligheter att fungera som produkt- och värdeskapare kan modifieras och förändras.
Till den andra punkten. Det ligger i sakens natur, att den del av samhällets arbete och produktionsmedel, som årligen konsumeras för produktion eller inköp av guld för att ersätta förslitna guldmynt, utgör ett avbräck i den samhälleliga produktionen. Men det penningvärde, som dels fungerar som omloppsmedel, dels bildar penningreserver, har samhället redan förvärvat. Det finns där vid sidan av arbetskraften, de producerade produktionsmedlen och de naturliga källorna till rikedom. Det kan inte betraktas som ett hinder för produktionen. Genom att användas till inköp av produktionsmedel från utlandet kan det tjäna till att utvidga produktionsskalan. Detta förutsätter dock, att pengarna fortsätter att spela rollen av världspengar.
Alltefter omslagsperiodens längd behövs en större eller mindre mängd penningkapital för att sätta det produktiva kapitalet i rörelse. Vi har också sett, att omslagsperiodens delning i arbetstid och cirkulationstid medför en ökning av det i penningform latenta eller suspenderade kapitalet.
I den utsträckning som omslagsperioden bestämmes av arbetsperiodens längd, beror den under i övrigt oförändrade förhållanden av produktionsprocessens materiella natur, alltså inte av dess säregna samhälleliga karaktär. Under kapitalistiska produktionsförhållanden kräver dock större företag, som tar lång tid i anspråk, också större och mera långsiktiga insatser av penningkapital. På dylika områden är produktionen därför beroende av att den enskilde kapitalisten förfogar över en tillräcklig mängd penningkapital. Denna begränsning genombrytes av kreditväsendet och därmed sammanhängande företagsformer, t.ex. aktiebolagen. Störningar på penningmarknaden medför därför, att sådana företag stagnerar, medan dessa företag å sin sida åstadkommer störningar på penningmarknaden.
På basis av den samhälleliga produktionen måste det avgöras, i vilken omfattning sådana arbeten kan igångsättas, som under en längre tid förbrukar produktionsmedel och arbetskraft utan att samtidigt leverera några nödvändighetsartiklar, ty man får inte riskera, att de produktionsgrenar blir lidande, som inte endast förbrukar arbetskraft och produktionsmedel utan också samtidigt producerar existensmedel och produktionsmedel. Vare sig produktionen är samhällelig eller kapitalistisk, kommer arbetarna i företagsgrenar med kortare arbetsperiod att endast under kortare tid konsumera produkter utan att ge några i utbyte, medan branscher med långa arbetsperioder kontinuerligt förbrukar produkter under lång tid utan att leverera någon ersättning. Detta beror alltså på den ifrågavarande arbetsprocessens objektiva betingelser, inte på dess samhälleliga form. Vid samhällelig produktion bortfaller penningkapitalet, medan samhället fördelar arbetskraft och produktionsmedel på respektive verksamhetsgrenar. Man kan tänka sig, att producenterna tar emot pappersanvisningar, för vilka de får ta samhälleliga konsumtionsförråd i anspråk i proportion till sina arbetsprestationer. Men sådana anvisningar är inte pengar. De cirkulerar inte.
Två olika förhållanden medför, att behovet av penningkapital blir beroende av arbetsperiodens längd: För det första, att pengar - bortsett från kredit - är den form, vari varje enskilt kapital måste uppträda för att kunna omvandlas till produktivt kapital. Detta framgår av den kapitalistiska produktionens och överhuvud all varuproduktions natur. - För det andra bestämmes storleken av den erforderliga penninginsatsen av att arbetskraft och produktionsmedel förbrukas under kortare eller längre tid, innan en produkt levereras, som kan omsättas i pengar. Det kapital, som skall satsas, måste föreligga i penningform, alldeles oavsett vilket slags pengar som användes - metallpengar, sedlar eller värdepapper. Det är i detta sammanhang också utan betydelse, vad slags produktion och vilket slags pengar det är, som drar ut arbetskraft, existensmedel och produktionsmedel ur cirkulationen, utan att motsvarande värden levereras tillbaka till den.
Quesnays "Tableau économique" [21] visar i några få stora drag, hur ett på grundval av värdet bestämt årsresultat av den nationella produktionen så fördelas genom cirkulationen, att under i övrigt oförändrade förhållanden dess enkla reproduktion, d.v.s. reproduktion i oförändrad skala, skall kunna försiggå. I enlighet med sakens natur utgör sista årets skörd produktionsperiodens utgångspunkt. De otaliga enskilda köpen och försäljningarna kombineras omedelbart med varandra i en karakteristisk samhällelig massrörelse - cirkulationen mellan de stora, funktionellt bestämda ekonomiska samhällsklasserna. Hela totalprodukten är ett nytt resultat av det gångna årets arbete, men det som här i synnerhet intresserar oss är, att en del av denna produkt samtidigt endast är bärare av ett gammalt kapitalvärde, som har återvunnit sin ursprungliga materiella form. Denna del av produkten cirkulerar inte, utan de kapitalistiska producenterna behåller den för att på nytt använda den som kapital. Quesnay låter denna del av det konstanta kapitalet omfatta även produkter, som inte hör hemma där, men i huvudsak har han ändå rätt just på grund av den begränsade synvidd, som nödgar honom att anse jordbruket som den enda mervärdeskapande produktionsgrenen och alltså ur kapitalistisk synpunkt den enda verkligt produktiva. Den ekonomiska reproduktionsprocessen är, oavsett sin specifikt samhälleliga karaktär, på jordbrukets område alltid kombinerad med naturens reproduktionsprocess. Just därför kastar jordbrukets påtagliga naturförhållanden också ljus över den ekonomiska produktionsprocessen och undanröjer den förvirring, som endast beror på cirkulationens bländverk.
Etiketten på ett system skiljer sig från andra artiklars därigenom, att den inte endast utsätter köparen utan ofta även säljaren för bedrägeri. Quesnay själv och hans närmaste efterföljare trodde på sin feodala reklamskylt, och våra egna katederlärde gör det än i dag. Men i själva verket är det fysiokratiska systemet den första systematiska sammanfattningen av den kapitalistiska produktionen. Industrikapitalets representanter - de stora arrendatorerna - stod i spetsen för hela den ekonomiska utvecklingen. Jordbruket drevs på kapitalistisk grundval, d.v.s. som stora företag, ledda av kapitalistiska arrendatorer, medan de verkliga odlarna var lönarbetare. Produktionen frambringar inte endast konsumtionsartiklar utan även dessas värde. Men det avgörande motivet är att utvinna mervärde, och detta skapas av produktionen, inte av cirkulationen. Bland de tre klasser, som figurerar som företrädare för den genom cirkulationen förmedlade reproduktionsprocessen, skiljer sig den kapitalistiske arrendatorn som direkt exploatör av det produktiva arbetet, som mervärdets producent, från jordägaren och köpmannen, som endast tillägnar sig en del av mervärdet.
Det fysiokratiska systemets kapitalistiska karaktär framkallade opposition redan under dess blomstringstid, å ena sidan från Linguet och Mably, å andra sidan från de självständiga småbrukarnas försvarare.
Adam Smiths[39*] tillbakagång i analysen av reproduktionsprocessen är så mycket mer påtaglig, som han för övrigt inte endast bygger vidare på riktiga analyser av Quesnay, t.ex. hans "avances primitives"[XCII*] och "avances annuelles"[XCIII*], generaliserade till "fast" och "rörligt" kapital[40*], utan på åtskilliga ställen rentav återfaller i fysiokratiska villfarelser. När han t.ex. vill påvisa, att arrendatorn producerar större värde än något annat slag av kapitalister, säger han:
"Inget lika stort kapital sätter en större mängd produktivt arbete i rörelse än arrendatorns. Inte endast hans arbetsfolk utan också hans arbetsdjur består av produktiva arbetare." (En utsökt komplimang åt arbetsfolket!) "I jordbruket arbetar även naturen vid människans sida; och ehuru dess arbete inte kostar någonting, så har dess produkt dock lika stort värde som den billigaste arbetarens. Jordbrukets viktigaste arbetsuppgifter verkar vara mindre avsedda att öka jordens fruktbarhet - ehuru de gör även detta - än att inriktas på produktion av de för människan viktigaste växterna. En jordbit, överväxt med törne och tistel, bär ofta en lika stor mängd växtämnen som det bäst odlade vinberg eller spannmålsfält. Odlingen och sådden syftar mera till att reglera än öka jordens naturliga fruktbarhet, och sedan allt detta arbete är utfört, återstår alltid en hel del, som endast naturen kan uträtta. Arbetarna och arbetsdjuren" (!) "som är sysselsatta i jordbruket, åstadkommer alltså inte endast som industriarbetarna reproduktion av ett värde, som är likamed deras egen konsumtion och det kapital, som sysselsätter dem, plus kapitalistens profit, utan ett vida större värde. Som tillägg till arrendatorns kapital och hela hans profit åstadkommer de även en regelbunden reproduktion av jordräntan. Denna kan betraktas som en produkt av naturkrafterna, vilkas användning jordägaren hyr ut åt arrendatorn. Räntan är högre eller lägre, beroende på dessa naturkrafters egen storlek eller, med andra ord, jordens fruktbarhet. Den är ett naturens verk, det som blir över efter avdrag av eller ersättning för allt det, som kan betraktas som människoverk. Den är sällan mindre än en fjärdedel och ofta mer än en tredjedel av totalprodukten. Ingen lika stor mängd produktivt arbete, använt i industrin, kan någonsin åstadkomma en så stor reproduktion. I industrin gör naturen ingenting, människan allt, och reproduktionen måste alltid stå i proportion till den arbetskraft som användes. Det kapital, som användes i jordbruket, sätter därför inte endast flera människor i arbete än ett lika stort industrikapital, utan i förhållande till den mängd produktivt arbete, som det använder, ökar det också värdet av jordens och arbetets årliga avkastning och befolkningens verkliga rikedom och inkomster." ("Wealth of Nations", bok II, kap. 5, s. 242, 243.)
I bok II, kap. 1 säger Smith:
"Utsädets hela värde är också i egentlig mening ett fast kapital."
Här är alltså kapital = kapitalvärde; det existerar i "fast" form.
"Ehuru utsädet vandrar fram och tillbaka mellan åkern och spannmålsmagasinet, byter det dock aldrig ägare och cirkulerar därför inte i verkligheten. Arrendatorn får sin profit, inte genom dess försäljning utan genom dess tillväxt" (s. 186).
Smiths inskränkthet visar sig här i att han inte, vilket redan Quesnay förmådde, ser, att det är det konstanta kapitalets värde, som återvänder i förnyad form, alltså ett viktigt moment i reproduktionsprocessen. För honom är det endast en ny - till på köpet felaktig - illustration till hans differens mellan rörligt och fast kapital. Fördelen med att Smith översätter "avances primitives" och "avances annuelles" med "fast kapital" och "rörligt kapital" består i att han inför ordet "kapital", varvid begreppet generaliseras och lösgöres från jordbruket, som fysiokraterna specialiserat det på. Tillbakagången består i att han uppfattar "fast" i motsats till "rörligt" kapital som den avgörande indelningen.
Adam Smith säger i bok I, kap. 6, s. 42: "I varje samhälle upplöses priset på varje vara slutligen i den ena eller andra av dessa tre delar (arbetslön, profit, jordränta) eller i alla tre; och i varje utvecklat samhälle ingår de alla tre mer eller mindre som beståndsdelar i priset på den ojämförligt största delen av varorna"[41*]; eller, som det vidare heter, s. 63: "Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till all inkomst liksom till allt bytesvärde." Vi skall senare närmare undersöka denna Adam Smiths lära om "beståndsdelarna i varornas pris" resp. "allt bytesvärde". - Det heter vidare:
"Då detta gäller för varje enskild vara, måste det också gälla för alla de varor, som tillsammans utgör jordens och arbetets produkter i varje samhälle. Det totala priset eller bytesvärdet för denna årliga produkt måste upplösas i dessa tre delar och fördelas mellan landets invånare som arbetslön, profit eller jordränta." (Bok II, kap. 2, s. 190.)
Sedan Smith sålunda har upplöst såväl alla varupriser, tagna var för sig, som "det totala priset eller bytesvärdet ... hos jordens och arbetets produkter i varje samhälle" i de tre inkomstkällorna för lönarbetarna, kapitalisterna och jordägarna i arbetslön, profit och jordränta, måste han dock bakvägen smussla in ett fjärde element, nämligen kapitalet. Detta sker genom distinktionen mellan brutto- och nettoinkomst:
"Bruttoinkomsten för samtliga invånare i ett stort land innefattar den totala årsprodukten av deras jord och deras arbete; nettoinkomsten den del som står till deras förfogande efter avdrag av underhållskostnaderna för det första för deras fasta och för det andra för deras rörliga kapital: eller den del, som de utan att tära på kapitalet kan lägga åt sidan för omedelbar konsumtion eller använda till sitt uppehälle, sin komfort och sina nöjen. Deras verkliga rikedom står också i proportion till deras nettoinkomst, inte till deras bruttoinkomst" (a.a. s. 190).
Härtill vill vi anmärka:
1) Smith behandlar här uttryckligen endast den enkla reproduktionen, inte reproduktion i utvidgad skala eller ackumulationen. Han talar endast om utgifterna för uppehållande (maintaining) av det fungerande kapitalet. "Netto"-intäkten är likamed den del av den årliga produkten - samhällets eller den enskilde kapitalistens - som kan ingå i "konsumtionsfonden", utan att fondens omfång inkräktar på det fungerande kapitalet (encroach upon capital). En del av den individuella liksom av den samhälleliga produktens värde upplöses alltså varken i arbetslön, profit eller jordränta utan i kapital.
2) Smith flyr från sin egen teori med hjälp av en ordlek, skillnaden mellan gross och net revenue, brutto- och nettoinkomst. Den enskilde kapitalisten liksom hela kapitalistklassen eller den s.k. nationen inkasserar i stället för det i produktionen förbrukade kapitalet en varuprodukt, vars värde - framställbart i proportionella delar av själva denna produkt - å ena sidan ersätter det använda kapitalvärdet och därmed bildar en intäkt eller "revenue"[XCIV*] - men väl att märka kapitalreveny eller kapitalintäkt - och som å andra sidan är bärare av ett ökat värde, som har tillkommit under produktionen och som "fördelas mellan landets invånare som arbetslön, profit eller jordränta" - eller med andra ord vad man i dagligt tal kallar inkomst. Värdet av hela produkten - vare sig det gäller en enskild kapitalist eller hela landet - bildar enligt detta inkomster för var och en; men å ena sidan kapitalinkomst, å andra sidan konsumtionsintäkter, "revenyer". Det som alltså avlägsnas vid varuvärdets analys i sina beståndsdelar, återinsmugglas genom en bakdörr - tvetydigheten i termen "reveny". Man kan emellertid inte "inkassera" andra värdebeståndsdelar i produkten än sådana som redan finns där. Om kapital skall återvända som reveny, så måste kapital tidigare vara utgivet.
Adam Smith säger vidare:
"Den lägsta vanliga profitkvoten måste alltid vara något större, än vad som går åt för att ersätta de tillfälliga förluster, som varje företag är utsatt för. Det är endast detta överskott, som utgör den rena eller nettoprofiten."
(Vilken kapitalist kallar profit nödvändiga kapitalutlägg?)
"Vad man kallar bruttoprofit, omfattar ofta inte endast detta överskott utan också den del, som reserverats för sådana extraordinära förluster." (Bok I, kap. 9. s. 72.)
Detta betyder emellertid inget annat, än att en del av mervärdet, betraktad som del av bruttoprofiten, måste reserveras som en försäkringsfond för produktionen. Det är en del av merarbetet, som frambringar denna fond och såtillvida direkt producerar kapital, d.v.s. den för reproduktionen avsedda fonden. Vad beträffar utgifterna för "uppehållandet" av det fasta kapitalet etc. (se citaten härovan), så bildar ersättningen för det konsumerade fasta kapitalet genom nytt kapital inget nytt kapitalutlägg utan utgör endast en förnyelse av det gamla kapitalvärdet i ny form. Men vad beträffar det fasta kapitalets vidmakthållande, som Smith också räknar in i underhållskostnaderna, så hör denna kostnad samman med priset för det satsade kapitalet. Att kapitalisten betalar dessa utgifter successivt och först vid behov, sedan kapitalet trätt i verksamhet, och att han därför kan täcka dem medelst sin profit, ändrar ingenting i källan till denna profit. Den värdebeståndsdel, varifrån den kommer, bevisar endast, att arbetaren levererar merarbete både för underhållsfonden och för försäkringsfonden. Adam Smith förtäljer nu, att från nettorevenyn - eller revenyn i egentlig mening - måste undantas inte endast det fasta kapitalet självt, utan också den del av det rörliga kapitalet, som användes till underhåll och förnyelse av det fasta kapitalet - eller med andra ord allt kapital, som inte föreligger i en sådan form, att det kan ingå i konsumtionsfonden.
"Alla utgifter för det fasta kapitalets underhåll måste uppenbarligen räknas bort från samhällets nettoreveny. Varken de råvaror, med vilka de nyttiga maskinerna och verktygen måste hållas i stånd, eller det arbete, som åtgår för att ge dessa material dess riktiga form, kan någonsin utgöra en del av samhällets nettoreveny. Priset för detta arbete kan visserligen utgöra en del av denna reveny, eftersom de arbetare, som är sysselsatta därmed, kan placera hela värdet av sin lön i sitt omedelbara konsumtionsförråd. Men vid andra slags arbeten ingår både arbetslönen och produkterna i konsumtionsfonden, lönen i arbetarnas, produkterna i andra människors, vilkas uppehälle, komfort och nöjen tillgodoses genom dessa arbetares arbete." (Bok II, kap. 2, s. 190, 191.)
Adam Smith stöter här på en mycket viktig skillnad mellan de arbetare, som är sysselsatta i produktionen av produktionsmedel, och de som arbetar i den omedelbara produktionen av konsumtionsvaror. Produktionsmedlens värde innehåller en beståndsdel, som är likamed summan av arbetslönerna eller summan av det kapital, som har använts för inköp av arbetskraft. Detta värde föreligger materiellt som en del av värdet av de produktionsmedel, som dessa arbetare har producerat. De pengar, som de har erhållit som arbetslön, bildar för dem en reveny, men de produkter de har framställt kan inte omedelbart förbrukas, varken av dem själva eller av andra. Dessa produkter utgör därför själva ingen del av den årsprodukt, som är avsedd för den samhälleliga konsumtionsfonden, samtidigt som "nettorevenyn" endast kan förbrukas med hjälp av denna konsumtionsfond. Smith glömmer här att tillägga, att det som gäller arbetslöner i lika hög grad gäller det mervärde, som fördelas mellan kapitalisterna i form av profit och jordränta. Även denna del av värdet föreligger i form av produktionsmedel och kan inte konsumeras. Först sedan varorna är sålda, kan kapitalisterna använda den del av priset, som motsvarar mervärdet, till inköp av produkter, som ingår i den individuella konsumtionsfonden och som har producerats av en annan grupp arbetare. Så mycket bättre borde Adam Smith då ha förstått, att värdet av de produktionsmedel, som årligen framställes, och som är avsedda att göra tjänst i de produktionsgrenar, som själva frambringar produktionsmedel - de produktionsmedel, varmed produktionsmedel tillverkas - enligt sakens natur är fullständigt uteslutet från att bilda en del av nettointäkten, inte endast på grund av sin materiella form utan också på grund av den användning som dessa produktionsmedel är avsedda för.
Beträffande den andra arbetargruppen - den som producerar omedelbara konsumtionsvaror - så är Smiths framställning inte alldeles exakt. Han påstår nämligen, att här ingår både arbetslönen och produkten i den omedelbara konsumtionsfonden, "lönen i arbetarnas, produkterna i andra människors, vilkas uppehälle, komfort och nöjen tillgodoses genom dessa arbetares arbete". Men arbetaren kan inte leva av de pengar, vari hans arbetslön utbetalas. Han använder dessa pengar till inköp av konsumtionsmedel, och dessa kan delvis bestå av varor, som han själv har producerat. Å andra sidan kan hans egen produkt vara av ett sådant slag, som endast arbetsköparen har råd att konsumera.
Sedan Adam Smith på detta sätt fullständigt har uteslutit det fasta kapitalet från landets "nettoreveny", fortsätter han:
"Ehuru sålunda hela utlägget för det fasta kapitalets underhåll med nödvändighet är uteslutet från samhällets nettoreveny, så är dock detta inte fallet med utlägg för det rörliga kapitalets underhåll. Av de fyra delar, varav detta senare kapital består: pengar, existensmedel, råvaror och färdiga produkter, blir de tre sistnämnda, såsom redan framhållits, regelbundet överförda antingen till samhällets fasta kapital eller till den fond, som är avsedd för omedelbar konsumtion. Hela den del av dessa konsumtionsvaror, som inte användes till underhåll av det fasta kapitalet, ingår i sin helhet i konsumtionsfonden och bildar en del av samhällets nettoreveny. Underhållet av dessa tre delar av det rörliga kapitalet minskar därför inte samhällets nettoreveny med någon annan del av årsprodukten än den, som behövs för det fasta kapitalets underhåll." (Bok II, kap. 2, s. 192.)
Detta innebär inget annat än den tavtologin, att den del av det rörliga kapitalet, som inte användes till produktion av produktionsmedel, ingår i produktionen av konsumtionsvaror, alltså i den del av den årliga produkten, som är avsedd att bilda samhällets konsumtionsfond. Men det som följer omedelbart därpå är däremot viktigt:
"Ett samhälles rörliga kapital är i detta hänseende olika den enskilde kapitalistens. Den enskildes är helt och hållet uteslutet från hans nettoreveny och kan aldrig bilda någon del därav; den kan endast bestå av hans profit. Men trots att varje enskild kapitalists rörliga kapital också utgör en del av det rörliga kapitalet i det samhälle han tillhör, så är det dock inte helt uteslutet, att det samtidigt också kan ingå som en del av samhällets nettoreveny. Trots att samtliga varor, som ligger i detaljhandlarens lager, alls inte är avsedda för hans egen omedelbara konsumtion, kan de förbrukas av andra människor, som regelbundet förnyar dessa produkters värde med profit genom en reveny, som kommer från andra källor, utan att vare sig deras eget eller köpmannens kapital förminskas." (Ibid.)
Här får vi alltså veta:
1) Liksom det fasta kapitalet och det rörliga kapital, som behövs för dess reproduktion och underhåll (funktionen tappar han bort), kan inte heller det rörliga kapital, som den enskilde kapitalisten förbrukar under produktionen av konsumtionsvaror, ingå i hans nettoreveny, som endast kan bestå av hans profit. Den del av hans varuprodukt, som ersätter förbrukat kapital, kan alltså inte samtidigt utgöra en del av hans reveny.
2) Varje enskild kapitalists rörliga kapital utgör en del av samhällets rörliga kapital, liksom hans fasta kapital är en del av samhällets totala fasta kapital.
3) Trots att samhällets rörliga kapital inte är något annat än summan av de enskilda kapitalisternas rörliga kapital, så är det dock av en annan karaktär. Den enskilde kapitalistens rörliga kapital kan aldrig utgöra en del av hans reveny. Om det består av konsumtionsvaror, kan det däremot ingå i samhällets reveny eller, som Smith uttrycker saken: det behöver inte nödvändigtvis förminska samhällets nettoreveny med en del av årsprodukten. I själva verket är det så, att det som Adam Smith här kallar rörligt kapital är den del av det årligen producerade varukapital, som placeras i cirkulationen av de kapitalister, som producerar konsumtionsvaror. Deras hela årsprodukt består av konsumtionsartiklar och bildar därför den fond, i vilken samhällets nettorevenyer (inklusive arbetslönerna) realiseras eller förbrukas. I stället för detaljhandlarens lilla varuförråd borde Adam Smith som exempel ha valt de väldiga godsmängder, som är lagrade i industrikapitalisternas varumagasin.
Om Smith nu hade sammanfattat de tankegångar, som trängde sig på honom, då han undersökte, först reproduktionen av vad han kallar fast kapital, sedan av vad han kallar rörligt kapital, så hade han kommit fram till följande resultat:
I. Den samhälleliga årsprodukten sönderfaller i två delar; den första omfattar produktionsmedlen, den andra konsumtionsvarorna. Dessa bägge delar skall behandlas var för sig.
II. Totalvärdet av den del av årsprodukten, som består av produktionsmedel, fördelas på följande sätt: En del ersätter endast värdet av de produktionsmedel, som förbrukades under produktionen, och är alltså inget annat än det gamla kapitalvärdet i förnyad form. En annan del motsvarar värdet av det kapital, som har använts till inköp av arbetskraft, eller summan av de arbetslöner, som dessa kapitalister har utbetalat. En tredje värdedel slutligen utgör källan till all profit, inklusive jordräntan, åt industrikapitalisterna inom denna kategori.
Den första beståndsdelen, enligt Smith den reproducerade fasta kapitaldelen av samtliga i denna första avdelning verksamma individuella kapital, kan, som Adam Smith säger, uppenbarligen aldrig bilda någon del varken av den enskilde kapitalistens eller av samhällets nettoreveny. Dessa produktionsmedel kan endast fungera som produktivt kapital, aldrig som reveny. Såtillvida skiljer sig den enskilde kapitalistens "fasta kapital" inte i något avseende från samhällets fasta kapital. Men de övriga värdedelarna av den årliga samhällsprodukten, som består av produktionsmedel - värdedelar, som alltså även existerar i alikvota delar av denna totalmängd produktionsmedel - bildar visserligen samtidigt revenyer för alla i denna produktion delaktiga agerande, löner till arbetarna, profiter och räntor till kapitalisterna. Men de bildar inte reveny utan kapital för samhället, trots att samhällets årsprodukt inte är något annat än summan av de enskilda kapitalisternas produkter. Dessa produkter kan i regel enligt sin natur endast fungera som produktionsmedel, och t.o.m. de som vid behov skulle kunna fungera som konsumtionsvaror, är bestämda att tjäna som råvaror eller hjälpämnen för ny produktion. De skall fungera som kapital, inte i de företag som har producerat dem, utan i de företag som använder dem, nämligen:
III. Kapitalisterna i den andra avdelningen, de företag som producerar konsumtionsvaror. De ersätter det kapital, som förbrukats vid produktionen av konsumtionsvarorna (såvida detta kapital inte är omsatt i arbetskraft, alltså består av lönesumman för arbetarna i denna andra avdelning), medan detta förbrukade kapital, som nu i form av konsumtionsvaror befinner sig i händerna på de kapitalister, som producerar dessa, å sin sida - alltså från samhällets ståndpunkt - bildar den konsumtionsfond, i vilken kapitalisterna och arbetarna i den första avdelningen realiserar sina revenyer.
Om Smith hade fullföljt analysen så långt, hade det inte fattats mycket i hela problemets lösning. Han hade den inom räckhåll, redan då han hade anmärkt, att bestämda värdedelar av ett slags varukapital (produktionsmedel), varav den årliga totalprodukten i samhället består, visserligen bildar reveny för de i denna produktion sysselsatta arbetarna och kapitalisterna men inte utgör någon beståndsdel av samhällets reveny; medan en värdedel av det andra slaget (konsumtionsvarorna) visserligen bildar kapitalvärde för sina enskilda ägare - de kapitalister, som är engagerade inom detta område - men ändå frambringar endast en del av den samhälleliga revenyn.
Så mycket framgår dock redan av det hittills sagda:
För det första: Trots att det samhälleliga kapitalet endast är likamed summan av de enskilda kapitalen och därmed också samhällets årliga varuprodukt (eller varukapital) är likamed summan av dessa enskilda kapitals varuprodukter; ehuru alltså analysen av varuvärdet i dess beståndsdelar, som gäller för varje enskilt varukapital, också måste gälla hela samhällets och i sitt slutresultat också verkligen gör det, så antar likväl den totala samhälleliga reproduktionsprocessen en annorlunda manifestationsform än det enskilda kapitalets.
För det andra: Trots att arbetsdagen endast består av två delar, varav den ena ersätter det variabla kapitalet, medan den andra producerar mervärde, frambringar produktionsprocessen ändå, t.o.m. vid enkel reproduktion, inte endast variabelt kapital och mervärde utan också nytt konstant kapitalvärde. - Det dagliga arbete, som reproducerar produktionsmedlen - och vars värde delas i arbetslön och mervärde - realiseras nämligen i nya produktionsmedel, som ersätter den konstanta kapitaldel, som förbrukats vid produktionen av konsumtionsvarorna.
De huvudsakliga svårigheterna, vilka med det hittills sagda redan till största delen är lösta, gör sig gällande vid undersökningen, inte av ackumulationen utan av den enkla reproduktionen. Därför tog också Adam Smith (Wealth of Nations, bok II) liksom tidigare Quesnay (Tableau économique) den enkla reproduktionen till utgångspunkt vid undersökningen av den samhälleliga årsprodukten och den genom cirkulationen förmedlade reproduktionen.
Adam Smiths doktrin, att priset eller bytesvärdet (exchangeable value) av varje enskild vara - alltså även av alla varor tillsammans, av vilka samhällets årsprodukt består (han förutsätter genomgående med rätta kapitalistisk produktion) - är sammansatt av tre beståndsdelar (component parts) eller kan upplösas i (resolves itself into): arbetslön, profit och jordränta, kan reduceras till att varuvärdet är = v + m, d.v.s. likamed värdet av det satsade variabla kapitalet plus mervärdet. Och som de efterföljande citaten visar, har vi Adam Smiths uttryckliga tillåtelse att reducera profit och jordränta till en gemensam enhet, som vi kan kalla m. Vi bortser då från alla biomständigheter, i synnerhet från alla skenbara eller verkliga avvikelser från dogmen, att varuvärdet uteslutande består av de faktorer, som vi här betecknar som variabelt kapital plus mervärde (v + m).
Om manufakturen säger Smith:
"Det värde, som arbetarna tillför materialet, upplöses ... i två delar, varav den ena utbetalas som arbetslön, medan den andra bildar kapitalistens profit på hela det kapital, som han har satsat i form av material och arbetslön." (Bok I, kap. 6, s. 41.) - "Ehuru manufakturisten" (manufakturarbetaren) "erhåller lönen i förskott av sin mästare, kostar han dock i verkligheten denne ingenting, då i regel värdet av denna lön tillsammans med en profit blir bevarad (reserved) i det ökade värdet hos det arbetsföremål, varpå hans arbete nedlägges." (Bok II, kap. 3, s. 221.)
Den del av kapitalet (stock), som satsas
"för underhåll av produktivt arbete ... sedan det har tjänat honom" (arbetsköparen) "som kapital ... bildar en reveny för dem" (arbetarna), (Bok II, kap. 3, s. 223.)
I det citerade kapitlet säger Smith uttryckligen:
"Hela årsprodukten av jord och arbete i varje land ... delas av sig själv (naturally) i två delar. Den ena av dem, ofta den största, är i första hand avsedd att ersätta ett kapital eller förnya de existensmedel, råvaror och färdiga produkter, som tas ur ett kapital; den andra är avsedd att bilda en reveny, antingen för kapitalets ägare som hans kapitalprofit, eller för någon annan som jordränta." (S. 222.)
Som vi förut hört av Adam Smith, är det endast en del av kapitalet, som kan frambringa reveny för någon, nämligen den del som användes till inköp av produktivt arbete. Denna del - det variabla kapitalet - fungerar först som kapital i arbetsköparens hand, och därefter "bildar den en reveny" för den produktive arbetaren själv. Kapitalisten förvandlar en del av sitt kapitalvärde till arbetskraft och just därigenom till variabelt kapital. Endast på grund av denna förvandling fungerar inte bara denna del av kapitalet utan hela hans kapital som industrikapital. Arbetaren, som säljer sin arbetskraft, erhåller dess värde i form av arbetslön. För honom är arbetskraften endast en säljbar vara, en vara, av vars försäljning han lever och som är hans enda inkomstkälla. Först i köparens, kapitalistens, hand blir arbetskraften variabelt kapital. Dess pris betalas endast skenbart i förskott, eftersom arbetet utföres och värdet skapas, redan innan lönen utbetalas.
Sedan Adam Smith sålunda talat om för oss, att produktens värde i manufakturen är = v + m (där m är kapitalistens profit), säger han, att i jordbruket arbetarna
"förutom reproduktionen av det värde, som är likamed deras egen konsumtion och det kapital som sysselsätter dem (det variabla) jämte kapitalistens profit" - dessutom "utöver arrendatorns kapital och hela hans profit därjämte också regelbundet åstadkommer reproduktionen av jordägarens ränta." (Bok II, kap. 5, s. 243.)
Att jordräntan till slut hamnar i jordägarens hand, har ingen betydelse för det problem, som vi här behandlar. Innan den hamnar hos jordägaren, måste arrendatorn - industrikapitalisten - först ha inkasserat den. Den måste utgöra en värdebeståndsdel av produkten, innan den överhuvud kan bli reveny för någon. Hos Smith är alltså räntan liksom profiten endast beståndsdelar av mervärdet, som den produktive arbetaren ständigt reproducerar samtidigt med sin egen arbetslön, d.v.s. med det variabla kapitalets värde. Ränta och profit utgör alltså delar av mervärdet m, och på så sätt upplöses hos Adam Smith alla varors pris i v + m.
Smiths doktrin, att priset på alla varor (alltså även den årliga varuproduktens) upplöses i arbetslön plus profit plus jordränta, antar i de ibland svårtillgängliga delarna av hans arbete t.o.m. den formen, att värdet av varje vara, alltså även samhällets årliga varuprodukt, är = v + m = det i arbetskraft satsade och av arbetarna ständigt reproducerade kapitalvärdet plus det mervärde, som arbetarna tillsatt genom sitt arbete.
Detta Adam Smiths slutresultat visar oss även - se vidare härnedan - orsaken till hans ensidiga analys av de beståndsdelar, vari varuvärdet kan sönderfalla. Att dessa olika värdedelar samtidigt utgör inkomstkällor för de olika klasser, som är knutna till produktionen, har emellertid inget samband med en analys av dessa värdebeståndsdelars storlek och gränser.
När Smith säger: "Arbetslön, profit och jordränta är de tre urkällorna till alla inkomster, liksom till allt bytesvärde, och varje annan reveny härstammar i sista hand från någon av dessa" (bok I, kap. 6, s. 48), så är här en massa olika saker hopblandade huller om buller.
1) Alla samhällsmedlemmar, som inte direkt deltar i reproduktionen med eller utan arbete, kan få sin andel av den årliga varuprodukten - alltså sina existensmedel - endast från de klasser, vilka produkterna i första hand tillfaller - produktiva arbetare, industrikapitalister och jordägare. I den meningen kommer deras intäkt från arbetslönen (de produktiva arbetarnas), profiten och jordräntan och framträder därför såsom härledda från dessa originalrevenyer. Men de som tar emot dessa intäkter, får dem som betalning för sin samhälleliga funktion som kungar, präster, professorer, skökor, soldater etc. och kan alltså betrakta dessa sina funktioner som de verkliga källorna till sin reveny.
2) - och här kulminerar det löjliga misstaget av Adam Smith: sedan han börjat med att korrekt bestämma varans värdebeståndsdelar och summan av den värdeprodukt, som är materialiserad i den, samt sedan påvisat, hur dessa beståndsdelar bildar lika många olika källor till reveny[42*] - sedan han sålunda härlett revenyerna ur värdet, gör han - och fortsätter att så göra - alldeles tvärtom och låter revenyerna från "beståndsdelar" (component parts) förvandlas till "urkällor till allt bytesvärde", och därmed har dörren öppnats på vid gavel för vulgärekonomin. (Se vår Roscher.)
Vi skall nu se, hur Smith försöker trolla bort kapitalets konstanta värdedel ur varuvärdet.
"I spannmålspriset t.ex. utgör en del jordägarens ränta."
Ursprunget till denna värdebeståndsdel har lika litet med det att skaffa, att den betalas till jordägaren och för honom bildar reveny i ränteform, som ursprunget till andra värdebeståndsdelar har att skaffa med att de bildar revenykällor till profit och arbetslön.
"En annan del betalar arbetarnas lön och underhåll" (och arbetsdjurens! tillägger han), "som har varit sysselsatta i hans produktion, och den tredje delen täcker arrendatorns profit. Dessa tre delar synes" (seem, i själva verket syns de) "antingen omedelbart eller i sista hand utgöra hela priset på spannmålen."[43*]
Storleken av detta pris är emellertid absolut oberoende av dess fördelning mellan tre olika slags personer.
"En fjärde värdedel kan verka behövlig för att ersätta arrendatorns kapital eller för att ersätta förslitningen av arbetsdjur och redskap. Men man måste komma ihåg, att priset på t.ex. en arbetshäst i sin tur är sammansatt av ovannämnda tre delar: jordräntan på den gård där hästen är uppfödd, arbetet med att uppföda den och slutligen profiten till den arrendator, som betalat både jordräntan och arbetslönen. Trots att spannmålspriset alltså måste ersätta både priset och underhållskostnaderna för hästen, så upplöses likväl hela detta pris omedelbart eller i sista hand i samma tre delar: jordränta, arbete" (han menar arbetslön) "och profit." (Bok I, kap. 6, s. 42.)
Detta är bokstavligen allt, som Adam Smith har att komma med som underlag för sin häpnadsväckande doktrin. Hans bevis består helt enkelt i att han upprepar ett och samma påstående. Han medger t.ex., att spannmålspriset inte endast består av v + m utan dessutom av priset på de produktionsmedel, som förbrukats vid spannmålsproduktionen, alltså av ett kapitalvärde, som arrendatorn inte har nedlagt i arbetskraft. Men, säger Smith, priserna på alla dessa produktionsmedel sönderfaller också själva liksom spannmålspriset i v + m. Han glömmer att tillägga: dessutom i priset på de produktionsmedel, som förbrukats vid deras egen produktion. Han hänvisar från en produktionsgren till en annan och från denna andra åter till en tredje. Påståendet, att varans totalpris "omedelbart" eller "i sista hand" (ultimately) upplöses i variabelt kapital (v) om mervärde (m), skulle vara korrekt, endast om det kunde påvisas, att dessa varuprodukter, vilkas pris omedelbart upplöses i tre faktorer, nämligen priset på förbrukade produktionsmedel (c), variabelt kapital (v) och mervärde (m), till sist kan återföras på varuprodukter, som täcker hela värdet av de förbrukade produktionsmedlen men samtidigt själva framställdes uteslutande medelst variabelt kapital. Priset för detta kapital vore då omedelbart = v + m. Då skulle priset på den första produkten, som omfattar konstant kapital, bli c + v + m, även reduceras till v + m. Smith ansåg sig inte själv ha lämnat något sådant bevis genom exemplet med de skotska stenplockarna, vilka enligt Smith 1) inte producerar något slags mervärde utan endast sin egen arbetslön, 2) inte använder några produktionsmedel (möjligen med undantag för de korgar och säckar, som användes att bära sten i).
Vi har redan förut sett, att Adam Smith själv senare kastar sin egen teori överbord, dock utan att vara medveten om dess inkonsekvenser. Orsaken till dessa kan dock sökas just i hans vetenskapliga utgångspunkter. Det kapital, som blivit omsatt i arbete, frambringar ett större värde än sitt eget. På vad sätt? Jo, säger Adam Smith, genom att arbetarna under produktionsprocessen tillför de ting, som de bearbetar, ett värde, som förutom arbetslönen också omfattar ett mervärde, som inte tillfaller dem utan arbetsköparna i form av profit och jordränta. Men detta är också allt vad de presterar och kan prestera. Det som gäller en dags industriarbete, det gäller också det arbete, som hela kapitalistklassen sätter i rörelse under ett helt år. Summan av samhällets årliga värdeprodukt kan därför endast sönderdelas i v + m, en ersättning för arbetslönen och ett överskott, som tillfaller kapitalisten. Dessa bägge delar av varuvärdet utgör emellertid samtidigt källor till reveny för de olika klasser, som har deltagit i reproduktionen: för det första arbetslönen, arbetarnas reveny; för det andra mervärdet, varav industrikapitalisten behåller en del i form av profit men avstår en annan del till jordägaren i form av jordränta. Varifrån skulle då ytterligare en värdebeståndsdel komma, då ju den årliga värdeprodukten inte innehåller några andra beståndsdelar än v + m (det variabla kapitalet och mervärdet)? Vi sysslar här med enkel reproduktion. Då hela summan av det årliga arbetet upplöses i arbete, som reproducerar det värde, som är nedlagt i arbetskraft, och i arbete, som producerar mervärde, varifrån skulle då det arbete komma, som producerar ett annat kapitalvärde än det som är nedlagt i arbetskraft?
Saken ligger till på följande sätt:
1) Adam Smith bestämmer en varas värde genom den arbetsmängd, som lönarbetaren tillsätter (adds) arbetsföremålet. Han säger ordagrant "materialen", då han talar om manufakturerna, som själva bearbetar arbetsprodukter; men detta har här ingen betydelse. Det värde, som arbetaren tillför ett föremål (och detta "adds" är Smiths uttryck) är alldeles oberoende av om detta föremål, som tillföres värde, redan dessförinnan har värde eller inte. Arbetaren skapar alltså en värdeprodukt i varuform. En del av detta värde är enligt Adam Smith ersättning för arbetslönen, och denna del bestämmes därför också av arbetslönens storlek. I samma mån som arbetslönen är större eller mindre, erfordras en större eller mindre mängd arbete för att frambringa ett värde, som motsvarar arbetslönen. Men arbetaren fortsätter att arbeta utöver denna gräns och frambringar därigenom mervärde åt den kapitalist, som sysselsätter honom. Det är helt utan betydelse för detta mervärdes art och storlek, om det i sin helhet stannar i kapitalistens händer, eller om han delvis måste avstå det till andra. Detta är ett värde som varje annan värdebeståndsdel av produkten, men det skiljer sig från produktvärdets övriga delar därigenom, att arbetaren inte har fått eller kommer att få någon betalning för det, eftersom kapitalisten tillägnar sig det utan ersättning. Varans totalvärde bestämmes av den arbetsmängd, som dess produktion kräver. En del av detta totalvärde motsvarar arbetslönen och ersätter den. Den andra delen, mervärdet, är därför nödvändigtvis också bestämd av arbetslönens storlek, eftersom den är likamed produktens totalvärde minus arbetslönen, alltså likamed värdeproduktens överskott utöver det värde, som motsvarar arbetslönen.
2) Vad som gäller för de varor, som produceras av varje enskild arbetare i varje enskilt industriföretag, gäller också för samtliga produktionsgrenars sammanlagda årsproduktion. Vad som gäller för en enskild produktiv arbetares dagsverke, gäller också den samlade produktiva arbetarklassens årsarbete. Arbetarna "fixerar" (Smiths uttryck) i årsprodukten ett totalvärde, som är bestämt genom det förbrukade årsarbetets mängd, och detta totalvärde sönderfaller i två delar, varav den ena motsvarar den bråkdel av årsarbetet, som frambringar en ersättning för årslönen, eller i verkligheten själva denna lön, medan den andra delen motsvarar återstoden av årsarbetet, som frambringar mervärde för kapitalistklassen. Den årliga värdeprodukt, som innehålles i årsprodukten, består alltså endast av två komponenter, av vilka den ena täcker arbetarklassens årslön, den andra kapitalistklassens mervärde. Årslönen utgör arbetarklassens reveny, mervärdets årliga summa är kapitalistklassens reveny. Dessa bägge delar motsvarar alltså (och denna synpunkt är riktig, när det gäller enkel reproduktion) de relativa andelarna i den årliga konsumtionsfonden och realiseras i denna. Och sålunda blir det ingen plats över för det konstanta kapitalvärdet, för reproduktion av det kapital, som tjänstgör som produktionsmedel. Men Adam Smith säger uttryckligen i inledningen till sitt verk, att alla delar av varuvärdet, som fungerar som reveny, sammanfaller med den årliga arbetsprodukt, som är avsedd för den samhälleliga konsumtionsfonden:
"Att förklara, vari folkets reveny överhuvud har bestått, eller arten av den fond, som ... levererat (supplied) dess årliga konsumtion, det är syftet med dessa första fyra böcker" (s. 12.)
Och redan i inledningens första mening heter det:
"Varje nations årliga arbete är den fond, som ursprungligen förser den med alla de existensmedel, som den årligen förbrukar, och vilka alltid består antingen av detta arbetes omedelbara produkter eller av de varor, som medelst dessa produkter kan inköpas från andra länder" (s. 11).
Adam Smiths första fel består däri, att han sätter likhetstecken mellan det årliga produktvärdet och den årliga värdeprodukten. Den sistnämnda är endast en produkt av det gångna årets arbete, medan produktvärdet dessutom innefattar alla de värden, som har förbrukats under framställningen av årsprodukten men producerats föregående år och delvis ännu längre tillbaka i tiden. Dessa produktionsmedels värde endast återuppträder, och värdet varken produceras eller reproduceras genom det senaste årets arbete. Genom denna förväxling trollar Smith bort årsproduktens konstanta värdedel. Själva förväxlingen beror på en annan villfarelse i hans grundläggande uppfattning. Han uppfattar inte arbetets dubbelkaraktär och skiljer inte mellan arbetet som en värdeskapande förbrukning av arbetskraft och det konkreta, nyttiga arbete som skapar bruksföremål (bruksvärde). Totalsumman av de årligen producerade varorna, alltså hela årsprodukten, är produkten av det nyttiga arbete, som utförts under det senaste året. Alla dessa varor finns där, endast på grund av att samhälleligt utnyttjat arbete förbrukats t ett vittförgrenat system av nyttiga arbetsmoment, och endast därigenom bevaras i deras totalvärde värdet av de produktionsmedel, som förbrukats vid deras produktion, vilka produktionsmedel återuppstått i en ny naturaform. Den totala årsprodukten är alltså resultatet av det nyttiga arbete, som förbrukats under året, men det årliga produktvärdet har endast delvis skapats under året, och denna del är den årliga värdeprodukten, vari summan av det under året verksamma arbetet är representerad.
Om alltså Adam Smith på det nyss citerade stället säger:
"Varje nations årliga arbete är den fond, som ursprungligen förser den med alla de existensmedel, som den årligen förbrukar, etc.",
så utgår han ensidigt från det direkt nyttiga arbetet, som visserligen har framställt alla dessa produkter i form av konsumtionsvaror. Men därvid glömmer han, att detta vore omöjligt utan medverkan av de arbetsmedel och arbetsföremål, som tidigare har tillverkats, och att därför det "årliga arbetet", i den mån det bildar värde, alls inte har skapat hela värdet hos den produkt, som det har färdigställt - att värdeprodukten är mindre än produktvärdet.
Man kan måhända inte förebrå Adam Smith, att han i denna analys inte har kommit längre än sina lärjungar (ehuru en ansats till en riktig slutledning kan spåras redan hos fysiokraterna). Men han ökar förvirringen, huvudsakligen för att hans "vetenskapliga" uppfattning av varuvärdet oupphörligt blandas med den "populära" framställning, som hos honom är den dominerande, medan hans vetenskapliga instinkt då och då låter hans egentliga ståndpunkt lysa igenom.
Den värdedel av varje vara (och därmed även, av årsprodukten), som endast bildar en ersättning för arbetslönen, är likamed det kapital, som kapitalisten nedlagt i arbetslöner, d.v.s. likamed den variabla beståndsdelen av hans investerade totalkapital. Denna del av det satsade kapitalvärdet får kapitalisten tillbaka i form av ett nytt varuvärde, som lönarbetaren har producerat i form av nya varor. Kapitalisten betalar arbetaren arbetslön eller variabelt kapital i penningform och tar i stället emot ett motsvarande värde i form av varor, som arbetaren har producerat. Arbetaren har med andra ord framställt ett nytt värde, som motsvarar hans egen arbetslön. Kapitalisten betalar hans lön i pengar i stället för att ge honom en motsvarande andel av hans egen produkt. Det har i detta sammanhang ingen betydelse, om arbetslönen utbetalas i förskott, i den meningen att produkten vid denna tidpunkt ännu inte är färdig för försäljning, eller att den är färdig men ännu inte såld, eller att kapitalisten kanske betalar med pengar, som han tidigare har fått in vid försäljning av producerade varor, eller att han utnyttjar bankkredit eller annan form av förskott. Arbetslönen utbetalas i varje fall i pengar och inte i form av en del av själva produkten. Hos kapitalisten föreligger nu alltså den variabla beståndsdelen av hans satsade kapitalvärde i varuform, medan arbetaren har erhållit likvid för sin försålda arbetskraft i penningform.
Medan alltså det variabla kapital, som kapitalisten har satsat och använt till inköp av arbetskraft, fungerar som verksam arbetskraft i själva produktionsprocessen och därvid ständigt på nytt frambringar nytt värde i varuform och reproducerar sig själv - alltså reproduktion, d.v.s. nyproduktion av investerat kapitalvärde! - förbrukar arbetaren värdet av, resp. priset på sin försålda arbetskraft till inköp av existensmedel, i medel för reproduktion av sin arbetskraft. En penningsumma likamed kapitalistens variabla kapital utgör hans reveny, och den varar endast, så länge han kan fortsätta att sälja sin arbetskraft till kapitalisten.
Lönarbetarens vara - själva hans arbetskraft - fungerar som vara, endast i den mån den införlivas med kapitalistens kapital och fungerar som kapital. Å andra sidan fungerar det penningkapital, som kapitalisten har använt till inköp av arbetskraft, som reveny för arbetskraftens försäljare, lönarbetaren.
Här hopflätas olika cirkulations- och produktionsprocesser, som Adam Smith inte håller isär.
För det första. Allt som berör cirkulationen: Arbetaren säljer sin vara - arbetskraften - till kapitalisten; de pengar, varmed kapitalisten köper den, har han satsat i värdeökningssyfte, alltså som penningkapital, och de är inte förbrukade utan "förskotterade". (Detta är den verkliga innebörden av förskottet - fysiokraternas avance - alldeles oberoende av varifrån kapitalisten hämtar själva pengarna. För kapitalisten är varje värde förskotterat, som hän använder i produktionsprocessen, antingen det utbetalas i förväg eller i efterhand; det är t.o.m. förskotterat i förhållande till produktionsprocessen.) Här sker endast samma sak som vid varje varuförsäljning: säljaren lämnar ifrån sig ett bruksvärde (här arbetskraften) och erhåller dess värde (realiserar dess pris) i pengar; köparen lämnar ifrån sig sina pengar och erhåller för dem en vara - i detta fall arbetskraften.
För det andra: Den inköpta arbetskraften utgör nu en del av det kapital, som är verksamt i produktionsprocessen, och arbetaren själv fungerar endast som en del av detta kapital i en säregen naturaform, som skiljer honom från den del av kapitalet, som består av produktionsmedel. Under arbetsprocessen förvandlas produktionsmedlen till nya produkter, samtidigt som arbetskraften tillför dem ett nytt värde, som är likamed arbetskraftens värde plus ett mervärde. Arbetaren frambringar alltså i varuform ett värde, som motsvarar den arbetslön, som kapitalisten har betalat honom eller skall betala honom. Han reproducerar det kapital, som kapitalisten ständigt på nytt "tillskjuter" genom inköp av arbetskraft.
För det tredje: Vid varans försäljning utgör alltså en del av dess försäljningspris ersättning till kapitalisten för det satsade variabla kapitalet. Därmed får han möjlighet att köpa ny arbetskraft, liksom arbetaren är beredd att på nytt sälja den.
Vid alla varuköp och -försäljningar är det - när man betraktar dessa transaktioner som sådana - fullständigt likgiltigt, vad köparen gör med varan och vad säljaren gör med pengarna. Om man endast tar hänsyn till cirkulationen, är det alltså även fullständigt likgiltigt, att arbetskraften ur kapitalistens synpunkt reproducerar kapitalvärde, medan den motsvarande arbetslönen ur arbetarens synpunkt är en reveny. Arbetskraftens värde påverkas varken av att den utgör en inkomstkälla för arbetaren eller av att köparens användning av denna vara tjänar till att reproducera kapitalvärdet åt honom.
Emedan arbetskraftens värde - eller dess normala försäljningspris - bestämmes av den arbetsmängd, som är nödvändig för att reproducera den, medan denna arbetsmängd själv bestämmes av den arbetsmängd, som åtgår för att frambringa de existensmedel, som arbetaren behöver för att leva och arbeta, så blir arbetslönen den reveny, varav arbetaren skall få sitt uppehälle.
Det är alldeles felaktigt, vad Adam Smith säger (s. 223):
"Den del av kapitalet, som placeras i underhåll av produktivt arbete ... sedan den tjänat honom" (kapitalisten) "i ett kapitals funktion ... bildar reveny för dem" (arbetarna).
Pengarna, varmed kapitalisten betalar arbetskraften, "tjänar honom i ett kapitals funktion", om han därigenom införlivar denna arbetskraft med sitt kapitals materiella beståndsdelar och därmed överhuvud sätter kapitalet i stånd att fungera som produktivt kapital. Låt oss hålla isär begreppen: I arbetarens hand är arbetskraften en vara, inte ett kapital. För arbetaren är den en reveny, så länge han ständigt kan sälja den på nytt. Efteråt, sedan han har sålt arbetskraften, gör den tjänst som kapital i kapitalistens hand under själva produktionsprocessen. Det som här tjänstgör två gånger, är arbetskraften. För arbetaren är den en vara, som säljes till sitt värde. I kapitalistens hand är den en kraft, som frambringar värden och bruksvärden. Men arbetaren tar emot sin arbetslön, först sedan arbetskraften har blivit använd, sedan dess värde redan har överförts till arbetsprodukten. Kapitalisten är ägare av detta värde, redan innan han betalar arbetslönen. Det är alltså inte pengarna, som har fullgjort en dubbel funktion: först som det variabla kapitalets penningform, sedan såsom arbetslön. Det är i stället arbetskraften, som fungerat två gånger: Först som vara vid arbetskraftens försäljning (när arbetslönen fastställes, fungerar pengarna som en rent ideell värdemätare och behöver inte ens befinna sig i kapitalistens hand). Sedan i produktionsprocessen, där arbetskraften tjänstgör som kapital, d.v.s. som skapare av värde och bruksvärde i kapitalistens hand. Redan innan kapitalisten utbetalar arbetslönen, har arbetskraften frambragt ett motsvarande varuvärde. Arbetarna skapar alltså själva den lönefond, ur vilken kapitalisterna avlönar dem. Men detta är ändå inte allt.
De pengar, som arbetaren får, använder han till att uppehålla sin arbetskraft, alltså - om man betraktar kapitalistklassen och arbetarklassen som en helhet - för att vidmakthålla det verktyg, som utgör förutsättningen för att kapitalisten skall kunna fortsätta att vara kapitalist.
De ständiga inköpen och försäljningarna av arbetskraft förevigar alltså å ena sidan arbetskraftens roll som en del av kapitalet, varvid arbetskraften blir skapare av varor, av bruksföremål, som har ett värde. Samtidigt förnyar arbetaren ständigt genom arbetets egna produkter den del av kapitalet, som användes till inköp av arbetskraft. Arbetaren skapar alltså ständigt själv den kapitalfond, ur vilken han avlönas. Å andra sidan blir denna försäljning av arbetskraft en ständigt förnyad inkomstkälla för arbetaren, och hans arbetskraft framträder som en förmögenhet, varav han får sin inkomst och sitt livsuppehälle. Inkomsten (revenyn) är här ingenting annat än ett värde, som erhålles genom en ständigt upprepad försäljning av en vara (arbetskraften), och detta värde tjänar i sin tur endast till oavbruten förnyelse av den arbetskraft, som skall säljas. Såtillvida har Adam Smith rätt, när han säger, att den del av värdet av arbetaren egen produkt, som motsvarar värdet av hans arbetslön, blir en källa till reveny för arbetaren. Men detta ändrar lika litet arten eller storleken av denna varas värdedel, som det ändrar produktionsmedlens värde, att de fungerar som kapitalvärden, eller en rät linjes egenskaper och längd, att den fungerar som bas i en triangel eller som axel i en ellips. Arbetskraftens värde bestämmes lika oberoende av sådana förhållanden som produktionsmedlens värde. Denna varans värdedel varken består av reveny som en konstituerande självständig faktor eller upplöses i reveny. Även om de nya värden, som arbetaren ständigt på nytt frambringar, utgör en inkomstkälla för honom, så är inte omvänt hans inkomster därför en beståndsdel av dessa nya värden. Det är den andel han får av de nyskapade värdena, som bestämmer storleken av hans reveny, inte tvärtom. Att denna del av värdet för honom utgör en reveny, visar endast karaktären av värdets användning men har alls ingenting att göra med själva värdebildningen. Om jag har en inkomst på 100 kronor i veckan, så ändrar den omständigheten ingenting vare sig i de 100 kronornas värdenatur eller i deras värdestorlek. Arbetskraftens värde beror liksom varje annan varas värde av den arbetsmängd, som behövs för att reproducera den. Att denna arbetsmängd bestämmes av värdet på arbetarens nödvändiga existensmedel och alltså är likamed det arbete, som åtgår för att framställa dem, är visserligen en säregenhet för denna speciella vara, arbetskraften, men inte märkligare än att ett dragdjurs värde bestämmes av värdet på de för dess uppfödning nödvändiga livsmedlen, eller med andra ord av den mängd mänskligt arbete, som behövs för att producera dessa livsmedel.
Men det är begreppet "reveny", som ställer till hela oredan hos Adam Smith. Han uppfattar olika slags intäkter som konstituerande beståndsdelar ("component parts") av det årligen producerade nya varuvärdet, medan det i verkligheten är tvärtom, i det att de två delar, vari varuvärdet uppdelas ur kapitalistens synpunkt - arbetslönen och mervärdet - bildar inkomstkällor. Ett värde, som motsvarar det variabla kapitalet, användes ständigt på nytt till inköp av arbetskraft och bildar såtillvida en reveny för arbetaren i form av arbetslön. Den andra delen, mervärdet, som inte ersätter någon kapitalinsats, kan av kapitalisten användas till inköp av konsumtionsvaror (nödvändighets- och lyxartiklar), alltså förbrukas som reveny i stället för att bilda kapitalvärde av något slag. Förutsättningen för denna reveny är själva varuvärdet, och ur kapitalistens synpunkt skiljer sig dess beståndsdelar endast på så sätt, att den ena delen ersätter det variabla kapital, som han har satsat i företaget, medan den andra delen är ett överskott utöver det satsade värdet. Bägge består inte av något annat än arbetskraft, som förbrukats under varuproduktionen och nu mobiliserats i form av arbete. De består av utgifter, inte av inkomster - av arbetsutgifter.
Efter denna förväxling, där revenyn blir källan till varuvärdet i stället för tvärtom, framträder nu varuvärdet som "sammansatt" av de olika sorterna revenyer. Dessa bestämmes oberoende av varandra, och genom att addera dem når man fram till varans totalvärde. Men nu uppkommer frågan: hur bestämmes värdet av var och en av dessa revenyer, varav varuvärdet skall bestå? Beträffande arbetslönen är svaret enkelt. Den är, värdet av en vara, arbetskraften, och detta värde är som varje annat varuvärde beroende av det arbete, som är nödvändigt för dess reproduktion. Men mervärdet, eller hos Adam Smith snarare dess bägge former, profit och jordränta - på vad sätt är de bestämbara? Här blir det bara löst prat. Än framställer Smith arbetslön och mervärde (resp. arbetslön och profit) som de beståndsdelar, av vilka varuvärdet eller varupriset är sammansatt. Men ofta säger han, nästan i samma andedrag, att varupriset "upplöses" i dessa två delar. Detta innebär emellertid, att varuvärdet bildar utgångspunkten som en given värdestorlek, och att det är detta redan föreliggande värde, som i form av olika revenyer - arbetslön, profit och jordränta - fördelas mellan de olika personer, som deltar i produktionsprocessen. Detta är inte alls samma sak, som att värdet är sammansatt av dessa tre "beståndsdelar". Om jag bestämmer längden av tre olika långa, räta linjer var för sig och sedan drar upp en fjärde rät linje, vars längd är likamed summan av de tre första, så är detta inte samma sak, som om jag tar en rät linje av given längd och därpå av en eller annan orsak delar eller upplöser den i tre olika långa delar. I första fallet växlar den räta linjens längd med längden av de tre linjer, vilkas summa den bildar. I andra fallet är de tre linjedelarnas längd begränsad av att de utgör delar av en linje med given längd.
Det riktiga i Adam Smiths framställning är, att det genom årsarbetet nyskapade värdet, som är nedlagt i samhällets årliga arbetsprodukt, är likamed summan av det satsade variabla kapitalet och mervärdet, som kapitalisten genom enkel reproduktion och under i övrigt oförändrade förhållanden kan använda till personlig konsumtion. Å andra sidan skiljer inte Adam Smith mellan arbetet som en värdeskapande faktor, förbrukning av arbetskraft i och för sig, och arbetet såsom skapare av bruksvärde, d.v.s. arbete av en bestämd, ändamålsenlig och nyttig art.
På denna grundval kan hans framställning sammanfattas sålunda: Värdet av varje vara är produkten av arbetet, alltså även värdet av årsarbetets produkt eller värdet av den årliga samhälleliga varuprodukten. Då emellertid allt arbete upplöses i: 1) nödvändig arbetstid, som endast frambringar en ersättning för arbetslönen, och 2) merarbete, som frambringar värden för kapitalisten utan motprestation från denne, eller med andra ord mervärde - så kan också alla varuvärden endast upplösas i dessa två beståndsdelar, och därmed bildas slutligen arbetarklassens reveny i form av arbetslön och kapitalistklassens reveny i form av mervärde.
Vad beträffar det konstanta kapitalets värde, eller värdet av de produktionsmedel, som förbrukas under produktionen av årsprodukten, så säger Smith visserligen ingenting om hur detta värde överföres till den nya produkten - bortsett från frasen, att kapitalisten räknar in det i priset vid varans försäljning. Men då produktionsmedlen själva är frambragta genom arbete, kan inte heller deras värde bestå av något annat än arbetslön och mervärde. De är produkter av nödvändigt arbete och merarbete. Även om värdet av dessa produktionsmedel nu fungerar som kapital i produktionsprocessen, så hindrar det inte, att det kan upplösas i arbetslön och mervärde, alltså i två olika revenykällor, om man går tillräckligt långt tillbaka i tiden.
En sak är riktig i hela denna framställning, nämligen att rörelsen av det samhälleliga kapitalet - summan av alla enskilda kapital - ter sig annorlunda än varje enskilt kapitals rörelse, betraktad för sig eller sedd från den enskilde kapitalistens synpunkt. För honom upplöses varans värde i en konstant faktor - produktionsmedlen - å ena sidan, och i summan av arbetslön och mervärde - eller i arbetslön, profit och jordränta - å andra sidan. Hos Adam Smith försvinner däremot det konstanta kapitalvärdet, när saken betraktas ur samhällelig synpunkt.
Den enfaldiga formeln, att de tre revenyerna, arbetslön, profit och jordränta, bildar varuvärdets tre "beståndsdelar", har hos Adam Smith sitt ursprung i den mera plausibla satsen, att varuvärdet upplöses (resolves itself) i dessa tre beståndsdelar. Också detta är felaktigt, även om man förutsätter, att varuvärdet endast består av värdet av den förbrukade arbetskraften och det mervärde, som denna arbetskraft har skapat. Men denna felaktiga uppfattning vilar dock på ett djupare och sannare underlag. Den kapitalistiska produktionen beror därpå, att den produktive arbetaren säljer sin egen arbetskraft som en vara till kapitalisten, i vars händer den sedan endast fungerar som ett element av hans produktiva kapital. Denna transaktion - arbetskraftens försäljning och köp - tillhör cirkulationen och inleder inte endast produktionsprocessen utan ger den samtidigt dess specifika karaktär. Produktionen av ett bruksvärde och t.o.m. produktionen av en vara (ty den senare kan också utföras av oberoende produktiva arbetare) är här endast medel för produktion av absolut och relativt mervärde för kapitalisten. Vid analysen av produktionsprocessen har vi därför sett, huru produktionen av absolut och relativt mervärde bestämmer 1) den dagliga arbetsprocessens längd, 2) hela den samhälleliga och tekniska utformningen av den kapitalistiska produktionsprocessen. Det är i denna produktionsprocess, som skillnaden visar sig mellan rent uppehållande av värde (det konstanta kapitalvärdet), den verkliga reproduktionen av det satsade värdet (arbetslönen) och produktionen av mervärde, d.v.s. värde, som kapitalisten inte lämnar någon ersättning för, varken före eller efter dess produktion.
Tillägnandet av mervärde - ett värde utöver ersättningen för det av kapitalisten satsade värdet - inledes visserligen genom köp och försäljning av arbetskraft men fullbordas under själva produktionsprocessen och utgör en väsentlig beståndsdel av denna.
Denna inledande procedur, som själv utgör en del av cirkulationen - arbetskraftens köp och försäljning - beror i sin tur på en bestämd föregående fördelning av produktionsfaktorerna, som utgör förutsättningen för den samhälleliga fördelningen av produkterna, nämligen åtskiljandet av arbetskraften som arbetarens vara från produktionsmedlen som andras egendom.
Men samtidigt ändrar detta tillägnande av mervärde och värdeproduktionens uppdelning, i reproduktion av satsat värde å ena sidan och produktion av mervärde utan ersättning å den andra, ingenting beträffande värdets innehåll eller värdeproduktionens natur. Värdets grundämne är och förblir ingenting annat än utgiven arbetskraft - arbete, oberoende av detta arbetes speciella nyttiga karaktär - och värdeproduktionen är ingenting annat än denna förbrukningsprocess. När en livegen arbetar veckans sex arbetsdagar, så har det ingen betydelse för detta arbete i och för sig, om han t.ex. arbetar tre dagar på sin egen jordbit och de övriga tre dagarna på godsägarens domäner. Hans frivilliga arbete för egen del och hans tvångsarbete för godsägaren är samma slags arbete med hänsyn till de värden och de nyttiga ting, som frambringas. Skillnaden ligger i de olikartade förhållanden, som föranleder arbetets uppdelning på arbetsveckans bägge hälfter. På samma sätt förhåller det sig även med lönarbetarens nödvändiga arbete och hans merarbete.
Produktionsprocessens slutresultat är varan. Att arbetskraft förbrukades under produktionen av varan, framträder som en egenskap hos denna - den har värde. Storleken av detta värde är proportionell till den förbrukade arbetsmängden. På något annat sätt upplöses inte varuvärdet, och det består inte av något annat. Om jag drar en rät linje av en bestämd längd, måste jag följa regler, som gäller oberoende av mig själv, och jag kan då "producera" en rät linje - visserligen endast symboliskt, vilket jag visste redan på förhand. Om jag nu delar denna linje i tre delar (vilket kan ingå i lösningen av ett bestämt problem), så förblir var och en av dessa tre linjer liksom förut räta linjer, och hela linjen, varav de utgör delar, blir genom denna delning inte upplöst i något annat än räta linjer, inte t.ex. i kurvor av något slag. Jag kan inte heller uppdela en linje av given längd på ett sådant sätt, att delarnas summa blir längre än linjen själv. Den odelade linjens längd bestämmes alltså inte av dellinjer med godtyckligt valda längder. Delarnas sammanlagda längd är tvärtom begränsad av den ursprungliga linjens längd.
På samma sätt skiljer sig den av kapitalisten framställda varan inte i något avseende från en självständig arbetares eller ett arbetarkollektivs eller av slavar framställda varor. I vårt fall äger dock kapitalisten hela arbetsprodukten och dess värde. Som varje annan producent måste han först omvandla sin vara till pengar för att kunna fortsätta manipulationerna - han måste omsätta värdet i en allmän ekvivalent. -
Låt oss studera varuprodukten före dess förvandling till pengar. Den tillhör helt och hållet kapitalisten. Som nyttig arbetsprodukt, som bruksvärde betraktad är den å andra sidan helt och hållet ett resultat av den föregående arbetsprocessen. Så är inte fallet med värdet, som delvis endast är de förbrukade produktionsmedlens värde i ny form. Detta värde har inte producerats under denna varas produktionsprocess, ty det existerade redan före processens början och oberoende av den i form av värde hos produktionsmedlen. Dessa inträdde i arbetsprocessen som bärare av detta värde, och det som har förnyats och förändrats är endast värdets yttre form. För kapitalisten är denna del av varuvärdet endast en ersättning för det satsade konstanta kapital, som förbrukades under varuproduktionen. Den existerade tidigare i form av produktionsmedel; nu existerar den som en beståndsdel av de nyproducerade varornas värde. Så snart varorna är sålda och alltså omvandlade till pengar, måste detta värde, som nu föreligger i penningform, på nytt förvandlas till produktionsmedel, alltså till sin ursprungliga form. Karaktären av en varas värde ändras inte genom detta värdes kapitalfunktion. -
En annan del av varans värde är värdet av den arbetskraft, som lönarbetaren säljer till kapitalisten. Liksom produktionsmedlens värde är även detta värdes storlek given, oberoende av den produktionsprocess, där arbetskraften skall användas, och fastställes i en cirkulationsprocedur, köpet och försäljningen av arbetskraft, innan denna ännu har ingått i produktionsprocessen. Genom sin funktion - förbrukningen av arbetskraft - producerar lönarbetaren ett varuvärde, som motsvarar det värde, som kapitalisten måste betala för arbetskraftens användning. Arbetaren ger kapitalisten detta värde i varuform och får betalning i penningform. Att denna del av varuvärdet från kapitalistens synpunkt endast är en ersättning för den arbetslön, som han har utbetalat, rubbar inte det faktum, att det är ett nytt varuvärde, skapat under produktionsprocessen, och detta värde består, alldeles som mervärdet, inte av något annat än tidigare utgiven arbetskraft. Lika litet rubbas detta faktum därav, att den lön, som arbetaren får som betalning för sin arbetskraft, från hans synpunkt är en reveny, och att denna reveny användes till att ständigt reproducera inte endast arbetskraften utan också lönarbetarklassen som sådan och därmed grundvalen för hela den kapitalistiska produktionen.
Summan av dessa bägge värdedelar - det konstanta och det variabla kapitalet - utgör emellertid inte hela varuvärdet. Det blir ett överskott för bägge, nämligen mervärdet. Detta är, liksom den värdedel, som ersätter det variabla kapital, vilket nedlagts i arbetslön, ett av arbetaren under produktionsprocessen nyskapat värde - kristalliserat arbete. Bara med den skillnaden, att det inte kostar produktens ägare, kapitalisten, någonting. Därför kan denne personligen konsumera hela denna värdedel som reveny, såvida han inte delvis måste avstå den till andra andelsägare - t.ex. som jordränta till jordägaren - och i så fall bildar dessa delar av mervärdet reveny för tredje person. Detta förhållande var också det avgörande motivet för vår kapitalist att överhuvud befatta sig med varuproduktion. Men varken denna ursprungliga, vällovliga avsikt att inhösta mervärde eller dettas senare användning för hans och andras personliga konsumtion berör på minsta sätt mervärdet i och för sig. Dessa förhållanden ändrar inte det faktum, att mervärdet är kristalliserat, obetalt arbete, och inverkar inte heller på dess storlek, som bestämmes av helt andra faktorer.
Men om nu Adam Smith en gång, såsom han gör det, redan vid undersökningen av varuvärdet ville sysselsätta sig med den roll, som dess olika delar har i den totala reproduktionsprocessen, så skulle det också stå klart, att medan vissa bestämda delar av detta värde fungerar som reveny, så fungerar andra delar lika beständigt som kapital. I överensstämmelse med hans egen logik borde då också dessa sistnämnda betecknas som delar, varav varuvärdet är konstituerat eller i vilka det upplöses.
Smith identifierar varuproduktionen överhuvud med kapitalistisk varuproduktion. Produktionsmedlen är från början "kapital", arbetet i och för sig lönarbete, och därför står
"antalet nyttiga och produktiva arbetare överallt ... i proportion till storleken av det kapital, som användes för deras sysselsättande" ("to the quantity of capital stock which is employed in setting them to work". Introduction, s. 12).
Med ett ord: de olika faktorerna i produktionsprocessen - de materiella liksom de personliga - framträder på förhand i den kapitalistiska produktionsperiodens karaktärsmasker. Analysen av varuvärdet sammanfaller därför direkt med frågan, hur långt detta värde å ena sidan endast utgör ersättning för utlagt kapital och i vilken utsträckning det å andra sidan bildar "fritt" värde, som inte ersätter något satsat kapitalvärde - alltså mervärde. De olika delar av varuvärdet, vilka ur denna synpunkt jämföres med varandra, förvandlas därpå i Smiths hand till självständiga "beståndsdelar" av värdet och slutligen till "alla värdens källor". En annan konsekvens är, att varuvärdet sammansättes av eller "upplöses" i olika slags revenyer, så att revenyerna inte består av varuvärde utan varuvärdet av "revenyer". Men alldeles som varornas natur av varuvärde eller pengarnas natur av penningvärde inte ändras genom att de användes som kapital, så ändras inte varuvärdets natur av att det fungerar som reveny för den ene eller den andre. Den vara, som Adam Smith sysselsätter sig med, är på förhand varukapital, som omfattar både det förbrukade kapitalvärdet och mervärdet, alltså en kapitalistiskt producerad vara, resultatet av en kapitalistisk produktionsprocess. Denna produktionsprocess borde han därför först ha analyserat, alltså även den däri ingående värdeöknings- och värdebildningsprocessen. Då dess förutsättning är varucirkulationen, så kräver framställningen också en föregående självständig analys av varan. T.o.m. när Smith tillfälligtvis kommer till riktiga resultat, tar han alltid hänsyn till värdeproduktionen, endast i den mån det gäller varuanalysen, d.v.s. analysen av varukapitalet.
Ricardo upprepar tämligen ordagrant Adam Smiths teori:
"Man måste vara klar över att alla produkter i ett land blir konsumerade, men det gör den största tänkbara skillnad, om de konsumeras av människor, som reproducerar ett annat värde, eller av människor, som inte gör det. Om vi säger, att reveny sparas och lägges till kapitalet, så menar vi därmed, att den del av revenyn, som lägges till kapitalet, konsumeras av produktiva arbetare i stället för av improduktiva personer." ("Principles", s. 163.)
I själva verket har Ricardo helt och hållet accepterat Adam Smiths teori om varuprisets upplösning i arbetslön och mervärde (eller variabelt kapital och mervärde). Det han är oense med honom om, är 1) mervärdets beståndsdelar; Ricardo betraktar inte jordräntan som en nödvändig del av mervärdet; 2) Hos Ricardo är varans värdestorlek utgångspunkten, så att summan av dess beståndsdelar förutsättes vara en given storlek, medan Adam Smith tvärtom - och trots sin egen djupare insikt - ofta kommer fram till varans värdestorlek genom att addera dess enskilda delar.
Ramsay anmärker gentemot Ricardo:
"Ricardo förbiser, att hela produkten inte endast fördelas mellan arbetslön och profit, utan att en del också behövs för att ersätta det fasta kapitalet." ("An Essay on the Distribution of Wealth", Edinburgh 1836, s. 174.)
Med fast kapital menar Ramsay, vad jag kallar konstant kapital:
"Fast kapital existerar i en form, i vilken det visserligen bidrar till att framställa den vara, som är under arbete, men inte till underhåll av arbetaren" (a.a. s. 53).
Smith vägrar att dra den ofrånkomliga konsekvensen av sin upplösning av varuvärdet - alltså även den samhälleliga årsproduktens värde - i arbetslön och mervärde, alltså i enbart reveny - den konsekvensen nämligen, att hela årsprodukten då skulle kunna konsumeras. Det är aldrig de självständiga tänkarna, som drar absurda slutsatser av sina egna teorier. Det överlåter de till folk av typen Say eller MacCulloch.
Say gör i själva verket saken lätt för sig. Vad som för den ene är kapitalförskott, är eller var för den andre reveny och nettoprodukt. Skillnaden mellan netto- och bruttoprodukt är rent subjektiv, och
"sålunda har totalvärdet av alla produkter i samhället fördelats som reveny". (Say: "Traité d'Économie Politique", 1817, II, s. 64.) "Varje produkts totalvärde sammansättes av jordägarnas, kapitalisternas och hantverkarnas profiter", [arbetslönen figurerar här som profit des industrieux!][XCV*] "som har bidragit till dess framställning. Detta medför, att samhällets reveny är likamed det producerade bruttovärdet, inte - som ekonomisternas sekt" [fysiokraterna] "menade - endast likamed jordens nettoprodukt" (a.a. s. 63).
Denna Says upptäckt har bl.a. även Proudhon tillägnat sig. Storch, som också accepterar Smiths doktrin i princip, finner dock, att Says tillämpning av den är ohållbar.
"Om man medger, att en nations reveny är likamed dess bruttoprodukt, d.v.s. inget kapital" [borde vara inget konstant kapital] "ska dragas ifrån, så måste man även medge, att denna nation kan konsumera hela värdet av årsprodukten improduktivt, utan att dess framtida reveny lider det minsta avbräck ... Produkterna, som utgör" [det konstanta] "kapitalet, kan inte konsumeras." (Storch: "Considérations sur la nature du revenu national", Paris 1824, s. 147, 150.)
Men hur denna konstanta kapitaldels tillvaro stämmer med den av honom accepterade smithska prisanalysen, enligt vilken varuvärdet endast innehåller arbetslön och mervärde men ingen konstant kapitaldel, det har Storch glömt att tala om. Med Says hjälp blir han endast klar över att denna prisanalys leder till absurda resultat, och hans eget sista ord i detta sammanhang lyder:
"att det är omöjligt att upplösa det nödvändiga priset i dess enklaste beståndsdelar". ("Cours d'Écon. Pol.", Pétersbourg 1815, II, s. 141.)
Sismondi, som speciellt sysslat med förhållandet mellan kapital och reveny och i själva verket gör den speciella uppfattningen av detta förhållande till differentia specifica i sin "Nouveaux Principes"[XCVI*], har inte haft ett vetenskapligt ord att säga i saken, inte på minsta sätt bidragit till problemets lösning.
Barton, Ramsay och Cherbuliez gör försök att lösgöra sig från Smiths uppfattning. Men de misslyckas, emedan de från första början ställer upp problemen ensidigt genom att inte klargöra skillnaden mellan konstant och variabelt kapitalvärde å ena sidan och skillnaden mellan fast och rörligt kapital å andra sidan.
Även John Stuart Mill upprepar med sin vanliga pompa den doktrin, som Adam Smith lämnat i arv åt sina eftersägare.
Resultatet har blivit, att Smiths tankeförvirring fortsätter att råda ännu i denna dag, och hans dogm utgör en ortodoxins trosartikel i den politiska ekonomin.
Det samhälleliga kapitalet bildar en enhet, varav de enskilda kapitalen endast är brottstycken, men deras rörelser är både deras individuella rörelser och samtidigt delar av totalkapitalets rörelser. Om vi undersöker[45*] resultatet av detta samhälleliga kapitals verksamhet eller den varuprodukt, som samhället levererar under årets lopp, måste det därför visa sig, hur reproduktionen av det samhälleliga kapitalet försiggår, hur denna reproduktionsprocess skiljer sig från ett individuellt kapitals reproduktionsprocess och i vilka avseenden de bägge är lika. Årsprodukten omfattar både den del av den samhälleliga produkten, som ersätter det förbrukade kapitalet, alltså den samhälleliga reproduktionen, och den del, som överföres till konsumtionsfonden och förbrukas av arbetarna och kapitalisterna, alltså både den produktiva och den improduktiva konsumtionen. Det samhälleliga kapitalets verksamhet omfattar uppehållandet av både kapitalistklassen och arbetarklassen, därför också av hela produktionsprocessens kapitalistiska karaktär.
Det är tydligen cirkulationsfiguren
| { | G - W | ... P ... | W' | |
| W' - | ||||
| g-w |
som vi måste analysera, och särskilt spelar konsumtionen en viktig roll däri; ty utgångspunkten W' = W + w, varukapitalet, omfattar både det konstanta och det variabla kapitalvärdet samt mervärdet. Dess rörelse omfattar därför både den individuella och den produktiva konsumtionen. Vid kretsloppen G-W ... P ... W'-G' och P ... W'-G'-W-P är kapitalets rörelse utgångspunkt och slutpunkt: vilket väl också innefattar konsumtionen, då varan, produkten, måste säljas. Men under förutsättning att detta skett, är det likgiltigt för det enskilda kapitalets rörelse, vad som sedan sker med denna vara. Vid kretsloppet W' ... W' gör sig däremot reproduktionens samhälleliga betingelser märkbara på så sätt, att det måste påvisas, vad som sker med varje värdedel i denna totalprodukt W'. Den samlade reproduktionsprocessen innefattar här i lika hög grad den genom cirkulationen förmedlade konsumtionsprocessen som kapitalets egen reproduktionsprocess.
Och visserligen måste reproduktionsprocessen för vårt föreliggande syftemål betraktas från ståndpunkten av både värde- och ämnesersättningen för de enskilda beståndsdelarna av W'. Vi kan nu inte, såsom vid analysen av det enskilda kapitalets produktvärde, nöja oss med förutsättningen, att den enskilde kapitalisten först kan omsätta beståndsdelarna av sitt kapital i pengar genom försäljning av varuprodukten och sedan genom återinköp av produktionselement på varumarknaden återförvandla dem till produktivt kapital. Bortsett från arbetskraften utgör dessa produktionsfaktorer beståndsdelar av det samhälleliga kapitalet, alldeles som de färdiga produkter, som bytes mot dem och ersätter dem. Å andra sidan utgör rörelsen hos den del av den samhälleliga varuprodukten, som konsumeras av arbetaren medelst hans arbetslön och av kapitalisten medelst mervärdet, inte endast en integrerande del av totalproduktens rörelse, utan den sammanflätas med de enskilda kapitalens rörelse, och detta händelseförlopp kan därför inte förklaras endast genom att man helt enkelt förutsätter det.
Den fråga, som omedelbart uppkommer, är denna: på vilket sätt kan värdet av det kapital, som förbrukas under produktionen, ersättas ur den årliga produkten, och vilket samband råder mellan denna förnyelse av kapital och kapitalisternas konsumtion av mervärde och arbetarnas konsumtion av arbetslön? Vi förutsätter här reproduktion i enkel skala. Vidare förutsätter vi, att produkterna utbytes i enlighet med sina värden, och att ingen våldsam förändring sker i värdet av det produktiva kapitalets beståndsdelar. Det har för övrigt ingen betydelse för det samhälleliga kapitalets rörelser, om priserna avviker från värdena. I det stora hela utbytes samma produktmängder, även om de enskilda kapitalisternas andelar av värdena inte längre motsvarar deras kapitalinsatser och det mervärde, som var och en av dem har producerat. Men i händelse av våldsamma värdeförändringar så ändrar dessa ingenting i förhållandena mellan den årliga totalproduktens värdebeståndsdelar, om förändringarna är allmänt och likmässigt fördelade. Om dessa värdeförändringar däremot inte är partiella och inte likmässigt fördelade så är de uttryck för störningar, vilka för det första endast kan uppfattas som sådana, om de betraktas som avvikelser från normala värdeförhållanden. Men om det för det andra en gång är påvisat, att en del av årsproduktens värde lagbundet ersätter det konstanta kapitalet, en annan del det variabla kapitalet, så upphäves inte denna lagbundenhet av att det konstanta eller det variabla kapitalets värde undergår en förändring. Resultatet skulle endast bli en förändring av den relativa storleken av de värden, som fungerar i den ena eller andra egenskapen, emedan andra värden hade trätt i stället för de ursprungliga.
Så länge vi undersökte det enskilda kapitalets värdeproduktion och produktvärde, saknade varans naturaform all betydelse för analysen; det var t.ex. likgiltigt, om produkten bestod av maskiner eller spannmål eller andra varor. Det gällde hela tiden exempel, och vilken produktionsgren som helst kunde tjäna som illustration. Det vi hade att göra med var den omedelbara produktionsprocessen själv, som i varje detalj är ett enskilt kapitals produktionsprocess. I den mån undersökningen gällde kapitalets reproduktion, var det tillräckligt att förutsätta, att den del av varuprodukten, som motsvarade kapitalvärdet, på nytt kunde omvandlas till sina produktionsfaktorer på varumarknaden och därmed till produktivt kapital, liksom det var tillräckligt att förutsätta, att de varor fanns tillgängliga på marknaden, som arbetaren och kapitalisten köper för sin arbetslön, resp. sitt mervärde. Denna rent formella framställningsmetod är inte längre tillräcklig, när det totala samhälleliga kapitalet och dess produktvärde skall undersökas. Återförvandlingen av en del av produktvärdet till kapital, medan en annan del ingår i kapitalisternas och arbetarnas individuella konsumtion, bildar ett kretslopp inom själva produktvärdet, som är ett resultat av det samhälleliga totalkapitalet. Detta kretslopp innebär inte endast, att värdena förnyas, det innebär också materiell förnyelse och är därför i lika hög grad betingat av det ömsesidiga förhållandet mellan det samhälleliga produktvärdets enskilda delar som av dess bruksvärde, dess materiella form.
Enkel reproduktion[46*] i oförändrad skala är i så måtto en abstraktion, som å ena sidan på kapitalistisk basis frånvaron av all ackumulation eller reproduktion i utvidgad skala är ett verklighetsfrämmande antagande, å andra sidan produktionsförhållandena inte förblir helt oförändrade från år till år - vilket man f.ö. utgick ifrån. Förutsättningen är, att ett samhälleligt kapital av givet värde från år till år levererar samma mängd varuvärde och tillgodoser samma behovsmängd, även om varuformerna kan ändras i reproduktionsprocessen. Såvida ackumulation förekommer, är emellertid enkel reproduktion alltid en del av reproduktionen i utvidgad skala. Den kan därför undersökas för sig och utgör en verklig faktor i ackumulationen. Det årliga produktvärdet kan avta, ehuru bruksvärdenas mängd förblir oförändrad; värdet kan förbli oförändrat, även om bruksvärdenas mängd avtar; värdemängden och mängden av reproducerade bruksvärden kan samtidigt avta. Allt detta betyder inget annat, än att reproduktionen försiggår under gynnsammare eller ogynnsammare förhållanden än förut, vilket senare fall kan resultera i en bristfällig eller ofullkomlig reproduktion. Detta kan emellertid endast beröra den kvantitativa sidan av reproduktionens olika faktorer, däremot inte den roll de spelar som reproducerade kapital eller som reproducerad reveny i totalprocessen,
Totalprodukten, alltså även totalproduktionen, i samhället kan delas i två stora avdelningar:
I. Produktionsmedel, varor som har en sådan form, att de måste eller åtminstone kan ingå i den produktiva konsumtionen.
II. Konsumtionsvaror, produkter som har en sådan form, att de är lämpliga att ingå i kapitalistklassens och arbetarklassens individuella konsumtion.
Var och en av dessa avdelningar, som omfattar en serie olika produktionsgrenar, kan betraktas som en enda stor produktionsgren, den ena för produktionsmedel, den andra för konsumtionsvaror. Det kapital, som användes i var och en av de bägge produktionsgrenarna, bildar en stor specialavdelning av det samhälleliga kapitalet.
I varje avdelning sönderfaller kapitalet i två beståndsdelar:
1) Variabelt kapital. Detta är, betraktat efter värdet, likamed värdet av samhälleliga arbetskraft, som använts i denna produktionsgren, alltså likamed summan av de utbetalda arbetslönerna. Betraktat efter materialet består det av själva den verksamma arbetskraften, d.v.s. av det levande arbete, som satts i rörelse av detta kapitalvärde.
2) Konstant kapital, d.v.s. värdet av alla produktionsmedel, som använts för produktion i denna gren. Dessa produktionsmedel består i sin tur av fast kapital: maskiner, arbetsverktyg, byggnader, dragdjur etc., och av rörligt konstant kapital: produktionsmedel sådana som råvaror, hjälpämnen, halvfabrikat etc.
Värdet av den totala årsprodukt, som produceras i var och en av de bägge avdelningarna, sönderfaller i en del, som motsvarar värdet av det konstanta kapital, c, som förbrukades under produktionen och vars värde överföres till produkten, samt den värdedel, som blivit tillsatt genom det totala årsarbetet. Denna sistnämnda upplöses i sin tur i ersättning av det satsade variabla kapitalet (arbetslönen) v och i överskottet därutöver, som bildar mervärdet m. Liksom värdet av varje enskild vara så sönderfaller alltså även hela årsproduktens värde i varje avdelning i c + v + m.
Värdedelen c, som representerar det under produktionen förbrukade konstanta kapitalet, motsvarar inte värdet av det konstanta kapital, som blev använt i produktionen. Produktionsämnena är visserligen helt förbrukade, och deras värde är därför helt och hållet överfört på produkten. Men endast en del av det använda fasta kapitalet är helt förbrukad, och endast en del av dess värde överfördes därför också till produkten. En annan del av fasta kapitalet, maskiner, byggnader etc., existerar och fortsätter att fungera som förut, även om värdet minskat genom den årliga förslitningen. Denna del av det fasta kapitalet, som fortfarande är i verksamhet, bortser vi helt ifrån, när vi undersöker produktvärdet. Detta kapitalvärde föreligger helt oberoende av det nyproducerade varuvärdet, vilket visade sig redan när vi undersökte produktvärdet för ett enskilt kapital (bok I, kap. VI, s. 174-176). Här måste vi emellertid tillsvidare bortse från det betraktelsesätt vi den gången tillämpade. Vid undersökningen av det enskilda kapitalets produktvärde såg vi, att det värde, som det fasta kapitalet förlorar genom slitaget, överföres till de producerade varorna, oavsett huruvida en motsvarande del av det fasta kapitalet materiellt förnyas eller inte. Däremot är vi här, i den föreliggande undersökningen av den samhälleliga totalprodukten och dess värde, nödsakade att tillfälligtvis bortse från det värde, som överföres till årsprodukten vid slitaget på det fasta kapitalet, i den mån detta fasta kapital inte också materiellt förnyas under årets lopp. I ett senare avsnitt av detta kapital skall vi speciellt behandla detta problem.
*
För vår undersökning av den enkla reproduktionen kan vi använda följande schema, där c = konstant kapital, v = variabelt kapital, m = mervärde. Mervärdekvoten antas vara 100%. Talen kan beteckna vilken valuta som helst: miljoner mark, francs eller pund sterling.
| I. Produktion av produktionsmedel: | ||
| kapital ... | 4.000 c + 1.000 v = 5.000 | |
| varuprodukt | 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m = 6.000, existerande i form av produktionsmedel | |
| II. Produktion av konsumtionsvaror: | ||
| kapital ... | 2.000 c + 500 v = 2.500 | |
| varuprodukt | 2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000, existerande i form av konsumtionsvaror | |
Rekapitulation, årlig total varuprodukt:
I. 4.000 c + 1.000 v + 1.000 m = 6.000 produktionsmedel
II. 2.000 c + 500 v + 500 m = 3.000 konsumtionsvaror
Totalvärdet är då 9.000. I överensstämmelse med förutsättningen har vi inte medräknat den del av det fasta kapitalet, som alltjämt fungerar.
Om vi så undersöker den omsättning, som måste bli resultatet, när vi utgår från enkel reproduktion, där hela mervärdet konsumeras improduktivt, samtidigt som vi bortser från den penningcirkulation, som förmedlar varuomsättningen, så får vi omedelbart tre väsentliga hållpunkter:
1) De 500 v, arbetarnas arbetslön, och de 500 m, kapitalisternas mervärde i avd. II, måste förbrukas till inköp av konsumtionsvaror. Men deras värde existerar i konsumtionsvarorna till ett värde av 1.000, som ersätter det satsade variabla kapitalet på 500 och representerar ett mervärde på 500. Avd. II:s arbetslön och mervärde omsättes alltså inom avd. II mot dess egna produkter. Därmed försvinner ur totalprodukten ett värde på 1.000 i form av konsumtionsvaror.
2) De 1.000 v och 1.000 m i avd. I måste också användas till inköp av konsumtionsvaror - produkter från avd. II. De måste alltså utbytas mot vad som ännu återstår av dessa produkter, vilkas värde är likamed värdet av avdelningens konstanta kapital, 2.000 c. I gengäld får avd. II produktionsmedel till ett värde av 1.000 v + 1.000 m, producerade i avd. I. Därmed försvinner 2.000 c ur avd. II, 1.000 v och 1.000 m ur avd. I.
3) Det återstår ytterligare 4.000 c i avd. I. Detta kapital består av produktionsmedel, som endast kan användas i avd. I. Det ersätter det förbrukade konstanta kapitalet genom ömsesidigt utbyte mellan de enskilda kapitalisterna i avd. I, alldeles som förbrukningen av 500 v och 500 m i avd. II förmedlades genom ömsesidigt utbyte mellan arbetarna och kapitalisterna och mellan kapitalisterna i avd. II inbördes.
Detta endast sagt tillsvidare för att underlätta förståelsen av det efterföljande.
Vi börjar med det stora varubytet mellan de bägge avdelningarna. Värdena 1.000 v + 1.000 m i avd. I har formen av produktionsmedel och bytes mot konsumtionsvaror från avd. II, vilkas värde också är 2.000 och motsvarar det förbrukade konstanta kapitalet i denna avdelning. Kapitalistklassen i avd. II har därmed förvandlat 2.000 i konsumtionsvaror till produktionsmedel, som på nytt kan fungera som faktorer i arbetsprocessen och som konstant kapital i den värdeökande processen. Å andra sidan är därmed de 1.000 v och de 1.000 m från avd. I (motsvarande årets arbetslöner och mervärde) förvandlade till konsumtionsvaror. Dessa värden föreligger inte längre som produktionsmedel utan har antagit en sådan materiell form, att de kan konsumeras som reveny.
Men denna ömsesidiga varuomsättning är betingad av en penningcirkulation, som både förmedlar den och försvårar förståelsen av den, men som samtidigt är av avgörande betydelse, emedan det variabla kapitalet ständigt på nytt måste anta formen av pengar eller penningkapital, som därpå omvandlas till arbetskraft. Det variabla kapitalet måste alltid satsas i form av pengar i alla de mångfaldiga affärsgrenar, som samtidigt är verksamma i samhället, vare sig de tillhör kategori I eller II. Kapitalisten köper arbetskraften, innan den ingår i produktionsprocessen, men betalar den i avtalade terminer, först sedan den har använts till produktion av bruksvärden. Liksom den övriga värdedelen av produkten äger han också den del därav, som endast är en ekvivalent för de pengar, som utbetalats för arbetskraft, den värdedel av produkten, som representerar det variabla kapitalet. Genom denna del av värdet har arbetaren redan lämnat honom ersättning för arbetslönen. Det är emellertid varans återförvandling till pengar, dess försäljning, som medför, att kapitalisten återfår sitt variabla kapital i form av penningkapital, som han på nytt kan använda till inköp av arbetskraft.
I avd. I har alltså den samlade kapitalistklassen betalat 1.000 £ (jag skriver £ endast för att markera, att det handlar om värde i penningform) = 1.000 v till arbetarna för den del av produktens värde, som redan existerar som dess v-del, d.v.s. de av arbetarna producerade produktionsmedlen. Arbetarna köper för dessa pengar konsumtionsvaror till samma värde från kapitalisterna i avd. II och förvandlar därmed hälften av det konstanta kapitalet i avd. II till pengar. Kapitalisterna i avd. II köper i sin tur produktionsmedel till ett värde av 1.000 från kapitalisterna i avd. I, som därmed har omvandlat till penningform det variabla kapitalvärde 1.000 v, som existerade som en del av deras produkt i form av produktionsmedel. - I händerna på kapitalisterna i avd. I kan nu dessa pengar på nytt fungera som variabelt kapital, som omsättes i arbetskraft, alltså i det produktiva kapitalets väsentligaste element. På detta sätt återvänder det variabla kapitalet i penningform, till följd av att en del av varukapitalet realiseras.
Men vad beträffar de pengar, som behövs för att förmedla bytet av varukapitalets m-del i avd. I mot den andra hälften av den konstanta kapitaldelen i avd. II, så kan de anskaffas på olika sätt. I verkligheten omfattar denna cirkulation en oändlig mängd enskilda köp och försäljningar från kapitalisterna i bägge avdelningarna, varvid emellertid de använda pengarna måste härröra just från dessa kapitalister, eftersom vi redan har räknat bort de pengar, som arbetarna har tillfört cirkulationen. An använder en kapitalist ur avdelning II en del av det penningkapital, som han äger vid sidan av sitt produktiva kapital, till inköp av produktionsmedel från avdelning I, än köper tvärtom en kapitalist ur avdelning I konsumtionsvaror från avdelning II medelst penningfonder, avsedda för personlig konsumtion, ej kapitalförbrukning. Vissa penningförråd - antingen för kapitaltillskott eller för konsumtion av reveny - måste, som vi visade redan härovan i avdelningarna I och II, under alla förhållanden förutsättas existera vid sidan av det produktiva kapitalet i kapitalistens händer. Om vi förutsätter - proportionerna är här helt ovidkommande för vårt syfte - att hälften av pengarna satsas av kapitalisterna i avd. II för att ersätta deras konstanta kapital vid inköp av produktionsmedel, och att den andra hälften använts av kapitalisterna i avd. I för personlig konsumtion, så får vi följande kedja: Avd. II satsar 500 £, köper därmed produktionsmedel av avd. I och har därmed ersatt 3/4 av sitt konstanta kapital (inklusive de ovannämnda 1.000 £ från arbetarna i avd. I) in natura; avd. I köper för de så erhållna 500 £ konsumtionsvaror av avd. II och har därmed för hälften av det varukapital i avd. I, som representerar mervärdet, avslutat cirkulationen w-g-w, realiserat denna sin produkt i konsumtionsvaror. Genom denna andra process återvänder de 500 £ till avd. II som penningkapital vid sidan av det produktiva kapitalet. Med sitt varulager som säkerhet köper avd. I å andra sidan konsumtionsvaror för 500 £ från avd. II, innan den ännu har sålt sina egna varor. För dessa 500 £ köper avd. II produktionsmedel från avd. I och har därmed förnyat hela sitt konstanta kapital (1.000 + 500 + 500 = 2.000) in natura, medan avd. I har förvandlat hela sitt mervärde till konsumtionsvaror. I det hela har här skett en varuomsättning till ett belopp av 4.000 medelst en penningomsättning på 2.000, ett belopp, som man endast får fram, om man utgår ifrån att hela årsprodukten säljes på en gång i ett fåtal stora poster. Det betydelsefulla är här den omständigheten, att avd. II inte endast på nytt har omsatt i produktionsmedel det konstanta kapital, som reproducerades i form av konsumtionsvaror, utan att dessutom de 500, som tillfördes cirkulationen i form av pengar vid inköpet av produktionsmedel, nu har återvänt; och att avd. I på motsvarande sätt inte endast på nytt har förvandlat sitt variabla kapital - som reproducerades i form av produktionsmedel - till pengar, ett penningkapital, som på nytt omedelbart kan omsättas i arbetskraft, utan att dessutom de 500, som användes till inköp av konsumtionsvaror, innan den del av varukapitalet, som motsvarade mervärdet, ännu var såld, nu har återvänt i penningform. Men dessa pengar återvänder inte som en omedelbar följd av det ursprungliga köpet, utan emedan den del av avd. I:s varuprodukt blev såld, som var bärare av halva mervärdet.
I bägge fallen blir följden inte endast, att det konstanta kapitalet i avd. II på nytt förvandlas från varuprodukt till produktionsmedel - den enda form, vari det kan fungera som kapital - samtidigt som det variabla kapitalet i avd. I antar penningform, medan mervärdet omvandlas från produktionsmedel i avd. I till konsumtionsvaror, som kan förbrukas som reveny. Men dessutom återvänder de investerade pengarna i bägge avdelningarna: de 500 i penningkapital, som avd. II använde till inköp av produktionsmedel, innan det motsvarande konstanta kapitalvärdet, som förelåg i form av konsumtionsvaror, ännu hade blivit sålt, likaså de 500, som avd.
I använde till inköp av konsumtionsvaror, innan motsvarande försäljning ännu hade ägt rum. Betingelsen för att de pengar skall återvända, som avd,
II använde i förlitande på den senare försäljningen av varuproduktens konstanta del och avd. I i förlitande på den kommande försäljningen av en del av sitt mervärde, är, att den ena kapitalistgruppen vid sidan av det konstanta kapital, som föreligger i varuform, och den andra gruppen vid sidan av sitt mervärde, som också har varuform, dessutom bägge placerar 500 i penningform i cirkulationen. Till slut har de ömsesidigt fullt ut betalat varandra genom varubyte. De pengar, som de tillfört cirkulationen som tillägg till sina varuvärden och för att förmedla varucirkulationen, återvänder till dem i förhållande till den andel, som var och en av dem har satsat. Ingen av dem har blivit rikare genom denna transaktion. Avd. II hade ett konstant kapital = 2.000 i form av konsumtionsvaror + 500 i pengar; den har nu 2.000 i produktionsmedel och 500 i pengar som förut. Likaså har avd. I som förut ett mervärde på 1.000 (bestående av varor, produktionsmedel, nu förvandlade till konsumtionsvaror) + 500 i pengar liksom förut. - Härav följer som en allmän regel: De pengar, som industrikapitalisterna placerar i cirkulationen för att förmedla sin egen varucirkulation - vare sig det gäller den konstanta delen av varuvärdet eller den merprodukt, vars värde utgör deras personliga reveny - återvänder slutligen till dem.
Vad beträffar det variabla kapitalets i avd. I återförvandling till penningform, så existerar det för avd. I:s kapitalister, sedan de lagt ut det i arbetslöner, närmast i den varuform, vari arbetarna levererat det till dem. Det har utbetalats till de sistnämnda såsom priset för deras arbetskraft. Kapitalisterna har såtillvida betalat den del av varuvärdet, som är likamed detta i pengar satsade variabla kapital. I gengäld äger de även denna del av varuprodukten. Men deras egna arbetare är inte köpare av de produktionsmedel, som de själva har tillverkat; de köper i stället konsumtionsvaror, som produceras i avd. II. Det variabla kapital, som satsas vid arbetskraftens betalning i pengar, återvänder alltså inte direkt till kapitalisterna i avd. I. Det går via arbetarnas inköp över till de kapitalistiska producenterna av de för arbetarna nödvändiga och överhuvud tillgängliga varorna, alltså i händerna på kapitalisterna i avd. II, och först när dessa använder pengarna för inköp av produktionsmedel - först på denna omväg återvänder det variabla kapitalet i händerna på kapitalisterna i avd. I.
Det framgår härav, att vid enkel reproduktion värdesumman v + m av varukapitalet i avd. I (alltså även en motsvarande proportionell del av avd. I:s totalvaruprodukt) måste vara likamed det likaså som proportionell del av den totala varuprodukten i avd. II avskilda konstanta kapitalet. Alltså: (v + m) i avd. I = c i avd. II.
Av varuproduktens värde i avd. II återstår nu att undersöka beståndsdelarna v + m. Undersökningen av dessa bägge faktorer har ingenting att göra med den viktigaste frågan, som här sysselsätter oss: nämligen hur långt värdets sönderdelning för varje enskild kapitalistisk varuprodukt i c + v + m, och också förmedlad genom olika manifestationsformer, ävenså gäller för den årliga totalproduktens värde. Detta problem löses å ena sidan genom omsättningen av (v + m) i avd. I mot c i avd. II, å andra sidan genom en senare undersökning av reproduktionen av det konstanta kapitalet i avd. I genom denna avdelnings egen årliga varuprodukt. Då (v + m) i avd. II materiellt har formen av konsumtionsvaror, då vidare arbetslönerna i det stora hela måste användas till inköp av konsumtionsvaror, och då mervärdet under enkel reproduktion (som vi ju här förutsätter) i sin helhet användes till inköp av konsumtionsvaror, står det utan vidare klart, att arbetarna i avd. II köper en del av sin egen produkt för de pengar, som de har mottagit i arbetslön från kapitalisterna i samma avdelning. De pengar, som kapitalisterna i avd. II har utbetalat i arbetslöner, återvänder därvid till dem. Det är precis som om de hade utbetalat arbetslönerna i rena värdetecken. Så snart arbetarna använder sådana värdetecken för att köpa en del av de produkter, som de själva har producerat och som tillhör kapitalisterna, återvänder värdeteck