Källa: Marx Engels Werke bd XXV, s. 7-919; "Das
Kapital. Band III. Kritik der politischen Ökonomie".
Översättning: Ruth Bohman
Digitalisering: Jonas Holmgren
Korrektur: -
Köpmans- eller handelskapitalet sönderfaller i två former eller underavdelningar, varuhandelskapital och penninghandelskapital, som vi nu närmare ska karaktärisera så långt det är nödvändigt för analysen av kapitalets kärnstruktur. Detta är så mycket mer nödvändigt som i den moderna ekonomin t.o.m. dess bästa representanter direkt sammanblandar handelskapitalet med industrikapitalet och i själva verket alldeles förbiser dess karaktäristiska säregenheter.
Varukapitalets rörelser har analyserats i bok II. Betraktar man samhällets totalkapital befinner sig alltid en del som vara på marknaden för att övergå till pengar, ehuru sammansatt av ständigt nya element och av växlande storlek, och en annan del existerar som pengar på marknaden för att övergå till vara. Det är ständigt inbegripet i denna rörelse fram och tillbaka, denna formella metamorfos. I samma utsträckning som denna funktion av det i cirkulationsprocessen befintliga kapitalet överhuvud blir självständig, utskiljes som en speciell funktion av ett speciellt kapital och fastställes som en genom arbetsfördelningen åt en särskild sorts kapitalister anvisad funktion, blir varukapitalet varuhandelskapital eller kommersiellt kapital.
Vi har förklarat (i bok II, kap. 6, Cirkulationskostnaderna) hur långt transportindustri, lagring och fördelning av varorna genom distribution kan betraktas som produktionsprocesser, som fortsätter inom cirkulationsprocessen. Dessa intermezzon i varukapitalets cirkulation förväxlas ibland med köpmanna- och varuhandelskapitalets särskilda funktioner. Till en del är de förbundna med dess avgränsade specifika funktioner i praktiken, trots att köpmannakapitalets funktion med utvecklingen av arbetets samhälleliga delning också utvecklas i ren form, d.v.s. skilt från dessa praktiska funktioner och självständigt gentemot dem. För vårt syfte, där det gäller att definiera den specifika olikheten i fråga om denna särskilda form av kapital, måste vi alltså bortse från dessa funktioner. Såvida det kapital som bara fungerar i cirkulationsprocessen, speciellt varuhandelskapitalet, till en del förenar dessa funktioner med sina, framträder det inte i sin rena form. Sedan vi avlägsnat dessa funktioner har vi dess rena form.
Vi har sett, att kapitalets existens som varukapital och den metamorfos det genomlöper inom cirkulationssfären på marknaden som varukapital - en metamorfos som upplöses i köp och försäljning, förvandling av varukapital till penningkapital och penningkapital till varukapital - bildar en fas i industrikapitalets reproduktionsprocess, alltså i dess totala produktionsprocess. Men att det samtidigt i denna sin funktion som cirkulationskapital skiljer sig från sin funktion som produktivt kapital. Det är två olika och åtskilda existensformer för samma kapital. En del av det samhälleliga totalkapitalet befinner sig kontinuerligt i denna existensform som cirkulationskapital på marknaden inbegripen i denna process, oaktat för varje enskilt kapital dess tillvaro som varukapital och dess metamorfos som sådant bara bildar en ständigt passerad och ständigt återkommande genomgångspunkt, ett genomgångsstadium i den kontinuerliga produktionsprocessen. Elementen i det på marknaden befintliga varukapitalet växlar därför oavbrutet genom att de oavbrutet dragas undan från varumarknaden och lika oavbrutet kommer tillbaka som nya produkter av produktionsprocesssen.
Varukapitalet är ingenting annat än den förvandlade formen av en del av detta på marknaden och i omvandlingsprocessen befintliga och ständigt av cirkulationssfären omgivna cirkulationskapital. Av en del, därför att en del varuförsäljning och varuköp alltid försiggår direkt mellan industrikapitalisterna själva. I denna undersökning bortser vi helt från denna del, då den inte lämnar något bidrag till begreppsbestämningen, till insikten i köpmanskapitalets speciella natur, och å andra sidan för vårt syftemål redan har tillräckligt uttömmande behandlats i bok II.
En varuhandlare, som en kapitalist i allmänhet, uppträder på marknaden närmast som representant för en viss penningsumma. Den satsar han som kapitalist, d.v.s. han vill förvandla x (det ursprungliga värdet av summan) till x + Δx (summan plus profiten). Men det är självklart för honom, inte som kapitalist i allmänhet utan som varuhandlare, att hans kapital ursprungligen måste framträda på marknaden i formen av penningkapital, eftersom han inte producerar några varor utan bara handlar med dem, förmedlar deras rörelser, och för att handla med dem måste han först köpa dem, alltså vara i besittning av penningkapital.
Vi antar, att en varuhandlare äger 3.000 £ som han utnyttjar som handelskapital. Han köper med dessa 3.000 £ t.ex. 30.000 alnar linneväv av fabrikanten till 2 sh per aln. Han säljer dessa 30.000 alnar. Om den årliga genomsnittsprofitkvoten är 10% och han efter avdrag av alla omkostnader gör 10% årlig profit, så har han vid årets slut förvandlat de 3.000 £ till 3.300 £. Hur han gör denna profit är en fråga som vi behandlar först senare. Här ska vi enbart studera formen för kapitalets rörelse. Med sina 3.000 £ köper och säljer han hela tiden detta linne; upprepar ständigt denna operation att köpa för att sälja, G-W-G', kapitalets enkla form, sådan den är, då den är helt och hållet bunden till cirkulationsprocessen utan att avbrytas genom produktionsprocessen, som ligger utanför dess egen rörelse och funktion.
Vilken är nu detta varuhandelskapitals förhållande till varukapitalet som enbart en existensform för industrikapitalet? Vad linnefabrikanten beträffar har han med köpmannens pengar realiserat värdet av sitt linne, fullbordat den första fasen i sitt varukapitals metamorfos, dess förvandling till pengar, och kan nu vid i övrigt lika förhållanden återförvandla dessa till garn, kol, arbetslön etc. och till olika existensmedel för sin egen konsumtion. Han kan alltså, bortsett från sin utgift för reveny, fortsätta reproduktionsprocessen.
Men även om förvandlingen till pengar, försäljningen, har ägt rum för linneproducenten så har den inte kommit tillstånd för själva linneväven. Den befinner sig som förut på marknaden som varukapital och väntar på sin första metamorfos, den att bli försåld. Ingenting annat har hänt med denna linneväv än en förändring av ägarens person. Till sin bestämmelse, sin egen ställning i processen är det nu som förut varukapital, vara att sälja, fastän den nu befinner sig i köpmannens hand i stället för tidigare i producentens. Funktionen att sälja den, att förmedla den första fasen i metamorfosen, har tagits ifrån producenten av köpmannen och förvandlats till hans särskilda verksamhet, medan den tidigare var en funktion som återstod för producenten att förrätta, sedan han fullgjort funktionen att producera.
Antag, att det inte lyckas för köpmannen att sälja de 30.000 alnarna under den mellantid linneproducenten behöver för att åter föra ut 30.000 alnar till ett värde av 3.000 £ på marknaden. Köpmannen kan inte köpa dessa, eftersom han ännu har 30.000 osålda alnar på lager och dessa ännu inte har återförvandlats för hans räkning till penningkapital. Då inträder en stockning, ett avbrott i reproduktionen. Visserligen kan linneproducenten ha ett penningkapital i tillskott till sitt förfogande, som han kunde förvandla till produktivt kapital oberoende av försäljningen av de 30.000 alnarna och på så sätt fortsätta reproduktionsprocessen. Men denna förutsättning ändrar ingenting i saken. Såvida det gäller det kapital som satsats för de 30.000 alnarna är och förblir dess reproduktionsprocess avbruten. I själva verket visar det sig här helt konkret, att köpmannens operationer inte är något annat än sådana som överhuvud taget måste företagas för att förvandla producentens varukapital till pengar; de operationer som förmedlar varukapitalets funktioner i cirkulations- och reproduktionsprocessen. Om det i stället för en självständig köpman vore en funktionär åt producenten, som uteslutande sysslade med denna försäljning och dessutom med inköpen, skulle detta sammanhang inte under något moment vara fördolt.
Varuhandelskapitalet är alltså ingenting annat än producentens varukapital, som har att genomgå förvandlingsprocessen till pengar, att förrätta sin funktion som varukapital på marknaden. Skillnaden är bara, att denna funktion nu framstår som en operation uteslutande för en särskild art av kapitalister, varuhandlarna, i stället för som en detaljoperation för producenten, och har blivit självständiggjord som affär för en särskild sorts kapitalinvestering.
Detta visar sig för övrigt också i den specifika formen för varuhandelskapitalets cirkulation. Köpmännen köper varan och säljer den sedan; G-W-G'. I den enkla varucirkulationen eller t.o.m. i varucirkulationen sådan den framträder som industrikapitalets cirkulationsprocess, W'-G-W, förmedlas cirkulationen genom att varje stycke av penningen två gånger byter ägare. Linneproducenten säljer sin vara, förvandlar den till pengar; köparens pengar övergår till honom. Med dessa pengar köper han garn, kol, arbete etc. Han ger ut dem för att återförvandla värdet av linnet i varorna som bildar linnets produktionselement. Den vara han köper är inte samma vara, inte en vara av samma slag som den han säljer. Han har sålt produkter och köpt produktionsmedel. Men vid köpmannakapitalets rörelser förhåller det sig på ett annat sätt. Med de 3.000 £ köper linnehandlaren 30.000 alnar linne. Han säljer dessa 30.000 alnar linne för att dra ut penningkapitalet (3.000 £ jämte profit) ur cirkulationen. Här byter alltså inte samma stycke pengar utan samma vara plats två gånger. Den går ur säljarens hand i köparens, som blivit säljare, över till en annan köpares. Den blir såld två gånger och kan säljas ytterligare flera gånger av en rad mellankommande köpmän. Just genom denna upprepade försäljning, den dubbla platsväxlingen av samma vara, dras det penningbelopp som satsats när varan inköptes tillbaka till den förste köparen, återflödet förmedlas till honom. I det ena fallet leder W'-G-W till den dubbla platsväxlingen av samma pengar, försäljning av vara i en form och köp i en annan. I det andra fallet leder G-W-G' till den dubbla platsväxlingen av samma vara, d.v.s. att de satsade pengarna åter dras ut ur cirkulationen. Det visar sig, att varan inte är slutgiltigt såld, då den övergått ur producentens hand i köpmannens, just därför att den senare bara ytterligare fullföljer försäljningsoperationen - eller effektuerar varukapitalets funktion. Men därmed visar det sig också, att vad som för den produktive kapitalisten är W-G, en ren funktion av hans kapital i dess tillfälliga form av varukapital, för köpmannen är G-W-G', en särskild värdeförmering av det penningkapital han satsat. En fas i varumetamorfosen visar sig här, med avseende på köpmannen, som G-W-G', alltså som en utveckling av ett särskilt slags kapital.
Köpmannen säljer slutgiltigt varan, alltså linneväven, till konsumenten, antingen denne är en produktiv konsument (t.ex. en blekare) eller en enskild, som utnyttjar linneväven för privat bruk. Därigenom återvänder det satsade kapitalet (med profit) till köpmannen och han kan starta operationen på nytt. Hade pengarna bara fungerat som betalningsmedel vid köpet av linneväven, så att han behövt betala först sex veckor efter leveransen, och hade han sålt före denna tid, så kunde han betala linneproducenten utan att själv ha satsat något penningkapital. Men om han inte sålt linneväven, så måste han satsa de 3.0000 £ vid förfallotiden i stället för genast, då den levererades till honom, och om han på grund av fallande marknadspris måste sälja under inköpspriset, så måste han ersätta det som fattas ur sitt eget kapital.
Vad är det nu som ger varuhandelskapitalet karaktären av ett självständigt fungerande kapital, medan det för en producent som själv sköter försäljningen uppenbarligen framstår bara som en särskild form för hans kapital i en särskild fas av dess reproduktionsprocess under uppehållet i cirkulationssfären?
För det första: Det faktum, att varukapitalet slutgiltigt har förvandlats till pengar, att det fullbordar sin första metamorfos, d.v.s. sin funktion på marknaden i egenskap av varukapital i händerna på en förmedlare, som är skild från producenten, och att denna funktion av varukapitalet effektueras genom köpmannens operation, genom hans köp och försäljning, så att denna operation framstår som en egen, från de övriga funktionerna hos industrikapitalet skild och därför självständig affär. Det är en särskild form av arbetets samhälleliga delning, så att en del av den funktion som eljest utföres i en särskild fas av kapitalets reproduktionsprocess, i detta fall cirkulationen, framstår som en självständig funktion hos en från produktionen helt skild cirkulationsförmedlare. Men i och med detta framträder den inte ännu som funktion för ett självständigt kapital, som är skilt från de i sin reproduktionsprocess inbegripna industrikapitalet, lika litet som det framträder som ett sådant där varuhandeln bedrives bara genom handelsresande eller andra direkta agenter för industrikapitalisten. Det måste alltså tillkomma ytterligare ett andra moment.
För det andra: Detta kommer till genom att köpmannen i sin position som självständig cirkulationsförmedlare satsar penningkapital (eget eller lånat). Vad som för industrikapitalet, som befinner sig i sin reproduktionsprocess, framstår som W-G, en enkel förvandling av varukapital till penningkapital eller ren försäljning, framstår för köpmannen som G-W-G', som köp och försäljning av samma vara, och därmed som tillbakaflöde av penningkapitalet, vilket avlägsnar sig från honom vid köpet och vänder tillbaka genom försäljningen.
Det är alltid W-G, förvandling av varukapital till penningkapital, som för köpmannen framstår som G-W-G, såvida han satsar kapital när han köper varan från producenten; alltid den första fasen i varukapitalets metamorfos, fastän samma akt för en producent eller för det i sin reproduktionsprocess befintliga industrikapitalet måste framstå som G-W, penningens återförvandling till vara (produktionsmedel), eller som andra fas i metamorfosen. För linneproducenten var W-G den första metamorfosen, förvandling av varukapital till penningkapital. Denna akt framstår för köparen som G-W, förvandling av hans penningkapital till varukapital. Säljer han nu linneväven vidare för blekning, så representerar den för blekaren G-W, förvandling av penningkapital till produktivt kapital eller den andra metamorfosen av hans varukapital; för köpmannen åter W-G, försäljningen av den linneväv han köpt. Men i själva verket är först nu det varukapital som linnefabrikanten producerat slutgiltigt sålt, eller detta köpmannens G-W-G föreställer nu en förmedlande process för W-G mellan två producenter. Eller låt oss anta, att linnefabrikanten med en del av den försålda linnevävens värde köper garn av en garnhandlare. Då är detta för honom G-W. Men för köpmannen som säljer garnet är det W-G, återförsäljning av garnet; och i fråga om garnet själv som varukapital är det dess definitiva försäljning, varmed det från cirkulationssfären träder in i konsumtionssfären; W-G, den slutgiltiga avslutningen av dess första metamorfos. Om köpmannen alltså köper från industrikapitalisten eller säljer till honom, uttrycker hans G-W-G, köpmanskapitalets kretslopp, alltid endast det som, när det gäller själva varukapitalet som genomgångsform för industrikapitalet i reproduktion, är bara W-G, ett fullbordande av dess första metamorfos. Köpmanskapitalet G-W är för industrikapitalisten samtidigt W-G men inte för det varukapital som han producerat utan bara för varukapitalets övergång från industrikapitalisten till cirkulationsförmedlaren. Först köpmanskapitalets W-G är det slutgiltiga W-G för det fungerande varukapitalet. G-W-G är bara två W-G av samma varukapital, två successiva försäljningar av detsamma, som endast förmedlar dess sista och definitiva försäljning.
Varukapitalet antar alltså i varuhandelskapitalet formen av ett självständigt kapital, genom att köpmannen satsar penningkapital, som värdeförmerar sig som kapital och fungerar som kapital och uteslutande är sysselsatt med att förmedla varukapitalets metamorfos, dess funktion som varukapital, d.v.s. dess förvandling till pengar, och gör detta genom ständigt pågående köp och försäljning av varor. Detta är den enda operation det utför; denna verksamhet som förmedlar industrikapitalets cirkulationsprocess, är den enda funktionen för penningkapitalet varmed köpmannen opererar. Genom denna funktion förvandlar han sina pengar till penningkapital, formar sitt G till G-W-G', och genom samma process förvandlar han varukapitalet till varuhandelskapital.
Såvida och så länge varuhandelskapitalet existerar i form av varukapital är det tydligen - från synpunkten av det samhälleliga totalkapitalets reproduktionsprocess - ingenting annat än den del av industrikapitalet som ännu finns på marknaden och är inbegripen i sin omvandlingsprocess och som nu existerar och fungerar som varukapital. Det är alltså bara det av köpmannen satsade penningkapitalet som är bestämt att uteslutande användas till köp och försäljning och därför alltid har varukapitalets och penningkapitalets form, aldrig det produktiva kapitalets och alltid förblir instängt i kapitalets cirkulationssfär - det är bara detta penningkapital som nu ska behandlas, när det gäller kapitalets totala reproduktionsprocess.
Så snart producenten, linnefabrikanten, sålt sina 30.000 alnar till köpmannen för 3.000 £, köper han med dessa pengar produktionsmedel som han behöver, och hans kapital ingår åter i produktionsprocessen. Hans produktionsprocess pågår kontinuerligt och för honom har förvandlingen av hans vara till pengar försiggått. Men för själva linneväven har förvandlingen, som vi sett, ännu inte ägt rum. Den är inte slutgiltigt återförvandlad till pengar, har ännu inte som bruksvärde ingått varken i den produktiva eller individuella konsumtionen. Nu representerar linneköpmannen samma varukapital på marknaden som ursprungligen representerades av linneproducenten. För denne är omvandlingsprocessen avkortad men fortsätter i köpmannens hand.
Om linneproducenten måste vänta tills hans linneväv verkligen upphört att vara en vara, till dess den övergått till den siste köparen, den produktive eller individuelle konsumenten, så skulle hans reproduktionsprocess avbrytas. Eller för att inte avbryta den hade han blivit tvungen att inskränka sina operationer, förvandla en mindre del av linneväven till garn, kol, arbete etc., kort sagt till element av det produktiva kapitalet, och behålla en större del som penningreserv för att, medan en del av hans kapital fanns på marknaden som vara, en annan del kunde fortsätta produktionsprocessen, så att då den senare delen uppträder på marknaden som vara, den förra flyter tillbaka i penningform. Denna delning av hans kapital avlägsnas inte genom köpmannens mellankomst. Men utan denna måste den del av cirkulationskapitalet som finns i form av penningreserv alltid vara större i förhållande till den som produktivt kapital sysselsatta delen och reproduktionens skala i motsvarande grad begränsas. Nu kan producenten i stället ständigt använda en större del av sitt kapital i den egentliga produktionsprocessen, och en mindre som penningreserv.
Men i stället finns nu en annan del av det samhälleliga kapitalet i form av köpmanskapital kontinuerligt inom cirkulationssfären. Den användes alltid enbart för att köpa och sälja varor. Det tycks då bara röra sig om ett utbyte av personer som har hand om detta kapital.
Om köpmannen själv använde dessa 3.000 £ produktivt i stället för att köpa linneväven, så hade samhällets produktiva kapital utökats. Visserligen måste då linneproducenten hålla kvar en större del av sitt kapital som penningreserv och detsamma skulle gälla för den nu till industrikapitalist förvandlade köpmannen. Å andra sidan sparar producenten tid vid försäljandet om köpmannen förblir köpman. Den tiden kan han använda till att övervaka produktionsprocessen, medan köpmannen måste använda hela sin tid för försäljning.
Om köpmanskapitalet inte överskrider sina nödvändiga proportioner kan det antagas:
1) Att, till följd av arbetsdelningen det kapital som uteslutande är sysselsatt med köp och försäljning (och till detta hör utom pengar för inköp av varor, pengar för arbeten som är nödvändigt för bedrivande av köpenskap, köpmannens konstanta kapital, lagerbyggnader, transporter etc.) är mindre än det vore om industrikapitalisten själv måste bedriva hela den köpmannamässiga delen av sin verksamhet.
2) Att, om köpmannen använder all sin tid för dessa affärer, inte bara för producenten hans vara tidigare förvandlas till pengar, utan själva varukapitalet snabbare genomgår sin metamorfos än det skulle göra i producentens hand.
3) Att, om det totala köpmanskapitalet betraktas i sitt förhållande till industrikapitalet, ett omslag av köpmanskapitalet kan representera inte bara flera kapitals omslag i en produktionssfär utan omslagen av ett antal kapital i olika produktionssfärer. Det förstnämnda gäller, om t.ex. linnehandlaren, sedan han med sina 3.000 £ köpt linneproducentens produkt och åter sålt den, köper produkten från en eller flera andra linneproducenter och säljer på nytt, innan den förste producenten för ut en ny omgång varor på marknaden. Han förmedlar sålunda omslagen av olika kapital i samma produktionssfär. Det senare gäller, om köpmannen t.ex. efter försäljningen av linne nu köper siden, alltså förmedlar omslaget av ett kapital i en annan produktionssfär.
Allmänt kan anmärkas: industrikapitalets omslag begränsas inte bara genom omloppstiden utan också genom produktionstiden. Om köpmanskapitalet handlar enbart med en bestämd varusort begränsas dess omslag inte genom omslaget av ett enda industrikapital utan genom alla industrikapitals omslag i samma produktionsgren. Sedan köpmannen köpt och försålt den enes linneväv, kan han köpa och sälja den andres innan den förste åter kan föra ut en produktion varor på marknaden. Samma köpmanskapital kan alltså efter varandra förmedla de olika omslagen av de i en produktionsgren anlagda kapitalen. Dess omslag är då inte identiskt med omslagen för ett enskilt industrikapital och kan därför ersätta inte bara den penningreserv, som den enskilde industrikapitalisten måste ha i beredskap. Köpmanskapitalets omslag i en produktionssfär är naturligtvis begränsat genom totalproduktionen i denna sfär. Men, såvida denna omslagstid är given genom produktionstiden, begränsas det inte genom produktionens gränser eller omslagstiden för det enskilda kapitalet i samma sfär. Antag att A levererar en vara som det tar 3 månader att producera. Sedan köpmannen köpt och sålt den, exempelvis på en månad, kan han köpa samma produkt från en annan producent och sälja den. Eller sedan han t.ex. sålt spannmål för en arrendator, kan han med samma pengar köpa och sälja en annans o.s.v. Omslaget av hans kapital är begränsat av den mängd spannmål som han efter vartannat kan köpa och sälja på en given tid, t.ex. ett år, medan omslaget av arrendekapitalet bortsett från omloppstiden är begränsat genom produktionstiden som varar ett år.
Men omslaget av samma köpmanskapital kan lika väl förmedla omslagen av kapital i olika produktionsgrenar.
Såvida samma köpmanskapital i olika omslag tjänar till att successivt förvandla olika varuslag till pengar, alltså köper och säljer den ena efter den andra, fyller det som penningkapital samma funktion i förhållande till varukapitalet som penningen i allmänhet, genom antalet omlopp under en given period, fyller i förhållande till varorna.
Ett omslag av köpmanskapitalet är inte identiskt med ett omslag eller en enda reproduktion av ett lika stort industrikapital; det är snarare lika med summan av omslag av ett antal sådana kapital antingen i samma eller i olika produktionssfärer. Ju raskare köpmanskapitalet slår om, desto mindre är den del av det totala penningkapitalet som figurerar som köpmanskapital, och ju långsammare det slår om desto större är denna del. Ju mer outvecklad produktionen desto större är summan köpmanskapital i förhållande till summan av de varor som överhuvud taget ingår i cirkulationen; desto mindre är det emellertid absolut taget eller jämfört med mera utvecklade förhållanden. Vid motsatt förhållande tvärtom. I sådana outvecklade tillstånd befinner sig därför största delen av det egentliga penningkapitalet i händerna på köpmännen, som alltså gentemot de andra kapitalisterna representerar penningrikedomen.
Den hastighet med vilken det av köpmannen satsade kapitalet cirkulerar beror på: 1) den hastighet med vilken produktionsprocessen förnyas och de olika produktionsprocesserna griper in i varandra; 2) konsumtionens hastighet.
För att fullborda hela det här ovan beskrivna omslaget behöver inte köpmanskapitalet först köpa varor för hela sitt värde och sedan sälja dem, utan köpmannen kan genomföra rörelserna samtidigt. Hans kapital delar sig då i två delar. Den ena delen består av varukapital och den andra av penningkapital. Han köper på ena hållet och förvandlar därmed sina pengar till vara. På andra hållet säljer han och förvandlar därmed en annan del av varukapitalet till pengar. På den ena sidan strömmar hans kapital tillbaka till honom som penningkapital och på den andra flyter varukapitalet in. Ju större del som existerar i den ena formen, desto mindre den som existerar i den andra. Detta växlar och utjämnas därigenom. Förbindes penningens användning som cirkulationsmedel också med dess användning som betalningsmedel och den åtföljande tillväxten av kreditsystemet, så minskas ännu mer köpmanskapitalets penningkapital i förhållande till storleken av de transaktioner, som det kan användas till. Köper jag för 1.000 £ vin på tre månader och säljer det kontant före de tre månadernas utgång, så behöver jag inte satsa ett öre för denna transaktion. I detta fall är det också solklart, att penningkapitalet som här figurerar som köpmanskapital inte är något annat än industrikapitalet själv i dess form som penningkapital, dess återflöde till sig själv i form av pengar. (Att producenten, som sålt för 1.000 £ vara på tre månader, kan diskontera växeln, d.v.s. skuldsedeln hos bankiren, ändrar ingenting i sak och har inget att skaffa med varuhandlarens kapital.) Föll varans marknadspris under mellantiden med kanske 1/10, så erhöll köpmannen inte någon profit och fick dessutom bara 2.700 tillbaka i stället för 3.000. Han måste lägga till 300 £ för att betala. Dessa 300 £ fungerade då som reserv för att utjämna prisskillnaden. Men detsamma gäller för producenten. Hade han själv sålt till fallande priser, så hade han på samma sätt förlorat 300 £ och inte på nytt kunnat sätta igång produktionen i samma skala utan reservkapital.
Linneköpmannen köper för 3.000 £ linneväv av fabrikanten; av dessa 3.000 £ betalar denne t.ex. 2.000 för att köpa garn. Han köper detta garn av garnhandlaren. Pengarna, som fabrikanten betalar till garnhandlaren, är inte linneköpmannens pengar, ty denne har redan fått vara till denna summas belopp. Det är fabrikantens eget kapitals penningform. I garnhandlarens hand representerar nu dessa 2.000 £ tillbakaflutet penningkapital. Men i vilken utsträckning kan det som sådant kapital skiljas från dessa 2.000 £ som representerar linnets avlagda penningform och garnets antagna penningform? Om garnhandlaren köpt på kredit och sålt kontant före förfallotiden för hans betalningsfrist, så finns i dessa 2.000 £ inte ett öre köpmanskapital åtskilt från den penningform, som industrikapitalet själv antar i sin kretsloppsprocess. Varuhandelskapitalet är, såvida det alltså inte enbart är en form av industrikapital som köpmannen handhar som varukapital eller penningkapital, ingenting annat än den del av penningkapitalet som tillhör köpmannen själv och cirkulerar i köp och försäljning av varor. I en reducerad skala representerar denna del det kapital som satsas till produktion och alltid måste finnas till hands i industrin som penningreserv, köpmedel, och ständigt måste cirkulera som dess penningkapital. Denna del befinner sig nu, i reducerad skala, i köpmannakapitalistens hand och fullgör sin funktion som sådan i cirkulationsprocessen. Det är den del av totalkapitalet, som bortsett från revenyutgifterna ständigt måste cirkulera på marknaden som köpmedel för att reproduktionsprocessen ska kunna pågå oavbrutet. Ju snabbare reproduktionsprocessen är och ju mer utvecklad penningens funktion som betalningsmedel, d.v.s. kreditsystemets funktion är, desto mindre är denna del i förhållande till totalkapitalet.[38*]
Köpmanskapitalet är ingenting annat än det inom cirkulationsprocessen, fungerande kapitalet. Cirkulationsprocessen är en fas i den totala reproduktionsprocessen. Men i cirkulationsprocessen produceras inget värde, alltså inte heller något mervärde. Där försiggår i själva verket ingenting annat än varornas metamorfos, vilken som sådan inte har något att göra med värdeskapande eller värdeförändring. Om ett mervärde realiseras vid den producerade varans försäljning, så sker detta därför att det redan existerar i varan. I den andra akten, penningkapitalets återbyte mot vara (produktionselement), blir därför inte heller något mervärde realiserat av köparen. Här inledes bara mervärdets produktion genom utbyte av pengar mot produktionsmedel och arbetskraft. Denna andra akt är tvärtom, såvida dessa metamorfoser kostar cirkulationstid - en tid inom vilken kapitalet överhuvud taget inte producerar, alltså inte heller något mervärde - en begränsning av värdeskapandet, och mervärdet kommer att som profitkvot uttrycka sig i omvänt förhållande till cirkulationstidens längd. Köpmanskapitalet skapar därför varken värde eller mervärde, d.v.s. inte direkt. I den mån det bidrar till att cirkulationstiden avkortas, kan det indirekt hjälpa till att öka det av industrikapitalisten producerade mervärdet. Såvida det bidrar till att utvidga marknaden och förmedla arbetsdelningen mellan kapitalen, alltså sätter kapitalen i stånd att arbeta i större skala, befordrar dess funktion industrikapitalets produktivitet och ackumulation. Såvida det förkortar omloppstiden, höjer det mervärdets förhållande till det investerade kapitalet, alltså profitkvoten. Såvida det håller en mindre del av kapitalet bundet som penningkapital i cirkulationssfären, ökar det den direkt i produktionen använda delen av kapitalet.
Vi har sett i bok II, att kapitalets funktioner i cirkulationssfären - de operationer som industrikapitalisten måste företa, för det första för att realisera sina varors värde och för det andra för att förvandla detta värde till varans produktionselement, operationerna att förmedla metamorfoserna av varukapitalet, W'-G-W, alltså akterna försäljning och köp - varken frambringar värde eller mervärde. Tvärtom visade det sig, att den tid som krävdes för detta skapar gränser för värde- och mervärdeproduktionen objektivt med avseende på varorna och subjektivt med avseende på kapitalisterna. Vad som gäller för varukapitalets metamorfos i och för sig ändras naturligtvis inte genom att en del av varukapitalet tar gestalt av varuhandelskapital, eller att de operationer som förmedlar varukapitalets metamorfos framträder som en särskild affärssysselsättning för en speciell grupp av kapitalister eller som enda funktion för en del av penningkapitalet. Om försäljning och köp av varor (och däri upplöses varukapitalets metamorfos W'-G-W) när de sker genom industrikapitalisterna, inte är några operationer som skapar värde eller mervärde, så kan de inte heller göra detta genom att förrättas av andra personer. Och om den del av samhällets totalkapital, som ständigt måste vara disponibel som penningkapital för att reproduktionsprocessen inte ska avbrytas genom cirkulationsprocessen utan hållas kontinuerlig - om detta penningkapital varken skapar värde eller mervärde, så kan dessa egenskaper inte förvärvas genom att en annan grupp kapitalister i stället för industrikapitalisten oavbrutet satsar det i cirkulationen för samma funktion. I vad mån köpmanskapitalet indirekt kan vara produktivt har redan antytts och kommer senare att ytterligare behandlas. Om man tar bort alla olikartade funktioner som lagring, transport, distribution, detaljhandelsförsäljning, som hänger ihop med varuhandelskapitalet, och inskränker sig till dess renodlade funktion att köpa för att sälja, så skapar det varken värde eller mervärde utan förmedlar endast dess realisering och därmed också det verkliga varuutbytet från hand till hand, den samhälleliga ämnesomsättningen. Men, då industrikapitalets cirkulationsfast lika mycket som produktionsfasen är en del av produktionsprocessen, måste det kapital som fungerar självständigt i cirkulationsprocessen avkasta den årliga genomsnittsprofiten likaväl som det i olika grenar av produktionen fungerande kapitalet. Om köpmanskapitalet avkastade en procentuellt högre genomsnittsprofit än industrikapitalet, så skulle en del av detta förvandlas till köpmanskapital. Om det avkastade lägre genomsnittsprofit så blev processen den motsatta. En del av köpmanskapitalet skulle förvandlas till industriellt. Inget annat slags kapital kan ändra sin bestämmelse, sin funktion, så lätt som köpmanskapitalet.
Då köpmanskapitalet inte själv frambringar något mervärde, så är det klart att det mervärde som tillfaller det i form av genomsnittsprofit bildar en del av det mervärde som utvinnes av det totala produktiva kapitalet. Men frågan är nu denna: hur drar köpmanskapitalet till sig denna del av mervärdet eller profiten?
Endast skenbart är den merkantila profiten ett tillägg, en nominell höjning av varornas pris över deras värde.
Givetvis kan köpmannen bara få sin profit genom priset på de varor han säljer. Denna profit måste helt enkelt vara lika med differensen mellan hans inköpspris och hans försäljningspris, lika med det senares överskott över det förra.
Det är möjligt att tillskottskostnader (cirkulationskostnader) efter köpet av varan och före dess försäljning ingår i försäljningssumman, men det är inte alltid fallet. Om sådan kostnader ingår, så är naturligtvis inte hela försäljningsprisets överskott över inköpspriset profit. För att förenkla undersökningen förutsätter vi nu närmast att inga sådana kostnader ingår.
Ifråga om industrikapitalisten är skillnaden mellan försäljningspris och inköpspris på hans varor lika med skillnaden mellan deras produktionspris och deras kostnadspris eller, om vi betraktar samhällets totalkapital, lika med skillnaden mellan varornas värde och kapitalisternas kostnadspris för dessa varor. Detta upplöser sig i skillnaden mellan den totala kvantiteten i dem försakligat arbete och den del av denna kvantitet som är försakligat betalt arbete. Innan de varor som industrikapitalisten köper kan återvända till marknaden som säljbara varor, genomgår de produktionsprocessen. Först i denna produceras den beståndsdel av deras pris som senare kan realiseras som profit. Men med varuhandlaren förhåller det sig annorlunda. Varorna finns i hans hand bara så länge de befinner sig i sin cirkulationsprocess. Han fortsätter bara deras försäljning, realiseringen av deras pris, som har påbörjats av den produktive kapitalisten, och låter dem därför inte genomgå någon mellanprocess i vilken de på nytt kunde suga upp mervärde. Medan industrikapitalisten bara realiserar det hittills producerade mervärdet eller profiten i cirkulationen, ska köpmannen inte bara realisera sin profit utan först göra den i och genom cirkulationen. Detta syns vara möjligt bara genom att han säljer varorna över deras produktionspriser, gör ett nominellt tillägg till deras priser. Så att dessa varor som industrikapitalisten sålt till produktionspriser eller, om vi betraktar det totala varukapitalet, varor som sålts till sina värden nu säljas över värdet och köpmannen inkasserar detta överskott av nominalvärde över realvärde, kort sagt säljer varorna för mer än de är värda.
Denna form av tillägg är mycket enkel att förstå. En aln linneväv kostar t.ex. 2 sh. Ska jag göra 10% på återförsäljningen, så måste jag lägga på en tiondel av priset, alltså sälja en aln för 2 sh. 22/5 d. Differensen mellan dess verkliga produktionspris och dess försäljningspris är då = 22/5 d. och detta gör på 2 sh. en profit av 10%. I själva verket säljer jag då en aln för ett pris, som egentligen är priset för 11/10 aln. Eller vilket kommer på ett ut: jag kunde sälja 10/n alnar för 2 sh. och behålla 1/11 aln. I själva verket kan jag med 22/5 d. köpa tillbaka 1/11 aln, priset för alnen räknat till 2 sh. 22/5 d. Detta vore alltså bara en omväg för att få del i mervärdet och merprodukten genom nominell prisförhöjning av varorna.
Detta är ett realiserande av den merkantila profiten genom pristillägg på varorna, sådan som denna företeelse framträder vid första påseende. Och i själva verket har hela föreställningen om profitens härkomst ur en nominell prishöjning eller försäljning av varorna över deras värde framgått ur observationer av det merkantila kapitalet.
Närmare betraktat visar det sig dock snart, att detta bara är ett sken. Och att, om man förutsätter att det kapitalistiska produktionssättet är rådande, den kommersiella profiten inte realiseras på detta sätt. (Det handlar här alltid om genomsnittet, inte om enskilda fall.) Varför förutsätter vi, att varuhandlaren kan realisera en profit om säg 10% på sina varor bara genom att sälja dem 10% över deras produktionspriser? För att vi har antagit att producenten av dessa varor, industrikapitalisten (vilken som personifikation av industrikapitalet gentemot yttervärlden alltid figurerar som "producenten") har sålt dem åt köpmannen till deras produktionspris. Om de inköpspris för varorna som varuhandlaren betalat är lika med deras produktionspriser, i sista instans lika med deras värden, så att alltså varornas produktionspris, i sista instans värdet, representerar köpmannens kostnadspris, så måste i själva verket överskottet av hans försäljningspris över hans inköpspris - och denna differens är den enda källan till hans profit - vara ett överskott av deras merkantila pris över deras produktionspris och köpmannen i sista instans sälja alla varor över deras värde. Men varför antogs det att industrikapitalisten säjer varorna till köpmannen för deras produktionspris? Eller snarare, vad förutsattes med detta antagande? Att det merkantila kapitalet inte ingår i bildandet av den allmänna profitkvoten (här behandlas det merkantila kapitalet endast som varuhandelskapital). Vi utgick naturligtvis från denna förutsättning vid behandlingen av den allmänna profitkvoten, för det första emedan det merkantila kapitalet som sådant då ännu inte existerade för oss, och för det andra emedan genomsnittsprofiten och därmed även den allmänna profitkvoten först måste utvecklas som utjämning av de profiter eller mervärden som verkligen produceras av industrikapitalet i de olika produktionssfärerna. Ifråga om köpmanskapitalet har vi däremot att göra med ett kapital, som delar profiten utan att delta i dess produktion. Nu är det alltså nödvändigt att komplettera den tidigare framställningen.
Antag, att det under året investerade industriella totalkapitalet är = 720 c + 180 v = 900 (t.ex. milj. pund) och m' = 100%. Produkten alltså = 720 c + 180 v + 180 m. Kallar vi då denna produkt eller det producerade varukapitalet W, så är dess värde eller produktionspris (då dessa sammanfalla för varornas totalitet) = 1.080 och profitens kvot för det totala kapitalet på 900 = 20%. Dessa 20% är enligt vår tidigare analys genomsnittsprofitkvoten, då mervärdet här inte är beräknat på det ena eller andra kapitalet av speciell sammansättning utan på det totala industrikapitalet med dess genomsnittssammansättning. Alltså W = 1.080 och profitkvoten = 20%. Låt oss nu emellertid anta, att utom dessa 900 £ industrikapital ytterligare 100 £ köpmanskapital tillkommer, vilket i förhållande till sin storlek har samma andel i profiten som det förra. Enligt förutsättningen är det en tiondel av totalkapitalet om 1.000. Det är alltså med 1/10 delaktigt i totalmervärdet på 180 och erhåller så en profit till kvoten 18%. I verkligheten är alltså den profit som ska fördelas mellan de andra 9/10 av totalkapitalet, alltså bara = 162, eller på kapitalet om 900 likaledes = 18%. Det pris till vilket W alltså säljes av ägarna till industrikapitalet om 900 till varuhandlarna är = 720 c + 180 v + 162 m = 1.062. Lägger alltså köpmannen genomsnittsprofiten om 18% på sitt kapital om 100, så säljer han varorna för 1.062 + 18 = 1.080, d.v.s. till deras produktionspris eller om det totala varukapitalet betraktas, till deras värde, fastän han gör sin profit enbart i och genom cirkulationen och endast genom försäljningsprisets överskott över inköpspriset, inte desto mindre säljes hans varor inte över deras värde, d.v.s. över sitt produktionspris, just därför att han har köpt dem under deras värde eller under deras produktionspris av industrikapitalisten.
Köpmanskapitalet ingår alltså bestämmande i bildandet av den allmänna profitkvoten i förhållande till den del som det bildar av totalkapitalet. Om alltså i det angivna fallet säges: genomsnittsprofitkvoten är = 18%, så skulle den vara = 20%, om inte 1/10 av totalkapitalet var köpmanskapital och därigenom den allmänna profitkvoten satts ned med 1/10. Detta leder till en närmare och mera modifierad bestämning av produktionspriset. Som förut förstås med produktionspris varans pris = dess kostnader (värdet av det däri innehållna konstanta + det variabla kapitalet) + genomsnittsprofiten. Men denna genomsnittsprofit är nu annorlunda bestämd. Den är bestämd genom den totalprofit, som det totala produktiva kapitalet utvinner, men inte beräknad på detta produktiva totalkapital som ovan, så att om detta är = 900 och profiten = 180, genomsnittsprofiten = 180/900 = 20%, utan beräknad på det totala produktiva kapitalet + handelskapitalet, så att om 900 är produktivt och 100 handelskapital genomsnittsprofiten = 180/1000 = 18%. Produktionspriset är alltså = k (kostnaderna) + 18 i stället för = k + 20. Den andel av totalprofiten som tillfaller handelskapitalet är redan inräknad i genomsnittsprofitkvoten. Det verkliga värdet eller produktionspriset för det totala varukapitalet är därför = k + p + h (där h är den kommersiella profiten). Produktionspriset eller det pris, till vilket industrikapitalisten som sådan säljer är alltså mindre än varans verkliga produktionspris. Eller om vi betraktar varans totalitet, så är de priser till vilka den säljes av industrikapitalistklassen mindre än dess värde. Så i ovanstående fall: 900 (kostnader) + 18% på 900 eller 900 + 162 = 1.062. När köpmannen säljer varan som kostat honom 100 för 118 kr., lägger han visserligen på 18%, men då varan som han köpt för 100 är värde 118, säljer kan därför inte över värdet. Vi kommer att behålla termen produktionspris i dess ovan utvecklade mera preciserade betydelse. Det är då klart, att industrikapitalistens profit är lika med överskottet av varans produktionspris över dess kostnadspris och att till skillnad från denna industriprofit den kommersiella profiten är lika med försäljningsprisets överskott över varans produktionspris, som är dess inköpspris för köpmannen. Men att varans verkliga pris är = dess produktionspris + den merkantila (kommersiella) profiten. Liksom industrikapitalet bara realiserar profit som finns såsom mervärde i varans värde, så gör också handelskapitalet detta, eftersom hela mervärdet eller profiten ännu inte har realiserats i det av industrikapitalet begärda priset för varan.[39*] Köpmannens försäljningspris är alltså större än inköpspriset därför att detta är lägre än totalvärdet, inte därför att försäljningspriset är högre.
Köpmanskapitalet ingår alltså i mervärdets utjämning till genomsnittsprofit, ehuru inte i produktionen av detta mervärde. Därför innehåller den allmänna profiten redan det avdrag från mervärdet som tillkommer köpmanskapitalet, alltså ett avdrag från industrikapitalets profit.
Av detta följer:
1) Ju större köpmanskapitalet är i förhållande till industrikapitalet, desto mindre är den industriella profitens kvot och omvänt.
2) Det visade sig i förra avdelningen, att profitkvoten alltid uttrycker en mindre kvot än den verkliga mervärdekvoten, d.v.s. alltid uttrycker arbetets exploateringsgrad för låg. T.ex. i ovanstående fall 720 c + 180 v + 180 m, en mervärdekvot på 100% som en profitkvot på bara 20%. Detta förhållande avviker ännu mer, då nu genomsnittskvoten förefaller ännu mindre, när den andel som tillfaller köpmanskapitalet inräknas, här som 18% i stället för 20%. Genomsnittskvoten av profiten för den direkt exploaterande kapitalisten uttrycker alltså profitkvoten mindre än den verkligen är.
Förutsättes alla andra omständigheter lika, kommer köpmanskapitalets relativa omfång (varvid emellertid småhandlarens mellanform bildar ett undantag) att stå i omvänt förhållande till hastigheten i dess omslag, alltså i omvänt förhållande till reproduktionsprocessens kapacitet överhuvud taget. I den vetenskapliga analysen framträder den allmänna profitkvotens bildande som något från industrikapitalen och deras konkurrens utgående, som först senare justeras, kompletteras och modifieras genom köpmanskapitalets mellankomst. Historiskt förhåller det sig alldeles tvärtom. Det är det kommersiella kapitalet som först bestämmer varornas priser mer eller mindre genom deras värden, och det är inom cirkulationssfären, som förmedlar reproduktionsprocessen, en allmän profitkvot först utbildas. Den kommersiella profiten bestämmer ursprungligen den industriella profiten. Först då det kapitalistiska produktionssättet trängt igenom och producenten själv blivit köpman, reduceras den merkantila profiten till den andel av totalmervärdet, som tillkommer handelskapitalet såsom en likvärdig del av det i den samhälleliga reproduktionsprocessen sysselsatta totalkapitalet.
I den kompletterande utjämning av profiterna som sker genom köpmanskapitalets mellankomst visar det sig, att varans värde inte innehåller något tillskottselement för det penningkapital som köpmannen satsat. Att det tillägg till priset, varigenom köpmannen gör sin profit, är lika med den värdedel av varan, som det produktiva kapitalet inte inräknat i varans produktionspris utan lämnat bort. Med detta penningkapital förhåller det sig nämligen som med industrikapitalistens fasta kapital, såvida det inte är förbrukat och dess värde därför inte utgör ett element i varans värde. I sitt inköpspris ersätter det nämligen varukapitalets produktionspris = G i pengar. Dess försäljningspris är, som tidigare påvisats, = G - ΔG. Detta ΔG uttrycker det genom den allmänna profitkvoten bestämda tillskottet i varupriset. Då varan säljes, flyter utom ΔG också det ursprungliga penningkapital som köpmannen satsat för inköp av varor tillbaka till honom. Här framträder det åter, att hans penningkapital inte är något annat än industrikapitalistens varukapital förvandlat till penningkapital. Denna förvandling kan lika litet beröra penningkapitalets värdestorlek som om varukapitalet hade sålts direkt till den siste konsumenten i stället för till köpmannen. faktiskt föregripes bara betalningen genom köpmannen. Dock är detta riktigt bara om det som hittills antages, att köpmannen inte har några omkostnader eller att han förutom penningkapitalet, som han måste satsa för att köpa varan från producenten, inte har något annat cirkulerande eller fast kapital att investera i varumetamorfosen, köpandet och säljandets process. Detta är dock inte fallet, som vi sett i analysen av cirkulationskostnaderna (bok II, kap. 6). Och dessa cirkulationskostnader framträder dels som kostnader, som köpmannen hämtar tillbaka från andra som medverkar i cirkulationsprocessen, dels som kostnader vilka framgår direkt ur hans specifika typ av affärer.
Av vilka slag dessa cirkulationskostnader än må vara, antingen de framgår ur affärernas typ, alltså hör till köpmannens specifika cirkulationskostnader eller representerar poster som härrör sig till produktionsprocesser som tillkommer inom cirkulationsprocessen, som spedition, transport, lagring etc., förutsätter de att köpmannen utom det i varuköp investerade penningkapitalet alltid har ett tillskottskapital, som satsas till inköp och betalning för dessa cirkulationsmedel. Består detta kostnadselement av cirkulerande kapital ingår det helt som tillskottselement i varornas försäljningspris, och om det består av fast kapital ingår det i mån av förslitning; men som ett element vilket bildar ett enbart nominellt värde, och detta t.o.m. om det inte bildar något verkligt värdetilläggs till varan, som de cirkulationskostnader som hänför sig till själva handeln. Men antingen det är cirkulerande eller fast kapital ingår hela detta tillskottskapital i bildandet av den allmänna profitkvoten.
Cirkulationskostnaderna för själva handeln (alltså med uteslutande av kostnaderna för spedition, lagring, transport etc.) upplöser sig i kostnader som är nödvändiga för att realisera varans värde; förmedla dess utbyte genom att förvandla den antingen från vara till pengar eller från pengar till vara. Därvid bortses helt och hållet från eventuella produktionsprocesser som fortgår under cirkulationsakten. Handeln kan existera helt oberoende i förhållande till dessa. I själva verket kan den verkliga transportindustrin och speditionen vara och är från handeln helt skilda industrigrenar. De varor, som ska köpas och säljas, kan också lagras i lagerlokaler och andra liknande utrymmen, och de kostnader som detta ger upphov till för köpmannen räknas på tredje person, i den mån han ska förskottera dem. Allt detta förekommer i den egentliga grosshandeln, där köpmanskapitalet framträder renast och minst beblandat med andra funktioner. Åkare, järnvägsdirektörer, skeppsredare är inga "köpmän". De kostnader vi behandlar i detta sammanhang är kostnaderna för att köpa och sälja. Redan tidigare har det anmärkts, att de kan upplösas i kalkylering, bokföring, marknadsföring, korrespondens etc. Det konstanta kapital som behövs består av kontor, papper, porto etc. De andra kostnaderna upplöses i variabelt kapital, som satsas för användning av merkantila lönarbetare (speditionsutgifter, transportkostnader, förskotterande av tullar etc. kan t.ex. betraktas så att köpmannen förskotterar dem vid inköp av varorna och att de därför ingår i hans inköpspris).
Samtliga dessa kostnader görs inte i produktionen av varornas bruksvärde utan i realiseringen av deras värde; de är rena cirkulationskostnader. De ingår inte i den omedelbara produktionsprocessen utan i cirkulationsprocessen, därmed i reproduktionens totalprocess.
Den enda del av dessa kostnader som intresserar oss här är den som utlagts i variabelt kapital. (Dessutom ska undersökas: För det första hur lagen att bara nödvändigt arbete ingår i varans värde gör sig gällande i cirkulationsprocessen. För det andra hur köpmanskapitalet fungerar i samhällets verkliga totalreproduktionsprocess.)
Dessa kostnader har sin rot i produktens ekonomiska form som vara.
Om den arbetstid som industrikapitalisterna själva förlorar för att sälja sina varor direkt till varandra - alltså objektivt talat varornas omloppstid - inte tillsätter dessa varor något värde, så kan denna arbetstid givetvis inte få en annan karaktär genom att den faller på köpmannen i stället för på industrikapitalisten. Förvandlingen av vara (produkt) till pengar och av pengar till vara (produktionsmedel) är en nödvändig funktion av industrikapitalet och därmed en nödvändig operation för kapitalisten, som i verkligheten bara är det personifierade, med eget medvetande och egen vilja begåvade kapitalet. Men dessa funktioner kan varken skapa värde eller mervärde. Köpmannen ersätter bara industrikapitalisten när han fullbordar dessa operationer eller förmedlar kapitalets funktioner vidare i cirkulationssfären, sedan den produktive kapitalisten upphört att göra detta. Arbetstiden, som dessa operationer kostar, användes på nödvändiga operationer i kapitalets reproduktionsprocess men tillsätter inget värde. Om köpmannen inte skötte dessa operationer (alltså inte heller använde den arbetstid som de kräver) så skulle hans kapital inte användas som cirkulationsförmedlare för industrikapitalet; han skulle inte föra industrikapitalistens avbrutna funktion vidare och skulle inte heller som kapitalist ta del i profitmängden, som utvinnes av kapitalistklassen efter andel investerat kapital. För att ha andel i mervärdemängden, för att värdeöka sin investering som kapital, behöver därför köpmannen inte använda några lönearbetare. Om hans affär och hans kapital är litet, kan han själv vara den enda arbetaren. Det han betalas med är den del av profiten, som han får ur differensen mellan varornas inköpspris och det verkliga produktionspriset.
Å andra sidan kan profiten genomgående vara t.o.m. mindre än arbetslönen för en av de bättre betalda, skickliga lönearbetarna, när det kapital som köpmannen investerar är litet. I själva verket fungerar vid sidan av honom direkt kommersiella agenter för den produktive kapitalisten, uppköpare, försäljare, resande som får samma eller större inkomst antingen i form av arbetslön eller i form av anvisning på profiten (provision, tantiem) som görs på varje försäljning. I första fallet inkasserar köpmannen den merkantila profiten som självständig kapitalist; i det andra fallet utbetalas en del av profiten till försäljaren, industrikapitalistens lönearbetare, antingen i form av arbetslön eller i form av en proportionell andel i industrikapitalistens profit, vars direkta förmedlare han är, och hans principal stoppar i detta fall på sig så väl den industriella som den kommersiella profiten. Men i alla dessa fall, även om för cirkulationsförmedlaren själv hans inkomst må framstå som en arbetslön, som betalning för det arbete han utfört, härrör hans inkomst enbart ur den merkantila profiten, och detta även där den inte framträder så, där omfånget av hans profit bara är lika med arbetslönen för en bättre betald arbetare. Detta följer av att hans arbete inte är värdeskapande arbete.
Att cirkulationsoperationen förlänges innebär för industrikapitalisten 1) personlig tidsförlust, såvida han därigenom hindras från att sköta sin funktion att dirigerar produktionsprocessen; 2) förlängt uppehåll för hans produkt i penning- eller varuform i cirkulationsprocessen, alltså i en process där den inte ökar i värde och där den direkta produktionsprocessen avbrytes. För att den inte ska avbrytas, måste antingen produktionen inskränkas eller tillskottskapital satsas så att produktionsprocessen kan fortsätta i samma skala. Resultatet blir i varje fall att det antingen görs mindre profit med det hittills investerade kapitalet eller att tillskottspenningkapital blir nödvändigt för att göra samma profit som tidigare. Allt detta förändras inte om köpmannen tar industrikapitalistens plats. I stället för att denne använde mer tid i cirkulationsprocessen använder nu köpmannen sin tid; i stället för att denne satsar kapital för cirkulationen satsar köpmannen sitt. Eller, vilket kommer på ett ut: i stället för att en större del av industrikapitalet ständigt rör sig i cirkulationsprocessen är nu köpmannens kapital helt och hållet bundet till denna, och i stället för att industrikapitalisten gör en mindre profit måste han nu helt avstå en del av sin profit till köpmannen. Begränsar sig köpmanskapitalet till de områden inom vilka det är nödvändigt, är skillnaden bara den, att genom denna delning av kapitalets funktion mindre tid användes för själva cirkulationsprocessen, mindre tillskottskapital därför satsas, och förlusten i totalprofit som visar sig i form av merkantil profit blir mindre än den annars vore. Om exemplet här ovan 720 c + 180 v + 180 m ger industrikapitalisten vid sidan om ett köpmanskapital på 100 en profit av 162 eller 18%, alltså förorsakar ett avdrag om 18, så skulle det behövliga tillskottskapitalet utan detta självständiggjorde köpmanskapital kanske vara 200, och vi hade då som industrikapitalistens totalinvestering 1.100 i stället för 900, alltså på ett mervärde om 180 en profitkvot om bara 164/11%.
Om nu industrikapitalisten, som agerar som sin egen köpman, utom det tillskottskapital varmed han köper ny vara innan hans i cirkulationen befintliga produkt har återförvandlats till pengar dessutom satsat ytterligare kapital (kostnader för kontor och lön för kommersiella arbetare) för att realisera sitt varukapitals värde, alltså för cirkulationsprocessen, så bildar detta visserligen tillskottskapital men inget mervärde. Det måste ersättas ur varornas värde, eftersom en värdedel av dessa varor omsättes på nytt i dessa cirkulationskostnader, men härigenom bildas inget ytterligare mervärde. När det gäller samhällets totalkapital betyder det faktiskt att en del av detta behövs för sekundära operationer, som inte ingår i värdeförmeringsprocessen, och att denna del av det samhälleliga kapitalet ständigt reproduceras för dessa syften. För den enskilde kapitalisten och för hela kapitalistklassen minskas därigenom profitkvoten. Detta blir effekten av varje investering av tillskottskapital, som behövs för att sätta en oförändrad mängd variabelt kapital i rörelse.
Såvida dessa med själva cirkulationssfären förbundna tillskottskostnader överflyttas från industrikapitalisten till köpmannen, försiggår denna minskning av profitkvoten i mindre grad och på annan väg. Nu ställer sig saken så, att köpmannen tillskjuter mer kapital än han behövde göra om dessa kostnader inte existerade, och att profiten på detta tillskottskapital höjer summan på den merkantila profiten, köpmanskapitalet alltså i större volym ingår i utjämningen av genomsnittsprofitkvoten tillsammans med industrikapitalet, alltså att genomsnittsprofiten faller. Om i vårt exempel härovan utom de 100 köpmanskapital ytterligare 50 tillskottskapital satsas för de ifrågavarande kostnaderna, så fördelar sig totalmervärdet om 180 nu på ett produktivt kapital om 900 plus ett köpmanskapital om 150, tillsammans = 1.050. Genomsnittsprofitkvoten sjunker alltså till 171/7%. Industrikapitalisten försäljer varorna till köpmannen för 900 + 1542/7 = 1.0542/7, och köpmannen säljer dem för 1.130 (1.080 + 50 för kostnader, som han åter måste ersätta). I övrigt måste man anta, att med uppdelningen mellan köpmanna- och industrikapital förbindes en centralisation av handelskostnaderna och att dessa därmed minskar.
Frågan blir nu: hur förhåller det sig med de kommersiella lönarbetarna, som köpmannakapitalisten, här varuhandlaren, sysselsätter?
Från en sida sett är en sådan kommersiell arbetare lönarbetare som varje annan. För det första så tillvida som arbetet köpes av köpmannens variabla kapital, inte av de som reveny utgivna pengarna, och därför också köpes i syfte att öka det däri investerade kapitalet, inte för privat betjäning. För det andra så tillvida som värdet av hans arbetskraft och därmed värdet av hans arbetslön bestämmes som för andra lönarbetare genom produktions- och reproduktionskostnaderna för hans specifika arbetskraft, inte genom produkten av hans arbete.
Men mellan honom och de direkt av industrikapitalet sysselsatta arbetarna måste det finnas samma skillnad, som föreligger mellan industrikapitalet och handelskapitalet och därmed mellan industrikapitalisten och köpmannen. Då köpmannen som ren cirkulationsförmedlare varken producerar värde eller mervärde (ty det tillskottsvärde som han tillsätter varorna genom sina omkostnader, består av tidigare existerande värde, även om den frågan då blir påträngande, hur får han och hur bevarar han detta värde av sitt konstanta kapital?) så kan inte heller de av honom i samma förmedlande funktioner sysselsatta merkantila arbetarna på något sätt skapa omedelbart mervärde för honom. Här som ifråga om de produktiva arbetarna förutsätter vi, att arbetslönen är bestämd genom arbetskraftens värde, att köpmannen alltså inte berikar sig genom avdrag på lönen, så att han inte i sin kostnadsberäkning sätter upp en summa för arbete som han bara delvis betalar ut. Med andra ord, att han inte berikar sig genom att lura sin personal.
När det gäller de merkantila arbetarna är det inte alls svårt att förklara hur de producerar profit direkt för sin arbetsköpare, fastän de inte producerar direkt mervärde (varav profiten bara är en förvandlad form). Denna fråga har faktiskt redan lösts genom den allmänna analysen av den merkantila profiten. Industrikapitalet gör profit genom att det säljer i varorna inneboende, försakligat arbete som det inte betalt med någon ekvivalent. Det merkantila kapitalet gör profit genom att det inte betalar det produktiva kapitalet hela det obetalda arbete som finns i varan (i varan, om det i dess produktion utlagda kapitalet fungerar som alikvot del av det totala industriella kapitalet) medan det vid varornas försäljning låter betala åt sig denna alltjämt i varorna befintliga och tidigare obetalda del. Köpmanskapitalets förhållande till mervärdet är ett annat än industrikapitalets. Det senare producerar mervärdet genom att direkt tillägna sig obetalt främmande arbete. Det förstnämnda tillägnar sig en del av detta mervärde genom att det låter överföra denna del till sig från industrikapitalet.
Handelskapitalet agerar som kapital i reproduktionsprocessen endast genom sin funktion vid realiserandet av värdena och drar därmed som fungerande kapital sin del av det mervärde som totalkapitalet utvunnit. Mängden av dess profit beror för den enskilde köpmannen på den mängd kapital han kan använda i denna process. Denna kapitalmängd blir större, så att han har mer att använda för köp och försäljning, ju större det obetalda arbetet är för hans personal. Själva den funktion, som gör hans pengar till kapital låter köpmannakapitalisten till stor del sina arbetare utföra. Även om personalens obetalda arbetet inte skapar mervärde, ger det honom en möjlighet att tillägna sig mervärde och resultatet blir detsamma som för andra kapital; det är en källa till profit. Handeln skulle annars inte kunna drivas i stor skala, aldrig på kapitalistiskt sätt.
Liksom arbetarens obetalda arbete direkt skapar mervärde åt det produktiva kapitalet, skapar den kommersiella lönarbetarens obetalda arbete en andel i detta mervärde åt handelskapitalet.
Svårigheten är denna: Om köpmannens arbetstid och arbete inte skapar värde, fastän det ger honom andel i redan frambringat mervärde, hur förhåller det sig då med det variabla kapital, som han satsar för inköp av kommersiell arbetskraft? Är detta variabla kapital som kostnadsutlägg att räkna till det investerade köpmanskapitalet? Om inte, tycks detta motsäga lagen om profitkvotens utjämning. Vilken kapitalist skulle investera 150 om han bara kunde räkna 100 som investerat kapital? Men i så fall synes det motsäga handelskapitalets väsen, då denna sorts kapital inte som industrikapitalet sätter främmande arbete i rörelse utan fungerar som kapital genom att det själv arbetar, d.v.s. fullbordar funktionerna köp och försäljning och bara just därför och därigenom överför en del av det mervärde, som industrikapitalet utvunnit, på sig.
(Följande punkter måste alltså undersökas: köpmannens variabla kapital; lagen för det nödvändiga arbetet i cirkulationen; hur köpmanskapitalet uppehåller sitt konstanta kapitals värde; köpmanskapitalets roll i den totala reproduktionsprocessen; slutligen fördubblingen i varu- och penningkapital å ena sidan och i varuhandels- och penninghandelskapital å andra sidan.)
Om varje köpman bara hade så mycket kapital som han genom sitt eget arbete kunde få att slå om, så skulle det leda till en ständig uppsplittring av köpmanskapitalet. Denna uppsplittring skulle växa i samma mån som det produktiva kapitalet under det kapitalistiska produktionssättets utveckling producerar i allt större skala och opererar med större mängder. Alltså ett stigande missförhållande i båda dessa avseenden. I samma mån som kapitalet centraliserades i produktionssfären skulle det decentraliseras i cirkulationssfären. Industrikapitalistens rena affärsverksamhet och därmed hans kommersiella utgifter skulle därigenom utvidgas i det oändliga, genom att han hade att göra med 1.000 köpmän i stället för 100. Därmed gick en stor del av fördelen med ett självständigt köpmanskapital förlorad; utom de rent kommersiella kostnaderna växte även de andra cirkulationskostnaderna, sortering, spedition etc. Detta vad industrikapitalet beträffar. Låt oss nu betrakta köpmanskapitalet. För det första de rent kommersiella arbetena. Det kostar inte mer tid att räkna med stora än med små tal. Det kostar 10 gånger så mycket tid att göra 10 inköp för 100 £ som att göra ett inköp för 1.000 £. Det kostar 10 gånger så mycket korrespondens, papper, brevporto att korrespondera med 10 små köpmän som med en stor. Den klart avgränsade arbetsdelningen i den kommersiella verkstaden, där den ene för böcker, den andre sköter kassan, en tredje korresponderar, en köper in, en annan säljer, en tredje är resande etc. inbesparar väldiga mängder arbetstid, så att det antal handelsarbetare, som användes i grosshandeln inte alls står i någon proportion till affärens relativa storlek. Detta är fallet, därför att i handeln långt mer än i industrin samma funktion kostar lika mycket arbetstid antingen de förrättas i stor eller liten skala. Därför visar sig också koncentrationen i handeln historiskt tidigare än i industrin. Vidare har vi utgifterna i konstant kapital. 100 små kontor kostar oerhört mycket mer än ett stort, 100 små varulager mer än ett stort o.s.v. Transportkostnaderna, som åtminstone ingår i handeln som kostnader att förskottera, växer med splittringen.
Industrikapitalisten skulle få ge ut mer arbete och cirkulationskostnader i den kommersiella delen av sitt företag. Samma köpmanskapital skulle, om det fördelas på många små köpmän, på grund av denna splittring kräva många fler arbetare för att förmedla sina funktioner, och det skulle dessutom krävas större köpmanskapital för att få samma varukapital att slå om.
Kallar vi det totala, direkt vid köp och försäljning av varor investerade köpmanskapitalet B och det motsvarande variabla kapitalet, som utlagts till betalning av kommersiella hjälparbetare, b, så är B + b mindre än det totala köpmanskapitalet måste vara, om varje köpman skulle reda sig utan biträden, om alltså inte en del investerats i b. Men vi är ännu inte färdiga med svårigheten.
Varornas försäljningspris måste räcka 1) för att betala genomsnittsprofiten på B + b. Detta förklaras redan genom att B + b är en reduktion av det ursprungliga B, representerar ett mindre köpmanskapital än det som skulle vara nödvändigt utan b. Men detta försäljningspris måste 2) räcka till för att utom den nu i tillskott framträdande profiten på b också ersätta den utbetalade arbetslönen, köpmannens variabla kapital = b själv. Detta senare utgör svårigheten. Bildar b en ny beståndsdel av priset eller är det bara en del av den profit som gjorts med B + b, som när det gäller de merkantila arbetarna framträder som arbetslön och när det gäller köpmannen själv helt enkelt ersätter hans variabla kapital? I det senare fallet vore den profit som köpmannen gjort på sitt investerade kapital B + b bara lika med den profit, som enligt den allmänna kvoten tillfaller B, plus b som han betalar i form av arbetslön men som inte avkastar någon profit.
Vad det kommer an på är i själva verket att finna gränserna för b (i matematisk mening). Först vill vi noggrant fastställa svårigheten. Låt oss kalla det direkt i köp och försäljning investerade kapitalet B, det konstanta kapitalet som förbrukas i denna funktion (de faktiska handelsomkostnaderna) K, och det variabla kapitalet som köpmannen satsar, b.
Att ersätta B erbjuder inte någon svårighet. Det är för köpmannen bara det realiserade inköpspriset eller för fabrikanten produktionspriset. Köpmannen betalar detta pris och får vid sin försäljning B tillbaka som del av försäljningspriset; utom detta B profiten på B som tidigare har förklarats. Kostar varan exempelvis 100 £ och profiten är 10%, så säljes varan för 110. Redan förut kostade varan 100; köpmanskapitalet på 100 tillsätter endast 10.
Tar vi sedan K, så är detta allra högst av samma storlek men i verkligheten mindre än den del av det konstanta kapitalet som producenten skulle förbruka i försäljning och inköp; men som då skulle bilda en tillsats till det konstanta kapital som han behöver direkt till produktionen. Inte desto mindre måste denna del alltid ersättas ur varans pris, eller med andra ord, en motsvarande del av varan måste ständigt ges ut i denna form. Betraktat utifrån samhällets totalkapital måste den ständigt reproduceras i denna form. Denna del av det investerade konstanta kapitalet skulle, liksom hela mängden av detsamma, som är placerad direkt i produktionen, verka begränsande på profitkvoten. Såvida industrikapitalisten överlåter den kommersiella delen av sitt företag åt köpmannen, behöver han inte förskottera denna kapitaldel. Köpmannen förskottera den i hans ställe. På ett sätt är detta bara nominellt; köpmannen varken producerar eller reproducerar det konstanta kapital som han förbrukar (de faktiska handelskostnaderna). Dess produktion framstår alltså som en särskild affär eller åtminstone som en del av vissa industrikapitalisters verksamhet. Dessa spelar sålunda samma roll som leverantörer av konstant kapital åt dem som producerar existensmedel. Köpmannen får alltså för det första sitt konstanta kapital ersatt och för det andra profit på detta. Härigenom minskar alltså industrikapitalistens profit. Men på grund av den koncentration och de besparingar som är förbundna med arbetsfördelningen blir denna minskning mindre än om han själv hade satsat detta kapital. Minskningen av profitkvoten blir mindre, eftersom det investerade kapitalet är mindre.
Hittills består alltså försäljningspriset av B + K + profiten på B + K. Efter det som hittills sagts erbjuder denna del av försäljningspriset ingen svårighet. Men nu tillkommer b med det av köpmannen investerade variabla kapitalet.
Försäljningspriset blir därigenom B + K + b + profiten på B + K + profiten på b.
B ersätter bara inköpspriset men tillfogar inte detta pris någon del utom profiten på B. K tillfogar inte bara profiten på K utan K själv; men K + profiten på K, den i form av konstant kapital investerade delen av cirkulationskostnaderna + den motsvarande genomsnittsprofiten, skulle vara större i industrikapitalistens hand än den är i köpmannakapitalistens. Minskningen av genomsnittsprofiten framträder i den formen, att efter avdrag av B + K från det investerade industrikapitalet den fulla genomsnittsprofiten beräknas, men avdraget B + K från genomsnittsprofiten betalas till köpmannen, så att detta avdrag framstår som profit på ett särskilt kapital, köpmanskapitalet.
Men med b + profiten på b eller i det givna fallet, då profitkvoten antages vara 10%, med b + 1/10 b, förhåller det sig annorlunda, och här ligger den verkliga svårigheten.
Vad köpmannen köper med b är enligt förutsättningen enbart kommersiellt arbete, alltså arbete som är nödvändigt för att förmedla kapitalcirkulationens funktioner, W-G och G-W. Men kommersiellt arbete är sådant arbete som överhuvud taget är nödvändigt för att ett kapital ska kunna fungera som köpmanskapital, för att det ska kunna förmedla förvandlingen av vara till pengar och av pengar till vara. Det är arbete som realiserar men inte skapar värden. Och bara såvida ett kapital förrättar dessa funktioner - alltså en kapitalist förrättar dessa operationer, detta arbete med sitt kapital - fungerar kapitalet som köpmanskapital och tar del i regleringen av den allmänna profitkvoten, d.v.s. drar sin dividend ur totalprofiten. Men (b + profiten på b) tycks innehålla i första hand betalning för arbete (ty det gör ingen skillnad om industrikapitalisten betalar köpmannens eget arbete eller arbete som utförts av hans anställda) och i andra hand profit på denna betalning av arbete som köpmannen själv skulle ha utfört. Köpmanskapitalet får för det första återbetalning av b och för det andra profit på det. Förklaringen är att köpmanskapitalet för det första låter sig betalas för det arbete vari det fungerar som köpmanskapital, och för det andra låter sig betalas profit emedan det fungerar som kapital, d.v.s. förrättar det arbete för vilket profit betalas åt detta som fungerande kapital. Denna fråga måste därför lösas.
Låt oss sätta B = 100, b = 10 och profitkvoten = 10%. Vi sätter K = 0 för att inte i onödan få denna del av inköpspriset, som inte hör hit och som redan har behandlats, med i beräkningen. Då skulle försäljningspriset vara = B + p + b + p (=B + Bp' + b + bp', där p' är profitkvoten) = 100 + 10 + 10 + 1 = 121.
Men om köpmannen inte investerar b i arbetslöner - då b bara kan betalas ut för kommersiellt arbete, alltså för arbete som är nödvändigt för att realisera värdet av det varukapital som industrikapitalet för ut på marknaden - så skulle saken förhålla sig på följande sätt: för att köpa eller sälja för B = 100 ger köpmannen ut sin tid, och här vill vi anta att detta är den enda tid han förfogar över. Det kommersiella arbete, som representeras av b, eller 10, förutsätter, om det skulle betalas med profit i stället för arbetslön, att ett andra köpmanskapital existerar, som är = 100, då detta efter 10% är = b = 10. Detta andra B = 100 skulle inte ingå som tillskott i varans pris men väl de 10%. Därför blev det två operationer å 100 = 200, att köpa varor för 200 + 20 = 220.
Absolut taget är köpmanskapitalet ingenting annat än en självständiggjord form av en del av det i cirkulationsprocessen fungerande industrikapitalet, därför måste alla frågor som hänför sig till detsamma lösas genom att man närmast uppställer problemet i den form, där de för köpmanskapitalet speciella fenomenen ännu inte framträder självständigt utan i direkt sammanhang med industrikapitalet som en gren av detta. Det merkantila kapitalet fungerar permanent som kontor i cirkulationsprocessen till skillnad från industrins kontorsfunktion. Här ska alltså det b, som det nu närmast gäller, undersökas med utgångspunkt från industrikapitalistens kontor.
Från början är detta kontor alltid försvinnande litet jämfört med industriarbetsplatsen. Annars är det givet, att i den mån produktionsskalan utvidgas ökar de kommersiella operationerna, som ständigt måste utföras för att få industrikapitalet att cirkulera. Både för att sälja produkten som finns i form av varukapital, och för att förvandla de inkommande pengarna till produktionsmedel igen och föra räkenskap över det hela. Prisberäkning, bokföring, kassaföring, korrespondens hör alltsammans hit. Ju mer utvecklad produktionsskala, desto större även om ingalunda proportionellt, är industrikapitalets handelsoperationer, alltså även arbetet och de övriga cirkulationskostnaderna för att realisera värdet och mervärdet. Det blir därför nödvändigt att använda kommersiella lönarbetare, som bildar det egentliga kontoret. Utlägget för dessa, fastän det göras i form av arbetslön, skiljer sig från det variabla kapital som är utlagt vid inköp av produktivt arbete. Det ökar industrikapitalistens utlägg, mängden kapital att investera, utan att direkt öka mervärde. Ty det är ett utlägg, betalt för arbete som användes enbart för att realisera redan skapade värden. Liksom varje annat utlägg av detta slag minskar också detta profitens kvot, emedan det investerade kapitalet växer men inte mervärdet. Om mervärdet m är konstant men det investerade kapitalet C växer till C + ΔC, så inträder i stället för profitkvoten - den mindre profitkvoten m'/(C + ΔC). Industrikapitalisten försöker alltså att begränsa dessa cirkulationskostnader alldeles som sina utlägg för konstant kapital till deras minimum. Alltså förhåller sig inte industrikapitalet på samma sätt till sina kommersiella som till sina produktiva lönarbetare. Ju mer produktiva arbetare som användas vid i övrigt lika förhållanden, desto mäktigare produktion, desto större mervärde eller profit. Men tvärtom däremot. Ju större produktionens skala och ju större värde och därmed mervärde att realisera, ju större alltså det producerade varukapitalet, desto mer växer byråkostnaderna, absolut även om inte relativt, och ger anledning till en slags arbetsdelning. Att profiten är en förutsättning för dessa utgifter visar sig bl.a. däri, att när den kommersiella lönen växer en del av densamma ofta betalas genom procentandel i profiten. Det ligger i sakens natur, att ett arbete som enbart består i förmedlande operationer, som är förbundna dels med beräkning av värden, dels med deras realiserande, och dels med återförvandling av den realiserade penningen till produktionsmedel, vars omfattning alltså är avhängigt storleken av de producerade värdena som ska realiseras, att ett sådant arbete inte verkar som orsak, som det direkt produktiva arbetet gör, utan som en följd av storleken respektive mängden av dessa värden. Likadant förhåller det sig med de andra cirkulationskostnaderna. För att kunna mäta mycket, kunna väga, förpacka, transportera, måste mycket finnas där; mängden packnings- och transportarbete är avhängigt varumängden som är objekt för verksamheten, inte tvärtom.
Den kommersiella arbetaren producerar inte direkt mervärde. Men priset på hans arbete bestämmes genom värdet på hans arbetskraft, alltså dess produktionskostnader, medan utövandet av denna arbetskrafts verksamhet som anspänning, kraftyttring och nötning liksom ifråga om varje annan lönarbetare inte alls är begränsat genom värdet av hans arbetskraft. Hans lön står därför inte i något nödvändigt förhållande till den profitmängd, som han hjälper kapitalisten att realisera. Vad han kostar kapitalisten och vad han inbringar honom är olika storheter. Han inbringar honom något, inte genom att direkt skapa mervärde utan genom att hjälpa till att minska kostnaderna för att realisera mervärdet, såvida han utför arbete som till en del är obetalt. Den egentliga kommersiella arbetaren tillhör den bättre betalda klassen av lönarbetare, vars arbete är kvalificerat och står över genomsnittsarbetet. Men under det kapitalistiska produktionssättets utveckling har lönen en tendens att falla t.o.m. i förhållande till genomsnittsarbetet. I första hand genom arbetsdelning inom kontoret. Man behöver bara producera en ensidigt utvecklad arbetsduglighet och kostnaderna för denna produktion betalas inte av kapitalisten, utan arbetarens skicklighet utvecklas genom själva funktionen, och detta desto snabbare ju ensidigare arbetet blir med arbetsdelningen. För det andra emedan förutbildningen, handels- och språkkunskaper o.s.v. reproduceras allt raskare, lättare, allmännare och billigare ju mer det kapitalistiska produktionssättet inriktar undervisningsmetoderna o.s.v. på det praktiska. När folkbildningen blir allmän tillätes en rekrytering av denna kategori ur klasser som tidigare var uteslutna därifrån och var vana vid sämre villkor. Detta ökar tillströmningen och därmed konkurrensen. Under den kapitalistiska produktionens fortskridande minskar därmed med några undantag värdet av dessa människors arbetskraft; deras lön sjunker medan deras arbetsduglighet tilltar. Kapitalisten ökar antalet av dessa arbetare, om mera värde och profit finns att realisera. Tillväxten av detta arbete är alltid verkan av, aldrig orsak till att mervärdet ökar.[39a*]
Det försiggår alltså en fördubbling. Å ena sidan är funktionerna varukapital och penningkapital (därmed i vidare mening kommersiellt kapital) allmänna formbestämningar av det industriella kapitalet. Å andra sidan är särskilda kapital, alltså även särskilda grupper av kapitalister, verksamma uteslutande i dessa funktioner, och dessa blir då särskilda områden för kapitalökningen. Endast för det merkantila kapitalet förekommer självständiga kommersiella funktioner och cirkulationskostnader. Den sida av industrikapitalet som är inriktad på cirkulationen existerar inte bara i sin ständiga tillvaro som varukapital och penningkapital utan även i kontoret vid sidan om verkstaden. Men för det merkantila kapitalet blir kontoret självständigt. Kontoret utgör dess enda verkstad. Den del av kapitalet, som användes i form av cirkulationskostnader, blir större hos storköpmannen än hos industrikapitalisten därför att utanför den egna affärskontoret, som hör till varje industriell verkstad, är den del av kapitalet, som hela klassen industrikapitalister använder på detta sätt, koncentrerad i händerna på enskilda köpmän. Liksom de ombesörjer att cirkulationsfunktionerna fortsätter, ombesörjer de också de cirkulationskostnader som härrör ur dessa funktioner.
För industrikapitalet framstår och är cirkulationskostnaderna omkostnader. För köpmannen framstår de som källan till hans profit, som - den allmänna profitkvoten förutsatt - står i proportion till deras storlek. De utlägg som görs för dessa cirkulationskostnader är därför för det merkantila kapitalet en produktiv placering. Alltså är även det kommersiella arbete, som det köper, omedelbart produktivt för detsamma.
Industrikapitalets omslag är en enhet av dess produktions- och cirkulationstid och omfattar därmed hela produktionsprocessen. Köpmanskapitalets omslag är däremot, då det i verkligheten endast är varukapitalets rörelse som har blivit självständig, bara den första fasen av varans metamorfos, W-G, som en återflytande rörelse av ett särskilt kapital; G-W, W-G i kommersiell mening som köpmanskapitalets omslag. Köpmannen köper, förvandlar sina pengar till vara, säljer sedan och förvandlar samma vara åter till pengar, o.s.v. i ständig upprepning. Inom cirkulationen visar sig industrikapitalets metamorfos alltid som W1-G-W2; de pengar som realiserats genom försäljningen av W1 begagnas för att köpa W2, nya produktionsmedel. Detta är det verkliga utbytet av W1 och W2, och samma pengar växlar sålunda ägare två gånger. Dess rörelse förmedlar utbytet av två olikartade varor W1 och W2. Men i fråga om köpmannen, i G-W-G', växlar tvärtom samma vara ägare två gånger. Denna vara förmedlar bara penningarnas återflöde till honom.
Om köpmanskapitalet t.ex. är 100 £ och köpmannen köper vara för dessa 100 £ och säljer denna vara för 110 £, så har detta hans kapital på 100 gjort ett omslag, och antalet omslag per år hänger på hur ofta denna rörelse upprepas under året.
Här bortser vi alldeles från de kostnader, som kan finnas i differensen mellan inköpspris och försäljningspris, då dessa kostnader ingenting ändrar i den form vi nu analyserar.
Antalet omslag för ett givet köpmanskapital är alltså helt analogt med penningens upprepade omlopp som rent cirkulationsmedel. Liksom samma thaler, om den gör tio omlopp, köper 10 gånger sitt värde i varor, så köper köpmannens penningkapital om 100, om det t.ex. gör 10 omslag, 10 gånger sitt värde i varor eller realiserar ett totalt varukapital om 10-dubbla värdet = 1.000. Men skillnaden är denna: i penningens omlopp som cirkulationsmedel är det samma mynt som löper genom olika händer, alltså upprepade gånger fullbordar samma funktion och därmed genom omloppets hastighet ersätter vad som fattas i mängd av mynt i omlopp. Men i fråga om köpmannen är det samma penningkapital, likgiltigt av vilka penningenheter det är sammansatt, samma penningvärde som upprepade gånger till sitt värdes belopp köper och säljer varukapital och därmed, i samma hand upprepat som G + ΔG, flyter tillbaka till sin utgångspunkt som värde + mervärde. Detta karakteriserar dess omslag som kapitalomslag. Det undandrar ständigt cirkulationen mer pengar än det för in i denna. Det är för övrigt självklart, att med ett snabbare omslag av köpmanskapitalet (då också penningens funktion som betalningsmedel överväger vid utvecklat kreditväsen) också samma penningmängd gör sina omlopp i snabbare takt. Varuhandelskapitalets upprepade omslag uttrycker emellertid aldrig något annat än upprepning av köp och försäljning, medan industrikapitalets upprepade omslag uttrycker periodiciteten och förnyelsen av den totala reproduktionsprocessen (konsumtionsprocessen innesluten). För köpmanskapitalet däremot framstår detta bara som en yttre betingelse. Industrikapitalet måste ständigt föra ut varor på marknaden och åter dra dem därifrån för att köpmanskapitalets snabba omslag ska bli möjligt. Är hela reproduktionsprocessen långsam, så försenas även köpmanskapitalets omslag. Visserligen förmedlar köpmanskapitalet det produktiva kapitalets omslag; men bara såvida det förkortar dess omloppstid. Köpmanskapitalet inverkar inte direkt på produktionstiden, som likaledes utgör en gräns för industrikapitalets omslagstid. Detta är den första gränsen för köpmanskapitalets omslag. Men för det andra är detta omslag, bortsett från den begränsning som den reproduktiva konsumtion utgör, slutgiltigt begränsat genom den totala individuella konsumtionens hastighet och omfång, eftersom hela den i konsumtionsfonden ingående delen av varukapitalet är beroende av denna.
Men för det första (bortsett från omslagen inom köpmansvärlden, där en köpman alltid säljer samma vara till en annan och denna slags cirkulation kan se mycket blomstrande ut under spekulationstider) förkortar nu köpmanskapitalet fasen W-G för det produktiva kapitalet. För det andra förfogar det genom det moderna kreditsystemet över en stor del av samhällets totala penningkapital, så att det kan upprepa sina inköp redan innan det definitivt har sålt det tidigare köpta. Härvid är det utan betydelse om vår köpman säljer direkt till de sista konsumenterna eller om det ligger 12 andra köpmän mellan dem. På grund av reproduktionsprocessens väldiga elasticitet som ständigt kan drivas ut över varje given begränsning, finner köpmannen inga eller mycket tänjbara gränser i produktionen själv. Vid sidan om den skilsmässa mellan W-G och G-W, som är en följd av varans natur, skapas här alltså en fiktiv efterfrågan. Trots köpmanskapitalets självständiga status är dess rörelse aldrig något annat än industrikapitalets rörelse inom cirkulationssfären. Men i kraft av denna självständighet rör det sig inom vissa gränser oberoende av reproduktionsprocessens spärrar och driver den därför t.o.m. över dessa. Det inre beroendet och den yttre självständigheten driver köpmanskapitalet till en punkt där det inre sammanhanget våldsamt återställes genom en kris.
Därav kommer det fenomenet i kriserna, att de inte först visar sig och bryter ut i detaljhandeln, som har att göra med den omedelbara konsumtionen, utan på grosshandelns och bankernas område, där samhällets penningkapital ställes till förfogande.
Även om fabrikanten faktiskt säljer till exportören och denna i sin tur till sina främmande kunder, importören finner avsättning för sina varor hos fabrikanten och denne för sina produkter hos grosshandlaren o.s.v., så kan varan ligga osåld på ett eller annat ställe. Eller en annan gång blir förråden hos alla producenter och mellanhänder så småningom överfyllda. Konsumtionen befinner sig vanligen just då i högsta blomstring, dels därför att en industrikapitalist sätter en hel rad andra i rörelse, dels därför att de arbetare som de sysselsätter nu har gott om arbete och mer än vanligt att ge ut. Med kapitalisternas inkomst tilltar likaledes deras utgifter. Dessutom försiggår, som vi har sett (bok II, avd. 3) en ständig cirkulation mellan konstant kapital och konstant kapital (även bortsett från den påskyndade ackumulationen). Denna är först såtillvida oberoende av den individuella konsumtionen som den aldrig ingår i denna, men begränsas ändå definitivt genom den, eftersom produktionen av konstant kapital aldrig försiggår för sin egen skull utan bara därför att det behövs mer konstant kapital i de produktionssfärer, vilkas produkter ingår i den individuella konsumtionen. Under en tid kan detta hållas löpande, stimulerat genom en uppdriven efterfrågan, och i sådana grenar går affärerna både för köpmän och industriella därför mycket bra. Krisen inträder så snart återbetalningarna från köpmän som säljer vidare (eller vilkas lager också har hopat sig på hemmamarknaden) försiggår så långsamt och med små belopp, att bankerna yrkar på betalning eller växlarna på de köpta varorna förfaller, innan återförsäljning har hunnit ske. Då börjar tvångsförsäljningar, försäljningar för att kunna betala. Och därmed är kraschen, som på en gång gör slut på det skenbara välståndet, ett faktum.
Ytligheten och meningslösheten i köpmanskapitalets omslag är emellertid ännu större, emedan omslag av samma köpmanskapital kan förmedla omslagen av mycket olika produktiva kapital samtidigt eller efter varandra.
Köpmanskapitalets omslag kan emellertid inte bara förmedla olika industrikapitals omslag utan också den motsatta fasen av varukapitalets metamorfoser. Köpmannen köper t.ex. linneväv av fabrikanten och säljer den till blekning. Här representerar alltså omslaget av samma köpmanskapital - i själva verket samma W-G, realiseringen av linneväven - två motsatta faser för två olika industrikapital. Såvida köpmannen överhuvud säljer för produktiv konsumtion, representerar hans W-G alltid ett industrikapitals G-W och hans G-W alltid ett annat industrikapitals W-G.
Om vi, som i detta kapitel, utlämnar K, cirkulationskostnaderna, den del av kapitalet som köpmannen investerar utom den summa han lagt ut för varorna, så bortfaller naturligtvis också AK, tillskottsprofiten som han gör på detta tillskottskapital. Detta är alltså det strikt logiska och matematiskt riktiga betraktelsesättet, om det gäller att se hur köpmanskapitalets profit och omslag inverkar på priserna.
Om produktionspriset för ett pund socker är 1 £, så skulle köpmannen med 100 £ kunna köpa 100 pund socker. Köper och säljer han under loppet av ett år denna kvantitet och är den årliga genomsnittsprofiten 15%, så skulle han lägga på 15 £ på 100 £, och på 1 £ produktionspriset för 1 pund = 3 sh. Han skulle alltså sälja ett pund socker för 1 £ 3 sh. Faller däremot produktionspriset på 1 pund socker till 1 sh., så skulle köpmannen med 100 £ inköpa 2.000 pund och sälja pundet till 1 sh. 14/5 d. liksom förut vore årsprofiten på det i sockerhandeln investerade kapitalet på 100 £ = 15 £. Han måste bara i det ena fallet sälja 100, i det andra fallet 2.000 pund. Produktionsprisets höga eller låga nivå hade ingenting att göra med profitkvoten, men den hade ett mycket stort, ja avgörande inflytande på storleken av den alikvota del av försäljningspriset på varje pund socker, som går till merkantil profit, d.v.s. det pristillägg som köpmannen gör på en viss kvantitet vara (produkt). Är produktionspriset på en vara lågt, så blir även den summa som köpmannen satsar i dess inköpspris liten, d.v.s. för en bestämd mängd av den. Därför blir också, vid en given profitkvot, den profit han gör på denna billiga vara liten. Eller, vilket kommer på ett ut, han kan då med ett givet kapital om t.ex. 100 köpa en stor mängd av denna billiga vara, och den totalprofit om 15 som han gör på de 100 fördelar sig i obetydliga bråkdelar över varje enskilt stycke av denna varumassa. Vid omvänt förhållande, tvärtom. Detta hänger helt och hållet på den större eller mindre produktiviteten av det industrikapital med vars varor han driver handel. Om vi undantar fall, där köpmannen är monopolist och även produktionen monopoliserad, som på sin tid exempelvis var fallet med det holländsk-ostindiska kompaniet [42], så kan ingenting vara enfaldigare än den vanliga föreställningen att det beror på köpmannen om han vill sälja mycket vara för liten profit eller litet vara för mycket profit på den enskilda varan. De båda gränserna för hans försäljningspris är: å ena sidan produktionspriset för varan över vilket han inte har någon kontroll, å andra sidan genomsnittsprofitkvoten, vilken han lika litet kontrollerar. Det enda han kan besluta över, varvid emellertid storleken av det kapital han disponerar och andra omständigheter måste tas med i beräkningen, är om han vill handla med dyra eller billiga varor. Det hänger därför helt och hållet på det kapitalistiska produktionssättets utvecklingsgrad och inte på köpmannens godtycke, hur han lyckas med detta. Bara ett rent handelskompani sådant som det gamla holländsk-ostindiska, som hade monopol på produktionen, kunde inbilla sig, att det var möjligt att fortsätta med en metod som på sin höjd svarade mot den kapitalistiska produktionens begynnelseskede under helt förändrade förhållanden.[40*]
Bland annat följande omständigheter bidrar till att upprätthålla denna populära fördom, vilken för övrigt liksom alla falska föreställningar om profit etc. uppkommer ur observationer av ren handel och ur köpmännens vidskepelse.
För det första: Konkurrensföreteelser, som emellertid bara gäller fördelningen av den merkantila profiten bland de enskilda köpmännen, andelsägarna i det totala köpmanskapitalet; om t.ex. någon säljer billigare för att slå ut sin konkurrent.
För det andra: En ekonom av professor Roschers kaliber kan alltjämt i Leipzig inbilla sig, att det var "klokhets- och humanitetsskäl", som framkalla förändringen i försäljningspriser och att denna inte är ett resultat av själva omvälvningen i produktionsprocessen [43].
För det tredje: Sjunker produktionspriserna till följd av arbetets stigande produktivkraft och sjunker därmed även försäljningspriserna, så stiger ofta efterfrågan ännu snabbare än utbudet och därmed marknadspriserna, så att försäljningspriserna avkastar mer än genomsnittsprofiten.
För det fjärde: En köpman kan sänka försäljningspriset (vilket aldrig är något annat än att sätta ner den profit som han vanligen lägger på priset) för att få ett större kapital att snabbare slå om i sitt företag. Allt detta är saker som vara angår konkurrensen mellan köpmännen själva.
Det har redan visats i Bok I, kap 15, att varuprisernas höga eller låga nivå varken bestämmer mervärdemängden, som ett givet kapital producerar, eller mervärdekvoten; fastän priset på den enskilda varan och därmed även delen mervärde på detta pris är större eller mindre alltefter den relativa kvantitet vara som en given kvantitet arbete producerar. Priserna på varje varukvantitet är bestämda genom totalkvantiteten av det i dessa varor försakligade arbetet, såvida de motsvarar värdena. Om litet arbete försakligas i mycket vara, så är priset på den enskilda varan lågt och det mervärde den innehåller litet. Hur det i en vara förkroppsligade arbetet fördelar sig i betalt och obetalt arbete, vilken kvantitet av detta pris därför representerar mervärdet, har ingenting att göra med denna totalkvantitet arbete, alltså med varans pris. Men mervärdets kvot är inte avhängig den absoluta storleken av mervärdet, som innehålles i den enskilda varans pris, utan dess relativa storlek, dess förhållande till arbetslön som finns i samma vara. Kvoten kan därför vara stor fastän den absoluta storleken av mervärdet för varje enskild vara är liten. Denna absoluta storlek av mervärdet i varje enskild vara beror i första hand på arbetets produktivitet och bara i andra hand på dess fördelning i betalt och obetalt.
I fråga om det kommersiella försäljningspriset är produktionspriset t.o.m. en given förutsättning.
De kommersiella varuprisernas höjd var tidigare beroende av 1) produktionsprisernas höjd, d.v.s. arbetets improduktivitet; 2) avsaknaden av en allmän profitkvot, genom att köpmanskapitalet drog till sig en mycket högre andel av mervärdet än som tillkommit det om kapitalet haft en större allmän rörlighet. Att detta tillstånd upphörde är alltså från båda sidor sett ett resultat av det kapitalistiska produktionssättets utveckling.
Köpmanskapitalets omslag är längre eller kortare, deras antal är alltså större eller mindre i olika handelsgrenar. Inom samma handelsgren är omslagen snabbare eller långsammare i olika faser av den ekonomiska cykeln. Emellertid förekommer ett visst genomsnittligt antal omslag, vilket framgår av erfarenheten.
Vi har redan sett, att köpmanskapitalets omslag är olikt industrikapitalets. Detta ligger i sakens natur; en enskild fas i industrikapitalets omslag framstår som fullständigt omslag för ett särskilt köpmanskapital eller åtminstone för en del därav. Det står också i ett annat förhållande till profit- och prisbestämningen.
För industrikapitalet uttrycker omslaget å ena sidan reproduktionsprocessens periodicitet, och därför är mängden varor som marknadsföras under en viss period beroende av detta. Å andra sidan bildar omloppstiden en gräns men en tänjbar sådan, som har en mer eller mindre begränsande inverkan på bildandet av värde och mervärde eftersom den begränsar produktionsprocessens omfång. Omslaget ingår därför bestämmande i mängden årligen producerat mervärde och därmed i bildandet av den allmänna profitkvoten men inte som ett positivt utan som ett begränsade element. Däremot är genomsnittsprofitkvoten en given storlek för köpmanskapitalet. Det medverkar inte direkt i skapandet av profiten eller mervärdet och ingår i utbildandet av den allmänna profitkvoten bara såtillvida som det, proportionellt till den del av totalkapitalet som det utgör, drar sin dividend ur den profitmängd som industrikapitalet producerar.
Ju större omslagstalet för ett industrikapital är, under de betingelser som analyserats i bok II, avd. II, desto större är profitmängden som det bildar. Genom uppkomsten av en allmän profitkvot blir visserligen totalprofiten fördelad mellan de olika kapitalen, inte efter de proportioner i vilka de direkt deltar i produktion av totalkapital, utan i proportion till de alikvota delar de utgör av totalkapitalet, d.v.s. i förhållande till deras storlek. Detta ändrar dock ingenting i sakens natur. Ju större antalet omslag av det industriella totalkapitalet är desto större profitmängd, mängden årligen producerat mervärde och därmed vid i övrigt lika omständigheter profitkvoten. Annorlunda med köpmanskapitalet. För detta är profitkvoten en given storhet, bestämd å ena sidan genom den mängd profit som industrikapitalet producerar och å andra sidan genom den relativa storleken av det totala handelskapitalet, genom dess kvantitativa förhållande till summan av det i produktionsprocessen och cirkulationsprocessen investerade kapitalet. Antalet av dess omslag inverkar visserligen bestämmande på dess förhållande till totalkapitalet eller på den relativa storleken av det för cirkulationen nödvändiga köpmanskapitalet, eftersom det är klart att det nödvändiga köpmanskapitalets absoluta storlek och dess omslagshastighet står i ett omvänt förhållande till varandra; dess relativa storlek eller den andel det bildar av totalkapitalet är emellertid given genom dess absoluta storlek, alla andra omständigheter satta lika. Är totalkapitalet 10.000, så är det, om köpmanskapitalet är 1/10 av detta = 1.000; är totalkapitalet 1.000, så är 1/10 = 100. Dess absoluta storlek varierar beroende på totalkapitalets storlek, ehuru dess relativa storlek är lika. Men här antar vi dess relativa storlek, säg 1/10 av totalkapitalet, som given. Denna dess relativa storlek blir själv bestämd genom omslaget. Vid ett snabbt omslag är dess absoluta storlek t.ex. = 1.000 £ i det första fallet = 100 i det andra och därmed dess relativa storlek = 1/10 Vid långsammare omslag är dess absoluta storlek säg = 2.000 i första fallet = 200 i andra. Därmed har dess relativa storlek växt från 1/10 till 1/5 av totalkapitalet. Omständigheter som förkortar köpmanskapitalets genomsnittsomslag, t.ex. transportmedlens utveckling, reducerar i motsvarande grad köpmanskapitalets absoluta storlek och höjer därmed den allmänna profitkvoten. Blir genomsnittsomslaget långsammare, tvärtom. Jämfört med tidigare förhållanden har ett utvecklat kapitalistiskt produktionssätt en dubbel effekt på köpmanskapitalet: samma kvantitet varor slår om med en mindre mängd verkligt fungerande köpmanskapital och på grund av dess snabbare omslag och den större hastigheten i reproduktionsprocessen på vilket detta beror, minskar köpmanskapitalet i förhållande till industrikapitalet. Men å andra sidan: med utvecklingen av det kapitalistiska produktionssättet blir all produktion varuproduktion och därmed faller alla produkter i händerna på cirkulationsförmedlarna. Här tillkommer att i tidigare produktionssätt, som producerar i liten skala, bortsett från den mängd produkter för direkt konsumtion in natura av producenten själv och den mängd prestationer som göras in natura, en mycket stor del av producenterna sålde sin vara direkt till konsumenterna eller arbetade på deras personliga beställning. Trots att därför det kommersiella kapitalet i tidigare produktionssätt var större i förhållande till det varukapital som det slog om, var det:
1) absolut mindre, eftersom den som vara producerade delen av totalprodukten, som måste ingå i cirkulationen som varukapital och faller i köpmännens händer, är oproportionerligt liten; det var mindre därför att varukapitalet var mindre. Samtidigt var det emellertid proportionsvis större, inte bara på grund av att dess omslag var långsammare eller i förhållande till den varumängd som det slog om. Det var större emedan priset för denna varumängd, alltså även det köpmanskapital som investerats i denna, till följd av arbetets lägre produktivitet var större än i den kapitalistiska produktionen, samma värde alltså representerat av en mindre mängd varor.
2) Nu produceras inte endast en större varumängd på basis av det kapitalistiska produktionssättet (även om det minskade värdet av denna varumängd tages med i beräkningen); utan samma mängd av en produkt bildar en större mängd vara, d.v.s. allt mer av varan kommer ut i handeln, t.ex. spannmål. Till följd av detta växer för övrigt inte bara mängden köpmanskapital utan överhuvud taget allt kapital som har placerats i cirkulationen, t.ex. i sjöfart, järnvägar, telegrafi etc.
3) Men, och behandlingen av denna aspekt tillhör "kapitalens konkurrens": det köpmanskapital, som fungerar endast till hälften eller inte alls, växer med framstegen i det kapitalistiska produktionssättet, med lättheten att vinna insteg i detaljhandeln, med spekulationen och överflödet på frigjort kapital.
Men olikheten i omslaget i olika handelsgrenar inverkar inte på storleken av den totalprofit som tillkommer köpmanskapitalet eller på den allmänna profitkvoten, förutsatt som givet köpmanskapitalets relativa storlek i förhållande till totalkapitalet. Köpmannens profit bestämmes inte genom mängden varukapital som han slår om utan genom storleken av det penningkapital som han investerar för att förmedla detta omslag. Är den allmänna årsprofiten 15% och köpmannen investerar 100 £, så säljer han sin vara för 115, om hans kapital slår om en gång per år. Slår hans kapital om 5 gånger per år, så kommer han att sälja ett varukapital, vars inköpspris är 100, fem gånger om året för 103, alltså under hela året ett varukapital om 500 för 515. Men detta gör på hans investerade kapital 100 som förut årsprofit om 15. Vore detta inte fallet, så skulle köpmanskapitalet i förhållande till antalet omslag avkasta mycket högre profit än industrikapitalet, vilket strider mot lagen om den allmänna profitkvoten.
Antalet omslag av köpmanskapitalet i olika handelsgrenar berör alltså direkt varornas merkantila priser. Storleken av det merkantila pristillägget, den alikvota delen av den merkantila profiten för ett givet kapital, som faller på den enskilda varans produktionspris, står i omvänt förhållande till köpmanskapitalets omslagshastighet i olika affärsgrenar. Slår ett köpmanskapital om fem gånger per år, så lägger det till varukapitalet av samma värde bara 1/5 av det påslag som ett annat köpmanskapital, vilket kan slå om bara en gång per år, lägger till ett varukapital av samma värde.
Den inverkan på försäljningspriserna, som den genomsnittliga omslagsperioden för kapital i olika affärsgrenar utövar, reduceras till att i förhållande till denna omslagshastighet samma profitmängd, som vid given storlek av köpmanskapitalet är bestämd oberoende av den speciella karaktären av detta kapitals kommersiella operationer, fördelar sig olika på varumängder av samma värde, vid 5-faldigt omslag per år t.ex. tillsätter varupriset 15/5 = 3%, vid omslag en gång per år däremot 15%.
Samma procentsats för den kommersiella profiten höjer alltså i olika handelsgrenar varornas försäljningspris med helt olika procentsiffror beräknade på värdet av dessa varor alltefter förhållandet mellan deras omslagstider.
I fråga om industrikapitalet påverkar däremot omslagstiden inte på något sätt värdestorleken av de producerade enskilda varorna, fastän den berör mängden värde och mervärde som ett givet kapital på en given tid producerar, därför att den påverkar kvantiteten exploaterat arbete. Visserligen döljes detta och ser ut att vara något annat, när man endast har produktionspriserna i blickpunkten, men detta beror bara på att produktionspriserna för de olika varorna enligt de tidigare utvecklade lagarna avviker från deras värden. Betraktar man den totala produktionsprocessen, den av det totala industrikapitalet producerade varumängden, så finner man genast den allmänna lagen bekräftad.
Medan alltså ett noggrannare studium av omslagstidens inflytande på industrikapitalets värdebildning leder tillbaka till den allmänna lagen och den politiska ekonomins grundval, nämligen att varornas värden är bestämda genom den arbetstid de innehåller, så visar det inflytande, som köpmanskapitalets omslag har på de merkantila priserna, fenomen som synas förutsätta, om man inte gör vidlyftiga analyser av mellanlederna, en rent godtycklig bestämning av priserna; nämligen att de bestämmas bara av kapitalets fasta beslut att göra en bestämd kvantitet profit per år. Detta inflytande av omslagen ger ett intryck av att cirkulationsprocessen som sådan bestämmer varornas priser inom vissa gränser oberoende av produktionsprocessen. Alla ytliga och bakvända föreställningar om reproduktionens totalprocess är härledda från studier av köpmanskapitalet och från föreställningar, som dess speciella rörelser framkallar i deras medvetande som förmedlar cirkulationen.
Om, som läsaren till sin ledsnad insett, analysen av de verkliga inre sammanhangen i den kapitalistiska produktionsprocessen är en mycket invecklad sak och ett omfattande arbete; om det är ett verk för vetenskapen att föra tillbaka den synliga, som företeelse framträdande rörelsen på den inre, verkliga rörelsen, så är det självklart att det måste utbildas föreställningar om lagarna för produktionen i de kapitalistiska cirkulations- och produktionsförmedlarnas huvuden som helt avviker från dessa lagar och bara är det medvetna uttrycket för den skenbara rörelsen. En köpman, börsspekulant, bankir har ofrånkomligen alldeles bakvända föreställningar. Hos fabrikanterna förvanskas de genom de cirkulationsakter, som deras kapital är underkastade och genom utjämningen av den allmänna profitkvoten.[41*] I deras medvetande måste också konkurrensen oundvikligen få en alldeles bakvänd roll. När värdets och mervärdets gränser är givna, så är det lätt att förstå hur kapitalens konkurrens förvandlar värdena till produktionspriser och vidare till merkantila priser och mervärdet till genomsnittsprofit. Men utan dessa gränser är det absolut omöjligt att förstå varför konkurrensen reducerar den allmänna profitkvoten till den ena gränsen i stället för den andra, till 15% i stället för 1.500%. Konkurrensen kan bara reducera den till en nivå, men innefattar inte något element som är i stånd att bestämma själva nivån.
Sett från köpmanskapitalets ståndpunkt framstår alltså omslaget själv som prisbestämmande. Medan industrikapitalets omslagshastighet, om den sätter ett givet kapital i stånd att exploatera antingen mer eller också mindre arbete, verkar bestämmande och begränsande på profitmängden och därmed på profitens allmänna kvot, så är å andra sidan för det merkantila kapitalet profitkvoten given som ett yttre faktum och däremot dess inre sammanhang med bildandet av mervärdet alldeles utsuddat. Om samma industrikapital vid i övrigt lika omständigheter och särskilt vid lika organisk sammansättning slår om fyra gånger per år i stället för två, producerar det dubbelt så mycket mervärde och därmed profit. Detta visar sig påtagligt, så snart och så länge detta kapital besitter monopol på det förbättrade produktionssätt som tillåter detta påskyndande av omslaget. Men i olika handelsgrenar framträder olika omslagstider tvärtom så att den profit som görs på ett visst varukapitals omslag står i omvänd proportion till antalet omslag av det penningkapital som investerats i detta varukapital. "Small profits and quick returns" framträder särskilt för en "shopkeeper" som en princip, som han följer av princip.
För övrigt är det självklart, att denna lag om köpmanskapitalets omslag i varje handelsgren och bortsett från växlande, varandra kompenserande, raskare och långsammare omslag bara gäller för det genomsnitt av omslag som utmärker hela det i denna gren investerade köpmanskapitalet. Kapitalet A, opererande i samma gren som B, må göra mer eller mindre än genomsnittstalet av omslag. I detta fall gör de andra mindre eller mer. Detta ändrar ingenting i omslaget för den i denna gren anlagda totala massan av köpmanskapital. Men det har avgörande betydelse för den enskilde köpmannen eller småhandlaren. Han gör i detta fall en merprofit alldeles som industrikapitalister gör merprofiter, om de producerar under gynnsammare betingelser än de genomsnittliga. Om konkurrensen tvingar honom till detta, så kan han sälja billigare än affärskumpanen utan att sänka sin profit under genomsnittet. Är de betingelser som sätter honom i stånd till snabbare omslag, sådana betingelser som man kan köpa, t.ex. ett försäljningsställes läge, så kan han betala extra ränta för detta, d.v.s. en del av hans extraprofit förvandlas till jordränta.
Den rent tekniska rörelse som penningen genomgår i industrikapitalets cirkulationsprocess och, som vi nu kan tillägga, i varuhandelskapitalets (då detta övertar en del av industrikapitalets cirkulationsrörelse som sin egen speciella rörelse) - dessa rörelser, som har blivit självständiga och fungerar som ett särskilt kapital, som utövar dessa funktioner och bara dem som sina särskilda operationer, förvandlar detta kapital till penninghandelskapital. En del av industrikapitalet och närmare betraktat även av varuhandelskapitalet fanns inte bara permanent i penningform, som penningkapital överhuvud, utan som penningkapital inbegripet i dessa tekniska funktioner. Nu avsöndrar sig en bestämd del i form av penningkapital från totalkapitalet och blir självständig. Dess kapitalistiska funktion består uteslutande i att för den totala klassen av industriella och kommersiella kapitalister utföra dessa operationer. Liksom i fråga om varuhandelskapitalet avskiljer sig en del av det industrikapital som finns i cirkulationsprocessen i form av penningkapital och uträttar dessa reproduktionsprocessens operationer för det totala övriga kapitalet. Detta penningkapitals rörelser är alltså återigen bara rörelser av en del av det i sin reproduktionsprocess inbegripna industrikapitalet som har blivit självständigt.
Bara om och i den mån kapital nyanlägges - vilket också gäller vid ackumulationen - framträder kapital i penningform som utgångspunkt och slutpunkt för rörelsen. Men för varje kapital som en gång befinner sig i sin process, framstår utgångspunkt liksom slutpunkt bara som en genomgångspunkt. Såvida industrikapitalet från sitt utträde ur produktionssfären till sitt återinträde måste genomgå metamorfosen W'-G-W, är, som det visat sig redan i den enkla varucirkulationen, G i själva verket bara slutresultatet i metamorfosen för att åter bli utgångspunkt i den motsatta, som kompletterar denna. Och även om industrikapitalets W-G alltid framstår som G-W-G för handelskapitalet, så är även för detta, så snart det har blivit engagerat, den verkliga processen hela tiden W-G-W. Handelskapitalet genomgår emellertid samtidigt akterna W-G och G-W, d.v.s. det är inte så att bara ett kapital befinner sig i stadiet W-G, medan det andra befinner sig i stadiet G-W. Utan så att samma kapital ständigt köper och säljer samtidigt på grund av produktionsprocessens kontinuitet. Det befinner sig permanent i båda stadierna. Medan en del omvandlas till pengar och senare återförvandlas till vara, förvandlas den andra delen samtidigt till vara för att återförvandlas till pengar.
Om penningen här fungerar som cirkulationsmedel eller som betalningsmedel beror på varuutbytets form. I båda fallen utbetalar kapitalisten ständigt pengar till många personer och mottar pengar av många personer som betalning. Denna enbart tekniska operation av penningbetalning och penninginkassering utgör ett arbete för sig, vilket såvida penningen fungerar som betalningsmedel nödvändiggör balansberäkningar, utjämningsförfaranden. Detta arbete är en cirkulationskostnad, inget värdeskapande arbete. Det avkortas genom att det utföres av en särskild avdelning av förmedlare eller kapitalister för hela den övriga kapitalistklassen.
En viss del av kapitalet måste ständigt finnas till hands som skatt, potentiellt penningkapital: reserv av köpmedel, reserv av betalningsmedel, ej sysselsatt kapital som i penningform väntar på sin användning; och en del av kapitalet strömmar ständigt tillbaka i denna form. Detta nödvändiggör utom inkassering, betalning och bokföring, att skatten bevaras, vilket åter är en särskild operation. Det sker alltså i verkligheten en ständig upplösning av skatten i cirkulationsmedel och betalningsmedel och en ständig återbildning ur pengar som erhållits vid försäljning och förfallen betalning. Denna ständiga rörelse av den som pengar existerande delen av kapitalet, skild från själva kapitalfunktionen, denna rent tekniska operation är det som förorsakar särskilt arbete och kostnader - cirkulationskostnaderna.
Arbetsdelningen för med sig, att dessa tekniska operationer, som betingas av kapitalets funktioner, såvitt möjligt förrättas för hela kapitalistklassen av en grupp förmedlare eller kapitalister som deras enda funktioner eller koncentreras i deras händer. Här som i fråga om köpmanskapitalet är det en arbetsdelning i dubbel bemärkelse. Det uppstår en särskild affärsverksamhet, och emedan den som särskild syssla förrättas för hela klassens penningmekanism koncentreras den och utövas i stor skala; och nu försiggår en ny arbetsdelning inom denna särskilda affärsgren både genom uppdelning i olika av varandra oberoende grenar och genom uppstyckning av arbetet inom dessa grenar (stora kontor, många bokhållare och kassörer, långtgående arbetsdelning). Utbetalning av pengar, inkassering, utjämning av balanser, förande av löpande räkning, bevarande av pengar etc., allt skilt från de olika handlingar som gör dessa tekniska operationer nödvändiga, göra det i dessa funktioner investerade kapitalet till penninghandelskapital.
Dessa olika operationer som har blivit självständiga som särskilda affärer och givit upphov till penninghandeln växer fram ur själva penningens olika bestämmelser och funktioner, som också kapitalet i form av penningkapital måste följa.
Jag har tidigare påvisat hur penningväsendet i allmänhet ursprungligen utvecklats i produktbyte mellan olika samhällen.[42*]
Penninghandel, handel med penningvara, utvecklar sig alltså närmast ur den internationella samfärdseln. Så snart länderna har olika myntsystem måste köpmännen som gör inköp i främmande länder omsätta sitt lands mynt i de lokala mynten och omvänt eller också omsätta olika mynt mot omyntat rent silver eller guld som världspengar. Så uppstår växlingsaffärerna som kan betraktas som en av den moderna penninghandelns ursprungliga grundvalar.[43*] Därur utvecklades växelbanker, där silver (eller guld) fungerar som världspengar - nu som bankpengar eller handelspengar - till skillnad från de gångbara mynten. Affärer med växlar har, såvida det gäller rena anvisningar för betalning till resande från en penningväxlare i ett land till penningväxlare i ett annat, redan i Rom och Grekland utvecklats sig ur de egentliga växlingsaffärerna.
Handeln med guld och silver som varor (råvaror för att bereda lyxartiklar) bildar den naturliga grundvalen för handeln med barrer (bullion trade) eller den handel som förmedlar penningens funktion som världspengar.
Dessa funktioner är som tidigare förklarats (bok I, kap. III 3 c) dubbla: att löpa fram och tillbaka mellan de olika nationella cirkulationssfärerna för att utjämna de internationella betalningarna och förmedla kapitalets vandringar för att förränta sig; vid sidan därom rörelse från ädelmetallernas produktionskällor ut över världsmarknaden och fördelning av tillförseln mellan de olika nationella cirkulationssfärerna. I England fungerade ännu under största delen av 1600-talet guldsmederna som bankirer. Hur utjämningen av internationella betalningar vidare utvecklat sig i växelhandeln etc. utelämnar vi här helt och hållet liksom allt som hänför sig till affärer i värdepapper, kort sagt alla särskilda former av kreditväsendet, som här ännu inte angår oss.
Som de två varor som cirkulerar som världspengar avlägger varje lands pengar sin lokala karaktär, ett lands pengar uttryckes i ett annat lands, och alla reduceras till sitt innehåll av guld eller silver, medan guldet och silvret samtidigt som de är cirkulerande varor också som världspengar reduceras efter sitt ömsesidiga värdeförhållande som ständigt växlar. Penninghandlaren gör denna förmedling till sin särskilda sysselsättning. Växlaryrket och handeln med barrer är sålunda de ursprungligaste formerna för penninghandel och har uppstått ur penningens dubbla funktioner: som nationellt mynt och som världspenning.
Ur den kapitalistiska produktionsprocessen liksom ur handeln överhuvud även under förkapitalistiskt produktionssätt följer:
För det första penningens anhopning som skatt, d.v.s. den del av kapitalet som alltid måste finnas i penningform som reservfond för betalnings- och köpmedel. Detta är den första formen av skatt sådan den återuppträder i det kapitalistiska produktionssättet och som den överhuvud framträder när handelskapitalet utvecklas, åtminstone just i fråga om detta. Bådadera gäller såväl den inhemska som den internationella cirkulationen. Denna skatt flyter ständigt ut i cirkulationen och ständigt tillbaka från den. En andra form av skatt är den som består av kapital i penningform som ligger i träda, för ögonblicket overksamt, härtill kommer också nyackumulerat ännu inte placerat penningkapital. De funktioner, som blir nödvändiga på grund av denna skattbildning som sådan, är närmast dess förvaring, bokföring etc.
För det andra förenas därmed utbetalning av pengar vid köp, mottagande av pengar vid försäljning, betalning och mottagande av betalningar, utjämning av betalningar etc. Allt detta förrättar penninghandlaren närmast som enkel kassör för köpmannen och industrikapitalisterna.[44*]
Fullständigt utvecklad är penninghandeln och detta redan i sitt första stadium, så snart lån, borgen och handel på kredit förbindas med dess övriga funktioner. Därom i följande avdelning vid behandling av det räntebärande kapitalet.
Handeln med barrer, överförandet av guld och silver från ett land till ett annat, är endast ett resultat av varuhandeln, som är bestämd genom växelkursen som uttrycker de internationella betalningarnas läge och räntefoten på olika marknader. Köpmannen som handlar med barrer förmedlar som sådan bara resultatet.
Vid studiet av penningen, hur dess rörelser och formbestämningar utvecklas ur den enkla varucirkulationen, har vi sett (Bok I, kap. III), att rörelsen av penningmängden cirkulerande köp- och betalningsmedel är bestämd genom varumetamorfosens omfång och hastighet. Som vi nu vet, är denna själv endast ett moment i den totala reproduktionsprocessen. Vad angår anskaffningen av penningmaterialet - guld och silver - från dess produktionskällor så upplöses den i direkt varuutbyte av guld eller silver som vara mot annan vara. Den är alltså själv lika mycket ett moment i varuutbytet som anskaffningen av järn och andra metaller. Men vad angår de ädla metallernas rörelse på världsmarknaden (vi bortser här från denna rörelse om den gäller kapitalöverföring genom lån, då denna överföring också försiggår i form av varukapital), så är den bestämd genom det internationella varuutbytet alldeles på samma sätt som köp- och betalningsmedel inom ett land genom det inhemska varuutbytet. De ädla metallernas ut- och invandring från en nationell cirkulationssfär till en annan är, såvida de förorsakats enbart av värdeminskning av landets mynt eller genom dubbel myntfot, främmande för penningcirkulationen som sådan och en ren korrektion av godtyckliga avvikelser framkallade av statliga åtgärder. Vad slutligen angår bildande av skatter, så är dessa reservfonder av köp- och betalningsmedel antingen för den yttre eller den inre handeln och detta gäller också om de är en form av tillfälligt overksamt kapital, i båda fallen är det bara fråga om en nödvändig utfällning från cirkulationsprocessen.
Liksom hela penningcirkulationens omfång, former och rörelser endast är ett resultat av varucirkulationen, vilken i sin tur från kapitalistisk ståndpunkt själv endast är kapitalets cirkulationsprocess (där inbegripet utbytet av kapital mot reveny och av reveny mot reveny, såvida utgivandet av reveny verkställes genom detaljhandeln) så är det självklart att penninghandeln inte vara förmedlar penningcirkulationen som enbart resultat och uppenbarelseform av varucirkulationen. För penninghandeln är penningcirkulationen utan vidare självklar som ett moment av varucirkulationen. Det som den förmedlar är varucirkulationens tekniska operationer, som den koncentrerar, förkortar och förenklar. Penninghandeln bildar inte skatterna utan levererar de tekniska medlen för att reducera denna skattbildning, såvida den är frivillig (alltså inte uttryck för overksamt kapital eller för störningar i reproduktionsprocessen) till dess ekonomiska minimum, genom att reservfonderna för köp- och betalningsmedel förvaltade för hela kapitalistklassen inte behöver vara så stora som om varje kapitalist förvaltade sin. Penninghandeln köper inte de ädla metallerna utan förmedlar bara deras fördelning när varuhandeln köpt dem. Penninghandeln underlättar utjämning av balanserna i den mån som pengar fungerar som betalningsmedel, och minskar genom den artificiella mekanismen hos dessa utjämningar den penningmängd som behövs; men den bestämmer varken sammanhanget eller omfånget av de ömsesidiga betalningarna. Växlarna och checkerna t.ex. som i banker och clearinghouses utbytas mot varandra, representerar helt självständiga affärer, är resultat av givna operationer, och det är endast fråga om bättre teknisk utjämning av dessa resultat.