Den permanenta revolutionen

av Leo Trotskij (1929)

Innehåll

Inledning till den första (ryska) upplagan
Inledning till den första ryska upplagan
1. Den påtvingade karaktären av detta arbete och dess målsättning
2. Den permanenta revolutionen är inte ett 'språng' av proletariatet; utan nationens rekonstruktion under proletariat ledarskap
3. De tre elementen i den 'demokratiska diktaturen': klasser, uppgifter och politisk mekanism
4. Hur såg teorin om den permanenta revolutionen ut i praktiken?
5. Realiserades någonsin den 'demokratiska diktaturen' i vårt land? I så fall när?
6. Om att hoppa över historiska stadier
7. Vad betyder parollen om demokratisk diktatur för orienten i dag?
8. Från marxism till pacifism
9. Epilog
10. Vad är den permanenta revolutionen?
Grundläggande teser
Noter

ÖVERSÄTTARENS ANMÄRKNING

INLEDNING TILL DEN FÖRSTA (RYSKA) UPPLAGAN

Denna bok behandlar en fråga som är intimt sammanlänkad med de tre ryska revolutionernas historia. Men inte enbart denna historia. Denna fråga har under de senaste åren spelat en enorm roll i den inre kampen inom Sovjetunionens kommunistiska parti; den fördes sedan ut till den Kommunistiska Internationalen, spelade en avgörande roll i den kinesiska revolutionens utveckling och avgjorde ett stort antal av de viktigaste besluten i frågor som rörde den revolutionära kampen i Orienten. Det gäller teorin om den "permanenta revolutionen", vilken enligt de läror som propageras av leninismens epigoner (Zinovjev, Stalin, Bucharin etc.) representerar "trotskismens" arvsynd.
   Frågan om den permanenta revolutionen aktualiserades än en gång 1924 efter långt uppehåll och till synes helt oväntat. Det fanns ingen politisk orsak till detta; det var ju en fråga om åsiktsskillnader som tillhörde det avlägsna förflutna. Men det fanns viktiga psykologiska motiv. Gruppen av s.k. "gamla bolsjeviker" som hade inlett kampen mot mig ställde sig i motsatsställning till mig just som "bolsjevismens gamla garde". Men ett stort hinder på deras väg var året 1917. Hur viktigt det föregående skedet av ideologisk kamp och förberedelse än må ha varit , fann denna förberedelseperiod sitt högsta och mest kategoriska prov i Oktoberrevolutionen, och detta gäller inte bara partiet i dess helhet, utan även olika individer. Inte en enda av epigonerna klarade detta prov. Undantagslöst intog de vid Februarirevolutionen 1917 en vulgär position som demokratiska vänstermän. Inte en enda av dem höjde parollen om arbetarnas kamp för makten. De betraktade alla vägen mot en socialistisk revolution som absurd eller - än värre - som "trotskism". I denna anda ledde de partiet fram till dess Lenin anlände från utlandet och publicerade sina berömda "Aprilteser". Därefter försökte Kamenev, som redan befann sig i direkt kamp mot Lenin, öppet bilda en demokratisk fraktion inom bolsjevismen. Senare vann han anslutning av Zinovjev, som anlänt tillsammans med Lenin. Stalin, som var djupt komprometterad genom sin socialpatriotiska position, gick åt sidan. Han gav partiet en chans att glömma hans miserabla artiklar och tal från de avgörande marsveckorna och gled gradvis över till Lenins position. Därför restes frågan automatiskt: Vad har dessa ledande "gamla bolsjeviker" fått från leninismen när inte en enda av dem självständigt kunde använda partiets teoretiska och praktiska erfarenheter vid ett mycket viktigt och mycket kritiskt ögonblick i historien? Uppmärksamheten måste till varje pris dras från denna fråga och ersättas av en annan. För att uppnå detta mål, beslöt man att rikta elden mot den permanenta revolutionen. Mina motståndare förutsåg naturligtvis inte att de genom att skapa en konstgjord axel i kampen omärkligt skulle tvingas röra sig kring denna och skapa sig en ny världssyn.
   I sina grundläggande drag formulerades teorin om den permanenta revolutionen av mig strax innan 1905 års avgörande händelser. Ryssland närmade sig den borgerliga revolutionen. Ingen i de ryska socialdemokraterna led (vi kallade oss alla för socialdemokrater vid denna tid) tvivlade på att vi närmade oss en borgerlig revolution, dvs. en revolution som skapades genom motsättningen mellan produktivkrafternas utveckling i det kapitalistiska samhället och de föråldrade kast- och statsrelationerna från slav- och medeltiden. I kampen mot narodnikerna och anarkister tvingades jag själv ägna inte så få tal och artiklar under denna tid åt den marxistiska analysen av den borgerliga karaktären i den förestående revolutionen.
   Men den borgerliga karaktären i revolutionen kunde inte i förväg besvara frågan om vilka klasser som skulle lösa den demokratiska revolutionens uppgifter och vilka de ömsesidiga relationerna skulle vara mellan dess klasser. Det var just på denna punkt som de grundläggande strategiska problemen började.
   Plechanov, Axelrod, Zasulitj, Martov och i deras efterföljd de ryska mensjevikerna, tog som sin utgångspunkt tanken att den liberala bourgeoisin var den naturliga kandidaten till makten och följaktligen skulle den ha den ledande rollen i den borgerliga revolutionen. Enligt detta schema tilldelades proletariatets parti rollen som en vänsterflygel inom den demokratiska fronten: socialdemokraterna skulle stödja den liberala bourgeoisin mot reaktionen och samtidigt försvara proletariatets intressen mot den liberala bourgeoisin. Med andra ord: mensjevikerna såg först och främst den borgerliga revolutionen som en liberal-konstitutionell reform.
   Lenin ställde frågan på ett helt annat sätt. För Lenin innebar befrielsen av det borgerliga samhällets produktionskrafter från träldomens fjättrar först och främst en radikal lösning på jordbruksfrågan i den betydelsen att den jordägande klassen totalt skulle tillintetgöras och jorden revolutionärt omfördelas. Oskiljaktigt förenat med detta var monarkins krossande. Lenin angrep jordbruksfrågan, som utgjorde det vitala intresset för den överväldigande majoriteten av befolkningen och samtidigt utgjorde den kapitalistiska marknadens grundläggande problem, med en verkligt revolutionär djärvhet. Eftersom den liberala bourgeoisin, som står mot arbetaren som en fiende, genom otaliga band är nära sammanknuten med den jordägande klassen, kan böndernas sanna demokratiska frigörelse endast ske genom ett revolutionärt samarbete mellan arbetarna och bönderna. Enligt Lenin ledde deras genensamma uppror emot det gamla samhället - under förutsättning att det lyckades - till upprättandet av "proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur".
    Denna formel upprepas nu i Kommunistiska Internationalen som en slags överhistorisk dogm, utan några försök att analysera det senaste kvartseklets levande historiska erfarenheter - som om vi inte hade varit vittnen till och deltagare i 1905 års revolution, Februarirevolutionen 1917 och slutligen Oktoberrevolutionen. Men en sådan historisk analys är desto nödvändigare eftersom det aldrig i historien upprättats någon regim som kan kallas för "proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur".
    1905 var denna fråga för Lenin en strategisk hypotes, som ännu måste verifieras av klasskampens verkliga gång. Parollen om proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur hade i stort sett en avsiktlig algebraisk[1] karaktär. Lenin löste inte på förhand frågan om vilka politiska relationer som skulle råda mellan deltagarna i den tänkta demokratiska diktaturen, dvs. proletariatet och bondeståndet. Han uteslöt inte möjligheten att bönderna skulle representeras i revolutionen genom ett självständigt parti - ett parti som var självständigt i dubbel bemärkelse: inte bara i förhållande till bourgeoisin utan även i förhållande till proletariatet, och samtidigt förmöget att fullborda den demokratiska revolutionen i allians med proletariatet i kamp mot den liberala bourgeoisin. Lenin räknade t.o.m. med möjligheten - som vi strax skall se - att det revolutionära bondepartiet skulle utgöra majoriteten i den demokratiska diktaturens regering.
    I frågan om jordbruksrevolutionens avgörande betydelse för vår borgerliga revolution var jag - åtminstone från hösten 1902, dvs. tiden för min första landsflykt - en lärjunge till Lenin. Att den agrara revolutionen, och följaktligen hela den demokratiska revolutionen endast kunde förverkligas genom att arbetarna och bönderna gjorde gemensam sak i kamp mot den liberala bourgeoisin var för mig - tvärtemot alla meningslösa sagor som berättats under senare år - utom all diskussion. Likväl gick jag mor parollen "proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur", ty jag såg dess brist i det faktum att den lämnade frågan öppen om vilken klass som skulle dominera diktaturen. Jag försökte bevisa att bönderna trots sin enorma sociala och revolutionära tyngd inte kunde skapa ett självständigt parti och ännu mindre koncentrera den revolutionära makten i sina händer. I de gamla revolutionerna - från den tyska reformationen på 1500-talet och t.o.m. dessförinnan - understödde bönderna genom sina uppror en av fraktionerna inom stadsbourgeoisin, och säkrade ofta dess seger. På samma sätt kunde bönderna också i vår försenade borgerliga revolution vid kampens höjdpunkt ge ett liknande stöd till proletariatet och hjälpa det att komma till makten. Av detta drog jag slutsatsen att vår borgerliga revolution endast kunde lösa sina uppgifter radikalt om proletariatet med hjälp av de många miljoner bönder visade sig förmöget att koncentrera den revolutionära diktaturen i sin egna händer. Vilket socialt innehåll skulle denna diktatur ha? För det första, skulle den tvingas genomföra jordbruksrevolutionen och statens demokratiska omformning. Med andra ord: proletariatets diktatur skulle bli instrument för att lösa den historiskt försenade borgerliga revolutionens uppgifter. Men detta skulle inte räcka. Efter att ha nått makten skulle proletariatet tvingas att allt djupare inkräkta på förhållandena för den privata äganderätten i allmänhet, dvs. slå in på den socialistiska åtgärdernas väg.
    "Men tror du verkligen", invände Stalin, Rykov och alla de andra molotovianerna dussintals gånger mellan 1905 och 1917, "att Ryssland är moget för den socialistiska revolutionen?" På detta svarade jag: Nej, det gör jag inte. Men världsekonomin som helhet, och främst den europeiska ekonomin är helt och fullt mogen för den socialistiska revolutionen. Huruvida proletariatets diktatur i Ryssland leder till socialism eller inte, i vilken takt och genom vilka stadier, beror på hur det går för den europeiska kapitalismen och för världskapitalismen.
    Detta var de grundläggande dragen i teorin om den permanenta revolutionen vid dess tillkomst i början av 1905. Sedan dess har tre revolutioner ägt rum. Det ryska proletariatet nådde makten på bondeupprorets mäktiga våg. Proletariatets diktatur blev ett faktum i Ryssland tidigare än i något av de ojämförligt mer utvecklade länderna i världen. 1924, dvs. sju år efter det att den historiska prognosen i teorin om den permanenta revolutionen med sällspord kraft bekräftats, inledde epigonerna frenetiska angrepp på min teori, plockade fram isolerade meningar och polemiska genmälen ur mina gamla verk som jag då totalt hade glömt bort.
    Det är lämpligt att här påminna om att den första ryska revolutionen bröt ut mer än ett halvsekel efter vågen av borgerliga revolutioner i Europa och 35 år efter Pariskommunens episodiska uppror. Europa hade haft tid att avvänjas från revolutioner. Ryssland hade överhuvudtaget inte upplevt någon. Alla revolutionens problem måste formuleras på nytt. Det är inte svårt att förstå hur många okända storheter som den framtida revolutionen innehöll för oss vid denna tid. De olika grupperingarnas paroller var alla, var och en på sitt sätt, en arbetshypotes. Man måste ha en total oförmåga för historisk prognos och en absolut brist på förståelse för dess metoder för att nu, i efterhand, betrakta analyser och värderingar från 1905 som om de skrivits igår. Jag har ofta sagt till mig själv och till mina vänner: jag tvivlar inte på att mina prognoser från 1905 innehöll många brister som inte är svåra att visa fram nu, efteråt. Men såg mina kritiker bättre och längre? Eftersom jag inte hade läst om mina arbeten på länge, var jag i förväg hågad att se bristerna i dem som allvarligare och viktigare än de verkligen var. Jag var övertygad om detta 1928, då den politiska ledighet som påtvingats mig genom exilen i Alma-Ata, gav mig tillfälle att med pennan i hand, läsa om mina gamla arbeten om den permanenta revolutionen. Jag hoppas att även läsaren kommer att bli övertygad om detta av det följande. Det är dock nödvändigt att inom ramen för denna introduktion presentera en så exakt karakteristik som möjligt av beståndsdelarna i teorin om den permanenta revolutionen och de viktigaste invändningarna mot den. Dispyten har vidgats och fördjupats i sådan grad att den nu omfattar i huvudsak alla de viktigaste frågorna i den världsrevolutionära rörelsen.
    Den permanenta revolutionen i den mening Marx lade i begreppet betyder en revolution som inte kompromissar med någon form av klasstyre, som inte stannar upp vid det demokratiska stadiet utan går över i ett socialistiskt system, och bekämpar reaktionen utifrån, dvs. en revolution, vars successiva utveckling har sina rötter i det föregående, och som endast kan sluta genom en fullständig likvidering av klassamhället. För att skingra det kaos som har skapats kring teorin om den permanenta revolutionen är det nödvändigt att urskilja tre tankelinjer som förenas i denna teori.
    För det första omfattar den problemet med övergången från den demokratiska revolutionen till den socialistiska. Detta är i huvudsak teorins historiska ursprung. Begreppet om den permanenta revolutionen framställdes av de stora kommunisterna i mitten av 1800-talet, av Marx och hans meningsfränder, i opposition mot den demokratiska ideologin, som, vilket vi alla vet, hävdar att genom upprättandet av en "rationell" eller demokratisk stat kan alla frågor lösas fredligt på en reformistisk eller evolutionär väg. Marx betraktade den borgerliga revolutionen 1848 som ett direkt förebud till den proletära revolutionen. Marx "misstog sig". Likväl var hans misstag av en faktisk och inte en metodologisk karaktär. Revolutionen 1848 utvecklades inte till en socialistisk revolution. Men det var just därför som den inte heller lyckades skapa en demokrati. Vad gäller den tyska revolutionen 1918 var den ingen demokratisk uppfyllelse av den borgerliga revolutionen; den var en proletär revolution som halshöggs av socialdemokraterna, eller mera exakt: den var en borgerlig kontrarevolution, vilken tvingades bevara sina pseudodemokratiska former även efter det att proletariatet besegrats.
    "Vulgärmarxismen" har skapat ett historisk utvecklingsmönster enligt vilket varje borgerligt samhälle förr eller senare erhåller en demokratisk regim, varefter proletariatet, under demokratins villkor gradvis organiserar sig och utbildas för socialismen. Den egentliga förändringen till socialismen har framställts olika: de direkta reformisterna ser denna förändring så att demokratin via reformer får ett socialistiskt innehåll (Jaurés), de formella evolutionisterna erkänner oundvikligheten av att använda revolutionärt våld i övergången till socialism (Guesde). Men både den förra och den senare riktningen ser demokratin och socialismen för alla folk och i alla länder, som två stadier i samhällsutvecklingen, vilka inte bara är helt olika utan helt skilda åt i tiden. Denna syn dominerade också hos ryska marxister, som 1905 tillhörde vänsterflygeln inom Andra Internationalen. Plechanov, den ryska marxismens briljanta stamfader, ansåg att tanken på proletariatets diktatur var självbedrägeri i det samtida Ryssland. Samma ståndpunkt försvarades inte bara av mensjevikerna, utan också av den överväldigande majoriteten av de ledande bolsjevikerna, särskilt de nuvarande partiledarna, vilka på den tiden undantagslöst var revolutionära demokrater, för vilka den socialistiska revolutionens problem, inte bara 1905 utan också strax före 1917, inte var annat än en avlägsen framtids vaga musik.
    Teorin om den permanenta revolutionen skapades 1905 och gick ut i kamp mot dessa idéer och stämningar. Den påpekade att de efterblivna borgerliga nationernas demokratiska uppgifter i vår epok direkt ledde fram till proletariatets diktatur och att proletariatets diktatur sätter de socialistiska uppgifterna på dagordningen. Detta var teorins centrala tanke. Den traditionella synen var den att vägen till proletariatets diktatur gick via en lång period av demokrati, men teorin om den permanenta revolutionen fastslog det faktum att för de efterblivna länder går vägen till demokrati via proletariatets diktatur. Demokrati är sålunda inte en regim som fortsätter att existera i decennier, utan den blir bara ett direkt förebud för den socialistiska revolutionen. De är fastkedjade i varandra. Mellan de demokratiska revolutionen och den socialistiska uppbyggnaden av samhället råder det sålunda ett permanent tillstånd av revolutionär utveckling.
    Teorins andra aspekt gäller den socialistiska revolutionen som sådan. Under en oändligt lång tid och under ständiga inre konflikter genomgår alla sociala relationer en förändring. Samhället håller på att ömsa skinn. Varje steg i utvecklingen är beroende av det föregående. Denna process bibehåller av nödvändighet en politisk karaktär, dvs. den utvecklas genom kollisioner mellan olika grupper i det samhälle som är statt i förändring. Utbrott av inbördeskrig och interventioner omväxlar med perioder av "fredliga" reformer. Omvälvningen inom ekonomin, tekniken, vetenskapen, familjen, moralen och vardagslivet utvecklas under en komplicerad växelverkan, vilket gör att samhället inte kan uppnå ett tillstånd av jämvikt. I detta ligger den socialistiska revolutionens permanenta karaktär som sådan.
    Den tredje aspekten på teorin om den permanenta revolutionen har att göra med den socialistiska revolutionens internationella karaktär, vilken i sin tur beror på ekonomins nuvarande tillstånd och mänsklighetens sociala struktur. Internationalismen är ingen abstrakt princip, utan en teoretisk och politisk återspegling av världsekonomins karaktär, av produktivkrafternas internationella utveckling, och av klasskampen i världsmåttstock. Den socialistiska revolutionen inleds på en nationell bas - men den kan inte fullbordas på endast denna bas. Att bibehålla den proletära revolutionen inom en nationell ram kan endast vara ett provisoriskt tillstånd, även om detta, vilket Sovjetunionens erfarenhet visar, kan få en lång varaktighet. Inom en isolerad proletär diktatur kommer de inre och yttre motsättningarna att växa fram sida vid sida med de framsteg som görs. Om den proletära staten förblir isolerad, då måste den slutligen bli ett offer för dessa motsättningar. Den enda lösningen ligger i att de utveckla ländernas proletariat vinner en seger. Sedd ur denna synvinkel blir den nationella revolutionen aldrig ett avslutat helt, den är bara en länk i den internationella kedjan. Den internationella revolutionen har en permanent karaktär, trots en temporär ebb och tillfälliga motgångar.
    Epigonerna för en kamp - om än inte med samma klarhet - mot alla tre aspekterna i teorin den permanenta revolutionen. Och hur kunde det vara annorlunda, när det är frågan om tre sammanlänkade delar som bildar ett helt? Epigonerna skiljer mekaniskt demokratin från den socialistiska revolutionen. De skiljer den nationella socialistiska revolutionen från den internationella. De anser i huvudsak att maktens erövring inom en nationell ram inte är revolutionens begynnelseakt, utan den sista processen; efter den följer en reformperiod vilken leder till det nationella socialistiska samhället. 1905 ansåg de inte ens att proletariatet kunde ta makten i Ryssland förrän det skett i Västeuropa. 1917 predikade de den oberoende demokratiska revolutionen i Ryssland och avvisade med förakt proletariatets diktatur. 1925-27 förespråkade de nationell revolution i Kina under den nationella bourgeoisins ledning. Följaktligen förde de fram parollen om arbetarnas och böndernas diktatur i direkt opposition till parollen om proletariatets diktatur. De förkunnade möjligheten av att bygga upp ett isolerat och obundet socialistiskt samhälle i Sovjetunionen. Världsrevolutionen blev för dem, inte ett oundgängligt villkor för seger, utan endast en fördelaktig tillfällighet.
    Denna djupa brytning med marxismen nåddes av epigonerna i deras permanenta kamp mot teorin om den permanenta revolutionen.
    Kampen, som började som ett konstgjort upplivande av historiska minnen och en förfalskning av ett avlägset förflutet, ledde till en fullständig omvandling av världsåskådningen hos revolutionens härskande skikt. Vi har redan upprepade gånger förklarat att den omvärdering som utfördes under inflytande från sovjetbyråkratins alltmer konservativa sociala behov, stävade efter nationell ordning och slutligen krävde att den fullbordade revolutionen, som tillförsäkrat byråkratin privilegierade positioner, nu skulle anses som tillräcklig för ett fredligt uppbygge av socialismen. Vi skall inte här återvända till detta tema. Det räcker med att noterna att byråkratin är djupt medveten om sambandet mellan dess materiella och ideologiska positioner och teorin om nationell socialism. Detta uttrycks just nu tydligast av att den stalinistiska apparaten under trycket från motsättningar som den inte förutsåg, nu drivs åt vänster med all kraft och utdelar hårda slag mot sina högerinspiratörer från igår. Byråkraternas fientlighet mot dess marxistiska opposition, vars slagord och argument den nu i all hast lånar, har som bekant inte minskat det minsta. Av de oppositionsmän som begär återinträde i partiet för att stödja kursen mot industrialisering etc. krävs först och främst en fördömelse av teorin om den permanenta revolutionen och ett erkännande, om än endast indirekt, av teorin om socialism i ett land. Genom detta avslöjar den stalinistiska byråkratin den rent taktiska karaktären i sin vänstervridning under bibehållande av sin nationalreformistiska strategiska grundvalar. Vi behöver inte förklara vad detta betyder: i politik som i krig är taktiken i det långa loppet underordnad strategin.
   Frågan har för länge sedan gått utöver ramarna för en kamp mot "trotskismen". Genom att gradvis utökas, omfattar den idag bokstavligt talat alla problem i den revolutionära världsåskådningen. Antingen permanent revolution eller socialism i ett land - detta alternativ berör i lika mån alla Sovjetunionens inre problem, utsikterna för revolutionen i Orienten, och slutligen hela Kommunistiska Internationalens framtid.
    Det föreliggande arbetet undersöker inte denna fråga ur alla dess aspekter; det är onödigt att upprepa vad som redan sagts i andra arbeten. I Kritik av Kommunistiska Internationalens Programförslag[2] har jag sökt att teoretiskt klargöra den nationella socialismens ekonomiska och politiska ohållbarhet. Kominterns teoretiker tiger om detta, som om de hade munnen full av vatten. Det är kanhända det enda som återstår dem att göra. I denna bok rekapitulerar jag först och främst teorin om den permanenta revolutionen så som den formulerades 1905 med hänsyn till den ryska revolutionens inre problem. Jag visar hur min position verkligen skilde sig från Lenins och hur och varför den sammanföll med Lenins ståndpunkt i varje avgörande situation. Slutligen söker jag visa den avgörande betydelsen av denna fråga för proletariatet i de efterblivna länderna och därigenom för Kommunistiska Internationalen som helhet.
    Vilka anklagelser har förts fram mot teorin om den permanenta revolutionen av epigonerna? Om vi utesluter de oräkneliga motsägelserna hos mina kritiker, kan deras samlade och i sanning omfattande skrifter återföras till följande slutsatser:
1. Trotskij förbisåg skillnaden mellan den borgerliga revolutionen och den socialistiska. Redan 1905 ansåg han att proletariatet i Ryssland stod inför den socialistiska revolutionens uppgifter.
2. Trotskij förbisåg fullständigt jordbruksfrågan. Bönderna existerade inte för honom. Han beskrev revolutionen som en kamp mellan proletariatet och tsarismen.
3. Trotskij trodde inte att världsbourgeoisin i det långa loppet skulle tolerera existensen av det ryska proletariatets diktatur och betraktade dess fall som oundvikligt, såvida inte proletariatet i Västerlandet tog makten inom en snar tidsrymd och kom till vår assistans. Därigenom underskattar Trotskij det tryck det västerländska proletariatet kunde utöva på sin egen bourgeoisi.
4. Trotskij tror överhuvudtaget inte på det ryska proletariatets styrka, på dess förmåga att självständigt bygga socialismen, och det är därför han har satt sitt hopp - och fortsätter att sätta sitt hopp - till den internationella revolutionen.
    Dessa motiv går inte bara igen i Zinovjevs, Stalins, Bucharins och de andras otaliga skrifter och tal, utan de formuleras också i de mest auktoritära resolutionerna från Sovjetunionens Kommunistiska Parti och Kommunistiska Internationalen. Och trots detta måste man säga att de baseras på en blandning av okunnighet och ohederlighet.
    De första två påståendena från kritikerna är, som senare skall visas, falska helt igenom. Nej, jag utgick just från revolutionens borgerligt-demokratiska karaktär och kom till slutsatsen att djupet i jordbrukskrisen kunde ge makten åt proletariatet i det efterblivna Ryssland. Ja det var just denna tanke som jag försvarade strax före 1905 års revolution. Det vara just denna tanke som uttrycktes i själva beskrivningen av revolutionen som "permanent" dvs. en oavbruten revolution - som direkt går över från sitt borgerliga stadium till det socialistiska. För att uttrycka samma tanke använde Lenin senare det utmärkta uttrycket att den borgerliga revolutionen växte över i en socialistisk. Begreppet "växa över" ställdes av Stalin senare (1924) mot den permanenta revolutionen, vilken han presenterade som ett direkt språng från autokratins rike till socialismens himmel. Denna olycksalige "teoretiker" brydde sig inte ens om att ställa sig frågan: vad kan det vara för mening i revolutionens permanens om det bara var frågan om ett enkelt språng?
    Vad gäller den tredje anklagelsen dikterades den av epigonernas kortlivade tro på möjligheten att neutralisera den imperialistiska bourgeoisin för obegränsad tid med hjälp av ett "förnuftigt" organiserat tryck från proletariatet. Under åren 1924-27 var detta Stalins centrala tanke. Den anglo-ryska kommittén var dess frukt. Besvikelsen över möjligheten att binda världsbourgeoisins händer och fötter med hjälp av Purcell, Radic, LaFollette och Chiang Kai-shek ledde till en akut ångestparoxysm inför den omedelbara krigsfaran. Komintern genomgår fortfarande denna period.
    Den fjärde invändningen mot teorin om den permanenta revolutionen säger helt enkelt att jag 1905 inte försvarade den ståndpunkt om socialism i ett land som Stalin först funderade ut för den sovjetiska byråkratin 1924. Denna anklagelse är ren historisk kuriosa. Man kan ju faktiskt tro att mina opponenter - i den mån de överhuvudtaget tänkte politiskt 1905 - var av den åsikten att Ryssland var moget för en självständig socialistisk revolution. Men självklart förtröttades de aldrig 1905-17 anklaga mig för utopism därför att jag räknade med möjligheten att det ryska proletariatet kunde komma till makten före proletariatet i Västeuropa. Kamenev och Rykov anklagade Lenin för utopism 1917, och därmed sade de rent ut att den socialistiska revolutionen först måste äga rum i Storbritannien och de andra industrialiserade länderna, innan det kunde bli Rysslands tur. Samma ståndpunkt försvarades av Stalin fram till den 4 april 1917. Endast gradvis och med största svårighet antog han den leninistiska parollen om proletariatets diktatur i motsättning till den demokratiska diktaturen. Våran 1924 upprepade Stalin fortfarande vad andra redan hade sagt före honom: sett som separat enhet, är Ryssland inte moget för en socialistisk uppbyggnad. Hösten 1924 upptäckte Stalin under sin kamp emot teorin om den permanenta revolutionen, för första gången möjligheten att bygga en isolerad socialism i Ryssland. Först då började de röda professorerna att samla citat för Stalins räkning, vilka bevisade att Trotskij 1905 - hur fruktansvärt! - hade trott att Ryssland endast kunde nå socialismen med hjälp från proletariatet i Västerlandet.
   Om man skulle ta den ideologiska kampen från ett kvarts sekel, skära den i småbitar, blanda dem i en mortel och sedan låta en blind att sätta ihop bitarna igen, skulle man knappast kunna få en värre teoretisk och historisk gallimatias än vad epigonerna nu föder sina läsare och åhörare med.
    För att belysa sambandet mellan gårdagens problem och dagens, måste man här påminna - om än bara i generella drag - om vad Kominterns ledarskap, dvs. Stalin och Bucharin utfört i Kina.
   Under förevändningen att Kina stod inför en nationell revolution, tilldelade man 1924 den kinesiska bourgeoisin den ledande rollen. Den nationella bourgeoisins parti, Kuomintang, erkändes officiellt som det ledande partiet. Inte ens de ryska mensjevikerna gick 1905 så långt i förhållande till Kadeterna (den liberala bourgeoisins parti).
    Men Kominterns ledarskap nöjde sig inte med detta. Det tvingade det kinesiska kommunistpartiet att gå in i Kuomintang och underkasta sig dess disciplin. Genom särskilda telegram från Stalin tvingades de kinesiska kommunisterna att kväva jordbruksrörelsen. De arbetare och bönder som gjorde uppror förbjöds att skapa sina egna sovjeter för att inte stöta bort Chiang Kai-shek, som Stalin försvarade gentemot oppositionsmännen som en "pålitlig allierad", vid ett partimöte i Moskva i början av april 1927, dvs. några dagar före den kontrarevolutionära statskuppen i Shanghai.
    Kommunistpartiets officiella underkastelse under det borgerliga ledarskapet, och det officiella förbudet att bilda sovjeter (Stalin och Bucharin lärde ut att Kuomintang "tog sovjeternas plats") var ett värre och större förräderi mot marxismen än alla mensjevikernas gärningar under åren 1905 till 1917.
    Efter Chiang Kai-sheks statskupp i april 1917, lämnade en vänsterflygel under Wang Ching-weis ledarskap temporärt Kuomintang. Wang Ching-wei hyllades omedelbart i Pravda som en pålitlig allierad. I själva verket stod Wang Ching-wei i samma förhållande till Chiang Kai-shek som Kerenskij till Miljukov, med den skillnaden att i Kina förenades Miljukov och Kornilov i samma person, Chiang Kai-shek.
    Efter april 1927 beordrades det kinesiska partiet att gå in i "Vänster"-Kuomintang och underkasta sig den kinesiske Kerenskijs disciplin istället för att gå i öppen kamp mot honom. Den "pålitlige" Wang Ching-wei krossade kommunistpartiet och, tillsammans med det, arbetarnas och böndernas rörelse på minst lika brutalt sätt som Chiang Kai-shek, vilken Stalin hade förklarat vara en pålitliga allierad.
    Om mensjevikerna stödde Miljukov 1905 och efterår, gick de dock aldrig in i liberalernas parti. Om mensjevikerna gick samman med Kerenskij 1917, bibehöll de likväl sin egen organisation. Stalins politik i Kina var en ondskefull karikatyr till och med av mensjevismen. Så såg den första och viktigaste perioden ut.
    När dess oundvikliga frukter slagit ut i blom - totalt sammanbrott för arbetar- och bonderörelsen, demoralisering och sammanbrott för kommunistpartiet - gav Komintern en ny order: "Vänster om!" och krävde omedelbart väpnat uppror från arbetarnas och böndernas sida. Ända tills igår fungerade det unga, söndertrampade och förkrympta kommunistpartiet fortfarande som det femte hjulet under Chiang Kai-sheks och Wang Ching-weis vagn och saknade följaktligen den minsta självständiga politiska erfarenhet. Nu beordrades detta parti att leda arbetarna och bönderna - som Komintern ända tills igår hade tvingat in under Kuomintangs fana - i ett väpnat uppror mot samma Kuomintang, vilket under tiden hunnit koncentrera makten och armén i sina händer. Under loppet av 24 timmar improviserades en fiktiv sovjet i Kanton fram. Det väpnade upproret, som planerats inför öppnandet av Sovjetunionens kommunistiska partis 15:e kongress uttryckte på en gång de mest medvetna kinesiska arbetarnas heroism och Kominternledarnas kriminella beteende. Mindre äventyr föregick och följde efter Kantonupproret. Detta var det andra kapitlet i Kominterns kinesiska strategi. Den kan karakteriseras som en mycket ondskefull karikatyr av bolsjevismen.
    Den liberal-opportunistiska såväl som det adventuristiska kapitlet tilldelade det kinesiska kommunistpartiet så hårda slag att det inte kommer att repa sig från detta på många år än.
    Kominterns sjätte kongress gjorde upp facit över detta arbete. Den gav ett odelat stöd. Det är knappast förvånande, ty kongressen sammankallades för detta ändamål. För framtiden förde kongressen fram slagordet "proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur". Hur denna diktatur skulle skilja sig från Höger- och VänsterKuomintangs diktatur å ena sidan, och proletariatets diktatur å den andra förklarades inte för de kinesiska kommunisterna. Det var inte heller möjligt att göra detta.
    Genom att proklamera den demokratiska diktaturen, fördömde den sjätte kongressen samtidig demokratiska slagord såsom otillåtna (Konstituerande Församling, allmän rösträtt, press- och församlingsfrihet etc. etc.) och avväpnade därigenom det kinesiska kommunistpartiet som stod ansikte mot ansikte med en militär oligarkisk diktatur. Under en lång period mobiliserade de ryska bolsjevikerna arbetarna och bönderna kring demokratiska slagord. Dessa spelade 1917 en stor roll. Först efter det att sovjetmakten kommit till och oförsonligen och mitt inför ögonen på hela folket, kommit i politisk motsatsställning till den konstitutionella församlingen likviderade vårt parti den formella, dvs. borgerliga demokratins institutioner och slagor och ersatte den med en verklig sovjetdemokrati, dvs. proletär demokrati.
    Kominterns sjätte kongress, under Stalins och Bucharins ledarskap, ställde allt på huvudet. Samtidigt som den å ena sidan föreskrev slagordet "demokratisk" och inte "proletär" diktatur för partiet, förbjöd den utnyttjandet av demokratiska slagord för att förbereda denna diktatur. Det kinesiska kommunistpartiet var inte bara avväpnat utan också avklätt. Som tröst fick det därför lov att under kontrarevolutionens obegränsade dominans använda slagordet om sovjeter, vilket hade varit i bann alltsedan revolutionens uppsving. En mycket populär hjälte i ryska folkvisor sjunger bröllopssånger på begravningar och begravningshymner vid bröllop. Överallt får han prygel. Om det bara gällde att ge Kominterns nuvarande ledare ett rapp med riset, kunde man kanske låta saken bero. Men det gäller mycket större saker. Det är frågan om proletariatets framtid. Kominterns taktik utgjorde ett omedvetet, men desto säkrare organiserat sabotage av den kinesiska revolutionen. Detta sabotage utfördes utan några som helst risker, ty Kominterns högermensjevikpolitik 1924-27 täcktes över med bolsjevismens hela auktoritet, och skyddades samtidigt av Vänsteroppositionens kritik av sovjetmakten genom dess mäktiga förtryckarorgan.
    Som resultat fick vi ett fulländigt experiment i stalinsk strategi som ändå från början stod i strid mot den permanenta revolutionen. Det var därför helt naturligt att den stalinske teoretiker som främst förespråkade det kinesiska kommunistpartiets underordnande under det nationelltborgerliga Kuomintang skulle vara Martinov. Samma Martinov var den främst mensjevikiske kritikern av teorin om den permanenta revolutionen från 1905 ända till 1923, det år då han började sin historiska mission inom bolsjevismens led. I det första kapitlet sägs det nödvändigaste om detta arbetes ursprung. I Alma-Ata förberedde jag i lugn och ro en teoretisk polemik mot epigonerna. Teorin om den permanenta revolutionen skulle uppta en viktig plats i denna bok. Medan jag arbetade, erhöll jag ett manuskript av Radek, vars syfte var att ställa den permanenta revolutionen mot Lenins strategiska linje. Detta tillsynes plötsliga utfall var en nödvändighet för Radek eftersom han själv var över ögonen inblandad i Stalins kinesiska politik. Radek försvarade (tillsammans med Zinovjev) kommunistpartiets underordnande under Kuomintang inte endast för Chiang Kai-sheks statskupp utan även efteråt.
   För att motivera proletariatets förslavande under bourgeoisin, visade Radek naturligtvis på nödvändigheten av en allians med bondeståndet och mitt "underskattande" av denna nödvändighet. I Stalins fotspår försvarade han även den mensjevikiska politiken med hjälp av en bolsjevikisk fraseologi. Genom parollen om proletariatets och bondeståndets demokratiska diktatur sökte Radek i Stalins fotspår än en gång täcka över det faktum att det kinesiska proletariatet i spetsen för bondemassorna avhållits från en självständig kamp för makten. När jag avslöjade denna ideologiska maskerad tvingades Radek ta betäckning bakom Lenincitat och söka visa att min kamp mot opportunismen i själva verket berodde på skillnaden mellan teorin om den permanenta revolutionen och leninismen. Det advokatmässiga försvaret för det egna syndafallet, förvandlade Radek till en anklagelseakt mot den permanenta revolutionen. Detta tjänade honom endast som en brygga till kapitulationen. Jag har desto större anledning att tro detta som Radek för några år sedan planerade att skriva en pamflett i försvar av den permanenta revolutionen. Likväl skyndade jag mig inte att avföra Radek ur rullorna. Jag försökte att besvara hans artikel uppriktigt och kategoriskt utan att fördenskull skära av en reträttväg. Jag trycker mitt svar till Radek precis så som det skrevs, och begränsar mig till några få förklarande noter och stilistiska korrigeringar. Radeks artikel publicerades inte i pressen och jag tror inte att den kommer att publiceras, ty i den form den skrev 1928 kunde den inte passera den stalinistiska censuren. Också för Radek själv skulle denna artikel vara direkt ödesdiger i dag, ty den skulle ge en klar bild av hans ideologiska utveckling, som alltför mycket påminner om "utvecklingen" hos en man som kastar sig ut från ett sjuvåningshus.
    Detta arbetes tillkomst förklarar tillräckligt varför Radek intar en större plats i det än som egentligen tillkommer honom. Radek tänkte inte ut ett enda argument mot teorin om den permanenta revolutionen. Han steg endast fram som epigonernas epigon. Läsaren ombeds därför i Radek inte bara se Radek, utan också representanten för en viss kår, till vilken han erhöll medlemskort genom att avskudda sig marxismen. Om Radek personligen skulle tycka att alltför många skärvor fallit på hans lott, bör han genom egen försorg överlämna dem till deras rätta adressater. Det är firmans privata affär. För min del har jag inga invändningar. L. TROTSKIJ Prinkipo 30 nov. 1929

INLEDNING TILL DEN TYSKA UPPLAGAN

Idag, då denna bok förbereds för tryckning på tyska, följer hela den tänkande delen av världens arbetarklass, och, i en viss mening, hela den "civiliserade" mänskligheten med särskilt stort intresse den ekonomiska omvälvning och de skakningar som nu sker i det forna tsaristiska imperiet. Den största uppmärksamheten dras i detta sammanhang till frågan om kollektiviseringen av böndernas egendom. Och det med rätta. På detta område antar brytningen med det förflutna en särskilt våldsam karaktär. Men en korrekt värdering av kollektiviseringen är otänkbar utan en allmän teori om den socialistiska revolutionen. Och härvid - och på ett mycket högre plan - kan vi övertyga oss än en gång om att det inom den marxistiska teorins område inte finns någonting som kan undgå att ingripa i det praktiska handlandet. Även de mest avlägsna och till synes mest "abstrakta" meningsskiljaktigheterna kommer förr eller senare, om de förs till slutet att uttryckas i praktiken, och praktiken låter inte ett enda teoretiskt misstag ske ostraffat.
    Kollektiviseringen av böndernas egendom är naturligtvis en absolut nödvändighet och grundläggande del av den socialistiska omvandlingen av samhället. Men kollektiviseringens omfattning och tempo avgörs inte endast av regeringens vilja, utan i sista hand av de ekonomiska faktorerna: genom omfattningen av landets ekonomiska nivå, genom samspelet mellan industri och jordbruket och följaktligen genom de tekniska resurserna i själva jordbruket.
    Industrialiseringen är drivkraften för hela den moderna kulturen och på detta sätt den enda tänkbara basen för socialismen. Under de förhållanden som råder i Sovjetunionen, innebär industrialisering i första hand ett stärkande av den bas som gör proletariatet till den härskande klassen. Samtidigt skapar den de materiella och tekniska premisserna för jordbrukets kollektivisering. Dessa två processers tempo är beroende av varandra. Proletariatet strävar efter högsta tänkbara tempo för dessa processer i den utsträckning som de kan skydda det nya samhället i födelse från yttre faror, och samtidigt skapa en grund fören systematisk förbättring av den materiella nivån för de arbetande massorna.
    Men det tempo som kan uppnås är begränsat av landets allmänna materiella och kulturella nivå, av relationerna mellan stad och by och av massornas mest omedelbara behov, dessa massor som är villiga att offra det närvarande för framtiden endast till en viss punkt. Det högsta tempot, dvs. det bästa och mest fördelaktiga, är inte endast det som befordrar den hastigaste tillväxten av industrin och kollektiviseringen vid en viss tidpunkt, utan också det som säkrar den samhälleliga regimens nödvändiga stabilitet, dvs. som först och främst stärker alliansen mellan arbetarna och bönderna, och därigenom förbereder möjligheten för framtida framgångar.
    Utifrån detta perspektiv är det allmänna historiska kriterium av avgörande betydelse enligt vilket parti- och statsledningen genom sin planering leder den ekonomiska utvecklingen. Här är två huvudsakliga varianter möjliga: a) den kurs som skisserats ovan för ett ekonomiskt stärkande av den proletära diktaturen i ett land till dess vi sett framtida segrar för den proletära världsrevolutionen (Den ryska vänsteroppositionens ståndpunkt); och b) kursen mot uppbygget av ett isolerat nationellt socialistiskt samhälle, och detta "så snart som möjligt" (den nuvarande, officiella ståndpunkten).
    Detta är två fullständigt olika, och i sista hand direkt motsatta uppfattningar om socialismen. Av dessa följer i grunden skiljaktiga linjer, i fråga om strategi och taktik.
    Inom ramen för detta förord kan vi inte i detalj behandla frågan om att bygga socialismen i ett land. Vi har behandlat denna fråga i ett flertal artiklar, särskilt Kritik av Kominterns programförslag. Här skall vi begränsa oss till de grundläggande elementen i denna fråga. Låt oss först påminna oss om att teorin om socialism i ett land först formulerades av Stalin på hösten 1924, i total motsägelse inte bara mot marxismens traditioner och Lenins skola, utan t.o.m. till vad Stalin själv hade skrivit på våren samma år. Ur principiellt perspektiv, är den stalinska "skolans" brott med marxismen vad gäller frågan om det socialistiska uppbygget, inte mindre viktigt och mindre drastiskt än t.ex. den tyska socialdemokratins brott med marxismen vad gäller frågan om krig och patriotism på hösten 1914, dvs. exakt tio år innan den stalinska omsvängningen. Denna jämförelse dras inte för ro skull. Stalins "misstag", liksom den tyska socialdemokratins "misstag" är den nationella socialismen.
    Marxismen utgår från världsekonomin, men inte som en summa av skilda nationella delar, utan som en mäktig och självständig realitet som har skapats genom den internationella arbetsfördelningen och världsmarknaden, och som i vår epok av nödvändighet dominerar över de nationella marknaderna. Det kapitalistiska samhällets produktivkrafter har för länge sedan vuxit över de nationella gränserna. Det imperialistiska kriget (1914-18) var ett uttryck för detta faktum. I fråga om produktionsteknik måste det socialistiska samhället representera ett högre stadium än kapitalismen. Att inrikta sig på byggandet av ett nationellt isolerat socialistiskt samhälle innebär, trots alla framgående framgångar, att dra produktivkrafterna bakåt jämfört med kapitalismen. Att oberoende av de geografiska, kulturella och historiska villkoren för landets utveckling - vilken är en del av världsenheten - söka förverkliga en i sig själv avstängd proportionalitet av alla ekonomins grenar inom en nationell ram, innebär att man vägleds av en reaktionär utopi. Om denna teoris förkunnare och anhängare likafullt deltar i den internationella revolutionära kampen (med vilken framgång är en annan fråga) är det därför att de som hopplösa eklektiker mekaniskt kombinerar abstrakt internationalism med reaktionärt utopisk nationell socialism. Kronan på verket på denna eklekticism är det program som Komintern antog sin sjätte kongress.
    För att i all åskådlighet visa ett av de teoretiska misstag som ligger under det nationellt socialistiska begreppet kan vi inte göra bättre än citera ett nyligen publicerat tal av Stalin, vilket behandlar det amerikanska kommunismens inre problem.[1]
   "Det vore fel", säger Stalin i sin argumentation mot en av de amerikanska fraktionerna, "att ignorera de specifika säregenheterna inom den amerikanska kapitalismen. Kommunistpartiet måste ta hänsyn till dem i sitt arbete. Men det vore felaktigare att basera kommunistpartiernas aktiviteter på dessa specifika säregenheter, ty grunden för varje kommunistpartis handlande, inkl. det amerikanska kommunistpartiet, måste vara kapitalismens allmänna drag, vilka är desamma för alla länder, och inte de specifika dragen i ett visst land. Det är just på detta som kommunistpartiernas internationalism beror. De specifika dragen kompletterar endast de allmänna." (Bolsjevik nr 1 1930, s.8 Vår kurs.)
    Dessa rader kunde inte vara tydligare. Under täckmantel av ett ekonomiskt rättfärdigande för internationalismen, presenterar Stalin i själva verket ett rättfärdigande för nationell socialism. Det är fel att säga att världsekonomin helt enkelt endast skulle vara en summa av likartade nationella delar. Det är fel att säga att de specifika dragen "endast kompletterar de allmänna", ungefär som vårta i ett ansikte. I själva verket representerar de nationella säregenheterna en originell kombination av världsprocessens grundläggande drivkrafter. Denna originalitet kan vara av avgörande betydelse för den revolutionära strategin under flera år. Det räcker att erinra om att proletariatet i ett efterblivit land har kommit till makten många år före proletariatet i de utvecklade länderna. Denna historiska lärdom visar att, trots vad Stalin säger, är det absolut fel att basera kommunistpartiernas aktivitet på några "allmänna drag", dvs. på en abstrakt sorts nationell kapitalism. Det är också fullständigt felaktigt att hävda att på detta beror "kommunistpartiernas internationalism". I själva verket beror den på nationalstatens otillräcklighet, vilken för länge sedan har överlevt sig själv och förvandlats till en broms på produktivkrafternas utveckling. Den nationella kapitalismen kan inte ens förstås, än mindre omstörtas utom som en del av världsekonomin.
    De olika ländernas ekonomiska säregenheter är inte på något sätt av underordnad karaktär: det räcker att jämföra England och Indien, USA och Brasilien. Men den nationella ekonomins specifika drag utgör - oberoende av deras storlek - en integrerad del och blir i allt högre grad en aktiv substans av den s.k. världsekonomin och endast på denna grund kan kommunistpartierna i sista hand bygga sin internationalism.
    Stalins karakteristik av de nationella säregenheterna som ett simpelt "komplement" till de allmänna dragen, står i skriande - och ändå ingen tillfällig - motsägelse till den Stalinska förståelsen (dvs. brist på förståelse) för lagen om kapitalismens ojämna utveckling.
    Denna lag har, som alla känner till, proklamerats av Stalin som den mest grundläggande, viktigaste och mest universella av alla lagar. Med hjälp av lagen om ojämna utvecklingen - som han har förvandlat till en tom abstraktion - försöker Stalin lösa alla livets gåtor. Men det märkliga är han inte ens märker att just den nationella säregenheten inte är någonting annat än den mest generella produkten av den historiska utvecklingens ojämnhet, dess slutmål, så att säga. Det är endast nödvändigt att korrekt förstå denna ojämnhet, att se den i dess fulla sammanhang, och att utsträcka den till det förkapitalistiska förflutna. Den snabbare eller långsammare utvecklingen av produktivkrafterna; den utsträckta eller sammandragna karaktären i hela historiska epoker - t.ex. medeltiden, gillesystemet, den upplysta absolutismen, parlamentarismen; den ojämna utvecklingen mellan olika grenar av kulturen - allt detta bildar basen i dessa nationella "säregenheter". Säregenheten i en nationellt social typ är en kristallisering av ojämnheten i dess bildande.
    Oktoberrevolutionen kom som den viktigaste manifestationen av den historiska processens ojämnhet. Teorin om den permanenta revolutionen som gav en prognos av Oktoberrevolutionen vilade blott och bart på lagen om den ojämna utvecklingen, men inte i dess abstrakta form, utan i dess materiella kristallisering av Rysslands sociala och politiska säregenhet.
    Stalin har inte dragit fram lagen om den ojämna utvecklingen för att i tid förutse proletariatets maktövertagande i ett efterblivet land, utan för att post factum, 1924, pracka på det redan segerrika proletariatet uppgiften att bygga upp ett nationellt, socialistiskt samhälle. Men det är just här som lagen om den ojämna utvecklingen inte kan användas, ty den ersätter eller upphäver inte världsekonomins lagar; tvärtom är den underordnad dem.
    Genom att förvandla lagen om den ojämna utvecklingen till en fetisch, förklarar Stalin att den är en tillräcklig bas för nationell socialism, inte som en typ gemensam för alla länder, utan som ett undantag, något messianskt, rent ryskt. Det är enligt Stalin möjligt att bygga upp ett självständigt socialistiskt samhälle enbart i Ryssland. Genom detta höjer han Rysslands nationella säregenheter över såväl de "allmänna dragen" av varje kapitalistisk nation, som över världsekonomin helhet. Det är just här som de ödesdigra bristerna i hela Stalins konception börjar. Sovjetunionens säregenheter skulle vara så märkliga att de möjliggör uppbygget av dess egen socialism inom dess egna gränser oberoende av vad som händer resten av mänskligheten. Vad gäller andra länder, vilka inte fått del av denna messianska insegel är deras säregenheter endast "kompletterande" till de allmänna dragen, endast en vårta i ansiktet. "Det vore fel", undervisar Stalin, "att basera de kommunistiska partiernas aktiviteter på dessa specifika drag." Denna moral gäller för det amerikanska kommunistpartiet, för det brittiska, det sydafrikanska och det serbiska, men - inte för det ryska, vars aktivitet inte baseras på de "allmänna dragen" utan just på "säregenheterna". Ur detta härstammar Kominterns heltigenom dualistiska strategi: medan Sovjetunionen "likviderar klasserna" och bygger socialismen, tvingas proletariatet i alla andra länder, fullständigt oberoende av existerande nationella förhållanden, att bedriva sin likformiga aktivitet enligt kalendern (första augusti, sjätte mars etc.) Den messianska nationalismen kompletteras med den byråkratiskt abstrakta internationalismen. Denna dualism genomlöper hela Kominterns program, och berövar det varje principiell betydelse.
    Om vi tar Storbritannien och Indien som två poler i den kapitalistiska typen, då tvingas vi säga att internationalismen för det brittiska och indiska proletariatet inte alls beror på likmässigheten i fråga om förhållanden, uppgifter och metoder, utan på deras odelbara beroende av varandra. Framgångar för befrielserörelsen i Indien förutsätter en revolutionär rörelse i Storbritannien och vice versa. Varken i Indien eller Englans är det möjligt att bygga ett självständigt socialistiskt samhälle. Båda måste ingå som delar i en större helhet. På detta och endast på detta beror den marxistiska internationalismens oskakbara grund.
    Helt nyligen lade Pravda (den 8 mars 1930) på nytt fram Stalins olycksaliga teori om att "socialismen, som en social-ekonomisk formation" dvs., som ett bestämt system av produktionsförhållanden, fullständigt kan förverkligas "i nationell skala i Sovjetunionen." Något annat är emellertid "socialismens slutgiltiga seger i betydelsen av en garanti mot den kapitalistiska inringningen" - en sådan seger för socialismen "kräver i själva verket seger för den proletära revolutionen i flera utvecklade länder." Vilken avgrundsmässigt förfall för det teoretiska tänkandet har inte krävts för att sådan tarvlig skolastik med en min av lärdom skall läggas fram i det ledande organet för Lenins parti! Om vi för en minut antar möjligheten att förverkliga socialismen som ett fulländat socialt system inom Sovjetunionens isolerade ramar, då skulle detta vara "den slutgiltiga segern" - ty hur skulle man då kunna tala om en möjlig intervention? Den socialistiska ordningen förutsätter en hög nivå av teknologi, en hög kultur och hög solidaritet hos befolkningen. Eftersom Sovjetunionen då det socialistiska uppbygget fullbordas måste antas ha en befolkning mellan 200 och 250 miljoner, då frågar vi: vilken kapitalistisk intervention skulle man ens kunna tala om? Vilket kapitalistiskt land, eller koalition av länder, skulle våga tänka på intervention under dessa omständigheter? Den enda tänkbara interventionen skulle kunna ske från Sovjetunionens sida. Men skulle den behövas? Knappast. Exemplet med ett efterblivet land som under loppet av några "femårsplaner" med egna krafter förmådde bygga upp ett starkt socialistiskt samhälle skulle innebära ett dödande slag för världskapitalismen och reducera kostnaderna för proletariatets världsrevolution till ett minimum, ja t.o.m. till nollpunkten. Detta innebär att den Stalinska konceptionen i själva verket leder till en likvidering av Kommunistiska Internationalen. Och verkligen, vad vore dess historiska betydelse, om socialismens framtid bestämdes av högsta tänkbara auktoritet - Sovjetunionens statsplanekommission? Kominterns uppgift vore isåfall densamma som för de notoriska "Sovjetunionens vänner", dvs. att skydda det socialistiska uppbygget från intervention, alltså i huvudsak att spela rollen av gränsvakter.
    Den redan nämnda artikeln försöker bevisa riktigheten i den Stalinska konceptionen med hjälp av de senaste och färskaste ekonomiska argument: ..."just nu", säger Pravda, "när produktionsförhållanden av socialistisk typ slår allt djupare rot inte endast inom industrin utan också inom jordbruket genom framväxten av statsägda bruk, genom den gigantiska framgången, kvantitativt och kvalitativt, för kollektivjordbruken och genom likvideringen av kulakerna som klass på basis av en fullständig kollektivisering, visas särskilt tydligt den totala bankrutten för den trotskistisk-zinovjevska teorin om nederlag, som i huvudsak inneburit ett 'mensjevikiskt förnekande av Oktoberrevolutionens legitimitet' (Stalin)". (Pravda, 8 mars 1930)
    Detta är förvisso anmärkningsvärda rader, och inte endast för att deras hala ton täcker över en fullständig tankeförvirring. I gott sällskap med Stalin, anklagar författaren av Pravda-artikeln den "trotskistiska" konceptionen för att "förneka Oktoberrevolutionens legitimitet". Men det var just på basis av denna konception, dvs. teorin om den permanenta revolutionen, som författaren till dessa rader förutsade Oktoberrevolutionens oundviklighet, tretton år innan den ägde rum. Och Stalin? Till och med efter Februarirevolutionen, dvs. sju-åtta månader innan Oktoberrevolutionen, framträdde han som en revolutionär vulgär-demokrat. Det krävdes Lenins ankomst till Petrograd (3 april 1917) och hans oförsonliga kamp mot de egenkära "gamla bolsjevikerna" som Lenin förhånade vi denna tid, för att Stalin försiktigt och ljudlöst skulle glida över från den demokratiska ståndpunkten till den socialistiska. Detta Stalins inre "överväxande" som förresten aldrig var en total process, ägde i vilket fall inte rum förrän 12 år efter det att vi lagt fram bevis för "legitimiteten" i att den ryska arbetarklassen tog makten före den proletära revolutionen i Väst.
    Men då vi utarbetade den teoretiska prognosen för Oktoberrevolutionen trodde vi inte ett ögonblick att det ryska proletariatet genom att erövra statsmakten skulle kunna utesluta det forna tsaristiska imperiet från världsekonomins sfär. Vi marxister känner och förstår betydelsen av statsmakten. Den är inte alls en passiv återspegling av ekonomiska processer, som de socialdemokratiska lakejerna till den borgerliga staten faktiskt påstår. Makten kan ha en jättelik betydelse, reaktionär såväl som progressiv, beroende på vilken klass som har makten i sina händer. Men statsmakten är likväl instrument för den överstrukturella ordningen. Det faktum att makten fick över från tsarismen och bourgeoisin till proletariatet innebär inte att vare sig världsekonomins lagar eller dess processer avskaffas. Förvisso för en viss tid försvagades de ekonomiska banden mellan Sovjetunionen och världsmarknaden efter Oktoberrevolutionen. Med det vore ett grovt misstag att generalisera utifrån ett fenomen som endast var ett kort stadium i en dialektisk process. Den internationella arbetsfördelningen och de moderna produktivkrafternas övernationella karaktär bibehåller inte endast deras betydelse, utan ökar den tiofalt för Sovjetunionens ekonomiska uppgång.
    Varje efterblivet land som är integrerat med kapitalismen har genomgått olika stadier av minskat eller ökat beroende av andra kapitalistiska länder. Men i allmänhet går den kapitalistiska utvecklingens tendens mot en jättelik tillväxt av världsbanden, vilket uttrycks i den växande volymen för utrikeshandeln, inkl. kapitalexporten. Storbritanniens beroende av Indien har naturligtvis en kvalitativt annorlunda karaktär än Indiens beroende av Storbritannien. Men denna skillnad beror i sista hand på skillnaden i utvecklingsnivån mellan produktivkrafterna, och inte alls på graden av ekonomiskt självständighet. Indien är en koloni; Storbritannien en metropol. Men om Storbritannien idag vore underkastad en ekonomisk blockad skulle den gå under snabbare än Indien under en liknande blockad. Detta är för övrigt en av de mest övertygande illustrationerna till världsekonomins realitet.
    Den kapitalistiska utvecklingen - inte i de abstrakta formuleringarna i andra volymen av Kapitalet, vilka bibehåller all sin betydelse som ett stadium i analysen, utan i den historiska verkligheten - ägde rum och kunde endast äga rum genom en systematisk expansion av dess egen bas. Genom sin egen utveckling, och följaktligen i kampen mot sina egna inre motsättningar, vänder sig varje nationell kapitalism i allt högre grad till den "yttre marknadens" reserver, dvs. till världsekonomins reserver. Den okontrollerbara expansion som växer fram ut kapitalismens ständiga kriser utgör en progressiv kraft till dess den förvandlas till en ödesdiger kraft för kapitalismen.
    Förutom kapitalismens inre motsättningar, ärvde Oktoberrevolutionen från det gamla Ryssland motsättningar som inte är mindre djupa: mellan kapitalismen som helhet och förkapitalistiska produktionssätt. Dessa motsättningar hade (och har fortfarande) en reell karaktär, dvs. de förkroppsligas i en materiell relation mellan stad och land, de förefinns i de säregna proportionerna - eller brist på proportioner - mellan industrigrenar och i den nationella ekonomin som helhet etc. Några av rötterna i dessa motsättningar ligger direkt i landets geografiska och demografiska förhållanden, dvs. de skapas genom överflöd eller brist på en eller annan naturtillgång, genom den historiska fördelningen av befolkningsmassorna etc. Sovjetekonomins styrka ligger i nationaliseringen av produktionsmedlen och i deras planmässiga utnyttjande. Sovjetekonomins svaghet ligger, förutom i efterblivenheten som ärvts från det förflutna, i dess nuvarande post-revolutionära isolering, dvs. i dess oförmåga att få tillgång till världsekonomins resurser, inte endast på en socialistisk utan även på en kapitalistisk bas, dvs. i form av normala internationella krediter och "finansiering" i allmänhet, vilken spelar en avgörande roll för efterblivna länder. Motsättningarna mellan Sovjetunionens kapitalistiska och förkapitalistiska förflutna försvinner inte av sig själva. Tvärtom, återupplivas de efter år av nedgång och förstörelse: de återuppväcks och växer i styrka samtidigt med sovjetekonomins tillväxt, och för att övervinna dem eller endast mildra dem, kräver de vid varje steg tillgång till världsekonomins resurser.
    För att förstå vad som händer i det stora området som Oktoberrevolutionen väckt till nytt liva, är det nödvändigt att ta hänsyn till de gamla motsättningarna som återväckts av de ekonomiska framgångarna och att till dem lägga en ny och mäktigare motsättning: mellan sovjetindustrins koncentrerade karaktär, vilken öppnar möjligheten till oöverträffade tempon för industrialiseringen, och sovjetekonomins isolering, vilken utesluter möjligheten av ett normalt utnyttjande av världsekonomins reserver. Denna nya motsättning som trycker på de gamla leder till att stora svårigheter uppstår vid sidan av de enorma framgångarna. Dessa finner sitt mest omedelbara och betungande uttryck, som dagligen erfars av varje arbetare och bonde, i det faktum att de arbetande massornas förhållanden inte håller jämna steg med ekonomins uppgång utan t.o.m. förvärras för närvarande p.g.a. försörjningssvårigheter. Sovjetekonomins skarpa kriser är en påminnelse om att de produktivkrafter som skapats av kapitalismen inte är anpassade till nationella marknader, och kan bli socialistiskt koordinerade och harmoniserade endast på internationell måttstock. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: sovjetekonomins kriser är inte bara växtsvårigheter, en sorts barnsjukdom, utan något mycket betydelsefullare - nämligen världsmarknadens tillrättavisningar, samma världsmarknad som vi för att använda Lenins ord, "är underordnade, som vi är bundna till och vilken vi inte kan undfly". (Tal vid 11. partikongressen, 27 mars 1922).
    Ur detta följer emellertid inte alls ett förnekande av Oktoberrevolutionens "legitimitet", en slutsats som stinker äcklig småborgerlighet. Det internationella proletariatets maktövertagande kan inte vara en enda, samtidig akt. Den politiska överbyggnaden - och en revolution är en del av "överbyggnaden" - har sin egen dialektik, som mäktigt griper in i världsekonomins processer, men inte upphäver dess djupgående lagar. Oktoberrevolutionen är "legitim" som första stadiet i världsrevolutionen, vilken oundvikligen sträcker sig över decennier. Intervallen mellan det första och det andra stadiet har visat sig vara avsevärt längre än vi väntade oss. Likväl förblir det endast en intervall, och denna har inte alls förvandlats till en självständig epok för byggandet av ett nationellt socialistiskt samhälle.
    Utifrån de två revolutionsbegreppen stammar två ledande linjer för de (sovjetiska) ekonomiska frågorna. De första snabba ekonomiska framgångarna, som var totalt oväntade för Stalin, inspirerade honom på hösten 1924 till teorin om socialism i ett land, som en kulmen på det praktiska perspektivet av en isolerad nationell ekonomi. Det var just under denna period som Bucharin lade fram sin berömda formulering: skyddad från världsekonomin genom utrikesmonopolet, skulle vi vara i en position att bygga socialismen "om än i sköldpaddstakt". Detta var den gemensamma formeln för centristernas (Stalins) block med högern (Bucharin). Redan vid denna tid lade Stalin outtröttligen fram tanken att tempot i vår industrialisering var vår "egen affär, och inte hade någon som helst relation till världsekonomin. En sådan nationell trångsynthet kunde naturligtvis inte vara länge, ty den återspeglade det första, mycket korta stadiet i det ekonomiska uppsvinget, vilket naturligtvis återskapade vårt beroende av världsmarknaden. Det internationella beroendets första chocker, fullständigt oväntade för de nationella socialisterna, utlöste en oro som under nästa stadium övergick i panik. Vi måste vinna ekonomisk "självständighet" så snabbt som möjligt med hjälp av snabbast tänkbara tempo i industrialisering och kollektivisering! - dvs. den förvandling som ägt rum i den nationella socialistiska ekonomins politiken under de två senaste åren. Kryppolitiken ersattes över hela linjen med adventurism. Men den teoretiska basen förblev densamma: den nationellt socialistiska konceptionen.
    De grundläggande svårigheterna beror, som vi ovan visat, på den objektiva situationen, först och främst på Sovjetunionens isolering. Vi skall inte här undersöka i vilken utsträckning denna objektiva situation är en produkt av ledarskapets subjektiva misstag (den falska politiken i Tyskland 1923, i Bulgarien och Estland 1924, i Storbritannien och Polen 1926, i Kina 1925-27, den nuvarande felaktiga strategin under "tredje perioden" etc. etc.). Men de skarpaste ekonomiska konvulsionerna i Sovjetunionen skapas av det faktum att det nuvarande ledarskapet söker göra en dygd av nödvändigheten, och utifrån arbetarstatens politiska isolering skriva ihop ett program om ett ekonomiskt isolerat socialistiskt samhälle. Detta har gett upphov till ett försök till total socialistisk kollektivisering av bondejordbruken på basis av förkapitalistiska inventarier - ett mycket farligt äventyr som hotar att underminera själva möjligheten till samarbete mellan proletariatet och bönderna.
    Märkligt nog, just när detta har visat sig i all skärpa, har Bucharin, gårdagens sköldpaddeteoretiker, komponerat en hymn till dagens "skenande galopp" av industrialisering och kollektivisering. Man kan frukta att denna hymn också den en dag kommer att förklaras vara den största händelse. Ty redan är det nya melodier i luften. Under påverkan av den ekonomiska verklighetens motstånd, har Stalin tvingats slå till reträtt. Nu är faran den att gårdagens adventuristiska offensiv, som dikterades av panikkänslor, skall förvandlas till en panikslagen reträtt. Sådana kastningar i stadier beror obevekligen på karaktären hos den nationella socialismen.
    Ett realistiskt program för en isolerad arbetarstat kan inte ha som målsättning att uppnå "självständighet" från världsekonomin, än mindre att bygga upp ett nationellt socialistiskt samhälle "på kort tid". Uppgiften kan inte bestå att uppnå ett abstrakt maximitempo, utan det optimala, dvs. det bästa tempot, de som följer ur förhållandena för den egna ekonomin och för världsekonomin, stärker proletariatets ställning, förbereder de elementen för det framtida internationella socialistiska samhället, och samtidigt, och framför allt, systematiskt förbättrar proletariatets levnadsstandard och stärker dess allians med de icke-exploaterande massorna på landsbygden. Detta mål måste vara i kraft för hela den förberedande perioden, dvs. till dess den segerrika revolutionen i de utvecklade länderna frigör Sovjetunionen från dess nuvarande isolerade ställning.
    Några av de tankegångar som vi uttryckt här har vi utvecklat i större detalj i andra arbeten, särskilt i Kritik av Kominterns programförslag. Under den närmaste framtiden hoppas jag publicera en broschyr som värderar det nuvarande stadiet i Sovjetunionens ekonomiska utveckling. Jag är tvungen att be de läsare som söker en närmare bekantskap med den permanenta revolutionens problem idag att vända sig till dessa arbeten. Men de argument som förts fram ovan är, hoppas vi, tillräckliga för att avslöja den fulla innebörden i den principiella strid som förts under de senaste åren om de två teorierna: socialism i ett land mot permanent revolution. Redan denna aktuella betydelse för frågan rättfärdigar det faktum att vi här för utländska läsare presenterar en bok som i stort ägnas en kritisk reproduktion av de förrevolutionära prognoserna och teoretiska diskussionerna bland de ryska marxisterna. Naturligtvis kunde vi ha valt en annan form för att ställa de frågor som intresserar oss. Men denna form har inte valts av författaren, och har inte valts genom hans fria vilja. Den påtvingades honom, delvis genom motståndarens vilja och delvis genom själva den politiska utvecklingen. Också matematikens sanningar, den mest abstrakta av alla vetenskaper, kan bäst studeras i samband med dess idéhistoria. Detta gäller än mer de konkreta, dvs. historiskt bestämda sanningarna i den marxistiska politiken. Historien om framväxten och utvecklingen av revolutionens prognoser under de förhållanden som rådde i det förrevolutionära Ryssland kommer, tror vi, att få läsaren att bättre och mer konkret förstå innebörden i de revolutionära uppgifterna för världsproletariatet än en skolastisk och pedantisk framställning av dessa politiska tankar, utan sammanhang med de kampförhållanden som framfödde dem.
    Olika grupperingar inom det tyska kommunistpartiet har kommit till toppen - eller kämpat för det - genom att visa sina kvalifikationer för ledarskapet via kritiska övningar mot den permanenta revolutionen. Men hela denna litteratur, som utgår ifrån Maslov, Thalheimer & Co., befinner sig på en så ledsam nivå att de inte ens utgör grund för ett kritiskt svar. Thälmann, Rammele och de andra nuvarande, utnämnda ledarna har fört ner frågan på en lägre nivå. Alla dessa kritiker har endast lyckats visa att de inte ens kan nå upp till frågans tröskel. Av detta skäl har jag lämnat dem - under tröskeln. Den som är intresserad av Maslovs, Thalheimers och de övrigas teoretiska kritik, kan efter läsningen av denna bok plocka fram deras skrifter för att själv övertyga sig om att okunnigheten och ohederligheten hos dessa författare. Detta kommer så att säga bli en biprodukt av det arbete jag nu erbjuder läsaren. L. TROTSKIJ 29 mars 1930

1. DEN PÅTVINGADE KARAKTÄREN AV DETTA ARBETE OCH DESS MÅLSÄTTNING

Partiets teoretiska behov under höger-centerblockets ledning har under de sex senaste åren tillfredsställts genom anti-trotskismen, den enda produkt som funnits tillgänglig i obegränsade kvantiteter och för fri distribution. Stalin engagerade sig i den "teoretiska" debatten första gången 1914 med de odödliga artiklarna mot den permanenta revolutionen. Till och med Molotov utnämndes till "ledare" i denna dopfunt. Förfalskningarna kom i gång. För några dagar sedan råkade jag se en annons om publiceringen på tyska av Lenins skrifter från 1917. Detta är en ovärderlig gåva till den medvetna tyska arbetarklassen. Men man kan redan nu tänka sig vilken mängd förfalskningar det kommer att bli i texten och än mer i noterna. Det räcker att påpeka att överst i innehållsförteckningen står Lenins brev till Kollontaj i New York. Varför det? Endast för att dessa brev innehåller hätska anmärkningar mot mig, baserade på totalt felaktig information från Kollontaj, som gav sin medfödda mensjevism utlopp i en hysterisk ultra-vänsterlinje under denna tid. I den ryska upplagan tvingades epigonerna påpeka, om än endast tvetydigt, att Lenin fått felaktiga upplysningar. Men man kan anta att den tyska upplagan inte ens kommer att innehålla en undvikande reservation. Vi kanske också skall tillägga att i samma brev från Lenin till Kollontaj finns det våldsamma angrepp på Bucharin, som Kollontaj då samarbetade med. Men denna del av breven har hemlighållits för närvarande. De kommer endast att publiceras i det ögonblick en öppen kampanj inleds mot Bucharin. Vi kommer inte att behöva vänta länge på detta.[1] Å andra sidan finns det ett stort antal värdefulla dokument, artiklar och tal av Lenin, liksom protokoll, brev etc. som göms undan endast av det skälet att de har riktats mot Stalin & Co. och sålunda underminerar legenden om trotskismen. När det gäller de tre ryska revolutionernas historia, likaväl som partiets egen historia, har inte ett enda fält lämnats obefläckat: teorin, fakta, traditionerna, Lenins arv - allt har offrats i "kampen mot trotskismen", vilken uppfanns och organiserades efter Lenins sjukdom som en personlig kamp mot Trotskij, och som senare utvecklades till en kamp mot marxismen.
    Än en gång har det bekräftats att vad som vid första ögonkastet kan tyckas var onödigt upprivande av gamla dispyter ofta tillfredställer ett dolt socialt behov för dagen, ett behov som i sig inte följer den gamla dispytens gränser. Kampen mot den "gamla trotskismen" var i själva verket en kampanj mot Oktobertraditionerna, vilka hade blivit alltmer hämmande och outhärdliga för den nya byråkratin. De började kalla allting de ville bli av med för "trotskism". På detta sätt blev kampen mot trotskismen gradvis uttryck för en teoretisk och politisk reaktion bland breda icke-proletära, och delvis också bland proletära kretsar, och återspeglingen av denna reaktion inom partiet. Särskilt sprang den karikerade och historiskt förvrängda motsatsställningen mellan den permanenta revolutionen och Lenins linje för "allians med bönderna" fram färdigvuxen 1923. Den steg fram under perioden för en social, politisk och partimässig reaktion, som dess mest fulländade uttryck, som den organiska antagonismen mellan byråkratin och småborgaren och världsrevolutionen med dess "permanenta" störningar, som ett uttryck för en småborgerlig och byråkratisk längtan efter lugn och ordning. Den ilskna hetsen mot den permanenta revolutionen hade i sin tur endast som syfte att bereda marken för teorin om socialism i ett land, dvs. för senaste varianten på temat nationell socialism. I sig bevisar naturligtvis dessa nya sociala rörelser för kampen mot "trotskismen" ingenting vare sig för eller mot det korrekta i teorin om den permanenta revolutionen. Men utan en förståelse för dessa dolda rötter, måste kontroversen oundvikligen få en torr, akademisk karaktär.
    Under de senaste åren har jag inte haft möjlighet att slita mig ifrån de nya problemen och återvända till gamla frågor som hör samman med 1905 års revolution, såtillvida som dessa frågor först och främst gäller mitt förflutna och på ett konstgjort sätt utnyttjades mot det. Att göra en analys av de gamla åsiktsdifferenserna och särskilt av mina forna misstag i sammanhang med den historiska bakgrunden - en analys som måste vara så genomarbetad att dessa kontroverser och misstag vore obegripliga för den nya generationen - för att inte tala om de gamlingar som nu upplever en ny politisk andra barndom - detta skulle kräva en hel volym för sig. Det tycktes mig monstruöst att slösa bort både min egen och andras tid på detta, när ständigt nya frågor av enorm betydelse stod på dagordningen: den tyska revolutionens uppgifter, frågan om Storbritanniens framtid, frågan om samspelet mellan Amerika och Europa, de problem som förs fram av den engelska arbetarklassens strejker, den kinesiska revolutionens uppgifter och sist men inte minst, våra egna inre ekonomiska och socio-politiska motsättningar och uppgifter - allt detta räcker, tror jag, för att rättfärdiga att jag ständigt lade undan mitt historiskt-polemiska arbete om den permanenta revolutionen. Men det sociala medvetandet avskyr luckor. Under de senaste åren har detta teoretiska vakuum, som sagt, fyllts med anti-trotskismens smörja. Epigonerna, partireaktionens filosofer och mellanhänder, sänkte sig allt lägre, de gick i skola hos den dumme mensjeviken Martinov, trampade ner Lenin, vältrade sig i träsket och kallade allt detta för kamp mot trotskismen. Under alla dessa år har de inte lyckats producera ett enda seriöst eller viktigt arbete som man kan nämna högt utan att rodna; de har inte frambragt en enda politisk värdering som har bevarat sin aktualitet, inte en enda prognos som bekräftats av händelserna, inte en enda självständig paroll som har fört oss framåt på ideologins område. Ingenting annat än skräp och beställningsarbeten har de fått fram.
    Stalins Leninismens problem är en kodifiering av denna ideologiska smörja, en officiell handbok för trångsyntheten, en analogi av numrerade banaliteter (jag gör mitt bästa att finna de mest moderata beskrivningarna). Zinovjevs Leninismen är ... zinovjevsk leninism, varken mer eller mindre. Zinovjev handlar nästan efter Luthers principer. Men då Luther sade: "Här står jag och kan inte annat", där säger Zinovjev: "Här står jag ... men jag kan annat också". Att befatta sig med dessa epigonismens teoretiska produkter är lika outhärdligt, men med denna känsla av att kvävas av mjuk bomull, medan Stalins Problem ger en känsla av att ha halsen full av finmalen svinborst. Dessa båda böcker är var och en på sitt sätt en bild av och kronan på verket under den ideologiska reaktionens epok.
    Genom att mala sönder och stuva om frågor - från höger till vänster, uppifrån och ner, framifrån eller bakifrån - till trotskism, har epigonerna slutligen lyckats göra varje världshändelse direkt eller indirekt beroende av hur Trotskij uppfattade den permanenta revolutionen 1905. Legenden om "trotskismen", proppfull av förfalskningar, har i viss mån blivit en faktor i den samtida historien. Och samtidigt som höger-centerlinjen under de senaste åren komprometterat sig på varje kontinent genom bankrutter av historiska mått, är kampen mot den centristiska ideologin inom Komintern idag redan otänkbar, eller åtminstone mycket svår, utan en värdering av de gamla dispyterna och prognoserna som startade 1905.
    Marxismens och följaktligen leninismens, återuppväckande inom partiet är otänkbar utan en polemisk autodafé av epigonernas skriverier, utan en obarmhärtig teoretisk avrättning av partiapparatens vaktmästare.[2] Det är verkligen inte svårt att skriva en sådan bok. Alla dess ingredienser finns redan. Men det är också plågsamt att skriva en sådan bok, just därför att man, för att citera den stora satirikern Saltykov, måste stiga ned i "ABC-utdunstningarnas" område och under avsevärd tid inandas denna föga ambrosiska luft. Likväl har arbetet blivit omöjligt att skjuta upp längre, ty det är på kampen mot den permanenta revolutionen som försvaret av den opportunistiska linjen vad gäller den asiatiska frågan är uppbyggd, dvs. en fråga som gäller den större delen av mänskligheten.
   Jag skulle just ge mig in i detta knappast hänförande arbete med en teoretisk polemik mot Zinovjev och Stalin, och hade reserverat de ryska klassikerna för vilopauserna (också dykare måste gå upp till ytan då och då för att få lite frisk luft) när en artikel av Radek helt oväntat dök upp och började cirkulera, och vilken ägnades den "djupare" motsatsställningen mellan den permanenta revolutionens teori och Lenins syn på detta ämne. Först ville jag bara lägga Radeks alster åt sidan, för att inte distraheras från den kombination av mjuk bomull och finmalen svinborst som ödet lagt fram för mig. Men ett antal brev från goda vänner tvang mig att läsa Radeks verk med större uppmärksamhet, och jag kom till följande slutsats: för en mindre krets människor som tänker självständigt och inte på kommando, och som samvetsgrant studerar marxismen, är Radeks verk farligare än den officiella litteraturen - liksom opportunismens politik är farligare ju mer den kamoufleras och ju större personlig auktoritet den får. Radek är en av mina närmaste vänner. Detta har vistats med all tydlighet av de senaste händelserna. Men under de senaste månaderna har olika kamrater med missmod följt Radeks utveckling: hans överflyttning från vänsterflygeln (oppositionen) till högerflygeln. De av oss som är Radeks nära vänner känner till att hans briljanta politiska och litterära gåvor, som kombineras med en sällsynt impulsivitet och sensibilitet är kvaliteter som utgör en värdefull källa till initiativ och kritik under det kollektiva arbetets villkor, men som också kan producera helt andra resultat under isoleringens villkor. Radeks senaste arbete - sett i samband med några av hans handlingar under de senaste åren - leder fram till uppfattningen att Radek har förlorat sin kompass, eller snarare att hans kompass påverkats av en kraftig magnetisk störning. Radeks arbete är inte på något sätt en tillfällig djupdykning i det förflutna. Nej, det är ett obearbetat men inte desto mindre farligt bidrag till den officiella kursen med all dess teoretiska mytologi.
   Den ovannämnda politiska funktion hos den nuvarande kampen mot "trotskismen" innebär naturligtvis inte på något att intern kritik inom Oppositionen - vilken tog form som en marxistisk stödjepunkt mot den ideologiska och politiska reaktionen - skulle vara otillåten, minst av allt kritik av mina gamla differenser gentemot Lenin. Tvärtom kan ett sådant klargörande arbete endast vara fruktfullt. Men här vore det i alla fall ett samvetsgrants bevarande av det historiska perspektivet, en seriös undersökning av källorna och en belysning av de förflutna differenserna i ljuset av den nuvarande kampen, en absolut nödvändighet. Av detta finns det inte ett spår hos Radek. Som om han vore omedveten om vad han gör, kommer han omedelbart i takt med kampen mot "trotskismen" att utnyttja inte endast ensidigt valda citat, utan också de oerhört falska officiella uttolkningarna av dem. Där han skenbart tar avstånd från den officiella kampanjen, sker det på ett så tvetydigt sätt att han i verkligheten ger den sitt stöd som ett "opartiskt" vittne. Som så ofta händer då man förfaller ideologiskt, innehåller Radeks senaste verk inte ett spår av hans politiska skarpsinne och hans litterära begåvning. Det är ett verk utan perspektiv, utan djup, ett arbete på citatens nivå, och just därför - ett platt arbete.
    Ur vilket politiskt behov skapades det? Ut de åsiktsskillnader som uppstod mellan Radek och den överväldigande majoriteten av oppositionen på frågan om den kinesiska revolutionen. Man hör visserligen, det är sant, enskilda som säger att meningsskiljaktigheterna om Kina "inte är relevanta idag" (Preobrasjenskij). Men dessa invändningar förtjänar inte ens en allvarlig begrundan. Hela bolsjevismen växte fram och stärktes genom kritiken och assimileringen av 1905 års erfarenheter, i all deras friskhet, medan dessa erfarenheter ännu var en omedelbar erfarenhet för den första generationen bolsjeviker. Hur kunde det vara annorlunda? Och från vilken annan händelse skulle den nya generationen av proletära revolutionärer lära idag om inte från de färska, ännu varma erfarenheterna från den kinesiska revolutionen, som fortfarande blöder ur öppna sår? Endast torra pedanter kan "skjuta upp" frågan om den kinesiska revolutionen för att "studera" den senare under lugn och ro. Detta är desto ovärdigare för bolsjevik-leninister, ty revolutionerna i Asiens länder har ännu inte flyttats från dagordningen och deras frist är ännu inte kände för någon.
   Efter det att Radek antagit en falsk position kring den kinesiska revolutionens problem, söker han i efterhand rättfärdiga denna position genom att ensidig och förvrängd presentation av mina gamla åsiktsdifferens med Lenin. Och det är här som Radek tvingas låna vapen ur en annans arsenal och navigera utan kompass i främmande farvatten.
    Radek är min vän, men än dyrare är sanningen för mig. Jag tvingas än en gång lägga mera vidsträckta arbeten om revolutionens problem åt sidan för att svara Radek. Frågor har rests som är alltför viktiga att ignorera, och de har rests rakt på sak. Jag har en trefaldig svårighet att övervinna här;: mångfalden och variationen i Radeks misstag, överflödet av litterära och historiska fakta som sträcker sig över 23 år (1905-28) och som motsäger Radek; och för det tredje, den korta tid jag kan ägna detta arbete, ty Sovjetunionens ekonomiska problem tränger sig alltmer i förgrunden.
    Alla dessa omständigheter bestämmer karaktären på det nuvarande arbetet. Detta verk uttömmer inte frågan. Mycket återstår att säga - f.ö. därför att det är en fortsättning på andra verk, först och främst Kritik av Kommunistiska Internationalens Programförslag. Högar av det faktamaterial som jag samlat kring denna fråga måste förbli outnyttjat - i avvaktan på att jag kan skriva en planerad bok mot epigonerna, dvs. mot reaktionsperiodens ideologi.
    Radeks verk om den permanenta revolutionen vilar på följande slutsats: "Den nya sektionen i partiet (Oppositionen) hotas av faran att tendenser skall uppstå som kommer att slita sönder bandet mellan den proletära revolutionen och dess allierade - bönderna."
    Först och främst förvånas man över det faktum att denna slutsats om en "ny" sektion av partiet anförs under andra halvan av 1928 som en ny slutsats. Vi har redan hört den ständigt upprepas ända sedan hösten 1923. Men hur rättfärdigar Radek att han gått över till den dominerande officiella tesen? Än en gång, på det gamla sättet: han återvänder till teorin om den permanenta revolutionen. Under åren 1924-25 tänkte Radek mer än en gång skriva en pamflett som skulle bevisa att teorin om den permanenta revolutionen och Lenins paroll om proletariatets och böndernas demokratiska diktatur sedd i historiskt perspektiv - dvs. i ljuset av erfarenheterna från våra tre revolutioner - inte på något sätt kunde ställas mot varandra, utan tvärtom var i huvudsak desamma. Men efter att nu ha undersökt frågan "på nytt" - som han uttrycker det till en vän - har Radek nått slutsatsen att den gamla teorin om den permanenta revolutionen hotar den "nya" sektionen av partiet med ingenting mer eller mindre än risken för en brytning med bönderna.
    Men hur "undersökte" Radek denna fråga? Han ger oss lite information om detta:
    "Vi har inte de formuleringar till hands som Trotskij presenterade 1904 i ett förord till Marx´ Inbördeskriget i Frankrike och 1905 i Vår revolution."
    Årtalen är inte korrekta, men vi dröjer inte vid det. Poängen är den att det enda verk där jag lade fram mina ståndpunkter mer eller mindre systematiskt angående revolutionens utveckling är i en ganska lång artikel, Resultat och framtidsutsikter (i Vår revolution, Petersburg 1905, sidorna 224-86).[3] Artikeln i Rosa Luxemburgs och Tyszkos polska tidning (1906) som Radek hänvisar till, men dessvärre tolkar på samma sätt som Kamenev, har inga krav på fullständighet eller slutenhet. Teoretiskt baseras detta verk på den ovannämnda boken Vår revolution. Ingen skall tvingas att läsa den boken idag. Sedan dess har så stora händelser inträffat och vi har lärt oss så mycket från dessa händelser att jag, för att säga sanningen, känner avsky för epigonernas sätt att betrakta nya historiska problem, inte i ljuset av den levande erfarenheten från de revolutioner vi redan genomfört, utan huvudsakligen i ljuset av citat som endast rör de förutsägelser vi gjorde om vad som då var framtida revolutioner. Med detta vill jag naturligtvis inte beröva Radek rätten att behandla frågan också ur historiskt-litterär synvinkel. Men i så fall måste det ske på ett ordentligt sätt. Radek försöker belysa den permanenta revolutionens teori och dess öde under nästan ett kvartssekel och anmärker i förbigående att han inte har just de dokument "till hands" där jag lägger fram denna teori.
    Jag vill påpeka att Lenin, vilket har blivit särskilt klart för mig när jag nu läser om hans gamla artiklar, aldrig läste mitt ovannämnda grundläggande verk. Detta förklaras troligen inte bara av det faktum att Vår revolution som gavs ut 1906, omedelbart konfiskerades och att vi allesammans strax därefter gick i landsflykt, utan också möjligen av det faktum att 2/3 av boken bestod av omtryck av gamla artiklar. Jag hörde senare från många kamrater att de inte hade läst boken därför att de trodde att den uteslutande bestod av omtryck. I vilket fall: de få spridda polemiska anmärkningar Lenin för om den permanenta revolutionen baseras nästan uteslutande på Parvus´ proklamation Ingen tsar! som var fullständigt okänd för mig; och på Lenins interna dispyter med Bucharin och andra. Lenin har aldrig analyserat eller citerat - inte ens i förbigående - Resultat och framtidsutsikter, och i vissa av de invändningar Lenin gör om den permanenta revolutionen hade uppenbarligen ingen relevans; de visar direkt att han aldrig läste detta arbete.[4] Men det vore dumdristigt att anta att Lenins "leninism" just skulle bestå i detta. Det tycks emellertid vara Radeks åsikt. I vilket fall, visar Radeks artikel som jag skall undersöka här, att han inte endast inte hade mina grundläggande verk "till hans", utan också att han aldrig ens läst dem. Om han gjort det, var det bra länge sedan, för Oktoberrevolutionen. I alla fall har han inte lyckats dra sig mycket till minnes av dem.
    Men frågan är inte slut med detta, 1905 och 1909 var det tillåtet och t.o.m. oundvikligt att polemisera över individuella artiklar som då var i svang och t.o.m. över enstaka meningar i isolerade artiklar - särskilt under splittringen. Men idag är det otillåtet för en revolutionär marxist som i efterhand vill undersöka denna enorma historiska period att inte ställa sig själv frågan: Hur tillämpades formuleringarna under diskussion i praxis? Hur tolkades de och omvandlades i handling? Vilken taktik blev följden? Hade Radek brytt sig om att titta igenom bara de två böckerna Vår revolution (andra delen av mina Samlade) skulle han inte behövt skriva sitt verk; i alla fall skulle han ha strukit långa passager med svepande påståenden. Åtminstone hoppas jag han skulle ha gjort det. Från dessa två böcker skulle Radek för det första ha lärt sig att i min politiska aktivitet innebar den permanenta revolutionen inte alls att man skulle hoppa över revolutionens demokratiska stadium eller något av dess specifika steg. Han skulle ha kunnat övertyga sig om att jag - fastän jag levde i Ryssland illegalt under hela 1905, utan någon kontakt med emigranterna - formulerade revolutionens efterföljande stadier på exakt samma sätt som Lenin; han skulle ha kunnat lära sig att de grundläggande appeller till bönderna, som gavs ut från bolsjevikernas centraltryckeri 1905 skrevs av mig; att Novaja Zjizn (Det nya livet), som redigerades av Lenin i en ledare bestämt försvarade min artikel om den permanenta revolutionen, vilken publicerades i Natjalo (Starten); att Lenin försvarade de politiska beslut som fattades av Sovjeten som skrivits av mig, och som jag i nio fall av tio presenterade; att jag efter nederlaget i december, då jag satt i fängelse, skrev en broschyr om taktiken där jag påpekade att förbindelsen mellan den proletära offensiven och den agrara revolutionen var den centrala strategiska uppgiften; att Lenin lät publicera denna pamflett genom det bolsjevikiska förlaget Novaja Volna (Den nya vägen) och genom Knuniants informerade mig om sitt starka instämmande; att Lenin vid kongressen i London 1907 talade om min "solidaritet" med bolsjevismen när det gällde synen på bönderna och den liberala bourgeoisin. Inget av detta existerar för Radek; uppenbarligen hade han inte heller detta "till hands".
   Hur står det till med Radek i förhållande till Lenins verk? Inte bättre, eller i varje fall inte mycket bättre. Radek begränsar sig till de citat där Lenin vände sig mot mig men ofta siktade på andra (t.ex. på Bucharin och Radek; en direkt hänvisning i detta kan man faktiskt finna hos Radek). Radek kunde inte uppbringa ett enda nytt citat mot mig; han nyttjade helt enkelt den färdigbredda citatsamlingen som nästan varje medborgare i Sovjetunionen numera har "till hands". Radek har endast lagt till några citat där Lenin för anarkisterna och social-revolutionärerna klargjorde elementära sanningar och skillnaden mellan en borgerlig republik och socialismen - och därefter beskriver Radek det som om dessa citat hade varit riktade mot mig. Otroligt, men sant!
    Radek undviker fullständigt de gamla deklarationerna där Lenin mycket försiktigt och mycket sparsamt men med desto större tyngd erkände min solidaritet med bolsjevismen angående revolutionens grundläggande frågor. Här får man inte ett ögonblick glömma att Lenin gjorde detta vid en tidpunkt då jag inte tillhörde den bolsjevikiska fraktionen och då Lenin attackerade mig obarmhärtigt (och med rätta) för min konciliationism - inte för den permanenta revolutionen, om vilken han begränsade sig tillfälliga invändningar - utan för min konciliationism, för min vilja att hoppas på en utveckling åt vänster av mensjevikerna. Lenin var mycket mer engagerad i kampen mot konciliationismen än i "rättvisan" i isolerade polemiska slag mot "försonaren" Trotskij.
    1924 skrev Stalin mot mig och som ett försvar för Zinovjevs hållning i oktober 1917:

"Kamrat Trotskij förstår inte Lenins brev (om Zinovjev - L.T.), dess betydelse och avsikt. Lenin gick ibland medvetet för långt, ställde fram misstag som möjligen kunde begås, och kritiserade dem i förväg med avsikten att varna partiet och skydda det mot misstag. Ibland kunde han t.o.m. förstora en 'bagatell' och 'göra berg av småsten' i samma pedagogiska syfte ... Men att ur sådana brev från Lenin (och han skrev en stor mängd sådan brev) härleda existensen av 'tragiska' missförstånd och basunera ut dem för hela världen, - det innebär att inte förstå Lenins brev, det innebär att inte förstå Lenin." (J. Stalin, Trotskism eller Leninism, 1924).

2. DEN PERMANENTA REVOLUTIONEN ÄR INTE ETT "SPRÅNG" AV PROLETARIATET; UTAN NATIONENS REKONSTRUKTION UNDER PROLETARIATETS LEDARSKAP

Radek skriver:

"Det grundläggande drag som skiljer den tankehärva som kallas den "permanenta revolutionens" teori och taktik (obs! också taktiken - L.T.) från Lenins teori ligger i dess sammanblandning av den borgerliga revolutionens stadium med den socialistiska revolutionens."